Rölakan är kanske den textila teknik som mest av alla förknippas med Skåne. Tekniken blommade upp bland allmogen kring 1700-talets mitt. Den fanns i hela Skåne, men i skogsbygden valde man ofta hellre att sälja sin ull i form av vävd vadmal till Boråsuppköpare. Rölakan är en tidskrävande teknik där inslaget av ull formar unika bilder genom att plockas in och snärjas. I Norden har tekniken traditionellt funnits framförallt i Norge och Island men varit sällsynt i Danmark liksom i övriga Sverige. Vävnaderna rymmer en rik och intressant mönsterskatt som under lång tid bearbetats och anpassats till tekniken och en folklig idevärld. Man var bunden vid traditionens ramar, men inom dessa arbetade skickliga väverskor med egna ideer och tolkningar, och unika, uttrycksfulla bilder uppstod. Georg Karlin, Kulturens grundare, pekar vid en utställning 1913 på att frihet och en viss rikedom är två viktiga förutsättningar för att ett konstnärligt skapande skall äga rum. Han menar att det var i trakter med självägande bönder och inte där frälsegårdarna fanns som de flesta och mest välgjorda och varierade rölakansvävnaderna tillverkades. Ett talesätt ger en liten aning om svårigheterna som frälsebonde: "hoagårds (huvudgårdens) klocka och hoagårds sked gör ingen lycklig och ingen fed". Kvinnor och män hade olika ansvarsområden, men i gränsernas skogsbygd arbetade både män och kvinnor mer flexibelt med flera olika saker. Det fanns enstaka krvinnor som målade bonader och möbler. När försörjningen tvingade familjen att finna nya lösningar så var det i första hand i skogsbygden som kvinnorna kunde ta vissa moment i saluslöjden, som att framställa bast till korgar eller måla mindre skrymmande saker. Skrin med karvsnitt från Skåne, Småland och Halland. KM 7378, KM 25208, KM 75629, KM 51, KM I 0151
sid 46
I
Karin Schönberg
