27 Club & döda idoler, Eda Darpe

Arv och kultur är något som för mig är väldigt tätt sammankopplat. Majoriteten av den musik jag lyssnar på är skapad av personer som idag är döda. Varje gång jag öppnar Spotify och sätter på en spellista så tar jag aktivt del av det arv olika artister lämnat efter sig. Jag kommer dock aldrig få möjligheten att uppleva musiken levande och i sin sannaste form (live, framförd av artisten själv).

En farhåga jag hade som yngre var just att jag aldrig skulle få se mina favoritartister live. Detta var ganska irrationellt av mig då jag sedan ungefär 12 års ålder nästan exklusivt lyssnat på rockmusik från 60, 70 och 80-talet skapad av artister som antingen är döda eller sedan länge pensionerade. Jag minns fortfarande den sorg jag kände när jag insåg att jag aldrig skulle få se Marc Bolan eller hela Pink Floyd live. Jag fick helt enkelt nöja mig med arvet de lämnat kvar, vilket förutom deras musik bestod av dokumentärer och suddiga youtubeklipp från gamla spelningar.

När jag tänker på arv, speciellt arvet efter olika slags artister så inser jag att många artister, konstnärer och författare som dött ofta får mer uppmärksamhet postumt än under deras livstid, men varför blir det så? speciellt klassisk rock, så kanske “27 club” ringer en klocka. 27 är en ganska omtalad ålder för musiker. Ett antal stora artister; Jimi Hendrix, Amy Winehouse, Kurt Cobain och Jim Morrison, för att nämna några, dog alla när de var just 27 år gamla. Att så många artister dött som 27-åringar har på senare år uppmärksammats och skapat lite av en mytbildning kring: varför just 27? Efter lite efterforskning så visar det sig att det dock inte är så att fler artister dör när de är 27 år gamla än vid någon annan ålder, det har bara råkat bli så att ett mera nämnvärt antal kända artister dött då och att det sedan uppmärksammats. Hur som helst så tycker jag att det är fascinerande. Flera av artisterna i “27 club” har fått en slags kultstatus efter sin död, och det har om något bara spätt på bilden av rockstjärnor som lever och andas “sex, drugs & rock'n'roll” och dör tidigt. Men vad är deras arv till oss? Tvivelaktiga livsstilar och dåliga val som leder till en tidig död? Kanske, men är det verkligen så vi vill minnas dem? Som döda och dekadenta? Jag vill iallafall inte minnas dem så, hur tragiska och hemska deras livsöden än må ha varit. Jag vill minnas artisterna som levande och kreativa och i sin allra bästa form. Jag ser hellre att arvet efter dessa döda artister blir något glamoriserat och förskönat. Att vi minns dem som de var, inte som de blev. Ett skäl till att dessa artister fått mera uppmärksamhet efter deras bortgång skulle kunna vara just för att de dog unga och att man som lyssnare fäster sig vid det. Vi som lyssnare har ofta starka åsikter kring musiker och många personer har djupa band till den musik man själv lyssnar på. Dör en artist man tycker om så kommer det att påverka en, och hur skumt det än låter så tycker jag att det är mera speciellt att lyssna på musik skapad av någon som är död. För trots att artisterna inte finns längre så är deras arv fullt levande; konsten är trots allt det enda som aldrig riktigt kan dö.

Med allt detta sagt så vill jag meddela världen att jag absolut ser det lite som min uppgift att förvalta det musikaliska arv mina favoritartister har lämnat efter sig. Bli därför inte förvånad om jag plötsligt börjar svamla om “the greatness of rock'n'roll” och vilka genier Jim Morrison och Bowie var eller hur gärna jag hade velat se Live Aid på Wembley (jag menar väl och jag lyssnar gärna om du också vill pladdra på om dina döda idoler).

Eda Darpe