Bröllopsgåvan ett forna tiders bosättningsbidrag GUNILLA KJELLMAN
Bröllopet utgjorde i första hand festramen för två unga människors inträde i en ny livsfas. Många av de gamla folkliga festsederna kan förklaras utifrån denna bröllopets karaktär av rit-de-passage-situation. Men bröllopet innebar också en sammanjämkning av två familjer och släkter och av den anledningen frigjordes andra, mer materialistiska kvaliteter i högtidsfirandet. I detta sammanhang kunde festen utgöra bekräftelsescenen i ett ekonomiskt familjedrama, som hade sin spänningsladdade upptakt redan under »kännings-» och förlovningstiden. Föreningen mellan de båda unga kunde då mer framstå som en »förmögenhetsinvestering» eller »jordtransaktion» än en förälskelsens naturliga följdhandling ä. la känt nutidsmönster. Detta innebar dock inte, att folket i gemen bortsåg från kärleken som en bärande kraft i äktenskapet. Men med sin verklighetsnära inställning till livet och med sin påtvungna ansvarskänsla inför gård och egendom ansåg i varje fall den jordägande bondeklassen, att kärleken var något som fick växa fram så småningom genom de många vardagarnas gemensamma arbete i nöd och lust. Jacob Kulles tavla »Hemgiften» utgör i sin allvarsmättade enkelhet en lågmäld, men tydlig demonstration av denna äktenskapets ekonomiska sida. Innan förlovning, lysning och bröllop kunde ske, skulle hemgiften - vanligen kvinnans, men inte så sällan också mannens, materiella tillskott till det nya gårdshushållet - synas och diskuteras. Konstnären har i sin folkliga tolkning fångat något av situationens underliggande spänning och de uppenbara motsättningar, som föregick många sådana här uppgörelser. Folktraditionen är full av anekdoter om snåla bönder som grusade de ungas framtidsdrömmar genom att inte acceptera en erbjuden hemgift. »Får inte jänta' med sig den bästa koe'n och suggan i lagår'n, så kan hon löpa all världens väg», kunde det låta. • 95
