"Mästårtjuen", efter muntlig berättelse på Gärdshärads mål

" M ä stårtj u e n " , fter m n n U i g herätt ] :.;

p�

Gärd H h U rads m å l u pptec k n ad af

G . J:so n J(a rlin .

Ja hörcl c ä l l pa. ·l ta sd w , 1 1 aur j a va bar a l i c len pa u g o m än mä· s iårtj u , o dän v a d a u sa fa led stöl l e d , o d ai d v a ga m l e J en s ' tröm , som ge i k ri n g i gau ran a o å l le hade l i d o 1nåsla m ä o kån ne ålla di var e n s hestoriår, 01n har snackat om na ; o han va d au os.3e k ar o fau fäl k o gri na bau stora o sm a u ; n1än ja kommår da u n u liavail bara ente i hu dä hala au na, får än blair se gle1nsk, naur än ska gau o träl a mä stift årbäi får j ämn an får te o färtj en a än skäl l i n g te kvi nga o böl n ; män on1 ed äl la ä se, åd i vellen lyas p au, se ka n j a ju ä1 le snacka o m , hacl l i d ja drar m i nge pau .

Se sagen va d i n ge, ska j a si våss, Ad där va än telli bånditt, än m ed sluår o i u pinskad kar o farled vil l i n i bärna te o göra rai nt i anras låm n1år ; o alri hade han b led pautan 1nä nåd i hällår, o rued rig v a han j u b ien, o sau kån n e han si , som hin Göngcn sa : « Ja ved ai n , som stal , tess han blö rig, sin lo ja ble » ; ja med rekted, han va n u m aj ni ngen bien m ästärtj u, sau kalladt o därmäse va där ju ente nån , som tore jöra nfun nåd fårnär, får naur där e nån , som har bled dai d , s i n ska än ha tack .

Sin se va d är än harre man , redet höj t i grarna, m i n gs tinges länsman älla lan hövd ing älla nåd telled , o han hade än döttår, än m ed i ppår tös, rö m asedår o gran när pau ålla di vi en ; o m ästärtjuen h ad e j u faud godt sing te na o därr n ä se fe h an får se 1 d a o egän tli en s gau te faren får o fria te n a : ja m e d ri ttid .

H arr 1n a n n n gränn a j u pau ditta härnia o sau åd d e va än fin, tlatt kar ; 1n ä n gi uån1 nårl rai nt beske sa u straij , velle 'n ju en te , urlan h an kål le få t raugöra se n1ä fruntön1 1nårna.

Ja hår r l ai n u ackedai ra om ad, e blöck ad ju ente bättår te sista sl u t t, än åd d ai s k ll l l e ätta n åm trai ten g fåre : o 1 n h a n kån n e ta hansa arje bån nhång o han a töl bästa o trai studa frau än n a bo m a n ; o va h an kar te dai d , sa u skälle han dau ha döttåren ; o säl va tösen justamän t en te pressi s emod pau' d, i sär som daid ju l iava i l egän tliens va än sj ån gti l kar o med spanskår au se, fåstan åd han h ade vad lid l ångfi ngrad år, se daid kan än d a u ente fårtän ka n a får.

Ja h år ed n u va, sau blö<..: k där ju ente nåd aned te rau s får mästärtj u en , udan åd h an m åtte gau ing pau ditta härad e o sai te, h å r han k å n n e pa sera' d sedan t , �au han skälle känna gau ad ållt Dänn äse to hnn än dåktcd stor päresä ck o satte böj l a ve i gön om . säckagabed , o sau h a d e han än täfvehång, so1n han to o stoppa i säc­ ken, o dän hade h a d e han båuged om råmpan 1nä ätt g ri mskaft, son1 ··

- 55 -

•

ge 1 gonom säckabånnen. Naur ed sau b löck kvällår, to h an sä�ken pau röggen o ga se i väj te harregau ren, o daid ge ju bra, o där va ente n ån som sau näm änna tess han k o m frarn te boen , män dau for hången ud o te o gi mång o j ö, o va da1.1 r; t int en te go o arras mä ; m än m ästårtj uen veste m e sj an pau rau ; lw u majningen bara lena l i d p a u töm strängen , s e t äfvan k ånne komma u d år säcken, o daid j ore se rned , sau bånn hången fe m etro aned o tän ka pau än te o jö, får däid va, ska ja si våss, än kaulhång, o han veppa m ä rån1pan o vengsa se pau ål l a di visen .

O en gan än bara vesste ored au . hade mästår­ tj nen bau kau l h ång o täfva i säcken o kn ött te bänned o estå. Ja sin om m åren en, ge han ju te barreman nen mä hän gen , o han raint färgryste se ye'd ; o sau va de fästa u rätt o dai d va ju bra ; ja med n�kted .

Sin se kom dau dä ånra, o daid va, om h a n kånne stjela hansa tål ög, o dai d va. kan än töckas, innu svaurare, sarskelt som di skäl le ha te veda, häcken nött han va o vänta did, o daj ju te än raian kån n e stäl la se därätte . Ja nätten blöck ju u dsatt, o barrem annen han jore sina täm pra, o får d ai d ed skålle b lai raint omöj led o ta hansa ög, to han , naur ad blöck kvällår, o satte än kar pau haurt au ögen, o sau låfva han däm h aursen skänkascha, om d i k ånne passera'd se­ dant) sau mästårtj uen ente fenge n ån fram gång ; m ed rek ted . Ja daid d ro ju ätt baide, o allt va tösst och lunt, o drängena di säd e o deske­ rera mä hauraen, ho di skäl l e gi nåm nåck o skötta, om han bara kom m e, m ajningen m ästärtj uen . Mällo m ti h ade han klätt u d se te än ganun e l k äring i grau val m ansknäppa o halklud, o va raint fårskränl­ m eU o sai pau , o sau skaffa han se brän nevin pau än halstobbaflaska, o sinn vänra h an au te harregauren, o naur han kom udanfår stöll­ l ängan , san begynte han gau fram o tebaga o glynka o rya se d e var­ sta han kånne, daid va maj n i n gen med kållt o1n nätten, får daid va skarp vi n tår o ätt räled snyfåg.

Stölldrängana lyddes ju pau ditta bära j ämraned o gnyened, o te bcgynga mä va där ente nån , som tore gau au stöllen, får sau värre di befålta au husbonen , män, n aur d ä h ade drad l i d , kån ne d i ente barja s e längår, udan beslutta sedant, se ain skälle gau ud o sai ätte, ha daid va, som sto pau, o höras te, om d är kånne va nån , som va i n ö ; ja se va där j u ain, som to o k l ö au öged o ge bott o läckte opp stölldören , o sau fe han ynen (ivenen) pau dän gam la, som ge där o rya se får köllen. Ja ban sporde na ju te, o hun sa, åd h u n hållt raint pau o frysa i hj el , o daid va omöjled o fan hus i byen, o hun udsto ente o ligga ud pau marken , o sau be­ gynte hun igen o gny o j ämra se.

Ja daid va ju än sag, åd di ente kånne la kärin ge n frysa ijel, o därmäse loe di na kom ma ing i stöllen o slängd e te na än tu le-trai neger, hun k ånne ha o ligga pau , o hun blöck dau l i d tacknämli o vesste bara ente n ån rau, hår bun skäl le k änna löna dom får ad i gen ; m än te sluit se sa hun : « Ja har lid brännevin pau än flaska. ja fe au än go kvinga i byen , o om ed e sau, åd I vellen haula te goe, s.e skälle j a känna bestau än sypp pau är, får daid I ynkas ve ätt telled gam m elt skrau som me » .

Ja emäl­ l o m ti sau , ho ad n u va, samtytte disse härad e ställdrängana te ad, får daid k ån n e j u åll e va bra o fau lid o jänka se pau , o dai blenge se m i l la o lae ud får käringen om orsagen, bafår å� di såde pau daid Kultu?·histm·iska meddelanden.

4

- 56 -

vi sed, o sa u slo hun åpp o spåndera pau dåm ; män naur hu n no fram · te dän siste, sau saf dän fåste, o rätt som ad va, sau safve di allih oba, får hun hade, . kan veda, blännad safvedröppa i brännevined . Ja n aur se dai d va j o rt, sau to hun älla, som nue va dä samma, 1nästårtj uen o l ötte d rängaslödana a u ögen o satte dom pau ställbo m 1n ana i ställed, o sau lädde han j u ud j uren, o där va j u hansa fålk teräss o toe rr1o d d å m o sau necka di mod hö mm e d . N a u r e d s au le fran1 mod da_ ningen , sau k ån1 barrem annen ud o skålle titta ätte sina kara, o sau hilsa han « go m aren » i d ören . D rängana v agna opp o gnee se i y n en o te möstra p au stöllbomm an a o slida i grimsk aften, får n1ästårtj uen hade satt ätt gri mskaft i n äfven pau haur dräng. « A i häckl efj äl s osse » s a harremann en, « n u seden N i d är j ustamänt granna » ; o han v a d e s a u fårångrad, s au han vesste s e ente te, o han hade dau ente sin skapta ti sått pau v arre. Ja emällomti va'd ju n u ente bättår, än de åo ra äfventyred va osse u dfört, o sa.u va' d bara d ä treja, som sto i j en.

M än barremannen va ente varre ve se än åd han liavail täinte, åd han skåll e fau maj t 1n ä n åm te sista slutt o åd han n åck skålle sätta nåm bed pan d äid, om han kånne stj ela n ab omannens studa o daid pau jusa dan .

Tf\ d än räian to dau barremann en o ställde än fårmaning te nabomannen , å d han skålle passa sin a 'kreg, får dai d k ånne ente va se fritt, åd där en te va n ån, so1n hade gott sing e te dom ; ja mannen blöck ju, k an veda, änn aklämd o satte vajt ve dom bau nött o da. Män sau v a han än gång sau vårre d kon1men i lid aktionsgäll ; o därm äse fån­ d aira han pau o ta te inarkas mä ätt par af studana får o v änna i p änga. M ästårtj uen fe j u spaning pau ditta b ära o tänkstes, åd nu va d är ingen ti o fårhinka, om han skålle kånna niba di d äre studana ingan daid blöck fårsaint ; d ärm äse p assa han pau dinne hRrade boneu i en skåv , sorn h an · skålle l aj a i gönorn , o honen va nu säl än m ed .n oga o aktivår kar, sau han tore ente la nån a u drängana laia i sitt ställe, ud an va n1 aini ngen säl tan esta. N au r b an sa u hade dryed au ätt ste cke, fe han höra, h år dä va nån såm jämra o ga se ing i skå­ ven o 1nan n en t e binga sina studa o esta får o sai ätte, h ad daid kånne va, m än ållt se fl.ötta se ditta h ära gnyened, o han blöck ju en t e kar o k ånna fau n ån bestäm melse i sagen , o te d än raian m åtte han dau vänna te baga, män naur han kom te ställe d , där han hade bånged studana sau v årre di väck , får m ästårtjuen h ade maj ningen vad f1�amm e och k n ebed dom , o h an kånne dau alri tro aned än åd di hade sleded o satt au m od h ön1 n1ed , o pau dän grånn måtte han j u säl osse vänna on1igen, får t e o sai ätte, hår ad kunne fårhålla se ; män naur · han kom hörn , va ad lia galed fatt, o dau va' där ju en te n åd aned o · tänka än åd di hade bl ed fårv e llade i skåv en , o drän gana o had ällas d är kånne va får fål k i gaui·eri, sau måtte di j u ud o söga. · Män sorr1 mannen va raint tvånnen o ha pänga o en te h ade stångår o bia; tess di h a-d e fånged rätt pau kregen , måtte han j u te slutt ta dän stu d en , som va h ö m m a, o laia �u n1 ä i stälied ; ja sau j ore han ju osse, o d aid ge · bra ätt god t baide, tess han m äst va non ud au skåfven , män d aö fe han h öra ätt farled rödane bara lid vetta frau väj e n , o daid va j u än sag, åd ed ente kånne va n åd ane d än ha nsa studa: O sau lau_ där d au te åll löck a än vyttepaug ve väj en o hade ·

- 57 -

nåna stackals kreg o ha tesyn ye, o hanon1 tögde han dau, om han velle va se bra o sai h d ätte hansa stud osse, tnäns han ga se ing i trä varan, får o ta rätt pau di ån re ta u, som va s p ränna fra u nå m . J a vyttehören låfva nå m ju ditta bära, om han vella gi . nåtn än gam el · säj sstyfver, o daid jore han ju, o sau i ng i skåven o laida . Ja daid röda j u o bröla, tnän ållt se va' d längår o längår ing o han ätte, o sa u va' d här, o sa u va' d där ; o rnannen han rände da u i kring, sa u han va te sista slutt raint fårtan o vesste en te, haur han hade höm m a ; o fåst, n au r ad hade drad lajnt om o han v a san farsprån nen . o au­ tj ead, san han va mäst färi o gråid a, korn han j u te bagas te ställed, där han va udgaun i frau ; män dau va bau stud och paug o di gamle ud såltne k regen sin väj : o dau faur än ente fårtänka · mannaskraued, åd han va lid eländi o bårj a gi se ryseled vet o vesste ente nån rau, h år han skålle vänn a se. Ja tnällotnti blöck där' ju te sista slutt ente aned i jen än te o ta o k natta 1nod hömmed, trtän daid ge nåck ente får l ätt, kan än veda. Män naur stackalen ko'm hörn, stoe studana väl behaulna i fähused rn ä bingsierra pau, o for i gam morna, o än trai� dalår bången åm hornen pau haur stud ; ja te begönga tnä va där ju en te n ån , som va mänska te o udgrånga, hår daid hade tegaud, får di hade vad ude haur eveli ain o ränn a o laid a, män ho ad nu va, sau emäl­ lanti fårstoe di ju liavail te sista slutt, åd daid va mästårtjuen, som hade ved fram m e , o san kom ju ditta b ära te harregaure u , o harre­ Inann en tyxtes, daid va rnä dä varsta han hade hört: o åd där nu ente va nåd au ed te rans än åd Inästårtj uen skålle j u ha hansa döttår.

Män dan hårde fruen gi se y e o tyckstes liavail, åd daid va än stor skenan t, åd döttåren skålle ha än telli ain, o som di ente h ade skref­ ved nåd, sau måtte ju n1ästårtjuen gau i ng pau o ta se ätt äfventyr te fåre, o kånne han gau daid osse igönom, sau skålle där dau ente va nåd näkane längår ; o va' d harrem annen, som hade fåndairat pau di try (trai) fåsta pråfven, sau va' d fruen, som skålle finga pau o sätta nåm dä fjära fåre, sau, m äute hun pau , skålle' d nåck blai red ed, o daid va nu rnainingen, om han kånne stj ela ållt söled frau bored, naur fålk vårre sam lade o såde där o aude ; män dau sa mästårtj uen , som va med pratanes o roled au se o kånne dau gi i frau se or, som va red i a, åd da u kånne' d va Ii ase b ra, åd di toe o rädde te bröllop mä de samma, h an kånne j u h ällår jöra' d pau bröll opsdan. Ja ho ad va sau blöck ed tne sjan osse besluttat se dant, åd , om han kånne uföra' d, sa u skålle där en te b lai nån delation längår, u dan di skålle ha bå ätte prästen mä de samrna ; Inän allas m aj nte fruen pau får se säl, åd nu skålle han nåck ha tack får hinga döttår.

Emällomti sau toe di j u o rädde te ätt reded stort gille o bjudde i hob b än r ä li hopp mänska ; sau om kvällen, naur di vårre ållt som Inäst i brug o syppe o k lenga där inge , sau hade dinge härade mästår­ tj uen tad än kar mä se i sin skabning o lignelse, o dän va spritt nö­ gen , får daid han skåll e va bra glatt, san dai ente skålle kånna hågga tag i nåm , m ä dä fåsta mingstinges ; o säl hade han tad o kröbe d opp p au taged ye d ören, som ge ing i salen där di såde ; dinne hära nögne karen ing o spånt o låddes ju, han skålle ta söled , o di trodde ju ente aned än åd de va rnästårtj uen ; fruntö mmårna te o gaba o skriga o sin van esta, o manfålken ud ätte nåm får o ta nåm, o ålla skrego di :

·

- 58 « Ta fatt en ; ta fatt en l » , män daid vårre di emällomti e nte kara te .

Sau s p rån t da u mästårtj uen nair o ing o hågde ålltsamrnans o esta ; o naur se fålked komme te baga o s aue åd söled va sin kos, sau får­ gryste daj dårn ju raint ye' d o tyxtes, åd daid va ätt reded ångårvark , hår karen, som va n ögen hade kånnad ta söled o j em n1 a ' d ångan, sau ingen hade ånsad ätt' ad ; män sa u va där an game l kvinga, älla fru faur än väl si, o hun snacka om, åd där hade kåmm ed ing än med fin kar, som h u n tänktes va mä pau gilled , o han hade sait te na, åd di fenge ajta se, sau ente mästårtj uen , m än s fålked va ude, kån ne komma o ta söled, får daid va nåck bara spetackel m ä dän nögne ; o d ännäse hade hun ju jälpt nåm o veppa ing ad i. än dug, o sau hade han tad ad i fårvar. Ja nu begrebe di ju hå ad va fatt, o sau va där dau ente aned o göra än o båa prästen did o hålla b röllop m ä d esatnma.

O ban blöck ju si n bau ärad o hål len får m astårtj u , o i ngen kånne si nåm nåd te får sitt, o d är jores se mena granna tal o säl jore han ätt, sotn d au va n1e d tnarkeled, o där va dä ålra roliaste, ho han te sist frambålde om di ståste tj uana, so1n ag te i di täjte vaj rutn a ; män orr1 daid skälle va nåd te svärfaren ved ja ente, män daid e nåck e nte fritt liavai l .