Från blaggarnssärk till nylontrosa, Sven T. Kjellberg r

sidor försett med förklarande texter, så att ingen skulle behöv,a sväva i tvivelsmål om hur man använde detta nya tvättmedel eller vilka fantastiska och tmdergörande egenskaper det hade. Man får dock inte glömma, att de billigaste och vanligaste rengöringsmedlen, såpa och soda, uteslutande såldes i lös vikt ur rejäla laggade trätunnor.

På hyllorna i en sekelskiftesbutik fanns många typer av flaskor, standardförpackningar för öl, vin, ättiksyra, ättiksprit, munvatten, salubrin och bläck. Flaskorna för munvatten, flytande tandpasta och andra mindre livsviktiga preparat hade fantasifulla former, påkostade kapsyler och uppseendeväckande etiketter. ölflaskorna var mörkbruna, rundhylta och oansenliga, men de gick åt ändå.

Winborgs ättiksprit och Perstorps ättiksyra säljs numera i något annorlunda flaskor än på den tiden, men de ordrika etiketterna används fortfarande och är i stort sett oförändrade sedan mer än 60 år tillbaka.

En annan etikett, som trotsat alla moderiktningar, är Liljeholmens gula, rikt medaljprydda ljusetikett. Även formen på paketet är urgammal. De ljuspaket, som ligger i Kulturens hökeri, ser i stort sett ut på samma sätt som de som säljs i affärerna i dag, och hade man kommit in i en butik på mitten av 1800-talet skulle man ha fwmit samma typ av paket med likartad etikett.

Nestorn bland konsumentförpackningarna är tobakskardusen. Ännu vid sekelskiftet levde många av de gamla märkena kvar: Hoppet, Ankaret, Chandeloupe, Proberaren, Dalkullan och Gefle Vapen som gjorts odödlig genom Fänrik Ståls sägner. Smyckade med sina folkliga bilder med välkända motiv måtte de ha älskats av många generationer piprökare.

Det är inte helt korrekt att säga att all standardförpackning av livsmedel kom sent, ty då glömmer man konservburken. Efter 1875, då man kunde framställa burkarna maskinellt, blev den en allt vanligare vara i affärerna. I ett hökeri vid sekelskiftet såg man mest ansjoviskonserver. Var man kräsen och hade gott om pengar kunde man emellertid

redan då finna sådana konserverade läckerheter som chateaubriand, hotch-potchsoppa, gåsleverpastej och rökt HaJmstadlax i olja.

Den undersökning som Kulturen gjort i samband med rekonstruktionen av hökeriet har givit ett rikt material i form av fotografier, uppteckningar och butiksinventarier. Samtidigt visar undersökningen, vilka uppgifter som finns och att ännu mycket arbete återstår, främst i att söka rädda gamla varor och arkivalier, som kan fullständiga bilden av sekelskiftets hökerier och hjälpa till att belysa detaljhandeln överhuvudtaget.

EVA PERSSON

l Ordbok över Svenska språket utg. av Svenska Akademien. Lund 1933· 2 Lagerström, M. Stockholms Stads Ordinantier . . . I Sthlm 1731 s. 41 . 3 Utdrag utur alle ifrån 1739 års slut utkomne Publique Handlingar ...

III, utg. av R. G. Modee Sthlm 1749 s. 1615. 4 Varuförpackningens historia håller på att utforskas av förste intendenten vid Skansen, A. Biörnstad. Här ges därför bar·a några exempel på de konsumentförpackningar, som fanns vid sekelskiftet, och all historik över olika förpackningstypers utveckling lämnas åsido.

I sydsvenska stugor

EN BILDKOMMENTAR

Med ett slitet mönster för rubriksättning skulle man beträffande de bilder som här återges kunna tala om »stugornas konstnärer och konstnärernas stugor». Teckningarnas och tavlornas upphovsmän ha varit väl förtrogna med dessa hem, flertalet voro födda i bondgårdar eller torpstugor av liknande slag. De ha tecknat efter den samtida verkligheten, som dock ibland fått låna drag från barndomstidens hem. I minnet ha trångboddhet och smuts kommit bort men söndagsfrid och högtidsstämning levat kvar. Fattigdomen adlades dessutom av tanken att dessa stugor representerade Forntiden. När Pehr Hörberg vid 1700-talets slut skildrade fornnordiskt julfirande, så erinrar framställningen om hans realistiska oljemålning Julafton i en småländsk bondstuga. Med Götiska förbundet och romantiken förenades fornt och folkligt med varandra till ett konstnärligt program. Detta fick en fortsättning i folklivsbilder. Till diisseldorfarna hörde alla de i denna bildserie företrädda konstnärerna: Bengt Nordenberg (1822-1902), Kilian Zoll (18181860), Anders Montan (1845-1917) och Jakob Kulle (1838-1898).

Diisseldorfmålarnas stora folklivstavlor voro arrangerade ateljearbeten, men de hade sitt verklighetsw1derlag i konstnärernas späckade skissböcker. Dessa utgöra därigenom ett viktigt källmaterial för folklivsforskarna, något som tidigt insågs både av Artur Hazelius och Georg Karlin. Såväl i Nordiska museet som i Kulturen finnas rika samlingar av skisser och skissböcker från denna period.

Ännu så sent som 1896 kunde Nordenberg i en stuga i Aborremåla, Ringamåla socken i Blekinge, avrita den ålder-

25

' ./ j(; ...... < ...... '· _ -1 _

l. Stuga i Aborremåla, Ringamåla sn, Blekinge. Interiör mot bortre (västra) gaveln, längst t.h. skymtar den å bild 3 återgivna spisen. Sepialavyr av Bengt Nordenberg 1896. 210X 320 mm. KM ro.526.

2. Interiör från samma stuga som ovan men spisen felvänd. Sepialavyr av Bengt Nordenberg, dat. 13-4-1896. l45X 210 mm. KM 13.9361.

3. Samma stuga som bild r. Interiör mot främre (östra) gaveln med dörren öppen till förstugan, strax innanför den - såsom seden bjöd - sitter en tiggare och väntar på förtäring. Sepialavyr av Bengt Nordenberg 1896. 205X 320 mm. KM ro.525.

27

domliga interiör bild l och 3 visa.1 Enligt Nordenbergs egen uppgift var stugan uppförd i början av 1800-talet. Han kallar den » ryggåsstuga », men det avbildade rummet är inte öppet helt upp till ryggåsen utan försett med »skunk i takresningen för wärmens skull». Men i seklets början funnos ännu talrika ryggåsstugor i egentlig mening och när konstnären samtidigt avbildar en julafton, såsom han mindes den från sin barndom, färgplansch 1 1 använder han interiören från Aborremåla, men förser den med ett riktigt ryggåstak. Han tar också bort golvuret vid sidan om dörren, säkerligen dock mer för bildkompositionens skull än beroende på att sådana ur icke skulle ha funnits i 1830-talets blekingestugor. I en annan teckning från samma stuga med bl.a. en fiolspelare och ett dansande par har konstnären för att få jämvikt i bilden kastat om eldstadsplaceringen, jämför bild 2 med bild l och 3. Vore teckningen riktig skulle det betyda, att man haft eldstaden med sin bakugn och skorsten mot gårdssidan, vilket förekom i Halland men icke i Blekinge. Direkta avritningar avsedda för staffage och miljöskildring äro trovärdigare än de för eventuella ateljemålningar gjorda utkasten.2 Hos dessa var den .konstnärliga kompositionen förmer än detaljernas verklighetstrohet. En jämförelse mellan bild 2 och färgplansch l visar t.ex. hur Nordenberg arbetat med olika ljuseffekter. Ljusstaken på bordet har ersatts med en i miljön högst främmande ljuskrona för att få överbelysning åt figurgruppen vid bordet. I en dagen efter tecknad variant av bild 2 (Kulturen 1935, s. 147) går denna ljuskrona igen men här upphängd i en takstång av annat utseende.

Men vi återvänder till tanken om det folkliga och forna. Nordenberg som själv kände sig som en efterföljare till Pehr Hörberg har till sin teckning av stugan i Aborremåla skrivit: »I tolfte och trettonde århundradet bodde Rikets råd i sådana stugor och i 14 till 17 århundradet öfwerstar och Prester». Den tvärsäkra dateringen verkar att ha varit i säck innan den kom i påse. I princip är det Strindbergs tankar från Svenska folket som gå igen. Men den historiska san-

4. Stuga i Stävie sn, Torna hd, Skåne. Oljemålning av Jakob Kulle 1878. 375 X 580 mm. KM 3r.284.

ningen är i varje fall, att det sydgötiska huset, d.v.s. ryggåsstugan med ett eller två gavelhärbren, är en byggnadstyp som går långt ned i medeltiden. Lika ålderdomlig är själva möbleringsplanen med bänkar utmed väggarna, långbordet med sitt säte i stugans ena hörn och sängen i det andra. I stugor där bortre gaveln saknade dörr var ordningen omkastad, så att bordets plats inte var vid samma långvägg som eldstaden utan istället diagonalt mot spiselhörnet. Så har säkerligen varit fallet i de interiörer Nordenberg avbildat från Halland och från öjaby socken strax väster om Växjö, färgplanscherna 3 och 2. I stället för att ha sin långsida utmed gavelväggen kunde bordet också stå utefter ena långväggen såsom på Jakob Kulles målning från Torna härad i Skåne, bild 4. Med dessa mindre variationer har denna möbelplacering förekommit inom stora delar av Sverige. Likformigheten har sin förklaring i en gemensam medeltida tradition.

5. Torp mellan Eksjö och Rödjenäs, Småland. Tuschlavering av Kilian Zoll, från 1800-talets mitt. 85 X130 mm. KM 8.224.

30

En möbleringsplan av yngre datum finner man däremot i östra Sverige. I vardera av stugans bortre hörn stod en säng och emellan bäddarna och framför gavelfönstret har bordet haft sin plats, bild g. På Kulturen i Lund gå dessa motsättningar igen i stugan från Järnshög och soldattorpet från Urshult. Att det östsvenska möbleringssättet också förekommit så långt västerut i Sverige som i Vista härad i nordvästligaste Småland framgår av Nordenbergs akvarell från Skärstads sn, färgplansch 4. Bilden visar en stuga med välvt tak, en övergångsform mellan ryggåstaket och det plana innertaket. Sådana tak äro kända även från andra håll, de låga väggarna omöjliggjorde plant tak.

Möblernas placering berodde alltså inte på tillfälligheter eller personlig smak utan på fasta traditionsnormer. Detta gäller först och främst i de gamla bondgårdarna. I fattiga hem med trångt utrymme måste naturligtvis justeringar göras efter omständigheterna. I det av Kilian Zoll tecknade torpet, bild 5, är långväggen inte längre än att den inbyggda sängen helt fyller utrymmet mellan spis och gavel. Men w1der gavelfönstret står bordet placerat enligt östsvensk sed. I detta till synes fattiga skomakarehem lägga vi i övrigt märke till en vid denna tid så ovanlig möbel som den lilla bokhyllan vid sängen.

I stugan från Aborremåla har Nordenberg tecknat en ålderdomlig väggfast kistbänk utmed bortre långväggen, »norre bänk». Gavelbänken, »gallbänkem>, och bänken vid främre långväggen, »södre bänk», äro däremot fristående och försedda med ryggstöd och lock. Alla ha kunnat tjäna som sovplatser. I gavelbänken låg drängen, i »södre bänk» pigorna w1der det att tillfälliga arbetare, tröskmän och barn fingo ligga i »norre bänk» och i ugnsbänken (där det fanns plats för en sådan). Kistbänkarna voro fyllda med halm och t.o.m. kunde läggas huggna kvistar med löv i bottnen för att

6. Stuga från Skåne. Tuschteckning av Kilian Zoll, från 1800-talets mitt. 97 X150 mm. KM 8.224.

31

spara på halmen. I varje bänk lågo merendels två personer, som placerade sig »slaföttes».

Husbondefolket själv låg i den stora hörnsängen. Den är försedd med förlåtar, har en vävd list kring takkransen och ett skåp vid gaveln. Under detta finnas fyra hål och framför synes stå ett litet lågt tråg. Här har tydligen kunnat inhysas gäss eller höns. Prosten J. J. öller berättar i sin beskrivning över Jämshögs socken 1800: »För hönsen ha de afdelade rum dels under sängarna dels under bordskåpen och hyllorna vid första dörren ... de värpa bäst i värmen.» Enligt en brevuppgift från Nordenbergs mindre framgångsrike kollega Måns Jönsson, alias Olle Montanus i Röda rummet, hade bänken utmed södre väggen (alltså där de båda kvinnorna sitta å bild 1) en lös bräda nedtill »för att under sträng vinter kunna insläppa hönsen, vilka sedan sträckte sina halsar

Färgplanscherna

r. »En julafton i Blekinge i medio av 30-talet». Interiör från stuga i Aborremåla, Ringamåla sn, Blekinge. Jfr bild 1-3. Sepialavyr av Bengt Nordenberg 1896. 220X330 mm. KM '10.524. 2. Stuga från Nöbbeled, Öjaby sn, Småland. Akvarell av Bengt Nordenberg. 220X300 mm. KM 13.936 z. 3. Stuga från Halland. Akvarell av Bengt Nordenberg. 220 X300 mm. KM 26.805.

4. Stuga från Kularp, Skärstads sn, Vista hd, Småland. 220X300 mm. KM 13.936 z. 5. Stuga i Trelleborg, Skåne. Oljemålning av Anders Montan 188r. 400X600 mm. KM 4.548 e. 6. Stuga i Smyge fiskeläge, ö. Torps sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Oljemålning av Anders Montan 188r. 327X427 mm. KM 4.543 b. 7. Husar Per Dahlbergs stuga i Bröddarp, V. Ingelstads sn, Oxie hd, Skåne. Oljemålning av Anders Montan 1872. 325 X430 mm. KM 4.541 d. 8. Stuga i L:a Beddinge sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Oljemålning av Anders Montan. 395X540 mm. KM 4.548 a.

.. < r;, .,.,.,,, "7'

7. Nils Anderssons stuga i Daggarp, Tjärby sn, Hööks hd, Halland. Blyertsteckning av Bengt Nordenberg. 220X300 mm. KM 13.936 z.

och näbbar ut genom hål på denna brädan. Zolls teckning bild 6 illustrerar bruket att inhysa fjäderfän i boningsrummet.

Samma slags väggfasta säng som i stugan från Aborremåla se vi .också på bilderna från Småland, färgplanscherna 2 och 4, och Halland, bild 7. På Anders Montans målningar från Skåne sakna sängarna de förlåtar som tidigare ha funnits. I stugan från Trelleborg, färgplansch 5, har sängen fått sin plats i det hörn, där annars kakelugnsbänken brukar stå, jämför bild 8. Det intill ställda stora skåpet bekräftar att det här är fråga om en mera tillfällig placering av möblerna i en fattigmansstuga. På Montans målning från hemsocknen V. Ingelstad, färgplansch 7, är en alkovsäng utbyggd i ett intill-

I u· I

8. Stuga i närheten av Kullen, nordvästra Skåne. Den ritande mannen är Eskil Winge. Tuschteckning av Bengt Nordenberg 1869. 220X 300 mm. KM 13.936 z.

liggande kallrum. Detta svarar mot Linnes beskrivning från Lundatrakten, att rummen hade en särskild utbyggnad för sängen. Enligt Linne var dock denna placerad på husets utsida, så att man måste sätta halmmattor utanpå väggarna som skydd mot fukt: »således var man mer rädd om rummet än hälsan».

Barnet i bilden underströk idyllen hos 1800-talets folklivsskildrare. Vaggan är följaktligen en ofta avbildad möbel. Däremot förekommo i äldre tid inga särskilda sängar för barn såsom å färgplansch 5. Barnen delade bädd med föräldrarna eller packades i »syskonbädd» i bänkar eller soffor.

De här återgivna interiörerna kunna uppdelas i två stora grupper: stugor med öppen spis och stugor med sättugn. De senare höra hemma i Skåne och Halland och om deras ugnar berättar Anders W. Mårtensson på annat ställe i denna årsbok. I övriga delar av Sverige har av gammalt funnits den eldstad Nordenberg avritat å bild 3: en öppen härd i hörnet sammanbyggd med en bakugn med »gruva». Denna stuga fyllde på en gång funktionen av kök och arbetsrum, matoch sovrum och eldstaden blev en kombinerad ljus- och värmekälla, bild 5. I sin konstnärliga strävan till dubbla ljuseffekter har tecknaren här ställt en »lyskärring» med en brinnande torrvedssticka framför skomakarens arbetsbord.

Redan till vardags gav sängarnas textilutstyrsel med förlåtar och täcken färg åt rummen. Men vid högtider bekläddes också väggarna med vävnader. I Halland och intill liggande delar av Småland kommo vid sidan om textilierna målade bonader i bruk, färgplansch 3. En rik och högst egenartad folkkonst har här utvecklat sig. Den målade panelen i Kulles skånska interiör, bild 41 är däremot en mera ovanlig väggutsmyckning. Vid denna tid hade både vävnader och målningar börjat ersättas av tryckta tapeter. Andra nymodigheter voro gardinerna, tidigast i form av fönsterkappor. I det modernt inriktade östra Småland kommo t.o.m. långgardiner tidigt i bruk i ryggåsstugorna, bild g, under det att fönstren i det konservativa Skåne ännu sent på I 800-talet helt saknade sådan utsmyckning.

Till hemmets praktmöbler hörde från och med 1700talets slut golvuren med sina dekorativa, målade eller snidade fodral. Som synes på ett par av bilderna var dock urverket inte alltid inbyggt utan kunde hänga fritt eller vila på en konsol. I interiören från Blekinge se vi hur ett stort fickur haft sin plats på väggen vid sidan om golvuret. De olika småting som i övrigt finnas på hyllor och väggar ge ofta ett hem dess karaktär. När vardagsstugan också var kök funnos i kökspartiet hyllor för tallrikar och matskålar, bild 3. I hus med sättugn fanns däremot ett särskilt kök och de uppradade tennfaten i stugan ha här enbart ett dekorativt

9. Ryggåsstuga i Locknevi, S. Tjusts hd, Småland. Akvarellerad blyertsteckning av Bengt Nordenberg, troligen 1851. 153X 220 mm. KM 8.255.

syfte, bild 7. Man skulle kunna tro, att sättugnen i denna stuga var försedd med en päll, men det är endast den vanliga torkställningen som här är inramad av en vävd list. Helt unik är den ljusställning som har sin plats på skänken i hörnet. Korset och initialerna skulle kunna antyda, att den ägnats minnet av en död familjemedlen och alltså vore en motsvarighet till minnestavlorna ovanför på väggen.

Till Kulturhistoriska museets stora samlingar till belysning av heminredningens historia i södra Sverige är dess bestånd av skisser och skissböcker ett ovärderligt komplement.

Skildringar och bekrivningar i ord ge aldrig samma realitet som bilden. I 1800-talets stora folklivsmålningar möter oss dock ofta ett förfalskat eller åtminstone tillrättalagt folkliv. Realismen är istället att söka i förarbetena, i pennteckningar, lavyrer och oljeskisser av det slag som här avbildas.

SIGFRID SVENSSON

l I Kulturen 1935 har Sigurd Erixon i En konstnärs insats som kulturhistoriker lämnat en detaljerad kommentar till Han synes dock i motsats till uppfattningen ovan mena att de fyra bilderna återge olika stugor. 2 Interiören bild l och 3 är dock delvis även den en rekonstruktion. Ett foto av stugans exteriör som Axel Nilsson 1895 tagit för Kulturens räkning (Blekingeboken 1940, s. 80) synes ge vid handen att det liggande takfönstret redan då, alltså året innan Nordenbergs besök, var ersatt av en frontespis med ett stort vertikalt fönster.

37

l. Sydtysk bordstol av högreståndskaraktär, daterad 1674. Sigmaringens museum.

2. Interiör av ryggåsstuga. Blyertsteckning ur en av Bengt Nordenbergs skissböcker, daterad 1846. KM 13.936.

I

Fyra ben, mage ej, rygg, men huvud ej, mycket bära, icke gå, tokigt låter, sant ändå.

Det vanliga svaret p'å denna gamla gåta är stolen. Bestämningen »mycket bära» passar emellertid ännu bättre för bordstolen. Denna finurliga och funktionella kombinationsmöbel kan med ett enkelt handgrepp förvandlas från bord till stol och tvärtom. Den fyller sålunda två »bärande» funktioner, stolens och bordets.

Det finns två huvudtyper av bordstolar, där kombinationen bord-stol lösts efter olika principer. Den utanför Sverige allenarådande formen kan karaktäriseras som en karmstol, vars ryggstöd är en. mot ryggstolparna ledad skiva, som nedfälld bildar bordsplattan. Denna har medeltida anor och förekommer under 1600-talet i både Tyskland, Frankrike och England, ja, även de första nybyggarna i Nordamerika tog om inte bordstolen så dennas ide med sig till det nya landet. De praktfulla bordstolar, som finns bevarade i utländska museer, visar, att bordstolen även varit en högreståndsmöbel. Den rikt snidade ryggen gjorde bordstolen föga åtråvärd för den trötte och att få lämna denna sittplats måste ha känts som en lättnad. Däremot lämpade den sig med sin breda rygg väl att användas som eldskärm.

I Sverige förekommer en annan form av bordstolen, till vilken enligt Sigurd Erixon den ovan nämnda bordstolstypen kan ha varit impulsgivare, men som även kan vara en självständig inhemsk uppfinning. Denna svenska bordstol har en rektangulär eller halvrund, bred sits med dubblerade bottnar, förenade vid främre raka kanten med gångjärn.

3. Bordstolar från Halland och Blekinge. KM 13.551 och KM 2.931.

Ryggstödet har samma höjd som stolens ben och kan vara utformat på olika sätt: som en rikt profilerad planka, ett brett ryggbräde, två spjälor, som förenats med en tvärslå eller en hel rad spjälor, intappade i en halvrund karm med eller utan högre mittståndare plus åtskilliga andra varianter. När ryggstödet med den övre bottnen slås framåt, förändras stolen till ett lågt bord. Ryggstödet fungerar då som ben åt den ena bordshalvan. - Antalet ben på bordstolen växlar mellan tre och fyra. På ett ojämnt lergolv står en trebent stol stadigare än en fyrbent. Detta förhållande bestämmer enligt Axel Steensberg den regionala fördelningen av de två stolstyperna. I de sydligaste landskapen, där lergolv var regel, förekom trebensstolarna, i övriga Sverige fyrbenssto-

larna. Denna fördelning torde från början även ha gällt bordstolarna.

Det saknas möjligheter att dra några slutsatser om bordstolens utbredning och allmänna förekomst i Sverige under 1700-talet. Det är under denna tid, som den vanliga stolen börjar få sin nuvarande betydelse för allmogehemmens möblering i centrala bygder. Den första uppgiften om en bordstol i Sverige lämnar Anders Tidström i en reseskildring från Dalarna 1754· En bouppteckning från Växjö tretton år senare ger oss möjlighet att bedriva jämförande prisstudier: en bordstol värderas lika mycket som fyra vanliga trästolar och sättes i paritet med en stoppad stol. Först under 1800talet visar bevarat material och folkliga uppteckningar, att bordstolen blev en mera allmän företeelse i de flesta land-

4. Nedfälld bordstol. KM 13.55r.

skapen. Kärt barn har många namn, sa aven bordstolen, som i Småland kallas mattavla, i Västergötland matstol, Närke ätstol, i Dalarna bordsäte osv.

Under måltiden var bordstolen nedfälld och placerad i hörnet mellan ugnsbänken och långbänken. Grytan kunde då med lätthet flyttas från härden till bordet. Efter måltiden slogs bordstolen ihop och ställdes så, att den inte nämnvärt inskränkte på stugans utrymme. Vid 1900-talets början försvann denna sinnrika möbel från flertalet allmogehem, och endast i avlägsna bygder fyllde den fortfarande sin uppgift som praktisk kombinationsmöbel. I våra dagar förekommer den endast i museerna och i enstaka hem som ett kuriosum.

INGEMAR JEPPSSON

Litteratur

Erixon, S., Folklig möbelkultur i svenska bygder. 1938. Norlind, T., Svenska allmogens lif. 1912. Steensberg, A., Danske bondemöbler. 1949·

42

Fortfarande kan man i södra Skåne och i synnerhet på Österlen påträffa den eldstadsanordning, som för ett sekel sedan var allmän i landskapets södra och mellersta del - den öppna skorstenen eller »illarem>, som den vanligtvis kallas, bild I. När man står inne i en sådan skorsten höjer sig denna som en tratt över ens huvud. Bakugnsluckan sitter i fondväggen medan själva bakugnskroppen av utrymmesskäl placerats utanför bostadslängans ytterliv. Bredvid »illaren» ligger stugan. Denna har uppvärmts av en sättugn, som eldats från den öppna skorstenen genom ett hål i mellanliggande vägg, bild 2.

Ursprunget till detta eldstadskomplex får vi söka nere i Medelhavsområdet:' Där uppfanns före vår tideräknings början ett värmeugnssystem, som kallas hypokaust. Den äldsta kända anläggningen är från Cypern och dateras till ca 470 f.Kr. Framför allt romarna har använt hypokauster, som bestod av en värmeugn förbunden med värmekanaler i väggar eller golv. Den primära funktionen var uppvärmning av badanläggningar, thermer, som var något specifikt för romarna. Hypokausterna användes emellertid även i boningshusen, speciellt i områdena norr om Alperna. Detta värmekanalsystem försvann dock redan under 500-talet e.Kr. men kom igen i egenskap av biläggarugn i kombination med den öppna skorstenen.

Till Skåne kom bruket av sistnämnda eldstadsanordning från Tyskland via Själland. Dess motsvarighet finns även i Polen och i de västra delarna av Östbaltikum. 2 Den öppna skorstenen, som i facklitteraturen även benämnes kupolköket eller förstuguköket," blev allmän på den skånska landsbygden under 1700-talet. Då Carl von Linne gjorde

1. »Illare» från Andrarum, Albo härad, Skåne. Här stod husmödrarna och lagade mat vid de låga eldpallarna. Foto L.U.F.

sin skånska resa 1749 var just detta eldstadssystem den vedertagna formen i södra delen av landskapet. Linne säger bl.a. vid ett tillfälle att »bakugnarna i bondstugorna står med hvalvet utom huset, fast eldstaden är inne i stugan, hvilket sker att spara rummet».•

Kupolköket med sitt dubbla ugnssystem vann under medeltiden insteg bland de högre samhällsskikten i Skåne, såväl i städerna som på landsbygden. Det kom däremot att dröja flera sekler innan det som färdigutbildat komplex ingick som normal eldstadsform hos bönderna. Under 1700-talets första

hälft skedde emellertid av olika orsaker genomgripande omändringar av böndernas boningslängor. Man erhöll i allt högre grad skorsten, plant innertak över stugan samt sättugn av järn.'

Biläggarugnen var en för slättbygden synnerligen lämplig eldstadstyp med sina bränslebesparande egenskaper. Därför är det egendomligt att den ej tidigare blev allmän på landsbygden. Sannolikt hänger detta samman med att en annan värmeugnstyp varit allmänt i.bruk, nämligen rökugnen. Med rökugn menas en skorstenslös, murad ugn. Då Carl von Linne kom till Rörum i sydöstra Skåne, gjorde han följande iakttagelser, som kan tjäna som illustration till bild 3. »I det

@ 00

2. Del av plan över boningslängan i Gamlegården, Östarp. I. Kök 2. Sters 3. »Illare» 4. Bakugn 5. Dagligstuga 6. Kammare 7. Förstuga 30. Bigård 37. Kammare 38. Kistekammare.

45

D

3 a-b. Plan och sektion av dagligstuga med räkugn från Påarps, Färs hd, Skåne. Efter Nils Månsson Mandelgren 1877.

ena bortre hörnet av stufvan är ugnen, uti hvilken om vintertid dageligen eldas, då röken går ut genom dörren, ty här brukas ingen skorsten och glöden efter eldningen utsopas på lergolvet emillan några stenar jämte ugnen. Således blifver här mycket hett med ganska mägtig värma.»" Linne har här noterat det för rökugnen utmärkande; den tmder vintertid dagliga eldningen i ugnen, (i motsats till vad som skedde med bakugnen), avsaknaden av skorsten samt den besvärliga rökens utträngande i stugan och dess väg ut genom dörröppningen. Att denna rökstuga i Rörum ej var sällsynt vid hans besök i dessa trakter visar följande avsnitt av hans skildring av Ravlunda: »Rökstufvor eller våningsrum utan skorsten beboddes ännu på åtskilliga ställen av bönderna, den gammal häfd handhade, fast icke nya lagen dem nu tillstäder.» 7

Någon gång under medeltiden har skåningarna övergått från att använda öppen härd i stugan till att begagna rökugn - en eldstadstyp som ingick som normal komponent i bostäderna inom det slaviska området på kontinenten. Rökugnen användes i Skåne såväl för uppvärmning som för bakning. Framför ugnsöppningen låg gruvan, en låg murklack, vid vilken man stod och lagade mat, bild 3.

Värmeugnarna med sina goda egenskaper att konstant utstråla värme var särskilt ändamålsenliga i det på ved fattiga Sydskåne. Under den kallaste vinter åstadkom de drägliga

förhållanden i stugorna vars lerväggar och jordgolv var mycket fuktiga. I de trakter där det var brist på såväl ved som torv eldade man med havstång eller kreatursspillning. En av de väsentliga fördelarna med rökugnen och den närbesläktade biläggarugnen var således att de, trots ringa tillgång till bränsle, kunde hålla den mest besvärande fukten borta från dagligstugan. Denna egenskap saknade den i övriga Sverige använda öppna härden med dess flammande lågor.

Den öppna härden har under förhistorisk tid varit den gängse eldstadstypen i Sverige. Antingen var den placerad mitt på golvet i boningshuset eller också i ett hörn. Under

4. Eldstad i Morastugan på Skansen. T.v. härden och bredvid skymtar bakugnsöppningen. Efter S. Erixon. Svensk byggnadskultur.

5. Kakelugn uppbyggd av pottkakel, 1600-talet, Innsbruck, Tyskland. Efter Herbert Nagel.

äldre medeltid vann bruket av bakugnar snabbt insteg. De var till en början inrymda i en särskild bakstuga, som ofta var gemensam egendom i en by. De tillhörde således icke boningslängorna vid denna tid. Senare under medeltiden skedde en sammanslagning av den öppna härden och bakugnen, som placerades i ett hörn av stugan. Redan under 1500-talet blev det vanligt att man välvde en skorsten däröver. Denna kombination av härd och ugn har varit den vanliga eldstadstypen i vårt land under nyare tid, bild 4.

Vi vet för närvarande ej exakt när de båda värmeugnstyperna för första gången kom till Skåne. Kan man betrakta

6. Kakelugn uppbyggd av figurkakel, omk. 1500, Niirnberg, Tyskland. Efter Herbert Nagel.

den primitivare rökugnen som biläggarugnens föregångare? Ingenting talar för ett sådant utvecklingsförlopp. De kan ha tagits i bruk i Skåne ungefär samtidigt under medeltiden. Orsaken till att de nyttjats jämsides är att söka i sociala och ekonomiska faktorer, vilket bl.a. framgår av såväl syneprotokoll från 1600- och 1700-talen som av olika resenärers iakttagelser. Sannolikt har upphovet till rökugnens framträdande i Skåne social-politiska bakgrunder. På vilket sätt kan dessa belysas?

Då ett föremål eller en föremålsgrupp avviker från den miljö, i vilken den påträffas, söker man gärna efter parallel-

ler i andra områden. För Nordens vidkommande anträffas dessa vanligtvis på kontinenten, som i hög grad varit den givande parten. En betydelsefull roll har handel och handelsförbindelser spelat som förmedlare och frambärare av kulturelement av skiftande karaktär. I diskussionen om dessa spörsmål faller ej sällan den mänskliga faktorn i skymundan till förmån för kulturobjektet, något som här skall belysas.

Vid slutet av vikingatiden började nordborna ställa om sitt flackande leverne till en mera stabil tillvaro. Kungarna fick större makt, stödjande sig bl.a. på kyrkans allt mer växande inflytande och de första riktiga städerna tog snabbt form efter kungarnas direktiv. Lund grundlades t.ex. på detta sätt och utvecklades snabbt till ett betydelsefullt handelscentrum under äldre medeltid." De människor, som var med om att bygga upp staden, kom troligtvis från olika områden, såväl från Danmark som från andra länder på kontinenten. Sannolikt tvångsförflyttades hantverkskunniga slaver, balter, anglo-sachsare m.fl. 10 Dessa kom att utgöra minoritetsgrupper i det främmande landet. Såsom trälar d.v.s. ofria män tillhörde de socialt sett de lägsta samhällsgrupperna. För en sådan minoritet var fäderneärvda sedvänjor en sammanhållande länk, som fasthölls traditionsbundet. En frivillig eller ofrivillig förflyttning av människogrupper från ett land till ett annat måste ha medfört att främmande kulturelement medförts och infogats i den nya miljön. Den betydelse detta haft för Lw1ds vidkommande visar t.ex. de stora mängder vendiskt svartgods som påträffas i Lund. I samband med stadens grundläggning har sannolikt slaviska krukmakare införts, som där tillverkat sina produkter på samma sätt som i hemlandet på andra sidan Östersjön. 11 Orsaken till att den vendiska keramiken kom att dominera från början var, att dess kvalitet var högre än den inhemska keramikens. Förflyttning av en folkgrupp och således inte handeln, som tidigare ansetts, har varit upphov till denna keramiks spridning. Vissa olikheter i fråga om byggnadsskick, gravskick etc. inom ett begränsat område kan kanske lättare förklaras med detta exempel för ögonen.

7. Järnugn från Coburg slott, Tyskland, omk. 1500. Efter A. Nygård-Nilssen.

Ligger även denna företeelse till grund för rökugnens förekomst i Skåne? En grupp trälar från det slaviska området kan ha börjat använda den eldstadstyp, som de var vana vid, ty förutsättningarna i det främmande landet har varit gynnsamma. Denna, i jämförelse med biläggarugnen primitiva värmeugn har sedan levt kvar och använts av de lägre samhällsklasserna i städerna och framför allt på landsbygden. Biläggarugnen däremot har från börjat varit självskriven bland herremännen. Efter hand har denna fått större spridning och blivit allmän på landsbygden först under 1700talet. Rökugnen har således enbart använts av de ekonomiskt sämre lottade i samhället.

8. Sidohäll och gavelhäll till järnugn från Tyskland med årtalet 1572. KM 3.142.

De biläggarugnar, som först presenterades i Skåne, var av kakel murade ugnar. De kunde vara uppbyggda av krukor s.k. pottkakel, bild 5. Denna typ anses ha uppstått på sydtyskt område, som koloniserats av romarna. Där hade man, med krukmakarnas brännugnar som förebild, experimenterat med att i biläggarugnarnas kroppar inmura kärl av lergods, för att därmed erhålla större utstrålningsyta för värmen." Kärlen eller riktigare kaklen placerades i ugnsväggarna antingen med mynningen eller bottnen utåt, vilket gett upphov till två typer av kakel, konkava och konvexa. Under medeltidens slut och framför allt under 1500-talet och 1600talets första del har de rektangulära och kvadratiska figurkaklen dominerat på kakelugnarna, bild 6.

En nackdel med dessa av kakel byggda ugnar var att kaklet, ett sprött och ömtåligt material, lätt gick sönder vid överhettning. Speciellt nedre delen utsattes för eldens verkningar. Under 1400-talet kom man i Tyskland på att tillverka under-

delen av järnhällar medan överdelen på ugnen gjordes av kakel eller i sämre fall av tegel. Denna typ av ugn kallas järnkakelugn.13

Steget från järnkakelugn till järnugn var icke stort. Kaklet i överdelen ersattes helt med järnhällar och den första järnugnen var ett faktum. Ett praktfullt exempel på denna typ är den berömda ugnen i en av salarna i kurfursten Fredrik den vises slott i Coburg, bild 7. Den är byggd i två etager och är nästan tre meter hög. Coburgugnen är för övrigt den äldsta bevarade kompletta järnugnen och dateras till omkring år 1500.

De äldsta järnugnarna med sina ståtliga exteriörer var alla uppbyggda av en mängd reliefutsmyckade hällar i skiftande

g. Evas skapelse, sidohäll med årtalet I 662 till norsk järnugn. KM 23.514.

format. I järnugnen från Coburg ingår fjorton järnhällar. Under 1500-talet förenklades järnugnarna. De fick kubisk form och antalet hällar minskade betydligt. Såväl gavel- som sidohällar fick större ytinnehåll. Därmed ökades möjligheterna till större och mera sammanhängande figurkompositioner.

Under 1500-talet spreds användningen av järnugnar till det danska riket. En av de äldsta upplysningarna om att järnugnar använts i Norden härrör från Bergen. En man vid namn Geble Pedersen bekostade år 1554 en nybyggnad i katedralskolan och inköpte »en veldig kakkelovn av jern,

54

ro. Sidohäll till sättugn, en typ som tillverkats på såväl Huseby som Alshults bruk. Hällen bär årtalet 1637 samt framställer Evas skapelse. KM 23.514.

11. Vindugn från Huse by bruk, 1800-talets första hälft. På gavelhällen Simsons kamp med lejonet. Sidohällen återger S :t Göran och draken. KM 23-486.

som lenge förblev udi skolen»." Tre år senare blev »jernovnen i borgerstuen» på Akershus reparerad, vilket tyder på att den vid denna tidpunkt varit i användning ett antal år. Det finns därutöver uppgifter om att man i städerna vid seklets slut hade sättugn såväl i Norge och Danmark som i de landskap i Sverige som tillhörde Danmark.

De järnhällar från 1500-talet och från 1600-talets början, som är bevarade i de nordiska museerna, röjer alla tyskt ursprw1g, bild 8. Det råder inget tvivel om att merparten av de järnugnar och de järnkakelugnar, som förekom i det danska riket vid denna tid, kom från de mest produktiva järnbruken i Hessen och Hartz i Tyskland. Därefter råkade den tyska järnindustrin, bl.a. genom trettioåriga kriget, in i

55

12 a-b. Sättugn från Huseby bruk, 1600-talet. a. Gavelhällen med Rudebecks vapen samt inskriptionen »ALDELES SWENSK». b. Sidohällen med en heraldisk vapensköld. Foto L.U.F.

en nedgångsperiod, som varade i ett sekel. 1 ' Stagnationen i den tyska tillverkningen samt ett ökat behov av järnugnar i Norden blev de avgörande faktorerna till att de nordiska järnbruken började intressera sig för en inhemsk produktion. I Norge tillverkades de första järnugnarna i Baerum

1622.

10 Det ena norska bruket efter det andra följde snart detta exempel och grunden lades till den konstnärligt högtstående produktion som var så betydande under efterföljande sekler, bild g. Omkring 1 100 olika typer av järnugnar har tillverkats i Norge. Förutom för avsättningen i det egna landet framställde norrmännen stora kvantiteter järnugnar för export till Danmark. De norska järnbruken fick redan

under l 600-talet kraftig konkurrens från bruken i Småland, vilket bl.a. de i Danmark bevarade småländska järnhällarna visar. Ar 1730 gjorde samtliga bruksägare i Norge en gemensam ansträngning för att få till stånd ett importförbud, som omöjliggjorde all införsel av utländskt järn till Norge och Danmark, vilket även lyckades dem." Under l 700-talets förlopp fördelades avsättningen på så sätt, att de norska bruken sålde till Danmark och de småländska bruken till det med Sverige införlivade Skåne.

Såsom redan påpekats igångsattes den småländska produktionen av järnugnar under 1600-talet. Eftersom befintligt

13. Gavelhäll med Rudebecks vapen till sättugn från Ekefors bruk, 1600talets sista fjärdedel. KM 23.550.

14 a-b. Sättugnshällar till sättugn ·från Huseby bruk, 1600-talet. a. Gavelhällen med Adam och Eva i Edens lustgård. b. Sidohällen framställer Nattvardens instiftande. KM 23.547.

arkivmaterial från de äldsta småländska järnbruken ännu ej bearbetats, vet vi dock ej när den första gjutsandsmatrisen iordningställdes för gjutning av järnhällar. Den för närvarande äldsta daterade järnugnen bär årtalet 1637, bild 10. Motivet på gavelhällen föreställer Evas skapelse. På sidohällarna återges Syndafallet i Edens lustgård. Järnugnen kan vara gjuten såväl i Huseby som i Alshult, vilka är de två järnbruk som tidigast började med järnugnstillverkning.

Det var emellertid först på 1700-talet, som järnugnarna allmänt vann inträde i stugorna på den skånska landsbygden. En järnugn kostade i inköp mellan 20 och 30 riksdaler d.v.s.

58

lika mycket som en häst - en stor summa pengar vid denna tid. En av orsakerna till att sättugnarna ändå fick så snabb spridning var att penningstarka personer inköpte ett antal ugnar, som de utlånade mot ersättning. 1 " De många godsägarna i Skåne har sannolikt även spelat en stor roll som förmedlare av järnugnar genom att förse sina arrendegårdar med sådana. 10

De småländska järnugnarna distribuerades till Skåne på olika sätt. Sedan 1600-talet har ambulerande handlare'0 från Göingebygden åkt upp till de småländska bruken och förvärvat järnugnar, som sedan försåldes i Skåne på marknader '

15. Sättugn från Alshults bruk, 1700-talets senare del. Nedtill på gavelhällen finns inskriften NYA TESTAMENTET. På sidohällen framställes nattvardsscenen. Foto L.U.F.

59

16. Sidohäll från Alshults bruk, 1700-talets första hälft. I övre fältet Kristus i kretsen av sina lärjungar. Därunder Jungfru Marias bebådelse. KM 23.548. På gavelhällen avbildas lammet med korsfanan och upptill står att läsa NON MORITUR INNOXIUS (Den oskuldsfulle dör icke).

17 a-b. Sättugn från Örmo bruk, 1800-talet. a. Gavelhällen med en tronande konung. b. Sidohällen med S:t Görans strid med en sexhövdad drake. Foto L.U.F.

18 a-b. Gavel- och sidohäll till sättugn från Diö bruk, 1800-talet. a. Sidohäll med tronande konung. KM 23.557. b. Gavelhäll med medaljongbild och inskriptionen BHONAPARTE samt DIÖ i en 8-uddig stjärna. Foto L.U.F.

60

rg a-b. Gavel- och sidohäll till sättugn från Örmo bruk, 1700-talets sista fjärdedel. Sidohällen avbildar Gustav III. KM 23.553.

eller direkt till godsen och gårdarna. Ej sällan åkte bönderna själva till bruken och köpte järnugnar. Detta skedde framför allt under i8oo-talet, då det blev vanligt att man fick sin hustrus och sina egna initialer ingjutna i gavelhällen. 21 I synnerhet på Husebys »Simson-ugn» uppträder initialer och årtal. Eftersom denna ugnstyp är en av de större som gjutits och därmed varit dyrare i inköp är det förklarligt att de besuttna bönderna ytterligare ville manifestera sin ekonomiska ställning genom att placera initialerna på gavelhällen.

Ett annat sätt att markera god ekonomi på var att montera mässingsknoppar över muttrarna på de lösa hörnskenorna samt att ställa järnugnarna på balusterformade mässingsben. Hos mindre välbärgade familjer var järnugnen av mindre format och den stod ofta på ett av lersten uppmurat underlag.

Besynnerligt nog har järnugnarna ganska allmänt benämnts kakelugnar, något som kvarlevt sedan den tid då kakelugnarna allt mer ersattes med järnugnar. När man i städerna under 1700-talet ånyo byggde ugnar av kakel, erhöll dessa i stället benämningen pottugnar. Denna terminologi har levt kvar in i våra dagar på den skånska landsbygden. Däremot har det i modern tid allmänt vedertagna uttrycket »sättugn» vanligtvis ej ingått i allmogens vokabulär. Detta gäller i synnerhet på Österlen.

Det går för närvarande ej att klarlägga vare sig ålder eller härkomst av uttrycket »sättugn». I bouppteckningar

20. Gavelhäll till sättugn från Huseby bruk, 1800talets första decennium. över ryttaren finns ett textband med versalerna

GENERAL BONAPARTE. KM. 23.558. Sidohällen har varit av samma typ som på sättugnen, bild 21 .

från 1700-talets första hälft från sydvästra Skåne upptages ibland benämningen nsättugnn. I räkenskapsböckerna från 1814-1834 vid Klavreströms bruk har man använt nsättugnn i betydelsen biläggarugn som fw1ktionell motsats till nvindugnn." Med vindugn menas en ugn som eldas från samma rum, i vilket den är placerad, bild 11.

I västra Skåne har även sättugnarna kallats nutläggarugnenn. Detta uttryck har sannolikt konstruerats utifrån det sätt på vilket en biläggarugn eldades.

Ar 1615 erhöll riksamiralen Carl Carlsson Gyllenhjelm Huseby bruk i donation av Gustav Il Adolf. I omgångar arrenderade Gyllenhjelm ut bruket till olika personer. 1641

21 a-b. Sättugn från Huseby bruk, 1820-talet. a. Sidohällen med tronande konung och heraldiska, krönta lejon. Gavelhällen densamma som på bild 20 frånsett texten. Här står SK. KARLIOHAN. Foto L.U.F.

22. Träpatris från Huseby bruk, 1810-talet. Samma motiv som på gavelhällarna på bilderna 21-22. Textbandet annorlunda. sv. & N . KONUNG. Vapentrofen därunder sitter på en löstagbar lucka. Vid gjutning utan denna lucka erhölls en gavelhäll till en vindugn. Foto L.U.F.

överläts arrendet till en driftig holländare vid namn Arnold de Rees. Efter två års verksamhet erhöll de Rees och kollegan på Alshult ett privilegium »att utan intrång av andra i hela Småland under en tid av l 5 år bedriva järngjuterirörelse ». ••

Efter Carl Carlsson Gyllenhjelms död 1650 kom Huseby bruk 1657 i hertig Adolf Johans ägo, vilket resulterade i att bruksdrif ten missköttes och nedlades. l 689 återupptog bröderna Paul och Peter Rudebeck verksamheten och bedrev vid 1600-talets slut och 1700-talets början betydande bruksrörelse på Huseby samt vid Ekefors bruk." Från denna tid finns två sätttignstyper bevarade med det Rudebeckska vap-

5 65

23 a-b. Gavel- och sidohäll till sättugn från Huseby bruk, 1600-talet. a. På gavelhällen är Johannes döparen i färd med att döpa Kristus. b. På sidohällen framställes Kristus' möte med den samaritanska kvinnan. Foto Kulturen.

net - rudan i bäcken. Den på bild 12 avbildade järnugnen är från Huseby och gavelhällen på bild 13 har tillverkats vid Ekefors bruk. 1730 fick Delary bruk privilegium att gjuta järnugnar. Tretton år senare erhöll Örmo bruk samma förmåner. En brukspatron på Diö bruk, Conrad Nisser, som insett det lönsamma i denna hantering, göt utan tillstånd. Han dömdes därför vid bergstinget 1757 att böta 1 ooo daler silvermynt. Dessutom beslagtogs de järnugnar, som påträffats på bruket. P. G. Vejde har med anledning därav förmodat att tillverk-

66

ningen av sättugnshällar därefter helt upphörde vid Diö bruk. På grund av den kortvariga tillverkningsperioden skulle därför de från Diö bruk härstammande järnugnarna numera tillmätas ett särskilt stort värde. 25 Denna arkivaliska uppgift talar tydligen ett annat språk än de många bevarade järnhällarna från Diö bruk; en stor del är dessutom från 1800-talet. Produktionen har således kommit igång igen trots de höga böterna.

Under 1800-talet började ett antal andra järnbruk att tillverka järnugnshällar. En nyckelfigur vid denna tid var medicine doktorn och bergsrådet J. L. Aschan, som var ägare till tre av dessa järnbruk. 1802 köpte han Lessebo bruk, 18 II kom turen till Klavreström och l 8 l g förvärvade han Ohs bruk. 1822 utökade han bruksbeståndet med Diö bruk, som han dock avyttrade efter några år.2"

I en inventarieförteckning från Huseby bruk, tillkommen 1642, finns nio olika träpatriser för järnugnsgjutning registrerade." Av dessa ägdes merparten gemensamt av Huseby bruks ägare Carl Carlsson Gyllenhjelm och ägaren till Alshults bruk, en kvinna vid namn de Besche. De båda bruken har således tillverkat järnugnshällar med hjälp av samma gjutpatriser. Detsamma skedde inom de Aschanska järnbruken, något som ekonomiskt sett var fördelaktigt, ty kompletteringar kunde göras vid behov. Detta tillvägagångssätt kan bl.a. utläsas i de kapital- och avräkningsböcker, som finns bevarade på Klavreströms bruk. Vissa år krediterades Lessebo för ett antal gavelhällar till två olika sättugnstyper. Detta järnbruk hade tydligen de övriga järnhällarna till motsvarande antal järnugnar. 2 •

De motiv, som järnugnshällarna försågs med under 1600och 1700-talen, var med förkärlek hämtade ur Gamla och Nya testamentet. Nattvardsscenen förekommer på en mängd olika varianter. Huvudparten har tillverkats på Huseby och Alshult, bild 14-16. Mindre bruk såsom Diö och Ohs uppmärksammade emellertid dessa ugnstypers popularitet, varför de lät sina träsnidare göra träpatriser, som nära överensstämde med dessa. Diö och Ohs bruk har även tillverkat

24. Sättugn från Diö bruk, 1800-talet. En sättugn från Huseby med detta motiv har tjänstgjort som förlaga. Bredvid sättugnen står en kokspis.

68

varianter av Huse bys och Ekefors' motiv med S :t Göran och draken. Örmo bruks framställning av denna kamp är däremot annorlunda gestaltad, bild 17 b. På gavelhällen till örmos S:t Göransugn sitter en tronande konung, bild 17 a, ett motiv som varit särskilt vanligt under 1700-talets andra hälft och under 1800-talets första hälft, bild 18.

Den förste svenske konung, som avbildades på sättugnarna, var Gustav III, bild 19 b. Örmo bruk svarar för denna ugnstyp. Samtidigt tillverkade man där en järnugn med drottl)ing Sofia Magdalena. I övrigt har flertalet järnbruk framställt järnugnar med tronande drottningar, konungar, kejsarinnor och kejsare med bifogad text, som omtalar vilken regent som åsyftats. Detta var mycket praktiskt, eftersom man endast behövde ändra texten på träpatriserna allt eftersom en ny regent tillträdde tronen. 20 T.o.m. kejsare Napoleons namn har figurerat på de småländska järnugnshällarna, bild 18 och 20. Upplagan hann dock aldrig bli stor på grund av den snabbt förändrade politiska situationen. På ugnarna från Huseby utbyttes hans namn mot »Sk. Karl Johan» och »Sv. & N. Konung», bild 21-22, vilket såg bättre ut när hans förre general och motståndare Bernadotte blev vald till svensk tronföljare.

Järnugnarnas lösa hörnskenor blev under 1600-takt och under 1700-talets första hälft föremål för rik utsmyckning med bladornament och olika typer av masker. Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet göts gavelhällarna med fasta skenor, som därmed gjordes enklare i utförandet. 30

Motiven, som återfinns på järnugnarnas sidor, gav ofta upphov till standarduttryck såsom »nattvardsugn», »brunnugn», »harpugn», »Simsonugn», »kungsugn>>, »kejsarugn» o.s.v. I sydvästra Skåne har »brunnugnen», vars sidohällar framställer den samaritanska kvinnan, varit särskilt vanlig, bild 23." Denna .ugnstyp omtalas i den förteckning som 1642 insändes av Huseby bruk till bergstinget för registrering. Sannolikt har denna typ endast tillverkats en kort tid. Därför har den. fått begränsad utbredning i motsats till ett flertal andra ugnstyper såsom t.ex. »nattvardsugnarna», bild

14-16 och »Simsonugnarna», bild l i. Dessa är mer eller mindre jämnt fördelade över landskapet, beroende på att de varit särskilt omtyckta och därför tillverkats en längre tid och av olika järnbruk.

Under 1800-talets sista fjärdedel började bruket av järnugnar avtaga allt mer och mer. Man köpte sig en kokspis, som ofta placerades inne i stugan. I likhet med rökugnen hade den nya typen av järnspis en dubbel funktion, dels för matlagning dels för uppvärmning av stugan. I den konservativa sydöstra delen av Skåne, där man ogärna nedmonterade den gamla sättugnen, placerades kokspisen bredvid denna, bild 24. 32 På de större gårdarna och framför allt i städerna ersattes sättugnen under 1800-talet med en pottugn.

ANDERS W. MÅRTENSSON

1 P. Aström, Från Varberg till Vouni. Om de äldsta hypokausterna.

Varbergs museum. Årsbok 1963, sid. 147. 2 S. Erixon,. Svensk byggnadskultur. Stockholm 1947, sid. 441. 3 S. Erixon a.a. sid. 443. 4 C. von Linne, Skånska resan 1749. Stockholm 1751. 5 A. Campbell, Skånska bygder under ·förra hälften av 1700-talet.

Uppsala 1928, sid. 210. 6 C. von Linne, a.a. sid. 130. 7 C. von Linne, a.a. sid. r 13. 8 A. Campbell, Det svenska brödet. Stockholm 1950, sid. 102. 9 R. Blomqvist, Tusentalets Lund. Lund 1941, sid. 44. ro R. Blomqvist och A. W. Mårtensson, Thulegrävningen 1961. Archaeologica Lundensia IL Lund 1963, sid. 137. r r R. Blomqvist och A. W. Mårtensson, a.a. sid. 152. 12 R. Meringer, Zur Geschichte <les Kachelofens. Mitteilungen <ler

Anthropologischen Gesellschaft in Wien XXVII. Wien 1897. 13 S. Ambrosiani, Järnkakelugnar och järnugnar. Fataburen 1906, sid. 94. 14 A. Nygård-Nilssen, Norsk jernskulptur. Bind I. Oslo 1944, sid. 94. 15 R. Kasse!, Offenplatten und Plattenöfen im Elsass, sid. 16. r6 A. Nygård-Nilssen, a.a. sid. ror. 17 A. Nygård-Nilssen, a.a. sid. 38. 18 S. Svensson, Sättugnar som kapitalplacering. Rig 1960, sid. 106.

19 A. W. Mårtensson, Rökugn och järnugn i Skåne. Två värmeugnstyper i jämförande belysning. 1956. Manuskript i LUF, sid. 43. 20 B. Hanssen. Österlen. Stockholm 1952, sid. 186. 21 A. W. Mårtensson, a.a. 1956, sid. 42. 22 A. W. Mårtensson, Järnugnstillverkningen vid Klavreströms bruk i Småland. Rig 1963. 23 E. Hemberg, Huseby historia. Växjö 1945, sid. 9. 24 E. Hemberg, a.a. sid. 12. 25 P. G. Vejde, Några sydsmåländska sättugnstyper. Hylten Cavallius

Föreningen Årsbok 1945, sid. 130. 26 P. G. Vejde, Om Lessebo. Hylten Cavallius Föreningen. Årsbok 1920, sid. 90. 27 C. Sahlin, Huseby bruk. Dess byggnader och inventarier år 1642.

Rig 1932, sid. 3. 28 A. W. Mårtensson, a.a. 1963, sid. ooo. 29 A. W. Mårtensson, a.a. 1956, sid. 53. 30 A. W. Mårtensson, a.a. 1956, sid. 36. 31 S. Svensson, a.a. sid. 106. 32 A. W. Mårtensson, a.a. 1956, sid. 54.

r. Kristus i apoteket. Oljemålning på duk, 1700-talets mitt. (Format 68Xss cm.) KM 336.

En av gåvorna till Kulturen under dess första verksamhetsår 1882 (KM 336) är en oljemålning på duk från 1700talet, som framställer Kristus i en apoteksinteriör (bild l). Tavlan är svårt skadad av ålder och nötning och genom färgskiktens avflagning är framför allt dess textpartier svårtolkade. Målningen har emellertid sin motsvarighet i en tavla på Nordiska museet (bild 2) och med hjälp av denna kan man dechiffrera dess texter och därigenom få ett fastare grepp om motivets innebörd.

De två tavlorna har en så gott som identisk uppbyggnad: i det främre bildplanet befinner sig en kvinna intill en vinkelböjd apoteksdisk, i det mellersta står Kristus med en balansvåg i höger hand och i det bortersta syns en hyllinredning med utdragbara· lådor och med apotekskärl och flaskor av 1700-talstyp uppradade på hyllorna. Bildens nederkant består av två ljusare rektangulära fält, som båda är fyllda med bibeltexter. överst avslutas tavlan av en kartusch, även den med bibeltexter, och på båda sidor därom syns hängande draperier, som tillsammans ger illusion av en fråndragen ridå.

De aktuella bibeltexterna har följande lydelse: I kartuschen i tavlans överkant: The helbregda behöfwa icke läkare utan the kranke, Matt. g: 12. Ransaker skrifteme och the äro the som witna om mig, Joh. 5: 39. Kommer til mig i alle som arbeten, och ären betw1gade; och jag wil wederquecka eder, Matt. l l: 28. - I nedersta vänstra textfältet: Thet är intet helbregda på min kr( o) pp för tit hot skul, och ingen frid är i minom benom för mina synders skul, Psalm 38: 4. -I nedersta högra textfältet: Ty altså säger then höge och högt besitne, then ewinnnerliga bor, hwil-

kens namn är helig: Jag som bor i högdene, och i helgedomenom, och när them som en förkrosat och ödmiuk anda hafwa På thet jag skal wederqueka the ödmiukadas anda, och hela the förkrosades hierta, Esa. 57: 15.

Därutöver tillkommer texten på ett stort pappersark, som faller ner över apoteksdisken omedelbart till höger om kvinnan: Nu wel, alle i som torstig ären kommer hit til watn; och i som ·icke penningar hafwen, kommer hit kiöper och äter: kommer hit, och kiöper utan penningar och för intet, både win och miölk, Esaia 55: 1.

De resterande texterna består av innehållsbeteckningar på apotekets olika lådor och kärl. översta hyllraden: ödmiuk, 1 Petr. 5: 5, 6. Kiärlig, Osea 6: 6. Vänlig, Coloss. 3: 12. Beskedeli, Eph. 4: 29. Täck, Rom. 15: 2. Kysk, 1 Petr. 1: 22. Rättfärdig, Ps. 37: 17, 28, 29. Helig, 3 Mos. 19: 2. Understa hyllraden: Nyckter, 1 Tess. 5: 6. Tacksam, 1 Tess. 5: 18. Upricktig, Ps. 101 : 4, 5 etc. Måttlig, 2 Petr. 1: 5, 6. Gudacktig, 1 Tim. 4: 8. Tålig, Ordspr. 3: 11. Medlidande, Es. 58: 7. Gifmild, Rom. 12: 13. - Tre av lådorna i raden därunder: Begärlse, Esa. 26: 9. Frögd, Ps. 35: 9. Ro, Ps. 133: 1. - Apotekskärlen på disken: Kiärlek, Rom. 13: 10. Tro, Hab. 2: 4. Hopp, Rom. 5: 5. Waksam, 1 Cor. 16: 13. Tålamod, Ebr. 10: 36. Beständig, Matt. 24, 13. - Slutligen den utdragna lådan på apoteksdiskens framsida: Frid, Ebr. 1 2: 14.

Texterna ger sålunda besked om att bildens miljö inte är ett apotek i egentlig mening utan ett förandligat sådant, där det som utbjudes inte är medel för kroppens bot utan för själens frälsning. Motivet »Kristus i apoteket» förekommer också i 1600- och 1700-talets predikolitteratur, och detta faktum jämte tavlornas stora litterära och teologiska apparat talar för att de med större rätt bör tänkas infogade i en kyrkointeriör eller i ett prästhem än i en kommersiell apoteksmiljö.

Kulturens målning, liksom Nordiska museets, är sannolikt utförd av en folklig konstnär och troligen på beställning av en skriftlärd präst. - En av texterna i kartuschen lyder:

2. Oljemålning på papper, 1700-talets mitt. (Format 43 X30 cm.) Nordiska Museet, Stockholm.

Ransaker skrifterne och the äro the som witna om mig. Bibelcitatet utgör inte bara en uppmaning till tavlans betraktare utan förefaller även att ha varit ett arbetsmotto för dess egentliga upphovsman. Den skrift som rannsakats är mera exakt angivet den svenska bibelutgåvan av år 1747, med vars språk de båda tavlornas texter tämligen exakt

överensstämmer. Ingen lång tid kan ha förflutit mellan detta år och tidpunkten för tavlornas tillkomst.

Vad som tillhandahålles av Kristus i apoteket är alltså de dygder och egenskaper, som den efter frälsning trängtande kristne bör eftersträva. Dessa dygder salubjudes inte i egentlig mening utan bör snarare betraktas som en gudomlig gåva åt den syndfulla mänskligheten, här representerad av kvinnan till vänster. Hennes roll av botfärdig synderska betonas av texten på det språkband, som hon håller i höger hand: Min synd är stor och ganska swår och ångrar mig af hiertat.

En nyckel till bildens innehåll utgöres av den balansvåg, som Kristus håller fram mot synderskan. Den utformning, som detaljen har på de två här presenterade tavlorna, utgör ett tillskott till den äldre ikonografin, där Kristus använder vågen till att väga upp sina speciella apoteksvaror med (bild 3). Här däremot hänger en djävul under ena vågskålen, och i den andra - och nertyngda - finns en bild av Kristus på korset. Framställningen har alltså inget med det i bildkonsten i.raditionella själavägningsmotivet att göra; i stället är det en sinnebild för återlösningen. Genom sitt lidande och sin offerdöd har Kristus rentvått mänskligheten från synd och tillintetgjort ondskans och djävulens makt. Det är således fråga om ett förtydligande av symboliken hos Lammet - på Kulturens tavla placerat på den övre hyllraden - bildkonstens urgamla Kristussymbol, som direkt anknyter till Johannes Döparens ord: Se Guds lamm, som borttager världens synd1 Joh. 1: 29.

Till denna centrala tanke om innebörden av Kristi död på korset anknyter även innehållet i den stora lådan på apoteksdisken, som består av små kors. Lådans textlapp anger innehållet som Korsrot, och därigenom har åtminstone en av varorna i apoteket fått en inte bara teologisk utan även apoteksmässig betydelse. Namnet är en folklig benämning på medicinalväxten Senecio vulgaris, som under äldre tider ansågs besitta ett flertal läkande egenskaper. Det svenska namnet, belagt i skriftliga källor redan vid 1600-

3. Tysk bokmålning från 1662. Germanisches Nationalmuseum, Niirnberg.

talets slut, går tillbaks på en äldre benämning, Korsört, som är en direkt översättning av det tyska Kreutzkraut. Detta i sin tur kan härledas till den äldsta kända folkliga namnformen, Greiskraut, som direkt syftar på den frömogna växtens likhet med en skäggig gubbe.

Det nära sambandet mellan de svenska och tyska folkliga benämningarna har sin motsvarighet i det faktum, att förebilderna till motivet Kristus i apoteket står att finna just på tyskt område. I samband med en redogörelse härför kan en kort översikt av motivets historia före 1700-talets mitt vara befogad.

Bildkonstens Kristusmotiv har mestadels skapats under den tid, då konsten var kyrkans direkta tjänare, dvs. medeltiden. Följande epoker nöjer sig med att förvalta och omforma dessa motiv, men något nyskapande i egentlig mening äger inte mera rum. Detta gäller även de framställningar,

som med symbolikens eller allegorins hjälp åskådliggör kristenhetens centrala tema, frälsningens mysterium.

Ett av de få undantagen från denna regel utgör det här behandlade motivet, som i ingen form kan föras längre tillbaka än till l 500-talets slut. Likaså är det motiv, som Kristus i apoteket närmast är besläktat med, Kristus som läkare, en skapelse av l 500-talet. Detta går visserligen tillbaka på medeltida, ja urkristna föreställningar om Kristus som coelestis medicus, men som bild hör det hemma i motreformationens ikonografi. Mot denna bakgrund bör även motivet Kristus i apoteket betraktas, men tyska forskare har visat, att den katolska konsten ganska snart förlorat sin ensamrätt över det. Sålunda finns det kartlagt över hela det tyskspråkiga området, förutom i katolska gebit även i lutherska och reformerta. - Det har hävdats att motivet endast förekommer på tyskt språkområde, men detta påstående motsägs nu av existensen av de två tavlorna på Kulturen resp. Nordiska museet. Deras religiösa bakgrund utgöres troligen av den svenska 1700-talspietismen.

Det finns här ingen anledning att gå in på ett närmare studium av den tyska konstens framställningar av motivet från l 500-talets slut till och med l 700-talet. Det kan emellertid nämnas, att den sceniska uppbyggnad, som kännetecknar de två här behandlade tavlorna, representerar en senare ikonografi, där motivet är mera åskådligt och levandegjort och samtidigt vardagligare än vad som är fallet under 1600-talets början. Den äldsta sceniska framställningen utgöres av en tysk bokillustration från l 662, som med sina fråndragna draperier ger en starkare illusion av plötsligt uppenbarad religiös verklighet än vad de två svenska tavlorna gör (bild 3).

En detalj på dessa poängterar den ursprungliga närheten mellan de två motiven Kristus i apoteket och Kristus som läkare. Samtidigt aktualiserar den en korrigering av den vanligen använda bildtiteln Kristus som apotekare. - Hjärtat under kartuschen rymmer den latinska texten Summus medicorum medicus. Därigenom utsägs klart i vilken roll

Kristus framträder: Inte som apotekare utan som den främste av läkare utdelar han frälsningsmedlen tirn en syndfull mänsklighet.

TORKEL ERIKSSON

Litteratur

För en redogörelse över tyska framställningar av motivet, se främst A. Naegle: Christus als Apotheker; Anzeiger fi.ir schweizerische Altertumskunde: NF, Bd. XXVII (Ziirich 1926) p. 95 ff. - Fritz Ferchl: Christus als Apotheker; Festschrift zum 75. Geburtstag von Ernst Urban (Stuttgart 1949) p. 61 ff. - Reallexikon zur deutschen Kunstgeschichte, Bd. III (Stuttgart 1954), artikel »Christusbilder».

Nordiska Museets tavla är tidigare presenterad av Lauritz Gentz: Kristus avbildad såsom apotekare. Fataburen 1957, p. 107 ff.

Om motivet som ett utslag av motreformationens ikonografi, se Karl Kiinstle: Ikonographie <ler christlichen Kunst, Bd I (Freiburg im Br. 1925) p. 395. - John Baptist Knipping: De iconographie van de contrareformatie in de Nederlanden (Hilversum 1939) p. 82 f.

För tolkningen av framställningen Kristus i vågskålen, se Francis . Wormald: The Crucifix and the Balance; Journal of the Warburg and Courtauld Institutes, Vo\. I (London 1938) p. 276 ff.

Ang. de folkliga benämningarna av växten Senecio vulgaris, se Aug. Lyttkens: Svenska växtnamn, del I (Stockholm 1904-06) p. 42 ff.

79

Förgylld silversked från omkring 1600. Har tillhört kyrkoherden och prosten Christoffer Svenonis i Kil (d. 1628). KM 31.459·