S m ä r re m e d d e lan de n . E n Otto E c k m a n -tu r n e i S kandinavien och en s k å n s k texti l t u r n e i Tysklnnd hafva under våren förberedts. Båda skulle börjat samtidigt de förstn. dagarna i Juni, den förra i Lund på Kulturhistoriska Museet, den senare på Kunst· gewerbemuseet i Berlin. Men då den Eckmanska samlingen först i midten af Juni kan blifva ledig från Hamburg, där den nu utställes, och Kulturhistoriska Föreningen gerna ser att vänta ännu någon tid med afsändandet n.f sina alster, såväl på grund af den döda säsongens i nfallande i Berlin, som af önskan att ett par bravourstycken, som för närvarande äro under utförande på Föreningens konstslöjdanstalt först blifva färdiga, hvilket blir så mycket m era nödvändigt, som Föreningen i dagarna sålt en samling konstväfnader för öfver 1 000 frc till Belgien, i hvilken ett par nummer be funno sig, som eljest skulle gått med på den tyska turnen. Till följe häraf torde afsändandet af den större turnesamlingen komma att uppskjutas till i Sept., medan en m indre samling af delvis förut beställda arbeten red an om några dagar kommer att afgå till Dö.sseldorf och Crefeld. Äfven Skåne och dess ideela hufvudstad, får vänta med att se de härliga alsterna af Otto Eckmans banbrytande verksamhet på konstslöjdens område, tills hösten återkommer. De Skandinaviska städer, som jämte Lund s kulle beröras af den Eckmanska turnen äro Stockholm, Göteborg, Kristiania, Bergen och Köpenhamn. J ac o b K u l l e t. De granna tulpanernas, de sedesamma flickornas, de trygga » gåramorornas » och de drumliga drängarnas m ålare, och, hvad kanske ännu mera var, den skånske konstväfvaren framför =andra har denna vår vid näm sextio års ålder lemnat penseln och skottspole. Tidningarna hafva redan täljt de allmänna enkla dragen i Kulles lif, så till vida l i kt många andras, att det varit rikt på sträf samt, ärligt arbete och till belöning därför fått försakelse, svårigheter och otack på sin lott, och efter döden, då det i ntet kostar mera, en vacker runa ristad af det väl villigaste erkännande. Det skulle verkligen fordras den sega skånska uthållighet, sådan som Kulle besatt den, för att icke förtröttas, icke misströsta, när taflorna hopade sig, utan att blifva sålda, och när andra skuro guld och uppburo berömmet för den textilkonst han en g:;i,ng ryckte ur dödens käftar och med faderligt förstående hjertelag, utan att tänka på sig sjelf, vårdade och skötte tills den åter frisk och frodig kunde stå på egna ben. Det var ett svårt slag för Kulle, när han vid förra årets Stockholms· utställning, en utställning, som proklamerade, att man vid prisutdelningen skulle lika väl taga hänsyn till den banbrytande verksamheten, som det presterade utställ ' ningsgodset, afspisades med ett fjä1·de p1·is. Det är nästan ofattligt, huru i ett än så hasardartat prisdommarelotteri en sådan nittvinst s kulle kunna träffa honom. Den gjorde det emellertid och den träffade hårdt ; den redan då dödssjuke konst nären kände djupt samtidens dom öfver sin lifsgärning. En liten glädjeglimt var det väl dock, när kort därefter Kulturhistoriska Föreningen egnade honom sitt he dersdiplom för hans banbrytande verksamhet. Några månader därefter var Jacob Kulle icke mer. Man har om hans taflor sagt, att de äro torra och tråkiga samt utan hand ling. J a de äro det på samma sätt som det i det undangömda, i de dagliga små gerningarna framlefda lifvet är det. För den som nödvändigt fordrar den stora gesten och gaskonaden för att få sina okänsliga nerver satta i dal ring, äro de och komma helt säkert att alltid blifva tråkiga ; men den, för hvilken teatern icke är lif vet, handlingen icke en stor arm- eller benrörelse, känslan och själsrörelsen icke ett ut· och invändande på ögonen eller ett bredt grin, skall i Kulles kärleksfulla blick på lifvels små hvardagligheter, bagateller låt vara, snart spåra mera af den sanna