Träd, Schmetterlingsfüße och Gud, Otto Miesenberger

Träd, Schmetterlingsfüße och Gud

Arv. Vad kan man säga? Är allt redan sagt? Vad är arv och vad ärver man egentligen? Vad vill jag ärva och vad har jag ärvt? Jag vill jättegärna ärva mormors kolonilott som hon i sin tur ärvde av sin farfar, eller var det morfar? Eller pappan? nån var det i alla fall. Om jag ärver den kan jag flytta in där, ställa gungstolen i trädgården och lyssna på flygplanen som lyfter var tionde minut från Bromma flygplats, finurligt placerad ett litet stenkast bort. Jag kommer ha ärvt gungstolen och trädgården, samt flygplanen och dess buller. Trädgården är gammal och de fyra äppelträden, som jag trodde var döpta till Alexander, Ingrid Marie, Astrakan och Friherre von Berlepsch tills mamma skrattande avslöjade äppelsorternas hemlighet, är så gamla och krokiga att de växt ihop sig till ett tak, en extra veranda enligt mormor. Jag kan omöjligen ärva äppelträden. De har varit krokiga av ålder sedan 40-talet och kommer med all sannolikhet finnas kvar tills jag lämnar perrongen och någon annan tar över. Jag blir nästan snurrig när jag tänker på dem och kommer fram till att ingen kan påstå att träd kan ägas, det är löjligt, absurt. Träden måste se på oss som en skolbyggnad ser på sina elever: kortvariga irritationsmoment, störiga jävlar som kommer och går, arroganta och obefintliga. Vi är ingenting för dem. Om det finns en gud är han med stor sannolikhet ett uråldrigt, krokigt äppelträd täckt med mossa. Eftersom vi inte kan ärva Gud kan vi inte heller ärva ett träd.

Det finns såklart också saker som jag inte vill ärva, bland annat den genetiska hudsjukdom som förföljt familjen Miesenberger i hundratals år. Alla drabbas inte men om man studerar kyrkböcker och andra folkräkningar från Linz-området i norra Österrike kan man se ett tydligt mönster. Vid minsta beröring uppstår gigantiska blåsor som i sin tur kan göra småsaker, som att äta, dricka, andas eller bära kläder, ytterst komplicerade. Åkomman är ytterst ovanlig och saknar motgift. I österrikisk folkmun kallas den Schmetterlingsfüße – fjärilsfötter, eftersom svagare varianter av sjukdomen oftast drabbar fötterna. Jag brukar inte oroa mig eftersom det verkar som om denna olyckliga mutation har mattats ut generation efter generation. Men man är aldrig riktigt säker och ibland sänder jag en tanke, eller två, till minnet av de många miesenbergare som strök med innan den farliga arvsmassan vattnades ur. För att förtydliga kan jag tillägga att min pappa endast får blåsor varannan sommar (ungefär) och att varken jag, min lillebror eller mina kusiner känt av några symtom. Genetiska sjukdomar är dock jävligt oberäkneliga eftersom de ibland bara dyker upp igen oannonserat efter flera generationer i dvala. Varför detta händer kan jag däremot inte

förklara eftersom jag valde att inte medverka mentalt på naturkunskapen i ettan. Menmen lite obehagligt i alla fall.

Att vi till stor del påverkas av arv är ju allmänt känt - och det är något jag tagit med mig från naturkunskapen; vi får 50% arvsmassa från mamma och lika mycket från pappa, och man kan därför säga att man till 25% är sin farmor eller 12,5% sin gammelfarfar. Allmänt känt. Vi ärver till stor del hur vi ser ut, hur vi tänker och hur vi agerar. Vi ärver våra äldre släktingars bättre och sämre sidor, vi ärver sjukdomar och IQ (eller hur är det nu igen?). Det skulle dock också kunna vara så att vi ärver mer än bara arvsmassa, pengar, hus och smycken. Man brukar ju prata om emotionella värden, så varför pratas det inte om emotionella arv? Ett örhänge som går i arv genom generationer blir kanske tillslut något mer än bara ett örhänge, trots att örhänget förändras ytterst lite genom åren får det ett större och större emotionellt värde allt eftersom åren går. Ett smycke som vandrat genom generationer samlar på sig minnen från de som burit det, vilket gör att man värderar det högre än vad det är värt i pengar. Ett smycke är kanske ett tråkigt exempel, jag tar koloniträdgården istället. Om jag ärver mormors koloniträdgård ärver jag mer än bara ett litet hus med trädgård och flaggstång, jag ärver också den prägel hon har satt på trädgården och på huset. I denna prägeln kommer jag kunna se en del av henne.

En prägling, ett märke på väggen eller en chokladfläck på en sittdyna kan också ses som ett arv. Dock inte bara fysiska utan också psykiska präglingar är ett arv, man tar efter sina föräldrar och andra runt omkring sig. Man tar efter, man präglas, man ärver. Detta kan gälla småsaker också, igår vill jag påstå att jag ärvde en äldre mans ilska i några timmar efter att han skällt ut mig för att jag råkade gå framför hans bil. Jag ärvde samma dag kaffefläckar på mina jeans efter att någon jävel tappat sin mugg på tunnelbanan. Ett intryck är ett arv, en konsekvens blir ett arv. Jag ärver känslor från andra och jag ärver konsekvenserna av att min farfar flyttade till Sverige på femtiotalet. Jag ärver också konsekvenserna av att min pappa hade sönder brödrosten. Isåfall blir allting arv, vi ärver konstant konsekvenserna av tidigare arv. Vi finns på grund av att vi ärver, att ärva är att finnas och alla intryck ärvs. Eftersom intryck är allt vi kan uppfatta (eller?) så kan vi därför ärva allt vi uppfattar. Vi finns, alltså ärver vi och allt som finns ärvs.

Förutom träd. Träd är oärvbara. Träd är Gud.