Hjälpa, stjälpa och förstå - allt om pedofili, Adina Edfelt

Hjälpa, stjälpa och förstå

- allt om pedofili

Efter att under en vecka hemma sjuk, ha plöjt flertalet dokumentärer och poddar om pedofili så bestämmer jag mig för att ta reda på mer om fenomenet. Jag mejlar psykiatern Christoffer Rahm som forskar om pedofili, och han ställer upp på en intervju per telefon. När jag berättar om de dokumentärer som fångat mitt intresse skämtar han, “så nu är du lätt om hjärtat och ser glatt på mänskligheten”. Vi skrattar, för vi båda vet att pedofiler är sinnebilden av “ondska och moraliskt förfall”, som Christoffer uttrycker sig. Christoffer är, precis som jag, intresserad av att förstå sig på just detta. Hans resa började när han utbildade sig till psykiater och gjorde sin tjänstgöring vid akuten på Södermalm. Han träffade då en flicka som mådde psykiskt dåligt och det framkom att hon hade råkat ut för sexuella övergrepp som barn. Vid en senare tjänstgöring på Karolinska universitetssjukhuset mötte han en busschaufför som led av sin egen pedofili. När Christoffer insåg att det inte fanns någon vetenskapligt stödd metod för att behandla pedofili så bestämde han sig för att finna en. I dagsläget forskar Christoffer med en rad olika projekt som alla syftar till att minska övergreppen mot barn genom att behandla de som är i riskzonen att begå övergreppen - men även att förbättra pedofilers psykiska hälsa. Christoffer betonar att han är läkare både för pedofiler och offer samt att båda har hjälpbehov.

När jag frågar honom hur man ska definiera pedofili, så svarar Christoffer att “pedofili är ett ihållande mönster av sexuella fantasier och impulser av barn som ännu inte kommit i puberteten”. Ungefär 2% ser på övergreppsmaterial på barn, även kallat parnporr, och 1-1,5% av befolkningen har pedofili. Något som skulle motsvara mellan 15-20 personer bara här på Södra Latin. Oftast upptäcker man sitt intresse för barn under puberteten. På frågan om huruvida personer med pedofili tänder endast på barn eller även kan bli attraherade av vuxna svarar Christoffer att det är ungefär en fjärdedel av pedofiler som har exklusiv pedofili, att de enkom attraheras av småbarn. Vidare förklarar han att man kan se på attraktionsmönster gällande ålder som ett spektrum, på samma sätt som sexuell läggning gällande kön. Teorin om kronofili förklarar nämligen att skalan går från nepiofili, attraktion av spädbarn, ända till gerontofili, attraktion för äldre.

Orsakerna till pedofili är fortfarande inte helt klarlagda men Christoffer bekräftar att det, liksom de flesta sexuella preferenserna, är medfött hos de flesta. 30% av pedofili kan förklaras av heritabilitet enligt en finsk studie, berättar Christoffer - men det är en relativt låg siffra jämfört med andra sammanhang. Nivåer av könshormoner i fosterlivet verkar vara andra biologiska orsaker som har stor påverkan. Den tidigare tanken om att pedofiler ofta blivit utsatta för sexuella övergrepp som barn själva, verkar vara en myt. Samsjuklighet med autism och adhd har även visat sig vara fallet för knappt hälften av de med pedofili, enligt Christoffers erfarenhet.

Statistik visar att ungefär 1 av 10 barn råkar ut för sexuella övergrepp. Men vad kan egentligen få en människa att begå sådana övergrepp? Christoffer förklarar att det dels beror på statiska faktorer som att tidigare ha dömts för övergrepp, att vara man och medelålders, och dels på dynamiska faktorer som kan förändras. Exempelvis sexuellt intresse för småbarn, hög sexuell upptagenhet,

bristande empati, impulsivitet och att befinna sig i en psykosocialt utsatt situation som att till exempel gå igenom en livskris. När jag undrar hur många med pedofili som begår övergrepp förklarar Christoffer att det är omöjligt att veta forskningsmässigt men att resultatet av en stockholmsstudie gjord på 57 män som inte var dömda men som hade pedofili, visade att var tredje person hade gjort något opassande mot barn senaste veckan om man inkluderade att ha sett övergreppsmaterial på barn.

“Hur brukar personer som begår övergrepp resonera kring övergreppet i efterhand?” frågar jag och Christoffer förklarar att förövaren, till skillnad från det utsatta barnet som ofta klandrar vsig själv för det inträffade, i de flesta fallen inte “känner en genuin ånger över att ha skadat ett barn”. Detta beror på kognitiva förvrängningar, inbillningar som att barnet inte tar skada utan att det kanske till och med är en tjänst för barnet och dylikt. De kognitiva förvrängningarna har oftast utvecklats långsamt under många år, statistik visar nämligen att de flesta som begår övergrepp har tänkt på att begå övergrepp i 5-10 år innan de genomför övergreppet. På internetforum delar pedofiler in sig i två grupper; no-maps och pro c maps - det vill säga non-offending minor attracted persons och pro contact minor attracted persons. Det är de pedofiler som begår och argumenterar för att man ska få begå övergrepp och de som inte gör det. På internetforum är det lätt att kognitiva förvrängningar sprids och att användarna påverkar varandra negativt, men ibland även positivt.

Handlar övergreppen om sexuell attraktion eller att vilja ha makt över värnlösa? “Det är en bra fråga. Att berusas av makt mot en alldeles värnlös individ, det stämmer på vissa men absolut inte på alla.” förklarar Christoffer och berättar om en onlinestudie som pågår nu där folk som tittar på övergreppsmaterial av barn frågas om sina tändningsmönster. Ungefär 10% av de som ser på övergreppsmaterial av barn ser det av andra anledningar än just pedofili. Det är dock vanligt att pedofiler har andra parafilier, sexuella tändningsmönster, och bland dem är den vanligaste sexuell sadism - något som kan ha ett samband med att tända på att dominera.

Vad gäller behandling har psykodynamisk terapi, vilken bygger på självinsikt och relationer till andra, visat sig ineffektiv och till och med ibland kunna ha motsatt effekt. Att försöka behandla de dynamiska faktorerna är viktigt, terapi som försöker stärka empatin har dock visat sig vara verkningslös - men att jobba på ens sociala nätverk är en viktig framgångsfaktor. Medicinsk behandling, som Christoffer forskar på, kan vara en bra grund till det. De två medicinska behandlingar som forskas på är dels antidepressiva

som verkar dubbelverkande - både genom att minska sexlusten och genom att behandla den depression som många patienter har, vilket kan minska risken till kriminellt beteende. Dels genom kemisk kastration, att sänka testosteronnivåerna vilket minskar den sexuella upptagenheten, och även i vissa fall har tagit bort intresset för barn. Medicinerna har dock inte testats på kvinnor eftersom de är oerhört svåra att få med i studier. Inte för att kvinnliga pedofiler inte finns, utan för att stigmat är större och att de i högre utsträckning går obemärkt förbi.

Övergrepp mot barn är ett stort samhällsproblem som måste bemötas på flera nivåer. Christoffer lyfter dels att politiker måste arbeta kring lagstiftning gällande barnrätt och att lägga mer ansvar på sociala-medie plattformar och internetforum att inte sprida övergreppsmaterial. Polisen måste också bli bättre på att bryta ner online-communities och ringa in internationell brottslighet. Inom vården måste fler mottagningar öppnas och man måste börja fånga upp folk i riskzoner tidigare. Dessutom behöver forskningen för att ta fram fungerande behandlingar för personer med pedofili fortsätta. Christoffer nämner också hur viktigt det är att sprida information, hålla diskussioner och nå fram till unga som lider av pedofila tendenser för att förebygga övergrepp och för att hjälpa de pedofiler som mår dåligt. “Tänk om det var någon kändis som gick ut och sa att ´jag har pedofili men har aldrig begått något övergrepp och såhär har jag gått tillväga´” ponerar Christoffer, som tror att det skulle göra stor skillnad.

Vad ska man göra om en närstående berättar att de har sådana här tankar? “Slå inte dövörat till, vänd inte ryggen och gå därifrån. Sitt kvar och lyssna.” säger Christoffer och tipsar om att bara sitta tyst och låta personen prata fritt. Han förklarar även vikten av att stanna kvar i personens liv, eftersom riskfaktorer är psykisk ohälsa och att befinna sig i en dålig psykosocial miljö. Och till de som själva tror att de har pedofili vill Christoffer säga att “du är inte ensam. Det finns många andra som kämpar med de här tankarna och jag vill starkt uppmana dig att leva vidare och söka stöd.” Självmordstankar är vanliga hos de som söker hjälp hos Christoffer och hans kollegor. Det är viktigt att inte hålla sig från att söka vård och att minnas att Christoffer och hans kollegor inte anmäler, förutom vid grova fall. De dömer heller inte, utan hjälper. Christoffer betonar också vikten av att inte hamna i filterbubblor och få kognitiva förvrängningar och att aldrig titta på övergreppsmaterial på barn. “Man ska inte gå på de här fejkargumenten som finns kring att barnpornografi inte är någon fara” säger han och förklarar att barnen som vet att bilder eller videor sprids på dem, antingen övergreppsmaterial eller bara vanliga familjebilder, mår otroligt dåligt av den vetskapen och att det kan påverka dem mer psykiskt än själva övergreppen.

Det är viktigt att man, om man lider av pedofili, får förståelse för att ens liv är lika mycket värt som andras och att det är möjligt att välja en laglig väg, summerar Christoffer.

Adina Edfeldt

Christoffers tips: • Ring stödlinjen Preventell på kliniken Anova på 020-66 77 88 (för att bolla idéer om sin egen eller andras sexualitet, man kan ringa och vara helt anonym) • Internetsidan VIRPED, för bra information • ECPAT Sverige som kan hjälpa dig med att ta ner avklädda bilder på dig som sprids på nätet