Kulturens årsbok 2009

1950- och 60-talens accelererande konsumtionssamhälle med sina artificiella plastmaterial och färger födde emellertid sin egen motrörelse. När Boda glasbruk 1953 anställde en ung Erik Höglund var det med det uttalade syftet att han i den hårdnande konkurrensen skulle förnya brukets designprofil. Satsningen gav också utdelning.

Höglund var vad man skulle kunna kalla en rebellisk traditionalist. I sin formgivning blickade han bakåt i tiden, men resultatet blev provocerande modernt. Hans blåsiga och färgade glas, sigillprydda karaffer och figurblåsta vaser var influerade av 1700- och det tidiga 1800-talets folkliga glaskonst. På liknande sätt tog hans svarvade furuljusstakar och fantasifulla smideskonst fasta på kunskapen hos bygdens snickare och smeder, yrkestraditioner på utdöende. Senare har formgivare som Ulrica Hydman-Vallien knutit an till folkkonstens berättarglädje i sin färgstarkt dekorerade glaskonst, fylld av stiliserade växt- och djurmotiv. är det sena 1960-talet politiskt radikaliserades fick det unikt tillverkade konsthantverket återigen problem. Globala frågor som svält, krig och internationell solidaritet seglade upp på agendan, och den handgjorda keramiken, textilen och glaskonsten betraktades med misstänksamma ögon som världsfrånvänt självförverkligande. Det tidiga 1970-talets miljödebatt innebar dock en vändning. I ljuset av de växande sopbergen och plastindustrins gifter, liksom kritiken av de internationella storföretagens exploatering av arbetskraft och miljöresurser, framstod det traditionella hantverket med dess småskaliga tillverkning och naturmaterial åter som ett positivt alternativ.