Bröllopsmåltid INGRID NORDSTRÖM
»Hur vill jag ha mitt bröllop? Traditionellt och stilenligt? Anspråkslöst och intimt?» Frågorna ställs i en nytutkommen bok, Livets fester (Alfredsson, K & Henning, B, 1992). I vår tid är valet »fritt» att förverkliga personliga önskemål och drömmar. Men även om det är vår tids kulturella mallar som styr valet, finns »traditioner» inbäddade i föreställningarna om hur en riktig bröllopsfest ska utformas. Traditioner kan inte direkt översättas från en tid till en annan men bilder av »hur det var förr>> kan ge sammanhang mellan generationer och ritualer kan omladdas med ny och föränderlig mening. I bondesamhället var bröllopsmåltiden en manifestation som hämtat förebilder från de högre stånden. Inget festtillfälle har blivit så omskrivet som detta :· En övergångsrit för brudparet och en lika tydlig prestigemarkering för värdfolket men även för gästerna. Låt oss därför följa tre skånska folklivsskildrare till tre olika bröllopsgårdar. De gör visserligen inga direktreportage - de berättar först flera decennier senare om hur kalasen gått till. Istället har de en gemensam önskan att skildra det traditionsrika allmogelivet från de utsiktspunkter som deras »nutid» i 1840-1870- eller 1880-talen gett dem. I minnenas spegel ser de ståtliga gillesbord i välbärgade gårdar i skånska slättbygder och de ser människor infogade i ritualer, mycket olika vardagens vanor.
Socialt skådespel Scenen är en by i Skytts härad i Skåne vid början av 1800-talet: Bröllopsföljet, »Stassen», har återvänt till bröllopsgården efter vigselceremonin. Alla som bodde i byn gick hem till sitt för att invänta inbjudan till kalaset, överbringad av särskilda bjudare. Seden krävde att gästerna först efter tre invitationer infann sig till festen. Så tydligt avtecknar sig övergången från vigseln till bröllopsmåltiden i de 136
