Till ett vård tecken ...
När vi holländare gifter oss, flyttar vi förlovningsringen från vänstra ringfingret till det högra, påpekade en delegat vid ett internationellt museimöte i Haag häromåret, a propos ett informellt samtal om seder och bruk beträffande förlovnings- och vigselringar. Han noterade också att en närvarande yngre svensk kvinnlig museichef, som enligt traditionen hos oss bar två släta guldringar på sitt vänstra ringfinger, uppfattas som änka i Holland. Uppgifterna är karakteristiska för den förvirrande blandning av traditioner som har uppstått i olika länder och som har sitt ursprung i varierande tillämpningar av såväl romersk som germansk och kanonisk rätt. I det medeltida Sverige förekom ring.a r i de fäste- eller trolovningsgåvor, som den blivande brudgummen hade att erlägga för att giftermålsavtalet skulle bli rättsligt bindande. Enligt Lizzie Carlsson i arbetet »Jag giver dig min dotter» omtalas silverskedar, ring, kedja, bälte, huvudkrans m m som fästegåvor till bruden under 14-, 15och 1600-talen. Inom avtalets ram ingick också att fästeparet i vittnens närvaro lade händerna samman i ett handslag. Den katolska kyrkan och - efter Västerås recess 1527 - den lutherskt reformatoriska stred länge förgäves för att den kyrkliga vigseln skulle ersätta den världsliga trolovningen som rättsligt instrument. Först genom 1734 års lag blev vigseln en handling med rättslig verkan. Ringen - ett obligatorium vid den kyrkliga vigseln - är en trohetspant med ursprung i romerskt rättsbruk, där ringen användes som pant och bekräftelse på ingångna avtal. I svenska kyrkans vigselformulär av idag har ringen samma betydelse: »0 Gud, du som är alltings skapare och Herre, I välsigna NN och NN i deras äktenskap. I Låt dessa ringar>> (denna ring) »för dem vara tecknet I på deras löften om ömsesidig kärlek och trohet. I Genom Jesus Kristus, din Son och vår Herre.» I den borgerliga vigseln, införd 1908, 125
