EVA LILLIENBERG OLSSON: Kär och valhänt - om friar -och fästmögåvor

om friar- och fästmögåvor

EVA LILLIENBERG OLSSON

De gåvor som de giftaslystna pojkarna gav till sina utvalda har varit av mångskiftande slag. Den allra första gåvan från en pojke som ville »känna sig för» kanske bestod av marknadskarameller eller en sked av snidat trä, som kunde delas ut till flera tänkbara fästmör. Efter hand som kärleken tilltog, besvarades och offentliggjordes kunde gåvorna blir mer dyrbara, t ex schalar, handskar och psalmböcker, som köptes på någon marknad. Psalmböckerna var ofta bundna i skinn och med pressad och förgylld dekor som inte lät någon sväva i tvivel om de goda avsikterna: två händer som förenas, hjärtan och orden »Med Gud och Dig trolofwar jag mig» eller »Tag Denna af En trogen Hand till Ett Ec.:kta Kärleks Band». Om fästmannen inte var händig var sådana gåvor lätta att ta till. Dessa saker förvarades med fördel i ett skrin eller ask med vacker dekor, ofta överlämnad som gåva samtidigt med innehållet. Den handaskicklige kunde själv förfärdiga skrin eller textilredskap som skäkteträn, skäktstolar, rockblad eller linfästen, skyttlar och vävspännare, mangeldon eller andra bruksföremål som lerslättor, klappträn och räfsor. Motivvalet blev ofta blommor och hjärtan.

Uttrycket från Roslagen att »ju vackrare utkrusat, dess kärare fästman» speglar omsorgen om att gåvan verkligen skulle få ett kärt mottagande. Detta betyder förvisso inte att fästmannnen alltid själv förfärdigade sin gåva. V ad skulle man göra om man var kär och valhänt i en tid då man »Sa det med gåvor»? Det var inte ovanligt att man överlät till någon som var särskilt skicklig att mot betalning tillverka och dekorera gåvan. Det var sannolikt densamme som fick i uppdrag att må.la gratulations- och minnestavlor. I Hälsingland har man kunnat spåra viss dekor till kända möbelmålare. Man kan se på föremålet om det är gjort med van hand eller med mer vilja än förmåga. Det är en fröjd för ögat att se på utförda dekorer, målade eller skurna. På somliga skäktknivar och nystpmnar

Fästrnögåvor. Skrin, år 1812, KM 45.874. Silkeschal, KM 61.106. Psalmbok, KM 53.986 :2. H andskar, KM 40.

finns vackert utskurna detaljer med ärtstora kulor i, som skramlar vid användningen för att göra ett kanske många gånger enformigt arbete mera lustfyllt.

Det råder viss oklarhet i begreppen fästmansgåvor och fästmögåvor. En fästmansgåva kan egentligen vara en gåva från fästmannen, men här har jag konsekvent kallat sådana för fästmögåvor, såsom gåvor till fästmön. Gåvorna till fästmannen har så gott som uteslutande varit textilier och då i huvudsak skjortor, strumpeband och broderade hängslen, men om sådana har jag inte haft för avsikt att skriva.

De fästmögåvor som lämnat flest spår i Kulturens samlingar är sådana som har med den kvinnliga husfliten att göra. Många av dessa och andra sysslor utfördes som gemensamhetsarbeten där »hela byn» deltog. Lerslättorna användes av kvinnorna när de skulle göra husets nyslagna lerväggar släta och fästmöräfsorna togs fram vid slåttern. Då var det brukligt att flickan räfsade ihop det hö som fästmannen gått före och slagit. Vid sådana tillfällen kunde man visa upp sitt fina redskap även om det brukar sägas att man slet mest på

Redskap för varierande slag av kvinnligt arbete. Räfsa, KM 38.1 58 :2. Lersbtta, KM 44.521 . Klappträ, KM 2.396 och KM 56.755. Mangelbräde med hästfonmt handtag, KM 35.078:2 och d:o med karvsnitt, KM 17.169.

ett enklare redskap. Slitaget på fr. a. en stor mängd rikt bemålade skäkteträn med kvinnors initialer i Kulturens magasin motsäger detta, men man får hålla det för troligt att det är en senare generation som stått för användningen.

Den äldsta gåvotypen är mangelbräden, som användes tillsammans med en rund kavel. Kulturen har i samlingarna några mangelbräden som daterar sig från 1600-talet. Dessa äldsta är omålade, men de har en rik dekor av plattskärning, tandsnitt, beslagsornamentik eller karvsnitt och ibland en kombination av dessa tekniker. Typen har använts i burgnare hem. På 1700-talet utvecklades handtaget till formen av en häst och bland dessa finns på Kulturen exemplar som utrustats med en liten tagelsvans!

Platta rockblad och spirformade linfästen har båda till uppgift att hålla uppe lintotten vid spinningen. Sådana finns med genombruten dekor och konstfullt gjorda sniderier, som egentligen genom sin skönhet skulle kunna avhålla spinnerskor från att uträtta sina sysslor då dekoren inte syns när man satt upp och bundit linet om dem!

Skäktknivar finns det i hundratal på Kulturen. Det förefaller ha

Fästmögåvor avsedda för textilt arbete. Rockblad med snidad och målad dekor, KM 6.742. Nystpinne, KM 260. Skäktfot, KM 21.724. Snidade linfästen, KM 560 och Km 205. Vävspännare med ristad dekor, KM 33.031. Skäktkniv med infälld spegel, KM 14.059.

varit den vanligaste bland gåvor till en flicka under 17- odi 1800-tal av mängden att döma. Somliga skäkteträn har stora halvmåneformiga blad, andra mer sabelformade eller nästan rektangulära. Formen har i många fall varit lokalt präglad, men tillverkarens fantasi och skicklighet har givit stora variationer i dekoren. Några har till och med försetts med en liten infälld spegel för att vädja till den kvinnliga fåfängan.

Vid de lägerskolor som Hörjelgården och Kulturen bedriver i ett pedagogiskt samarbete låter vi skoleleverna arbeta med tre av linberedningens olika moment: bråkning, skäktning och häckling. Vid skäktningen av det bråkade, eller brutna, linet slår man av veden som ännu fäster vid tågorna (fibrerna). Det gör man med linet vilande över en skäktfot. Avfallet kallas skävor. Vid demonstrationen kan jag aldrig låta bli att hålla upp en målad skäktkniv med initialer och fråga hur många av barnen som sett en sådan förut. Så gott som varje elev, åtminstone de av svenskt ursprung, har sett en sådan »på

Skäktknivar med varierande form och dekoration. Vänstra raden uppifrån: KM 594, KM 1.320, KM 684, KM 16.401. Högra raden uppifrån: KM 37.562, KM 638, KM 634, KM 20.709, KM 1.691.

väggen» hos någon äldre släkting. Men ytterst få kan säga vad den använts till eller vad bokstäverna som finns på dem står för. Det visar att kunskapen om våra en gång så vanliga föremål håller på att gå förlorad. Samtidigt stärker just detta motivationen att hålla den levande!

I Kulturens tidigaste insamlingsperiod intresserade man sig föga eller sällan för den sociala kontexten, dvs hur, var och av vem ett föremål tillverkats och använts. Här har en mängd information gått om intet, men när man går igenom katalogkorten över föremålen finner man att somliga föremål plötsligt får liv. På ett rikt dekorerat skäkteträ från Linderöd där ingen möda sparats på vare sig skulptering, karvsnitt, ristning eller målning har tillverkaren målat en liten rektangel med brutna hörn. Här får man känslan av att en friare haft skäkteträt »i beredskap» och väntat på att få måla dit en flickas initialer. Eller har där funnits initialer, som bliyit övermålade sedan han fått korgen? Årtalet 1840 står kvar i rutans underkant.

I samlingarna finns två till formen lika klappträn som enligt givarens uppgift »tillverkats av en man i Komstad». De har tillhört två systrar, varav den ena är givaren. Den andra hette Anna Anders Dotter. Hennes klappträ har målade rosor mot ljust grågrönt och ett rött fält med AAD 18 81 målat i guldfärg. Anna förefaller ha förblivit ogift varför det sannolikt inte är någon fästmögåva utan kanske en konfirmationsgåva till en piga, som nu ansågs vuxen att deltaga i arbetslivet. Däremot har givaren, hennes syster, Marna Jönsson, genomgått ett byte av efternamn. På hennes klappträ är målat MA 1888. Här har vi exempel på att stadsmässigheten under de sju år som gått mellan 18 81 och 18 8 8 slagit igenom i familjen - Marna har släppt bokstaven D i sina initialer och sedan tagit mannens efternamn. Det var också under denna tid som industrialismen tog fart och kommunikationerna förbättrades. Massproducerade föremål blev eftertraktade och seden att framföra sitt budskap med en handgjord gåva till en flicka i närmsta grannskapet kom definitivt ur bruk.

Av initialerna på en del redskap kan man utläsa att just den kvinna som föremålet en gång var ämnat för är samma som skänkt eller sålt det till Kulturen. Ibland ser man att de angivits som »änkan» eller »hustrun». Man kan fråga sig vad som kunde förmå en kvinna att lämna ett så kärt redskap ifrån sig, i synnerhet som mannen inte längre fanns i livet. I samlingarna finns ett brunmålat skäkteträ med blomsterslingor som skänkts 1883 av änkan Sissa Pers Dotter i Arkelstorp. Hennes initialer SPD liksom årtalet 1831 är också påmålade. Hon hade haft sitt skäkteträ i 52 år när Georg Karlin förvärvade det till sina tidigaste samlingar. Om Sissa hade blivit ombedd att berätta vem som tillverkat det och i vilket stadium i relationen till den tillkommande som hon tog emot det, skulle vi haft en större inblick i hur det förhåller sig med begreppen friarrespektive fästmögåvor.

Referenser

Svensson, Sigfrid 1931: Friaregåvor och trolovningsskänker. Svenska Kulturbilder del IX och X, Stockholm. Mickelsson, Hilding/Svensson, Ingemar 1977: Friargåvor och annat grant,

Helsingborg.