2.1 Kulturhus i Finland

2. Bakgrund och syfte

Avsikten med detta kapitel är att förklara vad ett kulturhus är och vilka målen för den här utredningen är. Vi börjar med att definiera konceptet kulturhus, titta på finlandssvenska exempel och på utredningens syfte och frågeställning samt på vilka bidrag finlandssvenska kulturhus erhållit från finlandssvenska finansiärer under de senaste åren. Till sist presenterar jag en begreppsdefinition och utredningens disposition.

2.1 Kulturhus i Finland

Ett kulturhus definieras vanligtvis som en byggnad med ett mångsidigt utbud av kulturella verksamheter, såsom teater, musik, bibliotek och utställningar1. Kulturhuset är oftast en samlingspunkt för civilsamhälle, näringsliv och för den offentliga sektorn på orten. I en idealvärld skapar kulturhuset (genom en strukturerad samverkan) förutsättningar för intresserade individer, grupper och organisationer att utveckla idéer och aktiviteter samt är en mötesplats för både amatörer och professionella i alla åldrar2 .

I den här studien använder vi oss av begreppet kulturhus för att beskriva ett hus i mångsidig kulturell användning. Konceptet omfattar också kulturinstitutioner och kulturhallar, även om arenor som används för ett enda syfte (till exempel teatrar) inte beaktas3. Ett kulturhus kan till exempel erbjuda kommersiella konserter, teaterproduktioner, ståuppkomik, musikaler eller till och med vara hem för stadens eller kommunens symfoniorkester4. Kulturhuset kan också ha andra namn i olika länder, såsom scenkonstcentrum (Performing Arts Center) i Nordamerika5. Vilken tillräckligt stor byggnad som helst kan utan tvekan fungera som ett kulturhus, och så har det också troligtvis varit innan begreppet kulturhus kom till.

I allmänhet har kulturhus ingen egen konstnärlig personal och fokuserar främst på produktioner6. Offentliga kulturhus beskriver vanligtvis produktionen av (genom att prioritera och samordna) exklusiva kulturerbjudanden för samhället som sitt primära uppdrag7. Husen ses ofta som verktyg för kommunens kulturplanerings och utveck

1. Järvinen, 2019. 2. Bogen, 2018; Ruusuvirta et al., 2012. 3. Statistikcentralen, 2021. 4. Lambert & Williams, 2017. 5. Lambert & Williams, 2017. 6. Silvanto et al., 2008. 7. Ruusuvirta et al., 2012

lingsarbete8, och en stor majoritet av kulturhusen ligger i stadsområden9. Kulturhusens byggnader varierar mycket och kan innefatta både renoverade före detta industriella, religiösa, kommersiella och militära byggnader, men också helt nya byggnader10 .

Begreppet konstanläggningar i bostadsområden i Finland föreslogs för första gången under de finländska kulturdebatterna på 1960talet, följt av uttrycket ”demokratisering av kulturen” på 1970talet11. Huvudsyftet med kulturell demokrati var att lyfta fram medborgarnas aktiviteter, behov och förståelse av kultur12. Under den pågående debatten började finska kommuner producera kulturella tjänster13. Helsingfors var den första staden som planerade ett mångsidigt centrum, det vill säga ett kulturhus, och 1984 öppnades det första offentliga kulturhuset Stoa. I Finland var tanken att inrätta ett sådant centrum i alla delar av landet, eller åtminstone i varje storstad14 , varför kulturhus ofta finns i städer15. Det finns naturligtvis platser såsom Turun VPK -huset (2021) i Finland, byggt 1892, som har använts på samma sätt som dagens kulturhus före år 1984, men helt enkelt inte benämnts som sådana.

I Helsingfors behandlade en lokal debatt på 1950talet behovet av en större mötesplats och en konsertsal16. Som ett resultat av detta grundade några politiker på privat initiativ aktiebolaget Helsingin Kulttuuritalot Oy, som sedan byggde det privata kulturcentret Kulttuuritalo i Helsingfors under åren 1951–1958. På grund av ekonomiska problem såldes kulturcentret under 1990talet och kom att bli ett offentligt kulturhus, som i dag ägs av Senaattikiinteistöt17. Majoriteten av kulturhusen i Finland finansieras och underhålls av antingen staten eller av en kommun18, vilket hänger ihop med att staten tog initiativet till kulturhus i Finland och de privata initiativen kom efteråt. I Västeuropa verkar processen ha varit den motsatta: staterna började bygga sina egna kulturhus först på 1990talet, efter de privata initiativen på 1960talet, de så kallade konstlaboratorierna, vilka bytte namn till kulturhus på 1970 och 1980talet19 .

När det gäller andelen kulturhus i Finland omsatte det offentliga kulturcentret Savoy i Helsingfors 1 624 894 euro 2016, varav 808 301 euro bestod av subventioner från Helsingfors stad20. Sammantaget hade de 415 evenemang 2016, varav 17 egna produktioner, 250 samarbeten och 148 externa hyresgäster. De siktade på att ha en publik på 60 000 personer år 2016 och slutade med en publik på 89 451 personer. Enligt

8. Lambert & Williams, 2017. 9. Bogen, 2018; Kangas & Ruokolainen, 2012. 10. Bogen, 2018. 11. Silvanto et al., 2008. 12. Kangas, 1988. 13. Silvanto et al., 2008. 14. Silvanto et al., 2008. 15. Kangas & Ruokolainen, 2012. 16. Malmberg, 2008. 17. Kulttuuritalo, 2018. 18. Statistikcentralen, 2021b. 19. Fitzgerald, 2010. 20. Helsingin kaupunki, 2017.

Renko och Ruusuvirta (2018) fanns det 105 offentliga kulturhus i Finland 2016. De åtnjöt samma år ett totalbelopp på cirka 43 miljoner euro i kommunal finansiering. Beloppet varierade mellan kommunerna, från 0 till 9,8 miljoner euro. Medelvärdet var 1,8 miljoner euro och medianen 0,6 miljoner euro. Helsingfors delade det högsta stödet och subventionerade sina nio kulturhus med 9,8 miljoner euro.

Enligt tidigare studier21 finns det fyra huvudgrupper av kulturhus i Finland: 1) privata kulturhus, 2) offentliga kulturhus och 3) både privata och offentliga kulturhus (hybridmodell) samt bolag som kommunen upprätthåller, det vill säga 4) offentliga företag.

Privata kulturhus

När initiativet att grunda kulturhusen och upprätthålla dem sker på ickestatlig basis kallas kulturcentrumen privata22. Det privata centret kan också delas in i flera undergrupper, till exempel (1) ett kollektiv utan någon formell struktur eller juridisk enhet, (2) ett kollektiv med en struktur och en juridisk enhet, (3) en ideell organisation, (4) en vinstdrivande organisation, (5) en organisation som verkar under en lokal myndighets juridiska strukturer, (6) ett partnerskap mellan två eller flera organisationer, (7) ett socialt företag, där organisationen drivs som ett företag, men med ett ideellt motiv, (8) en utbildningsinstitution och slutligen (9) en stiftelse. De privata kulturhusen – både ideella och vinstdrivande – strävar ofta efter andra mål än enbart finansiella, såsom samhällsengagemang och estetiska mål23 .

Offentliga kulturhus

Dessa fungerar mestadels som en del av kommunens kulturtjänster och finansieras därmed av kommunerna24. I en undersökning gjord bland 20 finländska städer var den offentliga finansieringen av de offentliga kulturhusen 17 procent av den totala årliga omsättningen, försäljnings och betalningsintäkterna 40 procent, hyresintäkterna 28 procent och övriga inkomster 14 procent25. I en senare undersökning drog man slutsatsen att det för det mesta är omöjligt att samla information om offentliga bidrag för offentliga kulturhus, eftersom kostnaderna delas mellan många avdelningar i kommunens ekonomi (exempelvis kultur, fastigheter). Därmed räknas till exempel inte alltid kostnaderna för att underhålla utrymmet till det offentliga kulturhusets omsättning26 .

21. Järvinen, 2019. 22. Fitzgerald, 2010. 23. Sherer & Suddaby, 2018. 24. Silvanto et al., 2008; Ruusuvirta & Saukkonen, 2014. 25. Ruusuvirta & Saukkonen, 2014. 26. Ruusuvirta & Saukkonen, 2014.

Hybridmodellen

I dessa upprätthåller privata organisationer och kommunen kulturhuset tillsammans, eller som Fitzgerald27 uttrycker det: ”Den öppna hybridmodellen för en institution baserad på civilt-offentligt partnerskap” verkar variera både i finansiering och i andelen ägande mellan de båda28. Hybridmodellen förekommer vid gränssnittet mellan stat, marknad och det civila samhället29. Det här är en modell som ofta blandar kommunal byråkrati, affärsverksamhet och/eller ideella värderingar. Även om det finns studier som tyder på att ett sådant offentligtprivat samarbete har inrättats i Finland30, finns det mycket få praktiska exempel på det inom det kulturella området, enligt Kangas och Ruokolainen31. Enligt en studie från 2019 finns det åtta sådana hybridkulturhus i Finland32 .

Offentliga företag

Målet med privatisering av offentliga kulturorganisationer i Finland har varit att lätta på kommunens ekonomiska börda33. Tanken har varit att organisationerna själva ska hitta alternativ, privat finansiering. Men eftersom den konstnärliga affärsverksamheten är annorlunda jämfört med marknaden och kommersialismen, är det svårt att se vem som kommer att vinna på privatiseringen av kulturhus – och tills vidare finns inga tydliga goda exempel.

Det finns totalt 185 kulturhus i Finland, varav 71 är privata, 8 hybridmodeller och 5 aktiebolag ägda av kommunen34. Av 71 privata är 28 föreningar, 26 aktiebolag, 7 studentnationer, 4 stiftelser, 3 privatpersoner, 2 församlingar och ett andelslag. Av kulturhusen står 105 direkt under kommunal förvaltning, 6 förvaltas av kommunala aktiebolag och 3 av staten. Därtill finns det 8 så kallade hybrida kulturhus bland de ovannämnda, det vill säga hus som upprätthålls av både kommunen och en privat aktör.

Enligt en undersökning gjord av Suomen kulttuurirahasto35 anser människor i Finland att det är viktigt att ha möjlighet att utöva eller delta som publik i lokala kulturaktiviteter. Här betonas särskilt vikten av att ha ett utrymme anpassat för dessa aktiviteter. Enligt Kangas och Ruokolainen36 bedömer majoriteten av kommunerna att kultursektorn utvecklar samhällets image, ekonomiska utveckling, medborgarnas välbefinnande, barns kulturella färdigheter och att den upprätthåller kulturarvet. På

27. 2010: 63. 28. Ruusuvirta et al., 2012; Ruusuvirta & Saukkonen, 2014. 29. Thornton & Ocasio, 2008. 30. Kangas & Pirnes, 2015. 31. 2012. 32. Järvinen, 2019. 33. Kangas & Pirnes, 2015. 34. Järvinen, 2019. 35. 2013. 36. 2012.