Skammen jag ärvde, Mirabel Hallander

Skammen jag ärvde

Historia är inte samhällets urval av enstaka händelser som står skrivna i historieböckerna. Det är den stora vågen av tid som slukar landskap och människoliv och tumlar dem framåt i evig rörelse. Vi är produkter av föräldrars föräldrars föräldrar - vi är inte skilda från historien och vi kan inte undfly den. Denna insikt slog mig när mormor lånade mig släktens alla memoarer. Allt var klätt i ett nostalgiskt skimmer, som taget ur Astrid Lindgrens barnböcker med sina romantiska kåkar och rackartygare till ungar. Vi ögnade igenom gammalsvenskan på måfå, tills min blick fastnade vid det otänkbara. Fuck.

Vi spolar tillbaka rullen. Hilda, min mormors farfars mamma, växte upp på Mariaberget på Södermalm. I brist på törstsläckare fick hon och hennes syskon klättra ner för berget varje dag och hämta friskt mälarvatten. Under 1800-talet. Mums. Under en av dessa turer gav isen vika under hennes fötter och avslöjade ett hungrande gap som glupskt svalde hennes tunga vinterrock och hotade att dra ner henne i djupet. Det var märkligt att uppleva döden som så nära där jag satt tryggt uppflugen i soffan 150 år senare. Hennes nära-dödenupplevelse var lika mycket min nära-döden-upplevelse.

Intill samma vatten sprang hennes tre söner, Gunnar, Gustav och Thord, i full färd med att sumpa sina livs karriärer. Det var bråttom, om de missade det obligatoriska uppropet på pojkskolan Södra Latin så skulle de bli portade från skolgången. Men väl vid lantställets kaj hade båten redan kastat loss, och 12årige Thord tvingades ro över hela Mälaren i familjens och utbildningens namn. Ödet ler igen. Kanske var det under den båtfärden som deras respektive lotter för evigt etsades in i historien. Jag kunde inte annat än identifiera mig med dessa äventyrliga söderpojkar och deras upptåg och strapatser. Var det inte just de rötter som alltid har fått mig att känna mig så hemma på Söder?

Men så var det ju de där detaljerna, som jag liksom alltid anat men som aldrig uttalats högt i släkten. Gustavs äventyrlighet ledde honom till Norra Lappland där han arbetade som arkeolog. Under 1900-talet. Fräscht. Och mina värsta farhågor bekräftades i memoarerna, och i det där ordet som kanske varit en del av hans livsöde ända sedan han kom i tid till uppropet på denna förbaskade skola.

Rasbiologi. Shit.

Dessa söderpojkar som jag känt mig så anknuten till var förövare av mänskliga rättigheter. Gustav arbetade alltså för det rasbiologiska institutet i Uppsala. Han mätte skallar, klassificerade rastyper och plundrade religiösa minnesplatser och gravar. En del av hans livsverk ligger fortfarande undangömt i historiska museets mörkaste vrår. Detta trots att sametinget länge uppmanat museet att återlämna de sista mänskliga och kulturella kvarlevorna. Gunnar, visade det sig, befann sig i samma vänskapskrets som Hermann Göring och tjänade sitt livsuppehälle bland annat genom att designa den nordiska motståndsrörelsens nuvarande symbol. Och Thord blev soldat för den brittiska armen i Sydafrika. Under 1900-talet. Fuck.

Det går inte ens att uttrycka i ord. Skammen. Skammen som gör att jag vill blunda, men som också tvingar ögonen till pappret. Skammen som undrar vem fan jag är, om det är dessa människor jag har att tacka för livet. Jag behöver inte leva med vetskapen att mina förfäders kvarlevor är inlåsta i ett museum som ser det som allmänhetens rättighet att underhållas och utbildas av någon annans döda kropp. Jag kommer aldrig diskrimineras på grund av min etnicitet på arbetsmarknaden, eller bostadsmarknaden, eller för den delen i mitt sociala liv. Att jag ens lever - och att jag lever med dessa privilegier, är delvis tack vare av dessa jäkla historiska gubbar som såg sina förbrytelser mot mänskligheten som hjältedåd.

Jag antar att detta är en prototyp av vit skam. Och vem fan har tid för vitas skam? Som bland annat Aarti Iyer, Colin Leach, och Faye Crosby har påvisat är vit skam självcentrerat. När vita personer tvingas konfrontera sin egen vithet blir skammen något som rasifierade måste hantera. Den kräver antingen förträngning, eller försoning, för gud förbjude att vi bara skulle infinna oss i känslan. Det är väl därför jag aldrig har fått ta del av släktens skamfläckar tidigare. För sanningen - liksom kvarlevorna i muséets källare - har lurat under Freuds censur i det stora omedvetna, hotandes att tränga till ytan varje gång sameförtryck, rasbiologi eller nazism kommer på tal. Det är lättare att blunda än att konfrontera. Men skribenterna framhöll även att skammen kan tröstas med en fiktiv gottgörelse, en ursäkt. Vit skam är inte katalysatorn för ett antirasistiskt uppvaknande, utan tvärtom. Allt den kräver är en kortsiktig benådning så att skammens innehavare kan lunka vidare i livet med ett gott samvete och påstå sig inte se färg.

Är det denna vita skam som motiverar mig att öppna upp om min egen ärvda skam? Kanske. Kanske tror jag att denna ärlighet kommer att lyfta en börda från mina axlar, så att min stackars skam återigen kan gömma sig bakom att jag minsann försöker. Det är bara att skriva en artikel om det så är allt glömt och förlåtet! Hah! Där snackar vi den vita skammens enkla försoning.

Men kanske. Kanske är det nödvändigt att våga bemöta skammen som vårt ursprung orsakar för att vi ska kunna åta oss den ansvarsskyldighet vi föddes med. Inte förrän cykeln av mörkläggning och urval i familjearkiven bryts kan vi vita erkänna vår roll i historien och hur den präglar oss än idag. Det måste vara vi som ändrade riktningen i den stora vågen av historia som hotade sluka oss hela. Shit, det är ju oss som våra barnbarns barnbarn kommer att läsa memoarer om.

Mirabel Hallander