Tommy Olofsson
r Schwachheit" Geniet är alltså ett naturbarn, som i kraft av sin
ofelbara intuition kan skapa konstverk, vilka utstrålar en frisk sinnesglädje, obesmittad av tillkämpad kultur. Den geniala människan skapar på samma sätt som naturen själv, av inre nödvändighet och i enlighet med det egna kynnets lagar. Geniet är barnsligt och uppfattar konsten som en lek utan anspänning. Denna barnslighet hänger samman med frånvaron av beräkning och effektsökeri. Det naiva geniets oproblematiska förhållande till litterära stilgrepp fangar Schiller i en formulering som ger associationer till Saussure och modern lingvistik. Enligt Schiller skriver den naiva på ett sätt som gör att tecknet försvinner in i det betecknade, "wo das Zeichen / ganz in dem Bezeichneten verschwindet" Schillers skrift handlar huvudsakligen om den naiva diktaren. Vilket utrymme blir då över åt den sentimentala, då det bara är den naiva som kan vara genial? Den omedelbara samklang med verkligheten som Homeros, Shakespeare och Goethe uppvisar, skiljer dessa naiva genier från den sentimentala diktaren, som är idealist och som varken kan eller vill avhålla sig från att göra världens skeenden till föremål för moraliskt engagemang. Den moderna kulturmänniskan har fjärmats från naturmänniskans sinnliga harmoni, har avlägsnat sig från det naturliga och fatt sina sinnen grumlade. Hon är splittrad, men har i gengäld utvecklat k_ulturellt präglade föreställningar om gott och ont, detta till skillnad från deJl.Jlaiv<!_ dikt~ren som aldrig blir förvåna eller riktigt upprörd av någonting unaersolen. De sentimentala diktarna är aldrig några genier, menar Schiller, därför att deras medfödda anlag har deformerats av kulturen. Sådana diktare drivs att i idealistisk anda bearbeta kulturen och kritisera den så att den åter ska närma sig det naturliga. En sentimental diktare kan i och för sig vara lika begåvad som en naiv, men hans eller hennes talang har, så att säga, ockuperats av villkorliga och tidsbundna kulturella föreställningar.
s. 55
