INTERVJU: Elis Burrau, Clara Cronhielm och Fanny Lindstedt Grahn

FLER FOTON PÅ @BILDKYRKAN

Du har ju precis blivit pappa, grattis! Det känns lite off brand att du har fått en bebis? Och hur var din förväntan på faderskapet jämfört med verkligheten?

Ja jag vet inte, det kanske inte jag ska svara på. Men både ja och nej. Det är mångas spontana känsla att det är off brand. Jag tror att det är lite för tidigt att svara på för hon är så mycket en bebis och så lite en person. Det kanske avslöjar nog något om mig för jag har romantiserat att ha ett barn. Jag har nog tänkt på den här lilla personen som kan kan gå till parken med och som säger roliga saker. Jag hade nog inte romantiserat dålig sömn, en lite bebis som skriker och som alltid måste vara på mig eller min fru. Den delen är väldigt mysig, det är väldigt skönt att inte behöva jobba och få pengar av försäkringskassan. Men jag längtar tills hon blir en person för att se om det blir som jag tänkt mig, eller om det blir en annan typ av härlighet. Men kul det där du sa om on brand eller inte. Det har varit viktigt för mig att fortsätta instagramma på samma sätt som innan jag fick bebis. Även om jag såklart inte festar på samma sätt så är det ju väldigt lätt att få det att se ut som det.

Du har ju gått på södra, för hur många år sen? Och om du tänker tillbaka på dig själv på södra, typ i ettan, vem var du då?

Räknar högt… Började jag här 2008 kanske? Gick ut 2011, men ja jag har gått södra! Jag minns att jag var väldigt lycklig i ettan, för jag fick chansen att rebranda mig själv. Att jag helt klippte med alla från min grundskola, jag kunde få helt nya kompisar. Alla hade samma intressen, lyssnade på samma musik och det var inte töntigt att hålla på med estetiska saker. Jag var väldigt lycklig bara. Noga med att dölja mitt förflutna och bara leva i nuet. Men jag var nog väldigt nervös också. De i min klass brukar säga att jag var snäll i ettan och så blev jag ond i trean för att jag fick storhetsvansinne. Resan där emellan är min personliga självförtroenderesa. Jag gick från att vara väldigt ödmjuk till att få ha hybris i trean. Det kan säkert fler känna igen sig i.

Du har ju precis poserat som Jesus vilket kan uppfattas som lite storhetsvansinne. Om man fortsätter på jesus och storhetsvansinne kommer man ju till John Lennon. Du håller på och skriver en pjäs om Yoko och John.

Ja precis jag borde skriva på den just nu. Jag har länge skrivit på någon sorts fantasi kring när dom gjorde den här säng-strejken för världsfred på sin smekmånad. De skulle ju sitta i sju dagar med media. Jag tycker bara det är så mycket humor, men också mycket tragedi, i det naiva att liksom uppmana folk att typ ge upp och sitta i sin säng för att då blir det automatiskt världsfred. Jag tyckte det var en ganska rolig premiss för en pjäs, jag gillar liksom de karaktärerna. Det är kul för han får frågan om han har något Jesuskomplex. Det kommer dit nån kapitalistpamp och ska fråga ut John och ifrågasätta att han i någon Beatles-text sjunger “The way things are going they’re gonna crucify me” eller något sånt. Jag tycker det är roligt att han tog tillbaka uttalandet att Beatles är större än Jesus, det fick ju han äta upp. Det är så kul men framförallt sant, för det var ju tiden då populärkulturen höll på att bli större än religionen.

Har du ett citat som du lever efter?

Vi kan ta det jag har på armen. “Life is a mystery” av Madonna. Det är ju inte riktigt en uppmaning, det är ju en påminnelse. Men jag gillar också den andra raden, “everyone must stand alone”. Det är ju inte så upplyftande kanske, men viktigt att påminna sig om när man har det för bra.

Vi älskar ju skvallerblaskematerial så vi skulle vilja veta vem det var som friade? Du eller din fru?

Det var ju jag...Det var inte ett frieri som man får upp i huvudet när man hör ordet, utan det var snarare en övertalningskampanj. Jag tror Millitza jättegärna ville gifta sig med mig, eller obviously, men jag tror inte det hade gått så snabbt om inte jag var så på. Man kan säga att jag tjatade. Nu låter det jobbigt, men jag tror det vara uppskattat. Jag har lovat henne att när vi varit gifta i tio år eller någonting kan vi ha ett mer storslaget frieri och bröllop för nu hade vi bara ett sånt hemligt femminutersbröllop. Då ska jag gå ner på knä.

Clara Cronhielm Fanny Lindstedt Grahn