Om bruddräkter BRITTA HAMMAR
Giftermål är en betydelsefull handling och en glädjande händelse, vilken nu som förr ger anledning att samla släkt och vänner till fest. Vigselakten är idag ofta inte början till en livslång gemenskap utan en bekräftelse på ett redan stadigvarande förhållande, som kanske resulterat i ett eller flera barn. Ståtliga kyrkbröllop har åter blivit vanligare under 1980- och 1990-talen med högtidsklädd brudgum, brud i vitt, tärnor och marskalkar och brudnäbb, där parets eventuella barn ofta ingår. Att sväva uppför mittgången till dånande orgelmusik, iförd frasande vitt siden och skira spetsar, strålande vacker och centrum för allas blickar är en dröm som många kvinnor vill se förverkligad. Stora summor läggs ner på brudstassen. Man kan välja attt sy själv, låta tillverka, köpa färdigt, låna eller hyra, allt efter råd och lägenhet som man gjort i många sekler. Modellerna följer rådande modestilar, men kjolen brukar gärna sys med släp - ju längre dess pampigare bröllop. Kungliga brudar brukar ha meterlånga släp. Att bruddräkten är vit, förefaller idag alldeles naturligt, men så har det inte alltid varit. Före 1800 gifte man sig i rådande högtidsdräkt, det vill säga de plagg som man sedan kunde använda vid festliga tillfällen också efter bröllopet. Även den vita brudklänningen är från början en ren modeföreteelse inspirerad av det sena 1700-talets stora antikintresse och romantiska natursvärmeri. I början av 1800-talet liknade kvinnosilhuetten en antik pelare, där den förhöjda midjan och det utbyggda axelpartiet antydde kapitälet. Kroppens former skulle anas och helst ses genom klänningens tunna, lätta tyg och underkläderna begränsades av förståeliga skäl till ett minimum. Klännningarna syddes gärna av vit bomull. Bomullen hade fram mot 1700-talets slut varit en lyxartikel förbehållen de rika men i och med att den amerikanska bomullen dök upp på marknaden sjönk priserna avsevärt. 113
