7 minute read

Carolina Söderholm I Formgivarna och folkkonsten I

En stolpknapp och ett striglakors som tillhört Henriette Coyet. Nyförvärv 2008. KM 91539, KM 91537

Folk.konsten och slöjden på världsutställningarna Utställningar där olika nationer möttes i fredlig tävlan och för uppvisning av det egna landets industri, jordbruk, turistnäring och så vidare, avlös te varandra med ungefär 5-10 års mellanrum under hela andra hälften av 1800-talet och en bit in på 1900-talet. Budskapet handlade mycket om att lansera en nationell identitet för en internationell publik. I valet av sådant som på något sätt kunde ses som specifikt för det egna landet låg allmog kultur n närmast till hands - det som i andra länders ögon kunde verka exotiskt, egenartat och främmande.

Utställningen i Wien 1873 bidrog i särskilt hög grad till att rikta blickarna mot den nationella textila hemslöjden. Tidningsreferat och rapporter vittnar om d n betydelse som just 1873 års utställning hade för upptäckten av den svenska allmogens textilskatt med dess "allt för länge förbisedda ursvenska mönster" (Tidskrift för Hemmet 1873:154). Det sades inget ~m var i Sverige de utställda textilierna kom ifrån - bara att de var "allmogearbeten" utförda av "Qvinnan af folket" (Tidskrift för Hemmet 1873:44). Det intressanta just då var ju trots allt att i det internationella mediabruset framhålla det nationellt svenska, inte det regionala. Men gissningsvis var det de skånska textilierna som dominerade. Det var de som redan då utan konkurrens var de m st uppmärksammade.

Folk.konsten och slöjden vässar den regionala profilen 1873 års utställning i Wien hade presenterat svenska allmogetextilier som uttryck för en nationell särart. Den regionala framträdde desto mer i den länsvisa presentationen av hemslöjden på den Allmänna konst- och industriutställningen 1897 och på den Allmänna konstindustriella utställningen 1909, båda på Djurgården i Stockholm.

Vid den Baltiska utställningen i Malmö 1914, exakt hundra år efter bildandet av det skånska hushållningssällskap t, visade ett drygt tjugotal föreningar och enskilda företag från hela landet upp sin slöjd i en generalmönstring av det bästa från norr till söder. För de sydsvenska landskapen blev det en triumfatorisk manifestation av framför allt Mahnöhus och Kristianstad läns starka ställning på den textila slöjdens områd .

I argumentationen vid de möten i utställningskommitten som föregick 1914 års utställning saknas de bombastiska lokalpatriotiska tongångarna. Det handlade mer om att framhålla Malmö som storstad på frammarsch och med internationella kontakter som gjorde platsen särskilt lämpad för en ny stor, utställning, lika stor eller större än den i Stockholm 1897. Däremot var det med storvulen självsäkerhet som Stina Rodenstam, en av hemslöjdsrörelsens pionjärer, hävdade att Skåne, som "i så många afseenden bland Sveriges landskap intager främsta platsen" också gör det "i fråga om hemslöjd, särskilt den textila" (Rodenstam 1915:614). Det var i den skånska avdelningen på den Baltiska utställningen man kunde finna "det praktfullaste, färgrikaste, mest mångsidiga och på samma gång det i tekniskt afse nde mest fulländade".

Här kunde man bland annat möta inredningstextilier av Bengta Eskilsson och Cilluf Olsson. Genom sin tidigare medverkan vid 1897 års stockholmsutställning och världsutställningen i Paris 1900 - där de båda fick guldmedalj - hade de varit med om att sprida ryktet om den rika skånska textiltraditionen till en bred allmänhet även utanför Skånes och landets gränser.

Museerna och den regionala särarten

Georg Karlin, Kulturens grundare, hade utblickar och förmåga att se den sydsvenska kulturen i ett internationellt, ja rent av globalt, sammanhang. I det regionala perspektivet strävade han efter att tydliggöra det för de olika sydsvenska områdena karaktäristiska. I ett nationellt perspektiv hade också Nordiska museet och Skansen med sina presentationer av hela landets folkliga kulturarv en stor betydelse för synliggörandet av det områdess.pecifika i folkkonsten. Som Stina Rodenstam uttryckte det: " ... för att rätt kunna fatta den ortskaraktär, som utmärker slöjden i den egna bygden, måste man också bli i tillfälle att göra jämförelse med andra trakters produktion" (Rodenstam 1927:71). Och den möjligheten fann hon just på Nordiska museet med dess landskapsvis ordnade utställningar, som sedan invigningen av den nya byggnaden på Djurgården 1907 lockat stora skaror av hemslöjdsintresserade.

Det hade börjat redan på Drottninggatan i Stockholm, i de lokaler där Nordiska museets grundare Artur Hazelius hade ordnat sina utställningar, som då, på 1870-talet, ännu gick under namnet Skandinavisk-Etnografisk Samling. Här kunde besökaren möta en värld långt bortom Drottninggatans larm, en värld gestaltad i en rad utvalda utomhusscener och stuginteriörer, befolkade med naturtrogna vaxdockor i folkdräkt. Skåne representerades av en interiör från Ingelstad. Den återskapades sedan i den nya museibyggnaden på Djurgården 1907, där den också fick sällskap av ytterligare en skånsk interiör, från Skytts härad.

Halland representerades i museet vid Drottninggatan av en interiör från en ryggåsstuga med bonadsmåleri och väggfast bänk i vran. Interiören, förmodligen den mest kända och oftast reproducerade, visades också på världsutställningen i Paris 1878, där den "ådrog sig vhlförtjänt uppmärksamhet", enligt samtida vittnesbörd (Andersson 1978:136). Utställningskonceptet med hela stugmiljöer upprepades vid den lantbrukshistoriska utställningen i Malmö utställningssommaren 1914 med tre tillfälligt uppförda ryggåsstugor från 1700-talet, fyllda med originalföremål.

Det sydsvenska allmogehemmet I utställningar, forskning och litteratur spreds bilden av det för Sydsverige karaktäriserande i fråga om bostadsskick och heminredning. Och i den bilden har möbler med koppling till den sydsvenska textiltraditionen haft en särskilt stark förankring. Kistorna var förvaringsplats för hemmets textilier, för alla de "täcken, agedynor, drättar och jynnen i konstvävnad, som i den skånska allmogens hem brukats både i helg och söcken, och som ... spritt hemtrevnad och en måhända omedveten konstnjutning" (Coyet 1922:1) och som långt fram i tiden "bevarats under lås och bom i hemmens tunga, blomstermålade bröllopskistor" (Coyet 1916:8).

I exponeringen av de sydsvenska textilierna på 1914 års utställning ingick flera autentiska gamla målade kistor som för att understryka sambandet mellan textil rikedom och kistans traditionella roll som textiliernas förvaringsplats. En älfylld kistkammar ar n måttstock på hemmets välstånd. Och medan man i övriga delar av landet över-

Här visas en stor mängd skånska t tilier i olika tekniker vid Skånska textilutställningen i Köpenhamn 1886. Kulturens arkiv XXI: 123 Johan Knutsson I sid 17

gav kistan till förmån för de mer modebetonade stora förvaringsskåpen så fortsatte man i de södra landskapen att värna kistan som en traditionsrik möbel med ett starkt symbolvärde. Dalarna har sitt skänkskåp med kurbitsmåleri och Jämtland har sitt med draperi- och blomstermotiv. Sydsveriges mest typiska allmogemöbel är den målade kistan, vars olika bygdekaraktäristiska inslag från Blekinge i öster till Halland i väster är noggrant kartlagda.

De högryggade karmstolarna med armstöd och halmsits var specifika för den sydsvenska möbelkulturen. I Skåne kallades de för "lännastolar" och försågs vid högtidliga tillfällen med en sittdyna, ett så kallat jynn eller hyende. De har tillkommit under påverkan från olika håll: kronstolar av engelsk modell tillsammans med en ornamentik som hämtats från såväl sättugnsplattor som från de riksvapen med k-ungliga emblem och heraldiska lejon som blev så vanliga i de sydsvenska kyrkorna efter försvenskningen (Knutsson 2001 :145). Fast det var ing t man framhöll i de tidiga museivägledningarna. Där betonade man hellre de riktigt ålderdomliga dragen, som karvsnittsdekoren och de höga uppskjutande ryggstolparna (Karlin 1918:338).

I den svenska allmogens möbelhistoria har renässansen spelat en avgörande roll - främst genom de kyrkliga inredningarnas påverkan. Och det gäller inte minst det sydsvenska området. I de före detta danska landskapen är det färgsättningen och formspråket hos den danska renässansens kyrkoinredningar som satt sin prägel på bland annat de hörnskåp med öppen mellandel som i sydvästra Skåne tillverkades under några decennier kring 1800-talets mitt. Dessa så kallade änglaskåp kom tidigt att inbegripas i bilden av det typiskt skånska bohaget. Den grafiska formgivningen av omslaget till Svenska Turisiflireningens Arsskrift 1919, med Skåne som tema, visar en fri komposition av Ossian Elgström. Där samsas flamskvävnadsmönster med detaljer hämtade från änglaskåpen, som renässansens tvåbandsAäta, "kattasvans" eller "ingelstadsAäta" och den änglafigur som gett skåpet dess namn.

This article is from: