Glas från Lauenstein, Nils Nilsson

Glas skiljer sig från flertalet andra konsthantverksprodukter i så måtto att det finns ytterst få fabriker eller tillverkningscentra, som haft någon bestämd signatur eller annan ursprungsbeteckning. Några undantag finns, varav glaset från Lauenstein kanske är det mest kända. Denna hyttas produkter av vinglas och pokaler har i många fall på fotens undersida ingraverat ett stående lejon och under detta bokstaven C, som emellertid ibland saknas. Dessa glas - det rör sig nästan uteslutande om 1700-talstillverkning - tycks alltid ha gått under beteckningen Lauenstein, men småningom har ursprungsorten glömts bort så att endast namnet levde kvar utan något samband med kunskap om tillverkningen och dess lokalisering. De räknades helt allmänt till den stora gruppen av glas från hyttor i Hessen, vilket kunde vara naturligt, då de har vissa likheter med glas härifrån, framför allt i fotens klockformade välvning. Dessutom kunde lejonet mycket väl uppfattas som Hessens heraldiska lejon. När så den tyske kulturhistorikern Robert Schmidt ett stycke in på r goo-talet gav sig till att undersöka saken närmare, befanns det att det aldrig i Hessen existerat någon glashytta med namnet Lauenstein. Han antog då att dessa glas möjligen kunde härstamma från Miinden men det visade sig svårt att förklara det heraldiska lejonet. Sedan väl problemet var ställt, kunde emellertid en annan tysk forskare ganska snart fastställa att upphovsorten till glasen i fråga varit det Lauenstein, som ligger i det gamla furstedömet Calenberg, vilket

Glas från Lauenstein. Höjd 18,5 cm. KM 56.723.

sedan 1700-talets början räknas till Hannover. Lejonet kunde då tolkas antingen som en anspelning på namnet Lauenstein (Lauen = Löven) eller som en förenkling av ett vapen tillhörande ett herrskap, som en gång rått om Lauenstein. Bokstaven C slutligen anses syfta på Calenberg.

I Kulturens årsbok 1953 sid. 108 finns Lauensteinglasen omnämnda liksom deras viktigaste karakteristika i samband med presentation av en praktpokal av Lauensteintillverk-

ning i museets samling. Denna saknar signaturen med det ingraverade lejonet, som emellertid finns på ett glas, som nyligen kommit i museets ägo. Det nyförvärvade glaset är av en enklare typ, men fabrikens särmärken återfinnes: den klockformade foten med omvikt kant, luftpärlan i det kraftiga benet och kuppans massiva nederdel och plana botten. Det värdefulla glaset har museet förvärvat från antikhandeln genom förmedling av Kristianstads museum.

N. N.

Höganäskrus, anskaffat från Hässleholmstrakten, spräckt och lagat med remsor av björknäver. H. 20 cm. KM 56.692.

92

Man talar i våra dagar om en »köp-och-släng-mentalitet», som gör bruksföremål till konsumtionsvaror. Med vår tids massproduktion av billiga varor är denna mentalitet helt naturlig, särskilt som situationen på arbetsmarknaden ofta gör reparationer alltför dyra i förhållande till varans inköpspris. Vi måste lägga ekonomiska synpunkter på en lagning, som för inte så många år sedan var en självklar sak. Om affektionsvärde eller antikvärde skall beaktas, ställer sig givetvis saken annorlunda.

Kulturen förvärvade nyligen ett litet krus av Höganäs välkända tillverkning, en vanlig syltkruka. Så värst gammal torde den inte vara, kanske bortåt 75 år. Det märkliga med kruset är, att det är sprucket och att det har blivit lagat. Lagningen är utförd med remsor av björknäver, som lindats om kruset i flera varv. Den smala remsan ligger som ett regelrätt stödförband omkring krusets övre del, ett förband som förstärkts med lim mellan de hårt lindade näverremsorna. När man först ser kruset, fäster man sig vid det tilltalande mönster och den vackra ytverkan, som kruset kan uppvisa, och man är benägen tro, att björknävret applicerats för att göra kruset prydligare. Men långt därifrån - det är en lagning, föranledd av en stor spricka som går lodrätt nedåt från krusets rand.

Kruset är förvärvat från en gård vid gränsen till skogsbygden, mellan Hässleholm och Kristianstad. Här är björknävern ett naturligt material för en sådan lagning.

Nu kan man anställa diverse funderingar över förhållandet mellan värdet av det nedlagda lagningsarbetet och priset på ett nytt krus vid den tidpunkt, då kruset gick sönder. Men där måste man också ta i betraktande självhushållets

93

brist på kontanta medel även vid en relativt god ekonomisk ställning och dessutom den hos en människa med normalt sinne för sparsamhet naturliga motviljan mot att någonting skall förfaras i onödan. Vi kan inte utgå ifrån att den som en gång lagat kruset lagt krasst ekonomiska synpunkter på detta sitt handlande. Men vi kan kanske föreställa oss honom som tämligen belåten med sitt arbete. Kanske han som vi - tyckte att han åstadkommit något vackert.

B. B.

Ljusprofet från Ravlunda i östra Skåne. Höjd 17,2 cm. KM 56.726.

Från Österlen har museet fått mottaga en samling husgeråd och textilier, arvegods från flera generationer bönder i Ravlunda. Bland många andra intressanta ting i denna samling finns också en så kallad ljusprofet. Den består av en svarvad och polerad ekstav, upptill försedd med en droppskål eller ljusmanschett fastlödd vid en kraftig ring, även den av mässing, som omsluter stavens topp. I droppskålens mitt sitter fyra spetsiga järntenar, avsedda för att fästa en ljusbit på. Ljusprofeten användes för att man skulle kwma utnyttja de små stumpar, som blir kvar i ljushållaren sedan ljuset brunnit ner. Ljusbiten trycktes fast på »profetens» piggar och kunde sedan brinna så länge som det fanns talg kvar. På somliga ljusprofeter är droppskålen utdragen till en pip, där veken lades sedan den brunnit så långt ner att den hotade att falla omkull och släckas i den flytande talgen. Därvid kom »profeten» att fungera som en liten oljelampa och de sista dropparna av talgljuset utnyttjades. Ljusprofetens nedre del är utformad så att den passar att sättas i hållaren på en vanlig ljusstake. Genom stavens längd kom ljusbiten upp någon decimeter över hållaren och lyste således lika bra, som åtminstone ett halvbränt ljus. Men en ljusprofet kunde också användas som handljusstake. När man behövde lysa sig fram vid tillfälliga besök i kammare och förrådsrum lämpade den sig väl att bära i handen.

Man kan undra över den egendomliga benämningen ljusprofet. Den danska motsvarigheten ger genast besked. I Danmark heter det profitpind och ibland förekommer benämningen ljusprofit i Sverige. Denna ordalydelse är sannolikt också den ursprungliga. Profit i betydelsen nytta, utnyttjande är ju ett naturligt nanm på en anordning avsedd att ut-

nyttja ljuset helt och hållet. Vår ljusprofet härrör från bondemiljö och det är en vanlig företeelse i synnerhet i allmogekulturen att benämningar med främmande klang förändras i riktning mot en anpassning till det välkända. Bibelns profeter var i äldre tid synnerligen bekanta storheter för var man och vad är då naturligare än att det främmande ordet profit enkelt nog blev till profet, i all synnerhet som det gällde. ett föremål som hör samman med bruket av ljusen, som då, likaväl som nu, hade en stark anknytning till de kyrkliga högtiderna.

I vårt land förefaller ljusprofeten mest ha förekommit i de sydliga landskapen och när den påträffas i övriga delar av landet kallas den vanligtvis ljusknekt. I Danmark, där detta ljusredskap varit vanligare än hos oss, har det ofta förekommit som friare- eller trolovningsgåva varvid det fått en speciellt omsorgsfull och dekorativ utformning. Museets nyförvärvade ljusprofet är också i jämförelse med de anspråkslösa exemplar, som för övrigt finns i samlingarna, påfallande prydlig och välgjord. Kanske har den kommit ursprungligen från Bornholm, som »profetens» forna ägare haft livliga kontakter med genom släktförbindelser.

N . N.

I samband med nedläggelsen av Folkskoleseminariet i Lund detta år överlämnades till Kulturen 25 exercisgevär. Det är svenska armegevär av 1815/45 års förändringsmodell, här avbildade i tre exemplar. Sedan de slopats ur armens utrustning, troligtvis efter införandet av remingtongeväret av 1867 års modell, har de överförts till seminariet, där de sedan begagnats vid elevernas vapenövningar. Förutom sådana avlagda armegevär förekom vid våra skolor speciella exercisgevär av trä. Museet har i år fått som gåva även ett par dylika trägevär, som härrör från Staffanstorps folkskola. De är målade med brun kolv, grå pipa och gula beslag för att så mycket som möjligt likna ett riktigt gevär. Avtryckare saknas men bygeln finns, ·en böjd järnplåt som spikats fast på kolven.

På 1860-talet blomstrade skarpskytterörelsen upp i vårt land som ett utslag av tidens uppfattning om folkbeväpningen som ett lands försvarsmedel. Marken var väl beredd, de föregående decennierna hade frambringat rörelser, som aktualiserat folkbeväpningstanken: dels å ena sidan skandinavismen i dess politiska fattning, dels å den andra gymnastiken, som nu fått en viss utbredning vid läroverken. Viktor Rydberg formulerade 1859 i en liten skrift »Huru kan Sverige bevara sin självständighet» de tankegångar, som höll på att växa fram. Genom att i folkskolan införa inte bara gymnastik utan även vapenövningar skulle goda resultat kunna nås: »ungdomens harmoniska utbildning i kropps_ligt avseende, en sedlig väckelse till svenskmannakraft och dygd, ett betryggat nationalförsvar samt, i förening härmed, småningom inträdande förminskning i utgifterna för armen». 1863 tillkom så en förordning om militärövningar i skolorna,

7 97

Svenska arrnegevär av 1815/45 års förändringsmodell från Folkskoleseminariet i Lund. KM 56.479.

Exercisgevär av trä från Staffanstorps folkskola. KM 56.799.

98

där det beträffande folkskolan rekommenderas: »för gossar marschövningar och enklare infanterirörelser, vartill för de äldre komma exerecis och de första grunderna i bajonettfäktning med trägevär». Vid läroverken bedrevs dessutom skarpskjutning. Efter hand anskaffades vid flera skolor hela uniformer eller åtminstone mössor eller vapenrockar, i åtskilliga fall på bekostnad av Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar, som bildats 1875. Uniformeringen ansågs synnerligen värdefull då den ökade truppens militäriska uppsyn och stärkte krigarandan och den fosterländska känslan.

Militärövningarna vid våra skolor blev emellertid redan från början föremål för diskussion och det dröjde inte länge förrän röster höjdes för dess avskaffande. Vid 1800-talets slut blev frågan särskilt brännande då Härnösands domkapitel i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att vapenövningarna skulle avföras ur skolornas läsordning. Situationen sammanfattades av idrottsgeneralen Victor Balck i ett litet häfte, utgivet av den ovan nämnda föreningen, där han själv fungerade som sekreterare och försvarsministern general Axel Rappe var ordförande. Det framgår här att man vid flertalet tillfrågade läroverk .önskade få vapenövningarna avskaffade, men dock bibehålla skarpskjutningen. Ännu i två decennier bestod denna speciella form av kroppsövningar vid våra skolor. För nutidens sätt att se framstår dessa vapenövningar kanske närmast som ett kuriosum, men det kan inte bortses från att de utgjort en viktig utvecklingsfas av gymnastiken och dessutom framstår som ett intressant tidsfenomen.

N.N.

99

Flaskmodell med haspel Ravlunda i östra Skåne. Höjd 16,5 cm. KM 56.743

Intresset för miniatyrmodeller av olika slag är synnerligen utbrett i både tid och rum. Även om det ofta är mycket svårt eller rent av omöjligt att fastställa i vad syfte en gammal modell kommit till, kan man dock urskilja en mängd variationer från demonstrationsmodeller av maskiner till rena prydnadsföremål eller votivgåvor. Ser man till vad som finns bevarat i museer och samlingar av europeiska modellföremål kan man helt allmänt konstatera, utan att här gå in på den kvistiga frågan om upphov och funktion, att de vanligaste typerna utgöres av fartyg och textilredskap. Bland de sistnämnda är det framför allt de, som har någon karaktär av maskin, som blivit föremål för modellbyggares omsorger. Sålunda finner man vävstolar, spinnrockar och hasplar från många olika tidsepoker och länder, utförda i de mest skiftande material: silver, elfenben, glas, trä, m.m. Kulturen äger en rad utmärkta prov på dylika modeller och det vore frestande att taga upp hela denna genre till ett samlat studium. I höst fick museet ett fint tillskott i dessa samlingar, en modell av en haspel, monterad i flaska. Flaskmodeller av textilredskap påträffas ganska ofta, dock inte tillnärmelsevis i sådan utsträckning som fartyg. Flaskmodellen har en kvalitet utöver andra modellers, den vädjar till åskådarens fantasi, man kan inte undgå att fundera över hur det kan ha gått till att få föremålet in i flaskan. Dessutom utgör ju denna ett utmärkt skyddshölje för den ofta bräckliga modellen.

Kulturens nyförvärvade flaskmodell kommer från ett gammalt hem i Ravlunda på Österlen, där den gått i arv i flera generationer. Var den ursprungligen tillverkats och hur den hamnat i Ravlunda är nu omöjligt att fastställa.

Man vågar nog räkna med att den tillkommit någonstans där i trakten, i varje fall finns det ingenting som talar mot ett sådant antagande. Av flaskans skapnad att döma måste modellen härröra från 1700-talet; likaså tyder flaskproppen med sin regel av trä på en sådan datering.

Låt oss slutligen betrakta själva modellen, haspeln. På en fot av korsade brädor på fyra korta ben reser sig fem ståndare, en från »korsmitten» och en från mitten av varje »korsarm». Den mittersta bär upp en horisontal haspel, de fyra andra var sin horisontal upptill och var sin vertikal haspel mitt på halva höjden. De fyra vertikala hasplarna har var sin handvev. På samtliga hasplar ligger uppvirat några varv silkegarn, tillsammans hopknutna så att de bildar en sammanhängande räcka. Ställningen och den översta haspeln är målade med guldbrons, hasplarna och de små benen svarta. Möjligen är detta en avbildning av någon sorts sinnrik haspelmaskin, men i så fall måste modellbyggaren ha missuppfattat denna eller haft så dåligt minne av den, att han inte lyckats återge den fullt riktigt. Troligare är att modellbyggaren velat bravera genom att bygga en modell med nio små hasplar i en sinnrik ställning - det vanliga redskapet bestående av en haspel med handvev i en ställning är en ganska vanlig typ av flaskmodell. Men man kan nog saklöst lämna sådana spekulationer åt sidan, det är knappast som textilredskap en modell som denna i första hand bör betraktas. Den har tillkommit för att vara en lustig och fantasiväckande prydnadssak och utgjort en roande sysselsättning för tillverkaren. Som sådan har den utmärkt väl fyllt en uppgift oavsett sin tekniska meningslöshet och som sådan har den fortfarande sitt intresse.

N. N .

l02

Den Forsbergska gården

Hösten 1961 kw1de Kulturen utvidga sitt område genom förvärvet av två tomter vid Tomegapsgatan, dels den s.k. Callmerska tomten och dels den tomt därintill, som tillhört Stiftelsen Nellys och H. 0. Forsbergs minne. Att området och byggnaderna har anknytning till lundensisk lokal- och personhistoria framgår av det följande.

I äldre tider hade denna tomt nr 31 B 2 i den s.k. juridiska nummerbeteckningen som infördes år 1758. Nr l börjar i nuvarande kvarteret Paradis och fortsätter Bredgatan ned och in i Paradisgatan t.o.m. nr 21. Därefter började beteckningen i kvarteret Thomander vid studenthemmet överst vid Sandgatan och fortsatte ned till Fickska hörnet med nr 24. Därefter betecknades kvarteret Föreningen med 4 nummer t.o.m. nr 28. östra hälften av kvarteret Thomander fick nr 29 och 30. Det senare som gick ut i en spets omfattade även Trekanten. Nu hoppar numreringen över Tomegapsgatan till kvarteret Kulturen. Det blev med tiden allt flera tomtindelningar, som föranledde införande dessutom av litera A, B, C, osv. Så kan en tomt, som ursprungligen betecknades som nr 31, få bokstaven A. När tomten avsöndrade sin västra hälft fick denna nr B och när den delades i trenne delar tillkom 31 B l (sedermera ägd av stadskassör M. Svensson) och 31 B 2 (sedermera ägd av byggmästare H. 0. Forsberg). Slutligen har vi 31 B 31 fröken Hulda Callmers bekanta vänliga hus, där generationer av studenter haft ett trivsamt och kultiverat matställe. 1

Kvarteret Kulturen fick sålunda efter år 1891 nio hela nummer varav Kulturhistoriska föreningen nu äger de två sistnämnda vid Tomegapsgatan. Därtill vid S:t Annegatan, 34 B Intendentsbostaden, 34 C Rustmästarens gård, 35 A Locus Peccatorum, 35 B Lindforsska gården, 35 C är huvudegendomen med Herrehuset och alla de hus som G. J:son Karlin lät uppföra här. I senare tid ha förvärvats nr 36 A och Weibulls stora gård nr 36 B.

Tomten nr 31 B 2 bebyggdes av timmergesällen Måns Håkansson Holmkvist år 1875, men såldes något år senare till domkyrkoringaren Anders Persson som därefter överlät den

1. Parti av Tomegapsgatan. I centrum Callmerska huset och omedelbart bortom den Forsbergska gården.

på byggmästaren Hans Olsson Forsberg. Han föddes i St. Uppåkra år 1851, lärde murareyrket i Malmö hos danske byggmästaren Mortensen. Hans Olsson antog som murargesäll namnet Forsberg och kom år 1875 till Lund och gifte sig här med Petronella Persdotter från Lomma. I äktenskapet föddes sönerna Gotthard Ferdinand år 1877 och Otto Anton år 1880. Den senare dog tidigt, år 1884. Gotthard växte upp men angreps som ung av den i många familjer smygande tuberkulosen, här i form av »höftsjuka». Fastän invalidiserad lyckades han dock avlägga studentexamen och påbörjade medicinska studier, men när en förut bräcklig konstitution angreps av sockersjuka var intet motstånd möjligt. 2 Han avled år 1913 (bild 3.).

Forsberg hade redan tidigt, som kunnig i sitt yrke och gemytlig i sitt sätt, förvärvat många kunder som visste att man av honom kunde få sina planer utförda på ett gott sätt. Han blev vid 1880-talets början kompanjon med Martin Norström från Kalmar och härmed inleddes en period av stor utvidgning inom rörelsen (bild 4.). Bland byggnader som firman uppförde märktes »Hörnan» vid Bantorget-Bangatan år 1886. Det var länge ett av stadens största och prydligaste hus. 3 Därefter byggdes Holm bergs fastighet upptill vid Bantorget, Armaturfabriken, Sockerraffinaderiet »Öresund», K.F.U.M., Svenska Handelsbanken, Allhelgonaskolan 1891, Telegrafverket, Klostergatan 13 och Grand Hotel 1898 och Lunds bryggeri 1903.

Sin egen fastighet (bild 1.) försåg Forsberg efter köpet med en fasad i puts med kvader och fönsterlister. Dessa

2 . Gårdsinteriör. Drängen Per Nilsson matar duvorna. Nya längan till vänster.

3. Parti av trädgården. H. 0. Forsberg med sonen Gotthard. Stenberget syns till vänster i fonden.

senare ha en detalj som återfinnes på Universitetshusets (1882) fönsteromfattningar. Sådana motiv höra till den nygrekiska klassicism som fick sina avläggare i Konviktorium, f .d. enskilda studenthemmet vid Bytaregatan 20 och Melins minne vid Magle Lilla Kyrkogata 3.

Vid Forsbergs övertagande av gården revs den gamla fristående längan som hade inrymt snickareverkstad för Olin och Risberg. Anders Persson, den förre ägaren flyttade till ett rum i östra flygelbyggnaden. Här inreddes även en lokal till duvodlingen, varom mera senare. 3

I gatuhuset bodde nu den Forsbergska familjen med finrum åt gatan, gårdsrum och mycket litet kök med smalt fönster och dörr till gården (bild 2.).

106

Finrummet begagnades endast vid bjudningar. Här stod pianot i svart polityr och med vackra ljushållare i brons. Det var av lundafabrikören David Hanssons märke. Namnet stod med inlagda bronsbokstäver under nothållaren. Vid bjudning kunde det hända att det önskades musik. Var någon manlig, musikaliskt bildad herre närvarande ktmde man få . höra den då så populära »Napoleons marsch över Alperna» eller en kvinnlig autodidakt låta känsloflödet i »En jungfrus bön» avtona i pianissimo.

Som förut nämnts var Anders Persson domkyrkoringare. Han var även vedsågare. Dessa nyttiga människor bildade lag där två man sågade, en klyvde kubbarna, och en man bar

4. Byggmästarna Martin Norström t.v. och H. 0 . Forsberg t.h. Fotografi från omkr. 1890.

in korgarna med den huggna veden eller lavade den i stack. Domkyrkoringarna utgjorde också ett lag om åtta man som möttes vardagar vid norra tornet före kl. 1 2 eller om det anmälts »hög» ringning kl. 11 f.m. Fyra man ringde storklockan, två behövdes för att svänga mellanklockan och en man kunde sköta klockan vid det tredje galleriet. Härtill kom ringningen av Knutsklockan vid södra tornets nedre galleri. En liten klocka hängde över tornväktarnas rum i övre galleriet. Väktarna markerade om dagen alla timmar och kvarter med hammarslag å denna klocka, »Kinkan».

Anders Persson var en stor och kraftig karl, men en gång fick han en »sinkadus» i huvudet med storklockans svängande kant som vållade bärandet av bandage en längre tid.

På 1880-talet bodde i gatuhusets större våning godsägaren och kommendören G. E. Hylten-Cavallius. Efter mångårig militärtjänst i utlandet hade denne återvänt till Blädinge i den småländska hembygden. Då barnen skulle studera flyttade familjen till Lund. Den bostad han valde här vid Tomegap i den Forsbergska gården var belägen nära Botaniska Trädgården. Detta val kan möjligen förklaras av hans botaniska intresse.•

På vinden i gatuhuset fanns två studentrum. Här bodde fil. stud. Nils Bure och hans broder Per. Båda blevo läroverkslärare. Hyran var på den tiden 3.o kr. i terminen. Härtill måste nog läggas utgift för ved och passning.

Studenterna som bodde i »Mecka», »Medina» och i de andra gårdarna i Tomegap blevo passade av »Kjersti med bulan i pannan», Arga Johanna och Pernilla.

Efter Anders Persson blev lexikograf en Nils Palmlöf och hans moder Pella hyresgäster i den lilla lägenheten. Palmlöf gick med lornjett. Han hade stort anseende som medlem i Svenska Akademiens ordboksredaktion. Ingen kunde som han pressa ett ord, en stavelse till dess yttersta betydelse. Men hur hans moders namn Pella kommit att upptagas i Falstaff Fakirs verk » Vitterleb kan endast förklaras så att Pella var granne vägg i vägg med Axel Wallengren, som hört hennes namn ropas inne i Forsbergs gård."

5. Detalj av gruppfoto. Lunds Poliskår omkr. 1895. I främre raden konstapel Anders Andersson. Till höger en överkonstapel.

Forsberg hade en hobby eller en »vurm», som det hette på den tiden. Det var duvavel, särskilt av krävduvor, varav ett ståtligt par importerades från England. 0 Till kammaren ledde en högt belägen· ingång med plattform in till de olika i flera våningar belägna burarna med spjälor framtill och öppningar från passagerna. Då även min fader hade duvor av samma engelska ras, hade jag lärt mig giva akt på duvornas läten och beteende. En dork bugar sig för honan och låter höra sitt kurrande läte. »Makk ma o ra.» Han tar ett skutt. Stjärten sopar marken. Lätet upprepas. Han pumpar in allt mera luft i krävan som pressar huvudet bakåt. Han gör hastiga steg och bugar sig framför honan. Detta upprepas flera gånger, men plötsligt kunde det bli avbrott. Nu höres ett nytt läte »Urrr, urrr». Dorken släpper i hast ut luften ur krävan. Alla störta mot ingången. En modig dork lägger huvudet på sned och stirrar med ett öga upp i luften. På raka vingar seglar där uppe en falk eller duvhök spejande efter rov. Faran är över. Honan låter höra sitt sakta kurrande »ooe, ooe, ooe». Därmed manar hon dorken att

göra sin plikt att »dra te ridde», nämligen att uppsöka björkris av lämpliga längder för redens byggande. Den kände studentsångaren Knut Kempff hjälpte Forsberg i många år att hålla rasen ren. Här förvärvades priser vid duvutställningar. Det var en ståtlig syn att se hela den i solen skimrande, silvergrått befjädrade flocken komma svängande in över gården med klappande vingslag (bild 2.).

Forsbergs efterträdare i den gamla bostaden i gatuhuset blev poliskonstapel Anders Andersson. Han hade en imponerande figur och kårens bredaste bröstmått mellan uniformsknapparna (bild 5.). Han var en trygg skånsk typ i hållning, gång och åthävor. Eftersom han gått sitt »pass» när »sångargruffet vid Olins hörna» inträffade blev Andersson inkallad som vittne. Det var den 19 febr. 1896. Rättegången hölls på universitetet och Rector Magnificus August Quennerstedt skulle vara domare.

Det var en offentlig rättegång, där allmänheten hade tillträde. Min far Carl Erlandsson hade lyckats komma innanför dörrarna. Han hade en fen omen al förmåga att komma ihåg och har för mig berättat följande: »På rektors fråga till Andersson om hur studenterna betedde sig svarade denne så här: 'Jo, di hoppa o di stejta, di skråla o di skreg 1' Rektor försökte nu få Andersson till att precisera sin uppfattning till att passa i ett akademiskt protokoll. Han sade därför till Andersson: 'Man skulle då kunna säga att de voro glada.' Andersson sken upp. 'Ja, de kan man säja, di var livadef Som bekant frikändes samtliga anklagade. Andersson blev inom kort befordrad till överkonstapel.» 7

Trädgården till fastigheten ligger mer än en meter lägre än gårdsplanen, där man måste ha fall ut till Tomegapsgatan för regn- och spillvatten. Kloaker funnos inte. I trädgården växte gamla goda fruktträd, som gråpäron och Reine Claude-plommon. Här fanns även ett stenberg med s.k. naturstenar som voro veckade och underligt formade.• Dit samlades också vid grundgrävningar i staden funna huggna och profilerade block och segment av valvribbor från domkyrkans nedrivna kapell m.m. (bild 3.). En i cement gjord

110

6. Gårdsinteriör med gathuset i fonden. Vykort efter blyertsteckning, utgivet till förmån för Forsbergska stiftelsen.

avgjutning efter Dalby kyrkas dopfunt finnes också på nedgången och en jättemortel i kalksten från ombyggnaden av apoteket Svanen står på gården.

I början av seklet utvidgades trädgården åt söder och väster genom inköp från Adelgatan g. Så utvidgade även direktören Collin den Svenssonska trädgården där den gamla

111

paviljongen från Fakirens dagar flyttades ned till baksidan av Weibullska fastigheten.

Efter denna excursion i trädgårdarna få vi nu i gårdens byggnadshistoria återvända till den nya länga som Forsberg byggde år 1887 (bild 2.). Här inredde han en större våning med ingång genom en glasveranda till salong och matrum samt kök, därtill sovrum å vindsvåningen. En mindre lägenhet hyrdes av dekorationsmålaren Per Bååth, som var anställd hos Svante Thulin vid dennes stora verksamhet i södra Sverige, Stockholm och Uppsala. Bååth var ledare för utförandet av dekoreringen i domkyrkan åren 1880-1893.°

I källaren under Forsbergs salong var 0 . Tulldahls Chirurgiska instrumentverkstad. Den drevs med tillhjälp av en gesäll och en lärling. Mäster själv var en skicklig, jovialisk man, fast nersmord i hög grad. Den nödiga kraften till svarvar och borr tog man från ett stort roterande svänghjul som drevs med handkraft. Här slipades massor av skridskor samt saxar och dissektionsbestick för de medicinare som gingo på »Asis» vid Sandgatan (nu Teol. institutionen). Rakknivar slipades så fina att de kunde bestå provet att avskära ett fritt nedhängande hårstrå.

Gavelrummet mot söder i den nya byggnadens vindsvåning hade en härlig utsikt trädgårdarna sommartiden när syrenerna blommade, röda, vita och lila. Här inflyttade medicine studerande Andreas Bruzelius av Kristianstad nation, född i Österslöv och tillhörande den kända präst- och lärdomssläkten. Efter grundliga studier avlade han sin med. kand. 10 och återvände till residensstaden, blev där regementsläkare vid Vendes Artilleriregemente och senare fältläkare. Här har han verkat i en lysande bana, grundlagd vid studierna redan före seklets början i kvarteret Kulturen i Lund.

Ar 1905 blev den nya flygeln beklädd med Skromberga gulbruna fasadsten och prydd med band och konstmurning av grön och brun tegel, som då började bli modern. Träverandan ersattes med en utbyggnad i sten för entre till salongen som fick ljusgröna sidentapeter. Matrummet fick

112

dörrar och panel i den tidens finaste ekmåh1ing. Entrens tak och väggar dekorerades i den nya Jugendstilen av en tillresande specialist. Fönstren blevo utförda i Tiffanyglasmosaik.

Efter Gotthard Forsbergs bortgång blev umgängeslivet in_ skränkt, även byggnadsrörelsen blev mindre omfattande. Då och då kommo väl de gamla duvintresserade vännerna doktor Herman Wallengren och Knut Kempff på besök. Så kommo också hovjuvelerare Anders Nilsson och barnavårdsinspektör Lars Angberg, för att »dra en spader»."

Forsbergs insikter i praktiska ting blevo även tagna i anspråk för stadens styrelser. Han var medlem av kyrkorådet och stadsfullmäktige. Som ledamot av fattigvårdsstyrelsen förvärvade han sig ett socialt intresse. Detta visade sig senare i testamentet av gården »Nelly och H . 0. Forsbergs stiftelse» (bild 6.). Dess späd barnshem invigdes i gårdens nya flygel efter vissa förändringar. Det överlämnades genom disponent J. A. S. Timberg till stadsfullmäktiges ordförande apotekaren Fredrik Montelin den 25 okt. 1931.

Efter att under 30 år ha utövat sin välsignelsebringande verksamhet i Forsbergska gården överflyttades barnavårdsbyrån och stiftelsen år 196! till nya centrala lokaler i Knutsgården.

HANS ERLANDSSON

1 De nu beskrivna gamla tomtnumren äro åsatta nya nummer å kvarterskartan av år 193 r. nr g = 31 B 3 mäter 914,3 kvm Callmer nr ro = 31 B 2 1 136,5 » Forsberg nr 23 = 36 B 839,4 » Weibull nr 24 = stora museitomten 11 092,2 kvm. Summa 13 982,4 kvm. tillsammans med arealen i kvarteret Tegner över två hektar. 2 Bantings Insulinpreparat blev först känt år 1922. 3 När grunden grävdes till byggnaden gjorde man ett stort fynd. Det var en »ten» oarbetat guld om 450 gram. Detta inlöstes till sitt värde av de båda kompanjonerna, som lät göra ringar och berlocker härav.

4 Enligt uppgift i en släktkalender stiftade Hylten-Cavallius en internationell växtbytesförening »Linnea» och donerade sitt herbarium till Botaniska Museet. I övrigt se Sv. Uppslagsbok XIII sp. 557 I suppl. 5 Se Falstaff Fakirs nVitterleb s. 17. 6 Dorken finnes bevarad i uppstoppat skick. Den mäter 42 cm från stjärt till näbb. 7 Se Bert Möller, »Lundensisk studentsång under ett sekel», s. 214-

217. 8 Till detta stenberg, nu nästan nedsjunket i jorden, borde vid en kommande restaurering några i staden befintliga nHattstenarn insamlas och uppställas till ett Strindbergsmonument. Ett röse. Det var som bekant ett alldeles särskilt intresse som drev Strindberg att i sällskap med vännen Sven Bengtsson gå ut i staden och söka efter sådana stenar. Han bodde som granne i Svenssonska gården,

Tomegap 22 upp till Forsbergs åren 1897-98. 9 Bååth har meddelat mig att målningarna ej utfördes genom schablonering utan efter punsade konturer genom Thulins teckningar av ornament och figurer. Färgerna voro tillsatta med vax. Guldet var bästa dukatguld. På grund av den yttre takbeklädnadens bristfällighet samlade sig vatten ovanpå i valvens svicklar och å kapporna.

Detta vatten genomträngde putsen och spände slutligen bort partier av målningarna. lo Medicinska fakulteten hade på den tiden lärare som Carl Jacob

Ask, Maximilian Odenius, Johan Lang, Seved Ribbing, Kolmodin

Löwegren, Magnus Blix, Hans Bendz och Carl Magnus Fiirst. r r Mera enskilt berättade Angberg skildringar från sitt verksamhetsområde och erfarenheter om hur man med ett lugnt och sakligt uppträdande kunde lösa invecklade fall. Under iakttagande av full anonymitet härvid kunde det likväl bliva i hög grad mänskliga dokument. Dessa ofta rörande berättelser lade Forsberg på minnet.

Fru Nelly Forsberg avled år 1927 i juli månad och maken själv gick bort i november samma år. 12 Fostersonen Hilding Norström (f. 1884) hade genom Forsberg fått en god plats på sockerraffinaderiet »Öresund» hos direktör Jensen-

Carlen där han börjat som ritare, senare fick han chefsplatser i

Schweiz, Sydamerika och Spanien. Besöken vid ferieresor till det gamla hemmet med hela familjen blevo ljuspunkter under flera år på Forsbergs äldre dagar. Hilding Norströms son Gösta blev i sin ordning sänd till Lund för studier. Han är nu i Madrid som Atlas-Copcos svenska representant. Härtill särskilt ägnad, då han perfekt lärt sig spanska språket sedan sin tidiga ungdom i Chile och Zaragoza.

NÅGOT OM UNDERKLÄDERNAS HISTORIA

På 1890-talet utkämpades en strid av mera ovanligt slag. De båda armeerna flockades omkring var sitt baner. På det ena läste man ylle, på det andra bomull. Härförarna bar namnen J ceger och Lahmann. Striden gällde underkläderna, vad som var nyttigast att bära närmast kroppen - ylle eller bomull, jreger- eller lahmanndräkter. Striden avspeglade sig i den samtida pressen. J reger ansåg att ylledräkten skulle sluta sig helt till kroppen; ju mindre luft som rörde sig mellan kläderna och kroppen desto bättre. Lahmann å sin sida hävdade att kläderna måste lämna fri passage. Jreger framförde att hans yllekläder hindrade ogynnsamma själsaffekter såsom vrede, olust, modstulenhet och istället gav arbetskraft och levnadsmod. Av egen erfarenhet, sade Lahmann, vet jag att reformbomull verkar mycket lugnande på nervsystemet och i hög grad härdar mot sinnesrörelser.

De båda sista argumenten kanske förvånar oss. Vi är inte vana att lägga sådana synpunkter på underkläderna. I allmänhet tänker vi oss dem såsom ett fysiskt skydd och inte att de skulle ha någon betydelse för vår sinnesbeskaffenhet. En hastig blick på underklädernas historia skall visa oss, att de spelat en mycket stor psykologisk roll.

Som naturligt är finns ytterst litet bevarat av kläder från äldre tid. Detta gäller icke endast den verkliga forntiden utan även skeden, som ligger oss så nära som 1500- och 1600-talen. Endast lyckliga omständigheter hart.ex. genom mossfynd och fynd av begravningar i ekkistor, där garvsyror verkat konserverande, räddat ett fåtal kläder från bronsåldern och förhistorisk tid. Denna brist uppväges av ett mot medeltiden och därefter ökande material av bilder och litte-

1. Mannen bär ett långt höftkläde, som är tillskuret så att dess båda övre ändar från ryggen dragits runt midjan och knutits framtill för att från knuten hänga ned mellan benen i ett draperat fall. Från ett tyskt manuskript 1080-u50.

rära notiser. För Nordens del spelar här den omfattande saga- och historieskrivningen under medeltidens äldre skeden en stor roll genom sin ofta sakrika skildring av huru människor var klädda. I den realistiska framställningen finner vi också uppgifter om underkläder.

I den fornnordiska litteraturen omtalas sålunda fyra klädesplagg, som kommit att bli, eller då redan var underkläder, serkr (särk), skyrta (skjorta), kyrtill (kjortel) och brok (byxa) .

Av de tre förstnärrmda är särken den äldsta. Med särk synes man till en början ha avsett klädebonad överhuvud taget. Den bars utan underkläder av både män och kvinnor, . var ärmlös och hölls, efter vad man kan döma, upp medelst band över axlarna.

Men omväxlande med särk använder man även ordet skjorta, vilket ursprungligen betyder något 'kort' eller 'avskuret'. Meningen kan vara att skjortan var kortare än särken, eller kanske att det var fråga om en kortare, avskuren särk. Om så var förhållandet på kontinenten synes det likväl icke passa in i Norden. Skjortan var till sin typ ett helt annat plagg, försett med ärmar och sidoslitsar. Ärmarna anger att skjortan till skillnad från särken hade en överdel, varuti ärmarna kunde fästas eller varav de utgjorde en del. Den beskrives också ofta såsom tvådelad, varvid överdelen

kallades opplöt och kunde vara gjord av ett finare material än nederdelen. Så var förhållandet i den folkliga dräkten långt in i våra dagar.

Även kjortel har betydelsen kort. Plagget var äldst konstruerat som särken med band eller hängslen över axlarna och kom länge även det att beteckna klädebonad eller dräkt. Ordet dräkt hänger f.ö. samman med draga och anger sålunda ett slutet klädesplagg, som man måste draga på sig.

Vid medeltidens början och dessförinnan var kjorteln ett långt överplagg åthållet om livet av en gördel. Det användes av både män och kvinnor samt bars aldrig närmast kroppen. Kjorteln kunde vara gjord i ett eller två stycken. Den tudelade kjorteln, som var försedd med en ovan- och en nederdel, blev efterhand utmärkande för den kvinnliga dräkten medan männen höll sig till kjorteln i ett helt stycke. Ovandelen kunde vara helt fri från nederdelen så som man ser det på de danska bronsåldersdräkterna. -I fornnordisk tid förekommer även ett självständigt livstycke kallat smokkr, ordet bevarat i engelskan, där smock i nutiden betyder kvinnoskjorta, linne.

2. Samma slags höftkläde som på bild 1. Från ett tyskt manuskript, omkr. II50.

3. Av de tröskande männen har den t.v. gördlat upp sin kjortel så att man ser byxorna. Dessa är nedstoppade i hosorna, vilka bundits upp vid gördeln. Mannen t.h. bär endast byxor, vars långa snibbar ävenledes med band häktats upp vid gördeln. Från ett franskt manuskript, 1200-talet.

4. Noak ligger i bara skjortan sedan sönerna dragit av honom kjorteln. Från en valvmålning av Albert målare i Härkeberga kyrka, 1400-talet.

Som redan nämnts upprätthöll man till en början icke skillnaden mellan särk och skjorta. Då det i Laxdalasagan, som skrevs omkring 1200, säges att det var skiljsmässoorsak om en man bar en skjorta som inte täckte bröstvårtorna, avser man i själva verket den ärmlösa särken med axelband. Med särk kom man emellertid snart att mena ett kvinnligt plagg och med skjorta ett manligt. Särk betecknade könet och fick efterhand en förklenande innebörd. Man talade t.ex. om en särk-karl och menade därmed en toffelhjälte, och om särk-adel i betydelsen adelskap på kvinnosidan. Särk, som möjligen härstammar från ett latinskt ord för siden och sålunda syftar på materialet, ersattes i nusvenskan med linne eller lintyg, även det en materialbenämning.

Under fornnordisk tid tillverkades den manliga särken alltid av ylle medan den kvinnliga oftast var av linne eller hampa. I samband med att kjorteln blev ett ytterplagg, och då företrädesvis av ylle, kom skjortan och särken definitivt

att inträda i sin roll såsom underkläder av linne. Dessa linnekläder användes dessutom inomhus som dagdräkt - man tog av sig i skjortärmarna - och som nattdräkt. För kvinnorna blev lirmesärken också en dräkt nyttjad vid arbeten utomhus under den varma årstiden. I detta avseende bevarades den in i nutiden i den skånska höstasärken. För äldre tider framstår gränsen mellan under- och överkläder mycket flytande. Det bör anmärkas att det dröjde länge innan nattdräkten slog igenom hos gemene man, som sov naken.

Beträffande kjorteln kan antecknas en uppgift från 1100talet att kvinnorna på kontinenten använde både över- och underkjol. Från nordiskt område omtalar en norsk källa (1320) en underkjol fodrad med gråverk. Kjolen som underplagg var på marsch.

Det för alla germanska språk gemensamma ordet för byxa var brokr, vilket motsvarade den gördel med skört som bars för att dölja blygden. Detta ländskört blev småningom tvådelat efter benen och ordet uppträder därefter i pluralform, brökr, liksom det nusvenska byxor. Byxorna doldes av skjortan och kjolen och var sålunda ett underplagg. (Jag har ofta använt ordet plagg, vilket särskilt väl passar in på de äldsta byxorna, ty dess ursprungliga betydelse är 'trasa, lapp' eller något som 'dinglar och slår'.) När nordbon be-

5. Mannen, som håller på att ta av sig kjorteln, visar sin korta skjorta med halvlånga ärmar och sina i hosorna nedstoppade byxor. Från ett engelskt manuskript, 1303- 1314.

119

6. Då kjorteln under 1400-talet övergick till en kort livklädnad, blev byxorna korta och trånga för att icke synas. En av rövarna föres bakbunden och avklädd till korset. Från en korsfästelsescen målad i Viskinge kyrka, Danmark, 1400-talets slut.

hövde röra sig fritt såsom vid arbete, på resor eller i kamp, stoppade han in skjortan och kjorteln under byxans gördel. Han omgjordade sig. Man förstår då meningen med Elisas maning till sitt sändebud att »begjorda» sina länder (2:dra Konungaboken 4: 29), dvs. att ordna sin dräkt för resan.

Vid sidan av en kort knäbyxa, som täckte länden och överdelen av låret samt därefter försattes nedåt av hosan, förekom även långbyxor av läder och lin. Linbyxorna brukades företrädesvis som nattbyxor och som underbyxor om vintern, men kunde också tjäna som sommarbyxor utomhus. I Havardarsagan säges det om en man, att han alltid vid frost eller köld tog på sig mer än ett par byxor och stoppade skjortan in under gördeln. I byxornas överkant fanns fastsydda hällar, varigenom gördeln eller listen träddes. Denna kunde vara av läder och försedd med spänne. På fornsvenska kallades den då brokabälte.

Beklädnaden av lårets nedre del och benets fortsättning uti foten skedde medelst hosorna, oftast gjorda av tyg, fris, men även av skinn, särskilt för ryttaren. Tyghosan var merendels ett fyrkantigt tygstycke som sveptes om benen och

120

hölls uppe av band fästa i byxan. Kring hosan virades band för att få den att sitta åt om benet. Att enbart vira benen med band, utan hosor, var ett ålderdomligt bruk vid medeltidens början och användes bara av fattigt folk. Dessa vickelband kunde vara dyrbara och gavs som present, såsom de band av silke Olav den Helige fick av den svenska konungadottern Ingegerd. Man erinras om det långt in i senare tid kvarlevande bruket att ge vackra strumpeband till damerna och broderade hängslen till herrarna. Redan på 1000talet hade hosan strumpform, dvs. bestod av skaft och fot. Detta bevisas på ett lustigt sätt av att man förvarade pengar i skinnhosor - dessa skulle ju ha ramlat ut om icke hosan varit sluten. Andra slag av hosor slutade vanligen vid ankeln och foten omvirades med fotlappar innan den träddes i skon.

7. Mellan hosorna och den korta livklädnaden tittar byxorna fram. De skulle snart visa sig såsom blott en testikelpung. Hosorna fästes med band genom hål i livklädnadens nederkant. Från en florentinsk teckning, 1400-talet.

Kvinnornas benbeklädnad kallades sockor och synes ha varit ett slags långstrumpor eller damasker, fästa under knät med sockaband. Med damasker menar man ett benskydd, som icke omfattar foten. Ordet kommer från spanskan, guadamaci, och är namnet på ett slags berett skinn som kom från staden Gadames i Tripolis.

Denna kortfattade summering av litterära notiser, vilken bygger på Hjalmar Falks grundläggande arbete Altwestnordische Kleiderkunde, ger en ganska god bild av de element vi har att räkna med för att förstå underklädernas fortsatta utveckling. För uppfattningen av denna har man att ta hänsyn icke blott till deras allmänna utseende utan även till det ändamål underkläderna avser att tjäna. Två engelska forskare - C. Willet & Phillis Cunnington, The history of underclothes - har uppställt följande punkter som grundläggande för underklädernas funktion: 1) skydd mot köld, 2) underbyggnad av klädebonadens form, 3) renlighet, 4) erotik och 5) klasskillnad.

Under medeltidens äldre skeden spelade de två sistnämnda motiven en obetydlig roll för de undanskymda underkläderna. Långt ifrån att symbolisera sex och rang kom de att ge uttryck för bot och förödmjukelse. När vi någon gång hör talas om att de drages fram i dagen, är det i samband

8. En man drar hosorna på sig. Från ett manuskript av Magnus Erikssons landslag, 1400-talets mitt.

g. Med 1500-talet kommer skjortan i dagen vid halsen, där den får en smal linning försedd med krusad kant, blir fint rynkad och ofta också broderad. Från en oljemålning av Albrecht Di.irer föreställande den holländske målaren Bernaert van Orley, 152I.

med botgöring och underkastelse. Det är skamligt att offentligt visa sig i underkläder och blir man tvingad därtill, är det en förödmjukelse. När den syndfulle genom pilgrimsgång vill avlasta sig syndabördan, kastar han av sig sin kanske praktfulla yttre klädebonad och visar sin skam och sin ödmjukhet genom att uppträda i bara skjortan. Denna kan t.o.m. göras till ett pinoredskap även lekamligt genom att vävas av tagel. Ryktbar är den tysk-romerske kejsaren Henrik IV :s gång till Canossa ( r 077), då han tre dagar barfota och blott iklädd ylleskjorta ödmjukade sig inför påven Gregorius VII. Känt är också huru Edvard VII förödmjukade borgarna i Calais (1347) genom att låta dem komma inför sig i blotta skjortan.

123

10. Även damerna följde modet och visade det smårynkade linnet ovan en starkt urringad livklädnad och lät det bli en omkring halsen slutande krage med krus. (Jämför Stureskjortorna i Uppsala domkyrka). Inom modedräkten utvecklade sig denna del av linnet till ett särskilt jackliknande plagg. Det kallades 'köller' , nytidens kyller, är släkt med collier och härstammar från det latinska collum = hals. - Bilden efter ett porträtt i olja av Maria Stuart, 1540-talet.

A andra sidan finns det också vittnesbörd, när det gäller kvinnliga underkläder, att dessa kan ha en livsbefrämjande betydelse och verkan. I Lunds domkyrka bevaras en medeltida mässkjorta, vilken kallas Den heliga Margaretas särk och som enligt traditionen »goda kvinnor uti bamsbörd ganska nyttig är». En högst officiell bekräftelse på denna nyttiga egenskap, eller kanske rättare tron på den, får man genom att den lånades ut till kungafamiljen vid den blivande konung Hans födelse 1468.

I detta sammanhang bör erinras om att den ärmförsedda skjortan tidigt blev ett liturgiskt plagg, som mässkjorta bevarat i den kyrkliga tjänsten in i våra dagar. På latin brukar den kallas alba, därför att den är av vitt, ofärgat linne. Den vita skjortan omtalas från kristendomens tidigaste dagar i Norden såsom dopklädnad, man var klädd i »vita våder» . Troligen hänger nordbornas namn på Frälsaren, »Vite

Krist», samman med denna vita klädnad, som blev symbolen för den kristne. Uttrycket 'i bara mässingen' kan mycket väl ha sitt ursprung i mässkjortan, varuti prästen uppträder inför menigheten vid gudstjänsten. Han står ju, vulgärt talat, i bara skjortan. När man i konsten avbildat heliga och änglar, har det varit i klädnader av detta slag. Skjortan kom sålunda icke blott att betraktas ur profan synpunkt såsom uttryck för syndfullhet utan även ur kyrklig såsom tecken på syndens motsats; den salige i himlen skulle vara iklädd denna dräkt.

I alla dessa fall är det fråga om särk eller skjorta, byxorna tillhör det fördolda. På medeltida illustrationer kan man emellertid följa hur de manliga underbyxorna utvecklat sig från ländklädets lösa drapering till en mera strikt byxform i nutida bemärkelse. Från mitten av 1100-talet synes männen mera allmänt bära verkliga underbyxor med gördel kring livet. Till en början sträckte de sig ett gott stycke nedanför knät och stoppades in i hosorna, vilka som redan sagts häktades upp med band fästa i gördeln. I denna hängde också nycklarna och penningpungen. Under den äldre medeltiden, då livklädnaden, kjorteln var sid, dvs. lång, kunde de dolda byxorna vara både formlösa och långa utan obehag. Man ser dem hänga i ojämna flikar. Men under den senare medeltiden förkortas livklädnaden och hosorna kommer att smita intill benen för att framhålla deras form. Underbyxorna måste för att fortfarande icke framträda följa med i denna utveckling. Medan de tidigare konstruerats av två runt livet draperade dukar, vars nedhängande flikar virats runt låren och vars spetsar hållits upp med hjälp av band knutna vid gördeln, så som man finner det avbildat i ett franskt manuskript från 1200-talet, måste de nu förkortas och göras trängre. Därvid formas de efter länden och låren, de blir sydda som ett verkligt plagg. Vid medeltidens utgång är de diminutiva som ett par moderna simbyxor. De knytes nu vid livet med ett band av dragskotyp. Gördeln försvinner sålunda, vilket medför att hosorna måste bindas vid livklädnad.en och att börs och nycklar

11. Till att forma och uppbära dräkten begagnades sedan mitten av 1500-talet i Spanien en ställning kallad vertugal, ett mod som spred sig till hela Europa och varade drygt ett århundrade. Vertugalen var först kon-, sedan klock- och tubformad.

kommer fram i dagen för att hänga i bältet samman med dolken.

Från mitten av 1300-talet finns en svensk mansdräkt bevarad, funnen i Bockstens mosse 1936. Den är helt av ylle och består av en knälång kjortel, hosor som sträcker sig från foten och upp över knät, fotlappar i läderskorna, kåpa över huvudet och axlarna samt en mantel. Av underkläder påträffades icke ett spår. Såsom i s'agan om den ende lycklige, vars skjorta skulle ha botat den olycklige konungen, saknade han sålunda detta plagg. Hans lycka var trots detta icke stor, ty han hade bragts om livet och fästs med pålar i mossen för att icke gå igen. Även om man icke får dra alltför långt gående slutsatser av denna brist på underkläder, visar den likväl att dessa ännu icke var allmänt i bruk hos gemene man.

Vill man se huru en herreman vid ungeför samma tid, men i ett annat land, var klädd, finns genom lyckliga omständigheter såpass mycket kvar att man kan få en god föreställning därom. I de kastilianska furstarnas gravkyrka i Las Huelgas begravdes den 1275 döde Fernando de la Cerda i en tätslutande sarkofag. Han bar närmast kroppen en

126

skjorta av linne, varav dock endast rester finns kvar, byxor fästa vid en lädergördel, som också hade band för att hålla uppe hosorna av ylle med partier av läder, dessa också tyvärr fragmentariska. Av byxorna hängde bitar kvar vid gördeln visande att de varit gjorda av linne eller bomull. Dräkten som bars ovanpå detta bestod av tre plagg: först en lång tunika av siden fodrad med röd taft försedd med ärmar och kraftigt utsvängd från midjan, snörad i sidan; ovanpå denna en pellote, ett slags kjortel, som från midjan längs bröstet och ryggen hölls upp av ett brett band vidgande sig över axlarna, så att man fick plats med en öppning att sticka huvudet igenom. En sådan öppning kallades målande nog i Sverige huvudsmog, d.v.s. det varigenom huvudet smögs vid påtagandet. Pelloten var av samma slags vapenmönstrade siden som tunikan, men fodrad med skinn. över det hela bar han en likaså fodrad mantel.

Endast undantagsvis hade kvinnorna byxor under medelti-

12. Mot slutet av 1500-talet lade damerna i Holland en stoppad valk runt livet istället för den trattlika vertugalen. Damen på bilden bär även ett stärkt och pipat krus kring halsen, stort som en kvarnsten. Från ett holländskt kopparstick, omkr. 1610.

13. Skjortkragen har vid 1500-talets slut nått sådana dimensioner att den måste frigöras från skjortan och bli löskrage. Linnet och skjortan markeras nu av spetsar också vid handlederna. Bilden är porträtt av den holländska familjen Hutten målat av Cornelis de Vos i början av 1600-talet.

den och det skulle dröja länge innan de brydde sig om att följa männen i detta avseende. Vi erinrar oss konung Alberts försmädliga öknamn på drottning Margareta, »kung byxlös» (1388). De åtsittande modedräkterna synes antyda att snörliv förekom, men man vet ingenting med säkerhet därom. Liknande är förhållandet med turnyren, dvs. den anordning som höll ut kläderna från kroppen. De extrema modeskapelserna med smal midja och kraftiga höftpartier talar dock för att underkläder av sådant slag funnits, vare sig det varit hårt lindade dukar och uppstoppningar eller regelrätt plagg av det slag vi känner från senare tider. Att den separata underkjolen förekommer har vi redan sett.

14, 15. Herrskapet Johan och Barbro Blank visar Kristinatidens mod: på spinnsidan djup och rak urringning, som endast visar en spetsprydd kant av linnet, i detta fall ersatt av en besättning, då kallad palatin och tvåhundra år senare bert; på den manliga sidan hög· nedvikt spetskrage av modest form jämförd med Gustav Adolfstidens, djupt uppslitsade ärmar, som frikostigt visar skjortan, samt mycken pynt av spetsar. Oljemålning av okänd konstnär 1654.

16. När herrarna efter franskt mod vid slutet av 1600-talet anlade den långa justaucorpsen, bar man under denna en djupt nedhängande blusformad skjorta, synlig nedtill i livklädnadens öppning. Justaucorpsen var knäppt upptill. I halsen bar man en rosettformat knuten kravatt med nedhängande ändar. Denna hade, som namnet anger, kroatiska förebilder och skall ha lansh ats av fältmarskalken von Luxemburg i slaget vid Steinberg 1692. - Kravatten utbyttes hägra årtionden senare mot jaboten, ett band som virades runt halsen och vars spetsprydda ändar föll ner över skjortan i den då över bröstet öppna justaucorpsen. - Från en samtida fransk modebild.

Med renässansen och den nya tiden kommer underkläderna att spela en helt ny roll. Det är icke längre fråga om att i det fördolda verka som enbart skyddsplagg, vars visande var förödmjukande och vars utförande oftast var det torftigast möjliga. Nu träder underkläderna fram i dagen, blir föremål för modets växlingar och får tre nya funktioner: att bära upp ytterkläderna i en intim samverkan med dessa; att bidraga till ett socialt utmärkande av personen; och att i samlivet mellan könen ge ett erotiskt underlag. Det viktigaste var härvid den sociala distinktionen, utmärkandet av den högre klassen. Underkläderna följde nu med och överträffade mången gång de övre kläderna i det raffinerade bjäfs och den fysiska plåga, som följde med tecknet av socialt högre ställning.

Med 1500-talets ingång blir männens skjortor en del av den synliga dräkten, framskymtande i klädernas uppslitsningar och vid hals och ärmar. De täcktes där med broderier i svart och rött, dekorationer som efter 1500-talets mitt

130

ersattes med utskårssöm och spetsar. Skjortan hade tidigare saknat linning i halsen. Nu försågs den med ett band, som knäpptes. Bandet växte och blev en övervikt krage. När under senare hälften av 1500-talet jackans krage blev hög, växte skjortkragen ännu högre och då jackan på Gustav Il Adolfs tid plötsligt förlorade sin krage, veks den stora skjortkragen ut över axlarna.

Men det var icke nog med detta i skjortans upphöjelse. Den skulle icke enbart synas utan den skulle också vara fin. Nu kommer till. Först är det en liten rynkning vid linningens kant, denna växer till en gouffrerad krage för att på 1580-talet helt plötsligt ta formen av ett kvarnhjul runt halsen av finaste pipat kambrik eller holländskt lärft. Den var då så stor att den utfördes som en löskrage. Och för första gången uppträder kragen också nu såsom stärkkrage. En samtida skildrare säger, att om bärarna av denna pynt råkade ut för att en regnskur överraskade dem innan de nådde hamn, strök deras stora krås segel och föll ned som disktrasor, fladdrande i vinden. För att hålla kråsen i form hade man särskilt konstruerade ställningar av valfiskben. - Nå, denna plåga kom ur mod omkr. 1620 och ersattes av den utbredda Gustav Adolfs-kragen, som genom sina dyrbara spetsar var lika ouppnåelig för den enkle mannen som kvarnhjulen.

Kvinnornas linnen följde med herrskjortan i dess lopp mot de stora kragarna. Den var starkt parfymerad och tvättades i asklut med doftande örter. Liksom mannen var kvinnan starkt snörd och bar korsett. Det nya och överväldigande var den styvkjortel med spröt av valben eller järntråd, som följde med det spanska modet och bar namnet vertugal. Den börjar uppträda på 1540-talet och formar kjolen till en kon. Några årtionden senare kommer en fransk variant, där vertugalen blir som ett kärrhjul och formar kvinnans nederparti till en rund tub med vertikala sidor. För att öka höftvidden och bära upp kjolen bar man dessutom en ringkudde. I vardagslag sattes vertugalen garderoben och man nöjde sig med ringkudden.

l 7. l 500- och l 600-talens styvkjortel, vertugalen, återvände efter en kort frånvaro mot mitten av 1700-talet efter franska förebilder i form av en utbyggnad av höftpartiet, vartill brukades en panier (korg). Modedräkten fordrade också snörliv, som hade långt neddragen spets. Fransk nidbild från 1783.

Man får erkänna att 1500-talet var ett strålande konjunkturskede för underkläderna: först skjortan med sin väldiga krage, så snörlivet och styvkjorteln. Vi kan därtill lägga att livstycket, ett slags undertröja som man tog över huvudet, också fick en plats i solen. I sin nya synbara funktion tillverkades den av dyrbara tyger, matelasserades, broderades och försågs med fickor både hos herrar och damer. Herrarnas kunde vara försedd med ärmar. Rätt vad det var hade livstycket hoppat fram ur sin obemärkthet och under namn av väst lämnat underklädernas dolda tillvaro för att sälla sig till de verkliga kläderna med en strålande utveckling framför sig upp till våra dagar, då den för ett torftigt liv på indragningsstat.

Under 1600-talet får underkläderna en ny betydelse. Det erotiskt tilldragande blir a och o för den kvinnliga klädnaden överhuvud och underkläderna är goda ackompanjatörer och kumpaner. För männens vidkommande är klädebonadens ståndsmässighet det viktigaste. Det hindrar likväl icke ett stänk av erotik. Skjortan får lysa fram emellan västen och byxorna - dessa knäppes mycket lågt under magen och ger intrycket av att kunna falla av när som

helst. Lika äventyrligt är det med damernas chemise sedan dekolletaget på 1650-talet blivit så djupt över axlarna att det hela i nästa ögonblick kan sjunka ned. Aldrig har fashionabelt folk låtit porträttera sig för eftervärlden på ett mera vågat sätt.

Vad skjortan beträffar är den mycket vid under 1600talet med ärmar, som kan ha puff ar både vid hand- och armleden. Kragen försvinner mot seklets mitt och döljes av kravatten - föregångaren till vår slips. Denna viras runt halsen och hänger fram över skjortans bröst, som synes i den uppknäppta västen; den är likväl så smal att man ser skjortan. Damernas chemise är urringad som dekolletaget och visar på sin höjd en spetsklädd kant. Ballongärmarna räcker till armbågen.

Vertugalen försvinner i början av 1600-talet och dräkten blir vid och flytande. Omkring 1690 samlas dräktmassorna därbak. För att bära upp dessa får damerna istället en annan lös ställning att binda på sig - en turnyr. Under 1500talet började så smått underkjolen att vinna insteg. Den får nu tillfälle att skymta fram under den böljande roben. Underkjolen blir symbol för den kvinnliga charmen och poeterna får större intresse för den skönas kläder än för henne själv. Snörlivet, som ofta tidigare var insytt i dräkten, är nu helt fritt, slutar i en djup spets framtill och snöres i ryggen.

Det är si och så med renligheten -i själva verket var den djupt försummad även hos de allra högsta. Man har läst om huru vår egen drottning Kristina luktade. Alla var smutsiga och lusiga. Underkläderna gjordes därför av linne eller silke, då erfarenheten visade att lössen föredrog ylle. Först ett århundrade senare, då renligheten hade gjort sitt insteg, kom yllet att föredragas.

Kvinnorna bar ännu icke underbyxor i Nordeuropa. Men italienskorna, där nere i värmen, säges ha lagt sig till med sådana i början av 1600-talet och detta bruk hade spritt sig till Frankrike under Maria av Medicis tid. De kallades

133

En liten detalj till 1600-talets kvinnodräkt bör tilläggas. Fickor som små tygpåsar bands runt om midjan ovanpå linnet.

1700-talet - det allt överskuggande är styvkjortelns återkomst. I den europeiska dräkthistorien har vi tre styvkjortelperioder: 1500-talets vertugal, 1700-talets pannier och 1800-talets krinolin. Av dessa är 1700-talets den lättare och avgjort mera erotiskt betonade. Den bestod av en utbyggnad i sidled genom påbyggnad av höfterna. Det spända tyget över fronten kom därigenom att låta benens form framskymta. I själva verket blottade kvinnan sina behag i så stor utsträckning att en författare utbrast: »Om man tar ifrån männen nöjet av att föreställa sig saker och ting, så kommer det att bli mycket få äkta män». Emellertid kan man iaktta hur intresset förskjutes beträffande kvinnans geografi, om uttrycket må tillåtas. Under 1600-talet besjöng skalderna hennes bröst. Då Stiernhielm i Hercules karakteriserar fröken Kättia låter det på följande sätt:

Tittarna (dvs. bröstvårtorna) tittade fram utur floret, och halfbare brösten.

Ett århundrade senare karakteriserar Bellman sin fröken Kättia på detta sätt:

Hurra? si Ullar dansar, engageanter, flor och fransar, vit sultan och blomsterkransar, vita ben? Si ljus och lampors sken.

Med andra ord benen har konm1it i förgrunden för intresset.

När styvkjorteln på 1720-talet åter gjorde sin entre var den först helt rund, men tio år senare plattades den till fram och bak. Den uppbars antingen av löshöfter, pocher, ett slags påsar eller fickor av lärft utspända av rottingbågar

134

18. Bruket att mottaga besökande och beundrare vid morgontoaletten bidrog under 1700-talet till att förfina underkläderna och att sudda ut gränsen mellan dem och överklädnaden. Från ett franskt kopparstick, »La Toilette», 1770,

- poche är det franska ordet för ficka. De kunde också tjänstgöra som goda gömställen för en kyckling, en flaska vin och bakverk, eller vad man önskade ta med sig från ett överdådigt gästabud. Eller också bestod den av en ställning runt midjan med en fastsittande utbyggnad. över denna bars den knäkorta underkjolen av linne eller matelasse, ofta broderad, vilket visar att man icke räddes för att visa

135

19, Under empiren skulle kvinnans gestalt omformas till en rak pelare. Därvid användes ett långt snörliv, som körde upp brösten och utplånade midjan. Denna toalettscen är engelsk från 1810.

den. Denna underkjol kallas hos oss stubb, ett namn som visar att den var styv eller avhuggen. Båda delarna passar in. En engelsk väninna rådde sin vän att göra underkjolarna så korta att den vida styvkjorteln ärbart kunde visa huru strumpebanden var knutna . .

Snörlivet bars nu från barndomen. 1777 skriver Horace Walpole: »de bär nu stålplanchett nedför sin mitt och en skena av samma metall över brösten. Om någon hjälte vågade storma dessa starka linjer och det kom till närstrid, skulle han befinna sig i samma svåra läge som den helige Laurentius på sitt halster.»

Vad männen beträffar hade de i början av 1700-talet övergett kravatten, som dolde skjortan mer eller mindre. De virade istället en halsduk runt halsen. Västens öppning var fortfarande stor och den framlysande skjortan försågs med krås, s.k. jabots. Skjortärmarna behöll sin vidd och vid linningarna applicerades rysch av dyra spetsar, engageanter. Det fanns också en neglige, där skjortan var öppen i halsen och där man slängt peruken och tagit på sig en

turban. Lärdas och konstnärers dräkt. För att öka sin manlighet, som aktiverades av de åtsittande byxorna och regarnseller silkestrumporna, kunde 1700-talets lebeman ta på sig ett par lösvador.

N apoleontiden, 1700-talets sista årtionde och 1800-talets två första, var en brytningstid, där den franska revolutionen och de långa krigen gjorde sig gällande. I modeavseende är det främst kvinnodräkten som ger karaktär åt perioden. Den gjordes efter grekisk modell av lättaste tygstoffer och gav kroppens linjer full frihet. Därunder reducerades underkläderna och deras betydelse. Det ungdomligt gracila var idealet. Brösten accentuerades och blottades fullständigt. Tidningarna hade annonser om lösbröst och en författare suckade, att de modegalna åtminstone hade något att bära. Det hände ofta att man ej bar linne under dräkten. Underkjolen, som fästes vid ett livstycke, tillverkades av ett elastiskt material så att den slöt tätt intill kroppen. Korsetten var lång och hade till uppgift att göra höfterna smala och skjuta brösten i höjden. Avsikten var ju att gestalten skulle bli som en grekisk kolonn. 1795 skriver en författare i Times: - De nya korsetterna, som 8 av 10 kvinnor bär, pressar höfterna till en omkrets föga större än midjan och skjuter brösten upp till hakan, så att det blir en hylla av kött, osmaklig för åskådaren och mycket obekväm för bäraren.

Som vi minns hade kvinnorna burit lösfickor i ett band runt midjan. Detta störde konturen och fick ej längre förekomma. Dessa ersattes med handväskan, den s.k. redikylen.

Allt detta hade ju så att säga en negativ inverkan på underkläderna. De var ivägen för själva iden hos modet och eftersom kläderna i övrigt gav nog anledning till erotisk accent, erfordrades de ej längre. Men det är likväl under denna lågkonjunktur, som underkläderna för fram en av sina stora nyheter på damfronten - underbyxorna. Nu slog de äntligen på allvar igenom. De var försedda med långa holkar, så att nederkanten syntes, då man satte sig, och denna var ofta kantad med en spets.

20. Den förtjusande madame Recamier på det välkända porträttet från 1802 av Gerard var directoiretidens drottning. Hennes efter grekisk förebild nästan nakna gestalt är svept i ett starkt urringat linne, som endast hålles åt av ett band under brösten. Här triumferar underkläderna såsom aldrig förr eller senare i modern tid.

För männens del är det endast skjortan, som visar något nytt. Eftersom herrarna blir mer och mer tillknäppta så att till slut endast kragen synes, är det denna som får bära utvecklingen. Både väst och rock har höga kragar, men ovanför sticker »fadermördarens» snibbar upp långt mot öronen. Den engelske snobben George Brummell var den förste som stärkte denna krage. I en biografi över honom heter det: - När han först framträdde med sin stärkta krage blev dandies slagna med stumhet av avund och tvättgummorna fick missfall. - Skjortbröstet kom snart åter till heders, även detta stärkt. Och det talas om lösa skjortbröst. En helt ny detalj i underklädnaden, hängslena, gör sin entre, till en början av läder.

Samtidigt med att världen omstörtades och dessa nyheter i klädedräkten infördes, inträdde också en ny faktor av betydelse för underkläderna - den personliga renligheten. Den blev en social dygd. Ingen parfym och inget puder längre, rent linne, fin tvätt. Ja, tvätt eller tvättkläder blev synonyma uttryck för underkläder. Samtidigt växte behovet av ökade omgångar med underkläder. Att bära rent linne blev ett uttryck för klassmedvetande. Nu talar man om manschetten såsom mannen den där ej behöver suddla sitt rena linne med arbete.

Trots detta var den kaotiska Napoleonstiden en bräsch i de sociala skrankorna. Redan i slutet av 1700-talet hade reaktionen inträtt mot det frivola och öppet erotiska i klädedräkten. Denna reaktion kännetecknas av pryderiet, som i sig själv är en omedveten fruktan för det erotiska. Varje föremål, om än så avlägset, som kunde ha samband med det erotiska, bannlystes och mörklades. Med underklassens ökade betydelse under 1800-talet fick pryderiet allt starkare makt. Det märktes t.ex. i språket, där det icke längre var anständigt att tala om bröst och mage, nej, byst och bål eller abdomen eller något liknande skulle det heta. Naturligtvis omskrevs också underkläderna, som kallades de onämnbara, och byxorna, som blev pantalonger, kalsonger.

21. Turnyren, som mot 1800-talets slut användes för att bygga upp kjolens bakparti, hade sina föregångare i bouffanten vid 1600talets slut, cul de Paris vid slutet av 1700-talet och cornetten på 1830-talet. En sådan bär den avbildade damen tillsammans med ete långt ned- och uppskjutande snör liv. Engelsk gravyr från 1827-29.

Denna mörkläggning gav i själva verket åt de kvinnliga underkläderna en mystisk charm och pryderiet motverkade på så sätt sitt syftemål. Den mänskliga naturen ändrar sig icke bara därför att man täcker kroppen med långa kläder. Underkläderna fick nu till uppgift att i det fördolda bygga upp dräkten, att artikulera de kvinnliga behagen och att, om så erfordrades, bättra på dem.

Midjesnörningen blev åter på modet sedan man på 182030-talet släppt empirens pelarform. Både män och kvinnor

bar snörliv. När man läser samtida beskrivningar, får man en uppfattning om vilka plågor och faror kvinnorna underkastade sig, nästan från barndomen. 1828 skriver en bekymrad fader: - Mina döttrar lider av det fruktansvärda modet att snöra midjan tills kroppen liknar en myras. Deras korsetter har hål skodda med järn så att snörena kan stå emot den fruktansvärda press, som uppstår då en så betydelsefull del av den mänskliga kroppen reduceras till en tredjedel av sin naturliga proportion. De kan inte stå, sitta eller gå som kvinnor brukade. Att böja sig är omöjligt. Min dotter Margaret gjorde ett experiment för ett par dar sen. Hennes korsett sprack med en våldsam knall och hon föll omkull på golvet. Jag trodde hon hade gått itu. - De klagar ofta över smärtor i magen.

I mitten av 1850-talet kommer krinolinen. Namnet innehåller det grekiska ordet crin, som betyder hår, och syftar på den styvkjortel av tagel och ull, som föregick den senare av ståltråd uppbyggda maskinen. Under 40-talet hade man sökt bygga upp kjolens vidd genom att bära ett stort antal stärkta underkjolar, 4-6 stycken, beroende på säsongen. Typisk är den hjärtesuck, som slapp ur en äldre dam, då hon såg en lycklig moder med sina fem döttrar tåga in i balsalen: - Gud, trettio stärkkjolar 1 - Krinolinen var först

22. Underkjol till krinolin med band från linningen till att häkta upp den - man erinrar sig hur männen redan i den tidiga medeltiden använde samma metod att fästa upp sina byxor. Efter en fransk modetidning 1862.

kupolformad och därefter pyramidliknande. Nästa utvecklingsfas inträdde i mitten på 60-talet, då formen tillplattades framtill och hela den väldiga dräktmassan kastades bakåt.

För herrarnas del är 1800-talets mitt mycket betydelsefull. Med arbetaren som förebild strävar modet att göra dräkten mera bekväm och komfortabel. Bort med snörliv och åtsittande byxor. Sportkostymen blir en ny uppsättning och påverkar dräktens utveckling till större frihet. Även kvinnorna fick ögonen öppna för friluftslivets behag, vilka man dock ej kunde njuta i krinolin. För lantlivet skapar de sig promenaddräkten med visserligen vida, men korta kjolar så att strumporna synes. För tillverkningen, icke minst av underkläderna, får man nu en storartad hjälp i den nyuppfunna symaskinen. Denna utveckling inom det kvinnliga modet förde under 70- och So-talen fram till tailormade, den skräddarsydda dräkten.

70-talet är eljest en period av ytterligt gående extravagans och växande disharmoni mellan könen. I denna disharmoni tog kvinnorna sin tillflykt till pryderiet och männen till prostitutionen. Det lätta gardet med sin cancan hade gjort exponerandet av eleganta underkläder till en eggande konst. Mer eller mindre medvetet efterhärmades denna av modet och de fashionabla damerna. Underkjolarna tillverkades av det kostbaraste material, silke och spetsar. De avspeglade sig i den yttre dräktens garnering, som gick så

23. Krinoliner från 1861. Den lilla flickan i mitten bär mamelucker, byxholkar, oftast med spets i den synliga underkanten - vilka fästes vid underbyxorna eller var ett med dessa.

24. Kvinnogestalten skulle efter första världskriget vara slank som en ynglings. Brösten pressades sålunda in med platta bysthållare såsom på denna modebild från 1927.

143

långt, att l 87 5, då det åtsittande kyrassiärlivet blev modernt, hela dräkten syntes förvandlad till neglige.

I all denna exponering av underkläder och feminin extravagans gick mannens kläder alltmer mot det högtidliga, stela och släta. Av hans undre klädebonad hade det synliga skjortbröstet nu alldeles tagit avstånd från krås och veck. Det framträdde hårt struket och stärkt; man har även stärkta lösmanschetter och löst skjortbröst, söndagsblad, över flanellskjortan.

Med 1880-talet är vi inne i jregerskjortans tid. Ylle närmast kroppen är lösen för både män och kvinnor. Bland de nya synpunkterna på underkläderna framträder nu den hygieniska. Denna sammanhänger med det ökade sportlivet. Bicykeln bidrar till att emancipera kvinnan. Hennes frigörelse kan beskrivas på detta sätt: 1860 promenaddräkten, 1870 tailormade, 1880 tennis och bicykel. Männen cyklade i brokig skjorta och hög vit stärkkrage med manschetter, kvinnan spelade tennis i korsett. Kvinnan blev varse att hon hade andra uppgifter än att behaga männen, hon revolterade mot deras överhöghet. Ett uttryck för hennes självkänsla var underkläder av praktisk typ, såsom kombinations och underbyxor av knäbyxform. - Men So-talet är fortfarande en tid av pryderi. Den väluppfostrade flickan var okunnig om stora delar av sin kropp och dess funktion. »Sådant talar man inte om, och försöker att inte tänka på.» Att bli sedd i underkjol var hemskt.

Vi nalkas vår egen tid med snabba steg. Jag skall fatta mig kort. l 900-talet inleder en ny epok, demokratins. Smaken för sport ökas och den har ett tvåfaldigt inflytande: den bidrog att bryta ned de sociala gränserna och lusten att utmärka sitt stånd genom kläder; den spred smaken för komfortabla kläder i vardagslag. Stärkelsen får vika, man får ersättningsmedel såsom tvättbara skjortbröst och kragar av celluloid. Dubbelkragarna dödade kravatten och den hårda knuten. Den hårda hatten ersattes av mjuk filthatt.

För kvinnornas del påskyndade det första världskriget

144

25. Bikini-dräkt? Nej en ung bollspelande sicilianska med bysthållare och byxor från tiden vid Kristi födelse. Mosaik från Sicilien, troligen från en badanläggning. Bysthållaren har gamla anor.

dräktens utveckling från 1800-talets yppiga form till den slanka linjen med långa cylindriska korsetter - man ville undvika allt som kallas figur. Underklädernas antal reduceras. Under 20- och 30-talen fortsätter man efter samma linje. Kvinnan blir, såsom någon uttryckt det, »en förtrollande könlös, bystlös, höftlös, lårsmal skapelse». Ynglingens gestalt är den åtråvärda. Håret kortklippes, ögonbrynen noppas, huden och skinnet framträder med solbränna, närande hormoner.

Under allt detta förenklas och förminskas underkläderna, man undviker ylle, långkalsongerna blir shorts. Kvinnorna nöjer sig med bysthållare och byxor, trosor, under toaletten.

1929 säger Bernhard Shaw: - Kvinnorna har tagit ett långt steg mot nakenhet, och sex appeal har försvunnit; mera kläder och den skall ökas. - Man tycker sig höra rösterna från ett par århundraden tillbaka.

Men allt vänder. Min dotterdotter fick en underkjol med broderier i julklapp. Sophia Loren höll på att bli ihjältrampad av den manliga mobben i Stockholm, som skrek: vi vill se Loren.

SVEN T. KJELLB ERG

146