Herr Christoffers silversked, Bengt Bengtsson

Skeden är av förgyllt silver. Den har ett gjutet skaft, krönt av en knopp, som är byggd av bladvoluter. Den centrala delen av skaftet bildas av en herrnfigur med skäggigt huvud och hermen vilar på en dubbel maskaron med kerubhuvuden. övergången mellan skaft och blad är elegant profilerad. Bladet har den äggform, som är vanlig hos den nordiska högrenässansens skedar. Den flata kanten markeras och breddas mot skaftdelen. Båda sidor av bladet är dekorerade med gravyr. Den urholkade framsidan har en säkert komponerad beslagsornamentik, kring vilken ringlar sig arabeskrankor av det slag man kan se i den tidens ornamentstick. Ett ganska brett band löper runt kanten och här står grave-

rat med versalbokstäver: D: CRISTOFORVS : SWENONIS: WERM-

LANDENSIS.

Bladets andra, välvda sida har också en dekoration. Här syns i centrum ett svärd, från vilket stora eldsflammor utgår. Nedtill ses två händer, som griper efter svärdet, och på sidorna fylles tomrummen av samma arabeskrankor som på andra sidan. Inskriptionen här är betydligt längre och har därför utförts med mindre bokstäver på ett betydligt smalare

band: SERMO: DE! : IGNITVS : EST: PENETRANTIOR : QVOVIS : GLADIO : ANCIPITI.

Kompositionen av ornament och inskriptioner är genomförd med hänsyn till de senares längd och framför allt har ju innehållet i baksidans text: En av Gud eldad predikan är mera genomträngande än ett tveeggat svärd, direkt anknytning till det avbildade svärdet. Alltså kan vi utgå ifrån, att skedens tillverkning eller i varje fall bladets dekoration hör samman med ett speciellt tillfälle, d.v.s. den utgör ett beställningsarbete, avsett för en bestämd person och ett bestämt tillfälle.

6 81

Personen måste ha varit präst och en tämligen framstående sådan. Namnet - Kristoffer Svensson - kan tyckas vanligt, men efter som han anges vara värmlänning, kan det endast gälla en man: prosten och kyrkoherden i Kils församling Christoff er Svenonis Brunius. Han var född någon gång mellan 1545 och 1550 i Kils kyrkoherdeboställe Ekenäs. Hans far var prästen Sven Lorensson, som 1540 blivit curatus eller kyrkoherde i Kil, beläget vid nedre Frykens sydspets. Det var då ett mycket inbringande pastorat, eftersom kyrkoherden av ålder fick uppbära inkomsterna av en rad gårdar, bl.a. av prästgårdarna i tre angränsande församlingar. Efter Gustav Vasas fortsatta reduktion av kyrkogodsen vid 1540talets slut miste kyrkoherden i Kil mycket av dessa förmåner, men han fick behålla gården Ekenäs till boställe samt ännu en gård i socknen. Ar 1550 blev han prost över östra Värmland, vilket i någon mån torde ha kompenserat honom för hans förluster vid reduktionen.

Lorensson var en av de två värmländska prästdelegaterna vid 1566 års ständermöte och deltog i riksdagen 1569, då Erik XIV avsattes. »Herr Sven i Kil» var med sitt stora prosteri och sina förbindelser en mäktig och ansedd kyrkans man. Han hade tre söner och fem döttrar, vilka antog släktnamnet Brunius.

Efter Sven Lorenssons död 1579 utnänmdes sonen Christoffer till hans efterträdare som kyrkoherde i Kil. Han blev efter 17 år prost över Östersysslet (Värmland var nu delat i tre prosterier) och han tycks på ett värdigt sätt ha övertagit sin faders uppgifter. I de handlingar, där hans namn förekommer, kallas han vanligen Christopher Suenonis eller Christopher Svensson och hans sigill upptar bokstäverna C. S. Hans gravsten, som finns bevarad på den gamla kyrkplatsen visar hans vapensköld - även icke adliga personer kunde på den tiden hålla sig med sådana - och denna visar en sexuddig stjärna. Ovanför skölden står initialerna C S och nederst på gravstenen läses: »Anno 1628 ten 12 junii af såmnade her Christåf er kyrkeherde i Kilen oc liger her begrafven med sin kiera hustro Elisabet Arvis D. som af-

Bladets utsida, med inskription och ett flammande svärd i gravyr.

såmnade i Herran om anno l 597 ten l 5 januari. Gud upvekie tem til en evigh gledie oc salighet. Amen.»

Herr Christoffer hade 1583 gift sig med Elisabet Arvidsdotter och i detta äktenskap föddes två söner, Christoff er och Sven : Den senare var född 1589 och åldersskillnaden dem emellan kan inte ha varit särskilt stor, eftersom de samtidigt inskrevs vid Uppsala universitet, vilket skedde den 26 februari l 609. Här verkade vid denna tid Johannes Messenius som professor och ett vittnesbörd om dennes pedagogiska verksamhet ges bl.a. i samlingen Apophoreticon (tryckt l 6 l l), där Messenius' elever fick publicera hyllningsdikter till såväl förgrundsgestalter inom svensk vitterhet och lärdom som mecenater och lärare. Här hyllas Christoff er Svensson av en student vid namn Petrus Erici Uranius i en dikt på

klassisk hexameter. Liksom övriga hyllningsdikter i samlingen har Uranius' opus angivits komma från en klassisk gud, i detta fall Janus. Det ter sig för vår tid en aning löjligt när de romerska gudarna träder ner från olympen för att hylla den svenska lärdomen, från Johannes Bureus till tämligen okända gymnasielärare och församlingspräster, på klingande latin. Men sådan var tidens sed och vi finner paralleller även i Messenius' dramer. »Janus hälsar den i lärdom och varje dygd framstående Herr Christoffer Svenonis, kyrkoherde och prost i Kils församling», så börjar i översättning Uranius' opus, som på slutet låter guden sia om allmän lycka och framgång för Herr Christoffer med maka och barn.

Varför jag i det här sammanhanget tycker mig böra nämna denna hyllningsdikt av en student, som tydligen fått hjälp och stöd av kyrkoherden, är att dikten på sätt och vis är en parallell till Kulturens sked. Båda är hyllningar till samma person, i ena fallet för mecenatskap, i det andra för en predikargärning, ty på annat sätt kan man ju inte tolka skedens inskription.

När fick Christoffer Svensson denna sked? Här finns inget bestämt datum att hålla sig till, men man kan gissa. En bröllopssked 1583? Troligen inte, då skulle säkerligen hustruns namn ha funnits på skeden. Så har man bemärkelsedagar av vanligt slag men dessa ger oss ingen hållpunkt. Man kan dock även gissa på hans utnämning till prost 1596. Hur som helst, skeden är ett förnämt stycke silversmide från tiden omkring 1600, tyvärr utan stämplar och andra tecken, som kan avslöja tillverkaren, men med anknytning till en människa, som vi på annat sätt har kunnat få veta något om. Och museiföremålen skall inte vara »sig selv nob, de skall hjälpa oss att fatta och förstå människan bakom tingen.

B. B.

· Uppgifterna om Christoffer Svenonis är hämtade ur Frej Alsterlind:

Den gamla kyrkplatsen, Karlstad 1955.

Saltkaret har - så länge vi kan följa våra måltidsseder tillbaka i tiden - haft sin givna plats på det dukade bordet. På 1500-talet kunde man ha ett mindre saltkar vid varje kuvert, men vi känner från denna tid även praktfulla saltkar som nästan måste ha dominerat festbordet. Speciellt har magnifika engelska saltkar bevarats till vår tid.

Med 1600-talet kom även andra kryddor på bordet och nu uppkommer det stora bordsstället eller bordssurtouten, där det finns plats för flaskor, innehållande olivolja och ättika, behållare för salt, peppar och andra kryddor. På Skokloster finns ett sådant ställ, tillverkat i Tyskland vid 1600talets mitt. Det är av serpentinsten och omfattar sex behållare för olika vätskor och kryddor. När Axel Julius de la Gardie gifte sig 1664, medförde han i boet en »Uppsats med sockerbössa, olje-, ättiks- och senapskanna samt en förgylld sked, så ock ett saltkar mitt uti och en tallrik ovanpå» av förgyllt silver.

Det franska uttrycket för detta slags bordsställ var plat de menage, vilket till svenska överflyttades som »pladmenage». Utom den på Skokloster synes ingen sådan från 1600-talet ha bevarats till våra dagar. Vi känner några »pladmenager» från 1700-talets mitt. De är av silver och innehåller - utom olje- och ättiksflaskorna - ströbössor för socker och salt, i ett fall två större och två mindre bössor, där möjligen de mindre varit avsedda för peppar och någon annan krydda i pulverform.

Under gustaviansk tid börjar bordssurtouten koncentreras till ett ställ för två flaskor. Det är ett sådant ställ som Kulturen nyligen kunnat förvärva. Det är ett arbete av den framstående Kristianstadsguldsmeden Caleb Olof Engel-

85

Bordsställ för ättika och olja, tillverkat av Caleb Olof Epgelholm i Kristianstad 1780. KM 56.923.

Detalj av bordsstället, med gjutna och stämplade ornament.

86

holm, verksam som mästare 1766-1785. Engelholm hade i varje fall till en del - fått sin utbildning i Stockholm, där han 1763 arbetade som gesäll hos guldsmeden Abraham Lundberg. Han var en tekniskt och konstnärligt högtstående yrkesman och åtskilliga av hans arbeten finns i såväl kyrkor som i museer och privata samlingar. Kulturen äger av honom två goda arbeten (förutom några smärre ting), nämligen en kaffekanna, daterad 1766 (samma år som han blev mästare) och en gräddkanna från 1781. Med denna bordssurtout har Kulturen en liten Engelholm-kollektion av hög kvalitet, väl ägnad att belysa hans stilutveckling.

Kaffekannan tillhör en hos oss vanlig rokokotyp; dess utsmyckning består nästan helt av fritt inkomponerade blommor och blad. Med gräddkannan och nu även bordssurtou-

ten har Engelholm övergivit rokokon för den nya gustavianska stilen. De två slipade glasflaskorna är inpassade i runda hål i ställets övre platta, som också har hål för att ställa flaskornas silverlock i, när man vill hälla upp olja eller ättika. Denna övre platta vilar på en i genomförd gustaviansk stil uppbyggd underdel. Listverk, buret av refflade lisener med rosetter och lejontassar, löper runt den övre plattan och avgränsar även bottenplattan, vars yta är hel och obruten (den skall kunna ta emot spill från flaskorna) . Mellan lisenerna hänger lagerfestonger i gjutet arbete.

Flaskorna är runt det cylindriska mittpartiet slipade i rutor för att ge bra grepp för handen och ett stycke upp på halsen finns en slipad vulst. Knopparna eller snarare locken är cylindriska, med svagt välvd överdel och krönes av ett gjutet bladornament. Varje detalj i silverarbetet visar perfekt tekniskt utförande och en konsekvent stilkänsla.

Engelholms bordssurtout är stämplad med årsbokstaven X, dvs. den är tillverkad l 780. Vid denna tid var denna typ av bordsställ inte ovanlig. På Landskronautställningen 1963 visades ett par sådana ställ, av vilka det ena var utfört av Peter Eneroth i Stockholm 1779 och det andra, synbarligen en kopia, av Carl Lindgren i Norrköping fyra år senare. Ett annat liknande ställ har stämplats av Jonas Thomasson Ronander i Stockholm 1778. Detta ställ är nästan identiskt med Engelholms, inte endast vad proportioner och vissa detaljer - t.ex. klofötterna - beträffar, utan även flaskorna uppvisar stora likheter. Sådana flaskor torde emellertid i ganska stort antal ha importerats från England. Trots likheterna bör man nog inte förutsätta annat samband mellan dessa bordsställ än ett följande av en gemensam stilriktning, möjligen dock med förebild i något mönsterstick. Kulturens redan förut förnäma silversamling har med denna bordssurtout fått ett värdefullt tillskott. Den representerar både en . kulturhistoriskt intressant fas i våra bordsseders utveckling och ett kvalitativt högtstående skånskt silversmide i en ren gustaviansk stil.

B. B.