Historiens profitabla slafs, Felix Sjögren

Historiens profitabla slafs

Arv, familj, är nog det som jag tänker på mer än något annat. Jag är fullkomligen besatt av det. Både på sättet man är besatt av en väsande demon, och på sättet en författare aldrig slutar slipa på sitt livsverk. En förföljelse och en besatthet. Historien lämnar aldrig mig, mina gener eller tankar och jag aldrig den. Det är liksom ett ömsesidigt beroende. Historien har mig, min själ, mina ben som värd och lägger där sina ägg. Och jag, i min tur, känner mig på något sätt uppfylld, hel. Tills äggen börjar kläckas och historiens avkomma långsamt börjar kräla omkring på sina långa ben och äta sig igenom mig och skapa små hål. Nyligen påpekade en vän att jag ofta refererar till ett kollektiv och sällan till mig själv. ”Vi skall alla möta det ödet” eller ”Tur för oss som…” och så vidare. Hans kommentar fick mig att inse att det där vi:et handlar om dem som har hål i sina ben, som härstammar från historiens gnagande. Det fungerar som en markör för att jag är en del av en upplevelse och en kunskap. Skall jag ensam bära omkring kring på vetskapen att min familj splittrades under kriget, nu finns över halva jordklotet, och att vi därför saknar ett gemensamt språk, en gemensam kultur? En av de få sakerna vi kan samlas kring är just att ”vi” är vi. De där hålen, de är det enda vi har gemensamt nu. Och vi:et uppmärksammar och erkänner det. För ett tag sedan var det Pesach, den judiska högtiden då vi minns judarnas exodus från Egypten och slaveriet under Farao. Hela den långa festmåltiden, Sedern, påminner oss om att vi var förslavade och nu är fria. Den påminner oss om att det bittra också finns i det söta. Vi är fria för att vi en gång var förslavade. Det är vårt arv. Men Sedern är mer än att känna medlidande med människor som levde för tusentals år sedan. Den är ett verktyg för att förstå vår samtid, förstå slaveriet, smärtan och orättvisan som andra eller vi själva utstår. Ett tillvägagångssätt vi alla, oavsett övertygelse, kan dra nytta av. Detta tankesätt säger: tappa inte din historia ur sikte, för hur annars ska du känna tacksamhet? Hur annars ska du veta att det finns en flyktväg? Hur annars ska du påminnas om att det finns befrielse? ”Allt det här låter ganska jobbigt,” tänker du kanske, vilket jag skulle vara benägen att hålla med om. Jag menar, hur tror du att det känns att gå omkring som ett levande glory hole för historien att penetrera, så aggressivt eller smekande den bara önskar? Fyllda av historiens säd slafsar vi omkring. Men, som det står i Toran, ”var fruktbara och föröka er.” Vad menas med allt detta? Med alla dessa långsökta och smått desperata metaforer? Vi är alla hål. Du är ett hål. Historien blåser genom dig. Kanske är det en varm, behaglig sommarbris, en aggressiv storm eller en tyst men isande vintervind. Men, precis som med en flöjt, om rätt spelad, är det hålen som skapar den vackra musiken.