Sex and the Södra, Clara Cronhielm

SEX AND THE SÖDRA

Nu dumpar jag er, kan någon snälla dumpa mig?

Idag är det söndag den 30e maj, fem dagar innan släppet av min sista redaktionellt delaktiga Latin Lover, tillika dubbelt så många dagar sen denna text skulle vart inne. Jag sitter i mitt vardagsrum med balkongdörren öppen mot sommaren, men jag kan inte gå ut, för jag är helt förkrossad. Att jag inte såg detta komma, jag kan inte hantera avslut. Jag blev nu för första gången medveten om att mitt cryface är identiskt med Kims. Jag har haft skrivkramp i flera veckor nu men insåg först för tio minuter sen att det beror på just detta: När jag lämnar in den där sista texten, så är det den sista texten.

Jag hade en fantastisk idé. Den här texten skulle vara mitt epos: Pride and Prejudice på Södra Latin, med mig som Lizzie och en kille som inte kunde hantera sin attraktion till en transkvinna som Mr Darcy. Det kan få landa hur bra den idén är…….. It’s a whole thing, vi tar det en annan gång. Min transanalys av den boken är on fleek, men det går inte. Det kommer ingenting ur mig, för jag lyssnar på When We Were Young av Adele och ser min ungdom bara försvinna. Ja jag vet jag är nitton men låt mig va. Så jag tänkte, vad passar ett tjejkåseri bättre än att älta avslut, break ups.

Jag har aldrig blivit dumpad, vilket jag personligen tycker är mycket underligt eftersom jag har en så dumpad personlighet. Jag är dock väldigt fascinerad av fenomenet. “Jag vill göra slut!”, det är bara så puzzling, att någonting är i ens liv och sen bara inte är det. Hur sjukt?

Min erfarenhet sträcker sig dock så långt som att vara dumparen. Det var ett tag sen, men jag minns det tydligt. Jag vet i och för sig inte om det som var innan kan rättfärdiga att “göra slut” kan appliceras på händelsen. Men jag gjorde slut på något som var innan, och sen inte längre var. Jag tror starkt på att man inte ska förminska sin upplevelse eller känsla bara för att den i komparativ med andras inte är lika stark, känn det du känner. Upplever man att man blivit dumpad så har man det. Det var i alla fall väldigt traumatiskt, en vattendelare till och med. Stämningen i vår gemensamma kompisgrupp var ansträngd ett tag. Åh det var så filmiskt. Så chict visst?

Att bli avvisad är något jag är mer familjär med. I vintras hände det i olika proportioner tre gånger i rad. Det kändes så starkt. Innan man får perspektiv på saken känns det som en nedvärdering av ens person, hela ens väsen. Sen inser man att det bara är en mycket liten del av en som blir avvisad. Kaoset detta skapade inom mig kan tydligt utrönas i den lika kaosartade Sex and the Södran i Hämnd. Jag känner att jag vill ta upp den texten såhär i slutet. Förklara att det inte var jag, utan min skadade självkänsla

som skrev. Under perioden som ledde upp till den treenigheten var jag galen. Alldeles hög på mig själv och min odödlighet, trodde inte att något kunde skada mig. Så var det inte efteråt.

Nu är jag galen igen. Jag vill känna i sommar. Ligga, skratta, skrika och känna. Vara helt styrd av mitt Det. Jag vet ju nu vad det kommer leda till, men jag vill att det ska bli så. Jag vill vid någon punkt känna att om det här tar slut nu kommer jag dö. Det är nog förresten inte bara i sommar. Jag känner att jag kommit till en punkt då jag vill ta igen. Ta igen allt det jag missat. Min upplevelse av kärlek, sex och relationer är nog en jag delar med många queers. Vi som inte fick vår första kyss i trean, vår första relation i sjuan och knullat som kaniner sen dess. Vi som inte från början lekt förhållande, för att det inte gick. Vi visste inte vilka vi var i oss själva eller i förhållande till andra. Så det gick inte. Men jag tror jag förlåtit mig själv för det nu. Jag har slutit klandra mig själv för min oerfarenhet. “Will, it’s not your fault, it’s not your fault”. Så nu är jag redo att kasta mig ut, för jag är redo att slå i marken, hårt. Mitt sextiotal, min summer of love är kommen. Så lägligt nu när sextiotalet är mer inne än någonsin. Kom ge mig världen, kom ge mig fred, kom sänk ditt huvud och lägg dig ner. Kom ge mig kroppen, kom ge mig allt som du har. Så till alla killar där ute i sommar. “Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt. Lura mig, nej, nej, vad folk än säger”. Eller förresten så får man ju inte säga, man ska ju behålla sin mystik. Så jag säger det får bli en hemlis. Om du som kille läser det här är du ju troligtvis bög, eller jag hoppas det. Och till alla killar jag skrivit om, förlåt, bara förlåt.

Nu sitter jag äntligen på balkongen. Gud jag är så snygg efter att jag gråtit - dumpad personlighet. Så slutligen. Hejdå älskade Latin Lover. Vi hade det bra. (Oj nu gråter jag igen.) Hejdå mina kära redaktionsmedlemmar, jag gör slut med er nu, men vi kan väl vara vänner? För även om vi inte är bundna till varandra, exklusiva, kan vi väl hålla kontakten. Jag kommer skriva för andra nu, även om jag redan varit lite otrogen. Ni har låtit mig vara galen. Jobbig. Sen. Dryg. Men vi har gjort det, jävligt bra om jag får säga det själv. Jag har vart så fucking kär i er, vissa mer än andra. Wink wink. Jag kommer sakna er, men jag är ett jobbigt ex så ni blir inte av med mig. Nu är det andras tur att vara ihop med skoltidningen, jag hoppas ni blir okontrollerat förälskade också. Men ni vet hur det är va? Mina kära redaktions-ex? Calleth you, cometh I.

Så jävla fucking cheesy. Bye darlings.

Detta är inte rent fiktivt. Eventuella likheter med verkligheten är inte tillfälligheter.

Clara Cronhielm