Samernas kolt och dräktsilver, Phebe Fjellström

En vårdag 1732 då »hela marken begynte fägna sig och le» rider en ung student ut från Uppsala stad. Den 25-årige studenten har en lång färd framför sig. Målet är lappmarkerna i norr. Hans namn är Carl von Linne. 1

Linne är vid denna färd klädd i en 1700-talsinspirerad dräkt som består av en liten rock av västgötatyg, byxor »helt nätta av skinn». Och på huvudet bärs en elegant peruk med hårpiska hängande bak på nacken. Färden blir tröttsam och Linne utbrister i fullaste förtvivlan då han nått Västerbotten och det myrrika Lycksele lappmark, »Våra kängor voro fulla med kallt vatten ... Jag önskade då aldrig hava påtagit mig denna resan . . . Hela denna lappens land var mest myra, hinc .vocavi Styx. Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta ej är värre» .2

Här i Lycksele lappmark möter Linne samedräkten och står då inför ett mode helt olikt det som han tidigare sett under sin långa resa. Linne beskriver 1700-talets samedräkt sålunda: »Deras ytterplagg ( tunica eorum exterior) är öppen fram till mellangärdet (medium epichondri), knäppes dock ihop med hakar till det svärdformade bröstbenet ( cartilag. ensiformem), ty är bröstet bart ... , brunt av solbrand och rök. Tröjan når ned över knäna, men bindes med en gördel upp . . . Kragen omkring är fyra tvärfinger bred, tjock, stickad med tråd . .. På huvudet hava de en liten mössa av kläde . . . , vilken de stämma i 8 delar med bruna lister av kläde.»'

Linne beskriver här den lapska dräktens viktigaste plagg, den knälånga kolten med bälte och hög tennbroderad ståndkrage samt den toppformiga mössan. (Bild 1.)

Det kan vara av intresse att i all korthet studera några de-

1 . Vid en vintermarknad i Jokkmokk omkring 1910 fotograferades Paulus Persson Ruong och dennes hustru Pårvek iklädda den traditionella vinterdräkten med dubbla skinnkoltar. Mannens knäkorta kolt nedtill kantad med sannolikt getskinn sammanhålles kring livet av ett silverbeslaget bälte med nedhängande bältesända. Halsen och bröstet skyddas av ett rikt tennbroderat barmkläde. Kvinnan bär en ankellång kolt och innanför koltens barmöppning en silverkrage.

taljer inom det lapska dräktskicket, innan vi närmare granska de samiska silversmycken, som ingå i Kulturens samlingar. Härigenom erhålles den naturliga bakgrunden för vårt material och tillika ges en möjlighet att insätta dessa silverföremål i sitt rätta dräkt- och stilhistoriska sammanhang.

Källmaterialet till följande dräktöversikt är huvudsakligen hämtat ur de Nenzenska samlingarna, förvarade i Upsala universitets bibliotek under signum R 649, 650. Samlingarna behandla bl. a. lapparnas dräkt under 1700-talets slut 1800-talets början. Större delen av detta handskriftsmaterial är tryckt i Sigrid Drakes arbete Västerbottenslapparna under förra hälften av r8oo-talet.3

Samerna hade tidigare en vinterdräkt och en sommardräkt. Vinterdräkten bestod av två skinnkoltar, som buras samtidigt. Båda dessa pälsar hade håren kvar, något som ju självfallet gav ett fullgott skydd mot kylan men samtidigt kroppen en ganska oproportionerlig kontur. Många Lapplandsskildrare ha vid åsynen av den samiska vinterdräkten särskilt uppmärksammat just den detaljen och von Diiben skriver apropå de vida skinnpälsarna och de till dräkten hörande skinnskorna: »Benen som synes smala, där de lika som pipskaft ur stora masurhufvuden sticka upp ur de uppstoppade skorna»: Skinnpälsarna gjordes av renens skinn. Emellertid föreligger inom det vidsträckta lapska kulturområdet från Finmarken i norr vid Ishavskusten till lappmarkerna i söder med Jämtland och Härjedalen väsentliga skillnader ifråga om tillskärningar och renskinnsmaterial.

Vinterdräktens yttre skinnkolt, som alltid hade håret vänt utåt, gjordes sålunda i Finmarken och svenska Nordlappland av den vuxne renens skinn, men längre söderut i Västerbottens lappmarker av ett smidigare och mer kostbart material, nämligen av renkalvskinn." Det senare materialet har för övrigt nyligen upptagits såsom en exklusiv modenyhet inom den moderna pälsvaruindustrien.

Även i andra avseenden skiljer sig de nordliga lappmarkernas dräkt från de sydliga. I förra fallet är pälsen mycket vid med vidden samlad på koltens bakstycke, något som ger Finmarkspälsen dess speciellt »vippande» profil. Samerna i Lule och Pite lappmark ha däremot en mer modest vidd och genomgående en sobrare klädstil och färgskala.

Under ytterpälsen bärs en trängre skinnkolt med håren vända inåt. Även den tillverkades av renskinn, i norr nyttjades dock även fårskinn." Det finns en utförlig beskrivning av den forna ytterskinnpälsens snitt inom Västerbottens lappmark, som lämnats av samen Kristoffer Sjulsson, född 1fo8. Fadern, vars skatteland var beläget i Brakkfjället i Tärna socken, ägde en betydande renhjord. 7 Sjulsson har berättat bl. a. följande: Mudden (= pälsen, kolten) tillverkades av mesak - renkalvskinn - med hårsidan ut. Den

2 a. Lapskt läderbälte med 15 fyrsidiga förgyllda silverbeslag ornerade med rosettmotivet, vidare fem runda beslag samt ett mindre ornerat med s.k. larvornament. Även remsöljan och bältesändbeslaget är av förgyllt silver. L. 149 cm. Br. 6 cm. KM 3452.

sammansattes av en ryggvåd, en framvåd samt två kilformiga sidovåder och ärmar. I framvåden är bröstöppningen utklippt. Mudden är mer trång än vid och tages på genom att dras över huvudet . .. Nedtill är mudden brämad med långhårigt getskinn. Man använde getskinn därför att detta ej krympte samman.8 (Se bild 1.)

För att sluta ytterpälsen fast och värmande till kroppen fästes runt midjan ett silverbeslaget bälte.° [Bild. 2-5.] Det bars och bäres alltjämt av både män och kvinnor. Karakteristiskt för det lapska silverbältet är, att på ett underlag av läder el1er tygklätt läder fästes i en gles, lång rad fyrsidiga samt några runda förgyllda silverbeslag (bild 2 a). De fyr-

2 b. Förgyllt lapskt silverbeslag ornerat med rosettmotiv, pärlrandsdekor och försett med vidhängande slagna ringar. 2 1 8 X 2 1 8 cm. KM 26.958.

sidiga beslagen ha på baksidan två fastlödda märlor, vilka pressas genom underlaget och genom samtliga märlor träs därefter en läderrem, som stadigt fäster beslagen mot läderbältet. Bältet är försett med en remsölja med torn samt ett särskilt därtill avpassat bältesändbeslag - allt av förgyllt silver. Då bältet tas på, dras det hårt åt med hjälp av remsöljan, och bältesändan med de lysande beslagen får hänga fritt ned mot koltfållen (bild. i). De silverföremål, som ägts av och använts av samer under århundraden, äro i samtliga fall arbeten av städernas guldsmeder. Lapparna ha aldrig själva tillverkat dem. Som regel äro föremålen försedda med kontrollstämplar - härifrån undantages en del äldre smyckeformer - varför det är möjligt att säkert datera och härleda detta utifrån till lapska kulturkretsen kommande föremålsbestånd. Genom stilhistorisk analys är det även möjligt att följa silvrets historia ytterligare några steg tillbaka i tiden. Det har vid detta studium visat sig, att lapparnas silver markant återspeglar ett senmedeltida och renässanspåverkat nordiskt guldsmideshantverk, som med ovanlig seghet levat kvar längst i norr. Härigenom har senare silverhistorisk forskning fått en oväntad inblick i och impulsgivande synpunkter på ett i övriga Norden nu nästan helt försvunnet silvermaterial.

3 a. Lapskt bälte av läder överklätt på framsidan med röd vadmal och kantat med smala remsor av gult och grönt ylletyg. 22 förgyllda silverbeslag med tretornsmotivet. Ett runt beslag av silver med larvornament är tillverkat av Erik Sandström (1819-1856) 1 Torneå. L. II8 cm. Br. s cm. KM 22.937.

Om vi närmare granska bältet på bild 2 a-b se vi, att de fyrsidiga beslagen ornerats med ett, vad jag kallar för »rosettmotiv» 1 som i sin tur inramas av en pärlrandsdekor. Typen är mycket vanlig på lapskt område och klassificeras såsom bältestyp l.10 Guldsmedstekniskt har orneringen framställts genom pressning. De vidhängande ringarna äro däremot gjutna liksom remsöljan. Bältet på bild. 2 a uppvisar en syntes av olika stilformer, som under århundradenas lopp smält samman till en harmonisk och enhetlig smyckeform. Den gjutna remsöljan är således ornerad med ett typiskt renässansmotiv, maskaronen. Samma motiv återkommer bl. a. på bild 3 a och bild 4 a. Det ges emellertid flera exempel på 1500-talsinspirerat konsthantverk inom lapskt silverbestånd.

Ett alldeles utsökt bältesändbeslag i gjutet arbete, som ingår i Kulturens lapska silverkollektion, se vi på bild 4 b. Den italienska renässansens mest älskade motiv - dansande putti omgivna av naturalistiska bladrankor - möter oss i

3 b. Silverbeslag med tretornsmotiv samt vidhängande skållöv. Bältes beslaget är numera omgjort till brosch. 3,8 cm X 3,5 cm. KM Om.

detta silverföremål, som med största sannolikhet varit i bruk inom lapsk kulturkret!i in i sen tid.11 Sålunda har på nordskandinaviskt område konserverats en gången tids renässansmässiga stilformer, vilka retarderat fram till våra dagar. En dylik fixering till en viss bestämd kulturepok har sina reella orsaker. Bakom en sådan kulturfixering ligger nämligen en - och i detta fallet en under senmedeltid och nyare tidens början inom lappmarkerna infallande - anmärkningsvärd ekonomisk högkonjunktur.

Man kan utläsa detta med hjälp av skatteuppbördslistor, bouppteckningsmaterial, kvittenser m. m. från 1500-talets lappmarker och utan svårighet följa varuutbyte, priser, tillgång och efterfrågan på de lappmarksprodukter, som voro i omlopp under denna tid och senare." Dessa arkivaliska handlingar erbjuda en fascinerande läsning och ge oss helt nya synpunkter på den ekonomisk-historiska utvecklingen inom nordligaste Skandinavien under berörda tid. Vid denna tid få således lapparna råd att beställa kostbara silverföre-

mål. De komma i kontakt med tidens högreståndssilver, präglat av gotiska och renässansmässiga stildrag. Senare under 1700- och 1800-talen då den ekonomiska högkonjunkturen ej ebbat ut - långt därifrån - men väl avmattats, kvarlever alltjämt en stark känsla för de gamla fäderneärvda, av ålderdomlig stil påverkade silverföremålen.

Om vi återvända till bältet på bild 2 a kan vidare konstateras, att bältesbeslag med rosettmotivet höra hemma i en medeltida formvärld. Gotikens omhuldade fyrbladiga rosett, som vi ofta återfinna i den västeuropeiska kyrkokonsten under 1200-1300 och I40o-talen, är här förebilden. 10 Bältesändbelaget är försett med ett ingraverat blommotiv av närmast barocksvulstig karaktär. (Se även bild 4 c.) Vidhängande små kulor ( s. k. hängknappar), kors och » A veMaria-monogram» tillhöra även de medeltidens formflora.

Något som ytterligare understryker det lapska bältets samhörighet med ett medeltida stilskede är sättet att bära det långa bältet på, nämligen med en fritt nedhängande remända, som oftast når till koltfållen i den kvinnliga dräkten. I den nordiska och nordvästeuropeiska medeltida kyrkokonsten igenkänna vi ofta samma bältestyp på madonnabilder."

Sålunda ha vi funnit, att det lapska silverbältet uppvisar en märklig kombination av stilyttringar från medeltiden, renässansen och barocken och erinrar om skeden av ekonomiskt välstånd i samernas historia.

Sammanfattningsvis kan slutligen påpekas att det lapska bältet har sitt stilursprung i en västnordisk, ursprungligen västeuropeisk kulturkrets. Bakom detta .stilsamband ligga även här ekonomisk-historiska faktorer, som gå tillbaka till hanseaternas och liibeckarnas starka dominans på den nordiska handeln och kulturen under senmedeltiden, något som även indirekt kom att påverka den lapska kulturkretsen." Att lapparna vid denna tid skulle ha mottagit lika starka impulser från öster, som antagits från arkeologiskt håll, förefaller inte rimligt.1 • På finskt område föreligger exempelvis bältestyper av helt annan utformning och av be-

4 a. Bälte av röd vadmal med foder av brunt halvylle med 16 fyrsidiga förgyllda silverbeslag ornerade med tretornsmotivet samt försedda med skållöv. Ett runt beslag av förgyllt silver återger ett djurmotiv. Sannolikt av norsk härkomst. L. 94 cm. Br. 3,5 cm. KM Om.

tydligt enklare material (se bild 8) jämfört med lapparnas praktfulla guldsmedsprodukter . 11

Bältena på bild 3 a, 3 c, 5, representerar den andra typen av lapska silverbälten (s. k. bältestyp Il). Den ornamentala dekoren här benämnes »tretorns-motivet» . 1 ' Dess stilursprung är ännu ganska dunkelt. Jag har tidigare anfört såsom tänkbara förebilder kyrkliga sigill eller Bergens stads vapen, dock utan anspråk på att detta är lösningen. Så mycket torde dock stå klart, att beslagen på bild 3 a och bild s äro starkt stiliserade framställningar av en beslagstyp med ursprungligen realistiskt framställda tombyggnader såsom beslagen på bältena bild 4 a och 3 b visa. Det förefaller enligt min mening troligast, att bältet på bild 4 a, som saknar härkomstuppgifte·r varit i norsk äg-o (jfr skållöven och bältesbandet av tyg, ej av läder). Ett exakt sådant »äkta» tombeslag har dock påträffats i Dorotea i Västerbottens

' Bildframställnjngen på beslag motsvarande bild 4 a vill Sigfrid Svensson tolka såsom tretornsbyggnader mellan vHka synas »stiliserade träd, från en himmel med moln nedflyga två fåglar, i hörnen upptill synas två gubbhuvuden. Det ena kan med sina strålar tolkas såsom solen, det andra kanske symboliserar månen. Denna bild leder inte tankarna till något sigill eller dylikt utan snarare till ett 1600-tals stick,» .skriver Svensson.2° Jag instämmer helt i Svenssons tolkning, i ·synnerhet som tretornsbältet av mig jnte återfunnits j medeltida eller nyare tidens bildmaterial. Först på 1700-talet omtalas typen i norska bouppteckningar (S0lvbelte bestaaende av 17 store Kubber med Taarne paa) .

21

Bältestyp I (rosettmotivet, bild 2 a) har sin närmaste motsvarighet i norskt och skånskt dräktsilver. (Jfr här med bild Även i Blekinge och Vingåker i Södermanland, områden med ålderdomligt dräktskick, ha snarlika bältesbeslag påträffats. Bältestyp Il (tretornsmotivet, bild 3) har däremot en mer begränsad utbredning. Den återfinnes förutom på lapskt område endast på norskt. Sålunda är dessa här behandlade lapska dräktprydnaderna inte speciellt förbehållna lappar och ha inte heller, sorti framgått ovan, någon utpräglad »lapsk» stil. Samernas dräktsilverbestånd går tillbaka på ett tidigare i Norden brukat silversmyckebestånd.

Kulturen äger ett bälte erinrande om lapskt bälte typ I, (bild 7) som även det saknar ursprungs beteckning. Enligt min mening tala följande fakta för att detta bälte ej varit i lapsk ägo utan snarare i sydsvensk eller möjligen norsk ägo. Beslagens runda » skållöv» äro ytterst sällsynta på lapskt område, däremot vanliga i Skåne, Sydsverige och framförallt i Norge. På lapska bälten möta oss såsom hängen de slagna ringarna. Vidare är bältesspännet ej av remsöljetyp och gjutet, utan består av ett häktspänne i hjärtform tillverkat av gulmetall, en spännetyp och ett material, som aldrig använts av lapparna, så vitt jag vet. Därtill kommer att detta med gulmetallbeslag försedda bälte är avpassat efter bärarinnans

4 b. Bältesändbeslag och remsölja av förgyllt, gjutet silver ornerade med motiv av renässanskaraktär; har med största sannolikhet varit i lapsk ägo. Ändbeslagets I. 8 cm, br. 3 cm. Remsöljans I. 3 cm, br. 4,4 cm. KM 8.040.

4 c. Bältesändbeslag och remsölja av förgylld massmg. Ändbeslagets I. (med löv) 715 cm, br. 2,3 cm. Remsöljans I. 518 cm, br. 41 3 cm. KM 2697.

5. 19 förgyllda silverbeslag med tretornsmotivet tillhörande ett lapskt bälte. Stämplar saknas. 2,9 X 2,9 cm. KM 8.905.

I

I . 6. Skånskt brudbälte av svart sammet med 18 fyrsidiga, delvis förgyllda silverbeslag. Stämplar saknas. L. ug,5 cm. KM 2414.

midjemått och följaktligen ej tillåter någon på medeltida vis hängande remdel, som vi funnit är karakteristiskt för lapskt bälte av typ I.

Den mestmarkanta skillnaden mellan skånskt-sydsvensktnorskt dräktsilver å ena sidan och lapskt å andra sidan är emellertid, att när samerna hos guldsmeden beställde ett nytt bälte, ett spänne, eller nya maljor så krävde den lapske

168

beställaren att föremålet skulle tillverkas i ädelsilver, eJ i gulmetall, och att vissa delar till och med skulle vara gjutna eller slagna, med andra ord att föremålet skulle vara av en viss ålderdomlig stil, vara kostbart och ur guldsmidestek. nisk synpunkt ett gediget arbete.22 Det beställda arbetet representerade nämligen för den sarniske ägaren det påtagliga överskjutande kapitalet som han erhållit vid lappmarknadshandeln. En sådan form av kapitalplacering har i äldre tid förekommit även hos burgna bönder i Norden. Före bankernas och aktiernas tid var denna form av investering

7. Bälte av röd vadmal med svarta sammetskanter försett med 16 fyrsidiga beslag av mässing samt häktspänne i hjärtform. Sannolikt av norskt ursprung. L. 98 cm. Br. 6,5 cm. KM 5.088.

8. Bälte av läder med tättsittande mässingsbeslag försedda med vidhängande palmettfigurer. Stämplat: G. Blomqvist. Sannolikt av finskt ursprung. L. 92 cm. Br. 4,5 cm. KM 1903.

169

inte bara ekonomiskt fördelaktig på grund av silvrets solida värde utan det var även ur social synpunkt synnerligen praktiskt. Ju mer dräktsilver man kunde ståta med, ju större socialt anseende erhölls inom den egna kretsen. 1600- och 1700-talens författare, som skildrat lapsk kultur och historia ha observerat, att där finnes lappar »som äro egare af-några hundrade lod sölfwer» . . . " Ännu under 1800talet fortlever denna ålderdomliga form av kapitalplacering hos lapparna. Det berättas i en uppteckning hos 0 . P. Pettersson, kännare av Vilhelmina och Åsele lappmarker om en same, som så·lde ett stort antal renar »neri i landet . . . För de penningar han erhöll för dessa tillbytte han sig silverblankar (4 riksdaler specie silvermynt) silverlöv, skedar, kosor och bägare . . . »"

Lapparna ha således länge stannat vid denna speciella investeringsform, längre och mer ensidigt än nordbor.

Samerna betalade alltid kontant till guldsmeden - leverantören. Det var som regel de förmögna fjällsamerna med stora renhjordar, som hade möjlighet att införskaffa dylika dräktprydnader samt kåsor, skedar, skopor och bägare av förgyllt silver.

Till den lapska dräkten hörde även praktfulla silverkragar, som endast buros av kvinnorna och då vid högtider, bröllop och nattvardsgång. De buros innanför den framtill V-urringade kolten (bild 1) och voro försedda med hög, tennbroderad ståndkrage samt översållade med förgyllda silversmycken på ömse sidor den djupa halsöppningen. Smyckena voro av tre slag, häktspännen, maljor och hängknappar. På bild g a och b se vi två ovanligt praktfulla silverkragsspännen, det ena (bild g b) är tillverkat av Engelbreth Knudsen M0ller, verksam 1771-1812 i Trondheim. Han var en av Arjepluog- och Pitesamer ofta anlitad guldsmed." Karakteristiskt för det lapska romboidformade häktspännet är spännedelarnas rika gravyr och de fem uppdrivna bucklorna samt den oftast gjutna, rikt genombrutna rnittknappen. Maljorna voro kanske silverkragens vanligaste prydnad (bild 10-11). Ofta omtalas plagget därför såsom »maljkrage» i

g a. Lapskt häktspänne av förgyllt silver. L. 14,5 cm. Br. 4 cm. KM 2618. g b. Lapskt häktspänne av förgyllt silver tillverkat av Engelbreth Knudsen Meller (1771-1812), Trondheim. L. 13,5 cm. Br. 4 cm. KM 22.738.

bouppteckningar. De äldsta maljorna torde vara de krönta »m»-maljorna, som i sin renaste form återger ett gotiskt »m». 20 Stiliserade former av typen se vi på bild 10 och l 1. Numera har silverkragen gått ur bruk. Man kan dock ännu få se den vid något bröllop i de sydligare lappmarkerna, där den fortfarande ärves från mor till dotter. En av både män och kvinnor alltjämt brukad barminsättning är den s. k. ( s )liehppä (bild 12). 21 Den knäppes bak och är som regel rikt tennbroderad. Den ( s )liehppä, som finnes i Kulturens

172 I

10-1 r. Tre maljor av förgyllt silver ornerade med en starkt stiliserad framställning av ett ursprungligen krönt gotiskt m. Diam. 2,5 cm - 3 cm. KM 3134, 3164.

12. (S) liehppä, ett lapskt barmkläde, rikt tennbroderat, som bäres innanför kolten och knäppes bak i nacken. Detta exemplar är ovanligt nog försett med silverkragssmycken och bältesbeslag samt fyra vargtänder (?). Sannolikt från Ume lappmark. L. 38 cm. Br. 19 cm. KM 2694.

samlingar är ovanligt sparsamt tennbroderad, men är i stället försedd med silverkragens kulformade hängknappar samt bältesbeslag med » tretornsmotiv». Jag har vid mina inventeringar av museala och privata lapska silversamlingar ej tidigare påträffat en sådan utsmyckning av detta plagg. Enligt min mening se vi här en tillfällig och sen komposition av (s)liehppä plus dräktsilver.

I äldre tid fordrades barmklädet med »rödkalvskinn» eller med harskinn, meddelar Nenzen.2" Som halsskydd använde man förr även ekorrsvansar. Svansarna träddes upp på en lin- eller hamptråd, berättar en sagesman från Åsele lappmark. Man behövde ända till 200 a 300 svansar. Dessa trycktes mycket väl ihop. Bandet av ekorrsvansar virades två varv om halsen och ändarna hängde ner framtill på bröstet. Denna verkligen exklusiva halsduk brukades bl. a. på långa resor eller i renskogen. Man hade ett sådant halsskydd även i Lule lappmark, men där tillverkat av röda och svarta rävsvansar."

Att skinnkolten har ett förhistoriskt ursprw1g i samiskt dräktskick torde vara ställt utom tvivel. Kolten av tyg tillhör däremot ett senare skede. Enligt min mening talar åtskilligt för att tygkolten kommer in under troligast medeltidens äldre skede. Vid den tiden torde klädet blivit känt inom det lapska området, något som bl. a. styrkes av språkliga 30 och även handelshistoriska fakta. Lapparna bedrevo nämligen redan unde·r medeltiden en livlig handel vid de norska fjordbottnarna. 31 Dit kom han delsmän seglande från Bergen och Trondheim, kanske även köpmän från de frisiska öarna, vilka medförde bl. a. vin, silver och kläde. Samerna tillbytte sig dessa varor mot de då på kontinenten mycket åtrådda lappmarksprodukterna, de ädla viltskinnen såsom mård, hermelin, järv, gråverk och svart korsräv, vilka voro högsta mode i den medeltida dräkten. Även torkad fisk omsattes i handeln, den stående menyn under fastan såväl på furstens som bondens bord i det katolska Europa.

Klädet, som lapparna inköpte, var av yppersta kvalite och kom ursprungligen från Flandern och England. I en boupp-

13. Lapskt läderbälte klätt på översidan med omväxlande röd och grön vadmal i sju fält, som rikt broderats med tenntråd, med ringar för bältets sammanknytning. Från Ume lappmark. L. 109 cm. Br. 3,5 cm. KM 16.855.

teckning från år 1600 få vi veta att rött, brunt, svart och grönt kläde fanns i stora mängder i samekvinnan Inga Orivans ägo. 3 2 Tygkolten nyttjades och nyttjas än i dag såsom sommardräkt. Även här kunna vi urskilja en nordlig och en sydlig typ. Norrut uppvisar tygkolten en påfallande stor vidd nertill. Längre söderut är kolten rakare. Nordlapparnas kolt skiljer sig från sydlapparnas även ifråga om längden. Sydlapparnas kolt är längre, kvinnokolten går där ända ner på smalbenen.

Den äkta kolten - den som dras över huvudet vid påtagandet och som har djup halsöppning fram - den finna vi företrädesvis bland Norrbottens fjällappar och hos skogslappar norrut till Jokkmokk ungefär. Däremot är manskolten hos de sydliga fjällapparna helt öppen framtill och knäpps ihop med hyskor och hakar. Man kan säga, att sydlapska kolten erinrar om en lång rock, en sorts kaftan. Kv.innokolten är i sydliga Lappland helt slut-en. Man finner också det kaftanliknande plagget bland finska och ryska lappar och det är möjligt, att denna typ nått finska och ryska samer från Ryssland.

Tygkolten, kapte, är rikt garnerad med smala tygremsor av rött och gult tyg och den mest anslående kantgarneringen se vi hos nordlapparna. I Lule lappmark kunde man också använda sig av en ullsnodd av ett fingers tjocklek som kantgarnering.""

Innan klädet kom in i den lapska dräkten användes emellertid även till sommardräkten med aU sannolikhet renens skinn, men tekniskt så behandlat att man erhållit ett mjukt, rödbrunt sämskat skinnmaterial, lämpligt för mildare väderlek. Prästen Samuel Rheen, som tjänstgjorde i Lule lappmark på 1670-talet omtalar, att om »sommaren bruka the och kläder af skin både Män och qwinnor, af huilka somblige lappar afsyra och somblige affklippa hååren, dem the sedan bruuka för myggen skull, på dhet the icke skohle kunna bijta igenom Skinnet»."

14. Bältesgehäng bestående av dels en starkt genombruten mässingsskiva, s.k. kuottätahka vid vilken bl.a. nålhuset fästes. Diam. 7,8 cm. Nålhuset av mässing hänger i en lädersnodd vid skivan. Längst ner är en rund hornplatta rikt dekorerad med sydlapsk geometrisk ornamentik fastsatt. Diam. (hornplattan) 5,2 cm. Total. I. 40 cm. KM 24.246.

175

15. Fingerringar av silver delvis förgyllda. KM 15.540, 3457·

Fram till början av detta s _ ekel har den sämskade skinnkolten varit i bruk företrädesvis hos sydlapparna.

I Åsele lappmark talas det om 'den röda skinnkolten' - svalltjo - som gjordes av skådde - d. v. s. sämsk. Vid sömnaden av en sådan läderkolt använde sig samekvinnan av en särskilt fin sena och fin nål för att motverka alltför stora hål vid hopsyningen. Barn fick inte bära dessa sämskade koltar, säger en sagesman från Åsele lappmark, ty de kunna uppbränna den.3° Rätt brukad var läderkolten outslitlig. Emellertid hade den sämskade kolten den olägenheten att bli skarp och hård efter regn. Nordlapparna - framförallt de vid norska kusten bosatta lapparna - nyttjade därför ogärna läderkoltar utan bura hellre vadmalskoltar sommartid, då dessa bättre tålde regn. Till den sämskade kolten hörde vanligen ett smalt läderbälte, rikt tennbroderat och försett med mässingsringar och läderband i bältets ändar för sammanknytning (bild 13). Bältets längd motsvarade bärarinnans mått. På kvinnobältet fastsattes oftast en starkt ge-

nombruten ring av massmg, vid vilken sax, nålhus, kniv m. m. anbringades (bild 14).

Ett vanligt lapskt kvinnosmycke var och är fingerringen med sin breddade platta och vidhängande små ringar (bild Is). Denna ringtyp är sent inkommen i det lapska materialet, sannolikt på 1700-talets slut. Typen är inte speciellt »lapsk» utan förekommer i folkligt smyckematerial även på andra håll i Norden t. ex. i Norge, Dalarna och Skåne."0

Denna korta tillbakablick på samernas kolt och dräktsilver visar, att stor pietet för den fäderneärvda dräkten och smyckesilvret har rått inom lapparnas kulturkrets ända fram till vårt århundrade. Det heter betecknande nog i en rimkrönika från 1700-talet:37

Och hwad hos detta folck är mäst til att berömma Är det at all sin tid de äro mycket ömma, Om sina Fäders dräch och hålla den för god Men taga aldrig an ett nytt antagit mod.

Emellertid har den av samekvinnan själv tillverkade traditionella dräkten ersatts av ett nytt mod i våra dagar, nämligen av industrielft tillverkade konfektionsplagg, som äro bättre lämpade att använda i vardagslag i en modern bofast miljö. Till fest bäres alltjämt samedräkten. Det lapska kultursamhället, vilket i många avseenden underordnat sig tidens krav på rationalisering och nivellering har i vissa avseenden förlorat sin forna struktur. Självfallet berördes då även dräkten av dessa genomgripande förändringar. Sammalunda gäller dräktsilvret. Det representerar ej längre det synliga kapitalet, familjens sociala status. Numera investeras penningöverskottet i aktier och banktillgodohavande. Silverkragens prydnader, de praktfulla bältena samt andra dräktsmycken nytillverkas ytterst sällan, ehuru det förekommer någon enstaka gång. Då presenteras dessa smycken såsom gåvor till fästmön eller den blivande bruden som en gång traditionen bjöd den sarniske friaren att handla.

PHEBE FJELLSTRÖM

l Linne, Lappländska resa, 1960, s. 5. 2 Linne, o. a. a. s. 51, 54. 3 I noterna hänvisas till Drakes arbete som är lättare tillgängligt.

Dräktsilvermaterialet bygger på författarens eget arbete "Lapskt silver>J, l-2, (1962). 4 Diiben, Om Lappland ... , lS73, s. 172. 5 Drake, Västerbottenslapparna under förra hälften av lSoo-talet, l91S, s. 166; Gjessing, Lappedrakten, 1940 s. 9. 6 Gjessing, o. a. a. s. 10. 7 Drake, o. a. a. s. XIV.

S Drake, o. a. a. s. 170. 9 Fjellström, Lapskt silver, I, s. 97 f: Bältet. 10 Fjellström, o. a. a. s. 109 f. l l Jfr här ett liknande beslag i Fjellström o. a. a. fig. 72 a-b. 12 Fjellström, o. a. a. s. 301 bilaga III: varutabeller. 13 Fjellström, o. a. a. s. l 14, fig. 79 1 So. 14 Fjellström, o. a. a. s. u7, fig. So. 15 Se här Svensson, Skånskt dräktsilver, 1947, s. S. 16 Fjellström, o. a. a. s. 243 f: Lappmarkshandeln under tidig medeltid. 17 Se även Fjellström, o. a. a. s. uS fig. Sr. lS Fjellström, o. a. a. s. 122 f. 19 Fjellström, o. a. a. fig. S7. 20 Svensson, rec. i Rig 1962. 21 Fjellström, o. a. a. s. 122. 22 Ang teknik se Bengtsson, Äldre guldsmedsteknik, 1944-45. 23 Högström, Beskrifning öfwer .. . Lapmarkeer, 1747, s. 9r. 24 ULMA: 1296, s. 349. Vilhelmina sn. 25 Fjellström, o. a. a. s. 76 ff. 26 Fjellström, o. a. a. s. 53 ff: Maljan. 27 Se här Grundström, Lulelapsk ordbok: (s)liehppä. 2S Drake, o. a. a. s. l7r. 29 Drake, o. a. a. s. 17!. 30 Benämningen för kläde har i lapska språket en intressant etymologisk bakgrund, som just visar, att ordet för kläde under medeltiden inkom i lapska språket såsom ett låneord från fornfrisiskt eller fornengelskt område. Se här Sköld, Die Kriterien der umordischen

Lehnwörter im Lappischen, I, 196!, s. 167. 31 Fjellström o. a. a. s. 257. Handeln i nordnorska fjordbottnar och vid

Vågan under medeltiden. 32 Se här Kammararkivet i Stockholm, Norrlands handlingar. Norrlands lappmarker 1600 : 6; Fjellström, a. a., 1962, I, s. 30 samt bil. I s. 299; jfr även Nordlander, J. Några konungens fogdar under 1500talet, 1933· (Norrländska samlingar. 3: 2). 33 Drake, o. a. a. s. 169.

34 Rheen, Om lapparnes lefwarne ... s. 63. 35 Drake, o. a. a. s. 167. 36 Fjellström, o. a. a. s. 138. 37 Se här En rimhönika om lapparna från början av r700-talet, Sv.

Lm. 17: 7, s. 15.

Litteratur

r. Bengtsson, B., Äldre guldsmedsteknik. (Svenskt silversmide 15201850. 3. Sthlm 1944-45.) 2. Drake, Sigrid, Västerbottenslapparna under förra hälften av 1800talet. Etnografi.ska studier. Upps. 1918. (Lapparna och deras land.

Skildringar och studier. 7.) /Diss. Uppsala./ 3. Di.iben, G. von, Om Lapp1'and och lappame, företrädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Sthlm 1873. 4. Fjellström, Phebe, Lapskt silver. 1-2. Studier över en föremålsgrupp och dess ställning inom lapskt kulturliv. Upps. 1962. (Skrifter utg. gen. Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser.

C : 3) /Diss. Upps./ 5. Gjessing, Gertrud och G., Lappedrakten. En skisse av dens opphav. Oslo 1940. (Inst. f. sammenl. kulturforskn. Serie C. 4 : 2.) 6. Högström, P., Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande

Lapmarker ... Sthlm 1747. 7. Linne, C. von, Lappländska resa. Sthlm 1960. (Levande litteratur.) 8. Nordlander, J., Några konungens fogdar under 1500-talet. Sthlm 1933. (Norrländs.ka samlingar. 3 : 2.) 9. Rheen, S., En kortt relation om lapparnes lefwarne och sedher ...

Upps. 1897. (Sv. Lm. 17 : r.) ro. En rimkrönika om lapparna från början av 1700-talet. Upps. 1909. (Sv. Lm. 17 : 7.) rr. Sköld, T., Die Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappischen. I. Upps .. 196r. (Skrifter utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. 8.) /Diss. Uppsala./ 12. Svensson, Sigfrid, Skånskt dräktsilver. (Rig. 30, 1947, s. 1-15.)

Svensson, Sigfrid, Rec. av Phebe Fjellströms avh. Lapskt silver I-Il. (Rig. 45, 1962, s. 133-140.)

Otryckta källor Landsmåls- och Folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA): 1296, s. 349, Vilhelmina sn.