Nils-Arvid Bringeus Från stilkonst till folkkonst

fabriksmässigt dag ut och dag in kolorera nämnda träsnitt i de mest lysande färger mest i rödt, grönt, gult eller blått. Liksom fattige familjer nu göra tändstickslådor, färglade de då taflor" Färgerna uppges ha varit hemmagjorda växt- eller saftfärger till dess färgindustrin erbjöd billiga alternativ i grälla färgskalor

Att använda färdigskurna schabloner var ett annat sätt att rationalisera färgläggningen, och vi måste räkna med att detta förfaringssätt också brukats i den lundströmska kistebrevsproduktionen. På tal om färgläggning av kistebrev berättar N.P Osberg i sina minnen från 1820-40-talens Lund att makan till dåvarande direktör Berling själv deltog i arbetet med att färglägga bladen och att hon vid något tillfälle skulle ha ropat till sin man: 'Far, far, ska ja måla Jerusalems kong mä gröna böjser?"

Distribution och försäljning

Ett annat led i Lundströms ambitioner att göra kistebrevsframställningen mer lönande var att använda bladen som betalningsmedel. Från 1821 arrenderade han Strömsholms pappersbruk och genom att förse sina kringvandrande lumpsamlare med kistebrev, som dessa lämnade i utbyte mot lump, kunde råvaruförsörjningen vid bruket säkras till ett lägre pris än vad som annars varit möjligt, samtidigt som den höga omsättningen av kistebrev säkrades. Ur lönsamhetssynpunkt hade Lundström därmed nått det optimala: av lump gjordes papper, på papper trycktes "tavlor", som sedan lämnades i utbyte mot lump.

Boktryckare Lundströms yngste son Carl Frans Lundström har i sina "Minnen från mitt förflutna liv' (upptecknade 1897-1905) även berört sin tjänstgöring i faderns tryckeri på 1830-talet. För att kunna skaffa sig en biförtjänst hade den unge Lundström föreslagit fadern att låta honom "sälja mot provision till köpmän i Göteborg av det papper han tillverkade vid Stensholms pappersbruk. Han gick med nöje in därpå och jag fick prov, huvudsakligast av de olika sorter skrivpapper, som där tillverkades Vidare, då jag sett hemma, huru samma bruks kringvandrande lumpsamlare köpte av i synnerhet kolorerade träsnitt, - men även s.k. 'visor och historier', så vände jag mig till en köpmansfirma W & A. i Göteborg, som hade ett pappersbruk en halv mil därifrån i

Mölndal, dit en hop dylika lumpsamlare levererade lumpor och fick denna firma att göra ett mindre försök, om ej även dessa skulle kunna med fördel tillbyta sig lump mot sådant. Försöket utföll så till belåtenhet, att W & A. inom kort kunde rekvirera allt emellanåt ej mindre än l 0 ris [ 4. 800 st] dylika tavlor i sänder och jag minns ej huru stort kvantum visor och historier" Från denna massdistribution av kistebrev till de mindre tryckarnas återförsäljning var däremot steget stort.

Det vanligaste sättet for en tryckare att få avsättning for sina kistebrev var att sälja i parti till en mellanhand som sedan svarade for direktförsäljningen till kunden. I städerna svarade bokhandlarna for en stor del av försäljningen medan landsbygdens folk mest försågs med kistebrev genom gårdfarihandlare, kolportörer och "visgubbar" Redan när de första träsnittstavlorna dök upp på 1700-talet var hemförsäljning eller s.k. trösklaköp av största betydelse for deras spridning på landsbygden. Även på marknadsplatserna förekom en livlig försäljning och i de trakter där bilderna användes som julprydnad var den särskilt omfattande före jul.

Från en meddelare i Bräkne härad i Blekinge, född 1860, får vi följande insiktsfulla skildring: "De som-voro av utländskt ursprung tillhandahöllos i äldre tid av knallar både vid trösklaköp i hemmen och på marknaderna. De som trycktes i Karlshamn och Jönköping och som av många värderades mera derfor att de alltid innehöll någon förklarande text. Men voro sämre utförda, och saknade de lysande anilinfärger varmed de utländska prytts varför dessa sednare gingo bättre i handel hos ungdomen som mest 'tittade på di granne färgerna!' Dessa svenska hade även enskilda knallar till salu. Men såldes mest av våra ortkrämare. De så kallade: 'sladdakrämarna' eller lumpsamlare som brukade ha ett litet handelslager med sig i en äska var de gingo fram såsom knappar, häkten och hakar, synålar, strumpstickor, sylspett och ibland 'arsenik' Af dessa köptes svenska julabrev Priserna varierade allt efter köparens begär, som de flesta krämarne mästerligt forstodo att bringa till högsta höjd. Samma slags julbrev som vid trög handel köptes for l 0 styver kunde vid en mera gynnsam högkonjunktur gå till 12 skilling. Sällan mera! Vid marknad kunde en köplysten fyllbult få betala 3 daler for precis samma sak."

Många av de mindre tryckarna har med säkerhet själv tagit

XXVII ©t11&&•.01uacnc111 (ffct att gllra ·!l1lll)la roldn 111111a od) lföna.

frdn !;to{f11n.)

01\> bonn h!rrg (lupogolfrott fdd'/,

I\llu ,, fh!I onnot 0111 t"1tUan bli 1 I :

"Gubbkvarnen eller konsten att göra gamla män unga och sköna" Kistebrev tryckt hos J. P Lundström i Jönköping 1843. Kulturen utan inv.nr.

XXVIII Nattvarden. Litografi tryckt hos Oehmigke & Riemenschneider i Neu-Ruppin, 1850-talet. KM 44.969: 11

- !('014 (ijctr4iu$

XXX "Christi uppståndelse" Kistebrev utfört av bonadsmålare från Sunnerbo-skolan, 1800-talets början. Kulturen utan inv.nr.

XXXI "Ungkarlslivet" och "Äkta livet" Litografi tryckt hos P. A. Huldberg i Stockholm 1852. KM 20.475.

ltttgf ttrletiftutt.

mon olbrig finner, \lln. fom fftr t>å IDlOUQtll not Jlll{tflln bet f)Olllnft binntr 1 rolångcn bro Por! går ber i q1unf. mot bet btt -91U bin monihuer niir fiirfot; 9lti f1'itt big neb 1uinb fl!I 1uö11brr, C$toµpo bin µipo odJ rlit, rolötcr på bin bu någon rolnnltr 01i) öm odJ 1uorm, 9mnn µipon i bin ficPn 01'1) big fortöj 1uib Pi<fono barm. IDlir tltlr onfargruub bin 111ofo C$1>rgcr110 ej iinbå föröf. bin pipn bå tiUbofn, ®toppa µå od) tliub od,) röt.