Det är jag, Lykke Eder-Ekman

”Du ska vara glad att jag ville ge dig världen. Det var aldrig enkelt, att dela på mig själv, ge dig ena halvan. När ”Du ska vara glad att jag ville ge dig världen. Det det, att jag borde tänka så, men jag är övertygad ”Du ska vara glad att jag ville ge dig världen. Det det, att jag borde tänka så, men jag är övertygad du kom försvann så mycket som jag tidigare haft. Friheten blåste iväg. Jag antar att den landade på dig. Men var aldrig enkelt, att dela på mig själv, ge dig ena om att det är jag, jag som ljuger mest av alla, och var aldrig enkelt, att dela på mig själv, ge dig ena om att det är jag, jag som ljuger mest av alla, och jag ville aldrig något annat. Jag ville alltid göra så mot mig själv. Jag var väl tvungen att ge dig något som var halvan. När du kom försvann så mycket som jag jag vill inte rannsaka mig själv på den nivån. Jag halvan. När du kom försvann så mycket som jag jag vill inte rannsaka mig själv på den nivån. Jag dömt att tas ifrån mig från början. Det var därför jag behöll dig. I ett fotografi från de sista dagarna måste jag tidigare haft. Friheten blåste iväg. Jag antar att undrar hur mycket av mig som är henne, hur tidigare haft. Friheten blåste iväg. Jag antar att undrar hur mycket av mig som är henne, hur ta stöd i dörrkarmen för att inte falla. Jag vill skymma blixten för ögonen men hinner inte, jag fångas mitt i den landade på dig. Men jag ville aldrig något mycket sanning som finns i mig. Jag tror att det den landade på dig. Men jag ville aldrig något mycket sanning som finns i mig. Jag tror att det rörelsen och min tröja dras upp över hela magen. Den blottar ett nät av bristningar, de går som vita vågor över annat. Jag ville alltid göra så mot mig själv. Jag var är livsfarligt att anamma hur hon tänker, henne, annat. Jag ville alltid göra så mot mig själv. Jag var väl tvungen att ge dig något som var dömt att tas ifrån mig från början. Det var därför jag behöll dig. I ett fotografi från de sista dagarna måste jag ta stöd i dörrkarmen för att inte falla. Jag vill skymma blixten för ögonen men hinner inte, jag fångas mitt i rörelsen och min tröja dras upp över hela magen. Den blottar ett nät av bristningar, de går som vita vågor över dig. Så mycket ville jag ge är livsfarligt att anamma hur hon tänker, henne, fullständigt, om man inte är gjord för det, men jag skulle vilja prova bara för att se om någon lyfte en blick. Jag vet att hon finns för det, att hon finns för att göra kanterna vassare. Himlen var neonljus när jag hamnade hos henne säger hon. Efter att solen singlat ner bakom höghusen fanns det bara det brinnande kvar. dig. Så mycket ville jag ge dig världen; att jag lät dig förstöra mig innan du kom. Det enda jag var rädd för var att du skulle bli en pojke. För att jag ville ge friheten till någon som behövde den.” Jag är tyst. Vet inte vad som borde lämnas osagt. ”Har du skrivit om det någon gång?” Det är en dröjande fråga, hon svarar inte. För att det är det enda hon inte pratar om. Hon kan inte. När hon skriver gör hon det till alla förutom mig, det skulle gå för nära inpå annars. Vi är sammanväxta, vi är ett fenomen för henne. Att visa henne själv i skrift skulle vara som att visa vad hon skriver om mig. ”Är det så jobbigt? Alla får ju veta.” ”Det är det hemskaste jag vet. Det vet du.” Tystnaden igen. Den är talande och den viskar att jag måste stålsätta mig för svaren som avfyras när jag ställer sådana frågor. ”Fast i och för sig… I och för sig kanske du inte ser på mig som en människa som bär på smärta. Jag vet inte om du är kapabel till det. Jag är ju skapad för att skydda dig, du är skapad för att ta skydd väl tvungen att ge dig något som var dömt att tas ifrån mig från början. Det var därför jag behöll dig. I ett fotografi från de sista dagarna måste jag ta stöd i dörrkarmen för att inte falla. Jag vill skymma blixten för ögonen men hinner inte, jag fångas mitt i rörelsen och min tröja dras upp över hela magen. Den blottar ett nät av bristningar, de går som vita vågor över dig. Så mycket ville jag ge fullständigt, om man inte är gjord för det, men jag skulle vilja prova bara för att se om någon lyfte en blick. Jag vet att hon finns för det, att hon finns för att göra kanterna vassare. Himlen var neonljus när jag hamnade hos henne säger hon. Efter att solen singlat ner bakom höghusen fanns det bara det brinnande kvar. dig världen; att jag lät dig förstöra mig innan du ”Precis som nu lyste den.” Hon pekar ut, fastnar hos mig. Jag undrar hur mänsklig jag är i dina ögon, egentligen.” Hon säger detta lika nonchalant som allt hon dig världen; att jag lät dig förstöra mig innan du ”Precis som nu lyste den.” Hon pekar ut, fastnar kom. Det enda jag var rädd för var att du skulle där. Jag tycker inte att det passar mig, neonljuset. säger, och jag vill svara att jag ser och hör hennes smärta. Att jag kan hjälpa henne med den om hon skulle kom. Det enda jag var rädd för var att du skulle där. Jag tycker inte att det passar mig, neonljuset. bli en pojke. För att jag ville ge friheten till någon vilja det.bli en pojke. För att jag ville ge friheten till någon Jag tycker att det borde vara en mumlande färg, Jag tycker att det borde vara en mumlande färg, som behövde den.” Jag är tyst. Vet inte vad som som behövde den.” Jag är tyst. Vet inte vad som snarare. För att jag alltid står mållös inför allting, snarare. För att jag alltid står mållös inför allting, borde lämnas osagt. ”Har du skrivit om det någon för att jag inte vet vad jag ska göra med den Jag måste fråga henne om hon älskar mig men det går inte. Hon skulle inte tillåta sig själv att ljuga, jag fasar borde lämnas osagt. ”Har du skrivit om det någon för att jag inte vet vad jag ska göra med den frihet gång?” Det är en dröjande fråga, hon svarar inte. frihet hon talar om. inför det. För att hon är den ärligaste människan jag känner. Det skulle göra henne arg att säga så, men det gång?” Det är en dröjande fråga, hon svarar inte. hon talar om. För att det är det enda hon inte pratar om. Hon går inte att blunda för. Hon skulle svara att det är alla andra som är hycklare, att jag måste utgå från vem som För att det är det enda hon inte pratar om. Hon kan inte. När hon skriver gör hon det till alla Jag har fått en svart anteckningsbok och tanken ljuger mest istället för att rangordna vem som kan konstatera det mest uppenbara. Och jag kan hålla med om kan inte. När hon skriver gör hon det till alla Jag har fått en svart anteckningsbok och tanken förutom mig, det skulle gå för nära inpå annars. är att jag ska skriva. För henne är det frihet, det, att jag borde tänka så, men jag är övertygad om att det är jag, jag som ljuger mest av alla, och jag vill inte förutom mig, det skulle gå för nära inpå annars. är att jag ska skriva. För henne är det frihet, lycka Vi är sammanväxta, vi är ett fenomen för henne. lycka kanske, men för mig finns det en så stark rannsaka mig själv på den nivån. Jag undrar hur mycket av mig som är henne, hur mycket sanning som finns i Vi är sammanväxta, vi är ett fenomen för henne. kanske, men för mig finns det en så stark ångest Att visa henne själv i skrift skulle vara som att ångest över det hela, över vad som väntas fylla mig. Jag tror att det är livsfarligt att anamma hur hon tänker, henne, fullständigt, om man inte är gjord för det, Att visa henne själv i skrift skulle vara som att över det hela, över vad som väntas fylla de ekande visa vad hon skriver om mig. ”Är det så jobbigt? de ekande raderna, att jag inte ens vågar försöka. men jag skulle vilja prova bara för att se om någon lyfte en blick. Jag vet att hon finns för det, att hon finns för visa vad hon skriver om mig. ”Är det så jobbigt? raderna, att jag inte ens vågar försöka. Jag är vet Alla får ju veta.” ”Det är det hemskaste jag vet. att göra kanterna vassare. Alla får ju veta.” ”Det är det hemskaste jag vet. Jag är vet att det är för att när jag väl börjar att det är för att när jag väl börjar så handlar det Det vet du.” Tystnaden igen. Den är talande och den viskar att jag måste stålsätta mig för svaren som avfyras när jag ställer sådana frågor. ”Fast i och för sig… I och för sig kanske du inte ser på mig som en människa som bär på smärta. Jag vet inte om du är kapabel till det. Jag är ju skapad för att skydda dig, du är skapad för att ta skydd hos mig. Jag undrar hur mänsklig jag är i dina ögon, egentligen.” Hon säger detta lika nonchalant som så handlar det om att vinna eller förlora. Då kommer det inte gå att stanna. Och jag vet att om jag inte vågar, om jag inte är beredd att offra allting på det viset, så går det aldrig. Hon gör det på ett sätt som blir så självklart. Alla ser det som nödvändigt, som uppenbart att det skulle bli så för henne. Trots att jag inte vågar så är det ju dock obeHimlen var neonljus när jag hamnade hos henne säger hon. Efter att solen singlat ner bakom höghusen fanns det bara det brinnande kvar. ”Precis som nu lyste den.” Hon pekar ut, fastnar där. Jag tycker inte att det passar mig, neonljuset. Jag tycker att det borde vara en mumlande färg, snarare. För att jag alltid står mållös inför allting, för att jag inte vet vad jag ska göra med den frihet hon talar om. Jag har fått en svart anteckningsbok och tanken är att jag ska skriva. För henne är det frihet, lycka kanske, men för mig finns det en så stark ångest över det hela, över vad som väntas fylla de ekande raderna, att jag inte ens vågar försöka. Jag är vet att det är för att när jag väl börjar så handlar det om att vinna eller förlora. Då komDet vet du.” Tystnaden igen. Den är talande och den viskar att jag måste stålsätta mig för svaren som avfyras när jag ställer sådana frågor. ”Fast i och för sig… I och för sig kanske du inte ser på mig som en människa som bär på smärta. Jag vet inte om du är kapabel till det. Jag är ju skapad för att skydda dig, du är skapad för att ta skydd hos mig. Jag undrar hur mänsklig jag är i dina ögon, om att vinna eller förlora. Då kommer det inte gå att stanna. Och jag vet att om jag inte vågar, om jag inte är beredd att offra allting på det viset, så går det aldrig. Hon gör det på ett sätt som blir så självklart. Alla ser det som nödvändigt, som uppenbart att det skulle bli så för henne. Trots att jag inte vågar så är det ju dock obestridallt hon säger, och jag vill svara att jag ser och hör stridligt. Jag vet det. Det visar sig i allt och bryr mer det inte gå att stanna. Och jag vet att om jag inte vågar, om jag inte är beredd att offra allting på det viset, egentligen.” Hon säger detta lika nonchalant som ligt. Jag vet det. Det visar sig i allt och bryr sig inte hennes smärta. Att jag kan hjälpa henne med den sig inte om hur jag ställer mig inför det. Orden så går det aldrig. Hon gör det på ett sätt som blir så självklart. Alla ser det som nödvändigt, som uppenbart att allt hon säger, och jag vill svara att jag ser och hör om hur jag ställer mig inför det. Orden är alltid om hon skulle vilja det.det skulle bli så för henne. hennes smärta. Att jag kan hjälpa henne med den är alltid grumliga, men de är mina och det gör grumliga, men de är mina och det gör det självom hon skulle vilja det. det självklart. Vi, jag och hon, löses upp trots att klart. Vi, jag och hon, löses upp trots att jag aldrig Jag måste fråga henne om hon älskar mig men det jag aldrig vågar. Det bara händer. Vissa delar av Trots att jag inte vågar så är det ju dock obestridligt. Jag vet det. Det visar sig i allt och bryr sig inte om hur jag vågar. Det bara händer. Vissa delar av henne klipgår inte. Hon skulle inte tillåta sig själv att ljuga, henne klipper jag bort ifrån mig själv, i slutet, ställer mig inför det. Orden är alltid grumliga, men de är mina och det gör det självklart. Vi, jag och hon, löses Jag måste fråga henne om hon älskar mig men det per jag bort ifrån mig själv, i slutet, och kanske ses jag fasar inför det. För att hon är den ärligaste och kanske ses det som tragiskt utifrån men det upp trots att jag aldrig vågar. Det bara händer. Vissa delar av henne klipper jag bort ifrån mig själv, i slutet, och går inte. Hon skulle inte tillåta sig själv att ljuga, det som tragiskt utifrån men det är inte något vi människan jag känner. Det skulle göra henne arg är inte något vi tänker på. Det sker naturligt. kanske ses det som tragiskt utifrån men det är inte något vi tänker på. Det sker naturligt. ”Älskar du mig?” Jag jag fasar inför det. För att hon är den ärligaste tänker på. Det sker naturligt. ”Älskar du mig?” Jag att säga så, men det går inte att blunda för. Hon ”Älskar du mig?” Jag frågar tillslut. Och det är frågar tillslut. Och det är ett narrativ som skiftar. Det är inte oss längre. Det är jag. människan jag känner. Det skulle göra henne arg frågar tillslut. Och det är ett narrativ som skiftar. skulle svara att det är alla andra som är hyckla-att säga så, men det går inte att blunda för. Hon ett narrativ som skiftar. Det är inte oss längre. Det är inte oss längre. Det är jag. re, att jag måste utgå från vem som ljuger mest Lykke Eder-Ekman skulle svara att det är alla andra som är hyckla- Det är jag. istället för att rangordna vem som kan konstatera re, att jag måste utgå från vem som ljuger mest Lykke Eder-Ekmandet mest uppenbara. Och jag kan hålla med om istället för att rangordna vem som kan konstatera Lykke Eder-Ekman det mest uppenbara. Och jag kan hålla med om 41