Ledare, Anna Hellers

Första gången jag såg dig var i aulan. Jag var femton, ensam och livrädd, och försökte få en överblick av kaoset som utgjorde framtida klasskompisar och parallellklasser den första skoldagen på Södra Latins gymnasium. Blicken fastnade på dig. Du hade kort, blonderat hår och fler piercings än vad jag någonsin sett någon ha i vår ålder, och du såg måttligt imponerad ut, när du iskallt satt och skannade av rummet. Då verkade du som den lugnaste personen i hela byggnaden. Nu i efterhand, när jag kan tolka dina ansiktsuttryck, inser jag hur nervös du faktiskt var.

Jag blev instinktivt glad när jag såg att du reste dig samtidigt som mig efter att SA18A:s klasslista ropats upp. Vi satt inte bredvid varandra i klassrummet, men vi åt lunch tillsammans i ett större gäng. När vi skulle gå var du plötsligt borta. Jag vågade inte fråga någon om var du tagit vägen, för det kändes konstigt att vara fixerad vid dig utan anledning. Besviket tänkte jag att du säkert hittat några andra, mer intressanta, att prata med. Men – så dök du upp igen. Du gick fram till oss i lunchgänget och tittade mig, specifikt mig, i ögonen, och sa, med ett av de mest minnesvärda leenden jag någonsin fått: Där är du! Samma kväll skrev du till mig och föreslog att vi skulle åka till Kärsön ihop. Sedan dess har det varit du och jag.

Inför min sista ledare i Latin Lover, på tema ARV, har jag tänkt tillbaka på vem jag var innan jag började här på Södra, och den jag är nu, och alla de versioner av mig som funnits däremellan. Vad och vilka som fått mig att förändras, utvecklas och gett mig nya perspektiv. Allt och alla har förstås haft sin egen roll, oberoende av någonting annat, men det finns en person som alltid varit där, eller fått det återberättat i efterhand – vars närvaro färgat allting. Den personen är, såklart, du.

Efter tre år är det fortfarande dig jag lyser upp som starkast för när jag ser dig i korridoren. Det är dig som jag skrattar mest med, och dig jag har intressantast samtal med. Dig som jag helst sitter och gråter med utanför en garageport i Tyresö klockan två på natten efter lite för mycket Jose Cuervo Especial Reposado, och dig som jag nyvaket iakttar morgonen därpå när du sitter på madrassen på golvet och sminkar dig inför att åka in till stan. Den kvinnliga vänskapen oss emellan; det konstanta emotionella utbytet och bekräftelsen, den blinda lojaliteten, är ett frivilligt beroende som inte går att välja bort. Jag är inte din “bästis” för att jag måste utan för att jag vill – men just därför måste jag också; för att jag vill så mycket.

Snart tar vi studenten, du och jag. Vad händer med oss efteråt, när gymnasiet slutar vara vårt gemensamma sammanhang? Exakt hur det kommer att bli är omöjligt att bestämma nu, och jag försöker att vara ödmjuk inför det. En sak vet jag dock med säkerhet, och det är att Södra inte kommer att försvinna bara för att vi lämnar skolan. Alla lektioner, stunder i rökis, hemmafester, redaktionsmöten, random folk, kommer att finnas kvar i din blick när vi tittar in i varandras ögon – många gånger och många år framöver. Det är du som fått mig att känna mig hemma på den här skolan. Utan dig skulle ingenting varit möjligt – och utan dig är jag ingenting. Jag är inte rädd för att skriva ut det, för även om vi skulle glida ifrån varandra i framtiden har du betytt så pass mycket för mig under dessa år, och jag kommer aldrig att glömma det, och därför kommer det alltid att vara sant. Lea Caprice Laux: tack för allt.

Jag vill också passa på att tacka våra finaste gemensamma vänner som dagligen och med goda skäl ifrågasätter vårt sinnestillstånd, särskilt Saga, Liam, Olivia, Morgan och Mathilde. Speciellt tack till Erika och Judith, våra respektive bästa vänner utanför södrabubblan, vars insyn och infallsvinklar på våra “spårade” liv, vi inte klarar oss utan. Och slutligen, redaktionen: Gabriel, Adina, Jack, Clara, Maja, Johanna, Fabian, Julia, Elvin och Leia. Vi kunde inte fått en bättre trupp att kriga med än just er. Tillsammans har vi skapat det näst mest betydelsefulla jag kommer att ta med mig från Södra Latin: kollektionen av glansiga och matta A5tidningar i min bokhylla, med det ifrågasättbara namnet ”Latin Lover” på omslagen. I dem är hela min gymnasietid dokumenterad. På, mellan och bortom raderna.

Acta est fabula, plaudite! Anna Hellers, avgående chefredaktör