Kulturhistorisk förening och museum i Lund

KULTURHISTORISK

FÖRENING ocH MUSEUM I LUND

HÖGE BESKYDDARE HANS MAJESTÄT KONUNG GUS'Ti-\F V TILLÄGNAs I Ul'..JDEKDÅNIGHET DE.NNA SKRIFT G. ]:SON KARL!N

Boktrycket är utfört av Håkan OhlnonJ boktryckeri, Lund; bi ldtrycket a v A. B. M al m ö L j uJtr yc kJanJ talt, M al m ö; f ä r gk l i ch e er na fr å n A. B. M al mö Gra fiJka A n stalt, Malmö, och f är gtrycket frJ n LundgrenJ Söners boktr yckeri, Mal m ö 1932

KU

L T U R H I S TOR I S K FORE N I NG OC H M U S E U M sammanfalla visserligen icke helt, ity att Föreningen haft och har även andra uppgifter än själva museet, om de också varit nära förbundna med detta. I denna verksamhet har mitt eget arbete från början varit så invävt, att det icke är möjligt att skilja ut det ur institutionens 50-åra liv, utan att göra denna skrift till ett blott och torrt registrerande av data.

Full och hel kan emellertid »Kulturens» historia ännu icke skrivas. Materialet föreligger visserligen i Föreningens arkiv med mina memoarer såsom kommentarier från vår sida sett tämligen fullständigt, men då dess historia till stor del är en krigshistoria - någon gångomocksåsällan det inbördes krigets och då det såsom man vet icke är ens fel att två träta, får fortsättningen och avslutningen lämnas åt en tid, då jag och övriga handlande personer icke längre äro med.

Jag har emellertid i den framställning, som nu föreligger, utan att dölja min egen mening sökt att med så lätt hand som möjligt beröra striderna, i all synnerhet det personliga i desamma.

I den förhoppningen och i den tendentiösa avsikten att söka vinna nya vänner åt »Kulturen» i Lund, helst med den baktanken, att den gamla satsen, att ingen är profet i sitt eget fädernesland, vad oss vidkommer måtte visa sig för framtiden mindre hållbar framför allt i vår egen stad, framlägges detta 50-åra avsnitt ur den stora kulturkampen.

Det är i en ekonomiskt bekymmersam tid det sker. Skall vårt kulturarbete utan hämmande bakslag kunna fortsättas? - Endast under förutsättning att den gärning vi utfört även för framtiden får det stöd, som vi tro, att den förtjänar, blir det möjligt.

Jag begagnar slutligen tillfället att till de många tusen, ej blott i Götaland, vilket från början legat vårt hjärta närmast, utan i hela Sverige, för att icke

säga långt utom landets gränser, som med ord och gärning hjälpt oss, betyga vår djupa tacksamhet. Det är icke underligt, om jag därvid särskilt tänker på mina närmaste medhjälpare: mina kolleger i styrelsen, museets tjänstemän, som med mig burit dagens tunga och hetta, alla arbetare som byggt eller ombyggt våra trettio hus, som snickrat och smitt, som vävt och målat, som konserverat och reparerat.

>>Kulturens>> tacksamhet riktar sig dock i första hand till regering och riksdag för deras kraftiga understöd, som lämnat mer än hälften av de medel, över vilka Föreningen under dc 50 åren haft att förfoga, utan vilka vi icke skulle hunnit långt, samt till H. Maj:t Konungen personligen för det beskyddarskap han under många år övat, ytterligare ådagalagt genom att nådigt mottaga tillägnan av denna skrift.

Lund den 30 nov, I9J2· Georg ].·son Kar/in.

När den forn-och folkminnesrörelse, som med målsmän sådana som FöregtlngRichard Dybeck, Gunnar Olof Hylten-Cavallius och Nils Gabriel Djurklou �re 0.�h d 6 l . f . . d b dd d l' .. forutsatt- Ull er I 8 o-ta et tog sttt asta tag 1 smnena, re an ere a genom en ttterara . 'k d . o d f o l l d mngar. romanti en, möttes en mgalunda med nagon jupare örstae se av an ets officiellt ledande fornminnesvårdare. Betecknande härför är att, medan den första fornminnesföreningen på Djurklous initiativ redan I 856 stiftades i Närke, raskt följd av nya sammanslutningar inom hela landet, var det först från I 869, som Sveriges allmänna Fornminnesförening räknar sin tillkomst närmast på initiativ av Hylten-Cavallius, som också var ordförande vid föreningens första möte i Wäxiö I 870. Hylten-Cavallius hade redan några år förut utgivit sitt banbrytande >>försök i svensk etnologi: Värend och virdarna>> och därmed kastat ett blixtljus över de kulturskatter, som dolde sig i folklivets och folksjälens djup.

Fornminnesföreningarnas närmaste uppgift blev dels att samla, studera och offentliggöra folkminnena, dels att uppspåra, rädda och bevara relikterna av även folkets materiella odling från äldsta tid till den dag, som var och som såg dessa under det övermäktiga trycket av en ny, mekaniserad tid allt mer l

utplånas och försvinna. De redan existerande statliga museerna i huvudstaden och universitetsstäderna samt samlingarna i Göteborg och en del andra stiftsstäder, ofta i förbindelser med de gamla gymnasierna och dessas bibliotek, hade en ganska kosmopolitisk karaktär. Man hade samlat vad man fann märkligt antingen genom sin ålder eller sitt avstånd från samlingsplatsen, ju avlägsnare i tid och rum dess bättre. Härpå kunde en vetenskap uppbyggas men icke på gamla skinnpälsar, bindmössor, brudlister, spinnrockar, mangelträn och selpinnar sådana de ännu eller åtminstone för en eller ett par mansåldrar sedan brukades över hela landet.

Här var det alltså de nybildade fornminnesföreningarna grepo in. Man försmådde visserligen även här icke det främmande inslaget, särskilt om det varit i bruk i vårt eget land, men huvudsaken blev dock att rädda det egna.

Fornminnesföreningarna ute i landet hade redan börjat att till provinsmuseer sammanföra de försvinnande representanterna för den döende materiella kulturen. Sveriges allmänna Fornminnesförening uppställde däremot icke för sig någon liknande uppgift.

Men den behövde det icke heller. I 872 höjde en ensam man det baner, på vilket orden gällande för hela nationen: >>Känn dig själv!>> voro skrivna. Det var Artur Hazelius, som därmed fullbordade den allsvenska samlingstanken, som han emellertid sträckte ut till hela Skandinavien, tydligt tillkännagiven i namnet på den nya museiskapelsen De skandinaviskt etnografiska samlingarna.

Från detta arbetes början skulle det förflyta tio år, innan det steg togs, vars femtioårs minne vi i dag fira.

Aven i Lund hade på sextiotalet, närmare angivet I 86 5, en fornminnesförening, den skånska, bildats, vilken emellertid snart ändrade sitt namn till Föreningen för Skånes fornminnen och historia och sedan den I 873 i sig upptagit den av P. v. Möller stiftade Halländska föreningen, utvidgade namnet till De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening. Själen i denna var d. v. Akademiadjunkten Martin Weibull. Föreningen hade vid sidan av sin av Weibull utgivna tidskrift redan börjat om också i sakta takt samla skånska fornsaker och etnografika, vilka tillsvidare deponerades i Universitetets historiska museum, som redan nu intog första platsen bland museer av sin typ inom den svenska landsorten. I879 beslöt emellertid Föreningen under inflytande av Hazelius' gärning i huvudstaden att taga ett nytt steg på samlandets väg. Man tillsatte därför en kommitte, som skulle uppgöra en plan för det nya arbetet, skapandet av ett skånskt etnografiskt museum, men härvid stannade det, och det fortsatta tidskriftsutgivandet fick utgöra svaret på frågan.

Vid denna tid bröt sig emellertid en ny rörelse fram vid universiteten. Det var landsmålsföreningarna, som nu bildades inom de olika studentnationerna.

När jag, redan från barndomen livligt fornminnesintresserad, I 879 blev student, rycktes jag givetvis också med i denna rörelse och blev en ganska aktiv deltagare i landsmålsarbetet, som, vad den skånska föreningen beträffar, leddes av Docenten Ax. Kock och Kand. N. Olseni. Vårt arbete gällde visserligen i första hand studiet av själva landsmålen, men därtill kom snart det lika viktiga fördjupandet i folkens liv sådant detta framträdde i saga och sång samt i gamla kvarlevande seder och bruk. Det litterära organet för hela denna rörelse var Landsmålsföreningarnas tidskrift, utgiven i Uppsala av dåvarande Docenten Lundell.

Den stora livaktighet, som utmärkte landsmålsföreningarna under deras första år, tog sig bland annat uttryck i anorduandet av landsmålssoareer med musik, dans, sång, sagoförtäljning, bygdeskildringar och skådespel. Särskilt folkdansen, musiken och skådespelen slogo livligt an på den stora allmänheten och tillförde oss därigenom också medel för vårt arbete.

Svårigheten vid våra dramatiska divertissement var emellertid frågan om rekvisita. Vi behövde folkdräkter och husgeråd, för att våra bilder skulle få livets och sanningens prägel, och särskilt för mig, som producerade några av de >>dramer», som spelades, stod denna fråga som för alla regissörer i förgrunden.

Jag väckte därför vårterminen I882 förslag om insamlandet under sommaren av behövliga rekvisita, ett förslag som vann allmänt bifall, så mycket mera som dessa föremål skulle bliva en god hjälp även vid det egentliga landsmålsarbetet inom föreningarna.

Så skildes vi för att, d. v. s. några av mina närmast lierade >>landsmålare>>, sammanträffa vid midsommartiden i mitt hem, Huaröds prästgård.

Att det just blev här, som planen skulle mogna och driva till handling, hade flera orsaker. Dels var marken, om jag så må uttrycka mig, redan väl beredd. Mina starka folkloristiska intressen hade smittat av sig i ett hem, där redan en liten samling folklig konst funnit en fristad, och särskilt den gamla textila, som i denna trakt visade en rik blomstring, avsatt några av sina yppersta alster, vilka för övrigt nu befinna sig i museets ägo. Men det var i första hand den nära kontakt, i vilken vi stodo med folket, en uteslutande självägande bondebefolkning, som generation efter generation levt på egen torva, och där det i båda församlingarna icke fanns något annat herrskapsinslag än »prästens».

Här hade jag, sedan jag var nio år, gått omkring i stugorna, lekt med byabarnen, hört alla underliga sagor och oförklarliga händelser, lyssnat till de

gamla visorna och njutit av att svänga omkring i »julalekar>> och folkdanser samt tågat som stjärngosse eller burit Maj i byn. Särskilt var det kyrkavärden Måns Larsson, som i sin gård på andra sidan prästgårdsbäcken i prästens >>frågvise påg>> fått ett påhäng, som jag dock vill minnas, att han icke kände allt för tungt. Han berättade bland annat om sin gamla gårds öden, att han, när han I 828 tillträdde densamma efter sin svärfar, lät mura upp den skorsten, som förut helt saknats, tog bort den öppna eldhärden eller gruvan mitt på lergolvet, lade plankgolv över detta samt drog upp väggen mellan spiseln och den inre stugan. Denna var alltså ännu I 828 en rökstuga, sådan Linne i sin Skånska resa skildrar Ravlundastugan.

Knnu voro flera av socknens byar visserligen skiftade men icke helt utflyttade. Kyrkbyn, Flensrna och Vebäck företedde ännu bilden av gamla byahem med kringbyggda klinegårdar.

Men ett ännu starkare minne av en gammal by hade jag från den oskiftade frälsebyn Nösdala, Brännestads socken i V. Göinge härad, varifrån vi flyttat, när min far blev kyrkoherde i Huaröd. Här lågo de gamla timrade dubbelgårdarna helt orubbade utefter det smala >>byasträtet>> endast skilda av humlegårdar, här tutade »byaheren>> varje morgon i sin lur och skramlade med sin ringstav, när han samlade byns boskap för att driva den upp till betet på fäladsmarken, här hade jag sprungit och lekt bland humlestängerna, byggt möllor vid byabäcken och hört barnpigan Gustava berätta hemska historier om »snogen som inte bider titt, men naur han bider ä' de' vissa döen>>, om trollkärringarna, som fara omkring i >>horlcvingen>> (virvelvinden), varför man alltid måste spotta i en sådan, om basiIisken som drängen Jäppa i sista ögonblicket lyckades slå ihjäl, just som han skulle bryta skalet av det tuppägg, på vilket en >>skradepugga» legat ut honom i >>mögkullen>>, med vilken bragd Jäppa säkerligen räddat hela Nösdala by från ödeläggelse.

Väl hade för mig tron med åren bleknat, men intresset och kärleken till allt det undermedvetna och mystiska, som levde kvar hos folket och vid förtroligt samtal kom fram, visserligen under den livliga försäkran, att man naturligtvis icke, såsom en av mina sagoförtäljare uttryckte sig, trodde på >>nåna hedniska exemplor älla vidskepelse>>, hade icke förminskats.

Bygdemålet först Göinge- och sedan Gärds- hade jag med infödingens rätt fullkomligt tillägnat mig, vilket kom väl till pass, när jag i landsmålsrörelsens tjänst åren före museets grundande under ferierna gick från stuga till stuga eller kanske rättare sagt från undantagshus till undantagshus för att nedskriva de gamla historierna och visorna eller >>gamla förfarenheten>, som en av mina förtäljare benämnde dem. I stugorna, i deras skåp och kistor, på

Kyrkoherden L. P. Johansson

Fru Carolina Johansson

Hemma i Huaröd.

vindar och i uthus hade jag blivit förtrogen med det gamla inventariet och de gamla kistlagda folkdräkterna, som för övrigt ännu tämligen oförändrade buros av de äldsta. A.nnu så sent som vid vår flyttning till Huaröd det svåra nödåret I 868 var kvinnosidan vid en nattvardsgång i den fullpackade sockenkyrkan en symfoni i svart och vitt med vita stärkta hängbandsklutar och förkläden mot den för övrigt svarta dräkten. Och på >>karlsidan» sutto alla >>mannarna>>, med det i nacken tvärklippta håret benatipannan, klädda isvarta eller mörkblå hemmavävda vadmalskläder med en kort tröja, empirens frack med avklippta skört, samt långbyxor med smäck, väst med tvåradiga mässings- eller silverknappar och den höga ofta ganska lurviga felbhatten i hand. - Den vida bredbrättiga hatten var liksom knäbyxorna av bockskinn redan för en mansålder sedan försvunna.

Hazelius' stora härrop känn dig själv hade i mina gossår ljudit över hela Sverige och vunnit genklang hos mig som hos så många. När jag väl vorden student med historia och modersmålet såsom huvudämnen och samtidigt inregistrerades i landsmålsrörelsen, dröjde det heller icke länge, förrän vi kommo i personlig kontakt med varandra. En vacker morgon, när jag som bäst höll på att kläda mig, knackade det på dörren till min studentkula och den lille mannen med de fasta, energiska dragen steg in om min dörr. Hur han fått reda på mig, kan jag icke säga, men fast inrangerad bland sina hjälptrupper hade han mig snart. - Jag vill icke säga, att jag, såsom han önskade, såsom samlare av skånska etnografika försvor mig till honom. Det var en inre röst, som därvid höll mig tillbaka, men det fanns så många andra sätt att gå honom tillhanda, och på vilka jag lovade min medverkan, särskilt på det litterära och ekonomiska området. Jag vet icke huru många hundra lottsedlar jag i Lund och min moder hemma hos hemsocknarnas bönder försålde till Nordiska museets första lotteri.

Nordiska museet hade jag ännu icke sett, när vårt eget museum bildades, men kontakten uppehölls alltjämt mellan Hazelius och mig, och höll på att bliva ännu intimare, när han under en för »Kulturens» existens hård period erbjöd mig amanuensbefattning vid sin institution. Men därom mera i fortsättningen.

Det är alltså midsommar I 882 i Huaröds prästgård. Jag och mina kamrater Fil. kand. N. Olseni, de nyblivna pastorerna min kusin P. Ågårdh och H. Bergström, Fil. studerandena L. Nyrup och N. Mannhoff hade redan varit tillsammans ett par dagar och bearbetat Gärds härads tungomål med s. k. grov och fin landsmålsbeteckning. Vi sutto som bäst deklinerande och

Fil. stud. Lars

Fil. kand. Nils

Fil. stud. G. J:son Karlin

Nyrop

Olseni

Pastorsadjunkten Helmer Bergström

Pastorsadjunkten Pehr Ågårdh

konjugerande ain, bain och stain - gau, stau och fau, när min fader, just hemkommen från en ämbetsförrättning i Svensköp, trädde in i vårt lag med en jobspost, som djupt upprörde oss.

Det hade kommit en jude till Svensköp. Han gick från stuga till stuga och köpte upp eller bytte sig till gammalt silver, konstvävnader och husgeråd och höll på att köpa Ola Lundbergs samling.

Ola Lundbergs samling, -det fattades bara - 70 nummer, som jag redan lagt beslag på ja, naturligtvis om jag kunde skaffa de hundra kronor, som den kostade. - Där fanns stolar och skåp, trätallrikar och fatoch först och främst gamla kläder, som vi så väl behövde att skruda oss i, när vi spelade landsmålskomedier.

Nu var det lyckligtvis så, att jag i mina kära föräldrar ägde tvenne i den vägen icke alldeles oförstående hjärtan. Min moder hade redan med hjälp av Bengt Krämare, en lumpsamlare i Svensköp, skaffat sig några vackra rödlakansvävnader; och min fader hade såsom själv bondson med intresse lyssnat till mina uppteckningar ur folklivet. Här måste alltså attacken sättas inoch den lyckades över all förväntan väl, så att vi dagen efter -midsommardagen befunno oss i besittning av ett förskott på 200 kronor..

Vi hade då redan efter en allvarlig diskussion i den stilla, varma midsommarnatten beslutat taga det djärva steget att utvidga rekvisitaplanen till en museiplan - vitt famnande - lika vitt som landsmålssträvandena vid universitetet. Tidens slagord Kulturhistoria fick bestämma namnet. Alltså Kulturhistoris!ea museet för södra Sverige eller, då vi fruktade att det sista ordet kanske skulle betraktas såsom förmätet: Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige. Men södra Sverige höllo vi styvt på. Vi voro visserligen alla goda skåningar - jag kanske minst, ity att jag genom min moder tillhörde en gammal småländsk prästsläkt. Någon markerad provinsialism ville vi i varje fall icke veta av. Vi ville hålla vägen öppen till något större och vidare. -Och så började det stora äventyret.

Samlandet Midsommardagen var det först mässa i Svensköp, och Olseni, Nyrup och börjar. jag gjorde pastor loci sällskap dit. Efter bevistad gudstjänst i den löv-och blomstersmyckade kyrkan började vi, sedan min fader rest hem till Huaröd, vårt fälttåg i Svensköp. Av Ola Lundbergs samling inskränkte vi oss denna gång att köpa för 40 kronor, däremot länsade Bengt Krämare vår kassa på kr. 71 : 50. Ett par silverbägare uppköpte vi dessutom i Kilhult för 5 kr., en drättaduk av Ored Speleman för 4: 50, och de första gåvorna, några silversmycken, erhöllo vi likaledes i Svensköp. Midsommarnatten tillbragte vi under lek och gamman tillsammans med församlingsboarna, som enligt gammal

hävd höllo midsommarvaka i Kilhults skog. De flesta av de ovan nämnda köpen gjorde vi för övrigt andra dagen, innan vi i prästgårdens charabang, lastad med vårt rov, återvände till herdetjället i Huaröd, dock för att efter middagen i en av grannbyarna göra ett nytt strandhugg, som lämnade oss en behållning av r8 nummer, dels gåvor, dels inköp för ro kr. Härmed hade alltså de Kulturhistoriska samlingarna för södra Sverige stigit till 97 nummer, av vilka 12 voro skänkta och de övriga 85 numren inköpta för 131 kr. Dagen efter skrev jag i min dagbok: Vad månde varda utav detta barnet?

Inköpen hade tagit starkt på vår kassa - så starkt att det icke syntes mig rådligt avstå någon del av resten till mina kumpaner. De fingo i stället så mycket varmare förmaningar att själva, när de kommo hem till sitt, söka skaffa penningar och väl använda sin tid, tills vi åter träffades i Lund. Detta gällde ju endast de av oss, som skulle återvända till universitetsstaden, och icke de båda prästerna, som gingo till sin nya tjänstgöring. Om dessa båda, nu bortgångna, särskilt kyrkoherden Ågårdh, må sägas, att de redligt fyllt sin roll som medstiftare av de Kulturhi(toriska samlingarna.

Nu började en husesyn i snart sagt varje gård och stuga i de båda hemsocknarna, och skatterna växte dag för dag, förnämligast genom gåvor, så att jag, när jag den 3 r aug. anlände till Lund, kunde mönstra 242 nummer, av vilka 90 voro skänkta och r 52 uppköpta för kr. 223: 25.

Men innan avfärden till Lund skedde, var det Kulturhistoriska museet redan öppnat, visserligen icke i Lund utan den 21 aug. i Huaröds prästgård med en utställning på ett vindsrum, dit församlingens innevånare genom kungörelser i kyrkorna inbjudits att beskåda härligheten och erfara mina högtflygande planer med desamma. Vi skulle förvärva, rädda och flytta en gammal klinegård till Lund offret var redan utsett och i den skulle samlingarna tills vidare förvaras och utställas.

Härmed var alltså redan 1882 friluftsmuseitanken uttalad. Den avsedda gården, Anders Pers i Flensma, kom emellertid aldrig till Lund. När >>Kulturen» äntligen 9 år därefter hade tomt och penningar till dess förflyttning, och när paviljongssystemet alltså kunde förverkligas, fanns den icke mera. Endast ett litet stycke av undantagshuset stod kvar och har bevarat sig till våra dagar.

De kulturhistoriska samlingarna hade alltså kommit till Lund. Men vad skulle nu ske? Naturligtvis rådgjorde jag först med mina landsmålsvänner, och det närmaste resultatet därav blev, att jag och Olseni den 3 sept. upp·· vaktade Professor M. Weibull, själen i de skånska provinsernas historiska och arkeologiska förening. Weibulls intresse för saken var snart vunnet, och han

Samling arne hemma i Lund.

Besöket hos svärföräldrarna

Gärdskvinna Aug. Kullberg

Svärfar och svärson ]. Melen G. ]:son Karlin Museets första levande bilder

Gärdsflicka C. A. Ljunggren

S. Budde J. Melen Aug. Kullberg G. Karlin C. A. Ljunggren

lovade sina bona officia. - Det gällde härvid först att få en lokal, där man i största hast kunde ordna en tillfällig utställning, till vilken man kunde inbjuda intresserade, och därefter, om utställningen slog väl ut, söka bilda en kulturhistorisk förening, som tog samlingarna ekonomiskt om hand och kunde föra frågan vidare.

Den första tillfälliga lokalen erhöll jag - jag säger jag, alldenstund samlingarna ännu så länge voro min personliga egendom på Akademiska Föreningen. Medan den stora festmiddagen med anledning av nya universitetshusets invigning pågick i Föreningens stora sal, höll jag som bäst på med samlingarnas uppställande i ett par sidorum. Redan dagen efter kunde alltså inbjudan ske att bese sommarens förvärv.

Resultatet skulle snart visa sig. Det såg ut, som om det djärva tilltaget verkligen fyllt ett behov. r4 dagar därefter kunde vi flytta in i ett par av de genom Historiska museets överflyttande till nya universitetshuset ledigblivna salarna i gamla bibliotekshuset. En interimsstyrelse bildades bestående av nio medlemmar, tre utsedda av landsmålsföreningarna, tre av de skånska provinsernas historiska och arkeologiska förening, vilka föreningar alltså blevo den nya Kulturhistoriska föreningens officiella stiftare. De sex ledamöterna kompletterade sig själva med de återstående trenne.

Den 2r okt. öppnades museet för allmänheten. Den första annonsen tillkännager: De Kulturhistoriska samlingarna i Lund i Bibliotekshusets nedre våning äro mot en avgift av 25 öre tillgängliga för allmänheten, söckendagar kl. II I samt 3-4, söndagar kl. I2-2. Överbetalning mottages med tacksamhet. Stadens tidningar ägnade företaget en vänlig uppmärksamhet. Lunds Veckoblad skrev - »Fastän alldeles nybildat, innesluter det redan en ganska aktningsvärd samling af kulturhistoriska föremål, och torde, om det af allmänheten omfattas med allt det intresse, hvaraf det med rätta är förtjent, snart nog kunna intaga en framträdande plats bland våra offentliga samlingar.>> Folkets tidning - »Man hoppas att allmänheten skall intressera sig för detta museum. Ett besök därstädes är värdt att göra. Inträdesafgiften är billig.>>

När museet öppnades, hade dess egna samlingar stigit till 332 nummer och inköpssumman till 2 53: 8 3 kr. Härtill komma roo nummer deponerade av Historiska arkeologiska Föreningen samt lika många av enskilda personer för tillfället deponerade föremål. Vi voro naturligtvis mäkta stolta över vårt verk. Själv skriver jag i min dagbok den 3r: Det nybildade Kulturhistoriska museet för första gången öppet för allmänheten tyckes tillvinna sig allmänt

Museet öppnas.

AV FöRSTA STYRELSEN

Professor Martin Weibull Professor C. T. Odhner

Läroverksadjunkten, Dr C. Schweder Professor C. W. Blomstrand

intresse. Och dagen efter som var en söndag: De Kulturhistoriska samlingarna besöktes av omkring 6o-7o personer. Vivat! Observera vacklandet i nomenklaturen. - Men vad som icke vacklade, var den entusiasm, med vilken saken omfattades av Lunds studenter. Jag hade inom en vecka mer än tjugo amanuenser, bland dem Fil. kand. And. Malm och den dråplige förevisaren och humoristen från Öland sedermera kyrkoherden J. Melen, ty såsom bekant är personligheten det största inom historien även kulturhistorien och i all synnerhet, när det gäller att muntligen tolka densamma.

Så gick hösten. Hist. arkeologiska Föreningen lämnade ett kontant bidrag av kr. I72: 9I, men även andra bidrag jämte inträdesavgifterna, som till årets slut stigit till I I2 kr., började inflyta i form av medlemsavgifter i den blivande föreningen. Den första styrelsen utgjordes av Professor Weibull, ordförande, sedan den fine samlaren och konstvännen Doktor C. Schweder, som först blivit vald, trätt tillbaka, Professor T. Odhner, v. ordförande, Karlin och Olseni såsom amanuenser och för övrigt av Professor C. lf7• Blomstrand, Docenten Axel Kock, Greve C. Trolle-Bonde och Kyrkoherde ]oh. Härstedt med Greve C. Reventlow samt Kandd. A. Kempe och C. M. Oldin såsom suppleanter. Styrelsens första uppgift blev att utarbeta stadgar och utfärda det upprop, som skulle göra Föreningen till något mera än en blott styrelse.

Detta upprop, som efter mycket soffrande blev färdigt att utsändas d. 1 Uppropet. Mars I88J, hade i sin färdiga form till redaktör styrelsens ordförande Professor Weibull. Det räknade 84 underskrifter och samlade mellan 500 och 6oo medlemmar därav 70 studenter.

Föreningens ändamål angives sålunda:

>>Denna plan är i korthet följande. Då hufvuduppgiften är att samla allt, som kan tjäna till upplysning af kulturutvecklingen från äldre till närvarande tid, ha vi i förgrunden för samlingen och såsom dess grundval stält en afdelning, hvarigenom en klar och lefvande bild blir lämnad af folkets lif, sådant det rört sig och ännu rör sig i Södra Sverges landskap, aftecknande sig i husgerådet och i dräkten, i sysselsättningen och i yrket. Vid sidan häraf ställa vi också uppgiften att samla för de olika tiderna karakteristiska föremål, dels från medeltiden, dels från yngre bildningsperioder, renässansen och rococon, i afsikt att visa, huru dessa här framträdt, hvartill kommer en afdelning, innehållande minnen och bilder af personer, män och kvinnor, som utgångna från Södra Sverge eller med sin verksamhet tillhörande detta, ega betydelse för detsamma, - med ett ord, att genom dylika för de olika tiderna betecknande föremål, samtida eller

efterbildade, söka åstadkomma en faktisk illustration till vår odlings historia.>>

Hava museets uppgifter också sedan dess vidgats och i viss mån sprängt de gamla gränserna, har dock det mesta av vad som då sades en giltig betydelse även för vår egen tid, såsom dessa ord:

»Ty ingenstädes kunna i själfva verket samlingar af denna art med större gagn upprättas än just vid universiteten, dit landets ungdom samlas från fjärran och när för att utbildas, visserligen i många olika riktningar, men framför allt till att blifva fosterländska svenska män. Tidigt må vår svenska ungdom lära att älska svensk odling och svenska odlingsminnen och därmed också utveckla det äkta historiska sinnet, hvilket i själfva verket i en tid som vår är af större vikt och betydelse än någonsin för individens och samhällets harmoniska och sunda utveckling. A.fven ur denna synpunkt kunna dessa samlingar af ofta skenbart ringa ting från det förflutna ega en betydelse för framtiden. Redan samlandet har sitt värde; det får ett så mycket större, då de unge däri taga verksam del.

Vi vända oss därför till Södra Sverges befolkning på land och i stad, på herrgård och i hydda, till alla vänner af fosterbygden och dess odling, till alla vänner af Lunds universitet, med den anhållan vi framstält. Vi hoppas hos alla, hos de främste och i de djupa leden, finna samma välvilja och samma intresse, som mötte vid grundarrdet af samlingen i hufvudstaden. Vi veta väl att endast så, endast om dessa landskaps befolkning kommer oss till mötes och betraktar vår tanke som sin, den plan skall kunna förverkligas, som blifvit uppstäld för den nya samlingen.»

De första Under tiden, sedan samlingarna i oktober öppnats, hade det museala samåren. lingsarbetet fortgått, jag kan gärna säga rastlöst, särskilt såsom resultat dels av en av mig i november företagen resa till Villands härad, varunder jag förvärvade omkring I 50 gamla »redikyler», såsom min vänlige, gästfrie värd, som fritt skjutsade mig omkring i gårdarna, benämnde våra kulturskatter, dels av min under julferierna fortsatta insamling i hemsocknarna i Gärds härad, utsträckt även till angränsande socknar i Färs, vilken gav ytterligare I 20 nummer till stor del gåvor, och till stor del svaret på det första offentliga föredrag, med vilket jag den 2 jan. I 88 3 från katedern i Huaröds folkskola invigde min nya kulturmission. Ämnet var »Det lillas betydelse i kulturens tjänst». Men det var icke längre den ene »amanuensen» ensam, som rannsakade vindar ocli bodar, kistor och skåp för att uteibygdenhävdaävendetlillasbetydelse

för de Kulturhistoriska samlingarna i Lund. Jag har redan nämnt, att det nybildade museet från början samlade en skara intresserade studenter till kulturell tempeltjänst. Men även utanför våra fattiga, provisoriska tempelsalar sträckte sig deras verksamhet. Här må endast nämnas min kollega Olseni, som under julen samlade i sin hembygd, Luggude härad, Doktor Ehrenfrid Neander, som gjorde samma gärning i Herrestads härad, Kand. And. Malm, som grep sig an med Vemmenhögs härad, samt framför allt Stud. Hans Thedin, som med ett utmärkt resultat fortföljde mitt härnadståg i Villands härad. Det var mer än ett hundratal nummer, som genom deras försorg före den I febr. r883 kunde inordnas i samlingarna.

I samband med uppropets utsändande tog insamlingen ännu starkare fart. Det blev nu de närmaste häraderna kring Lund, Torna, Bara och Harjager, som hemsöktes med det resultat, att när Kulturhistoriska Föreningen den 26 maj r883 sammanträdde till sitt första årsmöte samlingarna hade vuxit till I,o8r nummer, av vilka 449 voro skänkta och 632 inköpta för en summa av kr. r,o65: 36.

Vid Föreningens 2:dra ordinarie sammanträde, som hölls den 30 maj r884, stodo vi beredda att lämna den provisoriska lokalen i Lundagårdshuset mot övre våningen i det förnämliga »Kuggis, ett fast förskräckligt hus», såsom det heter i den gamla novitievisan, nu mirabile dictu rivet. Den nya lokalen, som även den kostnadsfritt upplåtits av universitetet, kunde såväl genom sitt läge som sitt utrymme betraktas såsom väl motsvarande den närmaste tidens krav och vi hyste också förhoppningar att komma i besittning av själva huvudvåningen med den vackra i pompejansk stil dekorerade konsistoriesalen och att därmed kanske bita oss så fast, att vi icke en gång kunde rubbas från platsen. Längre sträckte sig icke styrelsens planer. Men skulle denna plan kunna förverkligas borde den också kunna fylla framtidens behov - tänkte vi.

Mina egna tankar gingo väl något vidare; för mig gällde det framför allt att fåutrymmeföråteruppförandeochinredande av den gamla Flensmagården, som jag önskade inrätta till en filial i parkbolagets trädgård i Lund, där jag, när mina planer togo sina därvaste luftsprång, också tänkte mig uppförandet av en riktig museibyggnad -i tidens fullbordan.

Men det var endast vackra utopier, med vilka det åtminstone ännu så länge icke var värt att utmana ödet.

Sedan nödiga reparationer blivit utförda styrelsen hade härför ställt hela roo kr. till mitt förfogande började i juni omflyttningen, vilken krävde anskaffande av en del utställningsmaterial, vartill också medel anslogos. Härvid kommo väl till pass de 588 kr., som Landsmålsföreningarna såsom resultat av trenne soan!er ställt till museets förfogande.

Styrelsens berättelse till .1rsstämman den I juni I885 täljer härom:

>>I öfre våningen af gamla Universitetshuset hafva samlingarna tills vidare erhållit ett lika ändamålsenligt som välbeläget hem. sedan byggnaden i sitt inre undergått de förändringar, som i och för dess nya bestämmelse voro af nöden, företogs under Juni och Juli månaderna inflyttningen i den nya lokalen. Det systematiska ordnande, som här 1.1tit sig genomföra, har i förening med den ständ1ga tillväxten genom inköp och gåfvor gjort, att samlingarna utöfvat en allt starkare dragningskraft på allmänheten. Härtill har äfven i sin mån medverkat den betydliga förbättring i sättet för framställandet af folkdrägterna, som kunnat genomföras, tack vare förvärfvandet af tillräckligt antal bilder genom utbyte med danska Folkemuseet af i samlingarna befintliga dupletter.

Då samlingarna fr.1n sitt första öppnande Okt. I882-r Juni r884 voro besökta af omkring 2,JOO personer, har antalet under det nu tilländalupna året uppgått till den höga siffran af omkring J,OOO.

Under det gångna året visar samlingarna en tillökning af r,roo n:r och förvärfskatalogen en slutsiffra på 3,268; härifrån afgår dock omkr. 200 n:r genom byte med Danska Folkemuseet, Malmö museum och andra samlingar. Af tillökningen upptager katalogen 9 n:r deposita fr.1n kyrkor och 265 såsom gåfvor; Lund har här lemnat det största bidraget, därefter Gärds, Frosta, Färs, Willands, Luggude, Rönnebergs m. fl. härader samt Blekinge. De under året gjorda inköpen och gåfvorna göra, att Skånes olika trakter numera kunna anses ganska väl representerade; och äfven den nordvestra delen har genom en resa af D:r E. Neander i denna trakt gjort ett vackert inträde, om också ännu vissa härader såsom Torna, Herrestads, Gärds, Färs, Willands i samlingarna intaga en mera framträdande ställning. Genom en af amanuensen under julen företagen resa i Blekinge har samlingen från denna provins vunnit en stor tillökning, hvarigenom den intagit en värdig plats jämte den skånska. Mera svagt representerade äro de båda andra närliggande landskapen, Småland och Halland. Bristande tillgångar hafva här satt en, må man hoppas, blott tillfällig gräns. Af värdefullare under året förvärfvade föremål torde nämnas: tvänne brudbälten af silfver, åtskilliga drifna arbeten i silfver, mässing och koppar, ett renesansskåp, tvenne större gamla hautelisseväfnader, en skulpterad säng o. s. v.

Greve C. Trolle-Bonde

Amanuensen G. J:son Karlin Docenten A. Kock

Kyrkoherden J. Härstedt

Fil. kand. C. M. Oldin

Fil. lic. A. Kempe

Greve Chr. Revendow

>>Kuggis». Museets andra bostad

Uppställning av skånska folkdräkter i >>Kuggis>> Gärds härad Ö. Göinge härad

Hvilket värde i penningar samlingarna representera låter sig svårligen angifva; såsom en ledning för bedömandet meddelas, att desamma förliden höst brandförsäkrats för 22,000 kr., en summa för hvilken en motsvarande samling säkerligen ej skulle kunna återförvärfvas. Inköpssumman vid samma tid uppgick till 3,6oo kr. (nu 4>329: 25)·-- ->>l

Våra vid »Kuggis» fästa framtidsförhoppningar skulle emellertid snart grusas. Universitetet hade fått en professur i fysiologi, och man visste icke var man skulle göra av fysiologien, tills det nya institutionshuset blev färdigt. Så spred sig ett rykte, att vi fått oss hus upplåtet av Skånska Hypoteksföreningen, beroende på ett missförstånd från vår ordförandes sida, som tagit några lösa ord för allvar. Det var emellertid nog för att rycka taket från huvudet på oss. Vi fingo också ett kort och gott åläggande att till bestämd tid utrymma »Kuggis» för att giva plats åt fysiologerna. Vi stoda alltså husvilla, ty Hypoteksutfästelsen befanns trots den vackra ritningen, som ordföranden låtit uppgöra, vara endast luft.

Det var mitt under sommaren avflyttningen skulle ske, styrelsen var skingrad för alla vindar utan att hava träffat några anstalter för magasinering. Jag var alltså lämnad helt åt mig själv.

Samtidigt förbereddes en av framgången i Kristianstad inspirerad skånsk textilutställning i Köpenhamn, som skulle öppnas på Industriföreningen den 9 sept., och som krävde ett intensivt organisatoriskt arbete, men också blev en stor succes såväl för museet som för den skånska slöjden, vilken därigenom blev känd och skattad i vårt grannland. Utställningen, som onekligen var ett ganska djärvt företag, gick emellertid, såsom alla våra utställningar bruka, ekonomiskt väl ihop.

Men innan utställningen hann ordnas och medan tryckningen av mitt till densamma skrivna arbete om Skånsk textil konstslöjd pågick, skulle flyttningen ske men vart?

»Ni har Er själv att skylla,» sade mig rektor magnificus Wisen, när jag i förtvivlan över att icke äga möjlighet att skaffa magasinsrum för våra nu till 4.000 nummer ökade samlingar helt enkelt nekade att flytta. »Ar amanue�sen galen?» frågade han då. »Nej, men jag har ansvar», sade jag. »]ag kan icke flytta samlingarna ut på Lundagård, och jag betvivlar att Professorn har mod att göra det. Alltså bli vi kvar, tills Ni lämna oss magasinsrum.» Det hjälpte.

1 Hösten 1885 gjorde Föreningen i Kristianstad sinförsta utombys utställning i ty att den plt inbjudan i samband med en länsutställning av hemslöjd ordnade en egen avdelning av huvudsakligen textil karaktär med starkt etnografiskt Kristianstads läns inslag. V!rt deltagande gjorde lycka och lämnade oss en liten behlilning av JOOkr.

hemlöst.

Museet

Vi fingo också sådant, dels och först på Universitetet, dels något senare på fyra andra ställen i staden, i källare och på vindar.

Då emellertid såsom bekant en olycka sällan kommer ensam, gingo vi detta olycksår även miste om det anslag å 500 kr., som året förut beviljats av Malmöhus läns landsting. Det var så mycket sorgligare som det säkerligen aldrig skulle inträffat, om icke den styrelsemedlem, som lovat att draga försorg om motionens underskrivande och inlämnande till tinget, glömt bort hela saken. Det skulle efter detta dröja ända till I89 5, innan landstinget åter intog sin plats bland anslagsbeviljande myndigheter. Visserligen trädde länets Hushållningssällskap från och med I888 in istället med ett årsanslag av 500 kr., som fortgick under tio år, men detta anslag hade sitt bestämda ändamål, arbetet för länets hemslöjd, som från och med Köpenhamnsutställningen I886 kom att spela en stor roll i Föreningens verksamhet.

Dels förlusten av museivåningen i >>Kuggis», dels av Landstingets anslag hade bragt en viss irritation in i »Kulturens>> inre liv. Revisorerna gjorde några beskedliga påminnelser i sina berättelser av den JI mars I886 och I887. I den förra hette det:

>>Ryktesvis hafva vi sport, att samlingarna redan i augusti månad skulle blifva husvilla. Den lokal, som för närvarande rymmer dem, skulle då av Universitetet upplåtas för annat ändamål. Vi kunna icke annat än beklaga detta, öfvertygade som vi äro, att styrelsen gjort allt för att få behålla den ändamålsenliga och välbelägna lokalen och ännu gör ett försök att få flyttningen uppskjuten.>>

I887 låta anmärkningarna något skarpare på grund av styrelsens åtgärd att vid förra årsredogörelsens tryckande med utelämnande av anmärkningen transumera revisorernas berättelse.

>>En revision af samlingarna har under närvarande förhållanden visat sig omöjlig. En länge hyst fruktan, att samlingarna skulle blifva husvilla, har sedan förliden Augusti månad blifvit ett beklagligt faktum. Den präktiga lokal, som förut varit åt museet af Universitetet upplåten, har tagits i anspråk för andra ändamål, hvarför samlingarna måste utrymmas. De äro nu magasinerade på fem olika ställen, delvis i drägligt förvar, dels åter utsatta för väder och vind och i ett, som vi befara, otillräckligt skydd.

Ofvertygade som vi äro, att Styrelsen gjort allt hvad på densamma ankommer att förebygga denna sorgliga katastrof, o vaga---.

Att museets finanser för närvarande äro allt annat än lysande,

Scen ur ,Ost, bröd och brännvin» av G. J:son Karlin Fil. stud. Pc< Larsson Med. stud. C. A. Lundgren

Ored Speleman Tvenne Torna spelmän Från landsmålsfester för museet

Vävsalen p� utställningen Köpenhamn I 886

Interiör fr�n Gärds härad p� utställningen Köpenhamn r886

beror till stor del därpå, att inflytande inträdesafgifter efter museets stängande upphört. lUven en annan inkomstkälla synes hafva utsinat, nemligen Landstingets anslag å 500 kr., som under föregående år tillgodonjutits, och vi våga äfven i denna punkt till Styrelsen hemställa om en förklaring. - -»

Sin berättelse hade revisorerna avslutat med att >>lägga styrelsen på hjärtat att söka bereda samlingarnas föreståndare någon ersättning för hans outtröttliga arbete med museet ->>. .Aven denna sats var med mitt goda minne - struken vid publicerandet. Förklaringen på frågan om landstingsanslag avgavs av ordföranden sålunda: >>För anslag af Landsting fordras ej anhållan af Styrelsen, utan motion af någon landstingets ledamot. Den förre motionären hade ej vid sista landstinget förnyat den. Det vore att vänta, att någon landstingsman, sedan samlingarna åter blefve för allmänheten tillgängliga, väckte motion om ett anslag samt att hoppas, att Malmöhus landsting då också liksom I885 visade sin välvilja mot desamma.>>

Härtill invände revisorerna, att man icke kunde begära, att någon landstingsman utan bestämd påstötning från styrelsens sida skulle väcka en sådan anslagsfråga. Kontroversen tillspetsades ytterligare genom revisorernas påpekan om strykningen i föregående revisionsberättelse, vilken påpekan av mötet underströks med ett uttalande av önskvärdheten, att revisionsberättelsen härefter i sin helhet måtte komma att inflyta i den tryckta redogörelsen. I detta års berättelse hade revisorerna,ännu kraftigare än förut understrukit >>nödvändigheten av att anslå åt amanuensen och sekreteraren ett skäligt arvode, s� att Föreningen för framtiden måtte kunna påräkna hans nitiska verksamhet.>>

Det var en för museet dyster tid som förflöt från den I6 aug. I886 till den Magasine28 febr. I888, då det åter kunde öppnas i förhyrda lokaler med hjälp av ett ringstiden. anslag å I ,ooo kr. från staden Lund. Det var icke blott museets framtid, som stod på spel det var även min egen, om också icke framtid så åtminstone min ställning till det Kulturhistoriska museet, Hazelius sträckte mot mig en personlig räddningsplanka, som från vårt sjunkande skepp skulle föra mig över till hans egen stolta galeja. På hans gjorda erbjudan om amanuensbefattning vid Nordiska museet svarade jag endast, att, om det icke bleve möjligt att åter bringa vår havererade farkost på köl, skulle jag tänka på saken.

Det gällde härvidlag först att söka skaffa anslag av vår egen stad för att hyra en tillfällig museilokal, då någon hyresfri icke längre stod att få. Sty�

relsens första försök i denna riktning hade besvarats nekande - och det såg mörkare ut än någonsin. Personligen kunde jag visserligen rädda mig och mitt livsintresse - men hur skulle jag rädda mitt barn?

Då föll mig den tanken in, att, om Lund icke aktade oss värdiga ett litet offer, kunde vår grannstad Malmö kanske göra det. Min plan tordes jag dock icke yppa för någon annan än styrelsens v. ordförande, min vördade historielärare, Professor Odhner. Han fann den fullt acceptabel. Så började jag sondera ställningen i Malmö. Rätt som det var togs frågan upp i pressen. Det skrevs för och emot i Lund och i Malmö, och när slutligen ett möte hållits i vår hamnstad för att förbereda en eventuell flyttning, vände sig opinionen i Lund. -En ny skrivelse från styrelsen besvarades med ett årsanslag av r,ooo kr. Samlingarna voro alltså åtminstone tills vidare räddade åt staden och lokaler förhyrdes i Weibullska gården vid Gråbrödersgatan, där museet stannade till den 2 sept. 1891, då överflyttningen till den egna torvan började.

Den tid av ett och ett halvt år, som förflöt, innan museet fick sin återuppståndelse i Gråbrödersgatan, måste emellertid väl användas. Själv kände jag allt för väl bristen i min museala utbildning. De teoretiska studierna i konstoch kulturhistoria förslogo icke långt.

Redan sommaren före museets magasinering hade jag tillbragt ett par månader i Köpenhamn, sysselsatt dels med museala studier, dels med ordnandet och ledandet av den Skånska textilutställning, som >>Kulturen>> anordnat på Industriföreningen. Det museala samarbetet �ed min nu sedan flera år avlidne, oförgätlige vän Direktören för det nyöppnade Danska Folkemuseer-, Bernhard Olsen, som jag året förut under 14 dagar hjälpt vid hans museums ordnande, hade visserligen redan ett par år förut börjat och burit frukter även för mig och »Kulturen». Men jag hade känt mig grymt tillplattad och nästan hopplös, när jag först såg de skatter han hopat, innan hans museum startade.

Detta var emellertid icke nog. Jag måste till vår egen huvudstad, och jag måste utom Skandinaviens gränser.

Alltså tillbragte jag några månader i Stockholm, där Nationalmuseet, Statens historiska museum, vid vilket jag redan var fäst såsom stipendiat med kyrko- och gravundersökningar i Skåne, samt framför allt Nordiska museet, som jag nu såg för andra gången, utgjorde mina studiefält. Det var under denna tid som Hazelius sökte vinna mig för sitt museum. Men jag behövde fara vidare, och så begav jag mig till Hamburg, där jag ett par månader arbetade på Museum fiir Kunst und Gewerbe. Det blev en oförgätlig tid. Under ledning av den man, som sedan blev det tyska museiväsendets grand old man, lärdejag attarbetasystematiskt, attskilja huvudsak från bisakoch att - aldrig

förtröttas. Organisator, varmhjärtad, kunskapsrik och fritt och villigt ösande ur sin kunskaps källa står justus Brinckmann för mig såsom den ideala museimannen.

Det är tydligt, att det därför skulle värma mitt hjärta, när hans efterträdare för mig året efter hans död berättade, att han vid sin hemkomst från sin resa till Sverige I9I I, varunder jag också hade den glädjen att få mottaga honom på Kulturhistoriska museet, i ett föredrag om iakttagelserna under resan särskilt framhållit >>Kulturen» i Lund med tillägg »aber so ist der Direktor auch ein Schiiler von mir».

Någon lön hade >>Kulturen>> naturligtvis icke råd att under dessa år giva åt sin förste tjänare, och han begärde icke heller någon. De arma föräldrarna, såsom man vänligt beklagande kallade prästfolket i Huaröd, läto fortfarande topprida sig av sin förlorade son och fingo alltså betala fiolerna.

Här vilar min stora, outplånliga tacksamhet icke blott för mig själv, som därigenom kunde fullfölja min livsgärning, utan för museet, som utan denna subvention, just när den bäst behövdes, aldrig kunnat stå knäcken. Deras förtroende var min största arvedel, större än de 8,ooo kr. jag under dessa år kunde offra för min institution. Aug. I 887 under arbetet med utgrävningen av Falsterbohus träffade mig plötsligt den tunga underrättelsen om min faders bortgång.

Tiden användes icke blott för museala studier och nytt tiggeri -ty museets egna inköp voro endast små, och vad som köptes var åter mitt eget och kunde först I 90 I av museet inlösas, utan för arkeologiskt arbete i fältet, ej minst vid de samtidigt i förbindelse med kloakledningars anläggande i Lund börjande undersökningarna i hemstaden.

Under tiden hade emellertid stora förändringar i museets styrelse inträtt. Min medamanuens Olseni hade redan två år efter museets grundande till följd av sjukdom och därpå följande sinnessvaghet fått avgå, och jag hade därmed även fatt övertaga sekretariatet i Föreningen. Kassörsskapet anförtroddes åt Kand. Sanfrid Velin, som under ett par årmedmycket nit och intresse arbetade i >>Kulturens>> tjänst. Samtidigt med honom bör också Stud. sedermera dövstumsläraren Samuel Budde, död för tvenne år sedan, nämnas såsom en trogen, oegennyttig e. o. amanuens. D:r Schweder hade avlidit och till efterträdare fått D:r E. Neander, som samtidigt blev museets skattmästare. Därpå avgingo ur styrelsen Weibull, Odhner, Kock och Trolle-Bonde samt ersattes av Professorerna G. K. Hamilton och Gustav Ljunggren, Majoren P. Fallin och Riksdagsmannen Jöns Bengtsson i Gullåkra. Greve Hamilton efterträdde Weibull såsom ordförande.

I Weibullska glirden.

Den 28 febr. I888 kunde museet åter öppnas i sina nya förhyrda lokaler. De omfattade jämte en huvudvåning på åtta rum en stallbyggnad inne på gården, i vilken jämte en allmän sal för etnografika tvenne stugainteriörer från Gärds och Skytts härader anordnades, åt vilka gavs även en yttre omklädnad svarande mot deras inre. Detsamma hade vi redan med allt erkännande försökt på utställningen i Köpenhamn. I våningen en trappa upp i gatuhuset blevo samlingarna för övrigt så systematiskt som möjligt uppställda, förförstagångenmedstarktbetonande av den konstindustriellasidan - högreståndskulturen, som redan nu icke utan anmärkningar från vissa håll började sträcka sig ut över landets gränser. Samlingarnas nummertal hade icke under intervallet nominellt ökats med mer än 330 nummer; men mina egna under året gjorda förvärv utgörande mer än I,5oo nummer, vilka deponerats på museet, fyllde väl luckorna. Aven de följande åren intill I89I, då byggnadslotteriets avkastning började göra sig gällande, voro utmärkta av den största återhållsamhet beträffande inköpen. Museets eget nummertal utgjorde ännu den I Juli I900 endast 5,067 nummer, av vilka I,8o3 voro skänkta och resten inköpta för ett pris av kr. 10,565.

Vid denna tid lade sig Kulturhist. Föreningen också till med det av Svante Thulin tecknade emblem, som sedermera följt oss genom tiderna - en medaljong med ett av en sjuuddig stjärna belyst sydsvenskt landskap med stad, borg, kyrka, land och i fonden en strimma av havet. Från medaljongen utgingo tvenne band med orden Forntid Framtid -'- markerande Föreningens och museets dubbla uppgift.

I samband med museets återöppnande i den Weibullska gården utgav jag museets första vägvisare på 6o sidor, vilken tack vare annonserna icke kostade museet något, men med sina 40 öre gav oss ett välbehövligt tillskott till våra små inkomster. I inledningen till denna heter det: >>Det måste under dessa förhållanden vara en sträfvan för Föreningen, hvilken den hoppas skall delas af den allmänhet, som hittills visat sig så lifligt intresserad för museet, att åt detta, Sveriges största landsortsmuseum, anskaffa en egen byggnad. Utan offentliga anslag och med tillgångar mindre än dem de flesta museer i landet haft att förfoga öfver, har det resultat, som föreligger, vunnits. Att trygga dess framtida bestånd och utveckling tillkommer de provinser, öfver hvars gamla odling Kulturhistoriskt museum nu står som en minnesvård>>.

Sedan vi sålunda vunnit temporärt lugn i den Weibullska gården, gällde det alltså att allvarligt gripa sig an med detta framtidsarbete. Vägen gick genom ett varulotteri under särskild styrelse och med mig såsom närmaste

SEX AV MUSEETS FRIVILLIGE

Fil. stud. And. Malm

·Teol. stud. J. Melen

Fil. stud. S. Velin

Fil. stud. S. Budde

Fil. stud. K. Enghoff

Fil. stud. H. Tedin

Riksdagsman J. Bengtsson Liroverksadjunkten, Dr E. Neander Professorn, Greve G. K. Hamilton

Friherre C. Kurck

Cicelören S. Bengtsson

ledare. Det gav oss i runt tal en behållning av 6o,ooo kr. Redan innan detta ekonomiska resultat var vunnet, trängde sig emellertid byggnadsfrågan fram. Den Tollska gården en del av Per HenrikLings, därdensvenskagymnastiken fötts -i centrum av staden hade genom ägarens död blivit fal.

För mig stod det såsom en bjudande nödvändighet att förvärva densamma - den bar i sig alla framtidsmöjligheter, ej blott genom sitt fasta tre våningars stenhus utan ännu mera genom sin stora trädgård, som erbjöd det yppersta tillfälle att förverkliga mina museala framtidsdrömmar. Min plan rönte emellertid starkt motstånd inom styrelsen, och jag kunde icke driva det längre än till ett beslut att, om jag själv kunde bilda ett konsortium, som ville inköpa gården och tillhandahålla museet densamma utan andra kostnader än själva köpeskillingen 39,000 kr., skulle man, ifall lotteriet lämnade en behållning, som tillät ett köp, gå med på ett sådant. Man hade alltså väl garderat sig mot alla äventyrligheter.

Det lyckades mig att, innan den frist, vi hade, utgick, få ett sådant konsortium av elva personer till stånd. Köpet gjordes alltså, styrelsen sammankallades och godkände konsortiets åtagande, vilket skulle gälla under fem år. Men vår ordförande Greve G. K. Hamilton, som misstänkte argan list, fordrade, att vi till protokollet skulle taga det beslutet att samtidigtmed köpets övertagande avskilja och till byggnadstomter försälja själva trädgården, d. v. s. två t�edjedelar av hela området. Något s�dant beslut blev emellertid icke fattat - och det hade väl i alla fall icke kommit att betyda annat än att, såsom Professor Blomstrand uttryckte sig, »blamera styrelsen, som får vara glad, om Karlin inskränker sig till denna tomt och ej köper hela kvarteret».

Åt detta senare perspektiv log man och även jag men nu har det i alla fall blivit en verklighet.

Redan inom ett år hade styrelsen emellertid satt sig in i mina framtidsplaner och själv understrukit desamma genom intagande i årsberättelsen för r 889-90 av följande passus:

>>Genom detta köp är emellertid en framtidsmöjlighet, som ej kan överskattas, öppnad. Utom det att museets närvarande behof af utrymme är fullt tillgodosedt genom den trenne våningar höga, af Per Henrik Ling en gång uppförda hufvudbyggnaden, erbjuder den stora trädgården med en areal av 62,000 qv.-fot, belägen i ·centrum af staden, tillfälle att förverkliga planer, som med ett rationellt skött folkmuseum måste vara förbundna. Detsammas ordnande efter paviljongssystem, inflyttandet af gamla byggnader, som hvar för sig kunna bilda ram för likartade samlingar, planterandet af en arkeologisk trädgård o. s. v., inrättandet af ett slöjdmagasin äro

tankar, som här under för Föreningen lyckligare ekonomiska förhållanden kunna förverkligas>>.

Sedan detta uttalande väl gjorts, skulle det icke dröja länge förrän planen också var utarbetad och i princip av styrelsen godkänd.

Några månader senare eller strax efter jul 1891 sammanträffade jag efter en audiens hos Konungen, för vilken jag framlagt ritningarna till vår byggnadsplan, med Hazelius inne hos en antikvitetshandlande. När han uttalade sin undran över min högtidsskrud, förklarade jag anledningen, rullade upp ritningarna och förevisade desamma. Han svarade intet men tappade rullen i golvet. Ett par månader senare eller den 2 maj 1891 publicerades ritningarna beledsagade av en för museet mycket välvillig uppsats av Riksantikvarien Hildebrand i Ny illustrerad tidning. Då hade Hazelius redan inköpt Skansen för samma ändamål som vi. Om prioriteten till friluftsmuseiideen eller såsom vi benämnde den paviljongssystemet torde kanske icke behöva tvistas. Hos oss går den, såsom redan av det föregående framgått, tillbaka till stiftelseåret 1882.

Att dess realiserande eller rättare sagt fullbordande hos oss kom ett par månader senare än på Nordiska museet berodde därpå att vi samtidigt hade hela museibygget, inredandet och flyttningen av samlingarna under arbete.

En episod i denna kapplöpning, som icke saknar sitt intresse, vill jag meddela. Redan vintern 1884, då jag gjorde en resa till V. Blekinge och därunder även besökte Bröthultstugan, köpte jag en del av dess inventarium samt gjorde förbehåll på själva stugan, när vi kunde få plats och penningar att uppställa densamma.

Några år senare hade jag emellertid vid ett sammanträffande i Lund med museets gamle vän och gynnare Jämshögsbarnet Bengt Nordenberg fått anvisning på och teckning till en annan och äldre ryggåsstuga därtill fullständig med gårdens alla uthus bevarade. Huruvida den var till salu eller möjligen redan riven, visste emellertid varken jag eller Nordenberg. Just som jag stod i begrepp att resa upp till Jämshög för att beskåda den eventuella stugan i Nybygden och för att köpa henne eller Bröthultstugan, fick jag se i en tidning, att Hazelius redan inköpt den senare. Naturligtvis blev jag icke alltför angenämt berörd·av underrättelsen. På vår ritning var Bröthultstugan eller rättare en schematisk bild av densamma återgiven. - Tänk nu om stugan i Nybygden var riven eller icke till salu. Jag for emellertid upp till Jämshög i sällskap me-d Bernhard Olsen och fann till min glädje Nybygden i behåll om också mycket förfallen och till salu. Jag tackade Gud för att det icke var stugan i Nybygden, som fallit i Hazelius' händer. Det låg mer än roo år mellan de båda gårdarnas tillkomst.

Interiör från Skytts härad Interiör från Gärds härad Uppställningen i Weibullska gården

Folkdräktsgrupp

Stuga från Gärds härad (»Måns Lars») Uppställningen i Herrehuset

Skine

Södermanland

Borgarhuset (Lembkeska huset från Malmö)

,Dackens stuga». Bod från Uranäs, Småland

Allt nog redan vhen 1891 började arbetet med förflyttning av Lembkeska, Bygget. det s. k. Borgarhuset från Malmö, som skänkts av de dåvarande ägarna och till vars återuppförande Lembkcs arvingar lämnat ett bidrag av I,ooo kr. Blekingsgården och Smålandsstugorna följde efter, samtidigt med att stenhuset omgestaltades till en herrgård från vår stormaktstid.

Men lotterimedlen förslogo icke, vadan jag måste begiva mig ut på tiggarefärder genom hela södra Sverige SrockholmochGöteborgdäriinberäknadevilka inbragte kontant eller i natura (byggnadsmaterial) omkring JO,ooo kr.

Några episoder från dessa resor med sittöver all förväntan lyckliga resultat vill jag här berätta.

Jag ställde först färden till Hälsingborg, där jag uppvaktade stadens förste finansman Konsul P. Olsson, som icke på stående fot ville teckna något bidrag, men bad mig komma tillbaka på hösten. Alltså måste jag resa från Sundets pärla med för tillfället oförrättat ärende, då det icke gärna gick att börja en insamling utan huvudmannens namn först på listan.

Over Halmstad och Varbeq�, där jag inhöstade några mindre bidrag samt skaffade några nya medlemmar, kom jag en stekhet majdag till Göteborg. Här som överallt vände jag mig först till pressen för att vinna dess välbehövliga understöd, och då i första hand till Handelstidningen och dess mäktige redaktör o�h ägare Sven Adolf Hedlund.

Efter att uppmärksamt hava åhört mitt andragande, bad han mig sitta ned och skriva, varpå han marscherande fram och tillbaka på golvet dikterade en för >>Kulturen» synnerligen vänlig anbefallning till sina Göteborgare men med några ganska vassa snärtar åt det rika Skåne, som icke räknade för rov att anlita utsocknes hjälp. Artikeln hade god verkan i Götaälvstaden, men jag kunde också förspörja dess verkningar hos mina egna skånska hemmabyare, vilka jag genoni den skånska pressen icke underlät att giva del av Hedlunds vägande inlägg.

Från Göteborg for jag efter att hava späckat min plånbok med mellan 2 och 3,ooo kr. i poster från Io till 5oo kr. till Stockholm, där jordmånen var betydligt mera svårbruten. Det var huvudsakligen inflyttade skånska och andra sydsvenska hjärtan, som blevo föremål för mina bearbetningar. Min propaganda togs emellertid icke allt för väl upp på en annan institution av samma art som vår. Dess ledare, med det för honom karaktäristiska bedömandet av allt och alla efter deras förhållande till Nordiska museet svarande mot det gamla bibelordet: Den som icke är med mig, han är emot mig, älskade mig icke längre.

Han skall nämligen med anledning av mitt uppträdande på hans egna jaktmarker till min sagesman hava fällt det för mig mycket smickrande om-

dömet: >>Det finnes ingen människa mer än Karlin, till vilken jag hyser agg, ty ingen annan har såsom han skadat Nordiska museet». Nu tror jag visserligen icke, att Hazelius' ord fallit just på detta sättet. Så mycket mindre som jag aldrig stack under stol med min stora beundran för honom och hans framsynta verksamhet. slutuppgörelsen oss emellan skedde vid Nordiska museets 25-års jubelfest I8 97 en tidig morgonstund Ute på Skansen, dit jag begivit mig för att på detta sätt utan förberedelse söka träffa den nu så folkskygge utarbetade mannen. Vi skiljdes, tror jag, såsom fullt försonade. Det var sista gången vi sågo varandra. Vid hans grav stodo även vi såsom hela Sverige sörjande.

Men jag vill återgå till mina tiggerier i Stockholm. Det var icke mer än ett par tusen kronor, jag lyckades här insamla, såsom ovan sagts nästan uteslutande från i huvudstaden bosatta eller tillfälligt vistande skånske män. Bland andra, som jag besökte, befann sig även Byggmästare ]. Andersson, den anspråkslöse men givmilde rike mannen, som en gång kom till huvudstaden som en fattig arbetare från Raus. Sedan jag så vältaligt och bevekande som möjligt för honom utlagt texten, fick jag det svar, jag fått så många gånger: »Jag skall tänka på saken». Det svar som hos ej alltför impulsiva naturer brukar dölja ett hövligt avslag. Jag gick min väg ganska besviken, ty jag hade här verkligen hoppats på hjälp.

Så reste jag vidare och kom till Jönköping, där jag en tidig söndagsmorgon uppvaktade Brukspatron Friedländer, medan han ännu låg i sin säng. Då det tåg, med vilket jag skulle fortsätta, avgick redan kl. 9, hade jag måst tillgripa denna tidiga morgonstund, som emellertid visade sig ha guld i mund eller åtminstone den Ebbes Bruks varmluftsledning, som fungerat i museets Herrehus ända till förlidet år. Själv lär Herr F. med den humor, som var honom egen, hava givit följande förklaring: »Där ligger jag, en gammal, hjälplös man och över mig står en ung, kraftig karl med en hotfull uppsyn. Vad skulle jag väl göra?» Trots det under alla förhållanden mycket lindriga våld jag övade, blevo vi från den dagen vänner. Så var jag alltså åter i Lund, och vi byggde vidare med de under försommaren insamlade medlen och vad vi för övrigt hade i vår byggnadskassa.

Men det kom en dag, då denna var länsad och lånevägen var otillgänglig på grund av styrelsens bortovaro från staden. Det återstod mig intet annat för att möta den hotande avlöningstimman än att vända mig till den källa, som alltid hittills i museets största nöd stått öppen - modershjärtat. Min mor hade efter min faders frånfälle flyttat till Lund. Alltså fick hon låna mig ett par aktier som jag kunde pantsätta för avlöningen.

Men innan denna procedur företogs, gick jag hem för att bryta posten

Tollska huset efter dess omändring till Herrehus

Lund på r 86o-talet. x Tollska huset före restaureringen

Gården från Nybygden, Jämshögs socken, Blekinge

Ryggåsstuga samma gård

- och den bragte oss ett vänligt brev och en check på 5 ,ooo kr. från Byggmästare Andersson i Stockholm -; det var den största gåva museet hittills mottagit. Bekymret vek för en månad från mitt betryckta hjärta.

Men det trängande behovet gjorde sig åter gällande, varför jag i erinran om Konsul Olssons löfte åter styrde kosan till Hälsingborg. Nu kunde han alltså icke längre undkomma, men han förberedde mig, innan han tog listan för att teckna sitt bidrag, att detta icke komme att överstiga 25 kr. Hövligt men bestämt undanbad jag mig att få beloppet tecknat på listan, emedan det skulle omöjliggöra dennas vidare utnyttjande i Hälsingborg, vilket emellertid medförde, att även hans lilla bidrag frös inne. E�sättning fick jag visserligen, när jag för stadens andre store penningfurste berättade episoden, ity att namnet Nils Persson åtföljdes av ett belopp av 500 kr., och när jag lämnade Hälsingborg, hade jag r,ooo kr. klara.

Men P. O. hade icke sagt sitt sista ord. Av Landstinget hade vi begärt ett litet extra bidrag för startande av en lantbrukshistorisk avdelning. På P. O:s vädjan till Skånes upplysta allmoge att icke offra penningar på något så löjligt som att upplägga en samling av gamla, eländiga jordbruksredskap, vilka endast markerade vår efterblivenhet, avslogs motionen. För övrigt var det särskilt skånska godsägare, som bidrogo till insamlingen för bygget, de flesta i poster på 200 kr. under fem år. Den förste som tecknade på min lista var vår nära granne Greve Diicker på Örtofta. Alla namn som representera minst r ,ooo kr. återfinnas på vår donationstavla. För Greve Arvid Fredriksson Posses gåva, visserligen endast hälften av detta belopp, hade vi en fullkomligt omedveten, harmlös vits att tacka. När Greven replikerade mina skäl för ett bidrag med motskäl, vilkas ursprung jag väl kände, invände jag, att de tydligen varit i säck innan de kommit i påse. Posse stod först stum, gav därpå upp ett hjärtligt skratt med förklaringen att den vitsen var så god att han ville betala den med 500 kr. Att insamlingen i vår egen stad och i vår närmaste grannstad Malmö icke gåvo de andra efter bör jag ej förtiga.

I samband med redogörelsen för vår byggnadsverksamhet är det min tunga plikt att även offentligen göra den syndabekännelse, jag ofta gjort man och man emellan. Den rör huvudbyggnadens omgestaltande till en herrgård från vår storhetstid - Herrehuset det första ståndets representant i vår riksståndsplan för paviijongssystemet.

I fullt samförstånd med styrelsen kom jag på den dåraktiga id�n att förvandla det nyktra empirehuset till en svällande barockbyggnad.

Vi hade emellertid först vänt oss till Överintendenten Zettervall, som i kärlek till Lund, där han, ett barn av sin tid, från grunden uppfört den nya

domkyrkafasaden och utfört sitt övriga förstörelseverk på den gamla domen, nu kostnadsfritt ritade om det Tollska huset till en riddarborg med torn och tinnar. Men denna mycket beundrade plan blev oss för dyr. Då skizzerade jag upp mitt barockpalats, som renritat av Arkitekten Henrik Sjöström av styrelsen godkändes, då det kunde utföras för en kostnad av I 5 ,ooo istället för 4o,ooo kr., som det Zettervallska förslaget skulle kosta. Min omgestaltningsplan var emellertid icke väl utförd, förrän jag bittert ångrade densamma. Min omvändelse hade redan skett. Den tog sig två år därefter uttryck i skriften: Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken, närmast framkallad av det förkrossande intryck Uppsala cementerade domkyrka gjorde på mig.

För oss var det emellertid för sent, om jag också många år gick och närde den stilla förhoppningen att åter få knacka bort gesimser och festoner. Den patina huset under åren fått och den originalportal från det Dela Gardieska >>Makalös>>, som nu leder in, gör att den väl får stå kvar såsom en illustration till den mänskliga kulturens förvillelser, förklarlig på grund av att även den var ett barn av en tid, som ännu icke vaknat till restaureringspurismens enkla sannmg.

Må det i detta sammanhang tillåtas mig att berätta en liten sannsaga. Det kom en söndagsmorgon en konstprofessor till staden, och hans besök gällde också museet, där vi alltså träffades. Han uttryckte sin förvåning över att det i Lund fanns ett litet så förnämt men av honom okänt barockpalats, vilket han nu emellertid gärna ville uppmäta och publicera i ett blivande arbete om den svenska barocken. >>Naturligtvis står det professorn fritt>>, replikerade jag, >>men jag anser mig dock först pliktskyldigast böra upplysa, att jag sorgligt nog själv ritat detsamma». Tablå.

n.

DEN LJUNGGRENSKA PERIODEN

Med byggets fullbordan såg sig Föreningen efter sju år i stånd att bevilja sin Hotet mot amanuens och sekreterare en lön, som sedan hans egna resurser nu voro i det byggnaden. närmaste uttömda, gjorde det för honom möjligt att fortfarande existera. . Mu d see . ts M · o b d b .. f 11 l h d d mre mng en mnan vart yggna sar ete annu var u t avs utat, ota es etsarnrna och inav en katastrof. Vi hade nämligen icke avvaktat byggnadsnämndens tillstånd vigningen. att uppföra våra gamla trähus i museiparken. Och istället för tillstånd erhöllo vi ett föreläggande att åter omedelbart riva ned dem såsom eldfarliga och icke motsvarande »måttliga anspråk på prydlighet». Den nästan tragikomiska processen slutade hos Kungl. Maj:t med tillstånd icke blott att låta husen stå utan att utöka dem med en liten träkyrka och klockstapel, vilken senare emellertid ännu icke intagit sin plats vid kyrkan. Men när detta en gång sker kommer det i enlighet med våra principer att om möjligt ske såsom kopia och icke s�som original.

När museet hösten I 892 kunde fira sin Io-åra tillvaro tedde det sig i sitt nya skick sålunda enligt vår egen samtida berättelse:

»P. Henr. Lings gamla i herregårdsstil restaurerade hus, till sitt yttre representerande det första ståndet, innesluter Museets hufvudsamlingar.

Jemte arbetsrum, värmeledning, desinfektions- och inpregneringsspisar, upptages bottenvåningen af en större hall, i hvilken de enastående grundgräfnings- och kloakfynden från Lund, föremål, belysande den andliga odlingen samt försvars-, rätts-, kommunal- och skråväsendet förvaras. Till rättsafdelningen sluta sig de i hvalfrummet till höger ordnade straffredskapen.

Andra våningen inrymmer Museets konstslöjdafdelning börjande i hufvudhallen med de rikhaltiga i ett större och sju mindre skåp ordnade keramisk� samlingarna, hvarpå följer emaljsamlingen, de i fönsterskåpen exponerade glasen af mera konstnärlig art samt metallarbetena (guld, silfver, koppar, brons, messing, tenn och jern).

I nästa rum inrymmas de textila konstslöjdalsterna, till hvilka sluter sig samlingen af herredrägter och som ett bihang till dessa en monter med kammar, solfjedrar samt andra till drägten hörande föremål. Den derpå följande salen innesluter skulpturarbeten från medeltid, renässans och barock, öfvervägande arbeten i trä, representerande den kyrkliga bildkonsten, möbelindustrien samt dessutom elfenbens-, sten- och läderplastiken, till hvilken senare ansluter sig samlingen af bokband och klicheer. Nästa rum framställer tvenne möbelgrupper, den ena representerande rococon, den andra den gamla regimens sista konstskatt, Louis XVI stilen.

En trappa högre upp vidtaga de genom konstslöjdafdelningen afbrutna etnografiska samlingarna med föremål, som belysa den materiella odlingen hos södra Sveriges allmoge. I första rummet till höger framträda begreppen äta och dricka, tobakens bruk, helsovård, eldgöring och belysning, tidmätning samt mynt, mått, mål och vigt. Det derpå följande rummet innesluter en del af Museets rikhaltiga samlingar af allmogedrägter. Sedan här ett svar lemnats på frågan huru man klädde sig sjelf, visar det derpå följande rummet samt hallen huru man klädde sitt hem. Det är specielt Skåne, som här med sin rikt utvecklade textilslöjd afger svaret. Hallens kortsidor upptagas af allmogegrupper mot landskapsfonder, den ena af skånskt den andra af mera nordiskt kynne. Här har också det för besökandes tjenst uppställda referensbiblioteket fått sin plats. Ut-

Gustav Ljunggren

Styrclscns ordförande r 892-1902

Boseho kyrka

Interiör från Boseho kyrka Efter teckningar av Jöns Månensson

sigten från fönsterna öfver den i fransk stil hållna trädgårdsanläggningen med rosor och buxbom samt hela museianläggningen i öfrigt är värd att beakta.

Annu en trappa upp i vindsvåningen fortsättas de etnografiska samlingarna. Här afgifva i förrummet slöjd- och yrkesredskapen svar på frågan om tillverkningssättet, medan de trenne interiörerna från Skytts och Gärds härad i Skåne· samt Halland visa, huru de förut systematiskt uppställda samlingarna verka, sammanförda till tids- och lokalbilder.

Från >>herrehuset>> styres vägen till det närbelägna borgarhuset. Inskriptionen öfver ingången meddelar:

År aderton hundra nitti ett sen fyra hundra år jag sett från Malmö stad till Lund jag kom. Här lefver jag min ungdom om.

Huset ärdetvälkändaLembkeska från SödergataniMalmö,ursprungligen det gamla Heligandshuset. Utspringande öfvervåningar, mönstersatt tegel mellan korsvirke, snidade konsoler och fönsterstycken framställa typen för borgarhus i Nordtysklands och Skandinaviens städer. Afven den inre dekoreringen i nedre våningen och de här framställda interiören från r6oo-talet lemna en möjligast trogen bild af tiden. Ofre våningen och vindsvåningen innesluter bostad för föreståndare och vaktmästare, styrelsens sessionsrum samt expcditionsrum.

Färden fortsättes till den blekingska bondgården från Nybygden, Jämshögs skn, en tvåhundraårig ryggåsstuga med tvenne sammanbyggda sidoloft. Boningshuset innesluter daglig-och sommarstuga, jungfrubur, brygghus och bränneri; den lilla flygelbyggnaden med sin utskjutande öfvervåning, stall och foderloft. Bihagen, brunnen, humlegården och kålhagen, allt inneslutet inom en veritabel risgärdsgård, komplettera bilden af allmogelifvet på båda sidor om den gamla riksgränsen.

Från gården slingrar en gångstig ned till den lilla sjön med sin ö, sin förankrade ekstock och sina på stranden upphängda fiskeredskap.

Genom gårdsgrinden leder vägen till den på en kulle belägna visthusboden från Mocketorp, Åsheda skn i Småland. Museets ensamstående samlingar af landtbruks- och körredskap äro här upp-

ställda i de tvenne vhingar huset omfattar. Fd.n höganloftsbron har man en anslående öfversigt öfver hela museianläggningen.

Nedanför kullen i en i gammal nordisk stil dekorerad paviljon förvaras föremål belysande jakt och fiske och utanför densamma den blifvande kyrkoplanen, tills vidare endast markerad genom några gamla grafmonument, äro för vargfångst afsedda nät med »gistor» uppställda.

Ännu några steg och vi befinna oss framför den branta trapp� uppgången till tavernen >>Then gyldene drufwan». Det är ett gammalt härberge från Uranäs i Elghults skn, Småland, 400-årigt och säkerligen den äldsta träbyggnad söder om Mälaren.' Det har här fått sin ålders hvila med det speciella syftet att åt Museets efter vandringen trötta besökande lemna en välbehöflig vederkvickelse. Den tillkännagifver sitt ändamål med följande inskription:

När tu skodhat harrehus och bondestufwa Unna tå kroppen roo i Then gyldene drufwa Hafwer du pening i pung Fåår tu maat och dryck i tin mun.»

Dranäsboden förvärvade vi, sedan jag förgäves sökt bevara den på platsen såsom ett monument över sin gamla tradition, liksom Mocketorpsboden under en resa i Småland vintern r89r närmast för att söka efter någon gammal till rivning dömd kyrka och klockstapel.

Aven kyrkan och klockstapeln funno vi. Den senare, Stockaryds i Småland, gick oss emellertid åter ur händerna och står nu i Slomskogen i Göteborg. Med den förra min gamle morfars, sedermera Prosten Carl Fredrik Nilssons i Vittaryd, kyrka under de sju år han var komminister i Bosebo skulle det dröja ännu tre år, innan hon kom till Lund, beroende på våra ansträngningar under tiden att, i enlighet med museets redan då stadgade uppfattning av det oberättigade i att i onödan flytta gamla hus i all synnerhet Gudshus, söka bevara henne för sitt kultändamål på sin historiska plats. Det var här så mycket mera önskvärt, som hon befann sig i bästa kondition och dessutom var alldeles tillräcklig för den lilla församlingens behov. Men vi levde då i det värsta kyrkaombyggnadsraseriets tid, vilket och icke minst på grund av Boseho-episoden framkallade min indignationsskrift mot vanvården av våra

1 Detta gamla loftshus med sin ytterst liderdomliga prägel, som i sig förbinder allatre träbyggnadstyperna, resvirke (stavkonstruktion), knuttimring och skiftesverk, stod för rivning. Det hade tills dato bevarats närmast på grund av en gammal tradition, som förband detsamma med Nils Dacke, vilken här vintern 1542 skulle hava »hållit hov», shom man uttryckte sig. Anslutande sig till denna n�got osäkra tradition har en kopia efter det porträtt av »den upproriske Nils Dacke», som finnes i Sm�lands fornsal i Växiö, blivit uppsatt.

Kapten K. A. H. Norlander

Major P. Follin

Greve F. Revendow

STY RELSEM EDLEMMAR

Professor C. M. Furst Dekorationsmålare Sv. Thulin

Professor Aug. Quennerstedt

Professor Fr. Wulff

Professor J. C. W. Thyren

kyrkliga minnesmärken. Alltnog efter trenne år blevo vi i alla fall tvungna att taga kyrkan för att helt rädda henne från undergång; men det var då icke med församlingen utan med byggmästaren, som vi uppgjorde handeln.!

Det må här vara sagt, att det icke skulle dröja länge, förrän ångern följde nedrivandet av den gamla helgedomen och uppbyggandet av den nya banala ladan i spåren. Det är icke få Bosehotårar som gjutits och psalmer som sjungits av infödingar i »Kulturens>> Bosebo; och senast i fjor somras kom ett brudpar från Boseho nedresande för att låta viga sig i sitt gamla tämpel.

Att inredningen av Museet skulle kräva betydliga uppoffringar är självklart, om också de 6,ooo kr. densamma kostat i förhållande till det arbete, som härmed åstadkommits, torde få anses som en mycket liten summa.

Samlingarna hade under de tvenne år, under vilka nydaningsverket pågick, ökats med I,228 n:r, av vilka I,oo9 genom inköp för en summa av 8,98I: 90 samt 2I9 såsom gåvor eller depositioner, och omfattade vid museets återöppnande mer än 2o,ooo olika föremål, enligt museets förvärvskatalog fördelade på 8,258 n:r, varifrån avgingo 250 n:r genom utbyte och försäljning av dupletter.

I styrelsens sammansättning hade vid årsmötet den 14 juni I892 den förändring inträtt, att ordföranden Greve Hamilton ordinarie med Doktor Alfr. Hjelmerus såsom suppleant avgått och ersatts av Professor Aug. Quennerstedt och dekorationsmålaren Svante Thulin.

Platserna såsom ordförande och v. ordförande i styrelsen intogos nu av Professorerna Ljunggren och Quennerstedt, den senare såsom efterträdare till Professor Blomstrand. Följande år avgick också denne senare ur styrelsen �amt efterträddes av Herr Thulin vilkens suppleantplats intogs av e. o. Professorn Johan Thyren.

Det var alltså under Ljunggrens presidium, som museet i sin helhet högtidligen invigdes d. 7 sept. I892, sedan de smärre byggnaderna redan tvenne månader förut upplåtits för besökande. Tio år hade nu i det närmaste förflutit sedan grundandet, och under dessa ro år hade museet besökts av i runt tal JO,ooo personer.

Med den nya regimen i den nya fastigheten med de många husen i enlighet med det nya paviljongssystemet steg naturligtvis besökandesiffran starkt eller till 9,597, därav 8,368 betalande en inträdesavgift av 3,225 kr., under de II månader, som förflöto till nästa årsmöte den 4 juni I893.

Bland remarkabla besök under detta första år vill jag nämna den danska riksdagens för studerande av vårt nya system, som nu också blivit aktuellt i

1 Kyrkan, dess traditioner, historia och byggnadsskick har jag skildrat i min skrift Bosehokyrka. Lund 1894.

Det museala livet.

Danmark och snart skulle leda till upprättande av Frilandsmuseet i Kongens Lyngby, samt besöket av Konung Oskar II och dåvarande Kronprins Gustaf i samband med den förres mottagande av lagerkransen såsom jubeldoktor vid promotionen I 893.

Museet stod nu alltså färdigt i sin temporära form. Endast kyrkan och klockstapeln fattades. För att få penningar till dessa anordnades den q- I 5 okt. I893 >>Kulturens>> första höstmarknad. Dessa marknader hava sedermera blivit en stående institution, periodvis återkommande. Den sista, den Io:de i ordningen, hölls förliden höst. Tillsamman hava de tillfört oss ett netto av bortåt Ioo,ooo kr. och således verkligen blivit en betydande faktor i >>Kulturens>> liv.

En föreställning om deras allmänna karaktär sådan den med relativt små variationer bibehållit sig allt intill denna dag lämna ett par här ur pressen återgivna skildringar. Sk. Aftonbladet i Malmö skrev d. 14 okt. bland annat:

>> Det låg verkligen i dag öfver hela tillställningen en karnevalsstämning, vidameraäkta och uppfriskande, än öfver någon af det senaste decenniets krystade lundensiska studentkarnevaler. Hr Karlin har otvifvelaktigt vunnit en seger, som väl tål att jemföras med hans store föregångsmans, d:r Hazelii, i Stockholm. På skansens höstmarknad var man högtidlig och fosterländsk; på hr Karlins var man gemytlig och skånsk. L'un vaut bien l'autre!

Inom den Kulturhistoriska trädgårdens trånga, men originella ramrör sigmarknadsliEvet ännubrokigaretill och med änpå en stutamarknad i Vernamo.

Låtom oss nu betrakta detta rörliga !if en smula närmare. tlfver bodstånden, som sträcka sig i en halfcirkel förbi herrehuset och borgarestugan, har hr Karlin låtit anbringa sinnrika och på rim satta inskripter, som genast klargöra för den köplustige, hvar han bör söka de varor, som han spekulerar på. Innan för porten stöter han allra först på leksaksståndet, ty man bör i främsta rummet tänka på de små är den rimmade skyltens lärdom:

The kosteliga ting som här tu skoda får kring hela jordens ring högst uti värde står. En vittnad sak thet är bekant från pol till pol, man bästa offret bär till barnen hemmets Sol.

Men har du ingen sol i hemmet utan är en arg och kr<J.ss materialist och ungkarl, som bara har att tänka på din egen trefnad, så vandra du förbi leksaksståndet, såvida du det förmår för de lockande ögons makt, men du stannar ovillkorligt framför angränsande stånd, hvarest oemotståndliga frestelser erbjudas för materialisten gourmanden.

För magens kraf tu här de margahanda gåfvor, som skogen gifva plär samt ladugårdens håfvor tigh nu förvärfva kan för godt och ärligt prijs, thet tro mig nu försanntu therpå blifver vijs.

Och om det nu är sant -hvilket det otvifvelaktigt är att man blifver >>vijs>> genom att ge magen sin del, så kan man svårligen få mera aptitliga materialier för visdomen än som här framläggas. Det är vildt af alla möjliga slag från rådjur till rapphöns och därtill mångahanda andra goda saker. ---

Och så en salubod för glas och porslin och krukomakaregods, hvars skylt likaledes innehåller djupa sanningar:

Ett skröpligt käril qvinnan är, men dock helt kosteligt att ega. thess förebild tu skodar här, om then jag tigh ett ord vill säga. Krystallen klar tu här kan få, thet blanka lerkar likaså.

Och porstelin, then sköna gåfva att sättja i thin spisestofva.

A.nnu oundgängligare är ett besök i grannbutiken, såsom också mycket riktigt framhålles:

Thet lijder nu mot wintrens tid thå regn och köld hårdt plågar tigh, tu thärför här nu köpa må at tu ej nakot månde gå.

Charmanta saker i allmogeväfnader och dylikt erbjudas här för en billig penning och tillströmningen af köparinnor är alltjemt stark. ->>

Ur Folkets Tidning i Lund hämta vi följande skildring: ,,Qm man billigtvis kan kalla något för stor succes, så må det väl vara Kulturhistoriska museets höstmarknad i fredags och lördags. Det ser ut som om man litet hvar gått och burit ett visst obestämdt intresse och så gifvit det lösa tyglar i den fåra, intendenten Karlin visat i ett brokot marknadslif med gammaldags kynne och nutidsnöje. Man har i grandios äflan följt den gifna vinken att under några flyende timmar lefva tillbaka i fars och mors tid, då marknadsdagen bildade epok och stekt fläsk med sirup vägde upp ostron och champagne.

Dessa marknader ha nämligen, itrots af deras grundval på frivilliga bidrag och stöd af basardamer, dock burit en helt annan prägel än den sedvanliga välgörenhetsbasarens. Syftet har nog varit enahanda: pengar, men den säregna typiska karaktären har gjort, att de lämpligen kunnat inrangeras i den serie belysande folklifsbilder, föreningen anordnar vid sidan af de döda museitingen. --En utmärkt utsigtspunkt erbjuder höganloftsbron i den gamla Åshedaboden. Rakt under fötterna utbreder sig kreatursmarknaden med dess allahanda djur, hästar och kor, får, getter och fänad. En pyrig kalf lapar mjölk ur en bytta och längre bort står en hvitklädd »torning» med snärt i näfven och betraktar spekulativt två små nassar, som sofva syskonsäng under en trasig säck. Till venster svänger karusellen vid bondspelemännens toner, och till höger åt Blekingsstugan till reser sig »lekarnes» tält; ett björnhufvud och trikotbenet af en taskspelare skymta fram genom en refva.

Lyckans hjul, thet ger dig sju för tu lyder maningen öfver dörren på fångstpaviljongen och derunder står man i kö för att bjuda lyckan handen. Hjulet rullar immerfort; den ena vinner en tvålbit och ett knappnålsbref den andre drar en nit. Men man är lika glad för det.

Det bästa nöjet återstår ännu: att åka på »göngan». Här rider en bonddräng på ett ök: här en professor på en gås, här ett äkta par, som icke varit så unga på femtio år.

Kreatursprisen äro till en del äkta kulturhistoriska, ity att man vill ha 35 kr. för en kalf och 50 kr. för en häst. Det sistnämnda lindrigt välfödda krittret egdes af en göingebonde med illusorisk maskering.

Bilder från »Ku!turens» höstmarknader

Medverkande vid »Kulturens» höstmarknader

Inne i vimlet; träffa vi så fundersamma dannemän med kastorhatt och smällpisk, luggslitna schackerjudar och en präktig, talträngd knalle, som bland annat godt utbjuder dråpliga kärlekskort med porträtt av berömda samtida, bland dem den odödlige >>Ola Pipis>>, Ett positivhalarepar är inte oäfvet heller, i synnerhet det lingullockiga kvinset, som sjöng falskt och falsett och spådde Theslikes.

Förutom af den tjockmagade befallningsmannen upprätthålles ordningen på marknadsplatsen af en hel del fjerdingsmän, stabelt och förståndigt folk, som kunde vara en hög försyn för vår aktade poliskår. -»

Vid denna som vid museets följande tre dagars höstmarknader, vilka alla hållits så sent på året, att den oundgängliga förödelsen av gräsplanerna i musei-parken ej skulle bliva allt för kännbar, har det alltid varit tredje dagen söndagen med sin billiga entre och sitt massbesök som tryggat behållningen. Men vid denna första marknad råkade söndagen vara höstens bönedag, vilket höll på att sluta med en katastrof. »Karlin vanhelgar sabbaten» löd rubriken till en tidningsinsändare på lördagen. Alltnog de flesta av de deltagande damerna anmälde på söndagsmorgonen förhinder och kraftiga försök gjordes från olika håll att få festen inställd, oaktat all handel och egentliga mark· nadsnöjen uppskjutits till aftonen. Räddningen kom närmast genom ingripande från Biskopshuset, ity att tvenne Biskop Flensburgs döttrar utan betänkande infunno sig på sina platser. När därtill kom att ordföranden i damkommitten Grevinnan Hamilton, vår förre styrelseordförandes maka, och den nye ordföranden Prof. Gust. Ljunggrens dotter icke aktade för rov att fullfölja sitt påtagna värv, slog opinionen hastigt om; den ena efter den andra av de bojkottande damerna infunno sig. Den hotande katastrofen vände sig i en icke anad seger, frekvensen blev långt större än vi beräknat, tack vare den oberäknade reklam vi fått.

Denna första marknad,somräknademellan 5 ,ooo och 6,ooo besökandeunder de trenne dagar, den pågick, gav ett netto av 5,200 kr., tillräckliga att trygga uppförandet av träkyrkan. - Nästa vår vandrade också såsom förut berättats det lilla knuttimrade täropiet från Bosebo i Västbo, Småland, ned till Lund, därmed fyllande kretsen av de gamla byggnader, som i vår museiplan skulle representera de fyra gamla riksstånden.

Jämte dessa marknader ingick i vårt program anordnandet av rent etnografiska festtillställningar, såsom Majgrevefest, Zigenarläger och Skånsktbondbröllop, där åskådligheten så litet som möjligt fick störas av det teoretiskt

Etnografiska fester.

upplysande inslag, som dock icke fick saknas. Svårigheten löstes på det sätt, att Intendenten själv vederbörligen kostymerad och maskerad fick intaga en plats i de agerandes led. Bland dessa fester, vilka räknade talrika besökande och alltid fingo bisseras, var det framför allt det skånska bondbröllopet våren r895, som blev en verklig succes. För att så omärkbart som möjlig kunna sköta regien fick jag själv övertaga »hövitsmannens» roll alltså noga studera och inlära alla de gamla talmansformulären. Föreställningen gick också båda dagarna utan friktion. Naturligtvis kunde ingen vigsel försiggå, sedan brudparet med följe spelats in i Bosebo kyrka och orgeln och musikanterna gjort sin plikt. I stället fick talemannen framträda och på bygdemål förtälja, »h!ir det skalle ha tegaut». Den naiva sammanställningen av förmaningar, bibel·· citat, i vilka särskilt berördes Rebecka och Eleasar, Tobias frieri till Raguels dotter med ängeln som böneman, Ruth och Boas, Jakob och Rake! o. s. v. med tidsmässiga tillämpningar och anspelningar på de båda kontrahenterna, måste naturligtvis behandlas med stort allvar och grannlagenhet. Och jag trodde mig också ha löst min uppgift att döma av de talrika besökandenas och tidningarnas vittnesbörd på ett någorlunda tillfredsställande sätt, när dagen efter sista festdagen en storm med insändare på vers och prosa bröt lös i lokalpressen. Det poetiska inslaget i denna bar titeln De dödas gudstjänst ---' och slutade sålunda:

»Gamla, kära Bosebo!

I din kyrka förr i tro Folket, le/vande, tillhopa Kom att till sin Herre ropa. Hvarför öppna porten du För de dödas gudstjenst nu?

Psalmens ton från orgeln höres, Ingen själ till andakt röre�. Heligt ord på gyckel far öfver smädeläppars par. Tanklöst skratt. Själ! Fly med hast, Annars gripa troll dig fast.»

Det skrevs för och emot, och stridens vågor gingo höga vid kafferepen i vår lilla stad. Naturligtvis måste jag svara, jag vill icke säga ogärna, då det gav mig tillfälle att belysa en fråga, som låg mig om hjärtat. Inom styrelsen hade jag såsom alltid under den Ljunggrenska aeran full täckning, även när jag ensam fick sköta polemiken. I mitt svar framhöll jag bland annat:

»Det är visserligen med tvekan samt under förklaring, att jag icke kommer att fortsätta någon polemik, jag tar till orda mot prosainsändaren E. K. B. samt Gunnlög, 'skald heldr nidskar', som det heter om hans isländske namne, med anledning af deras indignationsskrifvelser mot Kulturhist. museets vårfester i förra veckan. Jag gör det endast för de 'många obefästes' skull, om hvilka E. K. B. talar.

När Kulturhist. Fören:s styrelse beslöt anordnandet af dessa fäster, var det i trohet till sitt program, att då och då söka för vår tid åter lefvandegöra folkets gamla döda eller utdöende bruk och sedvänjor, utöfver hvad som på vanligt musei-sätt låter sig göra genom interiörer samt uppställning i skåp och montrer.

Det var således på samma strängt etnografiska grund vi byggde i år som vid vår majgrefvefäst för tvänne år sedan och vid de hvarje vinter återkommande trettondedagsfästerna. ---

Under trenne år har Lunds publik under stigande deltagande och utan att ropa på hädelse hört stjernegossarna under det högtidliga fackeltåget trettondeafton sluta sin visa med det traditionella utropet: 'ja, mina vänner, to på Er höna och fjäder på Er katt, vi önska Er alla en fröjdefull natt', sedan de omedelbart förut sjungit Jesu svar till sin moder: 'På jorden där skall jag utgjuta mitt blod, men i himlen där sitter jag på min faders tron'.

Det är lika omöjligt att gifva en rimlig bild af folkets öfriga gamla fäster, utan att upptaga de gamla talemansformulären, som det var för tiden sjelf att anordna ett gille eller en fest utan taleman eller höfvitsman. Och hvad talemannen hade att framställa rörde sig nästan uteslutande inom bibelns ram. Talet för ölet vid det gamla majgillet, sådant det också för tvenne år sedan firades i museiträdgården, börjar sålunda: 'Tyst go vänner -jag tystar Eder icke �!lenast för min skull utan för Guds skull. Det skall snart komma till Edert förehajvande snack och tal igen, näst Guds hjelp; ty Christus sjelf säger: hvarest två eller tre äro församlade etc.'

Vi torde härmed kunna lämna talet om helgerån och smädelse, så mycket mera, som dessa begrepp ju måste förutsätta något medvetet och afsigtligt.

Återstår det subjektiva moment, jag vill kalla individuell sårbarhet hos svaga själar, på hvilken mitt 'höfvitsmanna'-tal i kyrkan skall hafva förgripit sig. ---I båda fallen dref jag emellertid

min ackommodation för de svaga själarnes sårbarhet till det yttersta, och om jag skulle förebrå mig något, är det, att jag därvid kanske gick längre, än jag rätteligen för bibehållandet af karakteren i 'höfvitsmans'-talen var berättigad. Detsamma var också förhållandet med orgelspelet i kyrkan -.

När jag läste, hvad de båda insändarne skrifvit rann mig i minnet några ord, jag en gång hörde på museet. En gammal allmogekvinna frågade sin man, när de uppe i kostymhallen beskådade folkdrägtsgrupperna: 'Hå men ad di har kludat ut dem po de vised»? och fick det för mig något oväntade svaret: 'De ä bara får ad di ska drya spetakel mä bonafolk'. Jag kan visserligen förstå så väl den känsla, som ligger i denna förklaring, som den, som dikterat E. K. B:s och Gunnlögs analoga uttalanden. Men efter en sådan känslighet bör och kan dock ett kulturhistoriskt museum, som tagit sin sak allvarligt, väl icke ackommodera sig? Afven för det gäller, liksom för alla andra, att vara sin uppgift trogen, --- om icke det hela skall förlora sin karakter och nedsjunka till ett vanligt badorts- eller karnevalsskämt och därmed hafva mistat sitt berättigande inom det Kulturhist. museets murar. Jag vill sluta med bönen:

Vrede Gunnlög, låt i ro Vårt museums Boseho Framgent kalla folk tillhopa, Som på sång och saga ropa, Som ej frukta liksom du Dödens fläkt i lifvets nu.

När den gamla orgeln höres Säkert månget hjerta röres, Som ej innerst inne har Onda 'smädeläppars par', Hvilka röja med sin röst Trolltyg uti eget bröst.»

Det var en andens man, som naturligtvis i bästa välmening svängt gisslen över sin gamle vän och förre medarbetare i landsmålsrörelsen. Vem han var är onödigt att nämna. Den strängt asketiskt religiösa riktning, till vilken han slutit sig, förklarar allt. Vår vänskap hade dock icke lidit, den räckte till hans alltför tidiga bortgång.

Majgrevefest

Zigenarläger

Bilder från >>Kulturens» fester

Dels i samband med svenska Fornminnesföreningens något tidigare på Museet och hösten hållna möte i Lund, vid vilket >>Kulturen>> och dess intendent fingo utlandet. bära det mesta av dagens tunga och hetta, dels efter de tvenne danska riksdagsbesöken i Lund och slutligen som en följd av höstmarknaden, som skildrades ej blott i den svenska utan även i den danska pressen, började museet tilldraga sig allt större uppmärksamhet även i utlandet. Hamburger Nachrichten hade redan ägnat Föreningen och dess arbete ett varmt erkännande. Ur danska tidningars beskrivningar och reflektioner återgivna i Sydsvenska Dagbladet den 28 sept. r 893 under rubriken Ett mönstermuseum vill jag meddela ett utdrag:

>>Kulturhistoriska museet i Lund har i dagarue besökts af utsände från tvenne danska provinsmuseer i Hjörring och Herning, på ]utland, hvilka haft i uppdrag att på ort och ställe studera de nya byggnaderna och anordningarne för öfrigt vid vårt sydsvenska centralmuseum.

De begge utskickade hade först vändt sig till det danska nationalmuseet i Köpenhamn, men derifrån blifvit hänvisade till Lund, >>der det nyaste, besta i Norden i museiarrangering vore att finna>>. För museet i Hjörring, för Vendsyssel, gällde frågan att bygga nytt, och man har nu stannat vid beslut att uppföra en byggnad efter modell af Kulturhistoriska museets borgarhus (det f. d. Lembkeska), för hvilken byggnad man redan egde möjlighet att skaffa detaljer ur gamla korsvirkeshus i staden sjelf och det närbelägna Aalborg. För Herning gällde det att inreda en i stadens nya kommunalhus upplåten lägenhet, samt för båda att ordna sina respektive samlingar. För den mönstergilla anordningen af Kulturhistoriska museets rikhaltiga samlingar kunde de utskickade ej nog uttrycka sin beundran, dervid öfverensstämmande med hvad ett danskt hufvudstadsblad i höst i samband med en skildring af svenska Fornminnesföreningens möte yttrade: 'att Lund för närvarande slagit det skandinaviska museumsrekordet'. Museet i Hjörring uppföres delvis med statsanslag, liksom de flesta andra i Danmark och nu senast det nybyggda museet i Randers; alla museer i vårt grannland erhålla för öfrigt statsunderstöd, ett förhållande som gifver dem en mera tryggad ställning än våra, bland hvilka just Kulturhistoriska museet nu också mistat sitt anslag från länets landsting>>.

Finsk tidskrift avslutar en längre redogörelse för det Kulturhistoriska museet sålunda: »Sålunda har Kulturhistoriska museet i Lund under den korta

tidrymden af ungefär elfva år från en ytterst blygsam början växt till hvad det nu är, - och att detta skett hufvudsakligast för att icke säga uteslutande genom en enda mans intresserade insigtsfulla verksamhet gör saken ännu mera märklig. Kulturhistoriska museet i Lund är ordnadt efter det s. k. paviljongssystemet. Enligt detsamma uppställas alla föremål så åskådligt som möjligt, på det besökande äfven utan fackmannainsigt måtte erhålla en möjligast klar, samlad bild af en viss gifven tidsålders odlingsståndpunkt på en viss gifven plats. -- ->>

Efter att därpå hava lämnat en mera detaljerad beskrivning av museets samlingar slutar förf. sin uppsats sålunda: >>Af det ofvan relaterade inses emellertid huru omfattande de samlingar allaredan äro genom hvilka intendenten Karlinsökt sprida ljus öfver gången af utvecklingen på de mest skilda områden inom Skandinavien och speciellt södra Sverige.

Ett folkmuseum uppställdt och anordnadt enligt paviljongsystemet liksom Kulturhistoriska museet i Lund, är något som Finland tills vidare fullständigt saknar -; vore det icke skäl att äfven vår genom sammanslagning af redan förefintliga etnografiska, historiska och Anteilska samlingar bildade nationalsamling ordnades enligt paviljongsystemet och dymedelst ett folkmuseum i stor stil bragtes till stånd, i hvilket ej blott forskaren-fackmannen, utan äfven öfriga besökande vore i tillfälle att skapa sig en uppfattning af såväl de former, hvari gångna slägten lefvat och verkat, som den kulturutveckling desamma under tidernas lopp genomgått>>.

Stadgarna, Dessförinnan hade emellertid såväl frågan om ett permanent konstindustrilotteriet lotteri, varav vi väntade oss ett kraftigt stöd såväl för museet själv som för och den konslöjdsverksamhet, åt vilken vi alltmera ägnat oss, som frågan om fackskole- o d df" d K 1 M · · b d d "11 d .. 1 vara sta gars sta astan e av ung . aJ:t 1 sam an me museets sta an e rare sen. i ett närmare förhållande till Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien seglat upp.

Då båda frågorna kommit att stå i ett visst beroende av varandra, var det med ängslan vi erforo de ändringar i det ursprungliga av mig och Riksantikvarien Hildebrand utarbetade, av styrelsen godkända och till Kungl. Maj:t ingivna förslaget, vilka gjorts av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien. Dessa innebura de för oss alldeles oantagliga villkoren: förbud att samla föremål äldre än reformationstiden och skyldighet att av våra förvärv avstå till Statens Hist. museum, vad som för detta kunde anses behövligt

mot ersättande av förvärvskostnaderna. Efter ett långt kompromissande, varunder Akademien slutligen inskränkte det förra kravet, vilket avsåg att skydda Universitetets i Lund Hist. museum för konkurrens, till svensk förhistoria, och sedan det senare så starkt uttunnats, att alla gåvor samt alla föremål, som förvärvats före stadfästelse av stadgarna, undantagits, böjde vi oss om också med tvekan för det beroende, i vilket vi likväl skulle komma. Faran avvärjdes emellertid, och därför stå vi i oförgätlig tacksamhet till dåvarande Ecklesiastikministern Gilljam. Han lät sig angeläget vara att själv personligen undersöka förhållandena och kom därvid till ett resultat, som för Kulturhist. museet onödiggjorde den kompromiss, vilken vi slutligen tagit upp för att icke förstöra den tanke vi själva väckt om en statskontroll över landsortsmuseerna, övad av Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien, icke för att vingklippa dem, men för att tillse, att deras samlingar väl vårdades och sköttes på ett museimässigt sätt.

Det var då Statsrådet Gilljam gav oss den vise mannens råd, att, oaktat han nu ansåg sig oförhindrad att föreslå Kungl. Maj:t en stadfästelse av stadgarna, avstå därifrån, då även de till synes oskyldiga inskränkningarna för framtiden kunde bliva en black om foten, vilken för en institution stadd i den starka utveckling, som Kulturhist. museet var, kunde bliva en svår hämmare, som vi bittert kunde få känna. På dessa skäl kunde jag naturligtvis endast svara, att Kulturhist. Föreningens styrelse stod bunden av kompromissförslaget, men förtroendefullt lämnade åt Statsrådet att handla så som hans upplysta omdöme föreskrev. Resultatet blev, att Kungl. Maj:t den 17 juli I 8 93 resolverade, att det funnit berörda framställning ej böra föranleda till någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

I de i vissa punkter ändrade stadgar, som sedan av Föreningen själv godkändes, bibehölls emellertid en passus om Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien såsom »Kulturens>> eventuelle arvtagare. »Dock få samlingarna aldrig förskingras eller från Lund bortföras.»

Sedan alltså stadgefrågan blivit avgjord och lotteriet utan inskränkningar beviljats, gällde det först att organisera detta det Sydsvenska Konstindustrilotteriet. Det gjordes till ett slags andelslotteri för de fyra södra provinserna med en fördelning pro rata parte av inköpen efter den försäljning, som uppnåddes i varje län.

Men bakom detta organisationsarbete låg någonting annat och viktigare. Det gällde att försöka rycka konstslöjdyrkena upp ur den slentrian och dvala, i vilken den historiska stilismen, fabriksindustrien och det tekniska ritarväldet bragt dem, samt att få hantverksföreningar till stånd, där sådana icke förut

funnits, och att pi basis av denna rörelse driva fram även hos oss den redan i Europa aktuella fackskolefrågan.

Det tog under November I893 form av en av mig enligt styrelsens beslut under tre veckor företagen propagandaresa genom södra Sverige med föredrag i nästan alla städer, sammankomster och diskussioner. Några utdrag ur pressen torde giva den bästa belysningen av den insats, som härmed gjordes i Föreningens arbete för den andra sidan av dess uppgift - Framtiden -. Det bör kanske nämnas, att styrelsen redan i sitt första upprop I883 betonat även denna praktiska sida av Föreningens verksamhet.

Helsingborgs Dagblad för den 3 nov. skriver: ,,'Hvad vi hafva att göra för att höja våra yrken och vår konstindustri' - var som bekant ämnet för museiintendenten Karlins föredrag härstädes i går.

Konstslöjd kunde definieras såsom individuelt yrkesarbete med konsten som underlag. Någon gränsskillnad hade under långliga tider ej funnits mellan konst och konstsl-öjd. Först efter franska revolutionen, när teorierna började uppställas, kunde man tala om konst och handtverk.

Tal. redogjorde rätt utförligt för fördelarna af medeltidens skråväsen. Man satte då sitt yrke ofantligt högt - såsom framgår af gamla skråhandlingar. Svarfveriyrket stammar alltså, enligt en dylik urkund, från himmeln, ty Gud har svarfvat jordens klot.

En tillräcklig lärotid och vandringslifvet ansåg tal. vara de omständigheter, hvilka höjde yrkesskickligheten på den tiden. Genom den stora revolutionen upphäfdes skråväsendet i Frankrike; hos oss tog det först på I840-talet slut. Men man hade, enligt tal. åsikt, bort reformera det i stället för att bortkasta det.

Den moderna estetiken uppkom och betraktade handtverket som något mycket sekundärt. Till följd af maskinernas utveckling öfversvämmade massproduktionen marknaden. Vid vårt århundrades midt var tillståndet sorgligt.

Upptäckten häraf gjordes på de stora expositionerna, och för att söka bot för det onda inrättades tekniska skolor. Dock hade mari glömt det väsentliga: att individuelt arbete endast åstadkommes genom individuella förebilder, hvarför resultatet också blef chablon.

Emellertid kom väckelsen, äfvenledes från Frankrike. I878 års · verldsutställriing gaf impulsen. Man insåg då, atthandtverketsjunkit, hvarför man beslöt att, så vidt möjligt vore, återvända till de gamla

verkstäderna och ett reformerat skråväsen. Skolorna amorgamserades till skolverkstäder. Traditionerna voro ännu delvis i behåll, tack vare Gobelin- och Sevresfabrikerna. Det öfriga Europa såg med undran på. I Tyskland uppblossade en het strid med anledning af frågan, England tog deremot snart itu med dylika fackskolor. En liten våg af svallet har nu kommit hit till norden -och kunna vi icke här omplantera fackskaleiden till fromma för våra handtverk? - Här kommer penningefrågan med i spelet. På den beror allt - först och främst om arbetaren skall få tillfälle att försöka sig. Rörelsekapital måste anskaffas och sådant kommer också att bringas till stånd genom det industrilotteri för södra Sverige, till hvilket k. m:t gifvit tillstånd under 3 års tid. -- -- Man måste således söka omorganisera undervisningen - och härtill har lotteriets hela eventuella behållning blifvit anslagen. I dessa yrkesskolor skola Iärarne vara personer, som fullt beherska yrkets formella och ma·· teriella svårigheter, som helt och hållet gå upp i branchen. 'l.efvande' modeller skola användas, så att snickaren tecknar möbler efter möbler o. s. v. Den dyrbara, nästan allenastående samling af konstslöjdalster, som Kulturhistoriska museet i Lund eger, får ej vara obegagnad. ->>

Westerviks Veckoblad skriver den r 4 nov.:

>>Intendenten Karlins föredrag i går afton om medlen för yrkesskicklighetens höjande hade lockat en synnerligen talrik åhörarekrets, som med synbart intresse följde föreläsarens sakrika och intressanta utredning af den höga ståndpunkt yrkesskickligheten fordom intagit, dess förfall samt utsigterna för att åter höja densamma. Efter föredraget framstäides förslag om bildandet af en handtwerksförening härstädes, hvilket förslag mottogs med enhälligt bifall, och utsågs en komite bestående af 5 personer. - - -»

Blekinge Läm Tidning den 22 nov. skriver: »- Föreläsaren påpekade, huru snart nog behofvet af prydnad i form eller färg blef medvetet hos det uräkta naturbarnet. Efter att blott ha nämnt den antika konsten, öfvergick han till skråtiden, då den skicklige handtverkaren vandrade från stad till stad med renseln på ryggen. Hela världen stod öppen för honom, han var själfmedveten och förtröstande på sitt yrke, han var stolt öfver sitt ämbete. Han studerade på den ena platsen efter den andra sitt yrke, tills han i sin tur stannade som mästare. Gesällen var medlem af mästarens familj och åt vid hans bord. Därigenom ett

REVISORER OCH AMANUENSER

Bokbindaremästare C. Berggren Stadsarkitekten A. B. Jakobson Fil. kand. A. J. Gustafsson

Fil. kand. O. ]anse Fil. stud. A. Nilsson Fröken E. v. Waltersdorff

•

samband mellan mästaren och arbetaren och en moralisk uppfostran. Franska revolutionen slet dessa band. Yrkesskickligheten råkade i förfall. Detta skulle upphjälpas med de tekniska skolorna. Dessa blefvo ej det, hvartill de voro ämnade. Nu däremot har man kommit till insikt om, att fackskolor böra inrättas. -»

Lunds Veckoblad den 5 dec. skriver: >>- - - Hvad så beträffar undervisningen, så skulle en allt för lång tid åtgå, om vi skulle vänta, tills en sådan återinförd organisation hunne verka. Derför måste man tillgripa s. k. skolverkstäder, d. v. s. fackskolor, under ledning af en lärare, som med fullständig praktisk färdighet i det bestämda yrket förenar en rikare utbildad formgifvande förmåga, folk, som känner yrkets teknik. Skilnaden mellan dessa skolor och de tekniska skulle vara väsentligen denna, att lärjungens individualitet här finge friare utveckla sig. I de tekniska skolorna bildar man lärjungarne efter schabloner, i fackskolorna åter skulle man uppställa som mönster arbeten med individuel prägel. -»

Grunden för min förkunnelse bottnade i principen att föremålet skulle så långt möjligt var i form och utsmyckning spegla ändamålet, vilket även när det gällde den rena arkitekturen skulle göra sig gällande i enlighet med satsen att ett hus skall byggas inifrJn och ut och icke såsom nu är fallet med fasadarkitekturen utifrån och in. Det var alltså sekelslutets »funktionalism» lika med ändamålsenlighet. - Och för att åter komma dit måste vi övergiva ritaredömet och söka tillbaka till verkstaden i modern form, yrkes- eller fackskolan.

Det för främjande av dessa ideer startade lotteriet artade sig väl. Det var icke nog med att detsamma lämnade en ganska avsevärd behållning, som fördelades lika mellan museet såsom sådant och det kraftiga arbete vi bedrevo för konstslöjdens främjande. Det gav oss dessutom såsom hyresgäst en extra inkomst för konstslöjdens främjande. Det gav oss dessutom såsom hyresgäst en extra inkomst och kunde därjämte övertaga en del av Föreningens utgifter för löner, vilka, efter amanuensens befordran till intendent 1 893 och antagandet samtidigt av tvenne fast anställda nya amanuenser, en tecknerska och fast vaktmästare, låt vara alla med starkt begränsade gager, eljest skulle blivit för oss omöjliga att bära. De nya tjänstemännen voro Fil. Kand. Otto ]anse ordinarie, Fil. stud. Axel Nilsson e. ordinarie amanuenser samt Fröken Emelie v. Waltersdorff tecknerska.

Museipersonalens utökning gjorde det för oss möjligt att åter gripa oss kraftigt an med det under sista åren åsidosatta realkatalogarbetet samt inven-

tering och ommärkning av samlingarna, vilka under magasineringen och den ständiga omflyttningen lidit mycket. Det skall i detta sammanhang också nämnas, att Kulturhist. museet redan från sin första början säkerligen det första i världen - tillämpade det nu överallt vedertagna av oss från biblioteksvärlden lånade lappkatalogsystemet med noggrann beskrivning, teckning eller fotografering av föremålen och bladens ordnande efter ett noga genomfört kulturhistoriskt system.

Musei- Men vi gingo ännu ett steg vidare. Styrelsen uttog tillståndsbevis för utarbetet och givande av en periodisk skrift, Kulturhistoriska meddelanden, vilken från och Kkv�1rtal- med I 8 94 med Intendenten Karlin såsom redaktör utkom med fyra häften om s n ten. o I . ..1 h d aret. prenumauonsanma an eter et: >>Ändamålet är icke endast att i ord och bild framställa hvad vårt eget museum innesluter af allmännare intresse eller hvad som genom Föreningens direkta verksamhet uträttas för räddandet af våra kulturhistoriska minnen och främjandet af konstslöjden; vi afse äfven att samtidigt härmed lämna en öfversikt af hela den verksamhet, som på dessa områden ger sig ett uttryck i våra öfriga offentliga och privata samlingar samt det arbete, som fristående eller på basisafdessasamlingar utvecklarsigtill höjandeafkonstskickligheten inom landet, hvarjämte även mera allmänt kulturhistoriska frågor då och då komma att behandlas>>.

Det förstahäftet utkom den 26 juni samt inleddes med en uppsats av Karlin om »Bosebo kyrka i komparativ belysning». Dessutom hade John Kruse, död såsom intendent vid Nationalmuseet, skrivit om »Ett elfenbensporträtt a�1 Karl XII», och A. f. Gustafsson, ordförande i Landsmålsföreningarnas samfällda utskott och mångårig revisor av >>Kulturen>>, i vars arbete han med liv och lust deltagit allt ifrån begynnelsen, död såsom seminarieadjunkt i Karlstad, lämnat »Ett bidrag till Kulturhistoriska Föreningens stiftelsehistoria» utgörande ett bemötande av Professor M. Weibulls uppsats i >>Skånska samlingar>>: >>Kulturhistoriska Föreningens stiftelsehistoria, den aktmässiga>>. Andra författare jämte redaktören själv, som alltjämt var den flitigaste arbetaren, voro Bernhard Olsen: »Stedsevarende Kalendere i Lunds Kulturhistoriske museum», Evert Wrangel: »En bildserie av Pehr Hörberg», Otto Sylvan: »Studentliv på 17oo-talet», Arthur Stille: »Uggleherarne», Carl Sjöström: »Ur Lunds krönika», F. W. Grönwall: »En skånsk häxprocess» o. s. v. Bland mina egna längre uppsatser ingingo de redan nämnda: »Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken», »Museumssystem» polemik mot D:r Sophus Muller i Köpenhamn samt »Fornminneslagstiftning och fornminnesvård i

Sverige». - Den senare utgjorde avslutningen av den serie på trenne årgångar, vid vilken kvartalskriften på grund av museets bristande tillgångar och för svaga arbetskraft tills vidare fått stanna. Det är emellertid styrelsens förhoppning att redan i höst, om det upprop till bildande av en jubileumsfond, som i sommar utgått, vinner önskad anslutning, kunna få börja en ny, utvidgad serie av kvartalskriften.

Vid arbetsårets (1/6 I893-1/6 1894) slut räknade Föreningen 856 ledamöter, därav 375 årsbetalande. Hedersledamöter voro: Professor Greve G. K. Hamilton, Lund, Byggmästare J. Andersson, Stockholm, Hovmarskalken Greve A. K. Trolle-Wachtmeister, Trolle-Ljungby, f. d. Utrikesministern Greve Albert Ehrensvärd, Tosterup, och Kungl. MJlaren Bengt Nordenberg, Diisseldorf. Museet hade under året besökts av 14,729 personer, av vilka 13,684 betalt en inträdesavgift av kr. 5,767: 75· Inkomsterna under räkenskapsåret I893 stego till kr. 24,Ioo, vari de offentliga anslagen från Hushållningssällskapet, Landstinget och staden Lund ingingo med 2,ooo kr. och behållningen av museets I :sta höstmarknad, inträdesavgifterna oräknade, med kr. 4,7I8: 54 samt de kontanta gåvorna med 5,872 kr. Tillgångarna beräknades till kr. I77,852, därav fastigheten 88,I24 och samlingarna 84,I69 kr. skulderna uppgingo samtidigt till 6o,6oo kr., en tydligtvis ganska betänklig belastning på ett nominellt icke större företag. Det kan kanske icke sakna sitt intresse att höra vad revisorerna, Hrr Berggren och Gustafsson, efter ett grundligt granskningsarbete säga om årets förvaltning och museets skötsel: »Museets samlingar befinna sig i god ordning och alla föremålen äro nu försedda med nya etiketter. Arbetet på realkatalogen har efter ökningen af museets personal kunnat oafbrutet bedrifvas, så att 25I nya nummer blifvit på bästa slags handgjort lumppapper aftecknade och beskrifna. Vi kunna icke underlåta att påpeka den noggrannhet och finhet, som teckningarna ega, och den urskillning, som synes hafva egt rum vid beskrifningen i framhållandet af det karakteristiska hos föremålen, hvilket allt vittnar om museipersonalens stora duglighet. När denna katalog hunnit fullbordas, torde få museer kunna uppvisa ett motstycke därtill. Men hänsyn till det stora vetenskapliga värde den eger, måste vi föreslå uppförandet af ett brandfritt hvalf i Herrehuset för katalogens och arkivets förvaring, på det att, om så olyckligt skulle hända, att museet hemsöktes af eldsvåda, icke detta ovärderliga material för vetenskaplig forskning tillika går förloradt.

Styrelse, hedersledamöter och revtsorer.

Mot den allmänna vården af museet och dess anläggningar synes oss ingen anmärkning kunna göras, tvärtom har den varit mönstergill, en uppfattning, som också det stigande intresset från allmänhetens sida bekräftar.

Föreningens bibliotek har också blifvit något ökadt och befinner sig i oklanderligt skick. Önskligt vore dock, att, om Föreningens tillgångar det tillåta, något större kostnad nedlägges på anskaffandet af facklitteratur, hvaraf ett museum med den omfattning som detta måste anses vara i behof.

Vi kunna icke förbigå att omnämna det lyckliga resultat, till hvilket museets lotterifråga kommit, i det att Kungl. Maj:t för en tid af tre år lemnat koncession å ett allmänt sydsvenskt konstindustrilotteri under Föreningens ledning. Och vi tro oss icke säga för mycket, om vi tillskrifva sekreterarens energiska sträfvanden den väsentliga förtjensten för vinnande av detta mål.

Resultatet af revisionen har alltså utfallit på ett tillfredsställande sätt. Något skäl till anmärkning mot styrelsen förefinnes icke, utan den har i allo gjort sig förtjent af Föreningens erkänsla och tacksamhet genom ett noggrant uppfyllande af sina åligganden och träget arbete för Föreningens förkofran.

På grund af det nu anförda hemställa vi etC.>>. Vi gå ännu trenne år fram i tiden till I 8 97 och lämna återigen ordet till revisorerna:

>>Liksom föregående år hafva vi äfven i år i museet påträffat föremål, hvilka äro signerade med Intendentens initialer. Då museets tillgångar tyvärr äro så begränsade, att blott ett relativt fåtal af föremål, som bort köpas, också kunnat köpas, har Intendenten, hellre än att låta ett tillfälle, som kanske aldrig mer återkommer, gå förloradt, för egna medel inköpt ett ej ringa antal sådana värdefulla föremål, ställt dem till museets disposition för fyllandet af befintliga luckor, och därigenom beredt museet möjlighet att under kommande lyckligare ekonomiska förhållanden förvärfva dessa föremål till deras inköpspris, i närvarande stund omkring 4,ooo kronor.

Den uppoffring Intendenten härmed gör för Föreningen och museet, anse vi oss ej kunna underlåta att omnämna och beteckna såsom i hög grad värd Föreningens erkänsla och tacksamhet.

Styrelsens protokoll hafva icke gifvit någon anledning till anmärkningar, utan hafva vi tvärtom funnit, att styrelsen vid sin förvaltning och sina åtgöra , nden oaflåtligt sträfvat för de syften, som

äro Föreningens. De ekonomiska svårigheter, Föreningen haft och har att kämpa med, uppställa härvid ofta svåra hinder. Det är under sådana förhållanden en så mycket större pligt för oss revisorer att inför Föreningen framhäfva de resultat styrelsen uppnått icke blott i den rena museiverksamheten utan äfven i dennas tillgodogörande för praktiska ändamål. Föreningens deltagande i Malmöutställningen är härpå ett talande bevis. De kraftiga förberedelser, Föreningen såsom målsman för hela länets hemslöjd på den nu pågående nordiska utställningen i Stockholm under ett år gjort, läto förväntningarna ytterligare stegras. När styrelsen derför, på grund af ett omotiveradt och svårförklarligt ingripande i dess med Malmöhus läns Kong!. Hushållningssällskap kontrakterade rätt, såg sig nödsakad att för Föreningens värdighets skull draga sig tillbaka från det hela och dervid följdes af de förnämsta konstslöjdidkare inom länet, måste detta tillbakaträdande visserligen beklagas; men oaktadt ansvaret härför drabbar hvarken Föreningen eller styrelsen, har den senare likväl sökt att genom den i höst beramade sydsvenska konstslöjdutställningen i Lund bereda en ersättning för det omintetgjorda deltagandet i stockholmsutställningen>>.

Vad som här mera antydes än direkt uttalas må emellertid i korthet Malmö refereras. utställTiil Göteborgsutställningen I89I hade Kulturhist. Föreningen, fullföl- ningen jande sina traditioner från den stora Nordiska utställningen i Köpenhamn 1896· I888 med understöd av Malmöhus läns hushållningssällskap samt enskilda slöjdintresserade tagit ledningen av den skånska hemslöjden samt fört densamma fram till en vacker seger, markerad av en betydlig försäljning och en mängd pris. Själv hade Föreningen vid båda tillfällena hemfört första priset. Detsamma var förhållandet vid Malmöutställningen I896, utom det att Föreningen, som ordnat en stor kollektivutställning för ett sextiotal konstslöjdare och -slöjderskor, för egen del ställde sig utom tävlan, beroende närmast på den principstrid, som kort förut uppblossat mellan Föreningens Intendent och Rektorn vid Tekniska skolan i Stockholm rörande den rådande teckningsundervisningen och den uppseglande fackskoleundervisningen, för vilken senare jag genom den ovan refereradeföreläsningsturnen, genom programmet för konstindustrilotteriet och senast genom en längre uppsats i slöjdföreningens tidskrift gått i strid under hävdandet av nödvändigheten att komma bort från det stereotyperade tröskandet i dehistoriskastilarnaslånghalm. Dengamlastilismen hade här hemma ännu icke känt vingslagen av den nya tidens strävan på kon-

stens område att hävda sig själv - denna stilism som skapat konstindustrimuseerna såsom förebildande samlingar på gammal god smak, sedan man uppgivit tanken på att själv nå ut över det redan historiskt givna, med vilket alltså på detta område utvecklingen faktiskt betraktades såsom avslutad. Ropet från sesesionisternas hus i Wien: »Tiden sin konst konsten sin frihet>> hade icke förut ljudit i Sverige. I Danmark däremot hade med den s. k. dekorationsföreningen och den Kongl. porslinsfabriken redan ett genombrott skett och likaså i Norge genom den moderna men nationellt grundade vävnadskonst, som i Munte, Holmboe m. fl. fått entusiastiska och lyckliga målsmän. Belysande för situationen hemma hos oss är följande passus hämtad ur en artikel i Kulturhist. meddelanden om >>Konstindustrien och Malmöutställningen I 896», sign. G. K.: »-

Ett enda står efter dessa kritiska undersökningar (om de historiska stilarna) kvar, såsom den punkt, kring hvilken balansen rör sig, en upptäckt af för öfrigt negativt värde upptäckten af vår nakenhet och blygseln öfver densamma. Vi hålla därför som bäst på med att binda oss gördlar af allt möjligt, som kan lämpa sig att skyla denna nakenhet, den natur eller kanske rättare, på grund af den långa användningen af snörtröja, den onatur, vi med instinktlig känsla af förkrymptheten icke mera kunna fatta såsom skön. Men huru vi snöra och huru vi skyla, bryter dock den misshandlade naturen då och då fram mellan fiskben och fikonalöf och naturmenniskan i oss gläder sig för ett ögonblick öfver dessa glimtar, medan den väl uppfostrade stilmenniskan, som ej kan inrangera dem i hvad hon sett och läst, står där med sin skeptiska fråga och, istället för att lossa på band och snören och låta naturen, fantasien bota sig sjclf och därigenom gifva oss frågans enkla lösning, endast drar åt snörena allt hårdare och binder allt flerafikonlöf i gördeln, i det hon söker inbilla sig sjelf och andra, att svaret är funnet, då gördeln ju i alla fall är något annat än den var i går. I dag heter den empire-rococo]apan-Byzanz, i går hette den ]apan-barock-rococo-empire, och i förgår hette den gotik-renässans-barock-rococo. Man gömmer i dag undan ett löf och låter ett annat sticka fram i stället -; se där det hela! -- -»

Vår egen utställning i Malmö bedömdes mycket olika. Såsom exempel kunna anföras ur Vårt Land för den II juni:

»Den utställning, som nämnda Förening här ordnat, är i sin art något ensamstående och vore förtjent af ett mycket utförligt omnämnande. Bland annat bjuder denna utställning på en rumsinteriör,

der allt pril och stit är fjärran, men der hvarje liten detalj i sighar nigot si lefvande och själfullt, att man genast säger sig: >>Här ville jag bo>>. Till venster står en soffa kläddmeddevackrasteväfnaderimunkabält och hvars ryggstöd är högt nog för att också bereda plats för tvänne rader af vackert inbundna böcker, öfver hvilka läses denp.a manande erinran: >>Bokstafven dödar, anden gör lefvande>>. --Ännu mera tilltalande, ett verkligt konstverk är den vid en annan vägg stående bokhyllan. Den består af dels större öppna, dels mindre slutna hyllor; jernbeslagen till de sistnämnda sluta sig samman till en bild af kunskapens vidt grenade träd. På en av dörrarne till de slutna hyllorna finnes en härlig träskulptur, framställande Moses, som med sin staf slår på klippan; öppnar man dörren, ligger derinne den stora familjebibeln. På samma sätt erinras man genom andra konstnärliga träskulpturer, med ämnen från Viktor Rydbergs jubelfestkantat, om kunskapens öfriga fakulteter:. »

På ett i Dagens Nyheter refererat föredrag av Rektor Adler den 20 okt., i vilket vår utställning i sin helhet stämplades såsom underhaltig och skåpet ifråga bedömdes såsom >>någonting non plus ultra i barockhet och klumpighet» med >>ett ängsligt iakttagande av till och med den filosofiska fakultetens tvenne sektioner>>, svarade jag bland annat: >>Huruvida Herr A. känner den Rydbergska jubelkantaten framgår visserligen icke tydligt af hans uttalanden; skulle emellertid så vara förhållandet, måste hans insigt i kantatens innebörd också vara mycket djup, då han funnit, att den använda symbolen för filosofien, moln- och eldstoden, representerar var sin sektion. Det hade varit intressant att äfven få veta, hvilken af de båda sektionerna Herr A. anser vandra i mörkret och hvilken i ljuset».

Då Rektor Adler vid utställningen blivit ordförande i de konstindustriella prisdomarnas grupp, hade vi all anledning befara att vid en prissättning bliva bedömda efter principer och icke efter prestationer. Men trots vår ställning utom tävlan togo sig prisdomarna friheten att belöna oss med ett andra pris. Naturligtvis protesterade vi, dock icke mot priset, vilket överhuvud taget icke kom oss vid, utan mot själva prisbedömandet såsom sådant. Vår protest blev uppslaget till den stora proteströrelse, som utbröt bland utställarna i allmänhet och som ändade med att jag som utsedd ordförande för >>protestanterna» på utställningens sista dag inlämnade en av 200 utställare undertecknad skrivelse, i vilken alla prisbelönade, och det var hälvten av dem, avsade sig sina tilldelade pris på grund dels av påvisad inkompetens hos domarna, dels på grund av ett allt för nonchalant tillvägagående vid bedömandet.

Stockholmsutställningen 1897·

Proteströrelsen väckte naturligtvis det största uppseende i hela landet och kommenterades livligt i pressen och i samtidiga föredrag av Rektor Adler i Stockholm samt av mig i Lund.

Frågans behandling inom styrelsen belyses av följande redogörelse för det beslut, som fattades under ordf. Prof. Ljunggrens presidium den 25 sept.: »Sedan Intendenten redogjort för de åtgärder han under pågående utställning måst vidtaga med anledning af att utställningsstyrelsen icke respekterat Föreningens anhållan att blifva ställd utom täflan godkände styrelsen åtgärderna samt befullmäktigade intendenten att teckna Föreningens namn under den gemensamma protest- och prisafsägelseskrifvelsen, som i dagarna skulle till utställningsstyrelsen afgifvas och som vid sammanträdet föredrogs». I beslutet deltogo jämte ordföranden och sekreteraren-intendenten v. ordf. Prof. Fr. Wulff, Herrar Svante Thulin, Greve Fr. Reventlow, Doktor E. Neander, Kyrkoherden J. Härstedt samt Doktor E. Söderwall.

Men »Kulturens>> moderna konstslöjdsträvanden och proteströrelsen vid Malmöutställningen skulle medföra även andra följder. Förbittringen riktade sig i första hand mot Föreningens sekreterare, oaktat denne såsom ovan synes handlat i fullt samförstånd med styrelsen. Närmaste målet var, att beröva honom och Föreningen ledningen av länets hemslöjd på stockholmsutställningen I897 och överhuvud att hindra >>Kulturens>> deltagande i densamma. § 2 i styrelsens protokoll av den I9 mars IS97 täljer: >>På grund af en del utspridda insinuationer mot Föreningens sekreterare, hvilka insinuanta rykten återgingo i Förvaltningsutskottets skrifvelse till Kulturhist. Föreningen samt lokalkommittens skrifvelse till hushållningssällskapet och utställningens hemslöjdsutskotts till lokalkommitten, beslöt styrelsen att afgifva en så lydande skrifvelse till Malmöhus läns lokalkommitte för stockholmsutställningen: 'Kulturhist. Föreningens för södra Sverige styrelse får på grund af framställd anklagelse mot Föreningens sekreterare Intendenten Karlin för mindre god ordning vid redovisningen af försålda arbeten på hans bestämda fordran anhålla, att kommitten ville delgifva styrelsen de grunder på hvilka hon stödde detta sitt meddelande af d. II mars till Kungl. Hushållningssällskapet i Malmö'>>. Skrivelsen besvarades icke, istället företeddes en anonym skrivelse för ordföranden, innehållande de gravaste injurier mot sekreteraren-intendenten, åtföljda avett vänligt råd till styrelsen att snarast söka få honom avlägsnad från Föreningen och museet, vilka eljest utan tvivel skulle kollabera etc. Skrivelsen frambars av en man i mycket framskjuten ställning, som emellertid efter vad han senare förklarade icke hade någon del i dess innehåll. skrivelsen, som aldrig var avsedd att avlämnas utan endast att av Föreningens ordförande

J. M!irtenssons boksk!ip p!i utställningen Malmö r 896

Interiör fr!in »Kulturens>· utställning Malmö 1896

genomläsas i det ädla syftet att därefter verka i önskad riktning, föranledde emellertid denne att begära några timmars uppskov för att närmare begrunda dokumentet vilket också beviljades. Ljunggren uppsökte mig genast och tillrådde mig att taga en vidimerad avskrift, vilket också skedde. Möjlighet fanns alltså nu att komma upphovsmannen eller -kvinnan på spåren. Den injurieprocess, som härmed hotade och som kanske borde hava anhängiggjorts, förekoms dels genom framförande av en muntlig ursäkt och beklagande, dels genom ett nu äntligen ingånget svar på styrelsens skrivelse av den I9 mars, ettsvar som, sedan anklagelserna gjort sin verkan beträffande utestängarrdet av Kulturhist. Föreningen från stockholmsutställningen sökte bortförklara det hela. Styrelsen överlämnade åt sin ordförande att besvara även denna skrivelse i den anda, som följande till protokollet tagna och av ordföranden dikterade passus angav: »Något annat svar härpå ansågo de närvarande sig icke kunna lämna än det, att ledamöterna voro fullkomligt öfvertygade om uppgifternas sanningslöshet, hvarför ordföranden förklarade, att Intendent Karlin, som i så väsentlig --- vore allt fortfarande i besittning af styrelsens fulla och odelade förtroende».

Samtidigt den 29 mars I897 avlät styrelsen följande definitiva av dess ordf. Prof. Ljunggren formulerade skrivelse till Malmöhus läns Kungl. Hushtillningssällskap: »Förliden vår anmodades Kulturhistoriska Föreningen i Lund af Hushållningssällskapet att ombesörja expositionen af länets slöjd på stockholmsutställningen I897. Efter öfverläggning beslöt Föreningen att tillmötesgå Hushållningssällskapets önskan; och emottog en varm tacksägelseskrivelse af d. 2 5 juni från Sällskapet genom dess dåvarande ordförande och sekreterare. Föreningen har därefter utvecklat en kraftig verksamhet med anledning af det mottagna uppdraget. Men omkring två månader före utställningens öppnande erhöll Föreningen till sin stora öfverraskning från Hushållningssällskapets förvaltningsutskott ett meddelande, att det till ett par namngifna personer öfverflyttat uppdraget att ordna länets slöjd-utställning i Stockholm. Förvånad öfver detta omotiverade beteende, beslöt Kulturhistoriska Föreningen då, att för sin af Hushållningssällskapet oberoende utställning begära en plats å det utställningsområde, som blifvit Malmöhus län anvisadt.

Men vid närmare besinnande finner Kulturhistoriska Föreningen utskottets beteende mot densamma vara af den art, att det enda, som härvidlag anstår Föreningen, är att afbryta alla underhandlingar och icke under någon form i utställningen deltaga, därmed också till Hushållningssällskapet återlämnande mandatet af d. 25 juni I896.

Sannolikt kommer Föreningen att till hösten istället med anledning af

H. M. Konung Oskars regeringsjubileum anordna en särskild skJnsk konstslöjdutställning i Lund».

Om såväl proteströrelsen vid Malmöutställningen och dess inverkan på Kulturhist. Föreningens ställning till den nordiska utställningen i Stockholm följande år uttalar sig styrelsen i sin berättelse den 5 juni r897 sålunda: >>Om denna protest inverkat på de förhållanden, som omintetgjorde det deltagande i årets stockholmsutställning Föreningen, såsom målsman för hela länets hemslöjd, åtagit sig på hemställan från länets Hushållningssällskap, eller andra för styrelsen okända skäl därtill varit orsaken, vilja vi här lemna åsido. Alltnog, tvenne månader innan utställningen skulle öppnas, bröt Hushållningssällskapets förvaltningsutskott egenmäktigtdenmedKulturhist. Föreningenslutna öfverenskommelsen, öfverlemnande mandatetåtandra. Dettordeicke vara något tvifvel om att icke styrelsen, med stöd af den formligen slutna öfverenskommelsen, kunnat desavouera utskottets åtgärd, utkräfva de anslagna medlen och ordna utställningen. Närstyrelsen det oaktadt, sedan gjorda försök att i godo lösa frågan misslyckats, ansåg riktigast och med Föreningens värdighet mest förenligt att helt och hållet draga sig tillbaka, öfverlemnande ansvaret för det beklagliga missgreppet på dem, som framkallat detsamma, visade det sig bäst, hvilken faktor Föreningen verkligen är i den sydsvenska konstslöjdverksamheten, i det att mer än ett femtiotal af de förnämsta konstslöjdarna inom länet ställde sig solidariska med Föreningen. Hvad styrelsen icke blifvit i tillfälle att på stockholmsutställningen visa, huru en på samma gång rationellt ledd och fritt arbetande hemslöjd kan blifva en verklig konstslöjd af nationalekonomisk betydelse, hoppas hon få lägga i dagen vid den sydsvenska konstslöjdutställning Föreningen i stället anordnar i Lund den II-26 Sept., såsom ett lokalt inpass i de fästligheter, med hvilka landet rundt Konungens regeringsjubileum kommer att firas. - >> Alltså kom Kulturhistoriska Föreningen icke att deltaga i stockholmsutställningen r897, vilket emellertid icke hindrade, att föregående sommars strid åter flammade upp på grund av några samtida artiklar i stockholmstidningar, ur vilka jag här endast vill anföra ett utdrag ur Dagens Nyheter för d. 28 juli 1897, sign. T.:

>>Under mina vandringar på stockholmsutställningen stötte jag här om dagen helt oförmodat på en man, som kanske gjort mera än någon annan nu lefvande svensk för slöjdens och handtverkets höjande till konstslöjd och konstindustri. Det är intendenten vid kul-

Jöns Mårtenssons skiss till ytterdekorering av huset Dubbelvävnad Gustav Vasa och Margareta Leijonhufvud. Skärm i gobelin av Anna Karlin Från utställningen Lund 1897

turhistoriska museet i Lund G. J:son Karlin. Från textilslöjden, som tydligen eger lejonparten af hr Karlins intresse, förde jag samtalet in på olika grenar af handtverk och konstindustri, särskildt för att få höra hans tanke om de tekniska läroanstalter, hvilka måste ha till uppgift att verka lifgifvande och väckande. - Jag är ledsen att behöva säga, yttrade han i detta ämne, att sedan arkitekten Hörlins allt för tidiga bortgång står Tekniska skolan i Stockholm, som ju dock skall uppfostra lärare och gå i spetsen, nästan stilla och stampar. Ni ser sjelf dess utställning här. Allt sammans är tekniskt korrekt och dugtigt gjordt - alldeles som hos Handarbetets vänner - men så idefattigt, så osjelfständigt, så absolut i saknad af något verkligt ursprungligt och nytt, att man med konsthistorien i hand kan klassificera hvarenda bit, det ena renässans, det andra rococo o. s. v. i oändlighet. Och då är det ju tydligt, att de lägre läroanstalterna måste vara ännu mera idefattiga, ändå mera osjelfständiga. Dock, det är sant, en av de lägre tekniska yrkesskolorna, den i Jönköping, har verkligen den förmånen att som lärarinna i den konstindustriella tillämpningskursen ega en ung dam, en fröken Fjetterström, som är en av de mest begåfvade, dristiga och ursprungliga mönstertecknare, jag träffat på här i landet. Generelt sedt kan emellertid sägas, att den nyvaknade konstindustriella rörelse, af hvilken vi nu förnimma vingslagen, icke är de tekniska skolornas förtjenst. En rörelse till det bättre finnes likväl, och den danske kritiker, som efter Köpenhamnsutställningen r888 yttrade, att »Sverrig har en meget betydende, men af Kurrsten kun lidt beaanded Industri>> har väl ej uttalat en dom för all framtid. Hvad hr Karlin emellertid tillmäter första rummet bland all konstslöjd på utställningen, det är den norska textilslöjden - om en dansk sådan vill han knappast höra talas, än mindre om den ryska, som i billighetssakerna är rent kram och i lyxsakerna >>icke visar någon rörelse framåt, utan är komplett stillastående>>. ---

Den beslutade, om jag så må kalla densamma, revancheutställningen i Lund 1:stakonst kastade redan sina skuggor framför sig. Det blev >>Kulturens» 1 :sta Sydsvenska slöjdutKonstslöjdutställning, vilken sedermera har följts av fem andra på olika plat- st�llningen ser i södra Sverige. 1 Lund Utställningen hade till sitt förfogande en tre våningars byggnad, det gamla 1897" hotell Altona, belägen mitt emot Domkyrkan. Då huset skulle rivas samma höst för att lämna plats åt Lunds sparbanks nya palats, kunde vi förfoga över

detsamma efter behag. Det fick också en högst originell ytterdekorering, utförd av konstnären jöns Mårtensson, en av de nya dekorativa krafter, som tack vare >>Kulturen>> dragits till Lund. De många tomma rummen, 23 till antalet, gåvo det bästatillfället för ordnarrdet av separatutställningar och interiörer. Utställningen, som pågick från den II sept. till den 3 okt. räknade 32 I utställare från Skåne, Halland, Blekinge och Småland samt sextusen betalande besökande. Försäljningssumman uppgick till 28,ooo kr., i vilken summa konstindustrilotteriet ingick med det största beloppet; I,5oo kr. utdelades i penningpris åt hemslöjdare. På grund av förutgående granskning av anmälda och insända arbeten räknades redan ett deltagande som ett tredje pris, vadan de utdelade 24 första och 56 andra pris endast markerade en kvalificering.

Utställningen blev en verklig succes med sin största styrka på det textila området. Den fick också en i det hela god, delvis entusiastisk om också på vissa håll något surmulen press det senare på grund av vår oförlåtliga djärvhet att våga självständigt framträda, vilket dock försiktigt doldes under anklagelser för bluff och tillbakasättande av pressens värdighet.

Ett par utdrag kunna anföras. Smålands Allehanda skriver d. I 3 sept.: »Då Malmöhus läns hushållningssällskap skulle vidtaga på detsamma ankommande åtgärder för husslöjdsutställningen vid årets si:ora exposition i Stockholm, uppdrog det åt Kulturhistoriska Föreningen i Lund, att blifva dess kommissarie, men på grund af intriger såg sig föreningen nödsakad att frånträda all befattning med saken. Huru stor denna förlust är, framgår tydligt af den utställning, föreningen i lördags öppnade i det gamla Lund en utställning, som redan i kvantitativt hänseende väcker uppmärksamhet, men hvars kvalitet i än högre grad är egnad att framkalla ett beklagande öfver att den svenska slöjden å generalmönstringen i sommar saknat denna exponent.

Det kunde vara frestande att i detta sammanhang närmare orda om den betydelse, kulturhistoriska föreningen i Lund haft för handtverkets och konstslöjdens utveckling. Här skall därför endast antydas, att dess föregångsarbete t. ex. skapat en textil slöjd i Skåne, hvars like kanske ej finnes i landet, och att i den åldriga lärdomsstaden ett handtverk vuxit upp, som i mycket påminner om framfarna dagars. Ett af de tjugofyra rum, som utställningen upptager, är reserveradt åt en dylik handtverkets idkare, hr Jöns Mårtensson.

Han har där sammanfört en mängd alster af sin konst, hvilka, på samma gång de tala om en rik naturlig begåfning, vittna om

«Ökenstämning». Rödlakan. Kartong av G. Karlin

�De lycksaligas öar.. Rödlakan. Kartong av G. Karlin

.Svarta fåglar». Haute-lisse. Kartong av Thyra Mattsson Vävnader från Konstslöjdanstalten

den mäktiga häfstång kulturhistoriska föreningen varit för hans utveckling. Vare sig hr M. snidar i ek eller präntar på pergament, öfvar sig i keramik eller illustrerar 'Hvi suckar det så tungt uti skogen', talar hans arbete härom. Hans produktion har en återglans af konstslöjdens guldålder. I forna tiders alstring har han funnit form och färg, men ideinnehållet är modernt, och häri ligger det bästa kriteriet på sundheten i och det bästa löftet för en framtida blomstring af den nyvaknande konstslöjden i Sverige. ->> Folkets Tidning d. I 3 sept. beklagar först djupt och bittert att en annan platstidning satts i tillfälle att komma före med en beskrivning, vilket även jag beklagade ty den beskrivningen kom utan min förskyllan eller värdighet, då jag icke hade någon aning om den extra titt en annan tidning gjort under det brådskande arbetet dagen före öppnandet -. Därefter mätes oss skäppan full för det vi >>bluffat>> med konungens regeringsjubileum i inbjudan och på affischerna; men slutligen gives oss denna absolution: >>Utställningen är i och för sig så utomordentligt god och välförtjent af den största uppmärksamhet, att den försvarar sig själf utan någon puff».

Malmötidningen d. I 8 sept. skriver: >>I staden Lund pågår sedan i lördags en utställning af sydsvensk konstslöjd, anordnad af Kulturhistoriska föreningen, som det heter i annonserna till firande af h. m:t konung Oscar II:s regeringsjubileum. Det har ingalunda varit vår mening att förtiga detta så lojala företag, fast det af åtskilligt att döma ser ut, som det varit vederbörandes mening, att vi ej skulle ta vidare notis om den. Vi ämna verkligen egna utställningen den uppmärksamhet den så väl förtjenar, fast vi dessförinnan se oss nödsakade att i all vänlighet och välmening göra upp ett litet mellanhafvande med dess administration.

Som redan är nämdt, öppnades utställningen i lördags. Den blef denna dags eftermiddag tillgänglig för allmänheten, men dessförinnan skulle pressen, hette det, få tillfälle att ta densamma i skärskådande. Emellertid hade en Lundatidning, hvars välkända förbindelser med 'Kulturen' hittills åtminstone ej förmått göra den till ett kulturblad, satts i tillfälle att redan på fredagen etc. Det qvittar oss på det hela taget lika, hvad föreningen och dess intendent gör eller låter. Men så mycket vilja vi försäkra hr intendenten, att visserligen äro tidningarna i vårt land beskedliga - stundom intill mjäkighet - men fortfar hr intendenten att 'göra en konst' i pressen, så händer det etc.»

Då denna första sydsvenska konstslöjdutställning lämnade en ganska avsevärd behållning, anslogos 500 kr. till en stipendieresa, som Intendenten omedelbart skulle företaga till Tyskland och Österrike närmast för att studera den arganisertekniska undervisningen och överhuvud taget de nya rörelserna i Central- ande och europa på det konstindustriella området samt för att inleda förbindelser för hemslöjden. beredande av avsättning för skånsk hemslöjd i utlandet.

Innan denna resa anträddes, hade styrelsen emellertid fattat formligt beslut om upprättande av en Konstslöjdanstalt vid museet med Intendenten som föreståndare förbunden med fackskoleundervisning, dock till att börja med endast i textil konst, men avsedd att så fort sig göra lät utvidgas med en avdelning för modellering, träarbete och konstsmide. Tillfällig lokal förhyrdes, och till textil facklärarinna antogs Fru Anna Karlin, född Forsell, som inlagt synnerliga förtjänster om den nu lyckligt avslutade konstslöjdutställningen.

De nära förbindelser, i vilka >>Kulturen>> under dessa år stod till den sydsvenska, speciellt den skånska, slöjden, i första hand genom att själv vara stor avnämare för dess alster till sina lotterier men också genom sina utställningar, nederlag och underhandförsäljning, medförde en intimitet och en inblick i hemslöjdens liv och betydelse, varpå jag icke kan underlåta att här anföra ett par exempel.

Vid ett besök i Ystad, där jag just hos stadens färgare propagerade för ett återgående till växtfärgning och till kamp mot anilinen, som gjort så omätlig skada på den gamla konstslöjden och rent höll på att ödelägga densamma, sammanträffade jag med en liten säker skräddarehustru från Bjäresjö. Karna Bengtsson hette hon. Må hennes namn gå till eftervärlden. Hon uppvecklade ett knyte, ur vilket hon framtog ett par synnerligen väl vävda men anskrämligt färgade täcken. Jag fick här det bästa belysningsexempel jag kunde önska, så mycketmera som jag kom i tillfälle att lokalt jämföra dem med ett par gamla färgmogna och mättade rödlakansvävnader. Mor Karna lyssnade intresserad på min förkunnelse men invände: >>Men hår ska en få såddant garn ifrå?>> >>Vi skall be Herr Grönvall färga, men innan han gör det, får Ni se att komma till Lund, så finner vi väl på någon råd.>> - Och hon kom, hon såg, hon lärde och hon segrade. - Efter några år var hon bliven Skånes förnämsta rödlakansväverska, och hon arbetade samman åt sig och sin skräddaremake en hel liten förmögenhet, som omsattes i egen gård i stället för det lilla gatuhus man förut bebott. Men hon blev också >>Kulturens>> bästa och trofastaste vän. Vid våra marknader hjälpte hon oss med arbete men också med anonyma penninggåvor. Vid våra utställningar stod hon oss bi såsom utställare eller prisdomare. Sitt livs stora dag hade hon på vår tredje konstslöjdutställning i Jönköping, när Landshövding Palmstjerna vid den festmåltid, han gav för utställningens funk-

Konstslöjdanstaltens

Kjerstin Jönsson: .Fruktahave. flamskvävnad

Förebilden Flamskvävnader

tionärer, förde Karna Bengtsson till bords. >>Tänk Intendenten, ad en saclan ära skoile vederfaras me det ä ju rent for galed.>> - Hon ägde arbetets ära, den äkta och bästa, ärligt förvärvad, vittnade jag vid hennes grav. Men ännu en liten livsbild från denna tid vill jag tälja. En dag stod i mitt arbetsrum en gammal kvinna, Kjerstin Jönsson i Knickarp, och hennes något yngre man, han något försagd och tillbakadragen med piskan i hand, hon målför och orädd med ett stort bylte under armen.

Så började hon, pekande på maken: >>Han ä egentligen ett skeekelit mannaskrau bara han inte får start. - Ja, dä weil sia, han e inte farli då heller for ånra än se säl. Olyckan va den i fjor på Sjöbo markad åd di hade sypet han fåll o så hade di fåd han te å skriva på ett papper o de va nån slavs borgen, som di säla inte konne klara. Så kom länsmannen te voss å velle göra udmätning. I hår skålle vi ta alla di pängarna frå på vårt lilla ställe, men så finge vi lid delation å så begynte ja å väva flamscht, som ja hade lärt å min mor, å så fe ja höra, ad di hjälpte en inge i Long, om en kom mä tellit, o så to vi i rnares o spände ögot for o äcka te Long. - Skolle han nu vella saj?>> -

Så plockade hon fram en rad åkdynor och hyenden med Marie bebådelse, Lejonmönstret och Noaks duva. - Arbetet var gott men färgen liksom Karna Bengtssons underhaltig. En extra förtjänst, som något uppvägde det senare felet var, att mor Kjerstin själv hade spunnit allt garnet, och ullen var klippt på hennes egna får, och så voro mönstren visserligen de gamla men med individuella inslag, som gåvo dem en säregen naiv charm -.

Vad var att göra så här mitt i sommaren? Vårt byggnadslotteri var avslutat och något konstindustrilotteri hade vi ännu icke erhållit. - Men jag fick försöka. Jag bad alltså mina suplikanter komma igen om några timmar. När , de kommo, lågo emellertid de 150 kr. de behövde för att >>klara sin amortering>> på bordet. Ett par vävnader återstodo visserligen ännu osålda, men även de gingo senare åt jämte hundrade andra, utmärkta av samma naiva, friska och personliga konception upphjälpt med bättre färger men fortfarande utförda av hemmavuxen och hemspunnen ull. Aven här bragte hemslöjden välstånd i huset. >>Gällen>> var efter ett par år betald, och sen kunde man köpa ny jord till det lilla stället.

Betecknande för mor Kerstins äkta konstnärligt skapande natur är, att det aldrig föll henne in att, oaktat desträngasteålägganden, följa ett givet mönster. >>Rad har en då för roled, om en inte säl fårlägga lid te, men de ä väl osse galed me ett sådant mönster; där e två hångar men inte mer än ett villevrå, därför så satte ja en hare te den lelle hången -o så ska di väl inte ha bara äblen i den haven utan så lo ja där vöjsa päror på de ena träet.»

Gårdsförvärv och »inrikes politik».

Ja, sådan varhon och sådan var Karna Bengtsson och sådana voro och äro ännu många skånska och svenska allmogekvinnor. Beviset ligger bäst hos de hundraden, som utbildats på museets konstslöjdanstalt utan något förgripande på deras individualitet.

Innan jag anträdde min ovan omtalade studieresa till kontinenten, hade styrelsen inlett underhandlingar om utvidgning av museiområdet genom inköp av en angränsande fastighet den Lindforsska gården allt under förutsättning, att intendenten liksom förut vid köpet av den Tollska kunde bilda ett konsortium, som under Io år iklädde sig garanti för köpeskillingen 35,ooo kr., ifall styrelsen efter denna tid icke skulle anse sig kunna behålla densamma. Aven denna gång lyckades det att få ett sådant konsortium till stånd, dock icke med längre garanti än 6 år och med villkor, att inga större förändringar beträffande byggnaderna vidtogos. Då hyrorna gåvo 7% på köpeskillingen blev det för Föreningen riskfritt att förränta ett fastighetslån efter 5%. I konsortiet ingick jag själv och en annan styrelseledamot jämte åtta andra Lundabor. Köpebrevet underskrevs, och fastigheten tillträddes den 1 april I898. Dess förvärvande var också i högsta grad av nöden.

Till att börja med blevo förändringarna mycket små. Det skiljande planket samt ett fallfärdigt ekonomihus, som stod i gränsen till den gamla fastigheten, revas. Huvudbyggnaden, som en gång varit ett av stadens förnämsta hus, där under en föregående ägares, Professor Harmens, tid på I700-talet akademiska fester hållits, hade ända in på r8oo-talet bevarat sin akademiska förnämitet; så hölls här I 807 en akademisk ensemble, i vilken den landsflyktige Greven av Lille, sedermera Konung Ludvig XVIII av Frankrike, deltog.

Kort därefter inköpte Per Henrik Ling såsom fäktmästare vid Lunds universitet gården vilken då omfattade även vår gamla fastighet, och här är alltså den svenska gymnastiken född. De båda rum i frontespisvåningen, som av Ling användes såsom arbetsrum, stodo ännu oförändrade och äro nu inredda till ett Lingmuseum, där bl. a. det hedersbälte han erhöll vid försvaret av Köpenhamn mot engelsmännen samt linor och voltigörhäst från hans första gymnastiksal i Lund äro utställda. Fastigheten inrymde ännu ett par gamla märkliga hus, studentkasernerna Locus peccatorum och Locus virtutum. Det förra, uppfört i slutet av r6oo-talet, hade fått sitt namn efter ett svartsjukdrama, i vilket ett kamratmord ingick. Då man alltså hade ett syndarnas hus, behövde man också såsom motvikt de dygdiges hus, vartill man ansåg sig så mycket lättare kunna döpa det andra, som det i regel beboddes av - teologer. Innehavaren av det högst belägna gavelrummet i syndarnas hus fick under sin studenttid alltid bära namnet summus peccator, och det hände, att namnet fick

Ling-Lindforsska ghden vid inköpet

Ling-Lindforsska gården efter restaureringen

följa honom hela livet igenom, visserligen med ett f. d. förut. Tills vidare fingo de båda studentkasernerna stå orörda. Däremot inreddes P. H. Lings hus nödtorfteligen till expeditionslokal, textil fackskola, bibliotek, arkiv och amanuensbostad.

Allt detta hade alltså kunnat avföras från Herre- och Borgarhusen, varigenom hela nedre våningen av det senare kunde anordnas till interiörer ur de högre ståndens liv, medan andra och tredje våningen fortfarande fick lämna bostad åt Intendenten och vaktmästaren samt sessionsrum åt styrelsen. De därigenom från konstmöbler frigjorda rummen i Herrehusets andra våning behövdes också väl för de redan nu starkt växande keramiska samlingarna och silversamlingen. Det förra arbetsrummet i bottenvåningen av samma hus fick lämna plats för museets egna samt Grevarna Reventlows deponerade arkeologiska samlingar. Hela trädgården planerades i förbindelse med den Tollska.

Detta var alltså det andra gårdsförvärvet. Det skulle följas av ännu trenne på norra sidan av Adelgatan och i tidens fullbordan av de båda sammanslagna fastigheterna söder därom.

Vad beträffar institutionspersonalen vid denna tid kan nämnas, att Kand. Otto ]anse redan r896 avgått från sin amanuensbefattning för att inträda vid Statens historiska museum i Stockholm samt efterträtts av e. o. Amanuensen Axel Nilsson, som emellertid sedan sept. rR97 åtnjöt tjänstledighet för examensstudier. Till e. o. amanuens antogs i juni r898 Herr Martin Björkman, därjämte anställd såsom lärare i konstsömnad vid konstslöjdanstalten efter att hava hemkommit från en av Föreningen bekostad textil stipendieresa till England. Någon efterträdare till Fru Anna Karlin såsom lärare i konstvävnad utsågs icke, utan lämnades det åt Föreståndaren själv att med lämpligt biträde bland mönsterväverskorna sköta befattningen.

Det var alltså en stark reducering av arbetskrafterna, som härmed inträtt, så mycket kännbarare som Intendentens tid på grund av Föreningens allt mera koncentrerade arbete på konstslöjden till stor del absorberades av detta. Det var visserligen en lisa efter det hårda slag, som drabbade mig genom min hustrus frånfälle r898, att få så djupt som möjligt gräva ned mig i arbete för att därvid söka glömma mig själv och min förlust. Hon hade under två korta år varit en entusiastisk arbetskamrat och mitt starkaste stöd. Förevigad vid institutionen är hon genom Anna Karlins premiefond för textilskolans elever.

Ifrån intendent, tvenne amanuenser och tecknerska hade alltså museets stab nu reducerats till intendent med sitt mesta arbete förlagt utanför det rent museala, en tecknerska och en liten andel i en e. o. amanuens, vilkens huvudsakliga verksamhet föll inom Föreningens konsttextila fackskola. Hösten

r899 återgick v:isserligen Axel Nilsson efter avlagd fil. kand.-examen i tjänst för att emellertid redan aug. 190I följd av Fröken E. v. \'Valterstorff övergå till Nordiska museet. Hennes plats som tecknerska intogs av Fröken Thyra Mattson, Stockholm, medan däremot amanuensbefattningen tills vidare lämnades obesatt.

Konstslöjdanstalten fick först I90I sin definitiva organisation med fasta statuter under närmaste ledning av museets intendent. Den erhöll till facklärare Herr Martin Björkman i konstsömnad, Fröken Thyra Mattson i konstvävnad samt Bildhuggaren Bror Sahlström i bildhuggeri och konstsmide. Ur statuterna, vilka med små förändringar fortfarande gälla, vill jag meddela titeln: Reglemente för Konstslöjdanstalten i Lund, fastställt av Kulturhist. fören:s styrelse d. 23 Febr. I9or.

Konstslöjdanstalten sammanfattar Kulturhistoriska föreningens för södra Sverige hela direkta verksamhet för främjande av konstslöjden:

a) Konstslöjdundervisning genom fackskolor och skolverkstäder. b) Utlämnande av mönster och förebilder. c) Anordnande av utställningar och föreläsningar m. m. d) Förmedlande av försäljning och beställningar.

Skolorna voro och äro en för allmän konstvävnad, en för gobelinvävnad, en för konstsömhad, knyppling och montering, en för konstsmide och drivning, en för bildhuggeri och inläggning, vartill sedan kommit den mycket viktiga för restaurering och konservering. Med anstaltens inrättande hade museet samtidigt erhållit sin egen konserveringsanstalt, vilken varit och är av stor betydelse icke blott för oss själva utan även för andra museer, kyrkor och enskilda samlare.

Efter I898 hade Föreningen såsom vanligt bedrivit sin konstslöjdverksamhet med textil undervisning, förmedling av beställningar och köp, utländska utställningsturneer, som tillvunna sig odelat erkännande, vilket framgår dels av försäl]ningen, dels av uttalandena i pressen. Munelmer neuesten Nachrichten 24/6 1899 prisar >>framför allt det praktfulla stycket med de bdda elgarna, (komponerat av Axel Nilsson), vilket med sina blåa och vita toner uppnår en stor naturen avlyssnad skönhetseffekt». Frankfurter Zeitung skriver 30 aug. I899: »- Ett av de verkningsfullaste styckena är en väggbonad, Snövits död (komponerad av Jöns Mårtensson). De sju dvärgarna stå sörjande grupperade kring hennes bår, var och en med olika uttryck av smärta i anletsdragen en praktfull verkan med få färgmedeL>

En andra sydsvensk konstslöjdutställning stod emellertid för dörren; den z:dra sydanordnades i Karlskrona september I899· svenska

Prinsessan Snövit och dvärgarna Komp. av Jöns Månensson

Nordisk vinterstämning Komp. av Axel Nilsson

Hautedisse•vävnader från Konstslöjdanstalten

Denna utställning, som förbands med ett allmänt föreningsmöte, blev konst särskilt för hemslöjden i Blekinge av grundläggande betydelse; men även i�dus�riut konstslöjden för övrigt fick därmed ett nytt, välkommet tillfälle att producera stallmngen. sig. Den betydande inköpssumma Föreningen genom sitt lotteri kunde ställa till förfogande var härvid en avgörande faktor, de kontanta belöningarna spelade också sin roll. Inga missljud följde denna utställning, om jag möjligen undantar den lilla episod, som gjorde att >>Kulturen» för en afton kom att spela en världspolitisk roll, vilken dock till all lycka icke föranledde något diplomatisktingripandefrån douce France. Ordförandeskapet vid »Kulturens» möte i förbindelse med utställningen intogs av Föreningens varmhjärtade och impulsive v. ordf. Prof. Fredrik Wulff. Men jag lämnar utan kommentarer ordet åt lokalpressen. Blekinge läns tidning skriver den r r sept.: >>Kulturhistoriska Föreningen i Lund höll i lördags, i samband med den här anordnade utställningen af konstslöjdalster, ett allmänt möte å rådhussalen härstädes. Vice ordf. i föreningens styrelse, professor Fr. Wulff från Lund, hälsade de samlade välkomna, hvarefter intendenten G. J:son Karlin höll ett intressant föredrag öfver ämnet konståskådning och konstkritik: 'Allmänt erkännes, attförmågan att bedöma konst är något annat än att blott tala om densamma. Men lika allmänt är äfven, att man, under det man tillämpar denna maxim på andra, ingalunda tilllämpar den på sig själf. Men hur tvärsäker man än må känna sig, måste man dock allt som oftast komma att tvifia på sin egen förmåga af konstkritik. Ju mera man aflägsnar sig från en direkt och naiv åskådning, ju mera växer misstron till denna förmåga. Men det faller sällan eller aldrig folk in att erkänna denna sin misstro, och just för den naiva konsten, speciellt allmogekonsten, har man i regel endast ett medlidandets löje ett löje som man icke ens behöfver dölja, ty här rör man sig på fullt säker grund, och risken, att en kritiker af annan eller högre åskådningsnivå skall komma och slå en på fingrarna, är ai!s icke stor. Man gläder sig åt, att det åtminstone finnes ett område, inom hvilket man ej behöfver frukta en motkritik; ty icke behöfver man taga någon hänsyn till en allmogemans eller -kvinnas naiva glädje öfver »det naturliga» i en väggbonad e. d.! Och dock ligger just i allmogeåskådning något, som rent af utgör grunden för all verklig konståskådning: förmågan att se naivt och döma subjektivt.

Inom musikens område kan bristande konstsinne objektivt kon-

stateras; så ej inom området för den skönhet, vi uppfatta med våra ögon. Huru skall det här kunna afgöras, huruvida jag eger konstsinne eller ej? 'De gustibus non est disputandum.' ('Om tycke och smak kan man ej disputera.') Om något fast och visst objektivt kunde tjäna såsom måttstock vid bedömandet af konst, då vore det i sanning bra bekvämt för de kritici, som ständigt stödja sig på någon viss auktoritet. Men då vi uppställa subjektiviteten, individens plikt och rätt att själf se och döma, såsom norm, behöfva vi, ehuru naturligtvis respekterande satsen om den odisputabla smaken, ingalunda respektera en smak som ej förefinnes. Vi måste alltså först, såväl hos konstnären som kritikern, konstatera befintligheten af det allmänna smaksinnet, den konstnärliga profanbegåfningen, hvarförutan intet berättigar vare sig till produktion eller bedömande af konst. Men hvar finna vi ett verificeringsmedel på denna begåfning? Jo, i natursinnet. Natursinne och konstsinne förutsätta och betinga hvarandra; de äro i själfva verket blott olika sidor af samma sak. Väl är det sannt, att konstigheter och konst-· makeri låta förena sig med bristande natursinne, men lyckligtvis förråda de lätt sin art. ---' Efter föredraget tackade prof. Wulff å åhörames vägnar intendenten Karlin för detsamma samt gjorde några reflektioner öfver skönhetssinnet och skönhetens väsende, i hvilka han inflätade följande vackra sonnett:

O skönhet, skönhet! .�nglalika bud, Hur skall jag tolka hvad du uppenbarar? Hvar är den verklighet, som du förklarar? Hvad är ditt väsen, underbara skrud?

I form, i färg, -i känsla, doft och ljud är någonting fördoldt, som är, som varar, ett någonting, som oupphörligt svarar: 'Allt skönt som Fröjdar Anden, är af Gud!' Men DU, som svarar, är ej du den källa ur hvilken harmoniens vågor välla?

Ar icke du min egen längtans härd? 'Ack!' svarar själen. 'Jag är blott en hägring, ett återsken, ett genljud af en fägring, som har sitt Hem i Evighetens värld.'

Prof. Wulff talade därefter några ord om Kulturhist. Föreningens syften. -»

KONSTSLöJDANSTALTENS LARARE

Fru Anna Karlin skulptören Bror Sahlström Fröken M. Måås-Fjetterström '

Fröken Thyra Mattson skulptören Henry Nilsson Fröken Colma Svensson

Berättelsen om mötet fortsätta vi med Karlskrona Veckoblads referat:

>>- På aftonen samlades föreningsmedlemmar och prisdomare m. fl. till en gemensam kollation på Frimurarekällaren. En stund efter det man samlats mottogo i kollationen deltagande tidningsmän telegram om utgången af Dreyfus-processen. Telegrammets innehåll blef bekant och väckte stor och smärtsam sensation bland de församlade. På förslag af Professor Fr. Wulff beslöts afsändandet af följande telegram: Labori, Rennes, France. Indicible doulettr saisit tous les coeurs. Pau�;re France! Une reunion de Scandinaves.

(En outsäglig smärta har gripit alla hjertan. Arma Frankrike!En församling af skandinaver.)

I söndags kl. r hölls ett nytt möte å rådhuset. Dervid tillkännagaf ordföranden resultatet af prisdomarnes arbete å föreningens pågående konstslöjdutställning. Vidare omnämndes, att prisnämnden till stipendiater föreslagit hrr M. Björkman i Lund och Henry Nelsson i Gulastorp. Hvarje stipendium uppgår enligt programmet till 400 kr. och är afsedt för utrikes resa.

Intendenten Karlin hade ämnat hålla ett föredrag om 19:de århundradets konstsmak, men medhann endast att lemna en kort resume deraf.

Sedan ordföranden tackat hr Karlin för föredraget, talade han såsom enskild man, ej såsom ordförande han betonade dettaom den beklagansvärda utgången af Dreyfus-processen. Han uppläste följande sonnett ett impromtu från föregående afton:

A f t o n s å n g.

Den 9 september 1899.

Hvad rysligt budskap! Dömd för andra gången!

En saklös, hatad jude åter dömd, Och smärtans bittra kalk, så manligt tömd, Ånyo skändligt fyld åt 'djefvulsfången'! Men - hemska klockor ringa 'aftonsången'.

En ädel, stor nation, som få berömd, Och älskad såsom få, syns nu fördömd, Förbannas nu dess ära syns förgången. Hur usel syns du oss, hur ömkligt liten I jesuiters band, blott skenbart 'fri',

Ingeborgs klagan Komp. av fru Teuchler

Prinsessan och de sju svanorna Komp. av Märta Måås-Fjctterström

Björken Komp. av Anna Karlin

Jungfrun gick till källan Komp. av Jöns Mårrensson Hautedisse•vävnader från Konstslöjdanstalten

En kuschad bundsförvandt till moskoviten.

O Douce France! Kasta då din boja, Stå ändtligt upp, i stad, i slott, i koja!

'.An är väl tid, än är ej allt förbi'.

Med ja besvarades en av ordföranden, likaledes såsom enskild person, framstäld fråga, om de närvarande föreningsmedlemmarnc för sin del ville förklara, att de ansågo Frankrike, genom Dreyfus' fällande, hafva så svikit kulturens fana, att hvarje ärlig nordbo bör afhålla sig från att deltaga i nästa års stora verldsutställning i Paris. ---

Härefter förklarades mötet afslutadt.

På eftermiddagen gjorde föreningsmedlemmarna på inbjudan av intendent Karlin en utfärd i skärgården.>>

En annan lokaltidning, Blekinge Kuriren, skriver: »- -----

Det betydelsefulla beslut om skandinavernas och alla bildade personers bemötande af den stundande Parisutställningen, hvilket fattades af de närvarande vid prisutdelningen på söndagen, föreföll visserligen några förhastadt, men dessa kände tydligen icke hela vidden af den skymf, som ett af Europas äldsta kulturländer slungat alla civiliserade och öfver all verlden bildade menniskor till mötes. Det vore naturligtvis en ytterligare skam att icke genast parera och tillbakavisa ett sådant slag. Karlskrona stad kan vara Professor Wulff tacksam för, att den blef ett af de samhällen, från hvilket underrättelsen om denna största skandal i århundradets historia först mottogs på det sätt den förtjenar.»

Vad för övrigt själva utställningen beträffar var den visserligen kvantitativt underlägsen I897 års utställning i Lund men får betraktas såsom kvalitativt fullmålig, ifall prisdomarnes och pressens samfällda vittnesbörd får gälla.

Aven i landspressen utanför Karlskrona och Lund rönte den livlig och sympatisk uppmärksamhet. Så innehöll tidningen !dun en väl illustrerad och rosande artikel. Nya Dagligt Allehanda d. 23 sept. skriver bland annat:

»Kulturhistoriska föreningens andra sydsvenska konstslöjdutställning i Karlskrona, som afslutades den 2I dennes, har under de I 6 dagar densamma hållits öppen räknat omkring 2,ooo besökande. FÖrsäljnings- och beställningssumman på utställda arbeten belöper sig till bortåt 2o,ooo kr., hvilket ungefär motsvarar 40 proc. af värdet af utställda föremål. I denna summa ingår Sydsvenska Konstindustrilotteriet i Lund med I S,ooo kr.

När denna utställning, som varit af icke liten väckande betydelse, stängt sina portar, har den liksom sin föregångare i Lund för två år sedan ländt Kulturhistoriska föreningen, som för densamma gjort stora uppoffringar, till lika mycken heder som vår konstindustri till gagn.>>

Vi hade ju visserligen i Karlskrona »försvurit oss» att icke nästa år utställa i Paris men försvuren ting går såsom känt lättast för sig. Det vill säga, jag hade liksom Biskop Brask gjort ett tyst förbehåll, ity att jag icke instämt i anatemaropen mot pauvre France och dessutom efteråt gjort min högt värderade vän och vice ordf. en blid erinran om vårt redan fattade beslut att uppbjuda alla krafter för att göra oss gällande på världsutställningen r 900. Då styrelsen efter vår hemkomst icke heller var hågad att uppgiva Paris, så upptogos förarbetena med all kraft. Nu skulle vi äntligen slå igenom med vårt reformprogram och med vår rationella textilism. Men vi fingo annat erfara, att andan från r896 och r897 ännu levde kvar. Vi skulle visserligen få komma med och till och med få dekorativa förtroendeuppdrag oss anförtrodda såsom lydiga tjänare till Kungl. utställningskommiw�n; men visa framfötterna såsom vi hade önskat och avsett fingo vi icke. Vår utställning skulle underkastas censur; och vi kommo snart underfund med vad denna innebar. - Det var just det, som vi ville visa men som vi måhända i vår självinbillning överskattade, som skulle strykas.

Då vi själva utan någon offentlig hjälp hade att bekosta hela deltagandet och för övrigt trodde oss genom vårt föregående arbete hava visat oss tillräckligt omdömesgilla och ansvarskännande, ansågo vi också en censur vara för själva saken så skadlig och för oss själva så kränkande, att vi efter långa förhandlingar, som i våra protokoll och konceptböcker intaga många foliosidor - hellre helt avstodo från deltagandet.

Vi hade emellertid in i det sista hållit en annan ingång öppen, ifall dörren till den svenska avdelningen skulle stängas nämligen till den danska där man intet hellre önskade än att få vår just på det textila området så välbehövliga medverkan. I sista stund lyckades man emellertid att förhindra även detta. Från den danska kommitten erhöllo vi nämligen den 4 januari följande telegram: »- --da den danske Komite ikke limsker at komme i modsatning til den svenske saa etc.»

.Annu en gång hade alltså det svenska ritareväldet hemfört en seger, men det var en Pyrrusseger. Med Pariserutställningen var också dess välde i Sverige brutet. Aven hos oss började nya vindar på konstens och konstindustriens område blåsa in.

Pariser kollektionen.

Elgjakt. Kista komp. och snidad av Henry Nilsson

Vildrosor. Flossamatta komp. av G. J:son Karlin Arbeten från Konstslöjdanstalten

Vid sammanträde den 5 januari beslöt styrelsen alltså att träda tillbaka samt att »åt sekreteraren och Prof. Thyren överlämna att uppsätta en relation över de avslutade utställningsförhandlingarna för att publiceras>>.

Redan vid nästa sammanträde den 24 febr. >>beslöt styrelsen att med sin inhiberade >>Pariserkollektion>> göra en utställningsturne till Stockholm och Göteborg samt därefter till Hamburg, Köln m. fl. städer i Tyskland och Österrike. Turneen som räknade I I I n:r, av vilka p voro tillverkade på konstslöjdanstalten och de övriga 6o fördelade på 2 I enskilda slöjderskor inom Skåne, Blekinge och Halland, skulle taga sin början de sista dagarna i mars eller de första i april».

Bland våra mönstertecknare må nämnas jämte mig själv och min avlidna hustru, Fröken Fjetterström, Fru Fja:stad, Herr Björkman, Aman. Nilsson, Konstnären Jöns Mårtensson.

»Pariserkollektionen» utställdes emellertid först i lund under februari och mars. Om densamma skriver sydsvenska Dagbladet den I 3 februari: »--- Bland de uppgifter, åt hvilkas lösning Kulturhistoriska föreningen velat lemna sin hjelp, ingår äfven konstslöjdens främjande genom inrättande af fackskolor. Sedan flera år har en konstslöjdanstalt inom ett af museets byggnadsannex arbetat med mycken framgång. Den räknar för närvarande öfver ett tiotal väfstolar och alster af dess verksamhet bildar i hufvudsak den nu pågående utställningens konstslöjdafdelning.

Ritningarna till väfnaderna äro äfven till större delen utförda å anstalten, och vid deras utförande har man frångått den gamla gobelinstekniken och söker i enkla färgfält och konturteckningar nå djup och värme i framställningen, egenskaper i fråga om hvilka den textila färgen afgjordt ställer den målade i skuggan. - - -

På den gamla skånska traditionens grund har man uppammat en textil konst, som uppbäres af färgglädje och färgkänsla. Jemte de profana ämnen, som väfnaderna tolka, förekommer äfven ett af kyrkligt innehåll i form af ett antependium.

Bland mönsterritarne märkas fröken Fjetterström, fru Fja:stad, född Hallen, samt intendent Karlin och amanuens A. R. Nilsson. Utställningen är förtjent af allt beröm och gäller detta äfven väfnadernas placering. Den aldrig så litet invigde vet hvilket säkert öga, som fordras för att all denna färgrikedom i de olika väfnaderna skall verka harmoniskt.»

Från Lund gick utställningen till Göteborg. Om densamma skriver Handels- & Sjöfartstidningen den 5 april bland annat:

Ljungby horn och pipa. Komp. av Märta Måås-Fjetterström

Skärm »De fyra Elementen>>. Komp. av Colma Svensson Haute<lisse•vävnader från Konstslöjdanstalten

>>En konstväfnads-utställning, som ingen vän af svensk konstindustri bör försumma att besöka, har i dag öppnats å Valand. Den är anordnad af »Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige i Lund» och utgör den kollektion, hvarmed föreningen ämnat deltaga i Parisutställningen - en plan, som dock som bekant ej kommer till verkställighet på grund af skäl, hvarför i denna tidning förut utförligt redogjorts.

Utan att uppträda som något slags domare i denna invecklade konstpolitiska tvistefråga måste man dock, sedan man tagit den vackra utställningen i betraktande, beklaga, att denna bit Sverige ej kommer med i nationernas täflan i Seinestadeti. Den svenska konsten blir ju också, som man vet, på grund af en beklaglig schism mellan våra två ledande konstnärskorporationer bristfälligt representerad å Paris-utställningen, men än värre förefaller det, att den svenska konstindustrien, som dock bör göra allt för att nå fram till världsmarknaden, på detta sätt försvagar sin täflingsstyrka.

De hinder, som mött vare sig formella eller af annan artborde säkerligen ej varit större än att de, i betraktande af kollektionens utmärkta beskaffenhet, med en smula god vilja och ömsesidigt tillmötesgående kunnat öfvervinnas. -»

Göteborgs Aftonblad har följande omdöme:

»Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige i Lund exponerar den 5-21 dennes å Valand en mycket intressant och sevärd samling svenska konstväfnader. Denna hade, som bekant, afsetts att afgå till Parisutställningen för att där exponeras, men hade på grund af de af vederbörande uppställda censurvillkoren ej kommit med, en sak som gifvit pressen såväl som enskilde anledning till en del diskussion. Och i sanning är det djupt att beklaga, att dessa alster af och prof på den svenska konstindustrien ej kommit att representera Sverige å Parisutställningen. De visa nämligen ej blott hvad svenskarna förmå å konstindustriell väg, utan de utgöra ett mönster af det säreget svenska, en ton af svenskt nationelt lif. -- - » Göteborgsposten yttrar:

Utställningen, som är ganska representativ i sitt slag, omfattande ett roo-tal nummer, består af tvänne från hvarandra helt skilda slag af arbeten. Dels utgöres den nämligen af s. k. allmogeväfnader, där de gamla motiv som från svunna tider ärfts ned fått sin traditionella behandling, dels ock konstslöjdalster där den moderna tekniken

står på höjdpunkten af hvad denna hittills något försummade industri kan åstadkomma.

Den förra afdelningen rymmer bland sitt rika innehåll, dels rent typiska saker för den skånska hemslöjdskonsten, dels väfnader hvilkas färgställning och motiv i mer eller mindre vidsträckt grad bearbetats för moderna förhållanden.

Den andra afdelningen, som enligt vårt förmenande är nästan intressantare, utgöres som sagdt af moderna textilarbeten, till hvilka kartongerna tecknats af medlemmar af föreningens konstslöjdafdelning och hvilka till stor del äfven utförts på dennas konstslöjdanstalt. Nästan utan undantag vittna dessa arbeten om en konstnärlig uppfattning i färgernas behandling, samtidigt som man undvikit alla schatteringar och ställt de olika färgerna utan öfvergång vid hvarandra, till stor båtnad för helhetsverkan, som härigenom blir så mycket mer imposant. Detta framträder kanske mest påtagligt i de tvänne likartadt behandlade ypperliga väggbonaderna, 'Vintern' och 'Skogstjärn'. -- ->>

Turneen fortsatte från Göteborg till Stockholm, där den utställdes i Konstföreningen, Västra Trädgårdsgatan. Till denna utställning utgav Föreningen en katalog, vilken inleddes med Thyrens och Karlins ovan omnämnda relation, ur vilken jag vill anföra några utdrag:

»- --Ur den gamla konstslöjdens oförmedlade rena färgmotsättningar, där den textila färgens kraft och djup får ersätta dess oförmåga af målerisk nyansering, sökte Kulturhistoriska föreningen bana den utvecklingens väg, som trots det lätt förklarliga motståndet och reaktionsförsöken från det gamla ritarväldet och oförståendet hos en, af gamla stilistiska fördomar ännu bunden allmänhet, snart visade sig vara framtidens, liksom den en gång var forntidens, i det fall att denna byggde på den konstprincip, som är den enda, som skyddat och skyddar mot förtvining och död: - Tiden sin konst, konsten sin frihet, parad med känslan för den begränsning, som sjelfva de tekniska medlen sätta för hvarje dekorativ konstutöfning.

I sitt sydsvenska konstindustrilotteri egde Kulturhistoriska föreningen ett stöd, utan hvilket densamma visserligen icke skulle, på det sätt som skett, kunnat upptaga kampen mot den gamla stilistiska skolan och dess fruktan att gå utöfver de en gång fixerade, nästan som en afslutad utveckling, hvilken man endast hade att åter och åter repetitionsvis genomgå, betraktade historiska stilarna. - - -

Applikations- och plattsömsbroderi av Martin Björkman

Hänvisad till sig sjelf, sin verksamhet i en landsort och bristande medel, har Föreningen fått vara glad, om hon för hvarje år kunnat påvisa en aldrig så liten vunnen terräng på det fält, där striden stått och där Föreningen aldrig ett ögonblick förlorat sitt mål ur sigte. Det har naturligtvis här icke blott varit fråga om den textila konsten, äfven öfriga dekorativa konstformer hafva legat Föreningen varmt om hjärtat.

r 897 såg sig föreningen så pass rustad, att hon kunde sätta i scen en stor konsttextil turne genom Tysklands förnämsta städer och museer. Det var visserligen icke utan en viss fruktan Föreningen sålunda uppträdde på den stora stridsplatsen. I Tyskland gick ännu kampen högt mellan nytt och gammalt; och i all synnerhet befarade Föreningen att dess färgkult icke här skulle finna tillräcklig resonans. Men farhågorna visade sig onödiga.

Frågan om Föreningens deltagande i Parisutställningen innevarande år väcktes vid denna tid. skulle man deltaga, gällde det också att göra sitt bästa, genom att gifva en helbild af Föreningens konstindustriella verksamhet, dess sträfvan att sammansmälta de gamla traditionerna med den moderna andan till en ny men därför icke mindre svensk och nordisk konstslöjd. Forntid - framtid är Föreningens devis, och denna gällde det att äfven här förverkliga.

När Föreningen i det närmaste hade sin utställning färdig, fick hon veta, att ingen plats kunde erhållas. Då arbetet emellertid till stor del var gjordt och känslan af detta nya utslag af det gamla behandlingssättet stod lefvande, gjorde styrelsen de kraftigaste ansträngningar för att få denna uteslutning häfd. Det lyckades också omsider, och nu arbetades rastlöst för att åstadkomma ett så väl Föreningen sjelf som landet värdigt deltagande. Men de dolda krafterna hade icke hvilat. Utan att förut någon antydan därom gjorts, framställdes nu ett kraf på censur öfver Föreningens utställning, om hvars betydelse för just det, som Föreningen ansåg i första hand bärande i denna, hon icke lemnades i ovisshet.

Var detta censurkraf verkligen dikteradt af fruktan för att Kulturhistoriska Föreningen skulle förrycka den >>nationella» karaktären i det minst nationella huset vid nationernas gata, eller afsåg det möjligen att få Föreningen att sjelfmant draga sig tillbaka eller att vingklippa henne så, att hennes uppträdande blef ofarligt för andra.

Greve C. Beck-Friis Friherre A. Gyllenkrok Fabrikör B. Borg

Kyrkoherde W. Åkerman Envoyen H. Toll Med. Dr. E. Söderwall

Tillbakaträdandet blef den nödvändiga följden, sedan alla försök att få utställningskorniten att inse, huru omöjligt det var för Föremngen. ---

Huru gerna Föreningen också, för att i sin mån kunna bidraga till att af den svenska utställningen i Paris göra det bästa möjliga, skulle gjort sina icke obetydliga uppoffringar, äfven om dessa icke tillnärmelsevis skulle kunnat ersättas af en ökad marknad, var det icke utan en viss känsla af lättnad styrelsen, sedan hon gjort allt hvad i hennes förmåga stod för att rädda situationen, såg sig i stånd att sätta in de sålunda sparade medeln på en ny europeisk turnc, hvars svenska förelöpare varit utställningarna i Lund, Göteborg och Stockholm, och om hvars utfall till fromma för svensk konstslöjd hon dess bättre icke längre behöfde hysa några farhågor.>>

Aven Stockholmspressen ställde sig med ett par undantag välvillig om också mera reserverad till våra prestanda. Så skrev t. ex. Vårt Land:

»- --Helt visst är det ledsamt, att dessa vackra alster af svensk konstväfnad ej kunde få komma med på verldsutställningen, ej blott för den konstskicklighet, hvarmed de äro utförda, utan ännu mer för det nationela och egna i mönsternas komposition. Och lika säkert skulle just dessa alster vetat att tilldraga sig uppmärksamhet bland allt det andra, om också af den mest öfverförfinade smakriktning.

De utställda föremålen kunna grupperas i två afdelningar, en, hvilkens mönster komma från den rena allmogestilen, och en, som lånat sina motiv från folksagan, från natur och folklif. Och utmärka sig båda afdelningarna för sin enkelhet i färg och den kraftiga verkan, som dock uppnås. Schatteringarna äro så godt som alldeles okända, så att det ena färgpartiet ställes utan öfvergång bredvid det andra, och endast der det skulle verka för hårdt, har man inskjutit några hvita strimmor. Se bara på de båda likartadt behandlade väggbonaderna 'Vintern' och 'Skogstjärnen', der i den första de hvita och djupblå tonerna ge stark stämning åt vinterlandskapet.

Ritningarna till väfnaderna äro till större delen utförda på anstalten och vid deras uppgörande har man gått ifrån den vanliga gobelintekniken och söker att med enkla färgfält och enkla teckningar få fram en ny färgstämning och en ny färgglädje. På den skånska allmogestilens grund har man lyckats frambringa någonting nytt och vackert inom den textila konstindustrien, som, såsom förut

sagts, inom sig bär något fullt nationelt, på samma gång som det är så vackert, att man känner sig stolt deröfver. »

Ur Nya Dagligt Allehandas långa kritik må anföras följande:

>>- - - Den nu här exponerade samlingen af textila arbeten kan sålunda på sitt sätt betraktas som en vädjan från hr Karlin till publik och kritik gent emot dem, som icke velat tillåta hans och hans förenings arbeten att ocensurerade få komma med till Paris.

Såsom en dylik vädjan måste den naturligtvis framkalla och har äfven redan framkallat strid äfven den. Men den intresserar visst icke endast eller ens förnämligast genom det så att säga polemiska syftet med densamma, utan genom helt andra och mera gedigna egenskaper. ---

Praktiskt utmynnar denna sträfvan däri, att man afstår från att söka genom schatteringar nå en verkan, som närmar sig måleriets, utan medvetet och konseqvent ställer färgerna oförmedlade sida vid sida, möjligen blott skilda af enkonturlinie i svart eller hvitt.

Af detta behandlingssätt är det en ganska naturlig följd, att färgerna, då de icke få schatteringens hjelpmedel för att smeka ögat, i stället måste verka genom sin egen kraft, friskhet och styrka samt genom det finkänsliga, allt efter ämnets olika kraf valda sätt, på hvilket de ställas bredvid hvarandra.

slutligen kommer ytterligare en sak, som äfven den kan sägas vara en följd af den valda metoden. Då man icke vill och kan verka genom mjukhet och schatteringar och gifva den illusion af lif, detta skulle kunna lemna, måste man söka få skönhetsverkan och väcka intresse på annat sätt; det sker utom genom färgens kraft genom att i ornamentiken kring såväl figur- som landskapsfram� ställningar inlägga en symbolik, som hos åskådaren väcker en viss stämning.

--

För vår del skulle vi vilja säga, att det ser ut som föreningen i det stora hela lika lyckligt som konseqvent skulle fullfölja sina principer, lyckligast till och med, när den gör det som mest konseqvent.

Detta hindrar dock å andra sidan ej, att mot de färgsammanställningar den har, liksom mot de färger den väljer, anmärkningar stundom kunna göras. -

Men dessa anmärkningar böra icke hindra ett erkännande af allt det myckna och långt öfvervägande goda, hvarpå utställningen -bjuder, de egenskaper hos den, som gör det till en verklig stor skada,

att icke äfven den fick lemna sitt bidrag till vår svenska textilutställning i Paris. --- »

Aftonbladet för den 4 maj skriver:

>>Denna i Konstföreningens lokal vid Kungsträdgården pågående utställning är både af det intresse och den betydelse, att den ej bör förbigås, och den har ej heller lämnats obeaktad af den stora allmänheten, som numera synes hysa ett lifligt intresse för den textila konsten, framför allt när den stödjer sig på inhemsk grund. Och då förevarande utställning till fullo visar, att Kulturhistoriska Föreningen i Lund lagt just en sådan grund för sin verksamhet, är det klart, att den här mottages med bifall af alla, som uti dylika sträfvanden se någonting värdt att uppskattas och uppmuntras.

I det företal, hvarmed föreningens Intendent och föreståndaren för dess museum i Lund, hr G. J:son Kadin, försett katalogen, redogöres utförligt för de grundsatser, som i föreliggande fall varit bestämmande för föreningens sträfvanden.

Det kan ej nekas, att detta är sunda principer, och att det i allt väsentligt lyckats föreningens lika energiske som skicklige ledare att på ett mycket erkännansvärdt sätt genomföra dem, därom öfvertygar redan en flyktig blick på denna utställning. 'Det gamla ritarväldet' är verkligen distanseradt, men man har å andra sidan i allmänhet väl vetat vakta sig föratt öfverskrida de gränser, 'som sjelfva de tekniska medlen sätta för hvarje dekorativ konstutöfning'. Där detta någon gång skett, såsom delvis i bonaden 'Sven i Rosengård' har också resultatet utfallit allt utom lyckligt. Det är naturligtvis ej häller upprörda dramatiska motiv, som passa för detta slags konst.

Men eljest råder här sannerligen ingen brist på prisvärda utställningsföremål.

Att ej dessa vackra prof på en i Sverige f. n. kraftigt uppblomstrande industri kunnat beredas plats på verldsutställningen i Paris, hör till dessa allt utom uppbyggliga 'mysterier', som på senaste tiden börjat visa sig alldeles för ofta inom vår konstverld. Det synes af många tecken, ej minst på detta område, att det gamla svenska kardinalfelet 'envis afund inbördes' ännu ingenting förlorat i kraft och välde. ->>

Aven i Norrköping anordnades en livligt besökt och senterad utställning, innan turneen återvände till Lund för att fortsätta till utlandet. - Men detta visade sig tills vidare omöjligt, emedan decimeringen under den svenska turneen blivit så stor, att knappast mer än hälften av de III numren återstodo osålda.

Jöns Mårrenssons plakat till Halmstadsutställningen

Bonad «Där gingo två gubbar i snöen» efter skiss av G. J:son Karlin Vävd i haute-lisse på Konstslöjdanstalten

Kom icke Föreningen med sin utställning själv till Paris, drog den istället försorg om, att så många konstslöjdidkare som möjligt fingo resa dit, se och lära. Tack vare lotteriets behållning och enskilda bidrag kunde styrelsen sända ut icke mindre än åtta stipendiater med vardera ett reseanslag av 250 kr. Det blev en guldsmed, en bokbindare, en glasmålare, en snickare, en läderskulptris, en tecknerska, en brodör och en gobelinväverska, som fingo fara.

I slutet av oktober voro vi äntligen färdiga för den tyska turneen. Den inleddes med en utställning på Museum fur Kunst und Gewerbe i Hamburg och gick därifrån till Hohenzollern Kunstgewerbehaus i Berlin, med vilket vi underhandlade om en kontrautställning i Sverige.

Om Konstslöjdanstaltens definitiva organisering vid denna tid har jag redan talat.

Hemma År I90I blev för oss ett fredens år huvudsakligen ägnat det rent museala hos oss arbetet. Det vilande arbetet med arkivkatalogen kunde åter bedrivas med all själva samt kraft. Samlingarna fingo sin numerärt största ökning sedan I890-9I eller �tställ . I,o6I n:r, av vilka 908 inköpts för ett pris av 8,935 kr., den högsta inköps· mngen l h' '11 f·· k . b d o .. d Halmstad. summa, som 1tt1 s ore ommlt, eroen e pa m 1 useets 1 o k vert h agan o e av en 1�y av Intendenten under de sista tio åren gjord sam ing, vi en an sasom van 1gt under hela tiden själv förräntat. I samband med detta köp lät styrelsen genom tre danska män, Direktör Bernh. Olsen, den store samlaren Byggmästare T. W. Frohne och Antikvitetshandlanden Alfr. Nathansohn, företaga en värdering av samlingarna, vilken gav ett resultat av kr. 278,300 kr. för I2,ooo n:r, vilka i inköp kostat kr. p,o24. Härmed stego Föreningens samtliga bokförda tillgångar till kr. 4r8,ooo, vid vilka häftade en skuld av i runt tal Ioo,ooo kr. I offentliga anslag åtnjöt Föreningen I,500 kr. av staden Lund samt 500 kr. av länets landsting, sedan Hushållningssällskapet, som nu själv upprättat en hemslöjdsförening, helt indragit sitt anslag; medlemsavgifterna gåvo 740 kr. och inträdesavgifterna 5,6oo, behållningen av en ny höstmarknad gav 4,200 kr. och konstindustrilotteriet en vinstutdelning av 6,ooo kr., allt sammanlagt kr. 24,360. Bland utgifterna jämte inköpssumman till samlingarna, som redan nämnts, ingå de kontanta avlöningarna med endast 2,ooo kr., räntorna med 4,500, reparationer, uppvärmning och belysning med 4,250.

I februari hölls på museet en utställning av dekorativa utkast och kompositioner, vid vilken åtta diplom och penningpris å tillsamman 500 kr. samt fem enbara diplom utdelades, i april en Göingeutställning närmast med anledning av inköpet av Fabrikör Axel Kruses på Strömshall samling övervägande etnografika från O. Göinge, i maj en konstutställning med 6o arbeten av J. Lundegård, C. Wilhelmsson, Alb. Larsson, H. Osslund och Sven Andersson.

Tiden var nu inne för en tredje allmän sydsvensk konstslöjdutställning och denna förlades till Halmstad, där den under Intendentens ledning pågick från den 27 sept. till den 8 okt. Den var av ungefär samma omfattning som Karlskronautställningen två år förut och räknade 200 utställare, av vilka hälften från Malmöhus län, fyrtio från Halland, tjugotvå från Kristianstads län o. s. v. r, roo kr. utdelades i pris, varjämte ett utrikes resestipendium på 400 kr. bortgavs. Om också textilkonsten även här dominerade, nådde det konstnärliga metallarbetet dock upp som god andre. Besöket var gott, likaledes försäljningen som gav q,ooo kr. Aven denna utställning lämnade en mindre behållning av 350 kr., som anslogs till museibibliotekets ökande.

Det samtidigt med prisutdelningen på utställningen under ordförandeskap av Landshövding Nordenfalk hållna tvenne dagars föreningsmötet var ganska talrikt besökt. Föredrag höllos och diskussioner inleddes av Intendenten Karlin: Halmstads »Sät» på Falsterbo samt Vad har den moderna konstslöjden att lära av den gamla, av Kammarherre C. Lagerberg, Göteborg: Betydelsen av provinsmuseer, Docenten Axel Herrlin, Lund: Några drag av folkets själatro.

Efter utställningens stängande höll Intendenten till förmån för det omdanade Hallandsmuseet trenne föreläsningar om Konstutövning, Konståskådning och Konstkritik. Hallands museum hade för övrigt i enlighet med den vidhjärtenhet mot andra museiinstitutioner, som redan från början av oss predikats, länge legat »Kulturen» om hjärtat. Redan sommaren r 897 hade jag utan ersättning offrat bortåt en månad på dess nyuppställning i Norre port samt därunder företagit ett par inköpsresor för detsamma på Hallands landsbygd. Härtill kom en av styrelsen beslutad deponering av en samling dupletter av halländska etnografika och till sist ett strax före utställningens öppnande avslutat katalogiseringsarbete av museets alla samlingar, som under min kontroll utfördes av Amanuensen Axel Nilsson dock med full ersättning för hans arbete.

Efter Halmstadsutställningens slut sände vi åter en kollektion textilier till Stockholm, som saluexponerades hos Robert Ditzinger. Denna gång skördade vi endast lovord. Stockholms Dagblad skrev bland annat: >>Intresset fängslas genast av några stora och starkt anlagda gobeliner, synnerligen konstnärligt utförda - och hållna i bäde ljusa och livliga och i dystrare färger. Så ser man å ena sidan en »Morgonrodnad», komponerad av Anna Karlin, och å andra sidan »Svarta fåglar» av Thyra Mattsson och »Natt» av Martin Björkman».

Samtidigt förstärkte vi vår saluutställning på Hohenzollern Kunstgewerbehaus i Berlin, där vi ernått en ganska beaktansvärd avsättning.

Interiör från Halmstadsutställningen I90I

Silverarbeten utförda av Bror Sahlström på Konstslöjdanstalten l mitten hedersgåvan till professor Ljunggren

Vid ingången av följande år avslöts vad jag skulle vilja kalla den Ljunggrenska aeran. Vid styrelsens sammanträde den 3 mars 1902 föredrogs en från Före!lingens ordförande Professor G. Ljunggren ingången avsägelseskrivelse av ledamotskap och ordförandeskap i styrelsen. »Med anledning härav>>, mäler protokollet, >>beslöt styrelsen att till den r7:de mars utlysa allmänt Föreningsmöte för kompletteringsval till styrelsen>>. Till samma möte ville styrelsen föreslå Prof. Ljunggren till hedersledamot av Föreningen för synnerliga förtjänster om densamma. Därjämte beslöt styrelsen att åt sekreteraren överlämna att bland Föreningens ledamöter insamla medel till en hedersgåva: ett på Konstslöjdanstalten av Bror Sahlström drivet och cicelerat silverfat: Sulamith och Salamit, som skulle till Prof. Ljunggren överlämnas på hans 79 födelsedag den 6 mars jämte en konstnärligt utförd adress från givarna i samband med den uppvaktning, som samma dag skulle av Föreningen företagas.

Så skedde också. Styrelsens v. ordf., Fr. Wulff, förde ordet vid gåvans överlämnande. Den adress, som åtföljde gåvan, var av följande lydelse: >>Herr Professor!

Efter att hafva tillhört Kulturhistoriska Föreningens styrelse i tretton år, däraf tio år såsom dess ordförande, lämnar Ni den plats tom, på hvilken Ni i Eder framskjutna ställning, genom Eder varmakärlek till våra kulturminnen och dessas tillgodogörande för konstens och smakens utveckling, samt Edert trofasta intresse för det särskilda arbete, Föreningen utfört i dessa ideers tjenst, varit den enande kraft, som väsendigen bidragit till, att arbetet kunnat lemna de frukter, på hvilka vi alla nu med glädje och berättigad stolthet kunna skåda. Vid detta tillfälle känna vi, undertecknade ledamöter af Kulturhistoriska Föreningen, ett oafvisligt behof att för Eder frambära vår djupa tacksamhet, för hvad Ni verkat och varit för Föreningen, samt bedja Eder att, såsom ett ringa uttryck för denna vår tacksamhet, mottaga den i silfret framställda symbolen af den finske skaldens tankar om de fästen, på hvilka allt verkligt stort, som i världen bygges, måste hvila - kärlek och tro.

Vördnadsfullt.>>

Professor Gustaf Ljunggrens avgång var en svårersättlig förlust, även om vi det sista året på grund av hans tilltagande svaghet måst göra oss beredda på densamma. Den av mig formulerade adressen var mera än en blott artighet, eller ett allmänt erkännande av plikttrohet, den var uttrycket för de känslor av djup tacksamhet, som besjälade ej blott styrelsen och Föreningen själv utan alla dess och museets vänner och jag skulle vilja tillägga vedersakare, som även de livligt kände vilket styrkebälte han varit för den unga

institutionen, vilken han, s1som hans ord vid avskedsfesten föllo, >>s1 innerligt älskat>>.

Att vår uppskattning av Ljunggrens betydelse och tacksamheten för hans gärning icke bleknade med åren, vittna de ord som lästes p1 den krans med vilken >>Kulturen>> hyllade hans minne vid hans griftefärd d. 6 Sept. 1905 :

Vi seglade med dyrbar last I storm bland bränningar och skär När du som rorsman lugnt tog fast Och lotsade med säker hand V1r farkost fram mot spanad strand Och därför all din gärning är För v1r förening dubbelt kär.

III.

DEN FAHLBECKSKA PERIODEN

Men vi funno lyckligtvis snart Ljunggrens värdige efterträdare icke blott i styrelsen utan såsom ordförande i denna. Det var Professor Pantus Erland Fahlbeck, redan sedan gammalt en beprövad vän till museet. Med hans inträde började en ny, lång och fruktbringande arbetsdag. Hans medarbetare i styrelsen voro från början: Prof. Fr. Wulff, v. ordf., Prof. A. Quennerstedt, Greve C. Beck-Friis, Friherre C. Kurck, Friherre A. Gyllenkrook, f. Riksdagsmannen f. Bengtsson, Dekorationsmålaren Sv. Thulin samt Intendenten och sekreteraren G. ]:son Karlin med Prof. f. Thyren, Fabrikör B. Borg och Kyrkoherde W. Åkerman såsom suppleanter. Härtill kom Med. D:r E. Söderwall såsom stadsfullmäktiges representant.

Sin berättelse till det närmast följande årsmötet den 14 juni 1902 som var det 2o:de i ordningen, slutar styrelsen med ett framhållande av den starkt framträdande trångboddheten, som gjorde, att redan nu en magasinering i stor skala måst vidtagas, och att översiktligheten av det icke dess mindre hopade utställningsmaterialet betänkligt lidit, vilket gjorde det till en bjudande nödvändighet att skaffa medel för en tillbyggnad av Herrehuset. Den av Intendenten uppgjorda utvidgningsplanen med tvenne flyglar mot väster, till vilken rit-

Internt arbete.

Professor Pontus Fahlbeck

ningar förelågo, skulle kräva en kostnad av omkring 25,000 kr.; men den skulle öka utrymmet i Herrehuset med 6o%. Styrelsen var visserligen icke blind för de krav, som härmed ånyo ställdes på allmänhetens välvilja, men hoppades dock, att även detta mål skulle kunna uppnås om möjligt redan under följande år.

Men följande år kom, utan att önskemålet kunde förverkligas. Andra glädjeämnen saknades däremot icke. Årsanslaget från staden Lund sprang upp till 2,500 kr. i samband med att Föreningen för första gången erhöll ett statsanslag på 5,ooo kr. Landstingets anslag nedgick däremot till r,ooo kr.

Museets allmänna ställning och den vapen Föreningens tillgångar visade en ökning till 435,317 kr., vid vilken dock historiska häftade en skuld av ro6,142 kr., som förräntades med 4,841 kr. I sin be framryckrättelse den 13 juni 1903 angav styrelsen såsom orsak till skuldökningen det ningen. enastående tillfället att förvärva den stora Berlingska (f. d. Fredrik VII:s) vapensamlingen i Köpenhamn, vars bördande åt museet och landet var av den betydelse, att hon icke tvekat att därför upptaga ett amorteringslån på 8,ooo kr., för vilket Föreningen vid ett extra sammanträde ställt sin lösa och fasta egendom såsom säkerhet. Styrelsen framhöll samtidigt, att i själva verket en skuldminskning skett, ity att frånsett denna nya belastning för ett bestämt ändamål 3,340 kr. avbetalats på den äldre skulden och Föreningens bokförda behållning faktiskt stigit med 9,457 kr. Samtidigt påpekade styrelsen det väl i alla museiannaler enastående förhållandet, att museets kontanta utlägg till löner icke ens tagit ro% av dess årsinkomster 21,500 kr. Härvid bör dock erinras om, att löneutgifterna kunde till stor del kastas över på lotteriet, vilket det oaktat gav en behållning av 3,ooo kr.

Hela årsförvärvet till samlingarna utgjorde r,o82 nummer, av vilka 890 inköpts för kr. r6,I 65, dubbelt så mycket som det hittills största årsinköpet visat.

Det var emellertid icke nog med förvärvet av den Berlingska samlingen; ännu tvenne andra enskilda vapensamlingar införlivades med museet, Apotekare Humblas i Falkenberg och Friherre Leijonsköld-Oxenstjernas i Engelholm, varigenom vapensamlingen mer än fördubblats och nu räknade 996 nummer, däribland 20 strängskjutvapen, 200 eldhandvapen, 140 europeiska svärd och värjor, I ro rustningsdelar och uniformer, roo kruthorn, patronkök och tillhörande o. s. v. De vid grundgrävningarna i Lund funna vapnen oräknade. På grund av dessa nyförvärv, för vilka nödtorftig plats kunde beredas i Herrehusets bottenhall, som därefter ända till 1931 helt upptogs av den vapenhistoriska avdelningen, måste nya, stora omflyttningar företagas över hela museet, vilka gjorde trängseln ännu kännbarare.

Rustningar från I 6oo-talets början Eldvapen från r5- och I 6oo-talen Från Vapenutställningen 1902

I samband med dessa förvärv anordnades från den 22 nov. till den 3I dec. I902 i Borgarhuset en vapenhistorisk utställning med 554 lånade föremål fördelade på 34 utställare, bland vilka märktes Friherre H. Ramel, Övedskloster, med 90, Godsägaren H. Toll, Hjularöd, med 87, Stationsmästare Forsberg, Sösdala, med 45, Lunds UniversitetsHistoriskamuseum med 38, Greve Wachtmeister, Knutstorp, med 26, Kammarjunkare Carlheim-Gyllensköld, Wallen, med 13, Friherre Blixen-Finecke, Näsbyholm, med 8, Greve Trolle-Bonde, Trolleholm, med 6, Greve De la Gardie, Ma!tesholm, med 6, Professor Quennerstedt, Lund, med 4 o. s. v. De historiska vapnen voro synnerligen talrika. Bland dem må endast nämnas Carl Gustaf Tessins pistoler, praktgevär skänkt av Kejsar Paul av Ryssland till fältmarskalken Toll, svärd som tillhört fältherren Jakob Fontusson De la Gardie, damgevär med årtal I6I8, vilket ägts av hans gemål Ebba Brahe, kroatyxa tagen den 2 febr. I656 i slaget vid Sandomirsky av dåvarande överstelöjtnanten Rutger v. Ascheberg, ett praktfullt etsat svärd som burits av Riksrådet Gustaf Soop visande hans vapensköld och årtal I66I, Kung ]eromes av Westfalen hederssabel, Fredrik !:s av Preussen pistoler o. s. v. samt framför allt Karl Xll:s gunghäst, vilken samtidigt av Friherre Ramel på Övedskloster skänktes till museet, där den allt sedan förblivit museets kanske populäraste föremål åtminstone för det unga manliga släktet. Utställningen, som av mig belystes med ett par vapentypologiska föredrag, kunde glädja sig åt flitigt besök och medförde frånsett Karl XII:s ovan nämnda g�nghäst även flera andra gåvor till museet.

Den vid institutionen anställda personalen utgjordes vid denna tid jämte intendenten av Kand. G. Gigner amanuens, Kand. Th. Hyllander e. o. amanuens, Fröken T. Mattson tecknerska och facklärarinna, Bildhuggaren H. Nelsson facklärare, Herr Otto Böckman skattmästare jämte trenne kontorister vid konstslöjdlotteriet.

Det kan här i förbigående nämnas att museet den 7 sept. firade sin 20-åriga minnesfest med 400 deltagare. Sedan de närvarande hälsats välkomna av styrelsens v. ordf. Prof. Fr. Wulff, bestegs den i de svenska färgerna klädda och med de sydsvenska landskapsvapnen dekorerade talarstolen av stadsfullmäktiges i Lund ordf. Akademieräntmästare Robert Eklundh, som höll festtalet. >>Sedan talaren slutat med ett leve för fosterlandet och den insats Kulturhist. museet gjort till dess bästa, fortgick festen ut på aftonen med sång, musik och illumination m. m.>>, täljer Lunds Dagblad. I samband därmed prydde tidskriften Hvar 8 Dag sina första sidor med en serie bilder från museet åtföljd av en längre redaktionell artikel, ur vilken jag endast vill anföra: >>Den resande, som på besök i Lund underlåter att taga Ku!turhist. museet i betrak119

tande, gör stg själv en stor otjänst>>, ord som kanske ännu icke sakna sin giltighet.

Den allt större uppmärksamhet Kulturhist. museet tilldrog sig i utlandet, föranledde den stora British Museums Associ,ttion att inbjuda »Kulturens,, intendent att såsom förbundets gäst vid mötet i Aberdeen juli r 903 tala om det nya museumssystem, paviljongsystemet, som utgått från oss, och som redan kunde se tillbaka på en tolvårig blomstring i Skandinavien och nu också börjat dryftas i det övriga Europa. Besöket, demonstrationen och föredraget hade kanske någon betydelse även för mina värdar. säkerligen var det av stor vikt för mig själv och vårt museum genom det tillfälle det gav mig att under ettpar månader göra genomgåendemusealaochickeminsttekniskastudier i England och Skottland. Dessa underlättades på allt sätt av den gästfrihet och hjärtlighet, som sedermera fortsatt vid följande kongressbesök på de Brittiska öarna, sedan Kulturhistoriska museet i likhet med flera andra museer utanför Imperiet ingått såsom medlem av Associationen, vilken numera när� mast kan betraktas såsom en världssammanslutning, och som väl får gälla såsom förebilden till vårt eget skandinaviska museiförbund med den skillnad att detta senare endastomfattardekonst- och kulturhistoriska museerna medan det brittiska förbundet även inrymmer de naturvetenskapliga och biblioteksväsendet,vilkajuocksåhavaalladetekniskafrågornagemensammameddeförra.

Utställ- Det skulle denna gång dröja trenne år, innan en ny, den 4:de sydsvenska ningen i konstslöjdutställningen kunde hållas. Platsen blev Jönköping och tiden förfönköping, sommarenistället för hösten, så att den kunde sättas i förbindelse med den stora m::���d småländska hembygdsfest, som planerats till midsommardagarna 1904. Alltså och stora fastställdes tiden för utställningens öppnande till den r8 juni, sedan det efter museiför- några motigheter, för vilkas övervinnande vi särskilt hade länets behjärtade värv. och auktoritative hövding, Friherre Palmstjerna, att tacka, lyckats oss att få Högre allmänna läroverket upplåtet. Här hade vi till vårt förfogande fått en lokal, som bättre än de, vilka Karlskrona och Halmstad haft att bjuda på, öppnade för oss möjligheter att även, vad själva uppställningen beträffar, trycka en friare och verkligt konstnärlig prägel på det hela. De många olika skolsalarna gåvo också liksom förhållandet var vid den första utställningen i Lund tillfälle till anordnande av »beboeliga» interiörer dels mera modernt enhetliga, dels mera eklektiska, vid vilka vi dock lade oss all vinn om konstnärlig behärskning. Den soffring, som här liksom vid Föreningens föregående utställningar föregick exponeringen, skyddade den från den massa osmakligheter, som trycka ned så många utställningar, utan att vi därmed på något sätt klavbundo det fria skapandet.

Det kan vara nog att bland allt det ros, som ägnades oss, anföra SmJlands Allehandas inledningsord: >>Utställningen är synnerligen vacker och rikhaltig, och någon liknande torde aldrig förr ha förekommit härstädes>>. Och den andra lokaltidningen ]önköpingsposten: >>Utställningen är något i sitt slag utmärkt och synnerligen intressant>>. - De missljud som förekomma mellan ett par utställare och dito prisdomare rörde icke utställningen såsom sådan, men gav mig dock anledning att gjuta olja på vågorna, som ett slag gingo tämligen höga. Jag skrev bland annat: >>Instruktionen för prisdomarna säger: 'Såsom särskild grundsats för bedömandet vid denna utställning vill styrelsen framhålla, att utöfver krafvetpå arbetetstekniska oklanderlighet fordran på verklig konstnärlighet och ändamålsenlighet strängt göres gällande, och att intet första pris tilldelas arbeten, som icke fullt tillfredsställa dessa kraf'. Alltså tekniskt sett skall arbete vara oklanderligt, och detta hafva de tekniska fackmännen att afgöra; men utöfver denna tekniska oklanderlighet resa sig i detta fall andra och högre kraf, de rent konstnärliga, och här räcker för bedömandet icke den tekniska fackkunskapen, när den icke är förbunden med ett boret och utveckladt konstsinne; och med all aktning för fackkunskapen, är det ingalunda en undantagsfri regel, att den sammanfaller med konstsmne.

Konstsinnet hafva vi i första hand att söka i de konstnärligt danade hemmen, där den goda smaken skapat en atmosfär, utan hvilken detta sinne icke kan lefva och växa. Det är dessa hem, som i första hand äro konstens och konstslöjdens afnämare, och hvad under då; om man vid bedömande af hvad som är konst, dekorativ konst, söker domare bland dem, som andligen byggt dessa hem.

Härmed torde öfriga anmärkningar kunna lämnas åsido, då de i alla fall, om de också vid fackutställningar möjligen kunna äga mer eller mindre berättigande, icke beröra en utställning med rent konstnärligt ändamål. -- ->>

Utställningen fortgick till den ro juli och räknade r86 exponenter däribland 40 från Jönköpings stad. Försäljningen översteg 2o,ooo kr. med konstindustrilotteriet såsom största avnämare. I penningpris utdelades r ,ooo kr. och för övrigt II 5 diplom på r :sta och 2 :dra pris.

Aven denna utställning var förbunden med ett allmänt Föreningsmöte, denna gång det ordinarie årsmötet, vid vilket Landshövding Palmstjerna fungerade såsom ordförande och styrelsens ordförande såsom v. ordf. Mötet öppnades av denne senare. i sitt hälsningstal framhöll han,

>>att styrelsen denna gång manat Föreningen, som annars brukar hålla sina årsmöten i hembygdstaden Lund, att sammanträda till detta möte i Jönköping, och hoppades Föreningen därigenom bevara sina gamla vänner och vinna nya. Föreningens praktiska syftemål vore att utveckla och främja handtverket och hemslöjden, i synnerhet den senare, som länge hotats af undergång, men nu syntes gå en renässans till mötes. Föreningen lade an på individualisering i arbetet och i varan och ville, som ofvan sagts, återföra arbetet till hemmet. Då först kunde Egna-hems-frågan bringas till sin rätta lösning, ty därigenom skulle de många >>döda timmarne>>, som jordens brukare nu hafva, kunna utfyllas med nyttigt arbete. Just med tanken på de många små småländska hemmen med dess flitiga befolkning, som dock ej kunde fördelaktigt använda sina lediga timmar, hade mötet hit förlagts i förhoppning att värfva proselyter>>.

För övrigt förekommo föredrag av Intendenten Karlin om Museiförhållanden i England samt om Gammal och ny konstslöjd, av Docenten J. af Klercker om De äldsta människorna på vilket senare följde diskussion.

I sin vid mötet föredragna årsberättelse berörde styrelsen åter den framför allt brännande frågan om ökat utrymme för museet under en konsekvent utveckling av paviljongssystemet. Planen om tillbyggnad av Herrehuset hade såsom otillräckliguppgivits. Iställethademaninlettunderhandlingarominköpav tvenne angränsande tomter och uppgjort en plan på där befintliga byggnaders inredning för museiändamål, men man hade åter fått skjuta denna åt sidan och tagit under övervägande, om ej byggnadsfrågan skulle kunna lösas genom att i gränsen på den redan förvärvade Lindforsska gården mot norr uppföra en rad köpstadshus i original eller kopia. - Men var taga penningar ifrån? Såsom ett första steg därtill beslöt man att till hösten anordna en ny med penninginsamling förbunden marknad, vid vilken bland annat skulle förevisas en diorama av det påtänkta nybygget. Marknaden lämnade en behållning oberäknat de starkt ökade entreerna, som för året stego till 6,524 kr., av 5,040 kr. Men hur långt kunde man väl komma med dessa -. Ett steg nådde vi verkligen ett steg hittills okänt i >>Kulturens>> annaler -. Vi kunde nämligen minska vår skuld med 5,ooo kr. och samtidigt öka vår bokförda behållning från JJ4,006 till 347,789 kr. och dessutom genomföra en restaurering av »locus peccatorum», varigenom åt detta, sedan putsningen blivit avknackad och den gamla fönsteranordningen återställd, gavs den mycket tilltalande bild, som ännu lyser upp hörnet av S:t Anne-och Adelgatan. För övrigt klagar styrelsen i sin berättelse till r 905 års möte:

Piano komponerat och skuret av Jöns M�rtensson Interiör fr�n Jönköpingsurställningen r9c4

>>Skall då icke även vårt museum, som dock under sin 23-anga tillvaro verkat mera och kraftigare än de flesta andra, snart finna sina mecenater eller kunna tala ett så högt och oavvisligt språk, att dess byggnadskrav bliva fullt offentligt erkända och genom offentliga anslag tillgodosedda».

Det år som förflöt, tills Föreningen åter den 20 juni r906 mötte till årsstämma i Bosebokyrka, blev i högsta grad ett samlandets år. Samlingarnas tillväxt är vad nummertal beträffar den största, som under museets hela femtioåra tillvaro förekommit. Ej mindre än 1,232 n:r förvärvades, därav 822 som gåvor. Att dessa blevo så stora och på en gång stego till det dubbla mot inköpen berodde av den nya form för insamlande av medel som sattes i gång. Jag köpte först och tiggde sedan. Allt det inköpta uppskrevs på listor med angivande av priset, vilka listor sedan av mig personligen fördes runt i södra Sverige. På dessa listor tecknades gåvor till ett antal av 500 med ett inköpsvärde av 7,000 kr. eller ungefär samma belopp, med vilket museet likviderade sina med egna medel inköpta 410 nummer.

Det var de stora Hammerska i Stockholm och Nilssonska i Skara sam· lingarna, som bortauktionerades, lämnade enastående tillfällen att komplettera museets olika avdelningar. Det är endast att beklaga, att våra medel då icke räckte till ännu större förvärv särskilt på den Hammerska skräpauktionen, då jag satt såsom ensam museiman och bland annat inropade ett florentinskt mosaikskåp och en praktfull venetiansk ljuskrona, visserligen framförda såsom skrammel i ett par trälårar men båda oskadade, för 320 kr. Vid samma auktioner förvärvades också Karl XI:s präktiga konstsmidda kassakista samt Bouchardons originalbyst av Karl XII, vilka båda rangstycken gäldades av Professor Quennerstedt. Bland gåvor, �om lågo utanför denna insamling, bör nämnas den av Godsägaren A. B. Wallis, en gammal aldrig sviktande vän till »Kulturen», på hans egendom Dybeck gjorda fornsaksamling på ett par hundra nummer. Nyförvärven utställdes i det nyrestaurerade Locus peccatorum i samband med ett extra Föreningsmöte och väckte mycken entusiasm Karl XII:sbysten sparades dock till årsmötet, då den rest i museiparken avtäcktes av givaren, som försäkrade oss, att, om »Kulturen>> existerat, när Karl residerade i Lund, skulle han säkert blivit en trägen besökare vilket vi också gärna trodde.

Riksantik. Ett irritationsämne, som allt mera började göra sig gällande, var förhållanvanensamt d "11 d . . L d h f d f o d N"" d grundgräv- et t1 grun grävnmgarna 1 un oc yn en ran esamma. ar en stora ningarna kloakgrävningen r 890 vidtog, lämnades »Kulturen» i ganska okvald besitti Lund. ning av alla fynden. Vi följde också grävningarna dag för dag och inhöstade

en rik skörd, som i Riksantikvarien Hildebrands ovan nämnda uppsats om museet också erhöll det varmaste erkännande.

Förhållandet mellan oss och Hildebrand blev emellertid efter det förut relaterade misslyckade försöket till vingklippningavmuseetganskakyligt. Anslaget till fortsatta och avslutande grävningar i Falsterbo indrogs. Fyndfördelningen från de här utförda undersökningarna mellan >>Kulturen>> och Statens hist. museum, somjag betingat dels genom att själv anskaffa endel grävningsbidrag, dels genom att utföra mitt eget arbete nästan utan ersättning blev aldrig verkställd. De tjugo lårar med fynd, som uppsänts till Stockholm, fingo ligga ouppackade i Statens hist. museums källare, och kunde således varken av mig eller någon annan forskare bearbetas. När 1904 grävningarna med anslag av MalmöTrelleborgsjärnvägen återupptogos, blev det icke jag utan Docenten Söderberg, som fick leda desamma. Söderberg som var föreståndare för Universitetsmuseet och som, när vi först började med våra fyndsamlingar i Lund, med ironisk överlägsenhet betraktade dem, när han icke rent av hånade oss för skräpet, började nu få en annan syn på saken och satte också ryckvis in en konkurrens, som visserligen icke betydde så mycket, alldenstund han under sommarferierna, då de flesta grävningarna utfördes, sällan befann sig i staden. Värre var det med en del enskilda okynnessamlare, som började gripa in och ofta lyckades genom överbud på enstaka förnämligare ting åstadkomma en olycklig fyndsplittring. Fortfarande blev emellertid vår fyndskörd den rikaste, då våra undersökningar, så långtmuseets otillräckliga personal medgav det, utfördessystematiskt, särskilt när fastafornlämningar,vilkaförutalldelesnonchalerats, påträffades. Våra Lundaarkeologiskasamlingarhadeviddennatidredan stigit till mer än 1,500 n:r omfattande ett tre- eller fyrdubbelt antal föremål. Det gnisslade alltså ganska allvarligt i de arkeologiska fogarna i vår gamla stad, vilket också gav sig uttryck i tidningspolemik och ett föredrag, som jag på den grund höll i samband med den utställning av Lundafynd, som vi anordnat i Borgarhuset till årsmötet I 905, vilket föredrag återgavs i den kort därefter utkomna årsskriften.

Medan Lund sommaren 1906 låg i sin vanliga djupa sommarslummer med studenterna hemresta och så många infödingar som kunde lämna staden utflyttade, nödtorftigt ersatta av turistande främlingar, pågick som vanligt vid denna årstid gatuarbetet med ty åtföljande kloakgrävningar samt grundgrävningar för nybyggen.

Och såsom vanligt voro jag och mina medhjälpare därigenom fastlåsta i Lund. Semester har nämligen alltid varit något i mitt lexikon tämligen okänt begrepp. Det var särskilt en grävning som denna sommar blev av långt större intresse och räckvidd än vad fallet i allmänhet var.

Lunds Dagblad för den I 3 juli mäler »märkliga grundgrävningsfynd hava gjorts i Lilla Kungsgatan öster om Domkyrkan. Där har framgrävts nedstörtade murar av en kyrka och där invid har påträffats en begravningsplats, varå bragts i dagen flera väl bibehållna likkistor, dels av trä, deis murade av tegel med golv av glaserade lerflisor samt glaserade lerkrus etc.>> Följande dag fortsätter tidningen sålunda: >>-- -En mängd föremål av högt arkeologiskt värde ha tillvaratagits och förts till Kulturhist. museet, varest de komma att giva en ytterligare förstärkning åt den vackra samling av minnesmärken från Lunds äldre dagar, som Intendenten Karlin genom sin energi och påpasslighet där sammanbragt. Grävningen övervakas ständigt av Karlin.>>

Jag hade nu såsom alltid sökt så länge det överhuvud var möjligt, hålla tyst, för att i lugn och ro kunnagöravårt arkeologiska arbete. Det hade också lyckats att under åtta dagar undgå offentlighet. Till Riksantikvarien hade jag emellertid skrivit utan att erhålla svar. När jag äntligen pr telefon lyckades få honom i tal för att utverka ett telegrafiskt förbud för de utgrävda murmassornas sönderslående och bortförande, så att vi, medan det ännu var möjligt, skulle kunna upptaga blocken och överföra dem till museet, strejkade olyckligtvis telefonen, och jag stod utan direktiv. Men ett par dagar senare kom för·bud att röra blocken, varjämte Riksantikvarien förordnade annan man att övervaka grävningen, vilket emellertid icke hindrade, att arbetet fortgick såsom förut intill början av oktober och att trots fyndsplinringen allt det väsentliga hamnade på »Kulturen>>, sedan Riksantikvariens ombud snart åter avträtt. Förbudet gjorde emellertid att blocken med ett undantag, som jag redan lyckats upptaga och som fortfarande jämte andra byggnadsdelar på museet vittnar om kyrkan, blevo mackadam. Genom landsarkivarien L. Weibulls forskningar hade kyrkan utrönts vara S:t Michael. Om grävningen hitintills och de viktigaste fynd, som därvid gjorts, däribland fyra murade och två timrade kistor, vilka jämte murblocket redan bragts till museet, höll jag den I9 augusti inför en församling av flera hundra personer en friluftsföreläsning i museiparken.

På senhösten I906 fingo vi erfara, att grävningarna också officiellt utnyttjats till direkt skada för »Kulturens>> statssubvention, ity att Riksantikvarien, när vårt riksdagspetitum av Kungl. Maj:t remitterades till Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien sökt förmå denna att avstyrka detsamma, och när detta icke lyckades, beledsagat Akademiens tillstyrkan med en skarp reservation.

Detta gjorde emellertid, att Kungl. Maj:t infordrade en förklaring från Kulturhist. Föreningens styrelse, vilken också avgavs. I densamma tillråddes Riksantikvarien att, om han ansåg sig hava skäl för att Intendenten Karlin

uppträtt på något otillbörligt sätt, han måtte framlägga denna sak för laga forum och icke inblanda styrelsen och museet i densamma. Styrelsen ville dock icke underlåta att såsom sin bestämda mening framhålla, att därest icke Intendenten Karlin på så kraftigt sätt som skett och sin uppgift likmätigt ingripit vid grävningarna -, skulle så gott som allt, vad som nu blev räddat, ohjälpligt tillspillogivits.

Då grävningen, de byråkratiska förhindren och deras efterspel tilldragit sig den största uppmärksamhet såväl hemma som i vårt grannland, anmodades jag av Svenska fornminnesföreningen att vid dess årsmöte den 4 mars 1907 hålla föredrag om S:t Michael och de resultat, som vunnits, och samtidigt lämna meddelanden om >>Kulturens>> arbete för räddandet av Kalendehuset. Det talrikt besökta mötet hölls under Professor Oscar Montelius' ordförande- � skap.

Om föredraget, som mottogs med nästan demonstrativt bifall, skriver Dagens Nyheter bland annat: »Det fick ett mycket pikant intresse genom de skarpa ehuru i ytterst hovsam form framställda anmärkningarna mot den högsta ledningen av de arkeologiska angelägenheterna i vårt land.» Huru hovsamma de också voro, föranledde de ett skarpt men mindre hovsamt svar avRiksantikvarien Hildebrand i samma tidning för den 8 mars. Han skriver bland annat:

»- --I Lund anträffades en kyrkogård från medeltiden. Hr Karlin, som är bosatt i Lund, erhöll naturligtvis genast underrättelse därom, men det behagade honom icke att därom underrätta mig. Han är föreståndare för en icke officiell samling, och han ville rikta denna samling därför var det bäst att låta mig vara i ovetenhet om de gjorda fynden. Han begärde icke något tillstånd att företaga undersökningar. Jag hade, på grund af tidigare erfarenhet, icke häller gifvit honom något sådant uppdrag. --- När mitt ombud på grund af den af mig utfärdade fullmakten öfvervakade arbetet och gjorde erforderliga undersökningar, stördes han i sitt arbete af hr Karlin, hvadan polisen måste anlitas för att freda de af mig anbefallda undersökningarna. Detta är det enda 'förhinder', som förekommit, och det är ett förhinder, som icke kunde undvikas. -- -

Hr Karlin har stora förtjänster om bildandet och utbildandet af det kulturhistoriska museet i Lund, men han tillmäter sig en befogenhet att styra och ställa i arkeologiska saker, som icke tillkommer honom. Mot de undersökningar han tidigare gjort vid Falsterbo och Skanör ha grava anmärkningar blifvit gjorda. Dessa undersökningar bekostades till en stor del med anslag af offentliga medel.

Men ehuru flera h förflutit sedan dessa undersökningar afslutades, har det icke behagat hr Karlin att till vitterhetsakademien insända, hvilket varit och är hans skyldighet, redogörelse för undersökningarna och deras resultat.»

Detta angrepp måste naturligtvis framkalla ett svar, och att det icke blev lika hovsamt som vad jag yttrade i mitt föredrag, vill jag visserligen erkänna. Men det är nu så, att fråga och svar gärna stå i samma kasus: (Dagens Nyheter d. 6 mars) >> -Om riksantikvarien själf eller genom något ämbetsbiträde studerade tidningarnas många antikvariska meddelanden eller åtminstone hörde hvad som i telefon berättades honom eller gjorde sig den mödan att genomläsa och därpå besvara de skrifvelser som ingå, skulle redan åtskilligt vara vunnet. Riksantikvarien hade då, för att hålla oss till detta speciella fall, redan under de första dagarna i juli erfarit, hvad som tilldragit sig i Lund. Men väljer han till organ en institution och en institutionsföreståndare, för hvilka sommaren är en ferietid, har han sig själf att skylla, om räddningsverket sker utan hans medverkan eller vetskap och om hans för sent framställda intentioner såsom en följd däraf icke kunna respekteras; och han förvärrar endast sin sak genom att visa dåligt lynne öfver att undersökningar kunna och m!lste göras honom förutan. Men därmed är han emellertid ingalunda fritagen från det ansvar, som följer all försumlighet, och ännu mindre för den skada, som däraf uppkommer. Hade riksantikvarien icke ringt af, när jag den I 9 juli sökte i telefon klargöra för honom frågans innebörd, eller åtminstone beaktat innehållet af den skrifvelse jag omedelbart därpå aflät, skulle mycket vid S:t Michael ställt sig annorlunda.

Jag skref till riksantikvarien: 'Efter flera förberedelser har det lyckats mig att ordna om deras (blockens) upptagande och transporterande till Kulturhistoriska museet, där de skulle åter sammansättas, hvarigenom ett gammalt arkitektoniskt minne blefve räddadt. Sker icke detta, blifva de, då de ligga i vägen för bygget, sönderslagna och få ingå såsom makadam i den nya grunden. Det gäller alltså att förekomma en, hvad jag för min del anser, verklig arkeologisk skada. --- Det kunde ju hända, att du sedan minnesmärket var förstördt, finge byggmästaren dömd till böter, men för min ringa del anser jag, äfven om sådant skulle lyckas, föga vara i antikvariskt syfte därmed vunnet.' Svaret blef ett genom Lunds polismyndigheter grundägaren delgifvet 'förbud att rubba någon af de

lämningar af kyrka och grafvar, som pJträffats', och resultatet blef det befarade - S:t Michaels murblock förvandlades till makadam, så när som ett enda, hvilket med stora kostnader i sista stund räddades till museet. Ar det på denna polisåtgärd riksantikvarien syftar, när han talar om polisskydd för sitt ombud mot mitt störande ingripande, ty någon annan åtgärd har, enligt högsta polischefens i Lund intyg, icke förekommit ---.

Riksantikvarien uppträdde för öfrigt genom sitt ombud och sin ödesdigra ukas först sedan de viktigaste undersökningarna redan voro utförda och de värdefullaste fynden gjorda. Hvar de märkliga grafkistor och grafkärl och öfriga fynd som till stor del upplockades i bitar, men åter hopsatts på museet, skulle hamnat, om räddningsverket varit beroende af riksantikvariens anordningar, behöfver väl knappast påpekas. Det mesta hade gått samma väg som blocken. De föga mindre märkliga fynd som gjordes sedan ombudet afträdt från platsen hade väl också fått göra dem sällskap eller på sin höjd såsom lösslitna fragment i museer och privatsamlingar fått tala om svensk fornminnesvård.

Hvad S:t Michael beträffar, har jag endast att förebrå mig en sak, att jag icke påskyndade upptagandet af murblocken, så att arbetet hunnit utföras, innan hr Hildebrands förbud kom. Men det är ju icke lätt att förutse en handling sådan som den, hvilken beseglade S:t Michaels kyrkoresters öde.

I mitt föredrag beklagade jag det ovisa ingripande, som motverkade och fördyrade räddnings-och undersökningsarbetet, och jag uttalade den förhoppningen, att något sådant aldrig mer måtte upprepas i svensk fornminnesvård. - - -

Hvad har för öfrigt riksantikvariens fornminnesvårdande verksamhet, för att här endast beröra Lund och närmaste omnejd, uträttat under det gångna året? Har han sig bekant, att jämte S:t Michaels ännu tre andra medeltida begrafningsplatser förliden sommar påträffats i Lund och har han företagit några åtgärder med anledning däraf? Vet han att de märkliga resterna af Lunds södra port upptäckts och har han skaffat sig underrättelse om att de sista lämningarna af Lunds Gråbrödrakloster i fjol jämnats med marken och föranstaltat om någon undersökning vid gräfningarna på platsen? Har riksantikvarien bekymrat sig om det gamla Kalendegilleshuset och dess öde? Har han vidtagit några rättsliga åtgärder med anledning af den pietetslösa grafrannsakan i Odarslöf och Göddelöf?

STYRELSEMEDLEMMAR

Friherre Nils Djurklou Borgmästare Carl Brink Kyrkoherde Justus Lindau

Professor Arthur Stille

Apotekare Fr. Montelin

Nej - men däremot har han sökt hos regeringen bl. a. genom beskyllningen mot Kulturhistoriska föreningen, att den till k. m:t gjort 'en framställning som uppenbarligen var afsedd att vilseleda k. m:t', beröfva museet dess statsanslag, och hvarför? Svaret är lätt funnet. Det är räddningsverket vid S:t Michael som kommit mitt och Kulturhistoriska museets syndamått att flöda öfver. ---

Då hr Hildebrand låter sig angeläget vara att betona 'sitt på grund af tidigare erfarenheter bristande förtroende' till mig, kan jag därom endast säga, att förhållandet är fullt ömsesidigt. Orsaken och grunden härtill torde vara för hr Hildebrand lika litet främmande som för mig. Jag är också lika viss på att icke erhålla något offentligt uppdrag af hr Hildebrand, som jag är öfvertygad om att den själfrannsakan han nyligen ut!ofvat beträffande sin fortsatta lämplighet såsom högsta vårdare af landets fornminnen icke kommer att lända till den svenska fornminnesvårdens snara båtnad. Men jag vet också, att det finnes annan rannsakan än själfrannsakan, och att en mans öde ofta kan vara mera beroende af den förra än af den senare.

Hr Hildebrand slutar sin skrifvelse med att kalla fram i erinran mina gräfningar i Falsterbo, han gör det naturligtvis icke till min favör. Jag har, säger han, gjort mig skyldig till grava anmärkningar och icke lämnat redogörelse för mina undersökningar. Jag vill icke i detta sammanhang uppta anklagelserna till bemötande. Riksantikvarien skall emellertid icke länge behöfva vänta på min 'redogörelse'. Innan den 6 april mötas vi ännu en gång vid Falsterbo.»

Med detta mitt svar var emellertid striden avslutad. Något sammanträffande vid Falsterbo före den 6 april - den dagen riksantikvarien, som satt på gammal stat, var berättigad men icke skyldig att avgå, behövdes icke. Han begagnade sig av den rättighet, som genom omständigheternas makt blev en skyldighet, så snart pensionsfrågan hunnit ordnas.

Med riksantikvarieskiftet följde också ändrade förhållanden mellan >>Kulturen» och rikets högsta antikvariska myndigheter välvilja och förståelse, som fortgått alltintill denna dag.

En av den nye riksantikvarien Oscar Montelius första fornminnesvårdande åtgärder var också att ordna förhållandena i Lund så, att, när icke i särskilt fall annorlunda bestämdes, den antikvariska tillsynen och arbetet på Universitetets och Domkyrkans område anförtroddes åt Universitetets historiska museum, medan den övriga staden överlämnades åt »Kulturen».

En annan följd av riksantikvarieskiftet var, att medel anslogos dels av Vitterhetsakademien dels av Kungl. Maj:t till fortsättning och avslutande av grävningsarbetet vid Falsterbo under min ledning; vartill ytterligare kommo några av mig insamlade enskilda bidrag. Vid denna tid I 907 utgjordes Föreningens styrelse av Professor Fahlbeck ordf., Borgmästare C. Brink v. ordf. efter Professor J. Thynfn, som temporärt avgått för att några år senare åter inträda såsom Kungl. Maj:ts ombud, Prof. Aug. Quennerstedt, riksdagsman J. Bengtsson, Friherre C. Kurck, Dekorationsmålare Sv. Thulin, Friherre N. Djurklou, som från suppleant övergått till ordinarie efter Friherre A. Gyllenkrook, Intendenten Karlin samt Doktor E. Söderwall såsom stadens ombud. Suppleanter voro Kyrkoherde J. Lindau, Professor Arthur Stille och Direktör R. Dickson.

Aven bland Föreningens och museets tjänstemän hade förändringar inträtt. Friherre H. Fleetwood hade såsom amanuens efterträtt G. Gigner, Fröken Måås-Fjetterström såsom tecknerska Th. Mattson och Bildhuggare H. Nelsson Bror Sahlström.

Under sommaren och mitt under S:t Michaels-grävningarna planerades den femte sydsvenska konstslöjdutställningen med särskild styrelse och Intendenten såsom vanligt till kommissarie. Den skulle under hösten hållas i Kristianstad. Utställningen fick sig upplåtna synnerligen goda lokaler i Ostra folkskolans undervåning och pågick från den I5 sept. till den 7 okt. Den räknade I69 utställare och 2,500 utställningsföremål. Utställningens stilfulla diplom var såsom vanligt tecknat av Jöns Mårtensson. I penningspris utdelades I,ooo kr. jämte tvenne resestipendier å respektive 500 och 300 kr. Konstindustrilotteriet gjorde inköp för 2o,ooo kr. Pressen, såväl den lokala som landspressen i allmänhet, ställde sig mycket välvillig. Några korta utdrag må anföras. Sydsvcnska Dagbladet skriver:

Utställningen gaf talrika prof härpå (god textilkonst) och om Kulturhistoriska Föreningen, som själf deltog i utställningen, ehuru utom täflan, kom att intaga en förhärskande plats äfven inom denna konstslöjd, så berodde detta säkerligen på de talrika präktiga gobelinerna, hvars originella mönster konstslöjdanstalten själf komponerat. Inom de tvenneandra grupperna var Föreningens öfverlägsenhet uppenbar, hvilket särskildt gäller konstslöjdanstaltens arbeten i trä och metall. Dock, det är uppenbart, hvilket välgörande inflytande föreningens verksamhet på detta område utöfvat och detta ej blott genom eget föredöme, men genom den pekuniära uppmuntran, som föreningen satts i stånd att ge. - - ·->>

Utställningen i Kristian stad.

MUSEICHEFER AV STöRRE BETYDELSE

»KULTURENS» HISTORIA

Dr. Arthur Hazelius Nordiska Museet

Direktör Bernhard Olsen Dansk Folkemuseum

Riksantikvarien Hans Hildebrand Starens Hiscoriska Museum

Riksantikvarien Oscar Montelius Starens Historiska Museum

Professor Justus Brinckmann Museum fi.ir Kunst und Gewerbe, Hamburg

Lunds Dagblad: ,_ - -

Utställningen visar sig vara en lika lycklig insats i det konstindustriella arbetet som sina föregångare och länder de enskilda konstslöjdacne och handtverkarne till all berömmelse, om också nu som förut Kulturhist. föreningens konstslöjdanstalts arbeten i dubbel bemärkelse står hors concours. -- -»

Kristianstadsbladet: »- Det allmänna omdömet om utställningen, sådan den färdigordnad i går tedde sig, torde bäst kunna omskrifvas med en uppmaning: Gå dit och se! Den förtjänar ses. Allmänheten tyckes just nu börja vakna upp ur sin dvala af likgiltighet för konst och konstslöjd och taga en verksammare del i deras framåtskridande än tillförene. Den börjar allt mera förstå vikten af en skönare omgifning i hemmen och hvilken glädje och harmoni det sprider. Om allt detta gifver den nu pågående utställningen ett fullgodt vittnesbörd. Såväl inom möbelbranchen som textilindustrien står konstslöjdanstalten i Lund främst bland utställarne. Hvar och en vet hvad anstalten, kulturhistoriska föreningens konstverkstad därnere vid den skumma Adelgatan gjort för exempelvis vår gamla allmogekonsts räddande ur glömskan. -- - Hvar träffa vi maken till den möbelskulptur, som återfinnes å sängen eller pianot. De båda pjeserna synas oss vara representanter för den finare, friare och mer utvecklade smaken inom möbelindustrien, den som omsider skall föra oss från det slafviska efterapandet af alla möjliga äldre stilepoker. - - -�

Norra SkJne:

>>-

Kulturhistoriska föreningen i Lund har gjort en väldig insats i Sydsverige för konstslöjdenshöjande samt har lyckats få fram en renhet och stiltrogenhet, som man för några tiotal år sedan inte vågade drömma om.

Att utställningen, sådan den nu ter sig, kan betecknas som den. högsta exponenten för sydsvensk konstslöjd, därtill bidrar naturligtvis väsentligt den 'preventiva censur', som 'Kulturen' utöfvar vid sina utställningar. -- -»

Svenska Dagbladet:

»Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige, hvilken under intendenten G. J:son Karlins energiska och målmedvetna ledning gjort en synnerligen vacker insats i arbetet på den svenska konstoch hemslöjdens höjande, har i dessa dagar i Kristianstad öppnat en

konstslöjdutställning, som förtjänar att uppmärksammas af alla, hvilka inse betydelsen af att en förädladsmak och en renad stilkänsla vinna inträde i de tusen hemmen i och genom de föremål, som tjäna till deras inredning och prydande. ·-,

Liksom föregående utställningar förbands även denna med ett allmänt föreningsmöte under Landshövdingen Friherre Louis de Geers ordförandeskap. Ur det inledningsföredrag kommissarien höll över diskussionsämnet Vad hava de sista tio åren lärt oss beträffande konstslöjden? må här efter referat i en lokaltidning anföras:

>>- - -

De senare tio åren ha lärt oss att taga afstånd från allt gammalt och förlegadt och bilda oss egna ideal. Därunder ha helt naturligt förekommit ej få utsväfningar, men det nya vi satt in har dock icke varit af så revolutionär beskaffenhet att det upphäft de estetiska grundlagarna gemensamma för gammalt och nytt, endast formerna är det, som förändrats efter vår egen tid och vårt eget sinne. En mörk salong, mörka tapeter, mörka möbler, svag belysning - detta var förr·idealet, nu däremot kan man ej få nog af ljus och glans och glädje.

Af serpentinmaneret ha vi tillgodogjort oss liniernas rytm, men den har fått underordna sig krafvet på konstruktiv riktighet, ur den gamla folkkonsten ha vi hämtat goda motiv, men vi ha icke därför slafviskt satt den i högsätet. Se vi på denna utställning finna vi, att naturen i första rummet fått spela in, det växer och spirar i de ur den gamla konsten hämtade motiven, men själfva uppfattningen är en annan, lämpad efter vår tid och dess skönhetskraf. - ->>

Vid mötet och, sedan prisutdelningen av Ordföranden förrättats, hölls ännu ett föredrag, denna gång ett rent kulturhistoriskt med ämne Gravskicket under medeltiden, särskilt framkallat av det aktuella grävningsevenemanget på S:t Michael i Lund.

Nya g&rds- I sin redogörelse till Föreningens årsmöte den 22 juni r 907 framhöll styrelförvärv. sen, vilket betydelsefullt år det var, ity att det till hösten blev 25 år, sedan Mus�et� museet grundades, vilket minne man också borde fira på ett värdigt sätt. omor nmg De nya krafttag, till vilka de 25 åren förplikta, hade också redan tagit samt 25_Jrs- sig uttryck i inköpet av de angränsande Olssonska och Jeppssonska gårdarna jubileet. för 8,ooo och 38,ooo kr. Gamla och nya sparbankerna hade för fem år beviljat räntefria lån å respektive 2o,ooo och ro,ooo kr., vilka styrelsen beslutit att arivända till hela Borgarhusets samt den på Jeppssonska gården belägna byggnadskömplexens omdanande till museum i samband med gatuhusens i de

nyförvärvade fastigheterna utnyttjande till intendents-, amanuens- och vaktmästarebostäder. Därjämte begärde styrelsen, att Föreningen skulle ställa sin lösa och fasta egendom såsom säkerhet för de ytterligare lån, som gårdsköpen kunde erfordra för nydaningsverkets fullbordande, vilken säkerhet också lämnades.

I förhållande till den korta tiden av knappast fem månader, som återstod till verkets fullbordande och jubelfestens firande, som dessutom innebar så gott som hela museets omordnande, var det ett verkligt jättearbete, som förelåg, med som vanligt allt för svaga krafter. Detta gjorde, att Föreningen måste frånsäga sig att deltaga i den konst- och industriutställning, som anordnad av Fabriks- och Hantverksföreningen hölls i Lund samma sommar. Den irritation detta vårt uteblivande åstadkom, ity att man tydligen icke ville förstå våra allt för giltiga skäl, tog sig uttryck i skarpa angrepp dels i det lokala pressorgan, som på den sista tiden något omilt farit fram med >>Kulturen» och dess förste tjänare och dels från utställningsstyrelsen själv, i vilken tidningen i fråga hade den starkaste möjliga förankring. Man klagade till och med hos kommers, kollegium över bristande uppfyllelse av vårt åtagande att till Konstindustrilotteriet av utställarna uppköpa eller beställa för minst I 5,ooo kr. I vårt svaromål kunde vi emellertid lätt visa, att vi med r,643 kr. överskridit detta belopp och erhöllo också kollegiets fulla godkännande av vårt handlingssätt� Men dyningarna av dessa strider förmärktes ännu, när stadsfullmäktige den 26 okt. behandlade vår anslagsfråga, ity att efter en ganska hetsig debatt en minoritet av ro medlemmar mot 21 röstade för anslagets sänkande från 2,500 kr. till 1,500 kr. Ur Lunds Dagblads referat av debatten kan jag icke neka mig att anföra vår nuvarande hedersledamot Konsul Westrups anförande i frågan: >>Hr \Vestrup ansåg det föga värdigt en kommunalrepresentant att föreslå, att staden skulle hämnas på en institution, därför att den ej deltagit i utställningen. Tal. hyste den öfvertygelsen --- att Kulturhistoriska föreningen med kraft och energi visste häfda sin ställning och vore en heder för vår stad. ---För öfrigt hade Kulturhistoriska föreningen på förhand påpekat, att utställningen borde uppskjutas till nästa år, då föreningen skulle kunnat deltaga. _,,

Men jubelfesten närmade sig. Trots allt forcerat arbete hade den måst uppskjutas från den 2r okt., som skulle varit den egentliga jubeldagen, till den 30 nov.

Det upprop styrelsen utfärdade till festen slutade med följande ord:

>> Vi vädja därför i denna stund till alla vänner af svensk, specielt sydsvensk, odling och odlingshistoria att inträda i

vår förening, så att vi den stora mönstringsdagen den 2I okt. må stå i djupa led fylkade kring det standar med inskriften forntidframtid, som här för tjugofem år sedan restes såsom ett samlingstecken för alla, hög och låg, rik och fattig, i stad och på land. Alla vilja vi ju i fosterlandskänslans fördjupande till en vördnadens kult af hvad fäderna gjort förbundet med handlingens frimodighet i framtidsarbetets tjenst skåda folkets och landets lycka och därför gärna bringa vårt offer.>>

Huru tedde sig museet vid denna mönstring, till vilken man inbjudit representanter för regeringen, anslagsbeviljande myndigheter, kulturella samfund, in- och utländska museer, donatorer, medlemmar av Föreningen samt pressen?

Varken den korta tiden eller penningtillgångarna hade gjort det för oss möjligt att helt genomföra vår plan. Kalendehuset hade ännu icke flyttats till »Kulturen», arbetets och det dagliga livets historia, som skulle rymmas i den Jeppssonska gården i byggnader, som efter sin omdaning kallades Ystadshuset och det Schlyterska huset, voro ännu endast delvis ordnade i nedre våningen.

Men förändringarna voro i alla fall stora. Herrehusets 2 :dra och 3:dje våningar hade helt omordnats likaledes Borgarhuset med r2 rumsinteriörer från I400-talet till mitten av förra århundradet samt en minnessaL En öppen hall bakom Borgarhuset hade uppförts och ordnats för lantbruk och fortskaffningsmedel.

Ur den redogörelse jag vid festen lämnade över de gångna 2 5 årens utveckling må följande siffror markerande ställningen för dagen anföras: Samlingarna räknade I7,654 nummer med ett bokfört värde av 33I,605 kr. Inkomsterna hade i runt tal uppgått till 450,000 kr., museet hade besökts av i runt tal en kvarts miljon människor, värdet av samlingar och fastigheter tillsamman kunde beräknats till 8oo,ooo kr., vilka emellertid trycktes av en skuldbörda på I9o,ooo kr. Museets tomtareal var 8,ooo och dess golvyta 2,ooo kvm.

Det var Karl XII:s-dagen, Ltmdadagen framför andra, som museet valt till sin jubeldag. Den stämningsrika aftonen med facklornas fantastiska skimmer över hjältekonungens bild, kring vilken de gamla historiska byggnaderna stodo vakt, sKulle icke lätt glömmas av deltagarna i festen.

Styrelsens ordförande Professor Fahlbeck utvecklade i det tal, med vilket han hälsade Föreningens gäster, det program, som lett vår verksamhet allt från början, om det också såsom allt, som har livets och utvecklingens möjligheter i sig, under åren vuxit och fördjupats. Festmiddagen på Akademiska föreningen och aftonens samkväm i Borgarhuset medförde givetvis en mängd adresser och tal, bland vilka jag endast vill erinra om ordförandens, Statsrådet Hammarskjölds, Biskop Billings och Riksantikvarien Montelius', vilken senare precise-

Avtäckningen av Karl XII:s bysten den 20 juni r9o6

Från 25-årsjubileet den 30 november 1907

rade museets uppgift »att skapa en samlad bild av den Nordiska kulturen, som gått sin väg fram över Skåne>>.

Att vi fingo en, såsom det heter, god press, kanske allt för god, är nästan självklart. Alla strider voro i denna stund glömda. Ej blott i vårt eget land utan även i grannländerna kommo tidningar och tidskrifter med långa originalartiklar belysta av ett rikt bildmaterial, vilka skildrade museets uppkomst, utveckling och närvarande ståndpunkt. Man framhöll den målmedvetna konsekvens med vilken arbetet bedrivits, de nya uppslag som utgått från detsamma o. s. v. Så skrev t. ex. tidningen Kjebenhavn:

»- -- Sja:len i hele det ma:gtige Arbejde, som siden 1 88 2 er udfoldet her for at skabe et saa vidt muligt fyldigt Billede af de svundne Seklers Kulturepoker, er den trods et Kvartsekels Ka:mpearbejde endnu lige utra:ttede Intendent for Musa:et G. Karlin.

Det er Gennemforelsen af det saakaldte Paviilonsystern, som for bestarrdig vi! sikre Karlin en Forsteplads indenfor Musa:umsverdenen. I 1890 blev Ideen udkastet, og allerede to Aar efter var den i de store Hovedtra:k bragt til Udforelse. --Enhver vii kunne sige sig selv, at et Musa:um, indrettet efter dette Pavillonsystem, i ganske sa:regen Grad er i Stand til at anskueliggore de ellers ofte saa vildsomme kulturhistoriske Epoker. Herhjemme har vi kun noget lignende i Dansk Folkemusa:um ude ved Lyngby, men dets Leder, Bernhard Olsen, har da ogsaa faaet Impulserne hertilnetop fra Karlin i Lund. Utvivlsomt bor vi i langt st0rre Grad slaa ind paa en lignende Vej herhjemme. Vanskeligheden ved Systemet er isa:r dets Dyrhed og de store Krav, det stiller i Retning af Arealomfang. 'Kulturen' - som Musa:et i Lund popula:rt kaldes - spa:nder over et overordentlig stort Areal.

Selve Kvartsekelfesten var som man kunde vente sig det hos vore svenske Bmdre sja:ldent stilfuld. Svenskerue ejer jo en egen charmerende Sans for fornem, glansfuld Stil. Men stemningsrig var Festen tillige - ikke mindst Aftenens 'Kulturfest' i det gamle Borgerhus, der straalede i Hundreder af Ka:rters Ska:r, der ligesom lagde det levende Livs Glans over de svundne Seklers Hjern. ---» Ett utdrag ur en anna:1 dansk tidnings, Politiken, skildring av själva festen må också här anföras: 140

»I de storstilede Festligheder, hvormed man i Lordags ovre i Lund fejrede det kulturhistoriske Museums 25 Aars Jubila:um, var der kun et eneste Punkt, hvor Anstrengelserne ikke helt svarede til

Forventningerne. Og det var den spiendide Middag i Studenterforeningen. Ceremonieller var altfor stift. ---

Ganske arrderledes Stemning var der over Formiddagens Modtagelsesfest i det gamle danske Borgerhus.

l den Vrimmel af Huse og Gaarde fra gammel Tid, som Museet i Lund efterhaanden er blevet til, ligger 'Borgerhuset' med den store Sal, som noje gengiver et rigt skaansk Borgerhjern fra Dansketiden. Her begyndte Dagens Fester med en Sammenkomst, som Professor Fahlbeck gav et stxrkt svensk Sving ved den Patos, hvormed han skildrede Museets nationale Betydning, og ved den sirlige Anstand, hvormed han modtog Lykonskningerne fra Institutioner og Byer rundt om i Sverig, fra Finland og - gennem Direktor Bernhard Olsen fra Danmark. Situationen skabte ligefrem historisk Illusron. ---

Da de bestjernede Honoratiores ud paa Aftenen rejste sig fra Middagsbordet i Studenterforeningen, var Pladsen udenfor et Hav af Mennesker med en stor, hvid Skumplet midt i: det var Studenterne, som, iforte !ange, hvide Kitler og de hvide Mössor, stod parate til at bxre Faklerne gennem Byen.

Da Baalet var brxndt ud, var alle Festdeltagerne samlede paa Museets Grund, hvor Dagen sluttede med en ejendommelig 'Kulturfest'. Rundt om i Anlxget brxndte Eegblus en Illumination, mod hvilken Tivolis synes ordinxr. Men ogsaa inden Dors var der Lys: i de gamle Kaminer og Pejser luede ma:gtige Vedbaal, alle Kxrter og Lamper og Lysekroner var ta:ndte -i Oldtidens Hytter, i Middelalderens Bondestuer, i Ren:essancens Riddersale og i Dansketidens Borgerhjem.

Maallose gik de danske Gxster om i dette til Trxngsel fyldte, til Illumination oplyste Museum, der trodsede alle tilvante Farestillinger om, hvad et videnskaheligt Museum kan bruges til. Man korsede sig af Forfxrdelse - indtil man forvildede sig ind i en gammeJ lavloftet skaansk Tra:kirke, hvor Lysene var txndte i alle Stager, og hvor en eller anden spillede Salmer paa det gamle Orgel. Saa betoges man af Stemningen og syntes, at her havde for en Gangs Skyld et Museum formaaet at give de dode Ting Liv>>.

Till och med vår egen Folkets Tidning hade gripits av dagens betydelse och ?gnade oss följande erkännande ord:

»- - Föreningens och museets betydelse har ingen underskattat. Deras värde skola erkännas länge efter oss. Lunds samhälle,

rL \ l \l \i i _;,

l l j r·, r------,

Plan av Kalendehuset vid utgrävmngen

A, B och C det äldsta Kalendehuset, uppfört mot 1 1oo-calets slut. D det på 1400-talet uppförda försvarstornct. E en i början av I sco-talet gjord tillbyggnad. C och D de till rivningen 1908 bevarade och till museet flytrade återstoderna

Kalendehuset med den kopierade Fideporten från Gotland

som njuter fördelen af att äga dem inom sig, har också genom år visat sin erkänsla. Och då jubileet nu är inne gå från när och fjärran Önskningarne om lycka och framgång upp till det säte, där minnena från fordom funnit en fristad.

I va,cker hågkomst träder också i dag för oss bilden af honom, som i Kulturhistoriska Föreningen och dess museum satt en af de bästa frukterna af sin andes rika kraft. Martin Weibull lade grunden och byggde huset, i hvilket andra ordnat möblerna. Han var föreningens stiftare och dess förste chef genom en serie år, han gaf impulsen till dess vardande och inriktade den utveckling, som åren och omständigheterna sedan möjliggjort.>>

.1-4in hå!'. fastslagna ställning i »Kulturens>> tjänst såsom tapetserare har jag så mycket livligare senterat, som jag allt intill denna dag fortsatt med samma hedervärda, museinyttiga_yrke.

Pen 14 dagars vila jag efterfestens slut tog mig var strängt taget den första jag åtnjutit sedan 1900. Jag for till Hamburg och genomlevde där med min gamle lärare och vän Justus Brinckmann några visserligen icke sysslolösa men åock vilsamma och lärorika dagar. Naturligtvis kunde jag icke underlåta att även på denna färd rikta museets samlingar, särskilt de keramiska, genom köp och byte.

Vid tiden för årsmötet 1906 hade frågan om bevarande av det gamla KalendeKalendebrödernas gilleshus redan blivit för oss aktuell. Frågan föranledde en huset. längre diskussion och resolution. Diskussionen inleddes av sekreteraren-intendenten med ungefär följande ord:

>>

Talaren som hade uppgjort ritningar till byggnadens restaurerande och framtida användande hade dels sökt intressera enskilda fornminnesvänner för sammanskjutande av så mycket penningar, att man på basis av dem skulle kunna ingå till staden med ansökan om anslag till täckande av bristen i den summa, som inköpet av huset med tillhörande tomt minst JO,ooo kr. skulle kräva; men såväl detta försök som försöket att bilda ett bolag till förvärvande av hus och tomt för anordnande av en modern gillesstuga hade strandat på grund av omöjligheten att åstadkomma ens en så pass stor summa, att i förra fallet en vädjan till staden, i senare fall ett lån skulle kunna fylla resten. Det vore emellertid djupt beklagligt, om detta ett av de sista byggnadsminnena från Lunds stora medeltid skulle utplånas. Då alla utvägar tycktes vara stängda för byggnadens bevarande på sin ursprungliga plats, måste man om

också med svidande hjärta söka arbeta för en annan räddningsplan: husets flyttande. För vinnande av detta ändamål hade den nuvarande ägaren, v. Konsul Fr. Arfvidson, som även för förverkligandet av dc tvänne förutnämnda planerna varit den ende, som velat bidraga med något mera avsevärt belopp, visat sig mycket intresserad. Och man kunde av honom motse ej blott skänkarrdet av själva huset utan ett bidrag av 5 ,ooo kr. till dess återuppförande på Kulturhist. museet. Kunde ytterligare 1o,ooo kr. eventuellt genom anslag av staden Lund anskaffas skulle byggnaden, nedtagen i stora block, kunna återuppföras i museets trädgård med trappgaveln mot Adelgatan, och här komma att bilda den länge saknade ramen för de Lundensiska lokalsamlingarna: dessa rika fynd, vilka varje år som gick och varje ny grävning som företogs i den gamla Kulturjorden ökade. ---

I den därpå följande diskussionen, i vilken Ordföranden, D:r L. Holmström, Akad.-sekret. O. Ehrnberg, Docenten J. af Klercker m. fl. deltogo, uttalades nödvändigheten av att allt som kunde göras gjordes för att söka avvända den hotande faran för husets förstörande. De flesta talarna anslöto sig till inledarens mening, att husets bevarande på sin ursprungliga plats vore under alla förhållanden det lyckligaste, men om detta icke låte sig göra, vore det väl om medel kunde anskaffas för dess flyttande till museet. - -»

Resolution fattades i den av diskussionen angivna riktningenmed anmaning till styrelsen att handla därefter.

Det gällde då i första rummet att få ett anslag av 1o,ooo kr. beviljat av staden Lund, vilket tillsammans med de redan av ägaren skänkta 5 ,ooo kr. skulle räcka till bekostande av husets flyttning till museet, om den lokala räddningsåtgärden skulle visa sig omöjlig. Frågan togs i stadsfullmäktige upp av dess v. ordf. Akad. sekreteraren O. Ernberg, >>Kulturens>> högt förtjänte revisor, lika strängt kritisk som varmt kännande för institutionen och dess närmaste man. Anslaget beviljades efter en ganska märklig diskussion väl ägnad att kulturellt skilja agnarna från vetet.

Med detta anslags voterande var emellertid Kalendehusets öde ännu icke avgjort. Frågan togs ånyo upp i hela sin vidd genom ett försök, vartill initiativ utgick från ecklesiastikministern, Statsrådet Å. H. Hammarskjöld, att förmå Domkyrkan, som en gång ägt tomten, att åter tillösa sig densamma och därigenom rädda huset, vars restaurering och inredning till Lundasamlingarna vi i sådant fall med erkänd äganderätt -huset var ju redan skänkt till museet -

åtogo oss för de 15 ,ooo kr., över'vilka vi kunde förfoga. Frågan var nära sin lösning men strandade, såsom förhållandet så ofta och beklagligen är, på en liten oväsentlighet. Domkyrkorådet ville icke erkänna vår äganderätt. Formellt angavs skälet vara, att köpet skulle innebära - ett icke försvarligt användande av kyrkans medel. Vi hade dock redan förvissat oss om kammarkollegiums medverkan till frågans lösning.

Fyra och ett halvt år hade det lyckats oss att uppskjuta rivningen, när vi nu med tungt hjärta måste gripa till den sista resursen, husets flyttande.

Ur ett privat brev, som jag i förstasmärtan över, att även detta sista lokala räddningsförsök skulle misslyckas, skrev, och som jag sedan fann offentliggjort i en tidskrift, vilken liksom pressen i allmänhet med största intresse och förstående följde vår kamp, hämtar jag detta avsnitt:

>>Det är sådana händelser, som för en fornminnesvän äro de smärtsammaste i lifvet. Allt arbete är användt förgäfves, allt hade kunnat lösas och dock . . . I sådana ögonblick är det den personliga medellösheten kännes hårdare än eljest. De ideella medeln räcka icke och de materiella saknar man. Men det tjänar ingenting till att nu längre tala härom. Nu skall alltså huset flyttas till Kulturhistoriska museet eller rättare sagt uppställas i trogen kopia, ty strängt taget kan man aldrig flytta en historisk byggnad. Historiens andar följa icke med, de dö när grunden brytes upp. Men såsom kopia skall Kalendehuset fylla bestämmelsen att mottaga hvad Lunds klassiska jord gömt och gömmer, och det skall dessutom tala allvarsord om en tid, som ännu icke lärt sig förstå innebörden af hvad det vill säga att förstöra sibyllinska böcker.>>

Alltså började nedbrytandet och flyttningen våren 1908.

Den 29 maj skriver Lunds Dagblad:

>>Arbetet med Kalendehusets flyttning till Kulturhistoriska museets trädgård är nu så till vida slutfördt att själfva murstommen hunnit fullbordas. Flyttningen har under Intendenten Karlins insiktsfulla ledning gått med stor raskhet. Det gamla medeltidshuset kommer en gång i fullbordat skick att ytterligare öka utrymmet för museets alltjämt växande samlingar. Det har också fått en plats, där det gör sig förträffligt. -

I går firades >>resegillet>> i närvaro af ett stort antal inbjudna. Intendenten Karlin erinrade i ett kort tal om att, då nu Kalendehuset är färdigt, det är det näst bästa af hvad man kunnat göra af detsamma för vårt samhälle och vårt land, som skett. Det bästa hade nämligen varit att denna gamla medeltidsbyggnad fått stå kvar

Internt arbete. Grävningar.

på sin plats. -'------ Sin tacksamhet framförde Intendent Karlin i främsta rummet till staden, som bekostat flyttningen för så vitt denna ej kostar mera än Io,ooo kr., i andra rummet till Konsul Fr. Arfwidsson, som icke blott skänkt själfva huset men också bidragit med 5,ooo kr. till dess räddning, och slutligen i tredje r > ummet till alla dem, som med råd och dåd skänkt sitt bistånd till dess bevarande. __:_ -»

På det att även altera pars' uppfattning skall få komma till sin rätt, vill jag anföra följande samtida passus ur den andra Lundatidningen Folkets Tidnmg:

»Smörja hjälper. Som bekant anslogo stadsfullmäktige den IO okt. I 906 Io,ooo kr. till det s. k. Kalendehusets flyttning till Kulturhistoriska museet.

Det var då, när anslaget stod på, alldeles rysligt brått om med flyttningen af huset. Anslaget beviljades, och Lund har sen dess i mer än två år gått och tittat på det märkvärdiga huset, som inte ville flytta sig en millimeter utan alltjämt stod kvar på samma plats som förut. Omsider lyftade »Kulturen» 2,000 kr. af det för flyttningen beviljade anslaget. Nu, trodde man, skulle det bli fart i flyttningsarbetet, och Lund hoppades dag för dag, att det vanprydande rucklet vid Storgatan skulle försvinna.

Men den förhoppningen var fåfäng. Huset stod lika stabilt på sin plats nu som förr . . . tills till och med·våra beskedlige stadsfullmäktige funno att det gick väl långt icke huset men sättet att pröfva deras tålamod. Och så beslöto de i fredags nolens volens att de redan utbetalda 2,ooo kr. skulle afdragas på »Kulturens>> årsanslag, försåvitt flyttningsanslaget å Io,ooo kr. ej blefve för sitt ändamål användt, hvadan alltså 'Kulturen' nu af sitt årsanslag skulle ha att lyfta endast 500 kr.

Detta beslut har synbarligen haft åsyftad värkan. Kalendehuset har äntligen i dessa dagar börjat flyttas, för att omsider uppstå en skepnad, som liknar allt annat men icke Kalendehuset.>>

Vid Föreningens årsmöte den I8 juli I908 stod Kalendehuset färdigt men ännu icke inrett för sitt avsedda ändamål. Samtidigt hade vi avslutat ordnarrdet av arbetets historia med metall, trä, läder och textil i det Schlyterska husets nedre våning. Avdelningarna för äta och dricka, njutningsmedel och hälsovård samt eldens historia intogo övre våningen. Borgmästarehuset från Ystad eller rättare sagt kopian av detsamma hade i sin bottenvåning tagits

Svenska Fornminnesföreningen utanför Kalendehuset iuni 1909

Kalendehuset och muren sedda från Adelgatan

i bruk för handel och köpenskap, mynt, mitt, mål och vikt samt i sin övre sal för den andliga odlingen läsa och skriva, musikhistoria, tidmätare, vetenskapliga instrument, religion och folktro.1 l samband med Kalendehusets flyttning hade en tegelmur anslutande sig till detsamma uppförts längs Adelgatan.

Styrelsens berättelse betecknar med rätta det gångna året såsom ett av de händelserikaste i Föreningens tillvaro, därvid närmast syftande på 2 5-årsjubileet och det stora nydaningsverkets nära avslutande, varigenom museet nu förfogade över 6 5 utställningsrum frånsett lokalerna för expedition, lotteri, konstslöjdanstalt samt bostadshusen. Byggnadernas antal utgjorde sexton, trädgårdspaviljongen som inretts till en avdelning för jakt och fiske däri inräknad.

H. Maj:t Konung Gustaf hade markerat sitt intresse för Föreningen genom att åtaga sig beskyddarskapet av densamma; H. K. H. Kronprinsen hade samtidigt antagit kallelse till 1:ste hedersledamot, varjämte Kronprinsessan lovat att utöva beskyddarskapet över den nya höstmarknad styrelsen planerade till mitten av oktober.

På grund av vid årets riksdag till ro,ooo fördubblat statsanslag och den stora behållning å samma belopp, som lotteriet lämnat och som helt fick användas för direkt museala ändamål, hade museipersonalen kunnat ökas så starkt, att den nu kunde anses motsvara arbetsbördan. Vi hade sålunda kunnat antaga till ord. amanuenser Kand. N. Lithberg och P. A. Olsson, den senare jämte Stud. Otto Thulin och Reservunderlöjtnant J. Kleeberg redan förut anställda såsom e. ord. Av dem hade Kleeberg liksom Fleetwood redan lämnat sin plats. Bildhuggaren And. Gräns hade antagits till konservator och facklärare efter att sedan ett år hava såsom e. ord. arbetat vid museet. Till tecknerska och facklärarinna hade slutligen Fröken Maja Engström utsetts, sedan Fröken Måås-Fjetterström och Fröken Hilma Kjellstedt, vilka under sista tiden beklätt dessa platser, lämnat desamma. Slutligen hade även vaktpersonalen kunnat ökas med en nyanställd; alla tre med bostad på museet.

Vid lotteriet, vilket liksom Konstslöjdanstalten stod under Intendentens närmaste ledning, tjänstgjorde Föreningens skattmästare Herr Otto Böckman såsom kassör. Därjämte hade dess kontorspersonal på grund av ökad avsättning och därmed förbundet ökat arbete måst förstärkas med ytterligare ett tredje biträde. Inalles räknade institutionen, Konstslöjdanstaltens avlönade arbetare inbegripna, en lönepersonal av 28 personer.

1 Orginalet till denna byggnad, som vi först förvärvat men �ter avstått till Ystads fornminnesförening, när man i staden visade sig ångerköpt över att det gamla huset skulle flyttas bort, står nu med· vårt goda minne jämte andra gamla byggnader vid sidan av det nyrestaurerade klostret i Ystad.

Gamla staden före Thomanderska husets flyttning

Kronprinsessan Margaretas besök på >>Kulturen»

Den bebådade höstmarknaden r908 blev en större succes än någon föregående. Härtill bidrog naturligtvis den höga protektion, åt vilken vi kunde glädja oss, vilken bland annat tog sig uttryck i Kronprinsessans personliga besök under andra marknadsdagen. Marknaden lämnade i runt tal en behållning av ro,ooo kr.

Men hade våra inkomster stigit hade utgifterna stigit i ännu högre proportion på grund av den stora skuldökning fastighetsköpen och byggnadsverksamheten medfört, varigenom räntorna svällt ut till över 9,ooo kr. Räkenskaperna för r9o8-o9 visade därför visserligen en ökning av behållningen från 375,ooo kr. till 398,ooo kr. men också en från 224,000 kr. till 234,500 kr. växande skuldbörda. Denna summa pekade således på en ytterligare ränteökning för löpande år, vilken naturligtvis måste göra styrelsen betänklig och mana densamma ej blott till sparsamhet, om sådan maning överhuvudtaget behövts, utan till sökande efter nya eller ökade inkomstkällor. Det senare lyckades också i någon mån, ity att staden Lund höjde sitt årsanslag till 3,ooo kr. och Malmöhus läns landsting sitt till 2,ooo kr.

Under juni r909 hölls ett kombinerat museimanna- och fornminnesmöte i Lund båda med mötesbyrån förlagd till museet, det förra, för vilket den första av de fyra dagarna reserverats, hölls i museets borgarsal under Riksantikvarien Montelius' presidium, det senare på Akademiska föreningen under ordförandeskap av Biskop Billing och med Riksantikvarien såsom vice ordförande, de båda museicheferna i Lund, Karlin och Rydbeck, voro sekreterare. Museimannamötet, som avslöts med kollation på museet, behandlade bland annat frågan om utverkande av statsunderstöd åt landsortsmuseerna - närmast sett i förbindelse med Karlins föredrag om >>Museerna och den lokala fornminnesvården».

Av fornminnesmötets trenne dagar upptogas som vanligt de tvenne första av föredrag och diskussioner, bland vilka »Kulturens» inslag utgjordes av mitt föredrag om »Kammens typologi och historia». Tredje dagen var ägnad åt en utfärd till Romeleklint och omnejd. Från Klinten talade Riksantikvarien om »Skånes äldsta bebyggande». I Göddelövs och Genarps kyrkor, vilka av mig demonstrerades, fick jag ett kärkommet tillfälle att inför en omdömesgill församling framlägga våra kyrkavårdande principer. »Detta var huvudändamålet med föredraget, som på alla gjorde det starkaste intryck», skriver Lunds Dagblad.

För övrigt fylldes de närmaste åren efter jubelfesten dels av ett intensivt arbete för samlingarnas realkatalogiserande och deras allmänna tillgodogörande för folkbildning genom regelbundet återkommande förevisningar och föredrag dels av ett mera extensivt för den arkeologiska och fornminnesvårdande upp-

giften utanför museets murar, beroende till en del på den officiellt ökade befogenhet, som numera inrymts åt museet och dess intendent.

Den livliga byggnadsverksamhet, som vid denna tid utvecklade sig i Lund, gjorde att dess kulturmättade jord såsom aldrig förut, undantagandes när de stora kloakgrävningarna omkring r89o bedrevos, gav ifrån sig ett rikt utbyte, däribland grunderna till Kalendehusets hela byggnadskomplex, S:t Pauls kyrkogård på Akademiska Föreningens plan, hustomtningar vid Saluhallsgrävningen, väster om Mårtenstorget, Habitatio pastoris S:ti Nicolai, Gråbrödraklostret med dess kyrka och kyrkogård m. m.

Vid den senare uppflammade åter den, som man hade hoppats, bilagda striden om fornminnesvården i Lund. Resultatet blev emellertid, att det mindre listigt än bryskt gjorda angreppet på vår grävningsrätt snabbt tillbakavisades. Betecknande för situationen är, att närmanefterdentillförordnadeRiksantikvariens uttryckliga telegrafiska order den ordinarie befann sig på resa i U. S. A. vilken av mig upplästes på grävningsplatsen, slog till reträtt, betäcktes återtåget genom följande dråpliga salva från vapendragaren i pressen: >>Om t. f. Riksantikvarien i den ordinaries ställe lämnat Herr Karlin en fullmakt, som står i strid med den som förut meddelats av ordinarie Riksantikvarien, hava vi icke haft tillfälle att konstatera. Men enda.1t om sJ s.kett, befinner sig Herr Karlin på rätt mark.»

A.nnu en grävning, den viktigaste och mest givande som någonsin förekommit i Lund, utfördes sommaren 1910 på den s. k. Olins hörna, hörnfastigheten mellan Klemensgatan och Stortorget, där Skånska Handelsbanken skulle uppföra sitt nya bankhus. Visserligen anträffades inga gamla grunder av medeltida hus men väl lösa arkitektoniska delar från romansk tid av stort värde och dessutom djupt liggande och i konstruktivt avseende högst intressanta rester av de träbyggnader, som under äldre tid fyllde största delen av det privata byggnadsbehovet i Lund. Gamla gärdesgårdar, brunnar, avskrädestunnor, stensättningar på olika djup, ända ned i det lager, som förmedlar övergången från förhistorisk tid, visade, att man här befann sig på en plats, vars bebyggande var lika gammalt som staden själv.

Ett grundligt undersökande av det djupaste kulturlagret för att i detta avläsa Lunds äldsta historia, uteslöts visserligen av det nödvändiga pålningssystem, som vid grundläggningen användes; men på ett par ställen fingo vi dock tränga ned så djupt, att vikingatiden trädde oss till mötes. Det var i tvenne små silverspännen, det ena med upprullade ändar, samt i fyndet framför alla, Lundafutharken, ristad på ett hjortrevben med ett ålderskriterium, som säkerställer densamma till rooo-talet. Det var första gången den yngre runraden hel och oförvanskad, sådan den legat till grund för de flesta av våra runin-

Kammar funna vid grävningen på ,Q!ins hörna,

Grävningen på ,Q!ins hörna»

skriptioner, anträffats i Norden. Baksidanbär runristarens namn Afgar. Detta går igen i Liber Daticus i latiniserad form såsom namn på en andlig i Lund.

På grund av det redan nämnda pålningssystemet var det icke förrän i det kulturlager, som representerar IIoo-talet, fynden började flyta rikare. Vi befunna oss här på ett djup, som växlade mellan 3 a 4 m. Men först i nästa kulturlager, I2- och I 3oo-talets, var det som grundgrävningen omfattade hela tomtytan och fynden därför också företedde en rikedom, till vilken ingen grävning i Lund, och därmed sagt icke heller i någon annan nordisk stad lämnat motstycke.

Rikast voro fynden av läder. Den samling skor, vilka på grund av den stora noggrannhet, som vid grävningen iakttogs, åter kunnat hopsättas, och samlingen av pungar, dolk- och svärdslidor, delvis konstnärligt ciselerade, överträffas icke, vad medeltiden angår, av något annat känt fynd. Detsamma gäller kammarna, 104 hårkammar och 36 vävkammar ställa alla även de rikaste fynd på en så liten plats hitintills i skuggan. De äldsta kammarna gå ned till uoo-talet.

Ett 20-tal mynt tillvaratagas; av dem lågo 9 st. i Lund slagna s. k. borgarkrigsmynt från Christoffer l:stes dagar, 1252-59, i en läderpung på golvet av en nedbränd träbyggnad.

För övrigt saknades ingen av de vanligt förekommande fyndtyperna. Delvis framträdde de i mycketvackra och intressanta exemplar. Här må nämnas väv- och knytpinnar, sländtrissor, saxar och knivar, däribland flera skomakareknivar, vilka liksom andra skomakareredskap angiva, att vi befinna oss i skomakaregatans gamla fortsättning, parerstänger, lås och nycklar, hästskor, sporrar och stigbyglar, mängder av större och mindre laggkärl, träskedar, en mängd rundspännen och andra smycken, delvis med inskriptioner, tärningar och spelbrickor. Av mera unika föremål kunna nämnas en vaxtavla med stylus, en liten rund amulett av silver med kedja, spiralvriden fingerring av guld, en käpp, som ändar i ett drakhuvud, en bensköld med graverad krona, en dolk från mitten av IJOO-talet med silverbeslaget bildsnidat fäste av valrosstand och slida med Folkunga- och Finsta-vapnen i niellerat, förgyllt silver m. m.

Här hade vi fått arbeta helt ostörda. Mina medhjälpare Amanuenserna Lithbergs och Olssons insatser i denna mycket krävande undersökning får icke glömmas. Genom bankens välvilja sattes jag i stånd att utgiva en fullständig, rikt illustrerad berättelse om hela grävningen.

�oro grävningarna under dessa år mycket givande, krävde de också all påpasshg�. et �ch noggrannhet. Det är ju icke med grävningar av detta slag som med gravmngar, som ett museum själv anordnar. Man måste >>lirka>> sig fram

mellan byggherre, byggmästare och arbetare, som man icke själv besoldar. Ibland rönte vi det största tillmötesgående, ibland begagnades varje obevakat ögonblick för att utplåna, vad som skulle kunna försena en grundgrävning - ibland och vanligast rådde ett mellantillstånd. Betecknande härför är, att vid ett stadsfullmäktigesammanträde, då frågan om ökat anslag till >>Kulturen>> skulle avgöras, och en medlem föreslog skärpning av villkoren till förmån för ett kraftigare tillvaratagande av Lunds arkeologiska intressen, han bemöttes av en annan fullmäktig - byggmästare i staden - med den förklaringen, att ett sådant betonande vore absolut obehövligt, när det gällde >>Kulturen».

Arbete Mycken tid offrades dessa år dels på den rena bygdeforskningen, dels på utomLund k k d "k · · b d d · · d k f · d · · yr oun erso nmgar, 1 sam an varme v1 g)or e en ra ug propagan a 1 församlingarna för tillvaratagande icke för museerna utan för kyrkorna själva av deras minnesskatter, dels på grävningar utom Lund. Till resultaten från dessa arbetsår hör tillvaratagandet av Sveriges största enstaka guldfynd - den på sin tid mycket omtalade Skabersjöringen, nu i Statens historiska museum samt den omdebatterade och omstridda Dagstorpsrunstenen, som hopsatt på »Kulturens» konserveringsanstalt av II4 sprängstycken, av vilka vi själva hopplockat de flesta på sprängplatsen eller i det stenrös, dit de efter sprängningen förts, nu med Vitterhetsakademiens medgivande åter rests på planen framför »Kulturens» Vita hus, där den mäler att »Sigmund satte denna sten efter sin fader Itaker.»

Men viktigast av alla undersökningar voro de nya, som under tvenne år utfördes vid Falsterbo, där slottets definitiva grundplan med gravar och palissader, den där emellan belägna kalkugnen samt den märkliga kajanläggningen med underlag av sex i rad förankrade, pålade och med sten och torv fyllda pråmar blottades. En av dessa väldiga flatbottnade »ekor>> (Vielbäume) upptogs och fördes till Lund, där den åter hopsatts, och nu i museets sal för farkoster och fiske visar den mycket senterade slutbilden av den enkla ekstockens utveckling. Falsterbogrävningarna besöktes av och demonstrerades för Svenska fornminnesföreningen, Danska Oldskriftselskabet samt forskare från när och fjärran. Fynden fördelades mellan-Statens historiska museum och >>Kulturen», där vår anpart nu tillsammans med modeller, fotografier, planer och rekonstruktionsritningar kunna studeras i en rad av skåp. Sorgligt nog har den utförliga grävningsberättelsen och i samband därmed Falsterbofiskenas och -handelns historia, som med sina hundrade avbildningar kräva medel, över vilka icke museet och ännu mindre jag själv kunnat förfoga, ännu icke kunnat utgivas. Men jag hoppas kunna göra det, om den litterära fond, för

Kärnan i Falsterbo hus

Utgrävmngen av pråmarna under kajen vid Falsterbo hus

Museala principfrågor. Kyrklig fornminnesvård.

vars bildande vi till jubelfesten utsänt en trängande inbjudan, vinner önskad anslutning.

Ännu en undersökning, som anförtroddes oss, rörde en bronsåldersboplats vid Åkarp, som bland annat lämnat en otalig mängd lerskärvor, av vilka en serie kärl kunnat först i år med åtskillig möda och kostnad på vår konserveringsanstalt åter hopsättas. Aven dessa grävningsfynd har museet fått behålla. De ingå nu som en mycket viktig faktor i vår förhistoriska samling.

Till alla dessa rent arkeologiska förvärv kom naturligtvis såsom vanligt en mängd etnografika och konstslöjdföremål dels genom köp, dels såsom gåvor. Viktigast voro förvärven vid auktionen på Byggmästare Frohnes i Köpenhamn berömda samling. Det blev en världsauktion, som pågick under en hel vecka och inbragte den för sin tid stora summan av 37o,ooo kr. I denna summa ingingo våra inköp med 7,ooo kr., av vilka de 4,ooo voro insamlade före auktionen, medan de senare till större delen fingo täckas av museet självt. Dyrbarast var en synnerligen märklig ciselerad silverkanna, gjord I 72 7 i Göteborg, för vars förvärvande vi hade Konsul \'V. Westrup att tacka.

En annan samling av mer än vanligt svensk-historiskt intresse var den del, som föll på vår lott, av de fynd, som gjordes vid vrakfiske efter de i Sundslaget 1658 sjunkna skeppen. Ur ett av dessa, som från dansk sida betecknades såsom den svenska »Morgonstjernan>>, vilket emellertid av mig bestreds, erhöllo vi några pjäser ur en tennservis med namnet Jens Peders0n Thoenboe samt i sista stund den pinnkompass, som med sina avläsbara direktionsförändringar klarligen angav skeppet såsom, vad jag redan hävdat, ett holländskt transportfartyg, möjligen av dansk extraktion, varpå skeppsservisens inskription kunde tyda, vilket hela dagen såsom kompassen visade, tills det gick till botten, följt den holländska kursen. Det femtiotal föremål museet förvärvåde intaga nu en mycket beaktad plats i vår vapenhistoriska avdelning.

Tvenne museala händelser inom landet, som satte sinnena i rörelse och även kom »Kulturen» att säga sitt ord, voro frågan om Råda kyrkas i Värmland förflyttning till Skansen och försäljningen av Nordiska museets av Hazelius med mycken kostnad och arbete gjorda jättesamling belysande tyskt skråväsen. Försäljningen av denna senare samling, 2,2 r 4 n:r,hadeförberettsiallstillhet, när underrättelsen om klubbslagen i Köln ingingo. I ochförsigkundedetvisserligen betraktas som en Nordiska museets ensak att sälja, vad det ansåg för sig obehövligt. Man kunde därvidlag på sin höjd beklaga, att samlingen inbragte så litet, om också detta för museet hade mindre betydelse, då försäljningen icke framkallats av ett nödläge, som ej på annat sätt kunde betvingas. Men här seglade vid sidan av försäljningen en allvarlig museal principfråga upp. Var

det förenligt med internationell och vetenskaplig faire play att rycka samlingar av sådant arkivaliskt dokumental art ut ur deras historiska sammanhang för att sedan, även om man efteråt skulle komma till den uppfattningen, att de voro obehövliga för det egna museet, skingra dem för alla världens vindar utan att göra ett försök att få dem åter placerade i en miljö, där deras historiskt vetenskapliga värde icke gick förlorat? »Kulturen>> kunde icke underlåta att framställa denna principfråga, vilken att döma av de diskussioner och det allmänna klandret av handlingen den framkallade också visade sig berättigad. Den framkallade också en interpellationsdebatt i riksdagens andra kammare d. 3 juni 1910, i vilken ecklesiastikministern gick i godo för museets förfarande. Att detta emellertid fortfarande icke togs som gott utanför huvudstaden vittnar följaride pressuttalande med krav på att åtgärder måste vidtagas för att:

,,_ - hindra den som en gång fått blodad tand att fortsätta på Cronos väg att uppäta sina egna barn. Vi vilja emellertid hoppas, att det icke heller skall behöfvas, att den ingalunda smickrande uppmärksamhet Nordiska museet genom denna museipolitik ådragit sig i in- och utlandet skall -verka tillräckligt hämmande åtminstone för den närmaste framtiden.

Men vi äro ingalunda öfvertygade om att de penningar, som genom denna försäljning frigjorts, skola få en användning, som talar om en uppriktig syndabot.

Det ännu icke afvärjda attentatet mot Råda kyrka inger allvarliga farhågor. Må vi emellertid hoppas att ecklesiastikministern i denna fråga må blifva den starka fördämning, mot hvilken ett i all välmening ohistoriskt sinnes stormflod skall lägga sig.» Denna andra fråga om Råda kyrkas förflyttning grep djupt in i de principer vi sedan länge förfäktat icke blott rörande kyrklig fornminnesvård utan förflyttningen av gamla hus i allmänhet. Själva hade vi visserligen flyttat åtskilliga gamla byggnader. Men vi kunde ärligt säga, att intet gammalt hus vandrat till »Kulturen», som varit möjligt att bevara på ursprunglig plats, och vad vår ägande Boseho kyrka beträffade, hade vi rent demonstrativt icke ens velat inlåta oss i någon handel med församlingen själv utan först i sista hand köpt henne av byggmästaren. Råda ödekyrka var statens, övertagen av staten med skyldighet att underhålla densamma. Att Nordiska museets begär efter denna gamla helgedom understött av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens livliga tillstyrkan icke vann Kungl. Maj:ts gillande våga vi räkna oss väsentligen såsom en förtjänst.

Då vi härmed åter äro inne på arbete för fornminnesvården, den kyrkliga

Bunkeflo gamla kyrka med Karlins utvidgningsförslag

PåKonstslöjdanstalten konserverade kistbeslag och vapen från Sövde kyrka

Svenska Fornminnesföreningen i Göddövs kvrka juni 1909

i synnerhet, får icke det i styrelsen utarbetade betänkandet, som den 14/4 1909 på allmänt föreningsmöte antogs för att därefter såsom cirkulär utgå till alla kyrkoriLundsstift samtandra vederbörande, förglömmas. Det lydde sålunda: »Kulturhistoriska Föreningen samlad till allmänt möte vill med anledning af den diskuterade frågan om kyrklig fornminnesvård uttala sitt djupa beklagande af den bristande pietet, för att icke säga den rena vanvård, som ännu allt för ofta kommer till synes, när det gäller våra kyrkliga minnesmärken, det må nu vara kyrkorna sjelfva eller deras gamla inventarier.

Då endast en ökad insikt af den betydelse, såväl för kulten, som för ett allmänt väckande af folkets estetiska och historiska sinne det måste hafva, att alla ännu bevarade kyrkliga kultföremål väl vårdas och i kyrkorna förvaras, vill mötet rikta en inträngande uppmaning till kyrkornas speciella målsmän att noga tillse, att intet ytterligare förfares och att, hvad som ännu finnes kvar, konserveras och, där det undanställts, såvidt möjligt återuppsättes i kyrkorna. Vidare vill mötet lägga kyrkogården på hjertat att icke under någon form afhända kyrkorna gamla föremål, som kunna bidraga till deras prydande eller, såsom det heter i lagen, 'bevara minnet av forntidens bruk och konstfärdighet'.

Men framför allt vill Kulturhist. Föreningen rikta en allvarlig och bevekande maning till alla församlingar, som ännu ega sina gamla kyrkor i behåll, att icke under något villkor offra dem för nya byggnader. Pietetskänslan, konstkänslan och icke minst sparsamhetskänslan borde härvid förena sig till ett kraftigt värn mot de egoistiska intressen, som så ofta hota de gamla templen.

Vidare tillåter sig Föreningen att lägga alla museer på hjertat att under inga förhållanden begagna sig af den dessvärre ännu rådande okunnigheten om de kyrkliga fornminnenas värde och betydelse, för att rycka dem bort ur deras naturliga omgifning. Detta lättvindliga sätt att fylla museerna på bekostnad af större och högre intressen synes oss icke vara de sjelfskrifna vårdarna af våra minnesmärken värdigt.

I samband härmed vill mötet erinra om, att hvarje egenmäktigt säljande, deponerande eller förändrande af kyrkornas gamla inventarier eller af kyrkorna sjelfva är i lag förbjudet och alltså straffbart.

Slutligen vill Föreningen uppdraga åt sin styrelse att Föreningens traditioner likmätigt dels på det kraftigaste uppträda mot hvarje kränkande af den kyrkliga fornminnesvården, som kommer till dess

kännedom, dels på allt sätt gå kyrkornas målsmän tillhanda med råd och dåd för åstadkommande af en verkligt rationell kyrklig fornminnesvård och i samband därmed verka för ett allmänt stärkande af den nödvändiga förbindelsen mellan konst och kult.>>

I handling visade vi själva överensstämmelsen mellanläraochleverne genom att tillbakavisa kyrkliga depositioner under erbjudande istället av vår hjälp för bildverkens konservering och restaurering för självkostnadspris på vår konserveringsanstalt i och för deras återuppställande i de gamla templen.

Kulturhistoriska museet, som proklamerat, att ett museum skall vara ett räddningshem och ingen rövarekula, låg på den grund från gammalt icke heller inne med några depositioner från kvarstående gamla kyrkor. Det lilla vi i depositionsväg mottagit och delvis ännu innehava förskriver sig uteslutande från redan nedbrutna helgedomar; men även dessa föremål hava hela tiden stått och stå alltjämt till församlingarnas förfogande, när de på lämpligt och fullt betryggande sätt kunna tillgodogöras för de nya Gudshusen. Men vår maning var icke längre en ropandes röst i öknen. Med god rätt torde vi kunna tillskriva oss en del av förtjänsten vid de gamla bildverkens börjande återgångsrörelse från museerna till templen. Vår reaktion mot försäljningen av t. ex. Okome och Falkenbergs gamla kyrkainventarier torde icke vara glömd. Med råd och dåd gingo vi för övrigt tillhanda vid flera restaureringar. Särskilt kraftigt grepo vi med vederbörligt bemyndigande in vid Göddelövs kyrka, som också i sitt nya skick torde få gälla såsom »Kulturens» andliga verk. Här var all den gamla inredningen med undantag av en illa åtgången predikstol borta. Predikstolen restaurerades på vår konstslöjdanstalt; ett gammalt präktigt gotiskt altarskåp lyckades jag förvärva från Holstein och en svensk, rikt skulpterad medeltida dopfunt ur de Hammerska samlingarna. För den moderna bänkinredningen stå vi däremot lyckligtvis icke i något ansvar lika litet som för den sorgliga gravrannsakan, som skedde och av oss anmäldes men icke av vederbörande myndigheter beivrades. Särskilt stod den grasserande kyrkobyggnadsepidemien för oss såsom en farsot, vilken med alla medel måste bekämpas. Någon gång lyckades det oss också såsom med Östra Herrestads kyrka, som redan var dömd att rivas. Bosebo hade vi själva såsom sista räddning fått taga om hand. För Bunkeflos räddande hade jag kämpat i flera år men till sist föll även detta märkliga tempel såsom ett offer åt tiden och den officiella fornminnesmissvården.

Till vårkyrkliga fornminnesvård kan ocksåräknas mitt åtagande att ordna och beskriva utställningen av kyrklig konst i Östersund sommaren 191 r och i samband därmed vårt bistånd för räddande och bevarande åt Jämtland av Överhogdalstapeten. Ett utdrag ur en Jämtlandstidnings .referat av ett före-

AMANUENSER

Fil. kand. Th. Hyllander Friherre H. Fleetwood Fil. kand. Nils Lithberg

Fil. kand. Otto Thulin Fil. kand. P. A. Olsson Reservunderlöjtnant J. Kleeberg

drag, som jag den I 8 dec. I9Io höll i Ostersund om fornminnesvård, vill jag här återgiva:

>>Tal. började med att bevisa, att det vore en ren nödvändighet att vårda fornminnena samt erinrade om individens plikt i detta arbete. Den nuvarande generationen måste behålla sambandet med sina förfäder och så allt framgent. Därpå klargjorde tal. museernas betydelse. Museerna voro ej, sade tal., till för att draga till sig så mycket som möjligt af fornsaker utan att upptaga hvad som hotade att gå förlorat. Sin största uppgift skulle museerna fylla genom att vara fornminnesasyler och räddningshem för de värdefulla saker, som hotade att komma i obehörigas händer. Hvarje församling skulle med största kärlek och pietetskänsla vårda sig om sina gamla tempel, så att de kunna bestå för framtiden och i verklig mening utgöra en minnenas helgedom. I detta hänseende hoppades talaren, att bättre förhållanden skulle inträffa. Museerna skulle använda sitt bättre vetande och leda fornminnesvården inom bygderna. Den allmänna ledningen af fornminnesarbetet vore bristfällig. Tal. hoppades, att en tidsenlig fornminnesvårdsstadga måtte komma till stånd och förebygga försäljning till utlandet af oersättliga fornminnessaker. Först när vi finge en sådan, hade vi fått lås för våra dörrar och kunde börja allvarligt arbeta innanför dessa.>>

Men fornminnesvård är ett vidsträckt begrepp, och vi hade under en redan mångårig kamp för en rationalisering av denna ej minst i den mån den berörde oss själva kommit till insikten av huru bristfällig och otidsenlig hela vår fornminneslagstiftning var, ej blott när det gällde kyrkorna utan lika mycket den profana vården.

Liksommitt föredrag och den därefter utkomna skriften om huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken givit uppslaget till vårt aktiva ingripande på den kyrkliga fornminnesvårdens område, blev det det föredrag, jag vid allmänt föreningsmöte den I 6 mars I 9 I r höll om fornminnesvdrd och fornminneslagstiftning i Sverige, tryckt i Kulturhistoriska meddelanden, som vidgade vår profana aktionsradie.

På den utredning som här lämnades var det nämligen, som vår ordförande Prof. P. Fahlbeck i första kammaren och Landshövding J. Widen i andra kammaren byggde sina motioner om revidering av hela vår fornminneslagstiftning, vilka också fastän efter ett kraftigt motstånd från officiellt håll föranledde riksdagen att av Kungl. Maj:t begära en kommitte i och för utrednmg av frågan. På ett av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademien till

Kungl. Maj:t inlämnat förslag ?m par��ella r�former i fornminnesl�.gen, v�lket av Kungl. Maj:t remitterades tl�� oss for avg�va�de av yttrande, �tallde Yl oss å rund av dess ytterligare skarpta centrahsenngstendenser avv1sande. Sty- p g . b .. k d 01 d Isen avslutade s1tt etan an e sa un a: re ,,Då styrelsen emellertid anser, att vår gällande Fornminnesförordning af r867 äfven i många andra punkter kräfver en grundlig revision, hafva vi till detta underdåniga utlåtande velat foga den utredning af Fornminnesfrågan i dess helhet, som Intendenten G. J:son Karlin på styrelsens uppdrag i dessa dagar afslutat och hvilken i alla väsentliga delar sammanfaller med åsikterna inom styrelsen för den Kulturhist. Föreningen för södra Sverige. Dessa åsikter hafva också vid innevarande riksdag tagit sig uttryck i en af Fören. Ordf. Prof. P. Fahlbeck väckt motion om underdånig skrifvelse med begäran om en allsidig utredning af hela Fornminnesfrågan.>>

Att jag icke själv kom med i den fornminneskommitte, som nu tillsattes, berodde på förhållanden, som jag här vill lämna utanför. Men jag fick trösta mig med, att det program jag framlagt i alla fall kom att spela en icke oväsentlig roll särskilt beträffande kärnpunkten, riksantikvarieämbetets frigörande från Statens hist. museum, i det förslag som långt omsider av kommitten framlades - allt för oroständigt och dyrbart för att få någon betydelse för en praktisk lagstiftning - tills det nu omsider hamnat i en ny kommitte, som, det må vara att hoppas, må bringa frågan fram till den lösning hon kräver. Det från >>Kulturen» utgångna reformförslaget hade i korthet följande sammanfattning:

§ I.

>>Alla fasta fornlämningar samt äldre offentliga byggnader ställas under Vitterh. Akademiens kontroll och uppsikt samt få icke förändras eller nedrifvas utan Kungl. Maj:ts tillstånd. När sådan fornlämning vid jordarbete tillfälligt påträffas, skall anmälan omedelbart göras direkt till Riksantikvarien eller hans platsombud.

§ 2.

Vitterh. Hist. och Antikv. Akad. eger genom Riksantikvarien eller på hans förslag genom de museer eller andra sakkunnige, som fungera såsom hans organ, verkställa arkeologiska gräfningar och undersökningar. De härvid gjorda fynden skola i regel förvaras på det museum, inom hvars område de utföras, dock med rätt för Kungl. Maj:t att på Riksantikvariens hemställan i enskilda fall bestämma annan förvaringsplats.

Direktör Axel Andersson Landstingsman Johan Thygesen

Professor Sam Clason

Målaremästare Axel Fr. Olsson Docenten Ivar Pauli

§ 3·

Alla lösa fynd af guld och silfver eller samlade fynd, i hvilka dessa metaller ingå, skola af jordägaren eller finnaren genom Riksantikvarien eller hans platsombud hembjudas Kungl.Maj:ttillinlösen. För öfverträdelse af denna skyldighet äro jordegare och finnare lika ansvariga. Samma ansvar drabbar också den, som obehörigt i första hand köper sådant fynd.

§ 4·

Fynd af guld och silfver skall, om det inlöses, betalas med minst Ij4 öfver metallvärdet; lösesumman delas lika mellan finnaren och jordägaren. Kungl. Maj:t bestämmer på förslag af Vitterhetsakademien, hvar det skall förvaras.

§ 5·

Kyrkorna få icke utan Kungl. Maj:ts medgifvande försälja några inventarier af antikvariskt värde, däremot ega de, efter Vitterh. Akamiens pröfning af hvarje särskildt fall, i bestämdt uppgifvet museum deponera sådana inventarier, som icke längre kunna tjäna till kyrkans prydande, och åt hvilka lämpligt förvaringsrum i kyrkan eller dess hus icke kan beredas. Återtages deposition skall kyrkan utgifva de vederbörligen utrönta kostnader, museet haft för det deponerades konservering.

§ 6.

Alla stats- eller statsunderstödda kulturhistoriska museer vare pliktiga att noga registrera sina samlingar, afgifva årlig berättelse samt underkasta sig inspektion och kontroll af Vitterhetsakademien genom Riksantikvarien. Stats- eller statsunderstödt museum eger icke att utan Kungl. Maj:ts tillstånd pantsätta, deponera eller försälja något ur sina samlingar med undantag af dupletter. Stats- eller statsunderstödt museum vare skyldigt att genom sakkunnig tjänsteman utföra de ombudsuppdrag, Riksantikvarien kan anförtro detsamma.

§ 7·

Riksantikvarien, som därjämte är föreståndare för antikvariskt topografiska arkivet, eger att själf eller genom ombud inspektera alla stats- eller statsunderstödda kulturhistoriska museer, fasta fornlemningar, kyrkor och andra offentliga byggnadsminnen samt lemna anvisning om lämpligaste sättet för deras konservering och skydd, likaledes eger han att föra talan vid öfverträdelse af fornminneslagen.

Lund den I Mars 1911. G. ]:son Karlin.»

»Kulturen. l samband härmed och såsom en följd av den allt kraftigare växande rent och museala rörelsen i landet började också kravet på statsunderstöd åt museerna kollegorna. i landsorten att göra sig gällande. Hittills var det bland dessa endast Kulturhistoriska museet som åtnjutit sådan subvention, om man undantager Universitetsmuseerna i deras egenskap av statsinstitutioner.

Den nybildade Svenska museimannaföreningen hade också redan vid sitt sammanträde i Lund i juni I909 dryftat frågan om ett mindre anslagsäskande till stöd åt dessa museer det gällde hela -I 5 ,ooo kr. längre vågade man icke gå -. Frågan bordlades för övrigt till ett senare möte -.

Styrelsen för Kulturhist. Förening och museum utfärdade den 6 mars I9II en cirkulärskrivelse till museerna i den svenska landsorten av följande lydelse:

>>Efter Museimannaföreningens af flera anledningar misslyckade försök med ett anslagsäskande af regering och riksdag, torde det vara nödvändigt att slå in på en annan väg för att bringa statshjälp åt landsortsmuseerna.

Efter öfverläggningar inom vår egen styrelse samt med representanter för andra museer hafva vi hos regeringen förhört oss om möjligheten för ett gemensamt penninglotteri till förmån för det svenska museiväsendet i landsorten och därvid funnit särskildt hos ecklesiastikministern ett verkligt intresse för saken.

Det är på den grund af den största vikt, att något med det allra snaraste vidgöres för skapandet af en sammanslutning mellan de svenska museerna i och för frambärande af en gemensam koncessionsansökan, innan andra nya koncessioner på penninglotterier beviljas. Såsom säkerhet för att vi icke skola under den allra närmaste tiden förekommas inneligger redan hos Kungl. Maj:t en interimsansökan från Kulturhist. Föreningen.

Vi hade tänkt oss ett lotteri af samma slag som Idrottslotteriet med åtta dragningar, hvilka tillsammans skulle lämna en behållning af 2,ooo,ooo kronor. Af dessa skulle bildas en fond, ur hvilken lån mot högst 4 1/2% ränta och 2% amortering utlämnades till landsortsmuseerna för deras byggnadsföretag. Samtidigt skulle räntebehållningen, uppgående till 7o a 75,ooo kr. pr år, af Kungl. Maj:t i poster från I,ooo till 5,ooo kr. tilldelas museer, som icke förut åtnjuta statsanslag.

För att diskutera denna fråga och eventuellt utarbeta och redan denna vår för Kungl. Maj:t framlägga ett underdånigt förslag till en

koncessionsansökan inbjudes Ni att d. I6 ds. kl. I genom något befullmäktigadt ombud deltaga i en konferens på Kulturhistoriska museet rörande denna viktiga angelägenhet. -- -»

Till sammanträdet infunno sig personliga representanter för tio museer, medan elva museer i särskilda skrivelser förklarat sin anslutning. Vid mötet antogos de av >>Kulturens» styrelse angivna huvudpunkterna. En interimstyrelse tillsattes med uppgift att infordra närmare uppgifter från respektive museer och på basis av dem utarbeta en koncessionsansökan, som skulle snarast med underskrifter eller fullmakter för underskrift ingivas till Kungl. Maj:t.

Så stod frågan, när museimannaföreningen den I6 juni i samband med Göteborgs museums 50-årsjubileum ånyo sammanträdde i Göteborg. När spörsmålet om utverkande av statsunderstöd åt landsortsmuseerna åter kom under behandling, relaterade jag den aktion, till vilken styrelserna för 2 8 museer redan gått under >>Kulturens>> ledning, i misströstan om att något eller åtminstone något av värde skulle vinnas genom museimannaföreningens åtgörande.

Min relation verkade irriterande på den övermäktiga stockholmsbänken, från vilken vi fingo mottaga förebråelser för att hava gått bakom museiföreningens rygg. Jag replikerade härpå med den förklaringen, att vi museimän voro endast tjänare och att det alltså icke passade sig, att vi satte oss till att mästra våra principalers åtgöranden. Det var fornminnes- och museiföreningarna och deras styrelser, som ägde museerna och buro det ekonomiska ansvaret för desamma, vilket naturligtvis icke hindrade, att museimännen också med den kraft och verkan det hava kunde gjorde sitt inlägg för ett direkt anslags beviljande, medan institutionerna själva valde att gå lotterivägen. I vilket fall som helst vore det närmast löjligt att begära r 5,ooo kr. till ett femtiotal museer. På en sådan vädjan kunde man vara förvissad om att få det svaret, att om man kunde reda sig med I5,ooo kr., så kunde man också reda sig dem förutan. Det minsta man kunde begära vore 50,000 kr. Beslutet stannade vid en kompromiss på 3o,ooo kr. Jag förklarade vidare, att vårt deltagande i ansökan om den stora lotterikoncessionen icke gällde oss själva, att vårt initiativtagande uteslutande berodde på önskan att, i vad mån vi såsom det största landsortmuseet förmådde, stödja de mindre genom att ställa oss solidariska med desamma; ty vad oss själva arrginge ämnade vi sedermera gå våra egna vägar.

Någon direkt omedelbar frukt inhöstades icke vare sig av museimännens eller museiföreningarnas aktion. Museimännens drunknade i fornminnes-

kommitten och Föreningarnas, som med trettiotvå underskrifter den 28 juni 1911 ingavs till Kungl. Maj:t, behövde tid att mogna; men den har också mognat till en härlig gröda, varom de miljoner i lotterimedel, som sedan dess kommit landsortsmuseerna till del, tala ett kraftigt språk.

En annan ständigt återkommande fråga, lika segsliten då som nu, var om förhållandet mellan de s. k. centralmuseerna lika med huvudstadsmuseerna rörande dessas prioritet till de förnämligare s. k. >>omistliga>> fynden och förvärven.

En episod från denna diskussion i Göteborg torde vara värd att räddas från glömskan. Ordf. Riksantikvarien Montelius använde såsom klubba en skaftcelt av brons av en hittills i Sverige okänd typ tillhörande ett litet avlägset provinsmuseum. Då han brinnande önskade förvärva celten för Statens historiska museum, tog han den just såsom exempel på nödvändigheten av ett centralprerogativ. Jag replikerade, att celten ifråga bevisade raka motsatsen. Nu visste man vilket stort värde den hade, och detta skulle göra den till det paladium i den landsändan, kring vilket fornminnesintresset skulle samla sig och växa. Men den skulle komma att bära ännu rikare frukter. En dag skulle den frejdade Bronsåldersfursten, Sveriges Riksantikvarie, gripas av längtan att återse och njuta denna sin nya kärlek -och så packade han sin kappsäck och for till platsen, där fyndet förvarades, och samlade allt bygdens folk kring sin talarstol och gav det den starka fornminnesväckelse eller uppfriskning, som det såväl som alla vi andra behöva, och som det helt säkert aldrig skulle fått, om ordföranden nu finge föra med sig mötesklubban till Stockholm. Repliken gjorde synbarligen verkan. Ordföranden såg åtminstone för tillfället med blidare ögon, att celten vandrade tillbaka till Värmland.

Vår ställning såsom redan då det största svenska landsortsmuseum gjorde det för oss möjligt att hävda rollen av folktribun inför det eljest övermäktiga huvudstadsintresset, som då och kanske ännu har svårt att fatta, att Sverige är ett >>avlångt» land med stora kulturella skiljaktigheter, som kräva uppslutning kring olika kulturcentra visserligen utan uppgivande av riksgemenskapen. För oss har alltjämt den gamla satsen leva och låta leva stått som den bärande principen för svenskt museiväsen. Några ensidiga brorskålar ha vi emellertid aldrig druckit.

Jag vill endast anföra ett litet exempel. När jag utan ersättning 1897 ordnade Hallands museum, erbjöd man mig att få för >>Kulturen>> ur samlingarna uttaga några föremål efter eget val. Nog visste jag, vad jag i sådant fall skulle tagit. Men jag besvarade Hallands museums vänliga erkänsamhet icke blott med att ingenting taga utan med att istället förmå vår styrelse att lämna den deposition, om vilken jag förut talat.

Sin berättelse till I 912. års ordinarie föreningsmöte den 30 juni börjar styrelsen sålunda:

»Kulturhistoriska Föreningen har sedan sista årsmötet haft ett kampår som icke snart skall glömmas. De sträfvanden, som sedan länge fortgått dels öppet, dels och i ännu högre grad hemligt, att underminera den grund, på hvilken museet allt sedan sin första tillJmmst byggt, hafva genom det stöd desamma fått från auktoritativt antikvariskt håll, tagit ny fart. Det gällde, att genom framtvingande af nya villkor för statsanslaget få museet att frångå det program, som i dess stiftelseurkund uttryckes såsom en uppgift att skapa en faktisk illustration till vår odlings historia från äldre till nyare tid. Under det fullständigt ogrundade påståendet, att Kulturhistoriska museet inom de äldre kultmperioderna dref en illojal konkurrens med universitetets i Lund historiska museum, sökte man på papperet skaffa detta ett monopol på förhistoriska och medeltida fornsaker, hvilket utan att gagna det senare skulle komma att verka fullständigt deprimerande på det förra.

Styrelsen har kraftigt reagerat mot dessa försök, därvid i lika hög grad stödjande sig på stadgarnas bestämmelser, hvilka helt enkelt omöjliggöra en ändring i museets uppgift, som på den erkända ställning som Kulturhistoriska museet, sådant det är, intar inom den europeiska museivärlden, samt den fullkomliga lojalitet, med hvilken museet hittills uppträdt.»

Det här relaterade angreppet hade föregåtts av heta strider inom filosofiska fakulteten, vilka efter ett tappert försvar för vår position, lett av de båd<J professorerna i historia Ciason och Stille, slutade med en kvantitetsseger för anfallssidan. Nu skulle en gång >>Kulturens>> övermod knäckas, dess illojalitet stämplas och dess undermålighet bevisas. Vittnesmålen i fakultetens protokoll äro icke uppbyggliga, men intressanta.

Den anklagelseakt, som ingavs till Kungl. Maj:t, i vilken man liksom för I 8 år sedan fordrade vår underkastelse och begränsning till tiden efter reformationen, föranledde naturligtvis ett bemötande från vår sida, detta åter en ny förklaring från universitetet och slutligen tillsättande av en kommission, som skulle rannsaka i frågan och till Kungl. Maj:t ingiva förslag om reglering av förhållandet mellan de båda Lundamuseerna. Kommissionen utgjordes av Vitterhets Historie och Antikvitetsakademiens preses Presidenten Afzelius, Riksantikvarien Montelius och Professor Clason. Resultatet blev ett tillbakavisande av de mot oss riktade angreppen såsom obefogade och ett förslag till förhållandenas ordnande enligt den av >>Kulturen>> tillämpade uppfattningen,

FörhJllandet mellan museerna i Lund.

Modell av S:ta Maria Minor utförd av konservator A. Gräns

Locus virtutum samt det inre av S:ta Maria Minor efre.r återuppförandet på ,Kulturen•

närmare preciserad sålunda: Samlingsrätt beträffande hela odlingens historia för båda museerna med företräde för Universitetsmuseet när det gällde förhistorien, förKulturhist. museet när det gällde nyaretiden samt med medel tiden såsom för båda lika berättigat samlingsfält, där vänlig överenskommelse för hindrande av konkurrens och fyndsplittring förordades, därjämte borde gemensam inspektor för båda museerna utses. Då varken Universitetet eller »Kulturen>> önskade någon sådan inspektor, ströks han i Kungl. Maj:ts slutliga reglering av förhållandet genom nådigt brev av den 30 maj I9I3 - vilket innebar status quo.

Det var alltså med en fullständig seger vi avgått även i denna strid. Sedan freden slutits har den också bestått allt intill denna dag och utvecklat sig till det hjärtliga förhållandet, som bäst ägnar goda grannar. Flera depositionsbyten hava redan ägt rum mellan museerna och andra förestå. Förvärv för varandras räkning hava också hört till denna den goda sämjans tecken.

Annu ett annat område, där de gamla striderna från fin de siecle och sekel- Konstslöjd. skiftet upphört, är konstslöjdens. Svenskarna äro ett trögt folk fullt av hetsig- Lotteriet. heter säger Ehrensvärd och det har visat sig även här. Med Parisutställningen Byggen. I900 började ritarväldet i vår tekniska undervisning och stilismen i vår produktion att brytas. Den nya rörelsen tog, när den väl kommit i gång, så snabb fart, att vi snart distanserades. Vi voro ej längre några fruktade revolutionsmän, snarare om icke precis reaktionärer så åtminstone starkt konserverande. Istället för att bliva utmotade, såsom förut såväl från Stockholms- som Parisutställningen, fingo vi statsanslag för deltagande i konstslöjdutställningen i Stockholm I909 och i den Baltiska utställningen i Malmö I9I 4·

Konstindustrilotteriet hade under alla dessa år varit Föreningens starkaste stöd icke blott för vårt konstslöjdarbete utan för hela vår existens. Det hade burit det mesta av vår lönestat, det var en punktligt betalande hyresgäst och lämnade dessutom ett vackert direkt överskott för det rent museala arbetet. Men vår huvudinkomst var i alla fall vid denna tid de fasta anslagen, som räkenskapsåret 1/3 I9I2 till 1/3 I9I3 utgingo med 2o,ooo kr., därav 2,ooo från landstinget, 3,ooo från staden Lund och I5,ooo från riksdagen. Inalles uppgingo årsinkomsterna till 4 3,ooo kr. och utgifterna till 32,ooo kr., inköpen för samlingarna kr. 8,700 oberäknade, alltså visande för första gången ett litet inkomstöverskott. Föreningens skuldbörda utgjorde 276,6oo kr. och behållningen utöver skulderna I,o82,ooo kr. Följande år stego på grund av ändrad bokföring, som gjorde att vi kunde tillgodogöra oss tvenne års statsanslag, våra inkomster till icke mindre än 50,000 kr., och behållningen till I,Io2,300 kr.; men skulden hade samtidigt ökats till 283,ooo kr. med en ränta av I2,400 kr.

skuldökningen var emellertid ringa i förhållande till den stora värdeökningen, som vunnits genom uppförandet av det s. k. Wahlbomska huset och det redan året förut i stadskomplexen infogade Habitatio pastaris sancti Nicolai.

Med dessa byggnaders tillkomst hade det ökade utrymme, efter vilket vi länge suckat, vunnits. Men de krävde också ökat arbete på grund av de stora omflyttningar, som nu måste vidtagas. Habitatio inreddes i båda sina våningar till religionshistoriskt museum. Innan det Wahlbomska huset togs i bruk för sitt definitiva ändamål, fick det upplåta sina salar för en skånsk häradsvis ordnad historisk textilutställning, vilken förbands med en pristävlan, så anordnad, att alla besökande fingo rösta om vilken häradskollektion de ansågo vara bäst, med det resultat att dc åtta sålunda såsom bäst bedömda häraderna fingo sända en textilstipendiat till Konstslöjdanstalten. Till utställningen utgav jag en ny skrift om den skånska textilkonsten, vilken jag dessutom även behandlade i ett häfte av Sv. slöjdförenings tidskrift. Såsom museihus kom byggnaden att i sin undre våning inrymma fordonsamlingen, medan den övre intogs av eldens och värmens representanter, vilka även efter det sist avslutade nydaningsverket fått utan större omflyttningar stanna kvar.

Men ännu en byggnad eller rättare sagt resterna av en byggnad, korpartiet och en del av skeppet till sancta Maria minor, som vi grävde upp I9II, hade sten för sten flyttats till den obebyggda tomt, som låg närmast norr om locus peccatorum. Därmed var byggnadsverksamheten intill den sista stora byggnadsperioden, om vi undantaga det lilla soldattorpet och den Thomanderska gården, avslutad norr om Adelgatan.

Men det förelåg redan nu en stor byggnadsplan, som vi hoppades med tillhjälp av ett byggnadslotteri kunna lösa; men därom mera i fortsättmugen --.

Inom styrelsen hade under sju år eller ända till r 9 [ 6 inga förändringar inträffat bland Föreningens egna valda representanter förrän detta år, då f. d. Riksdagsmannen jöns Bengtsson avgick och ersattes med suppleanten Prof. Clason, som i sin ordning efterträddes av Landstingsmannen ]oh. Thygesen. Däremot hade Lunds stadsfullmäktige redan I 9 I 3 utbytt D:r Emil Söderwall mot Direktör A. Andersson såsom ordinarie medlem och samtidigt begagnat sin rätt att utse en suppleant nämligen Målarmästare A. Fr. Olsson. Vid sin avgång kallades D:r Söderwall till hedersledamot av Föreningen.

För den enastående stabilitet, som under dessa år rådde inom styrelsen, den enighet, kraft och värdighet, med vilken hon hävdade Kulturhistoriska Föreningen utåt och inåt, hade vi i första hand ordföranden Professor Fahlbeck att tacka. Hans personliga auktoritet, hans oräddhet, hans politiska ställning,

allt förbundet med en varm känsla för institutionen och dess förste tjänare, voro faktorer, som gjorde hans r 8 år såsom ordförande epokgörande i »Kulturens>> liv. Att skulderna stiga har icke mycket att säga blott valutorna stiga ännu mycket mera. »Kulturen» lever nu i sin besökelses stund, den måste användas väl. Vi hava nått en popularitet och ett erkännande utom och inom landet, som är vårt största rörelsekapital, sade han en annan gång i ett av dess programtal vid ett av våra årsmöten, vilka han aldrig försummade att bevista och leda. Vid vår kvartsekelsfest skulle ingen som han kunnat representerat Föreningen. Det ena med det andra skapade en inre trevnad inom styrelsen, som gjorde att ingen kände sig hågad att ställa sin plats till annan mans för.c fogande.

Inom museipersonalen rådde icke samma orörlighet som inom styrelsen. Amanuensen Lithberg avgick för att avsluta sina akademiska studier redan i okt. I 9 I 2 efter att under ett halvt år hava åtnjutit tjänstledighet för utgrävning av Slottet Hallwyl i Schweiz. Såsom assistent hade redan I9I2 Docenten Per Sörensson antagits. Vid Lithbergs avgång antogos tvenne e. o. amanuenser, Kand. R. Hoppe och Fil. stud. Wahlmark. Följande år avancerade Kand. O. Thulin till ordinarie amanuens. Såsom e. o. amanuens ersattes R. Hoppe av Fil. kand. Åke Campbel.

Krigsåret 1914 blev ett för »Kulturen» bekymmersamt år. Lotteriet lämnade ingen behållning och den planerade höstmarknaden måste inställas; under det att skulderna på grund av de nya gårdsförvärven och nybyggena starkt ökats. Visserligen gav oss riksdagen I 915 ett extra anslag av 5 ,ooo kr. samtidigt med att det ordinarie höjdes till I 5 ,ooo, och även landstinget beaktade i någon mån vår nöd genom att höja sitt anslag till 3,ooo kr. Men på vår hemställan till Lunds stadsfullmäktige om en nödhjälp av 2,ooo kr. fingo vi ett bleklagt nej så mycket betänkligare som regeringen för en framställning om nödhjälp fordrat även en lokal anslagsförhöjning. Men i nöden prövas vännen eller vännerna. Vi fingo därvid en alldeles oväntad hjälp av vår monomane pressfiende genom det fröjderop som hans tidning uppgav över att »Kulturens lilla julklapp kröp i skrinet». Dagen efter sände oss nämligen en indignerad medborgare i Lund 500 kr. jämte en uppmaning till andra att följa exemplet, så att icke ropet från Oxtorget skulle ha ljudit förgäves. När tidningen som svar på detta tillkännagivande fortsatte sitt angrepp med en uppmaning till staden att helt indraga sitt anslag till »Kulturen», »ity att denna tryggt kan lita på att dess 'uäninnor hjältemodigt träda i bräschen då det kniper», inflöt verkligen en andra lika stor gåva från en av »Kulturens» över hånet harmsna väninnor, ty vi hava verkligen haft och hava fortfarande flera

Kristiden. Presskampanj.

sådana varmhjärtade gynnarinnor, därav tvenne, som intaga första rummet bland våra donatorer. Innan året var tillända hade de ytterligare I ,ooo kr. influtit, som vi behövde för att inför Kungl. Maj:t betona, att vår egen stad icke lämnat oss i sticket, även om hjälpen kommit under form av enskilda bidrag.

När ecklesiastikministern på grund av vårt nödrop under hösten I 9 r 4 under en nedresa i och för konseljs hållande på skabersjö gjorde ett uppehåll i Lund, relaterade Lunds Dagblad morgonen därpå detta besök sålunda: »Statsrådet besökte först Kulturhist. museet tog därefter Domkyrkan i betraktande». Folkets Tidning, som utkom på eftermiddagen, ersatte i sin notis kulturhistoriska med historiska. När vi begärde anslag av staden, fordrade samma tidning, att såsom villkor skulle sättas krav på utgivande av en vägvisare, som vårt museum enligt dess påstående i motsats till alla andra mera välskötta museer saknade för att icke vara den döda tingest det nu var. F. T. stödde sitt tal på ett uttalande, som Prof. Fahlbeck skulle haft vid vår jubelfest I907 . Detta föranledde Fahlbeck till följande hovsamma svar: >>-- På grund af något missförstånd har i numret för 28 sist!. oktober utaf Eder ärade tidning tillagts undertecknad ett yttrande rörande katalogiseringen vid Kulturhist. museet, som jag icke fällt och icke kunnat fälla, enär samlingarna äfven utan den illustrerade vägvisare, som alltsedan jubelfästen förefinnes, aldrig kunnat kallas 'en död tingest'. >>

Det anförda är endast några exempel på en förföljelse, som aldrig ville upphöra. Själv hade jag så pass hunnit vänja mig vid densamma, att jag ej ens efter mycket grövre personliga tillvitelser skulle aktat desamma värda ett åtal. Men när angreppen okritiskt reproducerades i andra tidningar och det för övrigt på flera sätt visat sig att de icke voro ofarliga för institutionen, beslöt jag att gripa till ett åtal, vilket också blev en cause celebre icke minst genom den fällande dom juryn avkunnade. Tidningen var härmed för oss oskadliggjord, även om dess angrepp :iven efter detta ingalunda upphörde, men brännmärkningen verkade på publiken och på presskollegerna, och dc nya elakheterna betraktades därefter närmast som clownerier, när de icke understundom rent av blevo oss till en nytta, såsom vi ovan sett, när det gällde den enskilda insamlingen för att fylla bristen i staden Lunds anslag.

Kristidens Vi voro emellertid nu mitt uppe i kristiden, våra skulder hade under r9I5 mgrade stigit till kr. 331,428, medan behållningen endast ökats med 7,ooo kr. till skulder. r,II6,ooo kr., knappast en gång täckande värdeökningen på arkiv, bibliotek och gåvor till samlingarna, och våra räntor voro uppe i 14,700 kr., vilka skulle

Den fastställda byggnadsplanen av 1917

Gobelinkartong över ,Kulturens» stadsgata av Maria Engström-Olsson

Karlins förslag till stadsgata av r904

Höst tagas ut av en inkomst på endast 39,000 kr. Det är tydligt att denna ställmarknad. ning icke längre kunde hållas, den måste förändras i den ena eller andra riktLotteri och . k ..k d l l "b "l" . l" . 11 fl l nmgen, genom star t o a e ans ag, otten ev1 Jnmg, rea 1senng e er - ytta f ns ' ags- ning till annan plats, där man bättre än i Lund visste uppskatta museets värde ragor. och betydelse.

På den grund beslöt styrelsen att först ansöka om ett penninglotteri, avsett dels att betäcka skulden, dels att i enlighet med paviljongsystemet fortsätta och fullborda museets av Intendenten uppgjorda byggnadsplan. Denna omfattade en större i romansk stil uppförd byggnad för huvudsamlingarna avsedd att uppföras på den plats, där Locus virtutum och vaktmästarebostäderna ännu befinna sig. Den med denna sammanbundna nuvarande intendentbostaden skulle inredas till lokal för tillfälliga utställningar och ansluta sig till ett kopierat skånskt herregårdshus från I 500-talet där keramik, glas, emalj etC. skulle inrymmas. Detta skulle genom en sidoflygel mot norr förbindas med de redan befintliga Ystads-, Schlyterska- och Wahlbomska husen, vilket senare i sin ordning skulle ansluta sig till en rad byggnader visande fasader från Ystad, Hälsingborgoch Halmstad. Sist i den stora byggnadskomplex, som skulle bilda den gamla staden, kom det redan befintliga Borgarhuset från Malmö och den med detta sammanbyggda Habitatio pastoris. Genom alla husens uppförande i tomtgränsen skulle man icke behöva inkräkta på det fria parkområdet i fastighetens centrum. Den monumentala huvudingången skulle förläggas från Fideporten till öppningen mellan Locus och Lindforsska gården, mitt emot tornet på den nya huvudbyggnaden. På detta sätt skulle man vinna en till 6,ooo kvm. fördubblad golvyta med en koncentration, som icke krävde några ytterligare tomtförvärv, för en totalkostnad av 6oo,ooo kr. och likväl hava plats till såväl den sedan gammalt planerade tillbyggnaden till Herrehuset som en fristående byggnad på planen mellan Schlyterska huset och Habitatio, när en framtida utveckling sådant krävde.

Den redan nu uppseglande frågan om ett eventuellt inköp av den Sjögrenska fastigheten avvisades såsom fullständigt utopisk.

Någon ytterligare ökning av museets anslag av riksdag och landsting var icke att påräkna, och Lunds stadsfullmäktige, som efter den kraftiga lokala enskilda reaktionen, som ovan relaterats, för I 9 1 6 höjt sitt anslag till 4,ooo kr., besvarade vår nya vädjan med att åter sänka detsamma till 3,ooo kr. därtill fogande ett nytt villkor, insättande av en revisor. Då ett sådant medgivande icke kunde ske utan ändring i Föreningens stadgar och sådan måste företagas på ordinarie årsmöte, stodo vi tillsvidare utan även denna lilla nedsatta subvention från vår egen stad.

Något avgörande i lotterifrågan avhördes icke heller. Vår ansökan hade drunknat i Fornminneskommissionen. Ett dystert mörker hade efterträtt den ljusning styrelsen I9I6 tyckt sig skönja, och för vilken hon i sin berättelse till årsmötet den 3I maj givit ett optimistiskt uttryck.

Museets nödankare, när de ekonomiska stormarna rutit som värst, har varit höstmarknaderna. Ett sådant måste vi därför också tillgripa I9I 5. Det var den sjunde marknaden i ordningen. Den räknade 6,288 besökande och lämnade ett netto av kr. 9,126: 20. Den gick i världskrigets tecken och fick sin stora klo i det satiriska Indiandrama på knittelvers, som spelades mellan S:ta Maria minors återuppförda murar med en epilog i vilken Columbus, Mr Nilson, (Wilson) och en materialiserad fredsängel uppträdde.

Columbus talar: Jag fruktar att det drama här man spelat Hos känslosamma mänskor ej förfelat Att ställa mig uti en löjlig dager

Och från min hjässa rycka gulnad lager. Här måste nolens volens något göras, Som uppå ryktets vingar ut kan föras För att min ära rehabilitera. Från Orinockos stränder till Abdera. Den brand, som rasar uti gamla världen Såsom neutral jag ej törs ange härden Om jag den branden kunde släcka, Det vore just Columbi ägg att knäcka. Jag hör min herre talar spanska. Tillåt mig Edra njurar något granska. Kanhända revancerar Ni på Kuba. Nej, jag vill endast blåsa fredens tuba, Och Ni tycks också vara av den sorten Som framför kriget älskar mäklarsporten.

Men säg vem är Ni då där i kaftanen Med stänk av Gudi och med stänk av fanen? o. s. v.

Dramat måste under marknadens trenne dagar spelas om femton gånger för fulla hus, tills våra utmärkta sujetter voro nästan död- och sönderspelade. Författaren har aldrig blivit uppdagad.

Den lilla hjälp marknaden bragte räckte givetvis icke långt, vi måste därför ånyo på allvar upptaga frågan om en partiell försäljning ur samlingarna. Jag hade också redan på uppdrag av styrelsen uppgjort plan och beräkning för en eventuell realisering av museets utländska konstslöjdsamlingar icke blott

Mr Nilson: Columbus:

för de JOO,ooo kr., som krävdes till betalande av vår skuld, brandstodslånet oberäknat, utan för ytterligare 2oo,ooo kr. till en nybyggnads påbörjande efter uppgjord ritning.

Tiden härför var så tillvida gynnsam som prisen på alla konstföremål på grund av de växande krigsförmögenheterna, vilka till stor del omsattes i konstsamlingar, voro stadda i hastig stegring. Försäljningen I 9 I 6 på våren av den stora Westerströmska keramiska samlingen, vilken Kulturhistoriska museet minst av alla fick försumma att tillgodogöra sig, krävde av oss I 8,ooo kr., av vilka de Io,ooo erhöllos genom gåvor och de återstående 8,ooo kr. föllo under mitt personliga ansvar. Den visade liksom andra samtida konstauktioner på en fortgående hausse, som kunde utnyttjas. Att det emellertid icke var med lätt hjärta jag gick till utförande av mitt uppdrag är givet. Härför gav också ecklesiastikministern uttryck i sin motivering till Kungl. prop. till I 9 I 7 års riksdag om extraunderstöd när han yttrade:

»- -- Såväl museets Intendent Karlin, som själv nödgats bära fram tanken att genom en försäljning rikta ett hårt slag mot sitt eget förtjänstfulla och oegennyttiga livsverk, som alla andra äro ense därom, att denna utväg (försäljningen) icke bör komma i fråga att tillgripas, förrän alla andra utvägar äro stängda. I alla händelser befinner sig försäljningsfrågan ännu i så outrett skick, att densamma först längre fram kan företagas till avgörande.

Detsamma gäller i viss mån även i fråga om det penninglotteri till förmån för museet, som styrelsen framhållit såsom ett annat alternativ. Styrelsens föregående ansökningar härom äro under behandling hos fornminnesvårdskommitten, som även har att yttra sig angående spörsmålet om landsortsmuseernas ställning inom Sveriges museiväsende och deras understödjande av statsmedel.

Under sådana omständigheter synes det vara nödvändigt, att museet på annat sätt erhåller ett stöd, som sätter det i stånd att åtminstone för den allra närmaste tiden fortsätta sin verksamhet. Av styrelsen, lämnad utan uppmuntran från statens sida, torde för övrigt knappast kunna begäras, att den alltjämt skall fortsätta att personligt ansvara för en betydande del av museets skuldbörda. Staten synes därför ej kunna undandraga sig att·lämna museet en ökad hjälp, i den mån detta är nödvändigt för att vid ett undanskjutande av försäljningsfrågan de nuvarande förhållandena skola kunna bestå för den närmaste framtiden.

Man skulle för övrigt, om staten intager en sådan hållning, synes det, kunna räkna med den möjligheten, att museet bereddes lättnad

i sina ekonomiska svårigheter genom kraftigare understöd av den - enskilda offervilligheten och av de kommuner, särskilt staden Lund, som böra hava intresse av museets vidmakthållande. Till följd av de tryckta förhållanden, under vilka museet nu arbetar, har även, såsom av handlingarna i ärendet framgår, den tanken framkastats, huruvida museet skulle kunna förläggas till annan ort, där man kunde förvänta ett mera verksamt understödjande av detsamma. Visserligen skulle museets förflyttning från den sydsvenska universitetsstaden bereda svårigheter för de vetenskapsidkare och andra personer i Lund, som behöva hava tillgång till dess samlingar, men givetvis kunna förhållandena utveckla sig på sådant sätt, att staten icke kan motsätta sig tanken på en dylik förflyttning.

Så som museets understödsfråga nu föreligger, anser jag mig böra föreslå samma sätt för dess lösande, som anlitas under de båda sista åren.>> ---

På alla håll ej minst i pressen reagerade man, där icke skadeglädjen eller kråkvinkelsynpunkten gjorde sig gällande, mot en sådan försäljning. Mest varmhjärtat kom detta tillsynes från Nationalmuseets sida: » 'Det vore numera näst Nordiska museet landets största kulturhistoriska museum och kunde i betydelse och allmännytta jämföras med detta även på grund av sin belägenhet i en från huvudstaden så avlägsen landsända, för vilken det blivit ett verkligt centralmuseum, en omständighet, som vore att så mycket mer beakta, som det vore i rikets andra universitetsstad det hade sitt säte'. Härefter betonar överintendenten att det på grund av sin exceptionella ställning åt flera håll utvecklats över de gränser, som vore för ett kulturhistoriskt museum vanliga. Det innehölle sålunda hela grupper av föremål, som snarare tillhörde ett konstindustrimuseums samlingsområde. Framför allt vore dess keramiska samling i flera hänseenden betydande genom sin rikhaltighet och systematisering o. s. v. och fullt jämförlig med även mera betydande utländska konstindustrimuseers. Överintendenten framhåller, att det vore framför allt inom dessa grupper, som museets styrelse tänkt sig en försäljning. Sedan fortsätter överintendenten: 'Det synes emellertid överintendenten, som om en dylik åtgärd måste ses icke blott från det i trångmål bragta museets egen synpunkt, då den kunde anses tvingande, utan även från en allmänt fosterländsk och nationalekonomisk, då den på intetsätt kunde vara tillrådig. Landet ägde i kulturhistoriska

museet i Lund, sådant som det hittills utvecklats, icke blott sitt i ordningen andra kulturhistoriska museum utan ett museum, som just på grund av sitt utvidgade program i sig innesläte samlingar, motsvarande ett flertal specialmuseers, och sålunda blivit en kulturell bildningsanstalt av allmännare omfattning, lärorik och gagnande för hela Sydsveriges befolkning, hedrande för fosterlandet. Det syntes överintendenten i högsta måtto nödvändigt, att en institution sådan som denna räddades från det oförtjänta och hårda ödet att genom en försäljning av stora delar av dess under åratal med nit och möda sammanbragta skatter neddragas från den för svenska odlingen betydelsefulla hedrande ställning, den nu innehade. Och överintendenten måste här också påpeka vådan av en försäljning, varigenom dessa samlingar icke endast skulle förskingras utan säkerligen till stora delar exporteras och således helt och hållet gå förlorade för landet. Till förhindrande av en sådan eventualitet skulle betydande inköpssummor av det allmänna krävas för alla de museer, vilkas samlingsområden sammanfälle med Lundamuseets, och särskilt skulle för Nationalmusei räkning fordras ett inköpsanslag av den storlek, att det i och för sig skulle utgöra en icke obetydlig del av det belopp, för vilket kulturhistoriska museets styrelse nu vore i förlägenhet. Alla här anförda omständigheter syntes överintendenten tydligen giva vid handen, att den avsedda försäljningen ur kulturhistoriska museets samlingar icke borde få äga rum.» ---

I riksdagen där Professor Sam Ciason manligen kämpadeförytterligare höjd nödhjälp anfördes bland annat Nationalmuseichefens ord. Men därjämte underströks på alla håll staden Lunds plikt i första hand att i eget självförstått intresse kraftigare än hittills understödja institutionen. Det bör nämnas att överintendenten var Rickard Berg och att det var hans närmaste man och blivande efterträdare Intend. Poleker som skrivit utlåtandet.

Plane;· på Då emellertid inga anslagsökningar syntes möjliga beslöt styrelsen, innan museets hon tillgrep den sista utvägen amputeringen, att försöka med en orientering f'!ttande utanför Lund. I detta syfte ingav styrelsen till Föreningsmötet den r6 juni fran Lund. f""!" d k . l I9I7 o pn e s nve se:

>>- - - Såsom en följd av det avslag Föreningen erhållit av Lunds stadsfullmäktige på sin nödhjälpsansökan och de konsekvenser detta avslag kan befaras medföraävenbeträffandeandraanslagsbeviljande myndigheter, vilket kan nödga styrelsen att antingen gripa till en försäljning av viktiga delar av samlingarna eller för att undgå

en s&dan olycklig eventualitet söka en orientering �t annat håll, beslöt styrelsen att, på sätt stadgarna föreskriva, söka vinna sådana ändringar i deras grundbestämmelser, att hindren undanrödjas för det kulturhistoriska museets för Södra Sverige eventuella förflyttning från Lund till annan sydsvensk stad, där dels en djupare förståelse av museets betydelse dels ett kraftigare understöd än i Lund kan påräknas.

På grund härav får styrelsen alltså hemställa om borttagandet ur inledningen till stadgarna vid augivandet av Föreningens ändamål 'att samla och i Kulturhistoriska museet i Lund förvara' orden i Lund samt ur § I 5, även om bestämmelsen här är av mindre betydelse, så länge föreningen existerar, orden från Lund och i Lund i förbindelse med stadgandet om huru med samlingarna skall förfaras, ifall Kulturhist. Föreningen upplöses, varigenom § I 5 skulle komma att erhålla följande lydelse: Upplöses Föreningen, överlämnas fonder, samlingar och övrig fast och lös egendom till vård och förfogande av Kong!. Witterh. Rist. o. Antik'u. Akademien, dock få samlingarna aldrig förskingras eller bortföras, ej heller tillgångarna för andra ändamål användas. Skulle vid Kulturhist. Föreningens möjliga upplösning Kong!. Akademien icke {mse sig böra donationen mottaga, överlämnas den under ovan stadgade vitkor till annan offentlig institution. Dessa föreslagna ändringar, över vilka yttrande skulle infordras dels från Sk. prov.:s Hist. och Arkeologiska Förening, dels från Lunds landsmålsföreningarssamfälldautskott, innandekunnaav Föreningen vid ett nytt årsmötedefinitivt avgöras, komma naturligtvis icke att få någon betydelse, för såvida det av Föreningen sökta penninglotteriet beviljas eller staden höjer sitt anslag till museet, så att det något så när motsvarar museets betydelse för staden och därigenom också sätter Föreningen och museet i stånd att kunna utan skuldökning fortsätta sin verksamhet i Lund, vilket vi naturligtvis livligt önska och också gärna vilja hoppas. Men det ansvar, i vilket styrelsen står inför hela södra Sverige för att icke säga hela landet, som med en för en landsortsinstitution enastående offervillighet främjat dess växt och utveckling, gör det till en bindande plikt för oss att i första hand tillgodose institutionens eget med hela Södra Sveriges sammanfallande intresse, även om detta skulle driva till den nyorientering och den förflyttning, vilken även av Kungl. Maj:t i årets statsverksproposition framställes såsom en eventualitet, med vilken det måste räknas.>> -- -

Att förslaget skulle väcka oro i Lund är tydligt. De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening hade, under beklagande av att staden sänkt sitt anslag, dock icke däri funnit tillräckligt skäl för Kulturhist. föreningen att företaga några ändringar i sina stadgar, som kunde komma att medföra en förflyttning från Lund. Lunds Dagblad slutar en ledande artikel sålunda:

»- -- Lunds Dagblad har förut framhållit den betydelse museet har för Lunds stad en betydelse som säkerligen af ingen underskattas - och den förlust för staden en förflyttning skulle innebära. De skäl som hittills förebragts för en sådan torde, såsom De skånska landskapens historiska och arkeologiska förening påvisar, näppeligen kunna kallas bärande. Emellertid mana vi museets vänner att, om de icke redan äro det, inskrifva sig som medlemmar i Kulturhistoriska Föreningen dels för att därigenom stärka Föreningens ekonomiska ställning, dels för att blifva i tillfälle att afgifva sitt votum mot en stadgeändring, som skulle göra det möjligt att eventuellt förflytta museet från Lund.,, Föreningsmötet, som under Prof. Fahlbecks presidium hölls i Bosebo kyrka, var talrikare besökt än någonsin. Stridens vågor gingo höga. Såsom vanligt klandrades styrelsen från visst håll för brist på begränsning vid samlandet samt slöseri med museets medel, när det gällde inköp, »vilka sträckte sig till och med till Asien>>. Dettavore orsaken till misären ochicke de >>Otillräckliga» anslagen. Från styrelsens sida påvisades att museet under alla de 34 år det ägt bestånd icke offrat mer än 2oo,ooo kr. på inköp och att av dessa medel fjärdedelen dessutom var direkt skänkt för inköpsändamåL Ur referatet av förhandlingarna må för övrigt följande gensaga från min sida anföras:

>>---Vad som framför allt tycktes verka såsom salt i surt öga på en del gott folk särskilt i Lund, där talaren dess värre och ej minst från håll, där man kunde vänta annat, fått lära känna allt för mycket oförstående inför större museala uppgifter, var museets keramiska samlingar. Utan att vilja ingå på någon utläggning över keramikens oerhörda betydelse såsom den materiellt oförgängligaste mätaren av kulturens utveckling, ville talaren endast framhålla, att den keramiska avdelningen, som vore den vetenskapligt fullständigaste i norden och hade förvärvat sig ett erkänt rykte långt utom vårt lands gränser, hade byggts upp på en rent lokal grund. Det var nämligen de enastående rika keramiska fynden från Lunds medeltid, som bildade grundvalen för denna organiskt utvecklade samling. Det hade för övrigt hänt talaren mer än en gång att personer, som innan

de närmare lärt känna det kulturhistoriska museet, sjungit med i klanderkören, när de kommit hit och under sakkunnig ledning fått studera museets systematiska uppställning och organiska sammanhang, lämnat detsamma såsom omvända människor. Detta hade icke minst gällt i förhållande till den keramiska samlingen. Talaren vågade nära det - visserligen djärva - hoppet, att till och med Prof. Kock, om han ville underkasta sig en sådan information, skulle gå bort med en ändrad syn på den här drivna museipolitiken, till och med när den sträckte sig ut över- Asien. ->> Sedan kämparna mot ändringsförslaget lovat sina bona officia beträffande stadens uppfyllande av sina skyldigheter mot >>Kulturen>> kommunalt och enskilt avslutade ordföranden diskussionen med följande ord: >> skuldbördan vore tryckande och ökades automatiskt genom räntorna med 10 a 12,ooo kr. pr år. Genom ökade anslag kunde allt hållas gående. Det var därför styrelsen hade fäst så stor vikt vid den i och för sig ringa summan av 2,ooo kr., varmed den begärt att Lunds stad skulle höja sitt anslag (från 3,ooo till 5,ooo kr.). Av denna höjning berodde nämligen utsikten att av staten få nu utgående anslag 2o,ooo kr. höjt till 2 5 ,ooo kr. Okade anslag, ehuru för tillfället en hjälp, kunde dock icke lösa svårigheterna och trygga museets bestånd och framtid. Utom skuld-· bördan, för vilken styrelsen personliga häftade, förelåg problemet att bereda samlingarna ökat utrymme genom betydande nybyggnader. Styrelsen måste med all makt söka utvägar och medel att både bli kvitt skulderna och lösa byggnadsfrågan, medan tid vore och framför allt museets ledare ännu hade hälsa och krafter i behåll. Härvid erbjöde sig, såvitt styrelsen kunde finna, blott tre ut-· vägar. En av dessa hade under diskussionen anbefallts, nämligen försäljning utav vissa delar av samlingarna, särskilt den keramiska. Naturligen hade styrelsen inom sig diskuterat även denna möjlighet. Men såväl av skyldig hänsyn till museets skapare, som i detta såge sitt livsverk, som på grund av den keramiska samlingens enastående, av alla museimän vitsordade, stora vetenskapliga och kulturella värde, ansåg sig styrelsen icke längre böra tänka på detta förslag. Återstode då endast följande två utvägar - beviljande utav Kg!. Maj:t av ett penninglotteri på 2 eller 3 dragningar samt en eventuell förflyttning av museet till annan skånsk stad. Styrelsen hade upprepade gånger hos Kgl. Maj:t anhållit om ett sådant lotteri och det vore dess livligaste önskan, att Kgl. Maj:t funne skäl att därtill giva

Docent P. Särensson Fil. kand. R. Hoppe Fil. kand. Å. Campbel

Fil. kand. T. Thuvesson Fru Maria Engström-Olsson Fil. lic. U. Otterstedt

nådigt bifall. Styrelsen ansåge sig emellertid icke försvarad, om den ej, då konkurrensen om penninglotterier vore så stor, för föreningen öppnade möjligheten till den återstående och tredje utvägen ur svårigheterna, ifall den nyssnämnda andra förbleve stängd. Styrelsen ansåge sig härmed endast ha fullgjort sin plikt. Nu finge Föreningen besluta, så långt den kunde, och därmed själv övertaga det moraliska ansvaret, från det juridiska kunde den dock ej fria styrelsen. » Omröstningen som därpå följde gav 34 nej och 14 ja till ändringsförslaget. Närmare hälften av de närvarande hade emellertid underlåtit att rösta, däribland ordföranden och intendenten. Museet var alltså fastlåst i Lund. Men någon verkan på stadsrepresentationen kunde ännu icke därav förspörjas. Däremot reagerade den enskilda offervilligheten inom staden på det mest erkännansvärda sätt, så att det upprop styrelsen utfärdade tillförde oss J,5oo kr., därav r,ooo kr. från våra gamla vänner i Kråkelyckan, Professor och Fru Quennerstedt. Aven utanför Lund hade man med en viss spänning följt frågans utveckling. Så skriver t. ex. Sydsvenska Dagbladet dagen före mötet:

»Det är icke uteslutet att denna stadens njugghet mot Föreningen, så eklatant illustrerad som genom en nedsättning i anslaget just vid den tidpunkt, då Föreningen verkligen befinner sig i nödläge; inverkat och kommer att inverka på andra anslagsbeviljande myndigheter, exempelvis riksdagen, ty den som icke hjälpes af sina egna den vill knappast heller andra hjälpa. Och Kulturhistoriska museet får ju räkna staden Lund som sin närmaste hittills åtminstone. Tanken har ju dykt upp att förflytta museet till annan stad som kunde ge det ett kraftigare ekonomiskt stöd; en tanke för hvilken icke ens k. m:t synes vara främmande, då i motiveringen till äskandet i årets stadsverksproposition om anslag till museet säges, 'att förhållandena kunna utveckla sig på sådant sätt, att staten icke kan motsätta sig tanken på en sådan förflyttning'. Men en förflyttning af museet skulle ju uppenbarligen vara till betydande skada för staden Lund, detta ej blott ur kulturell synpunkt där ju staden har anledning att i allt stå främst, utan också ekonomiskt. Museet innebär dock en betydande ekonomisk vinning för staden, låt vara indirekt och därför mindre synbar.»

Göteborgs Handelstidning den I 8 juni rörande utgången:

»Man kan ju häri se ett uttryck så gott som något för det värde Lunds stad trots ett odisputabelt sken av ett motsatt förhållande sätter på det i dess mitt så vackert och organiskt invuxna museet.

Det borde ocks1 s&som förtroendevotum· betraktat kunna ge anledning till förekommande för framtiden av tidigare uppkomna missförstånd».

Sin berättelse till nästa årsmöte I9I 8 börjar styrelsen sålunda:

>>När Kulturhistoriska Föreningen för. ett år sedan så talrikt som aldrig förut mötte i Boseho kyrka för att behandla väckta förslag till stadgeändringar av delvis vital betydelse om icke direkt för Föreningen och museet så för dess ställning till det samhälle, i vilket det vuxit upp, och med stor majoritet avslog den stadgeändring, som avsåg museets eventuella förläggande till annan plats, tog Föreningen ett stort ansvar på sig.

Styrelsens alla bemödanden att få Lunds stadsfullmäktige att inse nödvändigheten av ett kraftigare understödjande av en institution, som betydde så mycket för samhället, hade varit fåfänga, dess nya vädjan till Kungl. maj:t om ett avgörande av den sedan många år vilande byggnadslotterifrågan hade icke heller lett till något resultat lika litet som dess anhållan om ökat statsanslag under nödtiden.

Föreningen för sin del kunde icke anvisa andra vägar att övervinna svårigheterna, därvid i första hand att undgå ökad skuldsättning, än de gamla, nämligen en ytterlig sparsamhet och för övrigt förhoppningen om ökade anslag beroende på vaknande förståelse av museets och Föreningens betydelse. ---»

lntenden- Såsom jag ovan nämnt bjöd det mig naturligtvis mycket emot att gripa till tens dona en amputering av museet. Medan jag grubblade på medel att kunna undgå twner. d .. k o lid l .. f f d enna utvag rann tan en upp att ga en a e es motsatt vag, ort aran e under begagnande av krigskonjunkturerna, nämligen att kraftigt öka samlingarna istället för att minska dem.

Jag ägde såsom vanligt en hel del i museet inordnade men av detsamma på grund av bristande medel icke inlösta föremål, vilka jag alltså själv förräntade. Dessutom låg jag redan sedan flera år inne med hela den Nordenbergska konstnärliga kvarlåtenskapen, som jag, när styrelsen icke ansåg sig kunna ingå på affären, själv inköpt för att dymedelst kunna åt museet rädda den dokumentala samling av skissböcker, som Nordenberg i levande liv lovat oss, men som sterbhuset nu endast ville utlämna på villkor av inköp av allt det övriga. För att kunna fullgöra likviden måste jag upptaga ett lån och för att kunna förränta och amortera detta avyttra en del, däribland Nordenbergs flesta dalaskisser till Anders Zorn, varigenom de emel-

lertid räddades för hans Moramuseum. Och när kriget utbröt och alla levnadskostnader stego, måste jag sälja ytterligare några skisser för att draga mig och min familj fram, då jag icke till förfång för museets övriga personal ville för egen räkning mottaga någon dyrtidshjälp. För det som sedan återstod - skissböckerna undantagna, vilka redan överlämnats till museetbjöds jag av en konsthandlare 6,ooo kr., ett anbud som jag emellertid refuserade. Däremot sålde jag några skisser för r,ooo kr. för att därmed hjälpa en behövande dotter till Nordenberg. Några dukar behöll jag för egen räkning samt överlämnade därpå allt det övriga, mer än ett hundratal tavlor, studier och skisser, såsom gåva till museet.

Under en resa till Tyskland hade jag i Dresden gjort bekantskap med Baron von Schweingels samling av Meissenporslin, en av de förnämsta· som över huvud existerade. Den var till salu för ett pris, som tack vare den svenska valutan och haussen på konstsaker här hemma kunde väntas giva god förtjänst. Då museets styrelse icke ansåg sig kunna våga risken, ingick jag själv som fjärde man i ett konsortium, som förvärvade samlingen och därpå försålde den på en Bukowskiauktion med en nettovinst av mer än 4o,ooo kr. för var och en av oss. Hela min andel gick till museet, dock icke såsom kon� tanter utan in natura. Såsom särskild ersättning för min möda och arbetemed denna affär betingade jag av konsortiet 4,ooo kr., vilka däremot kontant överlämnades till museet såsom kristidshjälp. Men jag fortsatte, sedan jag nu fått »blodad tand», min kommers, med det lyckliga resultat att jag kunde ytterligare inköpa och till museet skänka konstsaker för ro,ooo kr. och samtidigt avskriva en gammal fordran å S,ooo kr. för inköp, utlägg och räntor. Det var alltså en värdeökning av 6 3,000 kr. som jag på detta sätt kunde tillföra min institution.

Ur motiveringen i mitt gåvobrev vill jag anföra: ,,_ - -Det villkor, jag här fäster, hänger på det närmaste samman med gåvans hela natur. Då jag dess värre icke äger förmåga att på annat ännu kraftigare sätt ekonomiskt trygga denna för mig så kära institution, har jag trott mig bäst kunna främja dess framtida bestånd genom att använda de medel, över vilka jag kunnat disponera, till kompletterande av samlingarna på ett sådant sätt att de skänkta föremålen, som redan nu vid deras överlämnande representera ett långt större värde än vad de, enligt vad verifikationerna visa, kostat i inköp, snart nog torde komma att ytterligare stiga så mycket, att redan dessa 6oo n:rs frånskiljande skulle bliva en allt för ansvarsfull handling för dem, som tilläventyrs skulle vilja under den ena eller andra förevändningenkomma sin hand vid institutionen.

Det är med andra ord en enkel försvarsgärning jag med denna gåva utför för det Kulturhistoriska museet, icke därför att det till väsentlig del är mitt verk, utan därför att de från vårt närmaste grannland lånade tendenserna att dels centralisera i huvudstaden allt viktigare museimaterial dels överhuvud klavbinda och beskära samlandets frihet, den viktigaste hävstången för ett blomstrande museiliv, hotande hänga över oss. Det är därför ännu mera nödvändigt, att åtminstone ett museum i vårt vidsträckta land får okränkt bevara och odla de traditioner, som uppbära den allt rikare blomstring med därav följande stora kulturella och folkundervisande betydelse, som utmärker kontinentens allsidigt utvecklade museiväsen. Mot den anmärkningen --- att gåvan icke motsvarar min ekonomiska bärkraft vill jag framhålla att det för mig med den uppfattning jag har om privatkapitalets berättigande skulle vara långt svårare att behålla än lämna från mig en inkomst, som faller utom en nödtorftig bärgning. -»

Styrelsen utsåg tvenne sina ledamöter Prof. Björling och Direktör Andersson att revidera gåvan, som de funno, så långt det överhuvud var möjligt att verificera, i värde betydligt överstiga det angivna beloppet. Med anledning härav anhöll ordföranden att i den fulltaliga styrelsens namn få till givaren rikta några ord, som skulle i dagens protokoll intagas, däribland: » Med nämnda gåva har Intendenten Karlin ånyo på ett storartat sätt ådagalagt sin kärlek till och sin omvårdnad om det Kulturhistoriska museet. Detta museum är hans verk, men sällan har väl mästaren så helt och fullt ägnat sig och sitt åt verket, som i detta fall. Hela den skatt av konstföremål och penningar, som han genom sitt arbete och sin erfarenhet under senaste år förvärvat, har han härmed överlåtit åt museet. ---När därför styrelsen i föreningens namn mottager denna gåva, se vi uti den tillika en maning och en uppgift att skydda och vårda den skapelse, som Intendenten Karlin med aldrig svikande kärlek och utomordentlig energi bragt till stånd, och vari denna gåva nu ingår som en del. Med dessa ord, som torde få inflyta i dagens protokoll, har jag velat till Eder, Herr Intendent, framföra vårt varma tack för sagda gåva, som - huru betydande den än är - dock blott utgör en ringa del av allt det, som Ni under årens lopp skänkt Kulturhistoriska museet av arbete, omsorger och materiella värden. -- -» Min sålunda började aktion för att, genom att höja museet till en europeisk rangplats, skapa den säkraste lås för detsamma, var jag lycklig nog att kunna

fullfölja under fyra år med det resultat att det verificerade värdet, när jag åter måste släppa taget, nått upp till r87,ooo kr., vilka på grund av de gynnsamma förvärvstillfällen jag kunnat utnyttja i dag torde motsvara ett värde av 40o,ooo kr. för r,soo nummer. Aven andra och däribland mycket värdefulla gåvor till ett antal av 49I ingingounder denna >>lyckliga tid» för att använda ett yttrande, som en Villandsbonde fällde till mig, när jag i en något beklagande ton frågade honom, hur han hade det under den svåra världskrisen: »a jo en faur tacka Gud ad en faud löva mä i en saun löckelig tid dau en kan fau J,ooo reksdaler för ett ög».

Jag vill här endast antyda vad som genom dessa gåvor tillfördes museet: Kostbara flandriska och franska gobeliner, praktfulla möbler, guld och silver, dyrbara vapen ur den Holstein-Ratlauska rustkammaren, en stor samling grundgrävningsfynd från Köpenhamn, orientaliska mattor, den enastående kollektionen av egyptiska textilier, de båda bildstenarna ur familjen Vus grav i Shantung (Hanperiod) samt ett urval av keramik, glas, emalj och lack etc. En stor flandrisk tapet med motiv ur Esters historia, som jag förvärvade för ro,ooo kr. men som mina kristidsförtjänster icke räckte till att skänka, har först i dessa dagar genom Professorskan Lilly Quennerstedts gåva kunnat inlösas.

Men dessa donationer drogo även andra värdefulla gåvor i natura ochLundsspar�ontanter med sig. Så öppnade Lunds sparbank, som redan förut understött banks inoss med räntefria lån, sin pung för direkta penningbidrag, vilka intill denna gripande och den dag bragt oss en hjälp av 4o,ooo kr. En ännu större summa skänktes museet på Fahlmin 6o-årsdag av styrelsens ordförande Professor Fahlbeck i enlighet med föl- beckska jande stiftelsebrev: donatio-

»För att främja det Kulturhistoriska Museet, vilket redan länge nen. varit en prydnad för Lunds stad och alltmer blivit en kultursamling av rang för hela vårt land, därmedock hedrande dess skapare, Doktor Georg ]:son Karlin, önsk'ar jag på hans sextioårsdag upprätta en stiftelse för sagda Museum, stor femtiotusen ( 5 o,ooo) kronor, under nedan angivna villkor och bestämmelser.

Stiftelsen, som bör heta 'Kulturhistoriska Museets fond för nyförvärv m. m.' ('Kulturfonden'), skall omhänderhavas av Lunds stad samt förvaltas och användas på följande sätt:

Så länge D:r Karlin kan och vill bestrida befattningen som Museets intendent, få fondens medel icke röras, utan skola de årligen ingående räntorna tillföras densamma, att den må växa och förkovras. Närhelst åter D:r Karlin på grund av sjukdom eller eljest

önskar lämna befattningen som Museets intendent, äger han under sin återståendelivstid som pension uppbära hela den därefter fallande årsavkastningen, med nedan angivna undantag. Sammalunda skall, om Fru Gurli Karlin överlever sin man, hon under sin återstående livstid, så länge hon förbliver ogift, åtnjuta en änkepension av tolvhundra (r ,200) kronor årligen.

Efter D:r Karlins frånfälle skall årsavkastningen - eventuellt med avdrag för nyssnämnda änkepension, så länge den varar - utbetalas till Kulturhistoriska Museets styrelse, vilken äger att, efter fritt skön, använda densamma för Museet till: I ) nyförvärv, 2) samlingarnas vetenskapliga bearbetning. Revision av stiftelsens förvaltning och medel äger rum i samband med revisionen av stadens övriga medel, skolande i densamma två av Kulturhistoriska Föreningen eller dess efterföljare utsedde män deltaga samt däröver avgiva berättelse.

Såväl denna berättelse som Museistyrelsens redogörelse för stiftelsemedlens användande skall intagas uti Kulturhistoriska Museets årsberättelse.

Skulle i en framtid Kulturhistoriska Museetuppgåutinågonannan inrättning än Lunds Universitet eller Kungl. Vitterhets-, Historieoch Antikvitets-Akademien i Stockholm eller eljest upphöra, tillfaller Kulturfonden med alla dess tillgångar staden Lund att av den användas för kulturella uppgifter av liknande eller annat slag.

Djursholm den 2 I april r 9 I 9· Pantus Erland Fahlbeck.

För mig personligen var den Fahlbeckskastiftelsenavoskattbartvärde. Från första början hade jag inriktat mig på den kanske överspända förhoppning att kunna göra mitt kulturarbete utan materiell ersättning, men efter några år hade jag, då mitt museala arbete icke gav mig någon tid övrig för annan avlönad tjänst, måst uppgiva min utopia, även om jag ryckvis med arvsmedel sökt återbetala så mycket som möjligt av den lön jag åtnjöt intill dess mina kristidsaffärer icke blott satte mig i stånd att utjämna skillnaden tills datum utan att lägga upp ett förskott, som räckt allt intill denna dag. Men hur skulle det gå, när ålder eller ohälsa nödgade mig att avgå? Fahlbeck kände väl min »fixa ide>>; han hade- mer än en gång lett åt densamma -; men nu hade han dock med sin donation gått min varmaste önskan till mötes, befriat mig från den tunga bördan att en gång bliva »Kulturens» pensionär - tryggat

&t mig den stora lönen att få fullborda mitt verk utan materiell ersättning. På grund av lycklig placering kan fonden med detta års utgång beräknas hava vuxit till bortåt I 3o,ooo kr. Länge skulle det icke dröja, innan Fahlbeck efter detta sitt beseglande av förbundet mellan sig och »Kulturen» på grund av ohälsa nödgades utträda ur styrelsen, som han då tillhört i aderton år. Det skedde vid årsmötet I 920, då han istället invaldes till hedersledamot av Föreningen. I sin berättelse till I 92 I års möte säger styrelsen: »--

Vad Professor Fahlbeck betytt och betyder för den Kulturhistoriska Föreningen får ingalunda mätas blott efter den vackra donation, med vilken han ett år före sin avgång beseglade sin 'Kultur'gärning, utan efter denna gärning själv under många och långa år. Det var en svår och krävande plats Prof. Fahlbeck gick att intaga efter Gustaf Ljunggren, men han fyllde den, såsom ingen annan kunde gjort det, outtröttlig i att hjälpa och stödja samt genom att, när så krävdes, ställa sig själv i breschen.

Ett endast svagt uttryck för Föreningens djupa tacksamhet var den adress och den inom Föreningen subskriberade hedersgåva, en skärm i gobelin, utförd på Föreningens konstslöjdanstalt, som med sina symboler av 'världselementen' ville sinnebilda det 'nihil humanum alienum est' som utmärker hela Prof. Fahlbecks betydelsefulla livsgärning. _,,

När hans grav tre år senare reddes på Lunds kyrkogård, tolkades våra känslor med dessa ord:

»Med kloka rådslag vårt verk Du ledde, och krävdes krafttag, Du stark Dig tedde. Med hjärtats godhet och viljans stål Du banat väg mot vår framtids mål.»

Vid Fahlbecks avgång utgick även Professor A, Stille ur styrelsen efter att under tolv år hava stått i densamma såsom en trogen och pålitlig vän till institutionen.

Jämte det oförtrutna arbete, som under denna period i »Kulturens». liv Det inre inriktades p& samlingarnas tillväxt och tryggande av museets framtid, bedrevs arbetet och en lika rastlös inre museal verksamhet. Museet hölls· varje dag under fyra till Intendentens åttatimmar öppet för allmänheten; dessvärre på grund av vår svaga ekonomi museala icke fritt, såsom vi önskat, undantagandes för forskare, Föreningens ledamöter, skrifter.

skolor och andra läroanstalter samt framför allt studenterna. Under världskriget, då Lund tidvis var ett stort militärläger, utvidgades det fria tillträdet till alla uniformerade, vilket dessutom pålade oss ytterligare förpliktelser med föredrag och förevisningar. Varje folksöndag, det vill säga i regel varannan söndag, då museet intill skymningen hölls öppet för halv avgift, höllos kulturhistoriska föreläsningar i regel av Intendenten, som dessutom utsträckte sin alltid kostnadsfria föreläsningsverksamhet till hela södra Sverige, när hans tid gjorde det möjligt att lystra till anmaningarna. Det årliga museibesöket var också, liksom det alltjämt förblivet, relativt mycket stort, växlande mellan 26 och p,ooo under året.

För övrigt fortgick det stora realkatalogarbetet planmässigt, med teckning, fotografering och beskrivning. Grävningar i Lund samt forskningsresor, i bygderna riktade vårt antikvariskt topografiska arkiv såsom aldrig förut. Bland de många grävningarna vill jag endast nämna utgrävningen och flyttandet till museet av korpartiet av S:ta Maria minor, där Nordens kanske äldsta stavkyrka anträffades, och vars rester också fått en förvaringsplats på museet, samt S:t Mårten, som vi tack vare byggmästarens sällsynta välvilja fingo behandla, såsom om grävningen utförts av och för oss själva.

Mina resor utsträcktes denna tid nästan varje år till utlandet, där jag efter hand fick besöka och inleda förbindelser med de förnämsta museerna i södra, mellersta och västra Europa, icke minst under världskriget, då jag I 9 I 6 på officiellt uppdrag studerade konst- och museumsskyddet i Tyskland, Belgien och det ockuperade Nord-Frankrike.

De museala frågorna fingo sin litterära behandling i en serie uppsatser och skrifter, såsom Museumssystem I9IO, Museerna och ·vår tid I9I8, Museispörsmål I9IJ, Intryck från en resa i Tyskland och Belgien I9I6, den förut nämnda Fornminnesvård och -lagstiftning samt framför allt den 350 sidor starka Kulturhistoriska handbok, som belyst av 300 avbildningar ur museets samlingar utkom I9I8. Ur förordet vill jag anföra den uttalade förhoppningen, att arbetet, som i hela sin plan åsyftade detaljernas systematiska gruppering och allmänt kulturhistoriska begrundande, skulle komma att lämna en ej blott för skolor, undervisning och självstudium hittills saknad välbehövlig ledning, utan även lämna ett rättesnöre för ett rationellt ordnande och uppställning av de många inom landet spridda för folkbildning och forskning hittills föga tillgängliga skatterna. Boken fick ett mycket varmt mottagande såväl i Sverige som utlandet. Bland annat skriver sydsvenska Dagbladet:

»- - Med berättigad stolthet kan intendenten Karlin visa på den redogörelse öfver Kulturhistoriska museets väldiga samlingar, som han fått färdig till den fest, där hans gamla universitet räcker

Styrelsemedlemmar på besök i St. Clcmens

Utanför Löwens rådhus den 2 aug. r9r6

honom hederslagern till belöning för hans mödor. Det är en stor lunta på mer än 3 50 sidor, och nästan outtömliga skatter af samlare- och forskningsresultat, snillrika ideer och betydelsefulla hypoteser rymmas på dessa blad. En bok som denna bläddrar man inte genom i en hast. Den vill man omsorgsfullt fördjupa sig i, vända tillbaka till om och om igen för att där hämta nytt vetande, jämsides med det alltid lika fängslande studiet af det ståtliga minnesmärke, som Georg J:son Karlin rest öfver det mänskliga lefnadssättets utveckling och öfver sin egen oförgätliga kulturbragd.»

Lunds Dagblad: >>Ett betydelsefullt arbete har i dagarna utgifvits af intendenten G. ]:son Karlin: 'Kulturhistoriska museet, en handbok för besök och själfstudium'. Det har som förordet upplyser om - vuxit fram ur 'behofvet af en kulturhistorisk handbok, -en bok, som ger något mera än en vanlig vägvisare'. -Och den föreliggande boken ger förvisso mycket mer: den utgör i själfva verket en kulturhistorisk skildring af det allra största värde och i sitt slag enastående i Sverige.>>

Sv. Dagbl.: >>- -- Det är ingen vägvisare efter gamla kända mönster intendenten Karlin här kommit med. Hans bok ger med ord och bild liv åt de döda tingen, åtskiljer och klassificerar, förenar och ger sammanhang inom områden och skeden. - -

Mot bakgrunden av alla dessa års erfarenheter skriver han också bokens slutkapitel, om samlande, uppställning och vård, ett i många avseenden märkligt programuttalande, --. Man får hoppas att den skam och skada som skulle drabba museet och Sveriges land förresten, om denna oersättliga skatt skulle offras, numera äro utom synhåll.>>

Dag. Nyh.: >>---Allt detta skildras nu i denna bok, som inte blott är en resonerande katalog, en praktisk vägledning för museibesökaren, utan jämväl i vissa delar svällt ut till en mera självständig kulturhistorisk framställning, som äger både saft och bredd. Ur båda synpunkterna är den rolig och instruktiv att läsa. --- Utgivaren har i denna handbok skapat ett litterärt monument över sitt livs oförtrutna arbete.>> och den frejdade konsthistorikern, ledaren av den tyska konstvården under världskriget Professor P. Clemen i Bonn skriver: 194

,,_ -- Es ist wirklich bewunderungswiirdig, was alles in diesem Buch steht. \Vie das Museum als höchst persönliche

Schöpfung ein wahres Makrokosmos ist, so ist auch dieser Flihrer ein wahrhaftiges kulturgeschichtliches Handbuch, in dem man eigentlich alles findet und immer gleich mit einer so glänzenden allgemeinen Einflihrung, die jedesmal aus der souveränen Beherrschung des Materials heraus geschrieben ist. -- -»

Om Kulturhist. museets egna uppgifter talar boken sålunda: >>Museets uppgifter hava, såsom förhållandet är med allt, som har livets prägel och utvecklingens inre kraft, under åren vuxit. På den grund, som ladesför 3 5 år sedan, har uppförts en kulturbyggnad, i vilken även världskulturens företeelser, för så vida de stå i ett organiskt samband med vår egen landskultur, .fått sig ett viktigt rum tilldelat, så mycket viktigare som vårt lands periferiska läge så lätt kommer oss att glömma sambandet med den stora världskulturen.»

I sitt slutkapitel om »Samlande, uppställning och vård» ger boken följande allvarliga råd och varning:

»- --Dessvärre har det över mer än en museidörr kunnat skrivas - : I som här inträden låten hoppet fara. Rost, mal och mask härja ofta svårare i ett museum än i det enskilda hemmet eller i den moderligt skyddade jorden. Vi måste därför ständigt komma ihåg, att samlandet är förbundet med det största ansvar. Till detta ansvar hör också och icke minst att vi i förvärvandets stund alltid hava klart för vårt medvetande plikten att söka utröna om föremålet allt vad som har hänt och skett samt sant är.»

Boken, som utkom i tvenne upplagor på flera tusen exemplar har trots sitt relativt höga pris i det närmaste slutsålts. Men en ny, på grund av museets oerhörda tillväxt från 27,000 nummer 1918 till 36,ooo nummer 1932, omarbetad och tillökad upplaga förberedes till nästa år.

Museets konsolidering.

W.

IV.

DEN SISTA PERIODEN

WESTRUP, C. BJÖRLING, K. PETREN, J. C. W. THYREN

Efter Fahlbeck invaldes i styrelsen Revisionssekreteraren Nils Andersson i vilkens eminenta kulturpersonlighet vi emotsågo i lika hög grad den blivande borgmästaren i Lund som en ny verksam kraft i Föreningens styrelse. Stille efterträddes av förutvarande suppleanten Målarmästare A. Fr. Olsson, som i sin ordning följdes av Direktör Axel Andersson. Konsul Westrup efterträdde Fahlbeck såsom ordförande i styrelsen och Revisionssekreterare Andersson denne senare såsom v. ordf.

Men det skulle icke dröja mer än ett halvår, förrän nya vakanser genom Kyrkoherde Linclaus och Revisionssekreterare Anderssonshastiga frånfälleuppstodo. Direktör A. Andersso&blev-då_ordinarie ledamotefterLindauochLunds nye Borgmästare P.GamstorpefterträddeRevisionssekreterareAndersson. Efter

STYRELSENS ORDFÖRANDE 1920-1932

Konsul W. Westrup Professor C. Björling

Professor K. Petren Professor J. C. W. Thyren

Konsul M. Engeström Revisionssekreterare N. Andersson

Borgmästare P. Gamstorp

Greve A. Hamilton Kyrkoherde O. Lewan

dessa förändringar bestod styrelsen alltså av Konsul 1\7. 1\7estrup ordf., Prof. C. Björling v. ordf., Friherre N. Djurklou, Konsul M. Engeström, Borgmästare P. Gamstorp, Friherre C. Kurck, Målarmästare A. Fr. Olsson, Direktör Axel Andersson och Karlin, sekreterare, ordinarie, Greve A. Hamilton, f. Landstingsmannen J. Thygesen och Prof. H. Nelson suppleanter. Dessutom representerades Kungl. Maj:t av Prof. j. Thyrfm och Lunds stad av Expeditör A. Eriksson med Målarmästare H. Ertandsson såsom suppleant. Krigsdomare T. Uggla och Kamrer A. Andersson voro revisorer valda av Föreningen, Rektor j. Bergqvist och Kamrer N. Nordström utsedda av respektive Lunds stadsfullmäktige och Malmöhus läns landsting.

Museets tjänstemän voro: intendent D:r G. J:son Karlin, skattmästare Postmästare A. Nilsson efter Herr Otto Böckman, som I92o efter lång och trogen tjänst avlidit, amanuenser: D:r P. A. Olsson och Fil. kand. T. Thuvesson, sedan Amanuensen Thulin lämnat museet för att tillträda anställning vid Göteborgs museum, e. o. amanuenser: Fil. kand. William Karlson och Fil. lic. U. Otterstedt, konservator Herr A. Gräns. Konstslöjdanstalten och Konstindustrilotteriet förestodos såsom vanligt av Intendenten.

I sin berättelse till r 92 I års ordinarie möte, vilket såsom vanligt hölls i Bosebo kyrka den I :ste juni, kunde styrelsen för första gången på många år framvisa en liten minskning med kr. 3,8oo i FÖreningens skuldbörda beroende dels på ökningen av staden Lunds anslag med 2,ooc kr. till 5,ooo, varigenom årsanslagssiffran steg till det högsta belopp den dittills nått eller kr. 40,2 50, dels påen stark stegring i inträdesavgifterna, dels på bortfallande av alla inköp även under detta år, som var det sista, under vilket Intendenten svarade för alla nyförvärven. Värdet av gåvorna utgjorde icke mindre än 30, 126 kr., och Föreningens behållning hade därmed under räkenskapsåret stigit från kr. I,J I 8>442 till r ,J 5 3,220. Berättelsen meddelar, att dessutom under året i samlingarna inordnats en stor med K. (Karlin) betecknad samling, som under detta och föregående år för ett pris av I 5 ,ooo kr. inköpts av Intendenten Karlin och av honom utan kostnad för museet förräntas, tills detta kan bliva i stånd att inlösa densamma eller Intendenten på annat sätt kan skaffa medel därtill. I denna samling ingick den förut nämnda Drottning Ester tapeten till · Io,ooo kr. Det övriga har visserligen under årens lopp inlösts men regelbundet efterföljts av andra ännu oinlösta förvärv. Sin berättelse avslutade styrelsen sålunda:

»När det år, som i dag ingår, lyktats och Föreningen nästa juni ånyo möter till årsstämma för att kasta en blick tillbaka, är med all säkerhet Föreningens och Museets framtid för en ganska lång tid framåt avgjord. Vi vilja önska, att det då ej blir så rriycket på vad

som har varit som på vad som skall komma och som för Museet skall inaugurera en ljusare framtid våra blickar kunna riktas. skulle emellertid även då, efter dc många och långa årens kamp för den sydsvenska kulturen, framtiden te sig lika mörk som den ofta gjort och som den också i dag, om vi icke kunde ställa vårt hopp till ett mot 'Kulturen' nådigt Kungl. Maj:t, skulle göra, blir det tyngre och svårare än någonsin att föra 'Kulturens' verk framåt.>>

Såsom en morgonrodnad till den nya dagen kunna vi betrakta den höstmarknad, som anordnades den 14, 15 och. 16 okt. samma år. Det hade då förflutit sex år, sedan den förra hölls; och det förefanns nog en viss längtan efter detta traditionella nöjesevenemang i lund och kanske också en spontan önskan att räcka »Kulturen>> en hjälpande hand. Såsom vanligt lades ledningen i Intendentens händer. Damkommitten hade till ordförande Fru JuelWestrup, maka till Föreningens nye ordförande Konsul Westrup. Marknaden räknade bortåt 9,ooo besökande och lämnade ett netto av 19,500 kr., den högsta siffra som någonsin uppnåtts. Däri ingick dock en kontant insamling av 4,500 kr. I sin berättelse till årsmötet 1922 säger styrelsen: »Vår tacksamhet tolkas bäst av de värdefulla och talrika museiföremål, vilka endast tack vare denna marknad kunnat förvärvas». Detta var det första året, som Föreningen själv återupptog inköpen till museet; och det blev icke mindre än 612 nummer, som tack vare höstmarknaden för ett inköpspris av 18,500 kr. kunde förvärvas.

Till detta års förvärv hör särskilt den stora Forrerska samlingen av byggnadskeramik, unik i sitt slag och en keramisk grundval, vars värde icke kan överskattas. Det var hela det väldiga forskningsmaterial, som Doktor R. Forrer, den förre direktören för museet i Strassburg, under fyrtio år sammanbragt såsom underlag för sitt stora arbete: Die Fliessenkeramik, vilket härmed övergick till »Kulturen», sedan vi dock frånskilt och till några andra museer överlåtit ett par hundra dupletter.

Andra betydande förvärv från detta och föregående år gjordes på den Siljeströmska auktionen i Alingsås samt under tvenne av Intendenten med statsmedel företagna resor dels till England, närmastförattrepresenteraSverige vid en internationell museikongress, en resa som även utsträcktes till Frankrike, där jag särskilt i Rouen gjorde synnerligen värdefulla kompletterande nyförvärv dels till Holland, Belgien, Österrike, Tjecko-Slovakiet och Tyskland speciellt för komparativakeramiska studier, varunder 72 museer besöktes. Vid det nybildade skandinaviska museiförbundets möte i Köpenhamn hösten I92I behandlade mitt föredrag såsom ett resultat av dessa resor museala förhållanden på kontinenten. 200

ECKLESIASTIKMINISTRAR VID VILKA »KULTURENS» TACKSAMHET SARSKILT AR BUNDEN

G. T. Giljarn

Carl v. Fries�n K. Westman

v. Ryden

C!. Lindskog S. Stadener

I berättelsen till följande årsmöte den 17 juni 1922 ljuder en om också något dämpad segerfanfar. Föreningen har fått sig beviljad den första av de fyra lotteridragningarna varom hon ansökt. Det är 4oo,ooo kr., som därmed före nästa årsmöte skulle komma att ingå i Föreningens kassa, tillräckligt alltså att betala skulden, som dessförinnan stigit till 395,000 kr., snabbt ökad genom den brist Konstindustrilotteriet under tvenne år lämnat, men intet till nybyggnad och nya tomtförvärv.

Men vår tacksamhet var i alla fall stor, särskilt till de tvenne män i Konungens råd som hjälpt oss fram till denna första dragning, Statsråden Ryden och Svensson, i all synnerhet den senare, inom vilkens departement frågan föll.

Det må tillåtas mig att i detta sammanhang framlägga ett bevis för sanningen av den gamla satsen att man aldrig kan vara nog försiktig i valet av sinaföräldrar. När jag åtföljd av en annan styrelsemedlem, Lunds representant Expeditör Ericsson uppvaktade handelsministern och muntligen utvecklade våra trängande behov och våra framtidsplaner, lät Statsrådet undfalla sig den reflexionen - »ja, det är nu ganska länge sedan jag var på Kulturen.» »Har Statsrådet verkligen sett vårt museum?>> frågade jag. »Å ja», replikerade min interlokutör, >>åtskilliga gånger, när jag satte upp edra skåp i Herrehuset.>> Jag visade nog vid detta svar en ganska oförstående uppsyn, vilket föranledde statsrådet att giva en förklaring, som gjorde att mitt minne så småningom började klarna - >>Det var på den tiden då jag var verkgesäll hos Snickare Truedsson i Lund». Ja, så kom jag ihåg den man, som ej blott med sakkunskap ordnade skåpuppsättningen utan också visade ett levande intresse för vad som skulle komma att sättas in i skåpen och att jag på den grund emellanåt ryckte honom från snickeriarbetet för att tillsammans med mig fördjupa oss i deras blivande kulturhistoriska innehåll -och att mannen ifråga just var det nuvarande statsrådet och chefen för handelsdepartementet. Någon och, jag vågar tro, icke så liten kärlek hade han redan då fattat till >>Kulturen>> att döma av den förståelse han visade oss icke blott nu utan ännu en gång, när vi på hans föredragning erhöllo även vår andra lotteridragning. Den plats han nu intar bland våra åtta hedersledamöter uttrycker våra känslor av tacksamhet.

Vår nya Jag vill icke påstå, att denna visserligen icke oväntade men dock förlösande byggnads händelse i >>Kulturens» liv gick oss direkt åt huvudet. Men den väckte åter till politik. liv frågan om den Sjögrenska fastigheten, vilken nu befann sig i stadens ägo men icke motsvarade de offentliga ändamål, för vilka man inköpt densamma och på den grund åter var fal. Staden hade för densamma betalt

225,000 kr. och erbjöd oss den nu för 24o,ooQ; av vilka de J5,ooo skulle utgöra ersättning för de kostnader staden nedlagt för att göra huvudbyggnaden tillfälligt användbar för stadens verk och inrättningar.

Personligen ställde jag mig fortfarande avvisande mot köpet. Vi hade redan vår byggnadsplan klar; och om det lyckades oss, såsom vi hoppades, att för en rimlig penning förvärva en liten bakom vår gamla fastighet belägen gård, skulle vi kunna få plats att där uppföra även den skånska klinegård, som saknades bland våra byggnader, och efter vilken jag trånat i 40 år.

Planen syntes mig dessutom alltför vittutseende och konsekvenserna, såsom det dessvärre sedan visat sig, oberäkneliga. Därjämte bjöd det mig emot att museet skulle betala de utgifter staden haft för huvudbyggnadens anordnande för dess eget bruk, vilket för oss saknade allt värde. Det begärda priset för fastigheten var visserligen icke för dyrt i en byggmästares hand, som kunde utnyttja det utmärkta gatuläget men därmed också förstöra ett skönhetsvärde för staden, som denna väl också drog sig för att själv ödelägga men på vilket man kunde vara förvissad om att »Kulturen» aldrig skulle komma att förgripa sig. Att inköpa fastigheten och låta den stå tillsvidare, när sådant icke kunde ske på spekulation, var icke tänkbart, då densamma i hyror icke förräntade mer än halva köpeskillingen och sådan den var icke kunde musealt utnyttjas. Men styrelsen hade gripits av entusiasm för saken. All vår gamla pessimism hade vänts i ljus optimism. Vi hade begärt fyra dragningar, redan erhållit den första och hade säkra förhoppningar om den andra. Det hela var ju för övrigt endast en penningfråga. Kunde denna lösa sig och ökade driftmedel genom entn�er och anslag erhållas i första handen från staden själv, som vi hjälpt ur en förlägenhet, men som nu också visade sin goda vilja genom att ytterligare höja sitt årsanslag med 1 ,ooo kr. eller till 6,ooo, vid vilket belopp det sedan stannat, vore ju museets framtidsfråga löst på det mest ideala sätt. Den samtidigt inträffade höjningen av statsanslaget till JO,ooo kr. bidrog också till stegrande av vår tro på framtiden. Inför allt detta fick även jag såsom den ensamme opponenten böja mig.

Hela vår byggnadsplan omlades. Huvudbyggnaden på den nya tomten, den s. k. Bondpinan, skulle omgestaltas och inredas till en stor modern museibyggnad och i den väldiga stallbyggnaden, likaledes ombyggd, skulle vi få plats att ordna lantbruk, fortkomstmedel, jakt, fiske samt hela raden av allmogestugor. En annan sak kom också till, som kraftigt påverkade min motsträvighet. Vi kunde just nu förvärva en 2oo-årig ryggåsstuga från Onsjö härad och den nära 3oo-åriga prästgården från V. Vram, som hotades med nedrivning. Här gälldedetalltså enverklig räddningsgärning,ochfördennabehövde vi platsen i »Bondpinans>> park. Jag började planera, rita och kalkylera och

var snart inne i en lika stark köpstämning som mina styrelsekolleger. sa inköpte vi år I 92 3 den stora fastigheten för 24o,ooo kr. att tillträdas trenne år senare. Då den först vid tillträdet skulle likvideras, hoppades vi att till dess få även den tredje lotteridragningen beviljad.

Året I 9 2 3 blev för övrigt även i andra avseenden ett märkligt år för museet. 'Ku/turens' Det har redan förut talats om >>Kulturens» väninnor. Förtroendet till dem var väninnor. så stort, att en tidning till och med ansåg det vara onödigt att genom offentliga anslag stödja museet, emedan understödjandet kunde helt överlämnas åt väninnorna. Obestridligt är emellertid, att de gjort vad de kunnat, förklarligt nog på grund av den stora betydelse den textila konsten, kvinnans speciella område, haft och har för vår förening och museum. Vad som därför av kvinnliga händer tillförts samlingarna särskilt i textilt och dräkthistoriskt avseende är så betydligt och erkännansvärt, att det gör oss fullt berättigade att redan från denna synpunkt sett tala om »Kulturens>> väninnor. Deras namn i en överväldigande proportion återfinnes också i Bil. l.

Av ännu större värde för museets ekonomiska liv är det kvinnliga inslaget i våra fester, utan vilket dessa aldrig kunnat bliva det stöd de varit i kritiska tider. De 7o,ooo kr. dessa fester givit oss är till väsentlig del deras insats i kontant och natura eller genom personligt deltagande från Skånes borg- och borgarfruar till dess allmogekvinnor, vilkas prototyp är »mor Karna>> mästerväverskan från Bjäresjö, att icke tala om de många unga krafter, som glatt och villigt ställt sig i >>Kulturens>> tjänst vid servering, tombolor, marknadsstånd och -nöjen.

Men utöver alla dessa framträda några med särskilt krav på vår tacksamhet. Utan deras kraftiga ingripande hade museet icke ägt vare sig Östarp eller den Thomanderska gården med allt vad därtill hör. l »Kulturens» historia var Grevinnan Wilhelmina v. Hallwyls namn emellertid inskrivet, långt innan hon skänkte oss Ostarp, och Fru Ida Thomander-Warholms likaledes långt innan hon flyttade den Thomanderska gården till museet, inredde den och kompletterade sin donation med att testamentera oss hela det stora Thomanderska biblioteket.

Nar den förstnämnda inbjöd mig att resa och bese utgrävningarna vid Schloss Hallwyl, vilka leddes av museets dåvarande amanuens, Lithberg, och jag, såsom naturligt var, efter hemkomsten sände tillbaka, vad som icke åtgått för resan av den remissa, hon skickat mig, väckte detta hennes oförställda förvåning. Den blev en god omockså omedveten sådd till denskörd av 45,000 kr., med vilket förvärvet av Ostarp tryggades, och varigenom åter en av mina museala fantasier, det levande museet, kunde taga verklighetsgestalt.

Rumsinteriör Thomanderska huset

Soldattorp (Daggans stuga) från Urshult, Småland

I sin berättelse till Föreningens fyrtionde årsmöte den I 6 juni I 92 3 säger styrelsen:

>>När vi därför, tack vare det varmhjärtade ingripandet från museets mångåriga gynnarinna och vän Grevinnan W. v. Hallwyl, sattes i stånd att förvärva en gammal förnämlig skånegård, stod det också för oss klart, att det räddningsverk det här gällde icke fick stanna vid en halvmesyr. Det blev alltså icke blott gården i inskränkt bemärkelse d. v. s. själva huslängorna utan gården såsom en större helhet med åkrar, ängar och skog, ett stycke skånsk och svensk natur så fager och ursprunglig, att den torde äga endast få motstycken, som här avsattes till en kultur- och landskapsrelikt, vars värde ytterligare kommer att höjas genom att den göres eller rättare sagt redan gjorts till en asyl för de snart hemlösa resterna av våra gamla husdjursraser. Kanske blir det just i denna gärning, som det största värdet i vår Östarpspolitik kommer att ligga. 'Ty vad Ni här gör', skriver en av våra vänner i Småland, 'skulle redan om IO år vara ohjälpligt för sent'.>>

Härmed var emellertid Grevinnans mecenatskap icke slut. Anda till sin död förblev hon samma varmhjärtade, givmilda vän av vårt museum och dess gärning. Vid varje viktigare inköp kunde vi påräkna hennes hjälp. På Rörstrandsauktionen stödde hon oss med 2,ooo kr. och med samma belopp vid förvärvandet av den stora Egyptiska samlingen och till julen sände hon oss under tio år 5oo kr. till specialinköp, vilka alla bära givarinnans namn.

Vad Fru Thomander-Warholm beträffar, skulle det visserligen dröja till I 92 5, innan hennes utfästelse kunde förverkligas och därmed hennes fräjdade i kyrkans och statens värv lika förfarne faders hus, hennes eget barndomshem, flytta från Paradisgatan för att ingå såsom en viktig kompletterande länk i vår stadsbyggnadskomplex. Gården var minnesrik icke blott genom det Thomanderska namnet utan icke mindre genom dess förste ägare den snillrike professorn, sedermera biskopen i Karlstad C. A. Agardh, för vilkens räkning den i århundradets början uppförts. Annu ett namn med hög vetenskaplig klang i Lunds universitets historia Professor Chr. Cavallins är under en senare tid förbundet med detta hus som fyllde sin sista uppgift, innan det revs, såsom sjuksköterskehem.

Den tredje av >>Kulturens» stora väninnor är Professorskan Lilly Quennerstedt, som till de många gåvor i kontant och natura, varmed hon och hennes avlidne make alltsedan museets stiftande förbundit sitt namn med dess utveckling, nu i samband med den stundande jubelfesten lagt den största gåvan, ity att hon för Io,ooo kr. inlöst och skänkt den i tolv år på museet deponerade

Östarps gård vid tillträdet

Skvaltekvarnen vid Östarp

Esterstapeten, som mina donationsmedel på sin tid icke räckte till att skänka. Härtill har hon lagt Valter Runebergs bild i brons av hennes oförgätlige make, vår mångårige styrelsemedlem och hedersledamot, vilken bild nu i minnessalen kommer att representera hans på många områden betydelsefulla kulturgärning.

Men ännu en fjärde väninna hava vi i dessa bekymmersamma dagar funnit. Under beklagande av att staden Lund icke mäktat bringa >>Kulturen>> den hjälp jubelfesten kunde kräva, och som stadens fäder naturligtvis gärna önskat kunna skänka, sänder hon såsom en stadens dotter oss 2,ooo kr. på det att icke festen skall behöva inställas och därigenom museet förlora tillfället att för in- och utlandet gåtill mönstring av sin 50-åra kulturgärning - själv såsom okänd värdinna deltagande i festen.

Slutligen har i pressläggningens ögonblick ännu en gammal väninna till »Kulturen» anmält sig såsom givare till den förnämliga samling av Buddaistisk konst från Bali, Kina och Tibet, bestående av tempelmålningar, bronsbilder och religiösa urkunder, som sedan någon tid varit deponerad på museet; vartill ytterligare lagts ett illuminerat praktexemplar av Koranen från I6oo-talet.

Vad som nu framför allt annat låg oss om hjärtat var iordningsställandet Ordnandet av Östarp dels genom kompletterandet av själva byggnadskomplexen genom av Östarp. återuppförande på sin gamla plats av den några år förut bortflyttade skvaltekvarnen och ditflyttande av en malttorka och brytstuga från ett par granngårdar samt den gamla »Vipeholmsmöllan», en s. k. »stabbakvarn», som i 200 år svängt sina vingar utanför Östertull i Lund, men som nu skuUe rivas. Hon fick sin egen mecenat i Direktör Axel Andersson. Aven själva gammalgårdens återställande i ursprungligt skick, möblernas, husgerådens och de gamla fordonens och jordbruksredskapens komplettering fick icke försummas. En särskild Östarpskommittebestående av intendenten, Landstingsmannen J. Thygesen, Prof. Nelson och Direktör Andersson tillsattes. - Framför allt gällde det nu det levande museet - husdjuren: hästarna (de svarta färsingarna), korna: den vita Lilja, den svarta Kolsa, Rössorna, Broka, Grimma, Hjälma och allt vad de på grund av färg och teckning hetat i skånsk ladugård, men nu från denna trakt bortjagats av de svart- och vita lågländarna, de »rödoch svartplätteda» svinen med det långa trynet och de stora hängande öronen, de gammaldags svarta och vita fåren, gässen och hönsen. Vi reste omkring i Skåne och fingo också kvista ett slag upp till Halland och Småland jag och min styrelsekollega, Landstingsman Thygesen, för att söka - och vi funno också, vad vi sökte, om vi också snart kommo underfund med, att vi voro

ute i elfte stunden. Till vårt direkta förfogande härför hade vi hälften av den insamling av 6,ooo kr., som gjorts för uppmontering av Ostarp.

När vi från Långaröd i Färs hd förde hem den vackraste representant vi kunde önska för den gamla skånska hästrasen, hingsten Taman l, vilkens moder tillhört den sista stammen av s. k. utgångsök, tyckte jag att vi gjort ett nästan lika gott räddningsverk, som när vi räddade den gamla gården. Taman var ingen årsunge, när vi köpte honom. Men I 4 år betydde icke så mycket för en färsing, som ansågs arbetsduglig till 30-årsåldern.

Hans gamle husbonde hade sålt sin gård med alla kreaturen och hade endast Taman, älsklingsdjuret, tillbaka, vilket han icke ville släppa ut i marknaden för att >>se nom ränna som ett slajtarög på väjarna», och som avelsdjur dög han såsom opremierat bondök icke längre efter den nya lagen. När ägaren hörde vad saken gällde, blev han intresserad, och på vår fråga vad hingsten skulle kosta, sade han: »Ni får ge had l vellem. Vi bjödo 300 kr. »jaha, de' ä' jämt hälten å vad ja' ä' bjudder for en, - mende' gordetsamma. l skånha en' men så vell ja' säl komma, når ja' täcker for o se, om han osse for nyda sin rätt.» Och det gjorde han. En dag såg jag en gammal man stå vid Tamans krubba och smeka honom -. Han vände sig om och sade endast - : »Ni håller nom bra, men de' kännes farlia röred o se nom igen. Ved Intendenten, ad når ja' to' i stölldören, så kände han igen me ma de samma, bara som han homra o vrenska se». Taman l, rusthållarhingsten med dragonen i sadeln vid våra fester, stark, from och förnöjsam, spansk till sitt äldsta, ädla ursprung liksom den gamla svarta skånska hästen för övrigt, skördades av en förtidig död men lever kvar i Taman II och trenne svarta »Färsinga>>-ston.

Det andra remarkabla hästkreaturet var Sveriges siste nummerhäst »Hazard», som mätt av levande slöt sina dagar på Ostarp för den kula, som en ärlig krigshäst, särskilt om han på sin rygg burit en av »mannamannarna>>, såsom skånska dragonerna av gammalt benämndes, förtjänar. I bild med full mundering står han nu med blå ryttare vid sidan i museets stora vapenhalL .Annu återstodo tvenne byggnadsföretag på Ostarp, det ena var uppförandet av en gästgivaregård i skånsk korsvirkessti!, vilken delvis (2,500 kr.) bekostades av Lunds Bryggeri och Apotekarnas mineralvattenfabrik, det andra var bostadsgården för gårdsfogden. Aven denna uppfördes i en något rationaliserad skånsk klinehusstil med halmtak vid sidan om »stabbamöllan>> och fick därav namnet Möllegården. Båda stodo färdiga vid invigningen. Ett par år senare erhöllo båda gårdarna välbehövliga tillbyggen, av vilka gästgivaregårdens bekostades av Lunds bryggeri och Direktör Axel Andersson.

Ostarpvar alltså färdigt att invigas, och invigningen skedde med ett Skåne-

På Östarps Tingvall vid invigningen

Det inre av Östarpsgården med svinen och hingsten Taman

Interiör av dagligstugan Östarp

Bostadshuset Östarp, sett från trädgården

ting, som räknade mer än 2o,ooo besökande den 2 aug. r924, och som sent torde gå ur deltagarnas minne.

Kronprinsen, >>Kulturens» årsbarn och förste hedersledamot, förrättade invigningen. Sitt tal slutade H. K. H. med följande ord:

>> Jag vet ej om det är en ny tanke, men det är en god tanke, att man velat bevara Ostarp. På det sättet verkar en sådan institution betydligt starkare, än om den flyttats till staden som nummer i ett museum. En annan fråga är, om driften med fördel kan upprätthållas på det gamla sättet, men på denna fråga får framtiden ge svar.

Innan jag slutar, vill jag framföra ett tack till de mecenater, som deltagit i kostnaderna för denna anstalt. Jag vill även framhålla den utomordentliga insats intendenten Karlin gjort genom sitt museum i Lund och inbegripa i detta hela Kulturhistoriska Föreningen i Lund, dess styrelse och dess medlemmar. Deras gärning skall säkerligen bli till nytta och glädje för våra efterkommande.

Med dessa ord vill jag härmed förklara Ostarp invigt. till ett varaktigt minnesmärke för den skånska allmogekulturen.>>

Bland våra hedersgäster räknade vi också H. K. H. Kronprinsessan, som här för första gången bar den urgamla skånska dräkt, som »Kulturens» damer förärat henne, Excellensen Trygger, som höll talet för fosterlandet, Statsrådet Ciason samt stiftets åldriga Biskop Gottfrid Billing, som med den för honom egendomliga föreningen av värme och humor talade för hembygden, varvid han fällde de bevingade orden: >>Man säger om oss skåningar, att vi skryter, men det är inte sant -. Vi säger bara som det är -».

Festen fick en särskild högtidlig prägel genom det gamla ärekrönta men dödsdömda skånska dragonregementets stora parad med tio skvadroner på Ostarps tingvalL För övrigt förekom ryttartävlingar, framförandet av boskapshjordarna - >>gammeldagskregen>> såsom de kallades m. m.

Vid festen förelåg min Ostarpsbok färdig, skildrande gårdens eller rättare byns historia, vilken visade sig vara av en ganska märklig art, ända från medeltiden, då den tillhörde Dalby kloster, till Fru Beathe Billes, Otto Brahes änkas och Tycho Brahes moders tid och byns sammanslagning på r 700talet till säteriet Karlsborg. Den nya gården var uppförd av .Generalauditör Lagercreutz' och uppkallad efter hans beundrade konung. Här gifte �ig år 1745 Sven Lagerbring med L:z' I6-åriga dotter, med vilken han ärvde densamma och där han tidvis vistades under de år han skrev Svea rikes historia. Efter honom skiftades gården, samtidigt med att dess stolta namn försvann i och med den mordbrand, som I 8 II lade den i aska. Trenne mindre bondgårdar

Inre styrelse.

uppfördes, av vilka >>Kulturgården>> var den största med den gamla franska herrgårdsträdgården ännu delvis bevarad. Det var alltså en icke värdelös historisk biprodukt, vi erhöllo med gårdsförvärvet.

Sedan invigningsdagen hava vi bedrivit vår Ostarpspolitik enligt uppgjord plan. Fullt förverkligad är den emellertid ännu icke; men vi hoppas att detta skall kunna ske, när vi senast om tvenne år på tingvallen åter samlas till ett tredje Skåneting; det andra har nämligen redan för trenne år sedan hållits under medverkan av dåvarande Statsminister Ekman och andra regeringsmedlemmar.

Annu en byggnad, ett gammalt soldattorp från Urshult i Småland, den s. k. Daggans stuga, intog vid denna tid sin plats på museets gamla område i Lund.

Vid årsmötet I923 avgick Konsul Westrup ur styrelsen och därmed också såsom dess ordförande och efterträddes av Professor C. Björling. Landstingsman Thygesen blev ordinarie ledamot, och hans suppleantplats intogs av Teol. Doktor O. Lewan. Professor Björling stannade emellertid efter detta endast ett halvår kvar i styrelsen. Han efterträddes av Professor K. Petren, som också utsågs till styrelsens ordförande. Inom museets personal hade e. o. Amanuensen Karlson avancerat till ordinarie efter Amanuens Thuvesson, som lämnat sin plats för att övergå till folkhögskoletjänst. Till e. o. amanuens hade Fil. stud. C. Y. Segerståhl antagits.

Vid I 92 3 års utgång, då ännu ingen lotteriutdelning kunnat bokföras, hade museets skulder stigit till kr. 396,300 och dess behållning utöver skulderna till I>37o,668 kr. visande en ökning från föregående år av endast 3,ooo kr. Inkomsterna hade utgjort 64,2 50 kr., av vilka räntorna tagit I 7,24 I kr., lönerna I9,ooo och reparationer och konservering I2,I6o. Med I924 hade skulderna reducerats till kr. I 30,500 samtidigt med att Föreningens behållning stigit från I,370,668 till I,73 I,682 kr.

Samlingarnas tillväxt under dessa år var betydlig. Redan när jag I 92 I måste upphöra med mitt mecenatskap, räknade de 27,438 nummer därav 7,322 eller något mer än en fjärdedel skänkta. Vad själva värdet beträffar torde emellertid den skänkta fjärdedelen föga understigit de andra tre fjärdedelarna. Samlingarnas hela värde var då bokfört till I,334,265 : 48 kr. -I inköp hade vi under de 38 åren icke utgivit mer än 2 I 3,992 kr., en noggrant bokfördsumma som ingen a priori kunde tro.

De närmaste fyra åren till I 92 5, då vi, i känsla av de hägrande lotteritilldelningarna och nödvändigheten av att vid det stora omdaningsverket få luckorna i första hand i den nordiska kulturframställningen men också i den

belysande världskulturen så väl fyllda som möjligt, släppte gäcken lös - om jag så må uttrycka mig, ökades samlingarna med icke mindre än 3,029 nummer, i vilka gåvorna icke ingingo med mer än 446 nummer, medan det övriga inköpts för 8S,soo kr. Härmed hade samlingarnas bokförda värde stigit till 1,429,048 kr.

Museets inköpspolitik har från början följt principen att söka sig fram mot kulturhistorisk fullständighet icke såsom Sofus Muller rekommenderade genom en ligelig udveckling utan genom partiell framryckning, så att efter hand den ena relativt fullständiga avdelningen kunde läggas till den andra. I tidens fullbordan skulle museet därigenom komma att bestå av en serie specialsamlingar, vilka alla gingo ned till roten, organiskt fogade till varandra i ett kulturhistoriskt system - sådant som jag också sökt giva uttryck åt i Kulturhistorisk handbok: En enhet i och av mångfald för att tala med Boström. Det var visser·· !igen en museipolitik på lång sikt och endast hållbar under en konsekvent, målmedveten ledning. Den hade bland annat den fördelen, att man åtminstone tid efter annan kunde nå fram till partiell fullständighet, och museet därigenom bliva en verklig kunskapskälla på det ena området efter det andra för att så småningom famna kulturens alla områden.

Vi hade visserligen redan nått så långt, att de värsta luckorna voro fyllda inom vissa fält av materiell mänsklig odling, men andra återstodo, och det fanns områden, på vilka vi ännu voro mycket efterblivna. Men även inom våra specialgebit, såsom textilkonst, keramik, vapenhistoria o. s. v., uppställde sig nya krav. Det gällde alltså att väl använda de anslagna medlen eller att, såsom jag brukat uttrycka mig, aldrig låta någon omistlig sak gå sig ur händerna och att aldrig köpa något, som icke fyllde ett bestämt ändamål. Allt vacklande hit och dit, all auktionspsykos måste undvikas.

Då jag gått till väga på samma sätt under mina fyra mecenatår, är det förklarligt, att vårt museum oaktat sin rikedom är ganska fattigt på dupletter.

Samlingarnas starka tillväxt under dessa trenne år gällde i första hand keramiken, där den realtivt svaga förmandschuriska i Kina samt den japanska erhöllo en välbehövlig komplettering, vilket särskilt gällde gravgodset, från Han-perioden med en del unika föremål, såsom det berömda templet med de tvenne offrande prästerna. Närmast kom en serie viktiga nyförvärv från Persien och Anatolien samt en stark tillväxt av våra italienska, spanska och engelska kollektioner för att icke tala om den redan förut nämnda Forrerska fliskeramiken, huvudsakligen vunna under mina egna resor i respektive länder, under vilka även en viktig komplettering av vår internationella textilavdelning ernåddes. Dc textila samlingarnas växt och fullständigande skedde dock i första hand på den inhemska marknaden, där de värdefullaste

Falsarier

fr. v. byzantinskt glas; Rython »uppgrävd» i Pompeji; Han-figurer; Deruta- och Castel-Durante-fat

Från »Kulturen» stulna föremål

r: ev·. Gus[a:f Adolfsbild med onyxbägare; i mitten nipperskrin i järnsnitt, flamskvävnad från Halland och »strigla»-kors av silver; t. h. Mariebergsfigur

alster av vår egen gamla textilkonst uppsöktes och inköptes. Även vapensamlingen tillgodosågs s:lsom aldrig förut frånsett förvärven av den Berlingska samlingen. Det gällde härvid särskilt svenska vapenfrån I 6- och r 700-taletmed icke mindre än ett femtiotal skjutvapen representerande 25 vapensmeder, däribland r6 på museet icke förut företrädda. Härtill kom förvärvet av ett antal rustningar och uniformer från I 5, I 6 och I 700-talen. Av icke mindre betydelse var kompletteringen av våra religionshistoriska och musikhistdriska samlingar, av den svenska silversamlingen samt vår redan förut visserligen på vissa områden rika men mycket ojämna avdelning för bokkonst (läsa och skriva).

Genom att på en gång uttaga trenne års sparad semester sattes jag i stånd att våren I 92 5 företaga min längsta museala studieresa. Den började i Danzig i slutet av mars, gick därifrån genom Polen, Tjeckoslovakien, tyska Schlesien, Osterrike-Ungern, Jugoslavien, Italien, Spanien, Frankrike, Tyskland och hem i slutet av juni. Mina studier gällde framför allt keramiken, vars många problem ju mera jag fördjupade mig i ämnet desto mera visade sig kräva verificering genom fortsatta primärundersökningar av det största möjliga museala material. Det direkta resultatet av resan förelåg i ett antal fullskrivna anteckningsböcker med ett tusental handteckningar och ett hundratal fotografier men därjämte i viktiga inköp av keramik i Italien, Spanien och Frankrike.

Vid Föreningens årsmöte, som på grund av min resa uppskjutits till den 24 aug., meddelade jag i ett föredrag mina reseintryck från en långfärd i östra och södra Europa, under vilken jag besökt ro stater, 39 städer och 88 museer.

Ännu en resa till södra Europa, även den närmast i keramiskt studiesyfte, företog jag, på särskild inbjudan att deltaga i den stora I4 dagars keramiska världskongressen i Faenza, aug. 1928, vid vilken museet ingick i bytesaffär med det Faentinska keramiska världsmuseet rörande keramiska grundgrävningsfynd i Faenza och - Lund.

För övrigt kan jag i detta inköpspolitiska sammanhang säga, att pg Förfalskväl ångrat på köp, som vi låtit gå oss ur händerna, men sällan på ningar och ett köp, som vi gjort, när det icke hänt, att vi någon gång fast mera stölder. sällan gått i falsariefällan liksom de flesta av våra ärade kollegor. Prof. Brinckmann uttryckte en gång denna sanning sålunda: »Der Museumsdirektor der sagt, dass er keine Fal.<arien gekauft hat, der lugt». Trösten härför finnes emellertid alltid i uppläggarrdet av en falsariesamling, nyttig såväl för klerker som lekmän. Så ha vi också gjort på »Kulturen>>, men flertalet av de i denna avdelning ingående föremålen äro köpta med full vetskap om deras oäkthet, när de varit särskilt signifika och lärorika samt kunnat för-

värvas fö.r en billig penning. Jag skulle gärna med· denna samling velat införliva den »praktfulla» borduppsats av »Gubbio»majolika, som under sextio år spökat i den keramiska litteraturen, men som jag för ett par år sedan, innan den hade hunnit att för ett högt pris lyckliggöra ett annat svenskt museum, avslöjade. Jag skulle önska att någon kunnig själ på sin tid för mig påvisat den falska Castel-Durante jag i förlitande på expertisen från Tysklands förste majolikakännare obesett inköpte på den Beckeratska auktionen hos Lepke i Berlin I9I3 och som vi trots alla protester, sedan jag själv undersökt den och funnit densamma falsk, genom laga dom och utslag nödgades behålla. Den lyser nu som en stjärna i vår falsariesamling; men den talar också ett kraftigt språk om hur en konstfirma, som är rädd om sitt anseende, icke får gå till väga. Såsom motsats till detta fall vill jag nämna ett annat, som nyligen inträffat i Köpenhamn, när vi likaledes i fullt förlitande till den förebragta expertisen utan att själva kontrollera dess vederhäftighet inköpte ett eventuellt mycket dyrbart keramiskt föremål, som emellertid vid närmare undersökning avslöjade sig såsom en yngre kopia, men som också genast, när detta påvisades, med full lojalitet återtogs av auktionsförvaltningen.

Men detta må vara nog rörande de förfalskningsförsök, för vilka även vårt museum varit utsatt, försök vid vilka det gäller att väl se upp med ögonen, om man nu överhuvudtaget har ögon för sådant, såvida man vill undvika att få se upp med pungen; ity att säljaren nästan alltid kan krypa bakom sin egen okunnighet eller, när det gäller en auktion, bakom auktionsvillkoret -att inga reklamationer efter klubbslaget gälla på grund av lämnat tillfälle för spekulanterna att före auktionen själva besiktiga föremålen -. På den restriktionen stupade vi, när det gällde Castel-Durante-fatet och kunde också hava stupat när det gällde Flora danica fatet.

Nej, då är det värre med de rena stölderna även för det försiktigaste museum-icke så mycket beträffandeinbrottstjuvar,förvilkamangenomförstärkt vakt, inlåsning och larmsignaler något så när kan skydda sig, utan i första rummet för hustjuvar -. Dessvärre har också »Kulturen>> tack vare sådana gjort några avsevärda förluster, svåra att uppdaga, i all synnerhet när en lång magasinering ligger emellan. Så upptäcktes först vid revisionen i våras, jag kan gärna säga av en ren tillfällighet, en stöld, som begåtts redan för mer än ett tiotal år sedan. Vid min sextioårsdag I 9 I 9 försvunno ur Borgarhuset någramycket värdefulla saker, bland andra en brännförgylld Gustav II Adolfsstatyett uppbärande en onyxbägare, en unik porträttrelief av Karl XIV såsom marskalk av Frankrike, ett litet skrin av mästerligt konstsmide med Skånes vapen från början av r6oo-talet m. m. De med verklig urskiljning gjorda stölderna kommo denna gång visserligen så gott som genastidagen,fastresultatlöst,

V. Vrams prästgård

Interiör med ursprunglig stofftapet V. Vrams prästgård

om också våra misstankar gingo i bestämd riktning. En annan gång försvunna ur våra silverskåp några gamla skånska smycken, av vilka jag emellertid var lycklig nog att återfinna de båda värdefullaste i en antikvitetsaffär i Köpenhamn, där jag återköpte dem billigare än jag köpt dem första gången. Spaningen ledde mig här på rätt spår, en spaning som jag emellertid icke ville fullfölja -. Det finnes fall, vid vilka liksom i läkekonsten operationen lyckas men patienten dör -. Svårast hade vi det under världskriget, då en del fristående metallföremål försvunna. Här gingo vi verkligen till aktion och fingo också en av förbrytame fast och straffad.

Några av dessa kristidsstölder voro emellertid mera roande än i egentlig mening skadebringande, t. ex. när man i den lilla handelsboden ersatte innehållet i tobakskarduserna med torvströ eller förgiftade sig på våra dåliga och i skyddsavseende ännu dåligare gjorda »stinkadåros», eller när man tömde ett sockertoppsomhötje på sockret och ersatte detta med trassel.

Ett särskilt remarkabelt fall, som visar värdet av ordinarie skyddsåtgärder, vill jag slutligen relatera.

Vi hade låtit göra ett stort ekskåp i gotikförattiKalendehusetanvändastill förvaring av våraskråsaker utan att falla ur den övriga gamla inventarieramen. Vid en omordning av rummet, i vilket det hade sin plats, blev det för tillfället obehövligt och flyttades därför med mycket besvär upp på en vind. Några år därefter skulle det åter tagas i bruk, men stod icke längre att finna. När dess gåtlika försvinnande trotsat alla efterforskningar, talade jag i förtroende med vår gårdskarl, som omväxlande med tvenne vaktmästare och en extra vakt svarade för nattjänster. Han hade nämligen visat sig mycket ohågad att hjälpa till med efterspaningen. Hans egen ärlighet kunde emellertid icke betvivlas, och för övrigt var ju skåpet så stort, att det icke obemärkt skulle kunnat f'öras bort. På min fråga om han kunde tänka sig någon lösning av frågan, svarade han: >>Ajo, dä' kan ja nock». »Varför har inte Nilsson sagt det förr?» >>A en ska' inte lägga se' i de' som inte angår en, når en inte bier tefrågad.» »Men vad vet Nilsson då?» »Ja' ved inte nåd; men Intendenten har ju had andra nattvakter än me'. Di kan Intendenten fråga! EJ;! nattvakt måtte väl kunna köra å me' hala Kulturen om han velL> - Mera fick jag icke ur honom, och jag behövde icke heller veta mera. Detta må vara nog rörande museistölderna och vi torde i alla fall få anse oss hava hittills oaktat vår allt för svaga bevakning sluppit lindrigt undan. Ett par tusen kronors Yärde på tre millioner under femtio år får betraktas som en ganska billig stöldförsäkring. Nu stå vi emellertid efter den sista stora silverdonationen i begrepp att sätta säkrare lås och bom för vår klenodiekammare, vars värde icke torde mycket understiga en halv million.

l sin berättelse till Föreningens fyrtiofjärde årsmöte, som hölls i Boseho Byggnadskyrka den 5 juni I 926, uttalade styrelsen först sin djupa tacksamhet till rege- verksam ringen för den omvårdnad, som åter kommit Föreningen till del genom bevil- bet. jande av en andra dragning i penninglotteriet, framlade därpå sina närmaste byggnadsplaner, vilka så snart den av staden inköpta Sjögrenska fastigheten den I okt. samma år komme att tillträdas, skulle sättas i verket - samt slutade sin berättelse sålunda: »Såsom synes av den föredragna berättelsen har Föreningen i dag all anledning att känna glädje inför den ljusnand� framtid, som efter mycket arbete, många strider och många övervunna svårigheter äntligen öppnar sig för våra blickar.>>

En ny höstmarknad den nionde i ordningen gick av stapeln i oktober 1925 således med normal tidsutdräkt, närmast avsedd att skaffa medel till flyttande av V. Vrams prästgård. Den blev visserligen icke, vad vi efter I92I års succes väntat, men med sina 8,500 kr. netto gav den dock en god hjälp för det avsedda ändamålet.

Av omdaningsverket blev det för övrigt endast flyttningen av V. Vrams prästgård samt Onsjöstugan, som kunde sättas i verket. Dels voro vi vid tillträdet bundna av äldre hyror, dels behövde vi i avvaktan på lotterimedelns utfallande tillgodogöra oss dessa hyror under ett år.

I byggnadsplanen ingick i första hand de båda områdenas förbindande med en tunnel under Adelgatan såsom det oeftergivliga villkoret för hela köpet och därmed hela det museala nydaningsverkets utförande i enlighet med den förändrade planen.

När därför de efter mina av styrelsen godkända skisser utarbetade byggnadsritningarna, innefattandebland annat tunnelanläggningen, av Lunds Byggnadsnämnd godkändes med det av Drätselkammaren tillagda villkoret för tunnelns utförande »att fti draga underjordsledningar oberoende av Föreningens medgivande var sti kunde av staden anses behö,digt inom museets samtliga fastigheter», höll hela planen på att ännu i sista stund stranda.

Under mitt ingående sysslande med det stora nydaningsverket hade de gamla betänkligheterna åter vaknat. Icke nog med att de trenne dragningarna, vartill vår ursprungliga ansökan om fyra reducerats, visade sig otillräckliga, medförande att vi efter arbetets slutförande skulle komma att åter tryckas av en tung skuldbörda; vi skulle dessutom, om icke högst betydligt ökade årsinkomster kunde påräknas, få mycket svårt för att icke säga omöjligt att täcka de årliga driftkostnaderna.

Då därtill kom, att en möjlighet just då yppade sig för oss att med god avans kunna sälja hela fastigheten för byggnadsändamål för att därpå kunna återgå till den gamla av styrelsen en gång godkända planen, för vars genom-

Stuga från Hallaröd, Onsjö hd, 1714 Interiör av densamma

förande lotterimedlen skulle kunna räcka, samtidigt med att driftkostnaderna därigenom reducerades, väckte jag den 30 december 1927 i styrelsen förslag om försäljning. Ävenett annat irritationsmoment hade härvid kommit att spela in. En uppkonstruerad opinion krävde, att vi skulle låta bygget och omdaningsverket anstå, så länge Prof. Esaias Tegner, som var vår hyresgäst, levde och ville bo kvar. Denna fråga löstes emellertid därigenom, att Tegner själv, inseende de orimliga konsekvenser detta skulle medföra för institutionen, tog avstånd från en opinion, som utan att behöva offra något ville kasta en tung börda på >>Kulturen».

Sedan den utredning, jag till ett följande sammanträde gjorde, emellertid visat, att skillnaden i kostnaden för de båda planernasgenomförande icke skulle bliva stor, beslöt styrelsen att under förutsättning av att Dr;itselkammaren tog tillbaka sitt >>ledningskrav» fasthålla vid den nya utvidgade planen. Driftkostnadsmomentet ansåg man nämligen mindre farligt, alldenstund man tämligen säkert kunde beräkna, att museet, sedan det nyordnats efter den stora planen, skulle dels kunna påräkna en starkt ökad frekvens, dels högre anslag i all synnerhet av staden själv, varemot en försäljning av fastigheten skulle dels kräva V. Vrams prästgårds förflyttning in på det gamla området dels komma att verka starkt lokalt irriterande.

Nu togo vi alltså med allvar fast på nydaningsverket, sedan Drätselkammaren också funnit sig föranlåten att slå till reträtt. En särskild byggnadsnämnd tillsattes bestående av ordföranden, intendenten, BorgmästareGamstorp, Målarmästare Olsson och Professor Nelson. Med hjälp av vår gamle byggnadskonsulent Arkitekten H. Sjöström hade jag redan utarbetat en fullständig plan för >>Bondpinans>> omdaning till en modern museibyggnad med bevarande av dess yttre karaktär, sådan den under sjuttio år vuxit in i Lunds stadsfysionomi. En monumental begränsning av hela tomten mot Ltmdagård blev därvid nödvändig. Den tog gestalt av ett blandat mur- och järnräck, i vilket ingingo de gamla i museets ägo befintliga järnportarna till den för snart hundra år sedan rivna Lundagårdsmuren med deras krön av riksvapnet i konstsmide. Härtill kom en tegelstensmur mot Adelgatan.

Själva huvudbyggnaden skulle i sitt inre helt omgestaltas genom källrarnas fördjupande för att lämna plats för verkstäder, konserveringsanstalt, värmeledning och magasin. En inträdeshall genom tvenne våningar med monumental trappanordning och hissinrättning ingick i planen liksom en sänkning av golvet i första våningen, där mellanväggarna skulle borttagas eller ommuras. Samma blev förhållandet i andra våningen, där endast ett rum på grund av sin för I88o-talet karakteristiska dekorering av tak och väggar skulle bibehållas oförändrat. Även takvåningen skulle tagas i bruk för fyra utställnings-

salar delvis med överljus. Den anskrämliga, oorganiska ekonomibyggnaden mot öster, som vi först tänkt helt slopa, visade sig emellertid av utrymmesskäl omistlig. Den skulle därför dels påbyggas med en våning, dels organiskt förbindas med huvudbyggnaden och erhålla samma ytterkaraktär som denna. Golvet i hela första våningen skulle beläggas med kalkstens- och mortlacksflisor, i andra våningen med ekstav, i takvåningen med linoleum.

Aven den gamla magasins- och stallbyggnaden, som begränsade hela tomtområdet mot öster, skulle underkastas en fullständig omdaning, som här sträckte sig även till det yttre.

Lyckligtvis voro båda husen i sig själva så ursprungligen väl och fast uppförda, att de tillätavisserligen med grundförstärkning på några få ställen denna radikala inre omgestaltning.

Vid utgrävningen av källrarna samt vid grävningarna för förstärkandet av grunden till den s. k. »Bondpinan» stötte vi på massor av sten, vilka gåvo oss material kostnadsfritt för uppförande av en stenmur mot Stora Algatan delvis utgörande en kopia av Visby stadsmur med hängtorn, vilket inåt trädgården bildar ett välbehövligt redskapshus. Men stenmassorna, av vilka endast en mindre del upptagits, gåvo även något mera, nämligen förklaringen till namnet >>Bondpinan>>. Stenen hade nämligen körts in av Domkyrkans bönder för att fylla det kärr, där huset I 8 54 uppfördes, förmodligen en »vänskapsgärning>> från deras sida till Domkyrkokamreren, som var byggherre. Huset hade på grund av sin vita färg och sin arkitektoniska likhet med Vita huset i Washington från början burit detta namn, innan den mindre vackra benämningen >>Bondpinan>>, som vi naturligtvis icke kunde officiellt acceptera, bitit sig fast. Vi ha också nu officiellt återgått till namnet Vita huset.

Till denna första byggnadsperiod hörde såsom redan nämnts såväl den monumentala tunnelbyggnaden som uppförandet av V. Vrams prästgård och Onsjöstugan och norr om gatan aplicerandet av portalen från Magnus Gabriel De la Gardies Makalös till vårt Herrehus. Vi hade under tiden av den Ekmanska regeringen fått oss beviljade ytterligare 2oo,ooo kr. i lotterimedel och löfte om mera.

Till entreprenör för Vita huset och stora allmogehallen (den gamla stallbyggnaden) antogs museets gamle byggmästare Lars Larsson. Kostnaden för båda byggnaderna frånsett den rent museala inredningen beräknades i runt tal till 3oo,ooo kr., en billig kostnad för det stora och omsorgsfulla arbete, som utfördes, och det resultat, som därigenom utvanns under strängaste kontroll och sparsamhet med undvikande av all flärd, så ändamålsenlig, att jag icke tilltror oss att i ett nytt hus med samma omfång kunna åstadkomma något bättre för den dubbla kostnaden. Härtill kommo den elektriska

Vita huset, sett från Tegnersplatsen

Dagstorpsrunstenen rest · framför Vita huset

Bouchardons Carl XII:s-byst framför Vita huset

Ny konflikt och viktiga nyförvärv.

belysningen, vatten och värme samt hela den museala inredningen, vilka krävde i runt tal I oo,ooo kr. Dessa ägde vi emellertid icke lika litet som medel till uppförande av klockstapeln vilken vi för övrigt redan avfört från aktuell byggnadspolitik, och de I 8,ooo kr., som konserveringsanstaltens programmässiga genomförande skulle kosta eller de till Ioo,ooo kr. beräknade medeln för nybyggen och nyinredning på gamla området. Här måste vi alltså för tillfället göra halt, ity att den nya regeringen, otillräckligt orienterad i vår byggnadsfråga, ingalunda ansåg sig pliktig att infria den föregåendes löften om ytterligare 2oo,ooo kr. i lotterimedel.

Efter avslaget på vår ansökan ingingo vi därför omedelbart med en ny, om möjligt ännu starkare motiverad än den förra. Samtidigt skrev styrelsen i sin berättelse till årsmötet I 92 8: >>Vi hoppas att denna halva dragning, som livligt tillstyrkts av alla myndigheter, också skall varda oss beviljad. Vi kunna icke stanna vid halvgjort arbete; men även med detta nya tillskott är det endast genom den nyktraste beräkning och genom uteslutande av all lyx, som målet kan nås».

I samma berättelse uttalade styrelsen sitt beklagande av den strid som helt oväntat och utan förnuftig grund blivit oss påtvingad på grund av det kombinerade angrepp som riktades mot >>Kulturen» med anledning av dess förmenta illojalitet mot Stockholmsmuseerna vid auktionen I 926 på Rörstrandssamlingen. Då det såsom redan ovan betygats aldrig legat för vår röst att dricka ensidiga brorskålar eller att nöja oss med de smulor, som falla från de s. k. Centralmuseernas bord, bröt striden rörande Kulturhistoriska museets ställning och samlingsrätt på nytt ut i samband med auktionen i fråga. Nationalmuseichefen begärde inspektionsrätt över museet och nytt reglemente rörande dess behörighet i förhållandet till >>Centralmuseerna». Sett i samband med den ömtåliga punkten om vårt statsanslag, nu så mycket ömtåligare som vi samtidigt begärt dess höjande till 3o,ooo kr. från de 2 5 ,ooo kr., till vilket det nedsatts i förbindelse med beviljande av vår första lotteridragning, var angreppet ingalunda ofarligt. Styrelsen ansåg sig på den grund »skyldig såväl sig själv som Föreningens intendent, dess ledamöter samt hela den allmänhet som med berättigad förvåning skådat på denna i sig själv meningslösa strid, att lägga alla handlingar på bordet, d. v. s. i en bilaga till årsberättelsen för I 92 7 -I928 publicera samtliga skrivelser såväl våra egna som vår vederparts.>> Utfallet hade då redan blivit det för oss önskvärdaste. Det höjda anslaget å 3o,ooo kr. hade beviljats utan andra villkor än de gamla förut gällande. Dessa äro: rätt för K. Maj:t att insätta en medlem i >>Kulturens>> styrelse, inspektionsrätt för riksantikvarien, skyldighet att varje år till ecklesiastik-

departementet inkomma med berättelse och uppgift på under året gjorde nyförvärv, förbud för Föreningen att utan K. Maj:ts medgivande föryttra annat än dupletter och obrukligt inventarium.

Härmed var den sista striden för vår självständighet och okränktheten i vår samlingsrätt åtminstone tills datum utkämpad. Och sedan dess har det även på denna front rått stilla, ljuvlig fred och samförstånd.

Jag nämnde Rörstrandsauktionen - försäljningen av det märkliga keramiska museum, som den nitiske starkt kulturellt inriktade Brukspatron G. H. Stråle en gång grundlagt på den gamla fabriken. Det måste djupt beklagas, att denna samling skulle skingras. Men det blevsamtidigtenbindandenödvändighet för oss såsom redan då den förnämsta representanten för det keramiska samlandet i Norden att uppbjuda våra yttersta krafter för samlingarnas komplettering. Vi stodo inför ett liknande fall som vid den Westerströmska auktionen 19 16. Hela skillnaden var, att vi då kunde uppträda i fullt samförstånd med Nationalmuseet, vilket nu dessvärre icke var fallet. Under alla förhållanden gjorde vi en mängd viktiga kompletterande förvärv såväl inom den svenska som den utländska avdelningen till stor del genom gåvomedel. Året I 926 är för övrigt på alla samlandets områden ett av de viktigaste under museets hela tillvaro, även om icke själva inköpssumman var så överväldigande stor, endast kr. r8 ,6oo mot t. ex. 24,8oo år 1915 , 30,8 1o år 1923 och 27>378 år 1924. Men antalet under året förvärvade nummer var det näststörstasedan museets grundande, endast överträffatav 1890 somuppvisade 1,963 nummer beroende på förvärvarrdet av Intendentens under museets svåraste nödår hopbragta samling. Aven förhållandet mellan inköp och gåvor är för år I 926 betecknande, ity att de senares nummerantal 8 3 8 var jämt dubbelt så stort som inköpens. Det största och viktigaste förvärvet var emellertid den egyptiska samlingen med icke mindre än 63 3 nummer. Härmed hade vi ej blott såsom förut med några trevare nått ner till den mänskliga kulturens grund utan vunnit en fast rot i densamma. Med skäl kunde jag i årsberättelsen skriva: >>Tillsammans med vad vi redan förut äga gör det nya förvärvet det numera möjligt att även i Lund driva egyptologiska studier. Särskilt inom textilkonsten och keramiken, »Kulturens» båda skötebarn, är vårt studiematerial nära jämbördigt med dc verkligt stora europeiska samlingarnas.» Det var såsom ofta i »Kulturens» liv ett djärvt tilltag, när jag på eget ansvar köpte samlingen just i det ögonblick, då vi kunde få den för hälften, av vad jag några dagar efter köpet själv kunde betinga för densamma. Alltsamman ordnade sig slutligen såsom en g�va av Grevinnan W. v. Hallwyl såsom vanligt, Disponenten H. Dunkcr, Disponenten P. Pettersson och Stadsfiskal N..Aschan.

Tve�ne andra stora förvärv, som under detta märkesår införlivades med museet var den året förut under min resa i Spanien hopbragta samlingen av keramik och textilier kompletterad med en del andra spanska etnografika och konstslöjdföremål ur en dansk samling, inalles ett hundratal nummer, som berättigade mig att i årets berättelse skriva: »Först med detta år kan Spanien på ett dess gamla förnäma keramiska konst fullt värdigt sätt hävda sin plats i museet>>. Flera utanför Spanien okända tillverkningar hade härmed trängt utom landets gränser, och en även för mina spanska kolleger förut okänd fabrik var jag lycklig att uppdaga, nämligen Bröderna Martinez' Fabrika di !osa fina. Styrkan låg emellertid i den samling medeltida spansk-mohrisk lusterfajans, som uppgrävts på de gamla tillverkningsplatserna i Manises vid Valencia.

Icke mindre viktiga voro våra förvärv på auktionen över den utmärkta Fåhraeuska samlingen av ostasiatisk konst, vars orienterande katalog jag fått, jag skulle vilja säga, det smärtsamma uppdraget att utarbeta. Härtill kom slutligen en kraftig komplettering av det svenskt etnografiska materialet.

Även de båda närmast följande åren äro i förvärvshänseende märkliga. De tillförde oss dels genom auktionen på den Holstein-Ratlauska samlingen i Köpenhamn bland annat några exceptionella franska fajanser från Rouen, Nevers och Moustiers, dels en samling Peruansk keramik och textilkonst förvärvad genom ett synnerligen favorabelt duplettköp från Museum fiir Völkerkunde i Berlin samt huvudparten av vår samling klassisk keramik inköpt i Berlin och Köpenhamn, varigenom även denna hos oss förut gapande klyfta, »vår svaga sida», blev på ett relativt tillfredställande sätt fylld. Om jag här tillägger de viktiga förvärven av tidig vestasiatisk glasyrkeramik, därav den ,felande länken», en iriserande kanna av Sassaniderkeramik, utmärkt svenskt, franskt och italienskt silver och återigen en serie svenska konsttextilier och möbler, däribland det praktfulla Tyresöskåpet, har jag pekat på det viktigaste kompletteringsmaterial, med vilket vi gingo till det stora omordandet av hela museet.

Konst- och Då vi emellertid stodo där med våra halvfärdiga hus tveksamma, huruvida Konstslöjd- vi skulle fortsätta med lånade medel, tills bättre tider och förståelse randades, utställ- eller låta allt vila, kom jag på den tanken att, då vi gratis hade att förfoga ningen över tvenne stora men omonterade byggnader, det kunde vara opportunt att 1929. först begagna detta intervallum för återupptagande av vår gamla uställningsoch konstslöjdpolitik.

Alltså väckte jag, sedan jag noga sonderat ställningen icke minst med hänsyn till den för r 9 30 planerade stockholmsutställningen, r 92 8 i styrelsen

Konst- och Konstslöjdutställningens öppnande av H. K. H. Kronprinsen

Den till utställningen färdiga tunneluppgången

Finnsagan efter kartong av Gösta Adrian-Nilsson

Konstslöjdanstaltens arbetande verkstad på utställningen

förslag om anordnande till följande år av en sydsvensk konst- och konst� slöjdutställning i Lund, vilken framställning också av styrelsen bifölls.

Men det var ingalunda ett riskfritt företag, på vilket vi härmed inläto oss. Alltför många utställningar hade under de sista åren gått med svidande förluster. Min optimism uttalad i profetian, att utställningen skulle komma att lämna oss ett netto av minst 2 5 ,ooo kr., vann därför icke heJler mycken tilltro. Men sedan vi fått en garantifond på 75 ,ooo kr. tecknad, ansåg styrelsen sig dock kunna våga företaget.

En allmän utställningsstyrelse omfattande hela Föreningens egen styrelse jämte officiella representanter från de fyra södraprovinsernatillsattes. Mendet egentliga arbetet lades i händerna på ett utskott bestående av Borgmästare Gamstorp ordförande, Intendenten Karlin v. ordförande och överkommissarie, Direktör Andersson kassadirektör samt Målaremästare Olsson, Byggmästare Göransson och Konstnären ]oh. Johansson. Och så gick det löst. - Utställningsbyrån organiserades urideröverkommissariens ledning med Konstnären J. Johansson, Amanuensen W. Karlson och Fröken Maria Collin såsom avdelningskommissarier, Postmästare Nilsson såsomkassör, Arkitekten L. Kolmodin såsom byggnadssakkunnig och Redaktör Ludv. Sjöberg såsom sekreterare och presskommissarie.

Så sattes arbetet i gång och bedrevs med den kraft och planmässighet, att utställningen stod fullt färdig med vägvisare och katalog, med konstnärligt reklamplakat tecknat av Konstnären Gösta Adrian-Nilsson, med gäster från när och fjärran och med H. K. H. Kronprinsen, som med vanlig bevågenhet mot »Kulturen>> åtagit sig beskyddarskapet såsom officiant vid öppningshögtidligheten den ro aug. Ur Kronprinsens tal vill jag anföra följande: >>--- Det är ett nytt avsnitt i >>Kulturens>> historia, som nu tar vid. Föreningens motto: Forntid Framtid, är symboliskt. Nybyggnaden är avsedd att rymma fordomtima alster. Nu skall för en kort tid även det nya ha sin plats här. Detta visar liksom i blixtbelysning hela Kulturens inställning: Man vill slå ett slag för det nya moderna konsthantverket och på samma gång visa sambandet med det förgångna. -->>

Utställningen kunde i mer än ett avseende betecknas som den verkliga kvalitetsutställningen bland årets mångahanda utställningar på skilda platser i landet. Det var det enda tillfället, då konsthantverket fick fullt komma till sin rätt utan att sammankopplas med den industriella massproduktionen. Därtill kom att utställningen fick en rent museal inramning, såsom ett komplement till de förnäma skatter, museet själv äger från gamla tider. Den hade infogats i en serie salar anordnade efter moderna museala principer, och kunde där-

igenom fylla högt ställda krav på planmässighet, ljusfördelning och anordning och erbjöd sålunda ett knappast återkommande tillfälle, då nutida konst och konsthantverk kunde beredas tillfälle att exponera i en museal miljö.

Utställningen omfattade såsom bekant alster av konst, konsthantverk och hemslöjd från Skåne, Halland, Blekinge och Småland. I museets nya huvudbyggnad hade i källarvåningen anordnats arbetande verkstäder, bl. a. en glashytta och en verkstad för guld- och silverarbete, i de båda mellanvåningarna konsthantverk och konstindustri, där särskilt konstslöjdanstaltens gobeliner, däribland den av Gösta Adrian-Nilsson komponerade >>Finnsagan>>, gjorde sig starkt gällande, samt i övervåningens sex salar, delvis med överljus, den rena konsten. Denna torde utan tvekan kunna betecknas som den intressantaste på utställningarna i Sverige år I929 lämnande tillfälle för det bästa i den unga, levande skånska konsten att jämföras med allt det bärkraftiga, som de angränsandesysterprovinserna förmått frambringa.

Hemslöjden var förlagd till stallbyggnaden, den blivande allmogehallen i den östligaste delen av utställningsområdet, och här exponerade vid sidan av ett historiskt urval ur museets magasinerade textila samlingar enskilda utställare, olika länsföreningar, folkhögskolor, seminarier samt museets egen konstslöjdanstalt sina alster, vittnande om en ännu levande och stark tradition förbunden med ett målmedvetet arbete att skapa nytt. Här utställde också spinnerier och färgerier det material, som är den textila konstens grundval.

Genom tunneln under Adelgatan stod såsom redan nämnts utställningen i förbindelse med museets äldre område, dess vackra park och dess rika kulturskatter.

Utställningens nöjesliv hölls på en kulturellt hög nivå. För den lekamliga välfägnaden sörjdes på bästa sätt genom i den mest originella miljö anordnade restauranger och näringsställen, och för den musikaliska underhållningen svarade en verklig instrumental elitkår samt de framstående sångare och sångerskor, som engagerats..

Genom förbindelse med Skånes turisttrafikförening anordnades dels upplysningsbyrå, dels turistresor i omgivningarna, och denna förenings turistbusstui·er utgingo under utställningstiden från utställningsfältet.

Utställningen, som startats utan anslag och understöd i någon form - till och med den nödvändiga omläggningen av den gamla kullerstenssättningen på gatan mot Tegnersplatsen måste vi själva betala - räknade mer än I2o,ooo besökande, skaffade utställarna en b�tydlig avsättning, gav staden Lund en sommar, som den icke haft på många år - och >>Kulturen>> ·ett netto på 29,000 kr., tack vare vilket årets budget kunde täckas utan brist. Utställningen

Vaktmästare K. Kristiansson Friherre H. O. Ramel

Biskop Edv. Rodhe

Disponent H. Dunker

Professor H. Nelson

EDLEMMAR

Konservator H. Erlandsson v. Häradshövding O. Heyden

Kanslirådet H. Wiens

Målaremästare M. Mattsson

Ryttmästare L. Hedberg

Fil. d:r W. Karlson Amanuens And. Gräns Konservator

MUSEETS TJANSTEMAN

D:r G. ]:son Karlin Intendent

Fil. d:r R. Blomqvist Amanuens

E. Hägg e. o. Amanuens

Fröken Anna Andersson Kontorist

Fröken Anna Karlsson Verkmänare

Fröken Lisa Santesson Tecknerska

Vaktpersonal och fasta arbetare

stängdes den r6 sept., sedan hela inkomsten från sista dagen 2;ooo kr. anslagits till Gammal Svenskbyborna. Pressen visade sig sällsynt välstämd mot företaget, och inga missljud av n�got slag förnummos. Några pressuttalanden må här anföras: Skånska Aftonbladet den 9/8: »Den utställning, som öppnats på Kulturhistoriska museet i Lund under intendenten d:r Karlins överinseende, kan med skäl betecknas som en kvalitetsutställning av synnerligen hög rang. Den har anordnats efter de mest moderna museala principer, och av något som är tämligen ovanligt verkligt sakkunniga kommissarier. Överkommissarie har sålunda d:r Karlin varit, som kommissarie för konstavdelningen har konstnären Joh. Johansson, Lund, fungerat, samma post på konstindustriavdelningen har varit anförtrodd amanuensen, fil. d:r William Karlson, Lund, och kommissarie för hemslöjdavdelningen har varit fröken Maria Collin, Lund. Namnen innebära ju en garanti för, att planmässighet, överskådlighet och ändamålsenlighet råder på denna exposition. ---» Karlskrona tidningen den Hf8: »-- - Den utställning, som här anordnats, är varken kopia eller avglans av årets övriga utställningar. Medan dessa inbjudit hela industrien att deltaga och samtidigt slagit upp sina portar även för sådana hantverksalster, som icke falla inom konsthantverkets ram, har man här noggrant begränsat sig till konsthantverk och konstindustri. Att utställningen under sådan förhållanden icke kunnat bli så omfattande faller av sig självt. Men det har heller icke varit meningen, ty här om någonsin har det framför allt kommit an på kvaliteten. Resultatet har också blivit en kvalitetsutställning i ordets mest sanna och vackra bemärkelse. - ->> Hälsingborgsposten 10/8: >>Hur tiden hastar! Det är i sommar jämt ett kvartsekel, sedan undertecknad skrevomKulturhistoriskaföreningens utställning i Jönköping. Den var dess fjärde allmänna den första hölls i Lund r897. Då betonades särskilt den stora betydelsen av hemslöjden, för vilken stundade en renässans, välbehövlig för förverkligande av egna-hemsiden. Forntid - Framtid är föreningens korta devis. Det är ett jättearbete, som utförts under de senaste tjugofem åren, därom vittnar i främsta rummet museet, men även denna i hög grad intressanta och omfattande utställning, vilken upptager >>Kulturens>> hela nya kvarter. - - Denna exposition, som är den sjätte i ordningen, röjer bättre än ord, huru den stora uppgiften fullföljes. Kadin, det helas skapare, är en kvalitetskarl, ännu

Styrelse, revLSorer och personal.

trots åren, med vilka han vuxit, energiskt verksam. Han har plöjt genom sekler och förstår att sätta färg på tillvaron. -- -»

Kristeligt Dagblad den 14/8: >>- -- Det er Husfliden eller rettere sagt Vxve-og Tekstilarbejderne, som er dens Hovedstamme, og den er det paa en saaden Maade, at den Bes0gende faar et stxrkt Indtryk af at staa overfor en Folkekultur av sjxlden Rang, bygget paa gamle Traditioner og baaret frem af en Interesse og Ihxrdighed, som vi Danske vanskeligt vil kunde vise Magen tiL>

Den stora utställningen, som ovan skildrats, fick ersätta och ersatte också till fullo den höstmarknad, som skulle hållits r 928. Det blev alltså först sex år efter I 92 5 ellerförlidenhöst, som en ny höstmarknad åter tillgreps, denna gång utan något annat särskilt ändamål än att fylla bristen i I 93 I års budget. De I o,ooo kr. denna av mig såsom vanligt ledda tillställning gav räckte visserligen endast ofullständigt till bristens täckande, men vår tacksamhet var därför icke mindre särskilt till damkomitten under OI:dförandeskap av Friherrinnan Anna Trolie och den nya studentgenerationen, denna gång med starkt kvinnligt inslag, som med vanlig verv kämpade för oss på Thalias och Terpsikores brädor.

I sin berättelse till årsmötet I 92 8 hade styrelsen att beklaga sin ordförande Professor Petrens hastiga bortgång: »Det var icke länge han fick stå i spetsen för Föreningen, men länge nog för att visa, att den brinnande nitälskan och verksamhetslust, som utmärkte all hans gärning, även räckte till för »Kulturen», länge nog för att låta oss känna ej blott saknaden utan även den stora förlust hans bortgång innebar.»

TillProfessor Petrens efterträdare i styrelsen I928 utsågs Friherre H. Ramel på Övedskloster. Vid därpå följande styrelsemöte valdes Kungl. Maj:ts ombud i styrelsen Professor emeritus Joh. C. W. Thyren till ordförande i densamma. Året förut hade såväl han som styrelsens båda föregående ordförande Konsul Westrup och Prof. Björling samt Överdirektören i Kontrollstyrelsen Svensson kallats till hedersledamöter. Redan vid följande årsmöte, som hölls den 6 sept. i samband med den pågående konst- och konstslöjdutställningen avgick Friherre H. Ramel åtföljd av Direktör Axel Andersson samt ersattes av förutvarande suppleanterna Prof. H. Nelson och Greve A. Hamilton, vilka i sin ordning efterträddes av v. Häradshövdingen Oskar Heyden och Kanslirådet H. Wiens, Löberöd. Heyden efterträddes såsom ord. revisor av Bankdirektör G. Geijer.

Sedan dess hava ytterligare följande förändringar i styrelsen inträffat. Borgmästare P. Gamstorp avgick den 6 dec. 1929 och ersattes av Biskop E.

HEDERsLEDAMöTER

Kungl. målaren Bengt Nordenberg

Utrikesministern Greve C. A. Ehrensvärd

H. K. H. Kronprinsen

Greve Axel TrollcWachtmeistcr Överdirektör C. E. Svensson

HEDERSLEDAMöTER OCH DONATORER

Byggmästare J. Andersson

Generalkonsul J. F. Andersson

Grevinnan W. v. Hallwyl

Fru Ida ThomanderWarholm

Fru Lilly Quennerstedt

Rodhe, som även intog platsen s�som v. ordf. i styrelsen, Disponenten H. Dunker i Hälsingborg efterträdde I 9 30 Konsul M. Engeström i Malmö, som avlidit lämnande efter sig i Föreningen en smärtsam känsla av en verklig förlust svår att ersätta. Vid samma tillfälle avsade sig Friherre Kurck den plats han med mycken berömmelse under trettio år innehaft i styrelsen samt invaldes till hedersledamot i Föreningen. Efter honom utsågs suppleanten v. Häradshövding O. Heyden till ord. styrelseledamot och fick till efterträdare såsom suppleant Ryttmästare Louis Hedberg, Bjärsjölagård. Sedan dess hava från Föreningens sida inga förändringar vare sig i styrelse eller revision företagits. Däremot utbytte staden Lund I 92 7 sin representant Expeditören A. Eriksson med Vaktmästare K. Kristiansson och ersatte denne sedan han I 932 avlidit, med Konservator H. Erlandsson, vilkens suppleantplats därefter intogs av Målarmästare M. Mattsson.

Styrelsen utgöres alltså i skrivande stund av Professor emeritus ]. C. lf/. Thyren, Kungl. Maj:ts ombud och ordförande, Biskop Edv. Rodhe v. ordf., Intendenten G. ]:son Karlin sekreterare, Friherre N. DjHrklou, Målarmästare A. F. Olsson, f. Landstingsmannen ]oh. Thygesen, Professor H. Nelson, Greve Adolf Hamilton, Disponent H. Dunker, v. Häradshövdingen O. Heyden samt Konservator H. Ertandsson ordinarie ledamöter med Teol. D:r O. Lewan, Kanslirådet H. Wiens, Ryttmästare L. Hedberg och Målarmästare M. Mattsson såsom suppleanter.

Såsom Landstingets och stadens revisorer samt Kungl. Befallningshavandes kontrollant vid Lotteriet tjänstgjorde ännu I 9 32 respektive v. Häradshövding C. Wickman, Rektor ]. Bergqvist och Stiftsamanuensen T. Gynnerstedt.

Från dessa förändringar i styrelse och revision vill jag övergå till skiftena inom museets personal. 1925 avled r:ste Amanuensen D:r P. A. Olsson. Hans död om också en befrielse för honom själv var en verklig förlust för museet. Konstnärligt begåvad, arbetsam, intresserad och kunskapsrik var han en god arbetare i >>Kulturens» vingård och kunde hava blivit något ännu mycket mera, om icke en svaghet, mot vilken han själv förgäves kämpade, slutligen medfört hans tragiska slut. Hans efterträdare blev hans maka Fru Maria Engström-Olsson, som redan förut tjänstgjort vid Konstslöjdanstalten. Efter hennes bortgång 1929 intogs hennes plats, nu förändrad till ordinarie, av Fil. d:r R. Blomqvist. Såsom e. o. amanuens hade under ett par år Fil. stud. B. Hellquist tjänstgjort efter Y. Segerståhl. Föreningens och museets tjänstemän äro för närvarande D:r G. ]:son Karlin intendentsamt föreståndare för Konstslöjden och Lotteriet, Postmästare A. Nilsson skattmästare och kassör, D:r W. Karlson och D:r R. Blomqvist amanuenser, Herr And. Gräns konservator, Fröken E. Hägg e. o. amanuens,

Hallen med stora trappan Vita huset.

Salen med kristen konst den religionshistoriska avdelningen

Salen för rustningar och uniformer vapenavdelningen

Överljussalen konstavdelningen

efterträdare till Fröken Lisa Santesson, Fröken A. Andersson kontorist, Fröken A. Karlsson verkmästare, vartill ytterligare komma en rustmästare och två vaktmästare jämte skiftande e. o. personal.

Till ny hedersledamot kallades I 9 3 I Professorskan Lilly Quennerstedt och utgör hedersledamöternas antal därmed åtta nämligen H. K. H. Kronprinsen, Fru Ida Thomander-Warholm, Chefen för Kontrollstyrelsen C. E. Svensson, v. Konsul W. Westrup, Professor C. Björling, Professor ]oh. Thyrfm, Friherre C. Kurck och Fru Lilly Quennerstedt.

Fortsatt När I 929 års stora utställning var lyktad och vi äntligen erhållit en ny bygge, in- lotteritilldelning av Ioo,ooo kr., vilken vi emellertid med ett års ränteförlt!st rednmg och k o b l o k d . . d b d b o d . av 5,ooo r. maste e ana, un e VI gnpa oss an me yggna sar etet pa omor nmg. o d hl museets gamla omrade - sammanbyggandet av Borgarhuset me det Wabomska huset. Byggnadsplanen upptog en kopia av det Braheska huset i Ystad, en tegelstensbyggnad i tvenne våningar från I 500-talet, vinkelställd mot det likaledes kopierade Hälsingborgs-Halmstadshuset, som mot norr fortsatte Borgarhusets gamla flygelbyggnad. Detta nya tillbygge, som fick sitt namn efter de båda hus från Hälsingborg och Halmstad, vilkas fasader, det förra från början det senare från slutet av I6oo-talet, kopierades på var sin sida, var avsett att lämna det nödvändiga utrymmet för den utvidgning, som de under årens lopp hopade högre ståndsmobilierna från qoo-talets slut till I700talets DÖrjan krävde samt en fortsättning av högre ståndsinteriören efter I800talets mitt.

Detta nya byggnadsarbetet anförtroddes åt Byggnadsingenjören J. E. Liljegren från Malmö. Samme man fick sig också uppdraget den inre omdaningen av Habitatio pastaris till arkiv, bibliotek, arbetsrum för museipersonalen och sessionsrum för styrelsen.

Och så började nyinredningen och omordnandet av så gott som hela museet. Det var minst Ioo,ooo föremål, som skulle byta plats, allt efter hand som arbetet med monter och skåp framskred, och det skulle ske utan att museet en enda dag behövde stängas och med en personal visserligen villig och duglig men enligt vanligt begrepp otillräcklig. Alltså gällde det i första hand att avskaffa sextimmarsdagen. För mig själv betydde det ju intet, då jag aldrig gjort bekantskap med denna museinarmala tid, men för mina amanuenser och övriga medhjälpare, som icke heller arbetade för timpenning, innebar det ett tydligt offer. Det gick emellertid, och det gick bra, därför att arbetet bedrevs med kärlek, fullt planmässigt utan stockningar och avbrott.

Vita husets undervåning blev den första etappen. Här voro de nya skåpen redan färdiga och uppsatta till utställningen, och krävde nu endast en del

Minnessalen med Carl XII:s gunghäst

Auditoriet med Adelcrantzska tapeten

komplettering och omflyttning. Härvid tillgodogjorde vi oss naturligtvis så långt det var möjligt de gamla pelarmonterna från Herrehuset.

Våra nya skåp äro enkla och praktiska. Icke ett öre har offrats på >>krusiduller>> av något som helst slag. De äro utförda omväxlande för olika salar i betsad fur eller teak. De förena i sig monter och magasin, det senare upptagande den undre fjärdedelen.

Det blev först de religionshistoriska samlingarna från Habitatio pastaris och vapensamlingen från Herrehusets undervåning, vilka vandrade över till Vitahusets bottenvåning. Men i båda samlingarna ingingo mer än hälften förut magasinerat material. Religionshistorien lade beslag på entrehallen samt trenne salar till höger, vapenhistorien på salarna till vänster. Förbindelsegången bakom trappan uppläts åt leksaker för barn och gamla. De båda kommunicerande salarna i utbygget mot öster fingo mottaga den ena musik- och teaterhistoria, den andra tidvisare samt vetenskapliga instrument, optik, kartografi, meteorologi (vindflöjlar, barometrar etc.). Härmed var alltså denna våning i ordning samt kunde redan till årsmötet I930 öppnas för allmänheten. Samtidigt stod också bottenvåningen i Herrehuset, där den utomeuropeiska keramiken avlöst vapensamlingen, färdig, undantagandes källarvalvet, som ännu icke kunnat frigöras från straffredskapen. Medan detta omflyttningsarbete pågick, beslöt styrelsen, samtidigt med att andra våningen i Herrehuset utrymdes för att med omarbetade skåp liksom i tredje våningen samt med ekstavsbelagda golv bereda sig att mottaga all den övriga keramiken, glas, ädel metall samt ett urval av den mindre ädla metallen, emalj, lack, glyptik etc. att använda den tomma, blivande allmogehallen till en textilutställning såsom aldrig tillförene i museets annaler. Och vi hade tillräckligt för att fylla det oerhörda utrymmet. Utställningen gjorde under de trenne månader den pågick stor lycka. Den var föremål för ingående studier från när och fjärran. Den belystes icke blott med en textilhistorisk katalog utan med tvenne serier textila föreläsningar av Intendenten.

När utställningen stängdes, var mellanvåningen i Vita huset färdig att i sina blad-, drag- och väggmontrar emottaga omkring hälften av våra textila skatter för permanent exponering. Det övriga magasinerades lätt tillgängligt för studier i ett tiotal kistor i samma salar utom en vald kollektion på 200 n:r som vandrade ut på en två-årig turnc till Tyskland varifrån den ännu icke återkommit. Den väldiga dräktsamlingen upptog salarna på andra sidan av trappan samt de båda salarna i utbyggnaden, där högre ståndsdräkterna fingo en mot deras elegans svarande inramning i de nya ljusa teakskåpen. Även till tredje våningens centralsalar, i vilka minnessamlingarna inrymdes, utsträckte sig det arbete, som vi kunde färdigmönstra vid årsmötet I 93 I.

Hornsbergsalen med skrinets och lådans utveckling

Bibliotekssalen >>Habitatio»

Stora Allmogehallen

Interiör från Ö. Göinge i Allmogehallen

Hallen för jakt, fiske och sjöfart med ekstockar och Falsterbopråmen från !JOO-talet

Karosser i Allmogehallen

Textilutställningen 1930 (Torna hd, Skåne)

Utställningen 1932 av orientaliska mattor

Men vi hade till dess hunnit med ännu mera. Vi hade fått hela Herrehuset inrett och nyordnat, och vi hade till de stora utdragssalarna i Hälsingborg-Halmstad-huset kunnat överföra en del av det magasinmässigt sammanpackade högre ståndsinventariet från I 5 oo-talet till I 700-talets början.

Den övre av dessa salar, den s. k. Hornsbergsalen, hade fått sin avpassning i såväl höjd somi sin hela utsträckningefter den präktiga av jan en Daniel Smit i Amsterdam omkring I 670 målade tapet med Alexander den Stores historia, vilken en gång suttit på Hornsberg (Kalmar län).

Men ännu ett viktigt arbete avslutades våren I 9 3 I, nämligen Habitatios Arkiv och omdaning till arkiv, bibliotek m. m., varmed vi erhöllo den efter omständig- bibliotek. heterna bästa studio vi kunde önska, centralt belägen särskilt med hänsyn till den Thomanderska gården som i sinom tid skall mottaga det stora Thomanderska biblioteket.

Från en liksom museet själv oansenlig början, några skänkta böcker:Forsells: Ett år i Sverige, Hazelius': Ur de nordiska folkens liv, Nicolovius': Folklivet i Skytts härad och vårt eget första »stora» inköp: Die Trachten der Völker har biblioteket under årens lopp vuxit fram till vad det nu är och måste vara, en allsidig litterär belysning av hela den mänskliga odlingen, inom vissa områden fullständigare än vad även ett stort offentligt bibliotek, såsom Universitetsbiblioteket, kan giva.

Aven här har tillväxten till stor del skett genom gåvor och byte. Bortemot hälften av dess hela nummertal, 4,8oo arbeten, har kommit till på detta sätt jag räknar icke här det Thomanderska bibliotekets 6,ooo band -. Av gåvorna komma nära hälften p� min lott speciellt arkeologisk, etnografisk, keramisk och textil facklitteratur. Bibliotekets hela bokförda värde utgör i denna stund 43,300 kr.

Vad vi icke orkat med är bindningen, som därför ännu lämnar mycket övrigt att önska. Biblioteket, i första hand avsett att underlätta det rent museala arbetet, står dessutom liksom arkivet fritt tillgängligt för studier och forskning under de tider, museet är öppet för allmänheten.

Vad arkivet beträffar har även det efter att i Habitatios källarvåning hava erhållit en för eldfara fullt tryggad tillvaro, vuxit i bredd med samlingarna. Första rummet intar naturligtvis museets stora av tusentals teckningar och fotografier belysta realkatalog. Härtill komma de antikvariskt topografiska samlingarna, museets egna handlingar inbegripet den stora samlingen av tidningsurklipp, den ytterst värdefulla personhistoriska samlingen, klichesamlingen och det ansenliga fotografiska negativmaterialet. Närmaste vården av bibliotek och arkiv påvilar Amanuensen W. Karlson.

SKATTMASTARE

Herr Otto Bäckman

Kamrer Georg Grönfors

Postmästare A. Nilsson

Innan vi började med stora allmogehallens inre iordningställande för sitt definitiva ändamål, öppnade vi densamma, sedan den stora textilutställningen nedtagits, för en ny synnerligen lyckad utställning ordnad av Bygge och boföreningen genom Ingenjör Wretblad.

Sedan denna i april avslutats, började alltså arbetet i detta museets näst största hus. I de fyra stora bottensalarna inrymdes den lantbrukshistoriska avdelningen, fortskaffningsmedel till lands och vatten samt jakt och fiske. Den väldiga Falsterbopråmen från I JOO-talet samt museets enastående samling >>ekstockar>> fingo här en ideal utställningsplats. I övre våningen med sitt höga tak och sina stora mått fick jag vid uppställningen av våra sex skånska allmogestugor tillfälle att utföra en länge närd plan, deras ordnande i utvecklingsföljd efter varandra, så att även exteriören kommo till sin rätt.

Härmed var frampå hösten I 9 3 I allt färdigt på det nya området undantagandes tvenne salar i Vita huset, den ena med överljus, vilken följande år fick mottaga vår stora dittills magasinerade samling av handteckningar och akvareller av svenska konstnärer jämte ett urval av tavlor, obehövliga för våra högre ståndsinteriör i Borgarhuset, den andra för samlingarna av grafik och bokkonst. Denna anordning blev färdig först på våren I9 32· Men då stod också, när det skandinaviska museimötet den 30 maj öppnades i Lund, även hela det gamla området färdigt och nyordnat.

Kalendehuset hade befriats från de arkeologiska samlingarna, vilka flyttats över till den eftergamla bibliotekssalens utrymning lediga lokalen i Lindforsska (Lingska) huset, där de i nybyggda monter och skåp fingo en ideal uppställning. Våra rätts- och penitenshistoriska samlingar, postväsen jämte skrå-, ordens- och gillest•äsen, vilka senare delvis redan förut haft sitt hem i Kalendehuset, fingo nu i detta sin definitiva förankring.

Omordnandet av arbetets historia, avdelningen för handel och köpenskap, penningväsen, det materiella livets betingelser: - äta och dricka, njutningsmedel, toalett, hygien och hälsovård blevo jämte fortsättningen av tidsinteriören i Borgarhuset och Hälsingborgs-Halmstadshusets tredje våning från empiretidens slut till Jugendperiodens början de sista etapperna i det stora omdaningsverket. Den gamla trädgårdspaviljongens befriande från jakt och fiske och dess återgivande åt sitt ursprungliga »lusthus»-ändamål avslutade verket på den gamla sidan av tunneln.

Allt hade härmed omordnats med undantag av eldens historia och de Lunda-arkeologiska samlingarna, som endast i ringa arad berördes av nyda. o nmgsv _ erket. Samtidigt utarbetade jag en ny vägvisare genom »Kulturens>> hela nke omfattande ett hundratal sidor med karta och 55 illustrationer. I Vita husets tredje våning hade vi dessutom erhållit en länge saknad men nöd-

Fortsättning av omordnandet.

Karta

ÖtJC'I' KulturhistoriskaFOreningen och Huseels FOr SödraSverige områdr i Cund skala /:600

Modell av St. Clemens

Modell av Motzfeltska(?) huset pi »Kulturen>>

Vad har Kulturen kostat ?

vändig utställningslokal delvis med överljus, vilken ocks1 genast togs i bruk för tillfälliga utställningar - en för Tibetansk konst, en för orientaliska mattor, vilka båda utställningar belystes med beskrivande kataloger och en serie föredrag.

Slutligen hade också samma våning i samma byggnad skänkt oss ett utmärkt auditorium konstnärligt smyckat med en gustaviansk väggdekorering hämtad från Overintendenten Adelcrantz' ägande Trångsund, gustaviansk kakelugn och gustaviansk inredning med roo sittplatser.

Kulturhistoriska Föreningens hela område på båda sidor av Adelgatan fördelat på kvarteren »Kulturen» och Tegner omfattar en areal av 17,400 kvm. med trettio byggnader av vilka sju äro bostads- och ekonomihus, de övriga 23 museibyggnader med en golvyta av 7,500 kvm. fördelat på r6o rum och salar, vilket utgör ungefär det dubbla mot det utrymme över vilket museet hade att förfoga innan nydaningsverket påbörjades.

Vid dettas temporära avslutande återstod av outnyttjat utrymme, alltså en reserv för framtiden, hela takvåningen i Herrehuset, vars allmogestugor flyttats över till stora allmogehallen söder om Adelgatan, Mocketorpsboden samt trenne rum i det Braheska huset. Dessutom hade museet fått väl ordnade arbets- och magasinlokaler på såväl det gamla som det nya området. Den textila fackskolans lokaler hade därjämte bragts i bästa skick och konserveringsanstalten, snickareverkstaden samt smedjan blivit provisoriskt inredda eller iståndsatta. Aven tjänstemännens bostäder hade såväl utan som innan underkastats en välbehövlig renovering.

Härvid hava vi fått stanna beklagligtvis nödgade att lämna konserveringsanstalten åt framtiden, då vi redan utöver de sist beviljade och belånade men ännu i skrivande stund icke utfallna roo,ooo kr. lotterimedeln måst i och för arbetets fullbordande tillgripa ytterligare 5o,ooo kr. i lånemedel mot styrelsens personliga borgen, varigenom museets hela skuldbörda stigit till 382,000 kr. Detta är alltså den summa, varmed Föreningens utgifter under det gångna halvseklet överstigit dess inkomster, vilka utgjort i runt tal kr. 3,42 5 ,000. En översikt i stora drag visar följande siffror:

Inkomster:

Inträdesavgifter ..................... Anslag frånStaten .................. ,, staden Lund ........ . » landstinget ........... , Hushållningssällskapet 256

300.000 576.200 r p.ooo 73.8oo 7·000

Utgifter: Tomt och gårdsköp .............. . Inventarier .......................... . Bygge, inredning, reparationer och konservering ............... Inköp av museiföremål............

405·400 !20.000 945·500 413·500

Anslag från sparbanker i Lund Lotterimedel ........................

Byggnadslotteriet I890-92 ...... Konstindustrilotteriets utdelning Hyror etc.................. ...... Kontanta gåvor..................... Fester ................................. Medlemsavgifter.................... Utställningar ........................ Diverse konti........................ Skuld I932·.. · ...·· ········ ······· ···

53.000 !.243·500 63.000 I05.000 I82.000 20!.000 69.800 47·40° 30.200 32!.500 382.000

Driftskostnader ..................... Räntor................................ Löner ................................. Stipendier och tillfälliga anslag... Biblioteket ........................... Arkivet ..............................

Fonder: Anna Karlins ... r.ooo Thomanderska . 3.ooo Kulturfonden ... 5o.ooo Ole Olsens ...... 2o.ooo Beatha och Sven

440-300 387·500 439-200 25.000 40.000 I!.000

Bengtssons ... 2o.ooo 94.ooo Kulturens Östarp .................. I39.000 Konstindustrilotteriet..... . . . ....... 45.500 Diverse konti.................... 301.500 Summa 3.8o7.400 Summa 3.807·400

Några siffror, som härvid särskilt falla i ögonen, är den låga inköpssumman för samlingarna, vilka i närvarande stund värda mer än 3 millioner kr. icke kostat mer än 413,000 kr., Iönestaten som under 50 år för all personal inräknad icke överstigit 44o,ooo kr., medan gårdsköp, bygge, reparationer och inredning Ostarp inbegripet krävt över 1 '/, millioner kr., mot ett värde av i runt tal två millioner, samt den sorgliga posten räntor 3 87,ooo kr., utan vilken Föreningen i närvarande stund skulle varit skuldfri. Bland inkomsterna framträder den statliga hjälpen med 1,82o,ooo kr., om vi i densamma inbegripa även penninglotterimedlen, eller 54% av Kulturens alla inkomster under de 50 åren, medan staden Lunds subvention inskränker sig till Ip,ooo kr. eller 4,5 %. Inträdes- och medlemsavgifter hava inbragt 250,ooo kr. eller omkring 7,5 %, de kontanta gåvorna :!OI ,ooo kr. 6, 5% o. s. v.

Aven de trenne sista åren 1930-Jl, under vilka den stora omflyttningen och nyuppställningen av samlingarna försiggått, hava varit i hög grad betydelsefulla för utfyllarrdet av de luckor, som vid ett sådant arbete tydligare än eljest framträda, fastän inköpen hållit sig inom en begränsad ram av I7,ooo kr., således mindre än genomsnittssumman under de närmast föregående åren.

Tillväxten omfattar 950 nummer, av vilka något mer än hälften äro gåvor, vilkas värde betydligt överstiger värdet på de inköpta föremålen.

Förhistorien, särskilt den keramiska, har härvid legat oss om hjärtat liksom arkeologien överhuvud taget, det senare av det ganska naturliga skälet, att på grund av en livlig byggnadsverksamhet i staden Lunds centrum en rikedom av medeltida grundgrävningsfynd tillförts oss. - I detta samband bör

Fortsatt musealt arbete. Oversikt.

Generaldirektör Ole Olsens donation av svenska silverkannor och bägare uppställda på ett '>Riesener»-skåp

Generaldirektör Ole Olsen vid sidan av sin till museet skänkta svenska fajans-och porslinssamling

Bilder från skandinaviskt Museiförbunds möte i Lund och omnejd juni I932 Karlin i talarstolen; utanför Vita huset; frukosten vid V. Vrams prästgård; fr�n besöken � Bjärsjölagård, Maltesholm och Övedskloster

särskilt erinras om det av museet utförda arkeologiska arbetet vid S:t Clemenskyrkan, vars grundvalar efter många års fåfängt sökande denna vår funnits i hörnet av Kloster- och Gråbrödersgatorna. Den väldiga, nyresta ekbrunnen från S:t Botulf och deq först nu till jubelfesten utförda konserveringen och uppställningen av den för femton år sedan till ett djup av sex meter genom orubbade jordlager utsågade Lundensiska »Kulturpelaren» medtillhörandefynd ned till den äldre stenåldern, visa ett modernt kombinerat tekniskt och vetenskapligt museiarbete.

För övrigt är det speciellt religionshistorien, som varit föremål för vår samlareomsorg, varigenom i främsta rummet de stora österländska religionsformerna Muhammedanism och Buddaism, den senare framför allt i sin Lamaistiska form, fått en rikare belysning.

I samband med omordnandet av arbetets historia hava en mängd även här påtagliga brister i våra serier särskilt beträffande metall-och läderindustrien blivit fyllda -. Detsamma gäller även de stora näringarna framför allt jordbruket och det därmed förbundna fortskaffningsväsendet.

Aven inom keramiken hava vi inriktat våra krafter på täppande av några ännu gapande luckor, och det har också lyckats oss över förväntan. Det ädlaste alster av den stora spansk-mohriska majolikakonsten hava vi under denna tid hemfört från auktionen på den Benedickska samlingen, ur vilken vi dessutom hämtade ett mycket gott italienskt kompletteringsmateriaL Vårt förnämsta keramiska förvärv är emellertid den svenska fajans- och porslinssamling, som Generaldirektör O. Olsen i Hellerup förärat oss, om den också tillsvidare står kvar i hans egen världssamling. I stället har han redan nu överlämnat en annan del av sin donation, I2 svenska och baltiska silverkannor och bägare, varmed han alltså till vår jubelfest beseglat sitt gamla mecenatskap. Med detta vårt sist inregistrerade förvärv stiger samlingarnas hela nummertal till 36,ooo omfattande ett flerdubbelt antal föremål av vilka 26,ooo n:r äro inköpta för en kostnad av endast 41 2,soo kr. samt ro,ooo n:r skänkta. Oaktat de senare icke utgöra tredjedelen av hela förvärvsantalet, torde de i värde icke understiga de förra närmast beroende på de stora kostbarheter, som ingå i Olsens, Hallwyls, Quennerstedts, Westrups och mina egna gåvor.

Omdaningsverket har varken stått hindrande för tillträdet till museet eller verkat störande på det inre arbetet, vare sig det gällt föreläsningar, förevisningar - de senare nödvändiga, då ingen tryckt vägvisare fanns - eller de högre skolornas sedan länge hit förlagda teckningsundervisning. Den vid ett museum så viktiga kostnadsfria föreläsningsverksamheten, här bedriven sedan r88s, omfattar tills dato 6oo föreläsningar och föredrag, av vilka intendenten hållit sso, medan ett so-tal komma på sexton andra föreläsare.

Real- eller arkivkatalogarbetet har också under de trenne sista åren bedrivits med all kraft, så att utöver de 950 nyförvärvade numren ett lika stort antal äldre nummer kunnat beskrivas samt fotograferas eller tecknas. I samband härmed kan också nämnas, att nästan hela den omfattande kameratjänst som kommer till synes såväl i arkivkatalogens som i denna festskrifts hundratals bilder, av sparsamhetsskäl fått skötas av intendenten själv, samt att vi för festskriftens framträdande i den förnämliga form, i vilken den nu möter, väsentligen hava Malmö Ljustrycksanstalts ledare Hovintendent John Kroons oegennyttiga och outtröttliga arbete, i det syfte att skriften även skulle kunna bliva en ekonomisk vinning för »Kulturen», att tacka.

Men det är tydligt och förlåtligt, att Kulturhistoriska museet med sina allt för otillräckliga personliga krafter jämförda med övriga stora museers i Norden icke kunnat uföra det litterärt vetenskapliga arbete, som bör förbindas med samlingar av den fördjupning och allsidighet som »Kulturens». Ingen beklagar det livligare än den som strävat för att en rikare littärar aera även för oss skulle upprinna genom återupptagandet av >•Kulturhistoriska meddelanden» och utgivande av större arbeten däribland den länge förberedda Keramikens historia, vilka endast vänta på den jubelfond� för vilken vi gått till aktion.

Den I juni d. å. då museet alltså i allt väsentligt stod färdigt höll skandinaviskt museiförbund, som på Kulturhist. museets inbjudan denna gång förlagt sitt möte till Lund och på museet hade sin byrå, sitt första dagssammanträde under presidium av riksantikvarien och museets intendent i vårt nya auditorium i Vita huset. Mötet, som bevistades av ett 8o-tal museimän från alla Skandinaviens länder, hade den glädjen att vid denna sin första arbetsdag se i sin krets H. K. H. Kronprinsen Gustaf Adolf. Det föredrag, med vilket jag inledde mötets förhandlingar, och som till ämne hade Museala erfarenheter under 50 år, återfinnes till sina huvuddrag i den skildring jag här ovan givit av Kulturhist. museets so-åra vädjobana.

Av den omdömesgilla församling, som var samlad i Lund, hade vi själva frammanat den kritik av vårt arbete, som skulle värdesätta detsamma. Kanske var det gästernas milda hänsyn till »Kulturen>> såsom värd, som gjorde, att det omdöme, som genom representanten för Norskt Folkemuseum i Oslo Direktör H. Aal avgavs under högst officiell form vid förbundets utfärd till Ostarp andra mötesdagen, blev för oss så odelat gynnsamt.

skandinaviskt museiförbund.

Vad månde varda utav detta barn•> - skrev jag i »Kulturens» födelsestund för femtio år sedan. Själv har jag snart lyktat mitt värv vid denna institution, som tagit min ungdoms entusiasm och många och långa år av möda och arbete, tillräckligt belönat av medvetandet av att hava gjort så gott jag kunnat.

Men jag har dock icke därmed rätt att blunda för dc tunga moln, som hotande hänga över oss, och som på den sista tiden ännu mera tätnat ·på grund av sjunkande iställetförväxandeanslagochävenpå andra håll minskade inkomster istället för den ökning, på vilken vi hoppats såsom kompensation för de starkt stegrade driftskostnader den stora utvidgningen medfört. Omkring en million besökande därav tredjedelen avgiftsfritt hava från den 2I oktober I 88 2 till denna dag vandrat in genom våra portar. Skall genljudet av deras steg, av deras uttalade omdömen, den andliga behållning de medfört från sina besök bliva en sköld för museets framtid?

Skall den skuldbörda, på 38o,ooo kr., som nu trycker oss - visserligen liten i förhållande till de stora värden ej blott ideella utan även materiella, räknade i millioner, som det Kulturhist. museet för södra Sverige representerar, men dock allt för tung för våra egna skuldror - kunna avlyftas genom offentlig och enskild hjälp, eller skall museet nödgas att börja sitt nya halvsekel med en nedskärning och försäljning ur sina samlingar eller av sina fastigheter för att kunna betala skulden och därmed rädda det övriga?

1\ven detta sista offer är jag, så långt det på mig beror, beredd att i yttersta nöd om också med tungt hjärta bringa, innan jag lämnar arenan, och medan jag ännu med K. Maj:ts medgivande själv kan bestämma över de samlingar, jag under årens lopp varit lycklig att kunna skänka, i den kanske fåvitska förhoppning att därmed hava rest det säkraste skydd för museets okränkta bestånd och utveckling.

BILDER FRÅN

KUL TURH ISTO RISKA MUS EETS SAMLINGAR

HAL LEN I VITA HUSET

Kristi omskärelse. Flandrisk tapet omkr. r 6oo

Björnjakt, Aubusson-tapet m. m.

Abrahams bön. Brysseltapet. Mitten av Isoo-talet

Duk i haute-lissevävnad Svensk herregårdsgobelin, Småland Mitten av 1700-talet

Europeiska dolkar, sablar och hirschfängare

Svenska jaktgevär och pistoler. 1 700-talet

Hjullåspistoler r5- och r6oo-talet

Rustningsalen med Gustaf II Adolfs minnen

Klaver svenskt I780-90. Skråvet av G. Iwersson (?)

Instrument och teaterutensilier

Buddaistiska konst-och kultföremål från Tibet (Lamaism) Indien, Ceylon och Kina: tämpelbonader, gudabilder,· ,bönekvarnar», dansmasker o. s. v.

Bildstenar ur familjen Vus grav i Schantung omkr. 140 eft. Chr.

Laotze predikar för kejsaren slutet av !700-talet

Den kinesiska guda- och helgonareopagen Ming, omkr. r 500

Tämpelbonad, Bali. 1700-talet

RELIGI ONS HISTORIA EGY

PTEN

Stele med konung Senavorset emellan Horos och Knum. 1 2:te dynastien

Amonhuvud till en bildstod från r8:de dynastien

StCle med den döde inför Osiris Saitisk tid

Baksidan av föregående med Amonnamnet utplånat

REL IGIONS HISTORIA

EGYP TEN

Gravsten från 4:de dynastien Folkguden Patäke Hängsmycke med Neftys, Gudinnan Sechmet Harpokrates och Isis

Mumiekista; försångerskan för Amons kör Thebe Saitisk tid Guden Thot med Ibes huvud

ISTORIA

Föremål belysande folktron i Sverige Himlabrev, trollpåsar och -pinnar, ellakors och andra amuletter, spiritusask o. s. v.

Bibeln väges mot »satan och hans anhang» oljemålning av Pehr LindstraJ 1776

Sk�per med narrvardskärl

Altarskåp från V. Hoby, Skåne, omkr. I 500

Piedgrupp Arrie, Skåne, I400-talet

S:ta Anna med Maria och Jesusbarnet Östergötland, I400-talet

Gravstenar funna i Lund

Dopfuntar och dopkärl från S. Sverige

Parti av altaret från Reng. Kristusbild från N. Nöbbelöv, Skåne

Skånsk flamskvävnad omkr. r 500

Trenne världshjältar, Aubussontapeter omkr. qoc

Egypt1ska haute-lisse dräkter, 3 a 4 årh. efter Kristus

Peruanska precolumbiska bildvävnader

Täcke i rödlakan Oxie härad, Skåne, 1749

Täcke, rödlakan fr. Östra Skåne, I700-talet

Salen med drättadukar, konstsömnad och spetsar

Bröllopsåkdyna i plattsömnad Oxie hd, Skåne 1 8o4

Skinska dräktsalen

Salen med högresdnds-dräkter

c " ""B 6 o 00 ...c u o ' " c " ....: u >. § ...c u o

Sveaborgs byggande, akvarell av E. Martin

Gustaf III:s Apoteos, akvarell av J. L. Desprez

Spisande norska bönder Oljemålning, sign. Mogens Järgensen Omkr. l700

Ludvig XV:es bönebok Pariserband i maroquin

Straffredskap

Malmö smedmästares låda Lunds murarmästares dubbellåda

Keramiska boplatsfynd. Hallstattid. Åkarp Sk.

Sten�ldersfynd. Sk�ne och Blekinge

Brons�lderfynd. Sk�ne, Halland, Östergötland

Spelpjes fr. Karlshamn skifferplatta, förebild till runsten, Lund

LUNDA FYND

Dolk med Folkunga-och Finstavapnen, IJOO-talet

Benhylsa och agraff, 900-talet

Bäverfälla, Örkelljunga, Skåne Bronsålder Urhålkad ekbrunn, S:t Botulf, Lund

Valdemar del\ stores silvermynt, Lund Armband, silver, 900-talet

Kamfodral IIoo-talet

Textila redskap

Redskap för metallarbete

DET DAG LIGA LIVET

HLYTERSKA OCH VAHLBOMSKA HUSEN

Födans beredande

SC

Eldens vård och ans

Ekkista från Lilneburgertrakten, slutet av 1400-talet

Ekkista med Esters historia, Holstein, r557

Holländskt ekskåp från Amager, omkr. r6oo

Nordfransk ekkista, mitten av qoo-talet. I Skåne sedan r6oo-talet

Dörr fr�n Tyresö, börpn av r6oo-talet

Interiör från Rennässanssalarna

Dörrar fr�n Ystad, början av t6oo-ralet

Skåp med intarsia, sydtysk typ. Rörjan av r6oo-talet, Mälsåker

Dansk kyrkkista av ek, omkr. r6oo

Sydtyskt skåp av valnöt, mitten av I6oo-talet. Tynnelsö

Italiensk s. k. Ambassadörkista med plattskärning och svartmålning, 1 500-talets slut

Salongssk�p. Italien (Hammerska samlingen). Mitten av r6oo-talet

från Gobelinsalen med Esterstapeten (Flandrisk, slutet av 1 soo-talet)

Karl XII:s-minnen fiibel, plånbok, clfcnbensporrrärt, privatsi.gill, min nesdosa m. m.

Karl XI:s konstsmidda kassakista (ur Hammerska samlingen)

Karl XII:s-rummet (Svenska kansliet Lund)

Hornsbergsden med Alexandertapeten målad av Jan en Daniel Smit, Amsterdam 1670

Fkskåp,Malmö,börjanav1700-talet

Ekkista,Holstein.börianavI?Oo-ulet

Fransk kanapc valnöt, mitten av 1700-talet

Rococosalongen med jakttapet från Osbyholm

Svensk byrå i rococo med porslinsuppsättning: Meissen, Marieberg och Kina

Stol, Chippendale Rococosängkammare

Svensk byrå av Haupt eller Korp

Fransk stol, Louis XVI Frukostbord från Drottningholm, skivan M. 13.-Fajans

Osbyholmsrummet, omkr. r 8oo

Pompejanska rummet och empirekabinettet, omkr. r Szo

Salon).: fr1n rS 50 60-talet

Förmak med svart päronträmöbel, omkr. 1890

Attika Apulien

Cypern Korint

Peruanska pre-Columbiska bildkärl

Aldre egyptisk keramik (för-Saitisk tid)

Sassanidrisk glaserad kanna Sultanabad

Rages

Dynastien

Dynastien

Dynastien

Dynastien Ytian, 1280-1367

Dynastien Wei, omkr. 400 e. Kr.

Tang, 618-906

Sung, 960-1279

Sung, (äldsta porslin) 960-1279

Polykrom reliefurna, stengods Fat, porslin. Van-Li

Vaser, relief med arkaistisk skrift Vas, krackelerad, med livssymboler

Fat av porslin Kang-Hsi, Kina Slutet av 1600-talet

Fat av porslin >>Grön familj», Kina Slutet av 1600-talet

Urnor, stengods, Korea. IJ-I4 hh. Vas, porslin, Satsuma, Japan

Skålar, stengods, Oribe och Kyoto, Japan

Japanska, Arita-porslin, Japan Diktaren Hitomazu, Kiyomitzugods

Fat, Manisesgods, början av 1500-talet

Neptunus-grupp, Monkloaporslin, Buen Retiro-modell

Fajanskärl, Viana de Castello. Portugal 1700-talet

Maria Magdalena-grupp, Urbino-majolika

Madonnan med barnet, Mezza-majolika, Taskana omkr. rsoo Vaser, Venedig-porslin, omkr. I725

Kyrkogolv, Faenza-majolib Tallrik, Venedig-majolika

I3onbonniere och skål, Capo di Monte-porslin

Bassäng, fajans. Moustiers

Fontän, fajans. Rouen

Tallrik av Meissenporslin

»Hausmalerei>> av Bottengruber omkr. 1730

Kanna av Nurnbergfajans

»Hausmalerei>> av A. Helmshack Slutet av 1600-talet

Fat av majolika Maestro Georgio, Gubbio Början av 1500-talet

s·evres-porslin 1792

Ur en av Marie Antoinetie till greve A. v. Fersen skänkt servis

H E R R E H U S E T, E N G E L S K K E R A M I K

Ljusstlkar, Chelsea-porslin

Wesleys byst, stengods av Enoch Wood ,] kyrkan», glaserat lergods, Tofts verkstad

R Y S S L A N D, P O L E N, S C H W E I Z O C H Ö S T E R R I K E

Porslin. Petersburg, Moskva, Corzek

Fajans, Winterthur

Porslin, Wien

Porslin, Zurich

Porslin, Wien

Fajansfat. Warschau

Ur sultanen Selim lll:s av Stanislaus Poniatovski 1789 skänkta servis

Fajansfat. Delft Louis Fiktor slutet av 1600-talet

Fat av glaserat lergods Tangperioden 618-960, Kina

Fajansfat Turkiet, omkr. 1700

Fajans, Hamburg Porslin. Böttger, Meissen

Porslin, Meissen. Eneas och Anchises, Känslen Modeller av Kändler

Porslin, Berlin Porslin, Ottweiler

Fajans, Delft

Porslin, Amstel och Weesp

Porslin, Tournay

Fajansplatta, K0benhavn Tallrik, ,flora Danica» K0benhavn

Porslinsurna och figuriner, Kobenhavn

Interiör av svenska keramikhallen

Fat och borduppsats, fajans, Rörstrand

Terrin med fat, fajans, sölvesborg

Krus och kanna, fajans, Pålsjö

Urna, fajans, Stralsund Urna, finfajans, Brevik

Fajans, Lund

Stengods, Ulfsunda

Terrin, Stens period 1769-88

Figurgrupp, porslin

Urna, fajans, Stens period

Fajansbål Marieberg. Berthevins period 1768

Fajansterrin med fat Rörstrand 1759

Venetianska glas, r 6- och r 700-talen

Det svenska glaset, Kungsholmen m. m.

Tyskt silver, I5-I 700-talet, Niirnberg, Augsburg, Hamburg, Danzig o. s. v.

Svenska silverkannor, r 6oo-talet, Stockholm och Göteborg

Svenskt silverfat, I6oo-talet, Stockholm Franskt guldur med chatelaine, I 700-talet

Svenskt tenn

Koppar, mässing och brons

Triptikon

Pärmar till den heliga Birgittas relationer Italien, 1400-talet

Limage-emalj av Susanne de Court, 1500-talet

Strutsäggpokal med elfenben

Kalvariagrupp, bernsten och elfenben

Kniv och gaffel med skaft av ben

Fat, japanskt lack med pärlemo

Dosa med plastisk dekor. i elfenben

Blomkruka med träd skuret i sten, Kina

Emaljerade dosor, England, Frankrike, Tyskland

STYRELSEN

ORDINARIE LEDAMOTER

Professor Martin Weibull, f. I 83 5, d. iLund

I 902 ssm prof. emeritus. Ordförande I882-I888.

Professor C. W. Blomstrand, f. I 826, d. Lund I 897 ssm prof. emeritus. I882-I 894, vice ordf. I888-I892.

Professor C. T. Odlmer, f. I836, d. i Stockholm I 904 ssm riksarkivarie. Vice ordförande I882-I888.

Greve C. Bonde, f. I843, löjtnant, riksdagsman, d. på Trolleholm I9I2. I882-I 889.

Kyrkoherde j. Härstedt, f. I8 I9, kyrkoherde i Fjelie, d. I900. I882-I900.

Adjunkt C. E. Schweder, f. I 822, d. i Lund r885 ssm adjunkt. I882-I885.

Docent A. Kock, f. r8 5 I, professor cmentus i Lund. I882-I888.

Fil. lic. Nils Olseni, f. I8p, fil. lic., d. Ortarp I907. I882-I886.

Fil. stud. G. ].·son Kar/in, f. I859, fil. d:r, r882-. sekreterare I883-. Intendent från I 893.

Adjunkt Ehrenfrid Neander, f. I847, fil. d:r, d. i Lund I929 s�m f. d. adjunkt. I885-I900.

Greve G. K. Hamilton, f. I83I, d. i Djursholm I9I3 ssm prof. emeritus. I886-I 892, ordförande I888-I 892. Riksdagsman j. Bengtsson, f. I 837, d. I9I9 i Gullåkra ssm f. d. lantbrukare, riksdags- och landstingsman. I888-I9I5. Greve C. Reventlow, f. I 842, kanslist, godsägare, d. i Lund I9o8. I888-I89o. Professor Esaias Tegner, f. I 843, d. i Lund ssm professor emeritus I928. I 888. Major P. Follin, f. I 829, ryttmästare, d. i Lund I 898. I888 I895· Professor G. ]. Ljunggren, f. I823, d. i Lund ssm professor emeritus I905. I889-I902, ordförande I892-1902. Friherre C. Kurck, f. I849, fil. d:r, Lund. I890-I930.

Professor A. Quennerstedt, f. I837, d. ssm professor emeritus I926. Vice ordförande I892-I 893, 1900I907. Professor C. M. Furst, f. I854, professor emeritus, Lund. Vice ordförande I892-I893, I900Professor Fredrik Wulff, f. I845, d. i Lund r 93 I ssm professor emeritus. Vice ordförande I 89 5- I904.

DekorationsmJ.lare Sv. Thulin, f. I837, dekorationsm�llare, Lund, d. I9I8. I894-19I8.

Greve Fritz Reventlow, f. I850, godsägare, d. i Lund I9IO. I895-I900.

Doktor E. Söderwall, f. I843, förste stadsläkare i Lund, d. I925. I894-I9I2, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

Friherre Axel Gyllenkrok, f. I848, godsägare, Björnstorp, d. I92I. I900-I906.

Greve Corfitz Beck-Friis, f. I853, godsägare, d. I9II på Börringekloster. I900-I903.

Professor P. Fahlbeck, f. I85o, d. ssm professor emeritus I923. Ordförande I902-I920.

Professor ]. Thyren, f. I86I, professor emeritus, f. d. statsråd, Lund. Vice ordförande I904-I906. Kungl. maj:ts representant I909-. Ordförande I928-.

Fabrikör Berndt Borg, f. I847, d. i Lund ssm fabrikör I922. I904-I9I7.

Borgmästare C. Brink, f. I844, d. Lund I926 ssm f. d. borgmästare. Vice ordförande I9o6-I9I6.

Friherre N. Djurklou, f. I864, ryttmästare, generalagent, Malmö. I906-.

Kyrkoherde ]. Lindau, f. I845, kyrkoherde i Billeberga, d. i Stockholm I92r. I907-I922.

Direktör Axel Andersson, f. I867, direktör, Lund.

I9I2-I9I9 utsedd av Lunds stadsfullmäktige. I922-I929 utsedd av Kulturhist. föreningen.

Professor S. Clason, f. I867, riksarkivarie, d. i Stockholm I925. I9I5�I9I7.

344

Konsul W. Westrup, f. I862, dansk vicekonsul.

Vice ordförande I9I7-I920. Ordförande I920-1922.

Professor A. Stille, f. r863, d. ssm. professor i Lund I922. I9l7-I920.

Professor C. Björling, f. I870, professor, Lund.

Vice ordförande I920-1922. Ordförande r 923-r924.

Konsul Max Engeström, f. I867, d. I930 Malmö ssm f. d. konsul. I9I8-I930.

Lektor l. Pauli, f. I885, lektor i Stockholm. I9I9-I920 utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

MJ.laremästare A. Fr. Olsson, f. I87o, målaremästare i Lund. 1920-. Revisionssekreterare N. Andersson, f. I864, d. i Lund ssm revisionssekreterare I92r. I920-I92I.

Expeditör Anders Eriksson, f. 188o, expeditör, Lund. 1920-1927 utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

Borgmästare P. Gamstorp, f. r886, borgmästare i Lund. I92I-I929· Vice ordförande I922-I929.

Landstingsman ]. Thygesen, f. I86I, f. d. landstingsman, Lund. I923-·

Professor Karl Petren, f. I868, d. ssm professor i Lund I927. Ordförande 1924-I927.

Vaktmästare K. Kristiansson, f. I888, d. ssm vaktmästare i Lund I932· I927-I932 utsedd av Lunds stadsfull· mäktige.

Friherre H. Ramel, f. I867, överhovstallmästare, Ovedskloster. I928-I929.

Professor Helge Nelson, f. I882, professor i Lund.

1929-·

Greve A. Hamilton, f. I874, hovstallmästare, Barsebäck. I929-·

Biskop Edv. Rodhe, f. I878, biskop Lund. Vice ordförande 1929-.

Disponent H. Dunker, f. r 870, disponent, Hälsingborg. I930-. v. Häradshövding O. Heyden, f. I867, v. häradshövding, Lund. 1930--. Konservator H. Erlandsson, f. I877, konservator, Lund. I932- utseddavLundsstadsfullmäktige.

SUPPLEANTER

Greve C. Reventlow (ord. led. I888). I882-1888.

Fil. lic. A. Kempe, f. I854, d. ssm lektor i Stockholm 1909. I882-1886.

Kand. C. M. Oldin, f. I855, d. ssm rektor vid Landskrona realskola I917. 1882-1887.

skulptören Sv. Bengtsson, f. I843, konsthantverkare i Lund, d. I9I6. I886-189o.

Friherre C. Kurck (ord. led. I89o). I887-I89o.

Fil. kand. A. Hjelmerus, f. I859, f. d. lektor, Härnösand. 1888-1892.

Disponent F. A. Böckman, f. I845, d. Lund ssm fabrikant I908. 1890-1893.

Greve Fritz Reventlow (ord. led. I895). I89o-1895·

Dekorationsmålare Sv. Thulin (ord. led. I894). I892-I894·

Professor C. M. Furst (ord. led. 1893). 1893·

Professor Fredr. Wulff (ord. led. I895). 1893-1895.

Professor J. Thyren (ord. led. 1904). I894-1904.

Handl. A. Wickman, f. I836, handlande i Lund, d. I895·

1894-I895> utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

Kapten C. H. Norlander, f. I846, d. I916 ssm f.d. fäktmästare och gymnastiklärare vid Lunds universitet. I895-1896.

Attachen Hans Toll, f. I865, kammarherre, Stockholm. I895-1897· Fabrikör Berndt Borg (ord. led. I904). I896-1904. Friherre Axel Gyllenkrok (ord. led. I9oo). I897-I900. Kyrkoherde V. Akerman, f. 1858, kyrkoherde i Gärdslöv. I900-I904. Friherre N. Djurklou (ord. led. I906). 1904-1906. Direktör R. Dicksson, f. I876, direktör, Göteborg. I904-1906. Kyrkoherde ]. Lindau (ord. led. 1907). 1904-1907. Professor A. Stille (ord. led. 1917). I906-19I7· Professor S. Ciason (ord. led. I9I5). I907-19I5. Apotekare Fr. Monte/in, f. 1871, apotekare i Lund. I909-1916. Auditör T. Uggla, f. I869, d. i Lund ssm ombudsman I923·

I906-I9I2, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

v. Häradshövding l. Löwegren, f. I869, ombudsman, Lund.

I9I2-I9IJ, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

M&laremästare A. Fr. Olsson (ord. led. I920).

I9IJ I9I8, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

I9I8-I920, utsedd av Kulturhist. föreningen.

Landstingsman J. Thygesen (ord. led. I92J).

I9J 5-I92J. Greve A. Hamilton (ord. led. I929). I9I7-I929· Konsul Max Engeström (ord. led. I9I8). I9I7-I9I8. Lektor l. Pauli, f. I885, lektor i Stockholm.

I9I8-I9I9, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

Expeditör Anders Eriksson (ord. led. I92I).

I9I9-I920, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

Dekoratör Axel Andersson (ord. led. 1912 och 1922).

I920-I922. Maskinist G. A. Andree. I920-I92I, utsedd av Lunds stadsfullmäktige. Konservator Hans Erlandsson (ord. led. I932).

I92I-I9J2, utsedd av Lunds stadsfullmäktige. Professor Helge Nelson (ord. led. I929). I922-I929. Teol. d:r O. Lewan, f. I862, kyrkoherde i Knästorp. I923-· v. Häradshövding O. Heyden (ord. led. I930). I929-I9JO. Kanslirtid H. Wiens, f. I88o, godsägare, Löberöd. I929-· Ryttmästare Louis Hedberg, f. I888, godsägare, Bjärsjölagård. I9JO-. Målaremästare M. Mattsson, f. 1878, målaremästare, Lund. I932-, utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

REVISORER OCH SKATTMÄSTARE

Fil. lic. Nils Olseni, f. I 8 p, fil. lic., d. i Ottarp I907. Kassör I883-r884.

Fil. stud. G. J.·son Karlin, f. I859, fil. d:r, intendent. Kassör I884-I885, kassör vidkonstslöjdanstalten alltifrån dess tillkomst.

Stud. S. Velin, f. I855, f. d. rektor, museiintendent, Skara. Biträdande kassör I 884.

Med. lic. A. Nordenstedt, f. I8p, d. ssm läkare i Malmö 1894· Revisor I88JI885. 346 .

Kand. j. L. Carlbom, f. 1854, fil. d:r, d. ssm adjunkt i Göteborg 19I6. Revisor I883· Stud. S. Budde, f. I855, d. i Lund ssm f. d. dövstumlärare I93 r. Revisorssuppleant I 883, revisor I884- I 89r. e. o. Biblioteksamanuens A. Hjelmerus, f. r859, f. d. lektor, Härnösand. Revisorssuppleant I884, revisor I885-I887. Stud. M. M&rtensson Morton, f. I86I, d. i Stockholm ssm krigsråd I925. Revisorssuppleant r 885-86 och I887-89.

Disponent F. A. Böckman, f. I 845, d. i Lund ssm fabrikant I908. Revisorssuppleant I886, revisor I887-I89o.

Adjunkt Ehrenfrid Neander, f. I 847, fil. d:r, d. ssm f. d. adjunkt i Lund I929. skattmästare I885-I89I.

Kand. A. J. Gustafsson, f. I858, seminarielärare, d. i Barkeryd I904. Revisorssuppleant I889-I89r. Revisor I89I -I899·

Bokbindaremästare C. Berggren, f. I839, d. i Lund ssm bokbindaremästare I922. Revisor I890-I9I7.

Kamrer Nils Larsson, f. I854, d. i Klågerup ssm f. d. kamrer vid Svedala sockerfabrik I928. Revisorssuppleant I89I -I894·

Kamrer G. Grön/ors, f. I86I, d. ssm ekonomidirektör i SvenskaDagbladet I930. Skattmästare 189I-1895·

stadsarkitekt A. Jakobsson, f. I844, d. ssm f. d. stadsingenjör och stadsarkitekt i Lund I9I9. Revisorssuppleant I894I899, revisor I899-I9I7.

Akademisekreterare Otto Ernberg, f. I 847, d. i Lund ssm f. d. akademisekreterare I920. Revisor, förordnad av Kungl. maj:ts befallningshavande, I 894-I920.

Herr Otto Böckman, f. I 854, d. i Lund ssm kassör I92o. Skattmästare i Föreningen och kassör och kamrer vid lotteriet I895-I920.

v. Konsul Gustaf Billing, f. r86o, d. ssm vice .konsul i Malmö I922. Revisorssuppleant r899-I922.

Riksdagsman Ivar Månsson i Trää, f. I845, d. i Lund ssm f. d. domänintendent I9II. Revisor, utsedd av Malmöhus läns landsting, I90I-I904.

Landstingsman Nils Persson i Nybo, f. 1853, d. ssm f. d. lantbrukare i Lund I92J. Revisor, utsedd av Malmöhus läns landsting 1904-1905 och I9I2 I9I5•

Doktor Leonard Holmström, f. I 840, d. i Lund ssm f. d. folkhögskoleföreståndare I919. Revisor för konstslöjdansta!ten, utsedd av Malmöhus läns landsting I904. f. d. Riksdagsman Pehr Pehrsson i Akarp, f. I853, f. d. sparbanksdirektör, Åkarp. Revisor för Föreningen, utsedd av Malmöhus läns landsting I905-I9I2. Auditör T. Uggla, f. I869, d. i Lund ssm ombudsman I92J. Revisor I9I7-I92J. Kamrer Alfred Anderson, f. I8o6, d. i Lund ssm kamrer 1923. Revisor I9I7-I92J. HoVI·ättsnotarie Thure Westerström, f. I872, e. o. hovrättsnotarie, Lund. Revisorssuppleant I9I7-I92J. Revisor I92J-. v. Häradshövding Oscar Heyden, f. I867, v. häradshövding, Lund. Revisor I923 -I929. Bankdirektör G. Geijer, f. I884, bankdirektör, Lund. Revisorssuppleant I923I929. Revisor I929-. Med. dr. N. Brinke, f. I87o, fältläkare, Lund. Revisorssuppleant I923-. Kamrer Anders Magnus Nordström, f. I847, d. i Lund ssm. f. d. kamrer I926. Revisor för Föreningen, utsedd av Malmöhus läns landsting, I9I5-1925. Rektor j. Bergqvist, f. I869, rektor, Lund. Revisor för Föreningen utsedd av stadsfullmäktige i Lund I9I7-I932· Stadsfiskal John Sandblad, f. I879, stadsoch krigsfiskal, Lund. Revisor för lotteriet förordnad av Kungl. maj:ts befallningshavande I920-I929. Postmästare A. Nilsson, f. I867, postmästare . i Lund. skattmästare vid Museet och kassör vid lotteriet. Riksdagsman M. Chr. Jensen, f. 188r, järnvägstjänsteman, Lund. Revisor för Föreningen utsedd av Malmöhus läns landsting I925-1927. v. Häradshövding C. Wickman, f. r867, v. häradshövding, Lund. Revisor för

Föreningen, utsedd av Malmöhus läns landsting 1927-. Disponent S. Timberg, f. I87o, disponent, Lund. Revisorssuppleant I929-.

e. o. Hovrättsnotarie Tage Gynnerstedt, f. I900, konsistorienotarie, Lund. Revisor

för lotteriet, förordnad avKungl.maj:ts befallningshavande 1929. Bankdirektör A. ]. lngemansson, f. 1876, bankdirektör, Lund. Revisor för Föreningen och Museet, utsedd av Stadsfullmäktige i Lund I932. Bil. 2.

TJÄNSTEMÄN VID MUSEET OCH FÖRENINGEN

ORDINARIE AMANUENSER

Fil. stud. Georg ]:son Karlin, f. I859, fil. d:r, intendent. 1882-I893.

Fil. lic. Nils Olseni, f. I8p, d. i Ottarp I907 ssm fil. lic. I882-I883.

Fil. kand. Otto ]anse, f. I867, f.d. antikvarie, Djursholm. 1893-I895.

Fil. stud. Axel Nilsson, f. I872, ssm intendent och chef för konstslöjdmuseet i Göteborg. I897 samt I9or.

d. I924 Röhsska I895Kand. G. Gigner, f. 1872. I902-I903. Fil. stud. Pär Axel Olsson, f. I885, fil. d:r, d. i Lund I925. 1908-I925.

Fil. kand. Nils Lithberg, f. I883, professor, Stockholm. I909-I9r2.

Docent P. Sörensson, f. I885, lektor, Lund. Assistent I9Io-I9Ir. Fil. kand. Otto Thulin, f. I886, amanuens vid Göteborgs museum. I9I3-I917· Fil. kand. Theodor Tufvesson, f. 1884, lärare vid Tornelilla folkhögskola. I919 -1922. Fru Maria Olsson, f. Engström, f. I883, d. i Lund I929. I925-I929. Fil. kand. William Karlson, f. I895, fil. d:r. I923-. fil. lic. Ragnar Blomqvist, f. I90I, fil. d:r. I929-·

E. O. AMANUENSER

Fil. stud. Axel Nilsson (ord. I895). I893 -I895·

Fröken Emelie von Walterstorff, f. I87I, amanuens vid Nordiska museet i Stockholm. Tecknerska I893-I90r.

Herr Martin Björkman, f. I864. I898I902.

Fröken Thyra Mattsson, f. r876, gift 1904 med norske läkaren Henrik Schanche (d. r9ro) och bosatt i U. S. A. Tecknerska 1901-1902.

Kand. Th. Hyllander, f. 1879. 1903I905. Friherre H. Fleetwood, f. I879, förste amanuens vid riksarkivet, kammarherre, riksheraldiker, Stockholm. 1904-1906. Fröken Hilma Kjellstedt. Tecknerska 1903 -1905.

Fil. stud. Pär Axel Olsson (ord. 1908). 1905-1907. Fröken Maria Engström (ord. 1925). Tecknerska 1907-1916.

D:r H. Hungerland, f. I87J, föresdindare för Archiv fiir Volkskunde, Osnabriick. Volontärassistent I9IO.

Fröken Dagmar Johnsson, f. I887. Gift 1917 med d:r G. Thomeus. Död i Lund I925. Vik. tecknerska I9III9I2.

Fil. kand. Ragnar Hoppe, f. I885, intendent vid Nationalmuseum, Stockholm. I9I2-I9I3.

Fil. stud. Martin Wahlmark, f. I89o, f.d. kamrer vid Stockholms stads barnavårdsnämnd. I9I2-I9I5.

Fil. kand. Ake Campbell, f. I89I, lärare vid Fristads folkhögskola, fil. d:r. I9I3 -I9I7.

Fröken Hildegard Dinclau, f. r89o, textilkonstnärinna, Stockholm. Tecknerska I9I6-I9I8.

Fil. stud. Olga Borg, f. I895, gift I924 med bibliotekarien S. G. Wetterberg, Lund. I9I7-I9I8.

Fröken Benny Reventlow, f. I894, gift I928 med diplomingenjör friherre F. A. V. von Rheinhaben. Tecknerska I9I8I920.

Fil. lic. Uno Otterstedt, f. I888, fil. d:r, Malmö. Semestervikarie I92o, I92I, 1922, I923, I925.

Fil. kand. William Karlson (ord. I923). I92I-I923.

Fil. stud. Yngve Segerståhl, f. I899, fil. kand., folkhögskollärare. I923-I926. Fil. kand. Harald Nilsson, f. I899, amanu­ens, Laholm. I926. Fil. stud. Bertil Hellqvist, f. I902, fil. stud., Lund. I927-I9JO. Fröken Lisa Santesson, f. I897. Tecknerska I928-I9JI.

Fröken Karin Rudmark, f. I903. TeckningslärarinnaiHöör och Hörby. Tecknerska I929-I93L

Fröken Elsa Hägg, f. I908. Tecknerska I93I-,

PERSONALEN VID LOTTERIET OCH KONSTSUJJDANSTALTEN

G. ]:son Karlin, verkställande direktör för Lotteriet, föreståndare och kassör för Konstslöjdanstalten.

Herr Otto Böckman, f. I854, d. i Lund ssm kassör I920. Kassör I897-I920.

Fru Anna Karlin, f. Forssell I869, d. I 898. Föreståndarinna för vävskolan r897I898.

Herr Martin Björkman, f. I864. Slöjdlärare I898-1902,

Fröken Emelie von Walterstor/f (e.o. amanuens I893). Tecknerska I898-I901.

Herr Bror Sahlström, f. I869, bildhuggare, d.. i Utterbyn, Fryksände skn I9I5· Facklärare i bildhuggeri och metallarbete I899-I9or.

Fröken Thyra Mattson (e.o. amanuens I90I). Biträdande facklärarinna I90I -I902.

Bildhuggaren Henry Nilsson, f. I872, bildhuggare i Göteborg, d. i Hässleholm I922. Facklärare I902-I909.

Fröken Märta Måås-Fjetterström, f. I873, textilkonstnärinna, Båstad. Facklärarinna i textilkonst I902-I905.

Friherre H. Fleetwood, f. r879 (e.o. amanuens I903). I904-I9o6.

Fröken Maria Engström (ord. amanuens I925). Facklärarinna I907-I9I6 samt I925-I929.

Konservator Anders Gräns, f. I 865. Facklärare och konservator I902-. Amanuens Pär Axel Olsson, I9I7-I925. Fröken Benny Reventlow (e.o. amanuens I9I8). Facklärarinna I9I8-I9I9·

Fröken Lilly Hillbom. Vikarierande facklärarinna 5 mån I920.

Postmästare A. Nilsson, f. I867, postmästare, Lund. Kassör I92o-.

Fröken Anna Karlsson, f. I887. Verkmästarinna I92I-. Fröken Helga Larsson, f. I89r. Verkmästarinna I924-.

Fröken Karin Rudmark (e. o. amanuens I929). Teckningslärarinna I929-I93L Fröken Elsa Hägg (e. o. amanuens I93I). Teckningslärarinna I93I-. Fröken Anna Andersson, f. I906. Konto rist I927-.

DONATIONER TILL MUSEET

KONTANTA GÅVOR 1

Skånska Fornminnesföreningen ....................... .. . Konsert å Vilans folkhögskola ...... ................... . Landsmålssoareer, Kalmar nations soare ................. . »Skåning som vill vara onämnd» ........ ............... .

Hovstallmästare Greve F. Piper, Krageholm ............. Greve H. Diicker, Ortofta ................. .......... . Friherre F. Gyllenkrok, Sinclairsholm .... ............... . Lembkeska sterbhuset, Malmö .... .................. ... Greve A. Trolle-Wachtmeister, Trolie-Ljungby Greve C. Trolle-Bonde, Trolieholm ..................... . Friherre H. Wrangel von Brehmer, Hyby .... ........... . Greve G. Wachtmeister, Knutstorp ..................... . Greve Thom Piper, Lyckås Godsägare D. Frick, Malmö ........ .... ............... . Grosshandlare G. Beijer, Malmö ............. .......... . Greve W. Hamilton .......... ....... ........ ........ . Friherre N. Gylienstierna, Krapperup ........ ........... . Friherre F. von Blixen-Finecke, Näsbyholm .... ......... . Friherre Nils Trolle, Trolienäs ......................... . A.-B. D. Carnegie & Co., Göteborg ..................... . Friherre H. Wrangel von Brehmer, Toppeladugård ....... . f. d. Landshövding G. Tornerhjelm, Wrams-Gunnarstorp ... . Kammarherre C. Coyet, Torup ....................... .. . Greve C. A. Beck-Friis, Börringe ....................... . Friherre C. Hochschild, Bellinge ....... ................ . Greve Fr. Piper, Krageholm .... . . . . . . . .. . ..._ ......... . Herr Th. Sylvan, Bolierup ................ .. ......... . Byggmästare J. Andersson, Stockholm ....... ........ .. . A.-B. C. O. Borgs Söner, Lund . Docent E. Ljungström ...... ......................... . Attachen H. Toll, Hjularöd ............ ............... .

r884 J88j r88j-r889 r887

1 Här äro icke medtagna sådana penningbidrag, vilka kunna betraktas såsom anslag.

172: 91 l IJ: 45 653: o8 jOO: r,ooo: r,ooo:r,ooo: r,ooo: r,zoo: I,jOO: I,OjO:r,ooo: jOO:2jO: 200: 2jO: jOO:r,ooo:I,ooo: jOO: jOO: I,roo: I,I25 :I,OjO: jOO:jOO:jOO: j,ooo: 696: o6 roo: 100: 351

Friherre T. Wrangel von Brehmer, Häckeberga ........... . Professor och fru Aug. Quennerstedt, Lund ............... . Intendent G. J:son Kadin, Lund ..... ... ...... ....... . Disponent Th. Edgren, Lund ......................... . Hustru Karna Bengtsson, Bjeresjö ....................... . Fru H. Dickson, Lund .......... .... ................. . Professor Fr. Wulff, Lund ...... ......... .............. . Professor Pontus Fahlbeck, Lund och Djursholm ......... . Friherre Gyllenkrok, Björnstorp ...... ....... .......... . Konsul Fr. Arfwidsson, Lund ....... .................. . Överhovstallmästare Greve Alfred Piper, Sövdeborg .. ... . Fru L. Kockum, Bjersund ............................. . Professorskan Alice Fahlbeck, Lund och Djursholm ....... . Konsulinnan Gudrun Juel-Westrup ... ............... ... . Fröken Elisabeth Björkegren, Simrishamn ............... . Hovrättsnotarie Th. Westerström, Lund ................. . Docent J. af Klercker, Lund .. ......................... . Borgmästare C. Brink, Lund .. .......... ............... . Bankdirektör Malte Sommelius, Hälsingborg ........ ..... . Spannmålshandlare H. Bengtsson, Lund ..... ............ . Konsul Max Engeström, Malmö .......... ............. . Ingenjör Andersson, Båstad .... .... .. ...... ........... . Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl, Stockholm ......... . Herr G. Hagelqvist, Möckeln .......... ............... . »Borgare i Lund» ..................... .............. . Onämnd ......... ............ ...................... . Fröken Emma Thomander, Lund .. ..................... . Fru Ida Thomander-Warholm, Lund ................... . Svenska Sockerfabriks A.-B.. .......................... . Kyrkoherde Justus Lindau, Billeberga ..... .............. . Excellensen Knut Wallenberg, Stockholm .......... ..... . Direktör Gunnar Swensson, Malmö .......... ........... . Sparbanken i Lund (Gamla Sparbanken) ............... . D:r Otto Smith, Karlshamn .... ....................... . Konsul W. Westrup, Lund ....... ...................... . Ingenjör Wilhelm Sonesson, Malmö ........... .......... . Biskop G. Billing, Lund ....... ........................ . Hovjuvelerare A. Nilsson, Lund ....... ........ ; .... ... . Professor A. W. Bäcklund ... ........................ . Akademiräntmästare R. Eklundh, Lund ................. . Nils Johnssons Järnaffärs Aktiebolag, Lund ............. . Direktör Axel Andersson, Lund .... ................. .. . Disponent H. Gödecke, Trälieborg ..... ............ .... . Landskrona-Lund-Trälieborgs Järnvägs A.-B. . .......... . A. V.. ..................... ................ ....... . 352

1892 1892-1918 1897-1932 1899 1900-1908 1904 1904-1917 1904-1919 1904-1925 1907 1908 1908-1911 1908-1921 1908-1925 1908-1931 1909 1909-1916 1909-1916 1909-1917 1909-1922 1911 1911-1922 1911-1925 1914 >> 1914-1916 1914-1931 1915 1915-1921 1916 » » » » »

500:5,107: 23 16,300: r,ooo:150: 100:185: 51,000:10o:5,ooo: 100:150: 200: 1,750:II5: 100: 100: 500: 225:390: 1,100! 10o: 49,ooo: 275= 500: 1oo: 4,2oo: 28,4i5:500: 235= 2,ooo: 500: 300: 275! 225: 200: 100: 100: 1oo: 1oo: 2oo: r,rso: 1oo: roo: roo:

Onämnd .................... .... ..•. ................ Ioo:Ioo: Direktör L. W. Malmqvist, Malmö ............... ...... . Lunds Bryggeri A.-B., Apotekarnas Mineralvattenfabrik och direktör Axel Andersson, Lund ..................... . rs,ooo:soo:soo:Ioo: Ioo: -

Generaldirektör Ole Olsen, Köpenhamn . . . . . . . . . . . . . . . . . . I928 Brand- och Livförsäkringsaktiebolaget Skåne . . . . . . . . . . . . . . I93I Dessutom ha i mindre poster av 765 givare skänkts ............... . Summa kontanta bidrag 1

Godsägare Jan Kockum, Jordberga ........ ............. Greve Adolf Hamilton, Barsebäck .. ................... Friherrinnan H. Coyet, Torup . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I925 Professor Karl Petren, Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I925 Beathe och Sven Bengtsson, Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I927 2o,I85: 6o 25,000: I,ooo:8,8I5: 85 261,203:33

NATURAGÅVOR TILL SAMLINGARNA 2

Förvaltare K. Almgren, Billesholms gruva. Kista med Ramels och Lindenews vapen. Regementsläkare l. Ammitzböll, Arkelstorp. Mjärdar, regementsläkareuniform (3 n:r).

Direktör Axel Andersson, Lund. »lcones plantarum japonicarum», div. porslinsoch fajansföremål m. m. (7 n:r).

Generalkonsul ]. F. Andersson, Köpenhamn. Egyptisk mumie i kista, 70 n:r vapen, 75 n:r utländska etnografika, 36 n:r skandinaviska etnografika, 21 n:r musikinstrument, 42 n:r konstindustri, I58 n:r stenåldersföremåL

skulptören Sven Anderssons sterbhus, Lund. Blomstrands byst i gips, 8 st. porträttreliefer (9 n:r).

f. d. Stadsfiskal N. Aschan, Toppeladugård. I06 n:r egyptologika.

Kammarmusikus Carl Bach, Stockholm. Brädspel, guldörhängen m. fl. div. föremål ( r6 n:r).

Fru Helga Bach, f. Ström, Stockholm. Solfjädrar, syskrin m. fl. husgeråd och dräktdelar (25 n:r).

Greve C. Beck-Friis, Börringe. 54 n:r stenåldersfynd.

Fröken Gerda Bendz, Åkarp och Lund. Frimurareförskinn, 6 gesällbrev, div. husgeråd (23 n:r).

Nämndeman O. Bengtsson, Baggeboda. 2 bikupor, mangeldon, smöraskar m. fl. husgeråd ( I7 n:r).

Ciselör Sven Bengtsson, Lund. Krucifix, drättaduk, div. föremål av egen tillverkning, div. husgeråd o. a. föremål (32 n:r). ·

Fabrikör C. Berggren, Lund. Skrålåda o. a. skråföremål, bokbindareverktyg och bokband samt div. föremål (I8 n:r).

Häradshövding Fr. Bertings sterbhus, Lund. 68 st. klicheer från Berlingska tryckeriet. Berlingska Boktryckeriet, Lund. 78 st. klicheer.

Konsthandlare L. Bernheimer, Miinchen. Kabinettskåp, dressin, dräktdelar från Borneo m. m. (5 n:r).

Direktör O. Björk, Stockholm. Garnityr av 5 japanska vaser och urnor m. fl. keramiska föremål (4 n:r).

1 Här även inräknade bidrag till »Kulturens, höstmarknader, vilka i tablån å sid. 257 ingå i posten »Fester• samt en del bidrag, vilka ingått i ,Diverse konti».

2 Naturagåvor till höstmarknader, bygge, inredning samt kostnadsfritt arbete till ett värde av mer än zo,ooo kr. häri icke inräknat.

Missionär Robert Björkdahl. 6o n:r kinesiska etnografika.

Regementsläkare O. Blomberg, ·Kristianstad. 2 emaljdosor, fajansgrupp, div. husgeråd, huvudsakligen av glas o. kristall (24 n:r).

Greve C. Bonde, Lund. 9 st. väggbonader, Olandskarta, div. husgeråd (8 n:r).

C. O. Borgs Söner, Lund. Div. redskap för textilberedning (7 n:r).

Hustru Elna Brunstedt, Vebeck, Huaröd. 12 n:r div. dräktdelar och husgeråd.

Häradsskrivare H. Collin, Lund. Förmaksmöbel (soffa o. 7 stolar) m. m. (6 n:r).

Fröken Maria Collin, Lund. rr n:r vävnader m. m.

Friherrinnan J. Crafoord, Lund. Karl XII:s dödsmask, 4 damklänningar m. m. (ro n:r).

Fru Vendela Dahl, f. Ling, Stockholm. 75 brev och manuskript av Ling, rr möbler som tillhört Ling.

Friherre N. Djurklou, Malmö. 43 n:r vapen, uniformer, militära persedlar m. m.

Drätselkammaren i Lund. 3 fajansugnar, r par rokokodörrar, skrålåda m. m. (7 n:r).

Disponent H. Dunker, Hälsingborg. 212 n:r egyptologika, 2 n:r dräktdelar.

Konsul Max Engeström, Malmö. Medaljsvarv med 400 modeller o. redskap, r3r n:r fornsaker, 2 n:r diverse.

Disponent Otto Engström, Karlshamn. Målad tapet m. m. (ro n:r).

Generallöjtnant K. V. Ericsons sterbhus, li.ngelholm. Generalsuniform m. m. (5 n:r).

Skulptören lngel Fallstedts sterbhus, Lund. r3 n:r modeller, verktyg, handlingar etc.

Friherre H. Fleetwood, Lund. ro n:r diverse.

Fröken Maria Fromell, Lund. 23 n:r dräktdelar, sällskapsspel, nothäften m. m.

Professor C. M. Fiirst, Lund. 22 n:r diverse.

Overingenjör W. von Gegerfelt, Lund. Velociped, div. jaktpersedlar m. m. (ro n:r).

Herr Alex. Ghurekian, BrusseL 14 n:r persiska ' golv- eller väggplattor. 354

Herr A. B. Gullstrand. r2 n:r naturalier, antikviteter och etnografika från Egypten, Palestina, Italien etc.

Grevinnan Wilhelmina von Hallwyl, Stockholm. 38 n:r keramik, 5 n:r silverföremål, 2r2 n:r egyptologika, r3 n:r diverse.

Greve Raul Hamilton, Ovesholm. Kaross. Juvelerare J. N. Hasse/gren, Lund. Modellsamling m. m. (2 n:r).

Ryttmästare L. Hedberg, Bjärsjölagård. Oljemålning av R. Ahlyr m. m. (7 n:r). Handlande A. J. Hersson, Göteborg. 25 n:r diverse.

Häradshövding O. Heyden, Lund. 6 n:r keramik.

Fröken Ingeborg Holck, Lund. 12 n:r buddistiska tempelbonader, statyetter m. m., r I n:r dräktdelar och diverse.

Ingenjör C. O. Holmberg, Lund. 27 n:r järnugnar och järnugnshällar.

Fru Goda Hyllander, Huaröd. 24 n:r hus-geråd, dräktdelar m. m. stadsingenjör A. B. Jakobsson, Lund. I 3 n:r diverse.

Fru Carolina Johansson, Huaröd. 22 n:r diverse husgeråd och dräktdelar. Kyrkoherde L. P. Johansson, Huaröd. I 3 n:r diverse persedlar, böcker och jordfynd. Konsulinnan Gudrun Juel-Westrup, Rydsgård. Ressläda och silvercollier (2 n:r).

Herr Carl Jönsson, Lund. 12 n:r diverse. Handskmakare Joh. Jönssons sterbhus, Lund. 30 n:r handskmakareverktyg .och arbetsprov.

Fru Anna J:son Karlin, f. Forssell, Lund. Svartbottenstäcke, flintlåsgevär, teateraffisch m. m. (8 n:r).

Fru Gurli J:son Karlin, f. Ström, Lund. 67 n:r keramik, dräktdelar, jordfynd samt diverse.

Intendent G. ].·son Karlin, Lund. 2,004 n:r representerande museets alla samlingsområden, även om huvudparten faller inom de keramiska, vapenhistoriska och textila avdelningarna. Av gåvorna kunna fram-

hållas flandrisk gobelintapet: >>Abrahams bön till Herran», 3 Aubussontapcter ur serien de 9 världshjältarna, samling av textila gravfynd från Panopolis i Egypten, Hauptbyrå, Gustaf II Adolfs porträtt i olja, samling teckningar och målningar av Bengt Nordenberg, 2 gravstenar från Kina ur familjen Vus grav, provinsromersk stensarkofag.

Lantbruksassistent Göran G:son Karlin, Ostarp. 36 n:r diverse.

Studerande Torkel G:son Karlin, Lund. 23 n:r diverse flintverktyg m. m.

Apotekare ]. Karstorp, Lund. r3 n:r diverse. Gördelmakare ]. A. Kastmans sterbhus, Lund. Kastmans redskaps- och modellsamling (228 n:r).

Fru Aug. Kjellander, Lund. 20 n:r nyckelharpa, solfjädrar m. m.

Docent J. af Klercker, Lund. Kabinettskåp. Vaktmästare G. Klinckert, Lund. Chiffonier, stol.

Fotograf j. Korfitzen, Lund. J2 n:r div. dräktdelar, husgeråd m. m.

D:r Herman Kull. Div. förhistoriska fynd etc. (12 n:r).

Friherre Arv. Kurck, Rynge. r9 n:r div. skånska etnografica.

Friherre C. Kurck. r r6 n:r skånska etnografika, förhistoriska fynd m. m.

Fröken Sigrid Kurck, Rynge. r2 n:r skånska etnografica etc.

Bankir G. A. Kyhlberger, Stockholm. r9 n:r vapen.

Ingenjör H. Lamby, Stockholm. Merithandlingar och ritningar, som tillhört kakelugnsmakarna H. och J. Ofverberg, Stockholm.

Ankan Anna Larsson, Huaröd. I7 n:r dräktdelar och husgeråd.

Fru Hanna Larsson, Lund. r3 n:r div. husgeråd.

Friherre Leijonsköld-Oxenstjerna, Jli.ngelholm. I9 n:r diverse.

Kyrkoherde, Teol. d:r O. Lewan, Knästorp. 2 guldur, prästkrage av silver (3 n:r). Generalkonsul j. O. Lilliehöök, Stockholm. 6 n:r keramik. Tandläkare E. Lindeberg, Lund. ro n:r diverse.

Herr Lars-Erik Lindgren, Lund. rr n:r väggbonad, ur m. m. Apotekare j. Lindgren, Lund. 33 n:r etnografika, apoteksutensilier m. m. Fr'öken Karin Ling, Stockholm. Lings skrivbord m. fl. Lingminnen. Fröken Helesine Ljunggren, Lund. r8 n:r dräktdelar m. m. Handlande L. j. Lundgren, Lund. 2 egyptiska dödsböcker m. m. (7 n:r). Docent Hj. Löndahl, Lund. ro n:r väggur m. fl. etnografica. Häradshövding Malmros, Trälleborg. ro n:r ur Nilssons i Skara samling. Fabrikör Melanders sterbhus, Lund. 54 st. handskjärn, skylt. Apotekare Fr. Montelin, Lund. Kanon, relingsgevär, apoteksutensilier. Konservator H. Muchardt, Hälsingborg. ro n:r relingsgevär m. m. Byggmästare A. P. M!J.nsson, Lund. r4 n:r, panel och dörrar till två rum och en sal m. fl. byggnadsdetaljer. Bokhandlare Hj. Möller, Lund. Kabinettskåp. Herr P. Möller, Ostaröd. rr n:r skånska etnografica. Adjunkt Ehrenfrid Ncander, Lund. 6o n:r skånska etnografica m. m. Fm Gerda Neander, Lund. r9 n:r dräktdelar m. m. Kronofogde C. j. L. Nelzon, Ronneby. I9 n:r etnografica. Antikvitetshandlare S. Neuman, Lund. 27 n:r diverse.

Hovjuvelerare A. Nilsson, Lund och Malmö. Div. förem&l av silver och keramik (5 n:r). Lantbrukare Bernhard Nilsson, Sjöstorp. Runsten.

jungfru Elna Nilsson, Lund. r5 n:r diverse.

Hustru Anna Mattisdotter Nilsson, Söndraby, Oppmanna. ro n:r diverse husgeråd.

Handlanden N. P. Nilsson, Trälleborg. ro n:r keramik ur Nilssons i Skara samling.

Hemmansägare Ola Nilsson, Ormastorp, Ottarp. r r n:r diverse.

Svarvare S. Nilsson, Lund. ro n:r diverse.

Ankefru C. H. Nisbeth, f. Ovenius, Simrishamn. 22 n:r etnografica.

Direktör C. J. Nisbeth, Simrishamn. ro n:r etnografica.

Ankefru H. Nordenberg, Dlisseldorf. Nordenbergs målarutensilier samt I6 skissböcker.

Kongi. mt'ilaren B. Nordenberg, Dlisseldorf. skissböcker av Zoll och Nordenberg. Akvareller och teckningar (9 n:r).

Doktorinnan Emma Nordenstedt, Lund. ro n:r allmogevävnader m. m.

Hemmansägaren G. Nordström, Ormastorp, Ottarps skn. IO n:r div. husgeråd.

Överste G. D. Odencrantz, Landskrona. Artilleriöversteuniform m. fl. militära persedlar.

Livmedikus C. O. Olin, Stockholm. 26 n:r ur von Lannas samling, I4 n:r ur Frohneska samlingen.

Generaldirektör Ole Olsen, Heslehöj, Hellerup. I2 silverkannor och bägare, 32 n:r föremål av silver, emalj och keramik, samt en t. v. hos donator deponerad kollektion av 32 keramiska föremål av Rörstrands och Mariebergs tillverkningar.

Fröken Johanna Olssons sterbhus, Lund. IO n:r diverse.

Fru Maria Olsson, f. Engström, Lund. 23 n:r diverse.

Amanuens Pär Axel Olsson, Lund. 24 n:r div. etnografica och jordfynd.

Antikvitetshandl. Wilhelm Olsson, Kristianstad. 23 n:r. Uniform, div. etnografica.

Anette Oredsson, Grönhult Vånga. I I n:r diverse husgeråd.

Ostasiatiska samlingarna, Stockholm. I6 n:r äldre k nesisk keramik. 356

Direktör C. W. Palm, Stockholm. ro n:r keramik m. m. Abahustrun Perni/la Persdotter Perssons sterbhus, Eskilstorp. r6 n:r dräktdelar. Lantbrukare Jöns Persson, t:!starp. 13 n:r dräktdelar m. m.

Overbibliotekarie C. af Petersens, Lund. rr n:r ur Nilssons i Skara sam!., 2 n:r div. Overbibliotekarie C. af Petersens sterbhus, 68 n:r kläder, husgeråd m. m. Disponent P. Pettersson, Malmö. ro6 n:r Egyptologica samt 3 n:r div. Professor Aug. Quennerstedt, Lund. Karl XII:s byst i bly, oljemålad bild av Karl XII till häst av D. Krafft, Karl XI:s kassakista m. m. (8 n:r).

Professorskan Lilly Quennerstedt, Lund. Karl XII:s värja m. fl. vapen, flandrisk gobelintapet m. m. (26 n:r).

Friherre O. M. Ramel, t:!vedskloster. Karl XII:s gunghäst. Greve C. D. Reventlow, Finnhult. ro n:r div. etnografica m. m. Greve Fritz Reventlow, Vennberga, 43 n:r skånska etnografica m. m. Riksmusei etnografiska avdelning. 48 n:r keramik från Nya Mexico, Costa Rica, Panama, Tunis m. m. Krukmakare C. Ringberg, Sölvesborg. ro n:r krukmakareverktyg m. m. Fröken Charlotta Ringius, Malmö. r6 n:r dräktdelar m. m. Fröken Hilma Ro/off-Andersson, Lund. 37 n:r vapen, dräktdelar, leksaker, husgeråd m. m. Fröken M. Rosencrantz, Gärsnäs. 13 n:r div. Hand/. M. Rosenstock, Lund. ro n:r div. Fröken Sofie Roth, Lund. 13 n:r dräktdelar, sömnadsutensilier m. m. Fabrikör F. Th. Rössel, Hälsingborg. 17 n:r ur Nilssons i Skara sam!. Fabrikör A. Sahlin, Eslöv. 12 n:r div. Friherre W. von Schwerin, Skarhult. Barockskåp.

von Sethska sterbhuset, Osbyholm. Kupevagn (>>Lilla Osbyholm>>).

Skånska Dragonregementet, Ystad. 98 n:r div. persedlar.

Bankdirektör Malte Sommelius, Hälsingborg. Konsolbord, gustaviansk kanape (2 n:r).

Possessionaten S. P. Sonesson. Branstaholm. ro n:r dräktdelar.

Fru Sigrid Stjernsvärd, Vittskövle. 2 st. karosser m. m.

Fru Emilia Ström, f. Vallin, Stockholm. r3 n:r oljemålningar, litografier, porträtt, imperialsäng m. m.

Fröken Ada Styff, Lund. 29 n:r porträtt, mynt och minnespenningar.

Fröken S. Sundborg, Sala. r6 n:r skrålåda, keramik m. m.

Hovrättsnotarien G. Swensson, Malmö. r par venetianska pistoler, relingskanon (2 n:r).

Abon Ola Svensson, Skillingstorp. 12 n:r diverse husgeråd.

Sveriges Minuthandlares Riksförbund. 46 n:r salubod med inredning och varulager.

Svarvaremästare H. Söderlund, Lund. Skråminnen (6 n:r).

Major R. Södermark, Lurid. 25 n:r div. Stadsläkare E. Söderwalls sterbhus, Lund. Medicinska instrument m. m. (9 n:r).

Prostinnan L. Sörensson, Frillestad. 6 snidade bilder.

Stud. Hans Tedin, Lund. ro n:r etnografica.

Fröken Emma Thomander och Fru Ida Thomander-Warholm, Tuna. r 5 n:r dräkter och dräktdelar m. m. Föremål för vardera r,ooo: kr. ur de Frohneska samlingarna.

Dekorationsmålare Sv. Thulin, Lund. I4 n:r div.

Grosshandlare I. Traugott, Stockholm. 6 n:r keramik.

Greve C. Trolle-Bonde, Trolleholm. 13 n:r oljeporträtt av Oskar II, div. fynd från Trolleholm.

Greve C. Trolle-Wachtmeister, Trolle-Ljungby. 2 st. karosser m. fl. vagnar (5 n:r).

Konstnären Anders Trulssons sterbhus, Lund. Div. arbeten av Anders Trulsson.

Amanuens Th. Tufvesson, Lund. 19 n:r div. Auditör T. Uggla, Lund. ro n:r div. Fru E. Wallis, f. Rosenblad, Dybeck. Fullständig serie Vemmenhögs häradsdräkter, r r 8 n:r huvudsakligen förhistoriska fynd från Dybeck m. m. (r31 n:r).

Fröken Ida Wallis, Stjärneholm. 26 n:r 'dräktdelar och smycken.

Godsägare Gottfrid Wahrholm, Tuna, Lund. 415 n:r ur Nilssons i Skara sam!., täckvagn m. m. (458 n:r).

· Tenngjutare C. Werrenraths sterbhus, Lund. ro n:r tenngjuteriformar.

Direktör Axel Westerström, Lund. Oljemålning: »Darius gemål inför Alexander», vapen m. m. (6 n:r).

Fru Elsa Westerström, Lund. 17 n:r amiral C. F. Eneskölds dopdräkt, m. m. Notarie Th. Westerström, Lund. 311 n:r Lundafynd, etnografica, vapen, keramik. Konsul Wilhelm Westrup, Rydsgård. Silverkanna, skåp m. m. (3 n:r).

Häradshövding Carl Wickman, Lund. 7 n:r keramik.

Direktör Theodor Winborg, Stockholm. 24 n:r huvudsakligen keramik.

Grosshandlare Eug. Wingårdh, Malmö. »Atande norska bönder», oljemålning av M. Jörgensen.

Professor Fredr. Wulff, Lund. 27 n:r, 14 oljcskizzer av Per Hörberg, Bordplatå av Masreliez, akvarell av Desprez m. m.

Professorskan Justine Wulff, Lund. 13 n:r div. dräktdelar och husgeråd.

Fröken L. Zickerman, Vittsjö. 21 n:r textilier.

Hand!. B. Zorigman, Lund. 12 n:r div. Konstnären Anders Zorn, Mora. Mans- och kvinnodräkt från Mora.

Dessutom ha 2,662 n:r skänkts av r,JOO givare, av vilka dock ingen skänkt ro n:r eller därutöver eller eljest föremål av den betydenhet att de kunnat medtagas i förestående förteckning.

FÖRELÄSNINGSVERKSAMHETEN VID MUSEET 1884-1932

Antal. Intendenten G. Karlin

I884 Den kvinnliga huvudbonaden i den skånska allmogedräkten . . . . . . . . . . I

I885 Nyupptäckta medeltidsmålningar i skånska kyrkor ................ I

I886 Skånsk textil konstslöjd ....... , . . I

I887 Skånska bröllopsseder i jämförande belysning ..................... . Sommarens grävningar vid Falsterbo (i Göteborg) . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I

I888 Gamla kyrkor och nya .......... I Den textila konsten i Europa . . . . . . I

I890 Sölvesborgs och Pålsjö gamla porslinsfabriker ................... .

I89I Hur man åt och drack i gamla tider I Konstslöjden på Göteborgsutställningen ....................... .

I893 Keramiska fynd i Skåne från medeltiden och renässansen . . . . . . . . . . . . I

» Vad hava vi att göra för att höja våra yrken och vår konstindustri (på hotell Mårtensson, Halmstad, Stora hotellet, Jönköping,Västervik, Karlskrona, Lund) .......... .... ..... .

I 894 Boseho kyrka . . . . . . . . . . . . . . . . . . I

I895 Huru vi skydda våra kyrkliga minnesmärken . ..................... I

I896 Konstslöjden på Malmöutställningen I896 . , . , .. , , , , , , , , , , , , , , , , , . . . I

I898 En blick på de faktorer, som konstituera . den moderna konstslöjden 358

Antal. I899 Konståskådning ................ I Konståskådning och konstkritik ... . » En blick på I9:de århundradets konstsmak I900 Gamla vapen .......... ....... . I900-I90I Konstslöjden på Pariserutställningen .......... ....... . Konståskådning ......... . » Konstkritik ............. . >> Konstutövning . . . . . . . . . . . . 3 Ostra Göinge härad, en etnografisk och historisk överblick ....... ............. I I90I-I902 Konståskådning och konstkritik ....... .. , ......... , . , I » Halmstads >>sät» vid Falsterbo ... ..... ............ ..

Vad har den moderna konstslöjden att lära av den gamla? .......... ....... . I902-I903 Vapentypologiska studier .. I Den textila konstens historia 6 I903-I904 Den textila konsten i Nordens förhistoria . . . . . . . . . . . . . . . . I » Museiförhållanden i England I Nyfunna sländtyper . . . . . . I I904-I905 Konstslöjdens utveckling och nuvarande ståndpunkt . . . . . . I Stadsliv i Lund under medeltiden ... ... .............. 6 Nordiska helgonlegender .... 4

Antal.

Årets grundgrävningsfynd Bemärkelsedagar i människans liv ... .. .... . .. . . . ·· · · · · · 4

Grundgrävningsfynden i Lund I Mosaik, intarsia, inkrustering I Tapeter (Halmstad) Huvudepokerna i människans liv .... . .. . .. . ... .. . .. .. . I6

I9IJ-I9I4 Grävningen och fynden på gamla rådhustomten

»

Gravskicket under medeltiden Nordiska helgon ... . . .. . . . 2 Amuletter och andra skyddstecken ................. . Folkets tro om de osinnliga tingen ... . ... .. . . . ... . .. . . 2 I907-I9o8 Eldvapnens utveckling . . . .. . 3 >>Folkaforor>> ........... . Julseder ... ............ . Vårseder ............... . I9IO-I9I r Kulturhistoriska museets uppgifter . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . r Religiösa och politiska symboler i museets samlingar . . I Fornminneslagstiftning och fornminnesvård i Sverige . . I Elden i kulturens tjänst .... Slaget i Sundet r658 . ..... r

» Vandaler ............... . Julseder . . . . ... .. . ... . ... . r Vårseder .......... ..... . Gravskick och dödskult . . . . r r9rI-I9I2 Den kyrkliga utställningen i Östersund . . . . . . . . . . . . . . . . r Överhogdalstapeten . ....... r I9I2-I9I3 Iakttagelser under en resa till sydtyska och schweiziska museer ................... . Museets uppkomst ..... .. . De äldsta människorna . . . . 2 Museiförhållanden i utlandet I Nordens äldsta kultur ..... . Gamla höstseder . . . . . . . . . . r

» Arbetarerörelser i gamla tider r Gamla julseder i Norden . . . . I Kroppskultur förr och nu . . I l\ta och dricka . . . . . . . . . . . . 2

» Skånsk textil konstslöjd . ... 4 l\ta och dricka . . . . . . . . . . . . 8 Tobak och andra njutningsmedel •.••••••••.•.••••• 2 Gamla höstseder . . . . . . . . . . r Gamla julseder ........... . Krigsväsen och beväpning . . 2 Krigsväsen och beväpning . .ro Gamla höstseder . . . . . . . . . . r Julen hos våra förfäder . . . . r Eldens historia . . . . . . . . . . . . I Läsa och skriva . . . . . . . . . . 2 Vårseder ................ 2 Dräktens historia . . . . . . . . . . 2 Det gångna årets grävningar i Lund ... ................. r I9I5-r9r6 Dräktens historia ..........ro Eldens historia (årets sommarkurser) .................. 6 Våra kommunikationer under gamla tider . . . . . . . . . . . . . . r skråväsendet ........... . Gamla julseder . . . . . . . . . . . . r Bostadens historia . . . . . . . . . . 2 r9r6-I917 Om den äldsta konstkeramiken i Norden ............ I » Bostadens historia . . . . . . . . . . 9 Stämningar och intryck från en resa i Tyskland sommaren 1916 ..... ............... I Stämningar och intryck från en resa i Belgien sommaren I9I6 ... ................. 2 » Julen hos våra förfäder . . . . I >> Vårens firande i gammal tid I Arbetets historia . . . . . . . . . . 2 r9r7-r9r8 Krigsväsen och beväpning i Japan .................... r De tvenne sista årens arkeologiska undersökningar i Lund I Kinas och Japans äldsta keramiska konst . . . . . . . . . . . . . . I >> Arbetets historia .......... r2

Antal.

I9I7-I9I8 Porslinets äldsta historia Europa i belysning av den v. Schweingelska porslinssamlingen . . ... . .... . . . . .. . . 2

Julen hos vlira förfäder . . . . I Seder och bruk om vliren . . I Livets bemärkelsedagar .... I

I9I8-I9I9 Vapentypologiskt föredrag . . I Livets bemärkelsedagar 9

» Revolutionen i Tyskland Gammalt julskick ...... . . . . I Gobeliner och mattor . . . . . . 2

I9I9-I920 Egyptisk-koptisk textilkonst I Livets bemärkelsedagar 9 Senklassisk textilkonst ...... I Gamla höstseder . . . . . . . . . . I Plisken i gamla tider . . . . . . I

» Död och begravning

» Vliren i Skline . . . . . . . . . . . . I

I920-I92I Overhogdalstapeten . . . . . . . . 2 Död och begravning 9 Reseintryck .. ....... . . . .. 2 Gamla höstseder . . . . . . . . . . I Gammalt julskick . ......... I Vliren och plisken . . . . . . . . I Bostadens historia . . . . . . . . 2

I92I-I922 Museala förhlillanden i England . . ·................. .

Lampans typologi ....... . >> Bostadens historia . . . . . . . . 7 >> Gamla seder och bruk om hösten ...................... I Gamla julseder . . . . . . . . . . . . I Seder och bruk om vliren . . I Ata och dricka hos de förhistoriska och naturfolken . . 2

Norden . . . .. . . . ...... .. . . 2 Kta och dricka . . . . . . . . . . 8 Seder och bruk om hösten .. I Julens firande utom skandinavlen ................. . Seder och bruk om våren .. 1 Livets huvudepoker . . . . . . . . 2

I923-I924 Livets huvudepoker . ..... . . II Gamla höstseder . . ... . . . .. · I » Julens historia . . . . . . . . . . . . I Gamla seder och bruk om vliren ..... ................. 1

1924-I925 Sölvesborgs fajansfabrik ... . I Aktenskapet och kvinnan . . 9 Gamla höstseder . . . . . . . . . . I Gamla julseder . . . . . . . . . . . . I Ostarp ...... ........... . 1925-1926 Reseintryck frlin en llingfärd i östra och södra Europa . . . . I Död och begravning . . . . . 9 Seder och bruk om hösten Seder och bruk om julen .. Seder och bruk om vliren .. r 1926-1927 Kinesisk konst vid tiden för Kristi födelse . . . . . . . . . . . . I Keramikens historia . . . . . . . . 9 Vapenhistoria samt tortyr och kroppsstraff ............. . Den textila konsten (2 ser. om vard. 8 och ro föreläsn.) . ... I8 Sjukdom, död och begravning 5 Höstseder . . . . . . . . . . . . . . . . I Julen hos vlira förfäder .... I Kvinnan och äktenskapet hos skilda folk under glingna tider (lirets sommarkurser) 8 El Amarna-kulturen I927-1928 Textilkonst (för vävskolans elever) ........ .......... I5 Keramikens historia . . . . . . . . 8 Julen hos våra förfäder .... r Eldens historia . . . . . . . . . . . . 6 Seder och bruk om vliren . . r Dräktens historia . ......... r 1928-I929 Svenskt silver >> >>

Glasets historia . . . . . . . . . . 8 Emaljens historia .......... 2 Pärlor och ädla stenar . . . . . . 2 Julen hos vlira förfäder . . . . I Vlirens firande i gamla tider Textilkonst (för vävskolans elever) ... .. . . . .. .. . .. .. . I9

Antal.

I929-I930 Hemslöjden och vår tid Tidräkning ............. . Prekolumbisk kultur ..... . Julens firande . . . . . . . . . . . . I

I930-I93I Textilhistoriska föreläsningar (för vävskolans elever) .. . . I6 De sydsvenska fajansfabrikerna Pålsjö, Växjö och Sölvesborg .... . ... . . . . . . . . .... I Vapenhistoria .... . . ...... IO Religionshistoria . . . . . . . . . . 8 Keramikens historia (årets sommarkurser) . . . . . . . . . . . . 8 Sommar och höst hosvåra förförfäder .................. I Julens firande i gamla tider. . I I93I-I932 Gamla seder och bruk om våren ... . ... . .............. I Huru man åt och drack förr i världen .. . . .... . . . ....... I Nya synpunkter på folkdräkten ...... . . . .. . ...... . ... I Religionshistoria . . . . . . . . . . 5 Bostadens historia . . ... . .. I3 Tibets religion och kultur .. 2 Julen, våren och hösten hos våra förfäder ........... . Orientaliska mattor . . . . . . . . I » Handel och köpenskap . . .. 8 Textilkonstens historia (för vävskolans elever) ....... . Trettioåriga krigets vapen .. 2

Licentiat j. Kruse.

I894 Ett elfenbensporträtt av Carl XII ..

Docent Axel Herrlin, Lund.

I90I Några drag ur folkets själatro

KammarherreC. Lagerberg, Göteborg. » Betydelsen av provinsmuseer

Lektor Bergman, Alnarp.

I904 Det äldsta hovbeslaget .......... I

Antal.

Amanuens Th. Hyllander, Lund. I904 Ar Sankt Görans-monumentetiStockholm en Karl Knutssons staty? . . . . I

Docent J. af Klercker. De äldsta människorna o 00 ••• 00 00 l

D:r H. Hungerland. I907 En å S:t Mikaels kyrkogård funnen benplatta med runinskrift . . . . . . . . I

Arkivarie Lauritz Weibull, Lund. I9IO Jornsvikingarna ...... . ...... . .. 1

Professor W. Schmidt, Köpenhamn. I9II Egyptisk dödskult .. . .. . . . .. . ... 2

Amanuens Nils Lithberg. » Betslets typologi . ............... r

Amanuens Otto Thulin. I9I3-I9I4 Indianliv i Guyana ....... . I9I5-I9I6 Indianliv i sydarnerika

Amanuens Ake Campbell. I9I4-I9I5 Allmogens läkekonst i gamla I9I5-I9I6 I9I6-I9I7 I9I7-I9I8

tider . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I Om folkmedicin ......... . Tydor och varsel Födelse och död

Amanuens Theodor Thuvesson. I9I9-I920 Ett skånskt bysamhälle för 200 år sedan . . . . . . . . . . . . . . I Gamla julseder . . . . . . . . . . . . I I920-I92I Bäckahästen i skånsk folktro I Den skånske bondensträdgård I En skånsk bygdeskildrare (Wraner) ... . . .. . . . .. . ... I

Ur bokbinderiets historia . . I I92I-I922 När elden kom till människan ...... . . ... . .. . . . .. . I Ur njutningsmedlens historia I Från hantverkets barndomsdagar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . I

Antat. D:r S. Loeschke, Trier. r92r-I922 Romerska byggnadsminnesmärken i Trier ........... .

Doktor M. Dimand. r92I-r922 Koptisk ornamentik ... . . . .. I

Amanuens P. A. Olsson. I922- I923 Småländska stugor

Amanuens William Karlson. r922-r923 Döden och de döda i folktrons belysning . . . . . . . . . . . . r

I92J-I924 Gustavianska möbelsnickare I I924-r925 Porslinets upptäckt och utveckling i Europa r925-I926 Folkkonst och folkfantasi I926-I927 Folktrons mystiska väsen .. I I929-I9JO Gustaviansk konstkultur .... I I932 Gamla böcker ........ . ... I

Amanuens Ragnar Blomqvist. I929-I9JO Hästen i folktron ...... .. . . I

Professor Robert Schmidt, Berlin. I9JI Welferskatten ........ ......... .

SUBsKRIBENTFÖRTECKNING

N e da ns t å e n de in s ti t u tio n e r o ch p e rso n e r, s o m g e n o m s u b sk rip t i on å detta ve rk möjliggjort dess tillkomst, hava dä rig enom även vela t bringa Kulturhistorisk Förening och Museum för södra Sverige o ch dess s kap a re, I n t en den t G. J:so n Ka rlin, sin h y Iln ing vid firandet av dess 5o -års ju bileum

Ahdner, Eric, avdelningschef, Malmö (b).

Ahlberg, N. P., fabrikör, Lund.

Ahlstedt, Viktor, herr, Malmö.

Andersson, A. O., fabrikör, Lund.

Andersson, Axel, direktör, Lund (b).

Andersson, Axel, kammarskrivare, Stockholm (b).

Andersson, Edw., direktör, Malmö.

Appelmann, Lotten, fröken, Lund.

Aronson, Anders, överläkare, Ostersund.

Bach, Carl, kgl. kammarmusiker, Stockholm (b).

Bagger-Jörgensen, H., kapten, Norrköping.

Barchan, Ebbe, herr, Lund.

Beck-Friis, Corfitz, greve, Börringe.

Bergendal, Ragnar, professor, Lund.

Birch-Jensen, Ch., överingenjör, Malmö.

Birger, Inge, doktor, Simrishamn.

Bjurgård, Per, doktor, Broby.

Björkman,William,direktör,Stockholm(b).

Björkegren, Elisabeth, fröken, Simrishamn.

Bolmstedt, H., doktor, Eslöv (b).

Bretz, Sigfr., tandläkare, Stockholm.

Bruzelius, N., åpotekare, Stockholm (b).

Cervin, Eric, godsägare, Vidökna (b).

Coyet, Henriette, friherrinna, Torup (b). Dahlberg, K., folkskollärare, Skabersjö (b). Dahlgren, Thorild, fil. doktor, Malmö (b). Dahlqvist, Einar, folkskollärare, Lund. Dela Gardie, Jakob, greve, Maltesholm. Den gamle By, Aarhus. Det kongelige Bibliotek, Köpenhamn. Dickson, Robert, köpman, Göteborg (b). Die Preussische Staatsbibliothek, Berlin. Edstrand, Thckla, fröken, Malmö. Ellwyn, Carl, lasarettsläkare, Katrineholm (b). Erlandsson, Hans, konservator, Lund. Essen-Möller, Elis, professor, Lund. Fabriks- och Hantverksföreningen, Lund. Finlands Nationalmuseum, Helsingfors. Fischer, Axel, tandläkare, Malmö. Fornmark, Aug., doktor, Malmö. Fougstedt, Gustaf, grosshandlare, Malmö. Frenk, Johan, frisörmästare, Lund. Fribergska Museet, Lidköping. Fromell, Maria, fröken, Lmid. Furst, C. M., professor, Lund. Gamstorp, Pehr, borgmästare, Lund. Gotthardt, Herman, direktör, Malmö (b).

Gren, Anna, doktorinna, Lund.

Grönkvist, Hilmer, bokhandlare, Lund.

Gullstrand, L., underfogde, Malmö (b).

Gyllenkrok, Nils, friherre, Björnstorp.

Göhrn, Arthur W., advokat, Lund.

Göransson, Ernst, byggmästare, Lund.

Göteborgs Museum, Göteborg.

Hagerman, G., konsul, Malmö (b).

Hahr, August, professor, Uppsala.

Hain, E., konsul, Malmö.

Hallbäck, Axel, herr, Lund.

Hellerström, S., godsägare, Nättraby.

Hcllner, Joh., f. d. justitieråd, Stockholm.

Hemmets Journal, A.-B., Malmö.

Hermansen, C., kapten, Espergjerde.

Heyden, Oscar, v. häradshövding, Lund.

Holmberg, Adolf, disponent, Lund (b).

Holmström, Lennart, lantbruksingenjör, Kristianstad (b).

Hultberg, Edit, fröken, Lund.

Hultman, Sten G., löjtnant, Lund.

Hultmark, Emil, doktor, Sjögestad (b).

Härjedalens fornminnesförening, Ljusnedal.

Härstedt, John, stationsinspektor, Billesholms gruva.

Högberg, Olof, syssloman, Kristinehamn.

Högre Allmänna Läroverket, Ystad.

Högstedt, Anton, byråingenjör, Malmö (b).

Högstedt, G., telegrafkommissarie, Lund.

Ingemansson, A. ]., bankdirektör, Lund.

Isberg, A. U., stadsarkivarie, Malmö.

Jansson, Olof, lärare, Ljusnedal (b).

Jeremiason, E., målarmästare, Lund.

Jämtslöjds kvinnliga slöjdskolas bibliotek, Ostersund.

Jönsson, Agda, fröken, Malmö.

Katedralskolans Bibliotek, Lund.

Kjellin, Gunnar, kamrer, Lund. Kleberg, John, häradsskrivare, Askim. Knudtzon, Erik J., fil. magister, Lund. Kock, J. Edv., direktör, Malmö (b).

Kolmodin, L., arkitekt, Lund.

Kristianstads Folkskolor, Kristianstad.

Kronkvist, Hans, disponent, Malmö (b). Kr'önlein, A., fru, Landskrona.

Köhler, Gustaf, tandläkare, Malmö. Larsson, Alb., konstnär, Lund. Larsson, Erik, herr, Lund.

Larsson, K. G., direktör, Malmö. Laurin, Eric, provinsialläkare, Vännäs (b). Lindblad, August, direktör, Upplands Väsby.

Lindell, G., riksbanksrevisor, Malmö (b). Lindgren, Agi, fil. magister, Lund. Ljungdahl, K.-G., driftchef, Västerås. Ljungström, Nils, vaktmästare, Lund. Lundahl, Nils, fil. doktor, Lund (b). Lundahl, Joh:s, byggmästare, Malmö. Lundell, J. A., professor, Uppsala. Lundgren, Edv., boktryckare, Malmö (b). Lundqvist, Axel, herr, Lund. Lundqvist, Henrik, tandläkare, Lund. Lunds Stadsbibliotek, Lund. Lunds Stads Lärlingsskolor, Lund. Lunds Universitets Historiska Museum, Lund. Lärlings- och Yrkesskolan, Jönköping. Malm, Anders, bibliotekarie, Lund. Malmer, Per, länsassessor, Växjö. Malmros, Nils, civilingenjör, Malmö. Malmö Realskola, Malmö. Malmö Stadsbibliotek, Malmö. Malmöhus Läns Hemslöjdsförening, Malmö. Mandelgrenska samlingen, Lund. Martinsson, Rudolf, sparbankskamrer, Borrby.

Molin, Otto, järnhandlare, Kristianstad. Mortensen, E. W., kamrer, Lund. von Miihlenfels, Signe, gymnastikdirektör, Lund. Måås-Fjetterström, Märta, fröken, Båstad. Nelson, Helge, professor, Lund. Nielsen, Julius, boktryckare, Malmö. Nilsen, Erik, boktryckerifaktor, Lund. Nilson, Aron, direktör, Stockholm (b). Nilsson, Johan, landshövding, Kristianstad. Nilsson, S., byggmästare, Malmö (b). Nordensköld, G. H., friherre, Malmö. Nordin, Helga, fröken, Malmö. Nordiska Bokhandeln, Stockholm.

Nordiska Industri A.-B., Göteborg (b).

Nordiska Museets Bibliotek, Stockholm.

Nordmark, Arvid, boktryckare, Malmö (b).

Nordström, Walfrid, fabrikör, Lund (b).

Norrköpings Stadsbibliotek, Norrköping.

Odelberg, Axel, lasarettsläkare, Ostersund.

Olin, Albert, herr, Stockholm.

Olsson, Axel Fr., målarmästare, Lund (b).

Ohlsson, H. Th., boktryckare, Lund.

Ohlsson, Ingeborg, fröken, Lund.

Palm, Agnes, fröken, Lund.

Petterson, G., arkitekt, Lidingö.

von Post, Georg, rådman, Hudiksvall.

Pålsson, Bror, herr, Malmö.

Rasmusson, Åke, pastor, Kävlinge (b).

Rembert, Elsa, fröken, Malmö.

Ridderstad, Anton, kapten, Linköping.

Rittfeldt, A. E., f. d. bokhandlare, Lund.

Rosen, A., lektor, Lund.

Rosengren, L. F., professor, Äkarp.

Rosenörn-Lehn, F., baron, Munka-Ljungby.

Rud-Olson, O., länsnotarie, Lund.

Rune, Rich., kapten, Eslöv.

Ryberg, Henrik, doktor, Lund.

Rydbeck, E., direktör, Malmö.

Sahlin, Albert, fabrikör, Eslöv.

Santesson, Hardcr, godsägare, Osteråker.

Schaerström, Carl, kapten, Lund.

Schlyter, K., president, statsråd, Malmö. von Schwerin, H. H., friherre, Lund. de Sharengrad, W., konsul, Malmö.

Simon, Falk, direktör, Göteborg (b). Sjögren, Albin, direktör, Malmö.

Sjöholm, A. M. C., disponent, Fagersta. Skolen for Dansk Kunsthaandverk, Kapenhamn (b).

Sparbanken i Lund (b).

Stagne, Arne B., bankkassör, Lund.

Stenqvist, Folke, med. kand., Lund. Stiernstam, Evelyn, fröken, Uddevalla (b).

Streijffert, Thure, konsul, Malmö. Ström, Helmer, direktör, Stockholm (b). Svensson, Gunnar, herr, Malmö. Svensson, P. K., rektor, Landskrona. von Sydow, C. W., docent, Lund. Sörensson, Thure, fabrikör, Lund. Thestrup, Ernst, grosshandlare, Malmö (b). Tingström, Gustaf, direktör, Malmö. Thorell, Per, kamrer, Malmö. Torslow, Carl G., kommunaluppbördskassör, Malmö.

Traugott, Ivan, direktör, Stockholm. Tufvesson, Greta, fröken, Malmö (b). Thulin, Emil, magistratssekreterare, Malmö. Thygesen, Johan, f. d. landstingsman, Lund.

Thyn!n, Anna, fröken, Lund (b). Umeå Folkskoleseminarium, Umeå. Universitätsbibliothek, Berlin. Wachtmeister, G., greve, Vanås. Wahlgren, Axel, direktör, Malmö. Wallis, Ida, fröken, Sextorp. von Walterstorff, E., fröken, Stockholm. Wehtje, E., v. häradshövding, Malmö. Wendt, W., jägmästare, Sveg (b). Wennerth, Hj., grosshandlare, Malmö (b). Wennström, Magnus, stadsingenjör, Lund. Westrup, W., konsul, Rydsgård. \'(fiderberg, H., mantalsskrivare, Malmö (b). Wingårdh, August, konsul, Hälsingborg (b). Winther, Einar, lasarettsläkare, Halmstad. Wivesson, B., v. häradshövding, Lund. Vougt, Allan, redaktör, Malmö. Wåhlin, Th., domkyrkoarkitekt, Lund. Värmlands Museum, Karlstad. Ystads Fornminnesförening, Ystad. Zickerman, Lilli, fröken, Vittsjö. Ostberg, Oscar, direktör, Malmö. Osterlind, Fritz, arkitekt, Malmö. Osterlund, Alfred, direktör, Malmö (b).

(b) efter ett namn utmärker subskribent å bibliofilupplagan.

Tillägnan och Förord

>>Kulturens>> föregångare och barndom 1882-92

Den Ljunggrenska perioden r892-1902

Den Fahlbeckska perioden 1902-1920.

Den sista perioden 1920-1932

Bilder från Kulturhistoriska Museets samlingar

Bilagor: I. Styrelsen; revtsorer och skattmästare

2. Tjänstemän vid Museet och Föreningen

3· Donationer till Museet

4· Föreläsningsverksamheten

5. Subskribentföneckning .