Bröllopsseder i Sverige en översikt NILS-ARVID BRINGEUS
Bondbröllopet som svenskt ideal Ingen händelse i människolivet har fått så mycket utrymme i sockenbeskrivningar och folklivsskildringar som bröllopet (jfr Bringeus 1961). Det förklaras måhända av »det ovanligas betydelse» för att tala med folkloristen C.W. von Sydow. Ett bröllop var ingen vardagshändelse utan ett evenemang som man såg fram emot länge och som man efteråt återvände till i minnet. Alltjämt intar ju bröllopsfotona hedersplatsen i hemmet. Men i litteraturen har varken högreståndsbröllopen eller de borgerliga bröllopen fått samma uppmärksamhet som bondbröllopen. Redan på drottning Kristinas tid firade man bondbröllop vid hovet. Fingerade bondbröllop var tidigt ett omtyckt inslag i förlustelserna på svenska herrgårdar (BergmanHals 1947). Under sin dalaresa 1734 gör sig Carl Linnaeus ständigt underrättad om hur det går till vid bröllopen. Från Floda berättar Anders Tidström 1765, att hans vägvisare i prästgården »roade de närvarande därmed att han klädd till bondebrud, visade oss landsens sed i det målet både i kläder och åthävor. Det försäkrades dock, att de riktiga brudarna i det senare avseendet äro nättare och complaisantare, än han nu var» (Tidström 1970:142). Vid majfesterna på 1840-talet, föregångarna till senare tiders studentkarnevaler~ anordnade studenterna både i Uppsala och Lund bröllopståg med kläder upplånade i hembygden. År 1858 anordnade skånska nationen ett stort bondbröllop »i fullkomlig enlighet med bruket på landsbygden» (Bringeus 1966 :45 f., 66 f.). Vid seklets mitt far Dilsseldodmålarna land och rike runt för att måla kronbrudar. Ofta finner de det bekvämt att håila sig med egen rekvisita. Det viktigaste var inte den etnografiska troheten, utan att målningarna blev så pittoreska som möjligt (Bringeus 1990 :130 ff.). Med skalden C.W. Böttigers lustspel »En majdag i Värend», uppförd på Kungliga teatern 1843, fick nationalismen sitt genombrott 22
