Det är inte alldeles lätt att ge en generell rekommendation för hur beslutsgången borde vara organiserad i frågor som gäller skolnätet. Vilken specifik vikt de har varierar från kommun till kommun beroende på språkförhållanden men också av kommunstrukturella och ekonomiska skäl. Oavsett hur bildningsväsendet är organiserat borde emellertid det språkliga ansvaret för förändringar i skolnätet definieras i instruktionen. Det är inte fallet i alla kommuner. Där en svenska nämnd fattar beslut om inrättande eller indragning av skolor är situationen entydig ur språklig synpunkt. På motsvarande sätt borde sektionerna ha till uppgift att åtminstone ge förslag till ändringar i skolnätet och samtidigt ha en klart definierad roll i den långsiktiga planeringen i dessa frågor. Att en sammanvägning ur hela kommunen synvinkel i sista hand måste göras på nämnd- eller alternativt fullmäktigenivå torde vara ofrånkomligt oavsett hur bildningsväsendet är organiserat. Det kan ytterligare noteras att kommunerna har rätt olika strategier för att hantera de strukturella anpassningsbehov som gäller skolnätet. I Kyrkslätt, som är en geografiskt vidsträckt kommun, och där de svenska skolorna ofta är mindre och mera perifera än de finska, har man exempelvis gått in för en modell med inlärningscenter som innebär att dagvården, förskoleundervisningen och den grundläggande utbildningen åtminstone till årskurs 6 i framtiden ska koncentreras till fyra centra; centrumområdet, norra, södra och östra Kyrkslätt. Det är med andra ord en strategi för att hantera jämförelsevis små volymer. I Vanda framfördes i intervjuerna uppfattningen att man är i behov av tillräckligt med små och smidiga enheter för att kunna trygga den svenska skolan. Vasa är ett exempel på kommuner där det existerande skolnätet är ändamålsenligt och skolorna väl placerade. Här väcks emellertid frågan om tvåspråkiga skolor i samband med inrättande av nya skolor. I Esbo har resultatenheten svenska bildningstjänster getts i uppgift att utarbeta principer för utvecklingen av skolnätet. Också de här exemplen visar på vikten av att entydigt förankra ansvaret för den långsiktiga planeringen av det svenska skolnätet i bildningsväsendets organisation.
5.4 Direktioner År 1993 ändrades skollagstiftningen så, att direktionerna för skolorna, som fram till dess hade varit lagstadgade organ, blev frivilliga för kommunerna. En betydande del av kommunerna avstod då från att ha direktioner. Enligt utredningen om utbildningsförvaltning från 2012 hade 18 av de 33 svensk- eller tvåspråkiga fastlandskommunerna direktioner. Eftersom ingen av de åländska kommunerna har direktioner blir totalsiffran 18 av 49. Sedan dess har åtminstone ytterligare två kommuner (Vanda och Kyrkslätt) avstått från direktioner, vilket skulle innebära att ungefär hälften av de svensk- och tvåspråkiga kommunerna i Finland (exklusive Åland) har direktioner. Slopandet av direktioner speciellt under lågkonjunkturen på 1990-talet motiverades bland annat med inbesparade kostna55
