Kulturens årsbok 1963

Kulturen 1963

Boken är redigerad av Bengt Bengtsson

Tryckt på Berlingska boktryckeriet i Lund 1964

Typsnitt Berling antikva

Omslag och typogr afi av Lars Tempte

Papper från AB Östanå Pappersbruk

Klich ee r från Malmö Grafiska AB

Upplagan är 29.000 exe mpl ar

FÖRORD

Bod och bostad, så står det på ryggen av denna årgång av Kulturens årsbok . Boden, det är Kulturens hökeri, som försommaren 1963 kunde öppnas för allmänheten. Det är en rekonstruktion, men ovanligt trogen och väldokumenterad, eftersom den kunnat utigå från den inredning, som fonnits i samma lokal under det senast förflutna halvseklet. Årsbokens första avsnitt ägnas åt detta nyförvärv till Kulturens rad av sevärdheter, möjliiggjort genom välvillig hjälp från AB Akerlund & Rausing och direktör Gunnar Brime.

Bostaden är ett tema, som behandlats j Kulturens årsbok i form av uppsatser och smärre artiklar om möbler och inredningsdetaljer. Det är redaktionens avsikt att i följande årgångar låta hemmets inredning, dess möbler och andra bohagsföremål belysas från olika synvinklar. Härvidlag kommer bl.a. Kulturens rika samling av praktmöbler att skildras i ord och bild, varvid våra möjligheter tHl återgivning i färg kommer att tillvaratagas.

I denna årsbok har professor Sigfrid Svensson, ur de oskattbara skissböcker, som Kulturen äger bland kvarlåtenskapen efter Bengt Nordenberg och Anders Montan, framtagit och granskat de målningar och teckningar, som skildrar det sydvenska bondehemmet. Källmaterialet finns återgivet i ett rikt bildmaterial, bl.a. i åtta färgplanscher. Med Anders W. Mårtenssons uppsats om de sydsvenska sättugnarna har en viktig detalj i bostadens fasta inredning blivit belyst ur såväl funktionell som estetisk synpunkt.

Här är visserligen inte platsen att referera eller ens uppräkna årsbokens innehåll, men till sist måste dock framhållas, att genom docent Phebe Fjellström har nu Kulturens

förnäma samling av lappsilver blivit genomgången och beskriven av en framstående specialist.

Medlemmarna i Kulturhistoriska föreningen för södra Sverige har icke svikit; trots den höjda medlemsavgiften kan denna årsbok tryckas i närmare 29.000 exemplar. Vi tror, att dess innehåll skall väcka intresse. Ja, vi V•ågar hoppas att den skall tillföra Kulturen nya medlemmar, som skall hjälpa oss att för framtiden trygga arbetet i vetenskapens och folkbildningens tjänst.

BENGT BENGTSSON

x. Fastigh et en Tom eg apsgatan-S:t Ann egatan. Plan och fasad före om- och tillbyggnad e rna 1891 och 1906 . Lunds byggnadsnämnds arkiv

Kulturens hökeri

I ett gult hus i hörnet av S :t Annegatan och Tomegapsgatan ligger Kulturens hökeri. På klassisk mark, kan man säga, ty i samma hus har det funnits hökeri i snart htmdra år, och för ett sextiotal år sedan, då hökeriaffärerna blomstrade i Lund, var trakten kring Tomegap fylld med dessa små, hemtrevliga butiker.

Huset är troligen byggt 1815 och samma år inköpt för 200 Rd av pigan Marna Nilsdotter. 1855 sålde hon fastigheten för 888 Rd till svarvaren L. P. Landgren, som i sin tur överlät den till sin son, garveriarbetaren J. P. Landgren , för 1660 kr 1876. I hans ägo var fastigheten till 1891, då den köptes av brevbäraren Nils Ohlsson . Aren 1898-1929 ägdes huset av .löns Larsson och från 1929 till årsskiftet 196!-fö av handlanden 0. A. Ohlsson ..

Det är en byggnad i korsvirkeskonstruktion med fyllningar av tegel. Troligt är att korsvirket aldrig varit synligt, utan att fasaden alltid varit putsad. Huset bestod från början av en förstuga, två boningsrum, en liten kammare och ett kök (se plan). Bakom huset fanns en gårdsplan. N ågra större förändringar vidtogs inte förrän 1891, då de nuvarande höga fönstren samt dubbeldörren mot Tomegapsgatan tillkom. Dessutom inreddes ett rum på vinden och en flygelbyggnad i tegel, innehållande brygghus, packhus och förstuga till huvudbyggnaden, tillbyggdes utmed gårdsplanens västra sida. 1906 lät Jöns Larsson huset genomgå en ny om- och tillbyggnad. Flygelbyggnaden fick ytterligare en våning, och den nuvarande frontespisen mot gård ssidan tillkom då. Även interiören förändrades. Förstugan och de två rummen mot Tomegapsgatan slogs ihop till ett enda stort rum, som skulle

tjäna som butik slokal. D et förutvarande kök e t förvandlades till kontor.

1909 tillkom slutligen frontespisen mot Tomegapsgatan . Från början tjänade detta utrymme som la gerloka l, 1930 inreddes det till kök.

Den första, som man vet idkade handel i huset, var svarvaren Landgrens hustru. Hon tog e tt av familjens bostadsrum, det som låg t.v. om farstun, och inredde det till en primitiv butikslokal. Sonen J. P. Landgren och hans hustru Hanna , som var barnmorska, fortsatte rörelsen i samma lilla lokal, bara hälften så stor som den nuvarande. Efterträdaren, Nils Ohlsson, var en förnäm karl, som hellre ville bära ut post än stå bakom disken. Han insåg dock, att det var lönande att ha den lilla affären. Därför moderniserade han lokalen och satte in större fönster, men lät sedan hustrun sköta kommersen.

Verklig butikskaraktär fick affären först i och med ombyggnaden l 906. Lokal en blev dubbelt så stor och fick en ny, elegant disk- och hyllinredning . Nu klev man från gatan direkt in i affären och slapp gå genom den trånga farstun. Entren blev extra tilltalande genom att man ersatte de stora speglarna i dubbeldörrarna med glasrutor. Innanför butiken inreddes ett litet kontor med skrivbord och telefon.

I yrkesregistret i Lunds stads adresskalender l 90 l-l 908 nämns Larssons affär bland hökeributikerna, och Jöns Lar sson kallades på den tid en allmänt för hökare. Num era har denna mycket gamla titel kommit ur bruk, men ännu vid sekelskiftet var den vanlig.

D et svenska ordet hökare kommer av det nordtyska »höken>, som betyder detaljhandlare, i synnerhet en detaljhandlare i livsmedel. 1 De första svenska beläggen på ordet härrör från tidigt l6oo-tal. En stadga rörande handeln i Stockholm 1635 meddelar, vad en hökare fick lov att sälja på den tiden. D et var uteslut ande viktualievaror, nämligen »Sill, Ströming, Lax, Torsk, Krampesill, Rå ckor, Flundror, Långor, Bärnefisk, torra G äddor, Kött, Fläsk, Ost, Smör, Erter, Gryn, Talg, Salt, Humbla. »' Under 1700-talet utvidgades lO

2. Tobakskardus e rnas färggranna märken tilltalade d e n folkliga fantasin .

hökarnas sortiment och utom matvaror fick de då sälja t.ex. »Tiära, Beck, Rep, Trä-skor, Trä-Kärill, Tran, Tobak och Pipor» .3 Under 1800-talet upphörde så småningom reglerna för vad hökarna fick saluföra att gälla, vilket hade till följd, att hökeriaffärerna alltmer började likna små diverseaffärer. Det betecknande för ett hökeri i sekelskiftets Lund var att det sålde »så gott som allting». Traditionen från forna tiders hökerier levde kvar såtillvida som försäljningen av matvaror var det primära för varje hökeriaffär ännu vid denna tid. Sill, korv, rökt fläsk, ägg, flott, ost, smör, salt, bröd, öl och potatis hörde till hökeriets karaktäristika, liksom enklare specerivaror, billiga konserver och de vanligaste

3. Maz e ttis första kakaopak e t packad e s vid di stributionen i fyrkantiga pl å tl å dor.

kryddorna. Snus och fotogen , som var livsviktiga varor på den tiden, måste finnas i varje hökarbod. Det var regel, att hökaren även sålde sytråd, knappar, l ampglas till foto genlamporna, spinkeved, soda, såpa, tvål och skurborstar, ty sådana varor, frågade en husmor alltid efter. Unge·rskt lantvin, cigarrer och piptobak måste också finnas, ty det var herrn i huset van vid att kunna köpa hos sin hökare.

Hökarna skilde sig från stadens specerihand la re på många sätt, i sitt varusortiment främst genom sin stora försäljning av matvaror. Fläsk, korv, stekt sill, färskt mjukt bröd, smör, grönsaker, potatis och öl räknad e s som typiska hökerivaror och förekom inte i speceriaffärerna . Utmärkande för många hökerier var också, att de sålde färdiglagad mat . Hökarens

hustru eller hökeriidkerskan stekte köttbullar, gjorde rotmos och kokte potatis , som såldes i affären vid middagstid, främst till kvarterets ogifta arbetskarlar och w1ga hantverkslärlingar. På disken stod ofta några lerkrus med kryddsill, gurka och rödbetor, som hökerskan själv lagt in. Och ett hökeri, där man inte kunde köpa h emmagjord knäck, var då inte mycket värt 1

En hökare kunde leva på åtta familjer, sades det förr. Att varje hökares kundkrets inte var stor, förstår man på den mängd hökeriaffärer, som fanns i Lund vid sekelskiftet. De låg i stadens utkanter, där de fattiga arbetarfamiljerna bodde. Och där låg de tätt] I en gatukorsning kunde det finnas tre, ja ibland fyra små hökarbodar. Någon annan kundkrets än familjerna i de närmsta kvarteren had e hökarna inte. Trots det tycks ingen större konkurrens ha existerat mellan affärerna; varje hökare hade sina bestämda familjer, som alltid kom och handlade hos honom .

Gemensamt för hökerierna var att de var ytterst små. De hade trånga lokal er med låga tak, ynkliga små skyltfönster och en mycket primitiv inredning. Oftast utnyttjade man ett av bostadsrummen i sin lägenhet till butikslokal. I de flesta fall var det hustrun ; som skötte butiken, medan mannen hade sitt arbete på annat håll. Många ogifta kvinnor och änkor försörjde sig också genom att idka hökeri. Vid sekelskiftet var mer än tre fjärdedelar av alla hökare i Lund kvinnor.

Det fanns några hökeriaff ärer i Lund som genom sin kundkrets och storlek skilde sig från den vanliga typen av hökerier. Dit hörde Larssons butik på Tomegapsgatan . Den ansågs nästan lika välsorterad som en speceriaffär, kanske beroende på den ivriga kundkrets, som affären hade i kvarterets matglada studenter. Anna Perssons butik på Norrtull betecknades också som ett hökeri för sig. Det hade , liksom Larssons hökeri, utvidgats några år efter sekelskiftet och då försetts med rejäla skyltfönster och en dubbeldörr med glasfönster. Förutom de ordinarie kunderna, d.v.s . kvarterets folk, hade Anna Persson en köpstark kundkrets i bönderna,

som kom in till stan varje vecka. De gjorde inte si na stora uppköp hos henn e, men tittad e gärna in i h ennes affär och köpte några småsaker och tog sig några öl, innan de for hem på kvällen . Samma strategiska läge vid utfartsväg en mot landet hade Hans Jönssons affär på östertull, som också kallades hökeri fast den var större än båd e Larssons och

Anna Perssons. Tidigare hade där varit kro g. Hans Jönsson var f.d. kusk och hans hustru utlärd kocka från Kramers Hon lagade vidunderligt goda köttbullar och biff ar som såldes med strykande åtgång i affären.

Större delen av inredningen i Kulturens hökeri kommer från

Anna Perssons butik på Norrtull. Fru Persson startade, som så många andra arbetarhustrur på den tiden, sin första butik i ett av bostadsrummen i familjens lägenh et. Hon hade från början mycket blygsamma förhoppningar om förtjänsten. »Jag tänkte, kunde jag tjäna 50 öre om dagen var det bra », berättade hon senare.

Det visade sig snart att förtjänsterna bl ev mycket större, än hon väntat sig. 1890, då hon och hennes man , Ola Persson, kunde köpa ett eget litet hus på Bredgatan 34, fick hon ett lägligt tillfälle att utvidga sin affärsrörelse. Nu fick hon en rejäl butikslokal och en gedigen inredning, den som nu finns i Kulturens hökeri. Ola Persson, som tidigare arbetat i Hjortens apotek, fann nu för gott att etablera sig som hökerihandlare. 1901 kunde man anställa ett extra biträde, fröken Karolina Silfverl;>erg, och några år senare ytterligare utvidga butikslokalen, så att den blev ungefär lika stor, som Kulturens hökeri är nu. När herr och fru Persson så smån ingom drog sig tillbaka från affären övertogs rörelsen av dottern, fru Elisabeth Andersson, och fröken Silfverb erg, som skötte den till 1957, då huset revs och affären måste upphöra.

En del av inredningen kommer från Larssons hökeri. D e t är hyllorna med de svarvade ståndarna. De härrör från 1906, då Larsson lät bygga om butiken och skaffade en helt ny inredning.

Elisabeth Larssons och Anna Perssons affärer hörde till de mera kända hök eri erna i Lw1d åren ef t e r sekelskiftet. M ånga minnesgoda lnndabor kan b erä tta om dem och har livligt och kärleksfullt skildrat stämningen och den hemtrevliga atmosfären i dessa små butiker.

Varje gång man öppnade dörren och st eg in pinglade en klocka glatt och välkomnande . Man möttes av en doft, som alla, som upplevde den tiden, minns med stort välbehag. Det var hökeridoften: en blandning av lukter från torkad fisk, sur dricka, fotogen och nyskurat golv, bestrött med ene.

Var man då en liten påg, som kom in, sneglade man genast åt det håll på disken, där trälådan med de härligt klibbiga gotterna stod, eller tittade med vädjande blick än på hökaren i stilig skärmmössa, än på glasburken med den hemmagjorda knäcken. Köpte man en rejäl strut med snus till far, kanske man kunde lura till sig en av de där knäckbitama , någon som blivit skadad i tillverkning en.

Var man en husmor och hade bråttom hem till middagsmaten, fick man skynda sig att inhandla socker, kaffe och mjöl , som förvarades i lådorna bakom disken och som vägdes upp i vita påsar. Under tiden hann man plocka åt sig några ägg, som låg i en glasskål på disk en, och en tvål som doftade gott ur en trälåda med färggrann etikett. Några hekto stekflott fick man heller inte glömma att köpa hem. Det förvarades i en liten kagge och måste också vägas upp på den nypolerade mässingsvågen.

Bråttom hade även de ogifta karlarna i kvarteret, som köpte sin middagsmat, nylagad och rykande het i hökeriet. När Allhelgonakyrkan byggdes, var det Anna Persson som såg till att arbetarna på bygget fick ett ordentligt mål mat mitt på dan.

Kom man från arbetet på eftermiddagen, knnde man gott kosta på sig att stanna lite längre därinne och prata bort en stnnd med handlaren. Man köpte dagens ranson av snus och en öl, som man drack upp på stående fot, medan man diskuterade senaste nytt som man läst i Folkets Tidning eller hört på jobbet.

4. Mjöl och gryn så ld e s förr i my ck e t störr e k v antiteter ä n nu för tid en. D et var inte ovanli g t att man köpt e t.ex. f e m kg mjöl å t gången, allra h e lst d å man kunde få det i e n så dan h ä r tr e vlig linn e p å se .

Potatislåren var den mest eftertraktade sittplats en i Anna Perssons hökeri . Här ventilerades många viktiga frågor, här satt man i väntan på sin dagliga tidning, som man prenumererade på genom hökeriet och här satt barnen och sparkade med sina träskor, medan de väntade på sin tur. Härifrån hade man den bästa överblicken över affären och gärna satt man där och bara tittade utmed väg garna och golvet i den överfyllda lokalen för att se, om man upptäckte några nya varor, några förpackningar som man inte sett tidigare, eller någon nyuppsatt, färggrann skylt.

Emaljskyltar från Mazetti och Malmö Stora Walskvarn och affischer, som reklamerade än för Pell erins än för Zeniths margarin, täckte väggarna. Utm e d hyllorna stod rader

5. Fyrtornet var den dominerande konservfabriken vid sekelskiftet. Hökaren sålde mycket av deras ansjoviskonserver.

av billigt vin, kexburkar, knäckebrödspaket och ansjovisburkar. Ljuspaket och cigarrlådor fanns också på hyllorna. Osten, fläsket, korven och brödet låg fritt på disken eller på en hylla, och man skar ner efter hand på en skärbräda, som låg bredvid. öl stod i flaskor på golvet, men svagdrickan fick man köpa litervis ur en träkagge.

Tunnor med soda och såpa, jutesäckar med kaffe, ärtor och bönor stod under eller framför disken. Ovanpå disken stod burkar med inlagda gurkor och rödbetor, kryddsill i en lerkruka och en ställning med vykort. Nära fönstret, så att den syntes från gatan, vevades kaffekvarnen varm titt och tätt, ty kaffe var något, som verkligen såldes på den tiden. På gårdsplatsen bakom huset stod fotogenfatet . Varje gång man

fyllde en kanna med fotogen och bar in d en i affären, spillde man några droppar; doften av fotogen kom man aldrig ifrån, även om man av hygieniska skäl flyttat ut det stora träfatet på gården.

När hökaren äntligen kunde stänga affären på kvällenoftast inte förrän vid 8-tiden - drog sig familjen tillbaka till rummen innanför butiken. Det lilla rummet närmast hök eriet, som på dagen fått tjäna som kontor, blev nu återigen vanligt bostadsrum, och sovrum för åtminstone en familjemedlem. Det återstod ännu mycket arbete för handla re n och hans hustru. Fotogenlamporna i butiken måste fyllas varj e kväll, räkenskaperna gås igenom, nya varor beställas . Alla som köpte på kredit - och på den tiden gjorde de fl esta detskulle föras in i en särskild bok. När man äntligen kommit till ro, knackade säkert en försenad kund på och ville ha en korv och några öl till sin sena kvällsmat. Eller ringde telefonen och någon ville tala med Jöns Olsson , som bodde några kvarter nedåt gatan. Då fanns d e t ingen annan råd för hökaren eller hans hustru än att bege sig med det budet till Jöns Olsson.

Ingen kan berätta om Anna Perssons och Elisabeth Larssons hökerier utan att tala om den vänliga och gemytliga stämning, som alltid rådde där. Man förstår, att både affärerna och deras innehavare var mycket omtyckta och att kunderna så småningom kom att betrakta d e m som oumbärliga. Det är ju inte att undra på att en butik blev älskad, där man kunde köpa så gott som allting från knappnålar till kryddsill, där man hämtade sin dagliga tidning, eftersom det blev billigare så än att få den hemskickad, dit gick man för att telefonera, under en tid då ytterst få hade råd att ha egen telefon, där man kunde prata bort några angenäma stunder var dag och dit den glömske kunde komma och handla mitt i natten.

När Kulturen ställdes inför uppgiften att rekonstruera ett hökeri från sekelskiftet i den gamla affärslokalen på Tomegapsgatan, blev de n tidens förpackningar det första, som

man fick studera. Sekelskiftet är den moderna förpackningens barndom och den tid då förpackningsindustrin på allvar började växa fram. Huvuduppgiften blev alltså att undersöka, i vilken grad det gamla systemet med försäljning av varor i lös vikt levde kvar och på vilka områden, som konsumentförpackningar av modern typ redan existerade!

Man kan rent allmänt konstatera, att systemet med lösvara var det dominerande vid sekelskiftet, i all synnerhet i en hökeributik, som främst sålde matvaror och specerier. Ett studium av priskuranter, annonser och butiksfotografier från åren kring 1900 avslöjar dock, att en rikt utvecklad förpackningskultur redan hunnit växa fram på vissa områden.

Man brukar föreställa sig, att socker, mjöl, gryn och andra specerier blott kunde köpas i lös vikt vid denna tid, och det stämmer i stort sett. I jämförelse med förpackningen av tekniska varor kom konsumentförpackade specerier sent, men just vid sekelskiftet dyker de första standardförpackningarna av specerivaror upp.

Som en ansats i rätt riktning kan man betrakta de behändiga femkilospåsar med mjöl, som kvarnarna började distribuera omkring sekelskiftet och som var avsedda som konsumentförpackningar. En fabrik i Norrköping, som tillverkade makaroner, förpackade dessa i standardpaket redan omkring 1900 och var alltså något av en pionjär på området liksom Gyllenhammars fabrik i Göteborg. Deras röda havregrynskartong med gröna festonger och sirlig jugenddekor kom omkring 1904 och har knappast förändrats sedan dess. Till de allra tidigaste livsmedelsförpackningarna hör också Mazettis Ögonkakao, som lanserades omkring 1905. På den tiden var förpackningen en påse, - dekorerad med ett realistiskt tecknat ögonpar -, som fyllts, förseglats upptill och för säkerhets skull även försetts med ett snöre runt om.

På det kemiskt-tekniska området hade förpackningskulturen hunnit långt redan vid sekelskiftet. I många avseenden står dåtidens förpackningar inte efter vår tids. Det gäller åtminstone tvål, som man kunde få i de elegantaste pappaskar, försedda med skimrande etiketter, som verkligen var

färglitografiska mästerv e rk. Och motiv en m e d amorin er glatt lekande i arkadiska landskap eller undersköna damer vid kvällstoaletten framför en rokokospe ge l måst e ju ha lockat till köp.

Det var förstås dyrare toalettvålar, som förpackad e s så lyxigt, men en husmor, som vill e h a en r ejäl familjetvål, kunde få även den fär gg latt och trevligt inslagen. I Kulturens hökeri finns t .ex. ett par exemplar av Fabriken Carl' s Affallstvål i lysande röd- och vitrandiga pak e t. En stor tvättv ål från

Sunlight, kallad Normaltvål, kw1de man köpa i en v erkligt praktfull pappask med text och bild i rött, gult, bl å tt och vitt. Skurtvål, tvättpulver samt olika metallputsmedel var varor, som ett hökeri såld e mycket av, och so m man kunde köpa i behändiga standardförpacknin gar . R e dan för e 1900

6 Winb or gs tr ed e la d e e tik ett i bl å tt oc h turko s m e d d e tradition ella utst ä llning sme dalje rn a lä ngs t n er se r un ge fär likadan ut i dag so m vid s ek e lsk ift et.

7. D e n här praktfulla, d e lvi s handm å lad e »pri skurant e n » fr å n Joh. D . And e rss ons Tv å lfabrik i Malmö vittn a r o m att man v e rkligen ins åg förpackning ens b etyd else för en varas säljbarh et.

kom Lagermans

Kraft-Skurtvål Tomten i ett svart paket med gulddekor och det sedermera klassiska varumärket med den lille tomten som så att säga bär på sig själv. Eneroth & C:is Lutpulverpaket var enklare. Det var vitt och på samtliga

8 . Den första Salubrinflaskan, som kom i hand e ln 189 3, had e detta enkla uts ee nd e (t.h p å bild e n). M e r p å ko stad e var den g r ö na Lazarolflaskan m e d sin mångfärgad e e tik e tt och fl as kan m e d F lytand e Tandcr e me i vitt flussglas m e d rosa e tik e tt .

g. Äldr e förpackningar för Lilj e holm e ns stearin lju s och Jönköpings tändstickor.

sidor försett med förklarande texter, så att ingen skulle behöv,a sväva i tvivelsmål om hur man använde detta nya tvättmedel eller vilka fantastiska och tmdergörande egenskaper det hade. Man får dock inte glömma, att de billigaste och vanligaste rengöringsmedlen, såpa och soda, uteslutande såldes i lös vikt ur rejäla laggade trätunnor.

På hyllorna i en sekelskiftesbutik fanns många typer av flaskor, standardförpackningar för öl, vin, ättiksyra, ättiksprit, munvatten, salubrin och bläck. Flaskorna för munvatten, flytande tandpasta och andra mindre livsviktiga preparat hade fantasifulla former, påkostade kapsyler och uppseendeväckande etiketter. ölflaskorna var mörkbruna, rundhylta och oansenliga, men de gick åt ändå .

Winborgs ättiksprit och Perstorps ättiksyra säljs numera i något annorlunda flaskor än på den tiden, men de ordrika etiketterna används fortfarande och är i stort sett oförändrade sedan mer än 60 år tillbaka.

En annan etikett, som trotsat alla moderiktningar, är Liljeholmens gula, rikt medaljprydda ljusetikett. Även formen på paketet är urgammal. De ljuspaket, som ligger i Kulturens hökeri, ser i stort sett ut på samma sätt som de som säljs i affärerna i dag, och hade man kommit in i en butik på mitten av 1800-talet skulle man ha fwmit samma typ av paket med likartad etikett.

Nestorn bland konsumentförpackningarna är tobakskardusen . Ännu vid sekelskiftet levde många av de gamla märkena kvar: Hoppet, Ankaret, Chandeloupe, Proberaren, Dalkullan och Gefle Vapen som gjorts odödlig genom Fänrik Ståls sägner. Smyckade med sina folkliga bilder med välkända motiv måtte de ha älskats av många generationer piprökare .

Det är inte helt korrekt att säga att all standardförpackning av livsmedel kom sent, ty då glömmer man konservburken . Efter 1875, då man kunde framställa burkarna maskinellt, blev den en allt vanligare vara i affärerna. I ett hökeri vid sekelskiftet såg man mest ansjoviskonserver. Var man kräsen och hade gott om pengar kunde man emellertid

redan då finna sådana konserverade läckerheter som chateaubriand, hotch-potchsoppa, gåsleverpastej och rökt HaJmstadlax i olja.

Den undersökning som Kulturen gjort i samband med rekonstruktionen av hökeriet har givit ett rikt material i form av fotografier, uppteckningar och butiksinventarier. Samtidigt visar undersökningen, vilka uppgifter som finns och att ännu mycket arbete återstår, främst i att söka rädda gamla varor och arkivalier, som kan fullständiga bilden av sekelskiftets hökerier och hjälpa till att belysa detaljhandeln överhuvudtaget.

EVA PERSSON

l Ordbok över Svenska språket utg. av Svenska Akademien . Lund 1933·

2 Lagerström, M. Stockholms Stads Ordinanti e r . . . I Sthlm 1731 s. 41 .

3 Utdrag utur all e ifrån 1739 års slut utkomne Publique Handlingar III, utg . av R . G. Modee Sthlm 1749 s. 1615 .

4 Varuförpackningens historia håller på att utforskas av förste intendent e n vid Skansen, A Biörnstad. Här ges därför bar·a n åg ra exempel på de konsumentförpackningar, som fanns vid sekelskiftet, och a ll hi storik över olika förpackningstypers utveckling lämnas ås ido .

I sydsvenska stugor

EN BILDKOMMENTAR

Med ett slitet mönster för rubriksättning skulle man beträffande de bilder som här återges kunna tala om »stugornas konstnärer och konstnärernas stugor». Teckningarnas och tavlornas upphovsmän ha varit väl förtrogna med dessa hem, flertalet voro födda i bondgårdar eller torpstugor av liknande slag. De ha tecknat efter den samtida verkligheten, som dock ibland fått låna drag från barndomstidens hem. I minnet ha trångboddhet och smuts kommit bort men söndagsfrid och högtidsstämning levat kvar. Fattigdomen adlades dessutom av tanken att dessa stugor representerade Forntiden När Pehr Hörberg vid 1700-talets slut skildrade fornnordiskt julfirande, så erinrar framställningen om hans realistiska oljemålning Julafton i en småländsk bondstuga. Med Götiska förbundet och romantiken förenades fornt och folkligt med varandra till ett konstnärligt program. Detta fick en fortsättning i folklivsbilder. Till diisseldorfarna hörde alla de i denna bildserie företrädda konstnärerna: Bengt Nordenberg (1822-1902), Kilian Zoll (18181860), Anders Montan (1845-1917) och Jakob Kulle (1838-1898).

Diisseldorfmålarnas stora folklivstavlor voro arrangerade ateljearbeten, men de hade sitt verklighetsw1derlag i konstnärernas späckade skissböcker. Dessa utgöra därigenom ett viktigt källmaterial för folklivsforskarna, något som tidigt insågs både av Artur Hazelius och Georg Karlin. Såväl i Nordiska museet som i Kulturen finnas rika samlingar av skisser och skissböcker från denna period .

Ännu så sent som 1896 kunde Nordenberg i en stuga i Aborremåla, Ringamåla socken i Blekinge, avrita den ålder-

l. Stuga i Aborremåla, Ringamåla sn, Blekinge. Int e riör mot bortre (västra) gaveln, längst t.h. skymtar d en å bild 3 återgivna spisen. Se pialavyr av Bengt Nordenb erg 1896. 210 X 320 mm . KM ro.526.

2. Int eriör från samma stuga som ovan men spisen felvänd. Sepialavyr av Bengt Nordenberg, dat. 13-4 -1896. l45 X 210 mm. KM 13 .9361.

3. Samma stuga som bild r. Interiör mot främre (östra) gaveln med dörr e n öppen till förstugan, strax innanför den - såsom seden bjöd - sitter en tiggare oc h väntar på förtäring. Sepialavyr av Bengt Nordenberg 1896 205 X 320 mm. KM ro.525

domliga interiör bild l och 3 visa .1 Enligt Nordenbergs egen uppgift var stugan uppförd i början av 1800-talet. Han kallar den »ryggåsstuga », men det avbildade rummet är inte öppet helt upp till ryggåsen utan försett med »skunk i takresningen för wärmens skull». Men i seklets början funnos ännu talrika ryggåsstugor i egentlig m ening och när konstnären samtidigt avbildar en julafton, såsom han mindes den från sin barndom, färgplansch 1 1 använder han interiören från Aborremåla, men förser den med ett riktigt ryggåstak. Han tar också bort golvuret vid sidan om dörren, säkerligen dock mer för bildkompositionens skull än beroende på att sådana ur icke skulle ha funnits i 1830-talets blekingestugor. I en annan teckning från samma stuga med bl.a. en fiolspelare och ett dansande par har konstnären för att få jämvikt i bilden kastat om eldstadsplaceringen, jämför bild

2 med bild l och 3. Vore teckningen riktig skulle det betyda, att man haft eldstaden med sin bakugn och skorsten mot gårdssidan, vilket förekom i Halland men icke i Blekinge. Direkta avritningar avsedda för staffage och miljöskildring äro trovärdigare än de för eventuella ateljemålningar gjorda utkasten.2 Hos dessa var den . konstnärliga kompositionen förmer än detaljernas verklighetstrohet. En jämförelse mellan bild 2 och färgplansch l visar t.ex. hur Nordenberg arbetat med olika ljuseffekter. Ljusstaken på bordet har ersatts med en i miljön högst främmande ljuskrona för att få överbelysning åt figurgruppen vid bordet. I en dagen efter tecknad variant av bild 2 (Kulturen 1935, s. 147) går denna ljuskrona igen men här upphängd i en takstång av annat utseende.

Men vi återvänder till tanken om det folkliga och forna. Nordenbe rg som själv kände sig som en efterföljare till Pehr Hörberg har till sin teckning av stugan i Aborremåla skrivit: »I tolfte och trettonde århundradet bodde Rikets råd i sådana stugor och i 14 till 17 århundradet öfwerstar och Prester». Den tvärsäkra dateringen verkar att ha varit i säck innan den kom i påse. I princip är det Strindb ergs tankar från Svenska folket som gå igen. Men den historiska san-

4. Stuga i Stävie sn, Torna hd, Skåne. Oljemålning av Jakob Kulle 1878. 375 X 580 mm. KM 3r.284.

ningen är i varje fall, att det sydgötiska huset, d.v.s. ryggåsstugan med ett eller två gavelhärbren, är en byggnadstyp som går långt ned i medeltiden. Lika ålderdomlig är själva möbleringsplanen med bänkar utmed väggarna, långbordet med sitt säte i stugans ena hörn och sängen i det andra. I stugor där bortre gaveln saknade dörr var ordningen omkastad, så att bordets plats inte var vid samma långvä gg som eldstaden utan istället diagonalt mot spiselhörnet. Så har säkerligen varit fallet i de interiörer Nordenb erg avbildat från Halland och från öjaby socken strax väster om Växjö, färgplanscherna 3 och 2. I stället för att ha sin långsida utmed gavelväggen kunde bordet också stå utefter ena långväggen såsom på Jakob Kulles målning från Torna härad i Skåne, bild 4. Med dessa mindre variationer har denna möbelplacering förekommit inom stora delar av Sv erige. Likformigheten har sin förklaring i en gemensam medeltida tradition.

5 . Torp mellan Eksjö oc h Rödj e näs, Sm å land. Tuschlaveri ng av Kilian Zo ll , från 1800-tal et s mitt . 85 X 130 mm. KM 8.2 24 .

En möbleringsplan av yngre datum finner man däremot i östra Sverige. I vardera av stugans bortre hörn stod en säng och emellan bäddarna och framför gavelfönstret har bordet haft sin plats, bild g. På Kulturen i Lund gå dessa motsättningar igen i stugan från Järnshög och soldattorpet från Urshult. Att det östsvenska möbleringssättet ocks å förekommit så långt västerut i Sverige som i Vista härad i nordvästligaste Småland framgår av Nordenbergs akvarell från Skärstads sn, färgplansch 4 . Bilden visar en stuga med välvt tak, en övergångsform mellan ryggåstaket och det plana innertaket. Sådana tak äro kända även från andra håll, de låga väggarna omöjliggjorde plant tak.

Möblernas placering berodde alltså inte på tillfälligheter eller personlig smak utan på fasta traditionsnormer. Detta gäller först och främst i de gamla bondgårdarna. I fattiga hem med trångt utrymme måste naturligtvis justeringar göras efter omständigheterna. I det av Kilian Zoll tecknade torpet, bild 5, är långväggen inte längre än att den inbyggda sängen helt fyller utrymmet mellan spis och gavel. Men w1der gavelfönstret står bordet placerat enligt östsvensk sed. I detta till synes fattiga skomakarehem lägga vi i övrigt märke till en vid denna tid så ovanlig möbel som den lilla bokhyllan vid sängen.

I stugan från Aborremåla har Nordenberg tecknat en ålderdomlig väggfast kistbänk utmed bortre långväggen, »norre bänk». Gavelbänken, »gallbänkem>, och bänken vid främre långväggen, »södre bänk», äro däremot fristående och försedda med ryggstöd och lock. Alla ha kunnat tjäna som sovplatser. I gavelbänken låg drängen, i »södre bänk» pigorna w1der det att tillfälliga arbetare, tröskmän och barn fingo ligga i »norre bänk» och i ugnsbänken (där det fanns plats för en sådan). Kistbänkarna voro fyllda med halm och t .o.m. kunde läggas huggna kvistar med löv i bottnen för att

6 Stuga från Sk å n e. Tuscht eck nin g av Kilian Zoll, från 1800-talets mitt. 97 X 150 mm . KM 8.224.

spara på halmen. I varje bänk lågo merendels två personer, som placerade sig »slaföttes».

Husbondefolk et själv låg i den stora hörnsängen. D en är försedd med förlåtar, har en vävd list kring takkransen och ett skåp vid gave ln. Under detta finnas fyra hål och framför synes stå ett litet lågt tråg. Här har tydligen kunnat inhysas gäss eller höns. Prosten J. J. öller b erättar i sin beskrivning över Jämshögs socken 1800: »För hön sen ha de afdelade rum dels under sängarna dels under bordsk åpen och hyllorna vid första dörren ... de värpa bäst i värmen.» Enligt en brevuppgift från Nord enbergs mindre framgångsrike kollega Måns Jönsson, alias Oll e Montanus i Röda rummet, hade bänken utmed södre väggen (alltså där de båda kvinnorna sitta å bild 1) en lös bräda nedtill »för att under sträng vinter kunna insläppa hönsen, vilka sedan sträckte sina halsar

Färgplanscherna

r. »En julafton i Blekinge i m e dio av 30-ta let» . Int e riör fr å n stuga i Aborremåla, Ringamåla sn, Bl eking e. Jfr bild 1-3. Sepia lavyr av Bengt N ordenberg 1896 . 220 X 330 mm. KM '10.524.

2 . Stuga från Nöbbeled, Öjaby sn, Sm åland. Akvar ell av Bengt Nordenberg. 220 X 300 mm. KM 13.936 z

3. Stuga från Halland. Akvarell av Bengt Nord e nberg 220 X 300 mm KM 26 .805 .

4 . Stuga från Kularp, Skär stads sn, Vista hd, Sm å land. 220 X 300 mm. KM 13.936 z

5. Stuga i Trelleborg, Skån e. Olj e m å lnin g av And e rs Montan 188r. 400 X 600 mm. KM 4.548 e.

6. Stuga i Smyg e fiskeläge , ö. Torps sn, V e mmenhögs hd, Skån e. Olj emålning av Anders Montan 188r. 327 X 427 mm . KM 4.543 b.

7. Husar Per Dahlb e rgs stuga i Bröddarp, V . Ing e lstad s sn, Oxie hd, Skåne . Oljemålning av Anders Montan 1872. 325 X 430 mm. KM 4.541 d.

8 . Stuga i L:a Beddinge sn, Vemmenhögs hd, Skåne. Olj em å lnin g av Anders Montan . 395 X 540 mm . KM 4.548 a.

7. Nils Anderssons stuga i Daggarp, Tjärby sn, Hööks hd, Halland. Blyertsteckning av Be ngt Nordenberg. 220 X 300 mm. KM 13 .936 z.

och näbbar ut genom hål på denna brädan. Zolls teckning bild 6 illustrerar bruket att inhysa fjäderfän i boningsrummet.

Samma slags väggfasta säng som i stugan från Aborremåla se vi .också på bilderna från Småland, färgplanscherna 2 och 4, och Halland, bild 7. På Anders Montans målningar från Skåne sakna sängarna de förlåtar som tidigare ha funnits. I stugan från Trelleborg, färgplansch 5, har sängen fått sin plats i det hörn, där annars kakelugnsbänken brukar stå, jämför bild 8. Det intill ställda stora skåpet bekräftar att det här är fråga om en mera tillfällig placering av möblerna i en fattigmansstuga. På Montans målning från hemsocknen V. Ingelstad, färgplansch 7, är en alkovsäng utbyggd i ett intill-

8 . Stuga i närhet en av Kull e n, nordvästra Skåne. D en ritand e mann en är Eskil Winge. Tuschte ckning av Bengt Nord en b erg 1869 . 220 X 300 mm. KM 13 .9 36 z.

liggande kallrum. Detta svarar mot Linnes beskrivning från Lundatrakten, att rummen hade en särskild utbyggnad för sängen . Enligt Linne var dock denna placerad på husets utsida, så att man måste sätta halmmattor utanpå väggarna som skydd mot fukt: »således var man mer rädd om rummet än hälsan».

Barnet i bilden underströk idyllen hos 1800-talets folklivsskildrare . Vaggan är följaktligen en ofta avbildad möbel. Däremot förekommo i äldre tid inga särskilda sängar för barn såsom å färgplansch 5. Barnen delade bädd med föräldrarna eller packad e s i »syskonbädd» i bänkar eller soffor.

De här återgivna interiörerna kunna uppdelas i två stora grupper: stugor med öppen spis och stugor med sättugn. De senare höra hemma i Skåne och Halland och om deras ugnar berättar Anders W. Mårtensson på annat ställe i denna årsbok. I övriga delar av Sverige har av gammalt funnits den eldstad Nordenberg avritat å bild 3: en öppen härd i hörnet sammanbyggd med en bakugn med »gruva». Denna stuga fyllde på en gång funktionen av kök och arbetsrum, matoch sovrum och eldstaden blev en kombinerad ljus- och värmekälla, bild 5. I sin konstnärliga strävan till dubbla ljuseffekter har tecknaren här ställt en »lyskärring» med en brinnande torrvedssticka framför skomakarens arbetsbord.

Redan till vardags gav sängarnas textilutstyrsel med förlåtar och täcken färg åt rummen. Men vid högtider bekläddes också väggarna med vävnader. I Halland och intill liggande delar av Småland kommo vid sidan om textilierna målade bonader i bruk, färgplansch 3. En rik och högst egenartad folkkonst har här utvecklat sig. Den målade panelen i Kulles skånska interiör, bild 4 1 är däremot en mera ovanlig väggutsmyckning. Vid denna tid hade både vävnader och målningar börjat ersättas av tryckta tapeter. Andra nymodigheter voro gardinerna, tidigast i form av fönsterkappor. I det modernt inriktade östra Småland kommo t.o.m långgardiner tidigt i bruk i ryggåsstugorna, bild g, under det att fönstren i det konservativa Skåne ännu sent på I 800-talet helt saknade sådan utsmyckning . Till hemmets praktmöbler hörde från och med 1700talets slut golvuren med sina dekorativa, målade eller snidade fodral. Som synes på ett par av bilderna var dock urverket inte alltid inbyggt utan kunde hänga fritt eller vila på en konsol. I interiören från Blekinge se vi hur ett stort fickur haft sin plats på väggen vid sidan om golvuret. De olika småting som i övrigt finnas på hyllor och väggar ge ofta ett hem dess karaktär. När vardagsstugan också var kök funnos i kökspartiet hyllor för tallrikar och matskålar, bild 3. I hus med sättugn fanns däremot ett särskilt kök och de uppradade tennfaten i stugan ha här enbart ett dekorativt

9. Ryggåsstuga i Locknevi, S. Tjusts hd , Småland. Akvar e ll e rad bly e rtst eckning av Be ngt N ord e nb e rg, trolig e n 1851. 153 X 2 20 mm KM 8 255

syfte, bild 7. Man skulle kunna tro, att sättugnen i denna stuga var försedd med en päll, men det är endast den vanliga torkställningen som här är inramad av en vävd list. Helt unik är den ljusställning som har sin plats på skänken i hörnet . Korset och initialerna skulle kunna antyda, att den ägnats minnet av en död familjemedlen och alltså vore en motsvarighet till minnestavlorna ovanför på väggen.

Till Kulturhistoriska museets stora samlingar till belysning av heminredningens historia i södra Sverige är dess bestånd av skisser och skissböcker ett ovärderligt komplement.

Skildringar och bekrivningar i ord ge aldrig samma realitet som bilden. I 1800-talets stora folklivsmålningar möter oss dock ofta ett förfalskat eller åtminstone tillrättalagt folkliv . Realismen är istället att söka i förarbetena, i pennteckningar, lavyrer och oljeskisser av det slag som här avbildas.

SIGFRID SVENSSON

l I Kulturen 1935 har Sigurd Erixon i En konstnärs insats som kulturhistorik e r lämnat en detaljerad komm e ntar till Han synes dock i motsats till uppfattningen ovan mena att de fyra bilderna återge olika stugor.

2 Interiören bild l och 3 är dock delvis även den en rekonstruktion. Ett foto av stugans exteriör som Axel Nilsson 1895 tagit för Kulturens räkning (Bl e king ebo k e n 1940, s. 80) synes ge vid handen att det liggande takfönstret redan d å , alltså året innan Nordenb ergs besök, var ersatt av e n front es pis m e d ett stort vertikalt fönster.

l. Sydtysk bordstol av högreståndskarakt är, daterad 1674. Sigmaringens museum.

2. Interiör av ryggåss tu ga. Blyertsteckning ur en av Bengt Nordenbergs sk issböcker, daterad 1846. KM 13 .936.

Fyra ben, mage ej, rygg, men huvud ej, mycket bära, icke gå, tokigt låter, sant ändå.

Det vanliga svaret p'å denna gamla gåta är stolen. Bestämningen »mycket bära» passar emellertid ännu bättre för bordstolen. Denna finurliga och funktionella kombinationsmöbel kan med ett enkelt handgrepp förvandlas från bord till stol och tvärtom. Den fyller sålunda två »bärande» funktioner, stolens och bordets .

Det finns två huvudtyper av bordstolar, där kombinationen bord-stol lösts efter olika principer. Den utanför Sverige allenarådande formen kan karaktäriseras som en karmstol, vars ryggstöd är en .mot ryggstolparna ledad skiva, som nedfälld bildar bordsplattan. Denna har medeltida anor och förekommer under 1600-talet i både Tyskland, Frankrike och England, ja, även de första nybyggarna i Nordamerika tog om inte bordstolen så dennas ide med sig till det nya landet. D e praktfulla bordstolar, som finns bevarade i utländska museer, visar , att bordstolen även varit en högreståndsmöbel. Den rikt snidade ryggen gjorde bordstolen föga åtråvärd för den trötte och att få lämna denna sittplats måste ha känts som en lättnad. Däremot lämpade den sig med sin breda rygg väl att användas som eldskärm .

I Sverige förekommer en annan form av bordstolen, till vilken enligt Sigurd Erixon den ovan nämnda bordstolstypen kan ha varit impulsgivare, men som även kan vara en självständi g inhemsk uppfinning. Denna svenska bordstol har en rektangulär eller halvrund, bred sits med dubblerade bottnar, förenade vid främre raka kanten med gångjärn .

3 . Bordst o la r fr å n H a lland och Bl ekinge. KM 13.551 och KM 2.931.

Ryggstödet har samma höjd som stolens ben och kan vara utformat på olika sätt: som en rikt profilerad planka, ett brett ryggbräde, två spjälor, som förenats med en tvärslå eller en hel rad spjälor, intappade i en halvrund karm med eller utan högre mittståndare plus åtskilliga andra varianter. När ryggstödet med den övre bottnen slås framåt, förändras stolen till ett lågt bord. Ryggstödet fungerar då som ben åt den ena bordshalvan. - Antalet ben på bordstolen växlar mellan tre och fyra. På ett ojämnt lergolv står en trebent stol stadigare än en fyrbent. Detta förhållande bestämmer enligt Axel Steensberg den regionala fördelningen av de två stolstyperna. I de sydligaste landskapen, där lergolv var regel, förekom trebensstolarna, i övriga Sverige fyrbenssto-

larna. Denna fördelning torde från början även ha gällt bordstolarna . Det saknas möjligheter att dra några slutsatser om bordstolens utbredning och allmänna förekomst i Sverige under 1700-talet . Det är under denna tid, som den vanliga stolen börjar få sin nuvarande betydelse för allmogehemmens möblering i centrala bygder . Den första uppgiften om en bordstol i Sveri ge lämnar Anders Tidström i en reseskildring från Dalarna 1754· En bouppt ec kning från Växjö tretton år senare ger oss möjlighet att bedriva jämförande prisstudier: en bordstol värderas lika mycket som fyra vanliga trästolar och sättes i paritet med en stoppad stol. Först under 1800talet visar bevarat material och folkliga uppteckningar, att bordstolen bl ev en mera allmän företeelse i de flesta land-

4 . Nedfälld bordstol. KM 13.55r.

skapen. Kärt barn har många namn, sa aven bordstolen, som i Småland kallas mattavla, i Västergötland matstol, Närke ätstol, i Dalarna bordsäte osv . Under måltiden var bordstolen nedfälld och placerad i hörnet mellan ugnsbänk en och långbänken . Grytan kunde då med lätthet flyttas från härden till bordet . Efter måltiden slogs bordstolen ihop och ställdes så, att den inte nämnvärt inskränkte på stugans utrymme. Vid 1900-talets början försvann denna sinnrika möbel från fl er talet allmogehem, och endast i avlägsna bygder fyllde den fortfarande sin uppgift som praktisk kombinationsmöbel. I våra dagar förekommer den endast i museerna och i enstaka h e m som ett kuriosum.

INGEMAR JEPPSSON

Litteratur

Erixon, S., Folklig möb e lkultur i sv e nska by gd e r. 1938 . Norlind, T., Sv e nska a llm ogens lif. 1912 Steensb erg, A ., Dansk e bond e m öbl e r. 1949 ·

Fortfarande kan man i södra Skåne och i synnerhet på Österlen påträffa den eldstadsanordning, som för ett sekel sedan var allmän i landskapets södra och mellersta del - den öppna skorstenen eller »illarem>, som den vanligtvis kallas, bild I. När man står inne i en sådan skorsten höjer sig denna som en tratt över ens huvud. Bakugnsluckan sitter i fondväggen medan själva bakugnskroppen av utrymmesskäl placerats utanför bostadslängans ytterliv. Bredvid »illaren» ligger stugan . Denna har uppvärmts av en sättugn, som eldats från den öppna skorstenen genom ett hål i mellanliggande vägg, bild 2.

Ursprunget till detta eldstadskomplex får vi söka nere i Medelhavsområdet :' Där uppfanns före vår tideräknings början ett värmeugnssystem, som kallas hypokaust. Den äldsta kända anläggningen är från Cypern och dateras till ca 470 f.Kr. Framför allt romarna har använt hypokauster, som bestod av en värmeugn förbunden med värmekanaler i väggar eller golv . Den primära funktionen var uppvärmning av badanläggningar, thermer, som var något specifikt för romarna. Hypokausterna användes eme ll ertid även i boning shusen, speciellt i områdena norr om Alperna. Detta värmekanalsystem försvann dock redan under 500-talet e.Kr . men kom igen i egenskap av bilä ggarugn i kombination med den öppna skorstenen.

Till Skåne kom bruket av sistnämnda e ldstadsanordning från Tyskland via Själland. Dess motsvarighet finns även i Polen och i de västra delarna av Östbaltikum. 2 Den öppna skorstenen, som i facklitteraturen även benämnes kupolköket eller förstuguköket, " blev allmän på den skånska landsbygden under 1700-talet Då Carl von Linne gjorde

1. »Illare» från Andrarum , Albo h ä rad, Sk å ne. Här stod husm ödr a rna och lagad e mat vid d e låga e ldpallarna Fo to L.U.F.

sin skånska resa 1749 var just detta eldstadssystem den vedertagna formen i södra delen av landskapet. Linne säger bl.a. vid ett tillfälle att »bakugnarna i bondstugorna står med hvalvet utom huset, fast eldstaden är inne i stugan, hvilket sker att spara rummet» .•

Kupolköket med sitt dubbla ugnssystem vann under medeltiden insteg bland de högre samhällsskikten i Skåne, såväl i städerna som på landsbygden. Det kom däremot att dröja flera sekler innan det som färdigutbildat komplex ingick som normal eldstadsform hos bönderna. Under 1700-talets första

hälft skedde emellertid av olika orsaker genomgripande omändringar av böndernas bonin gs längor. Man e rhöll i allt högre grad skorsten, plant innertak över stugan samt sättugn av järn .'

Biläggarugnen var en för slättbygden synnerligen lämplig eldstadstyp med sina bränslebesparande egenskaper. Därför

är det egendomligt att den ej tidigare blev allmän på landsbygden . Sannolikt hänger detta samman med att en annan värmeu gnstyp varit allmänt i . bruk, nämligen rökugnen. Med rökugn menas en skorstenslös, murad ugn. D å Carl von Linne kom till Rörum i sydöstra Skåne, gjorde han följande iaktta ge lser, som kan tjäna som illustration till bild 3. »I det

2. D e l av plan över bonings längan i Gamlegården, Östarp . I. Kök 2. Sters 3. »Illar e» 4. Bakugn 5. Dagli gs tu ga 6. Kamm are 7. Förstuga 30. Bigård 37. Kammare 38. Kistekammare.

D3 a-b. Plan och sektion av dagligstuga med räkugn fr å n På arps, Fä rs hd , Skåne . Efter Nils Månsson Mandelgr e n 1877 .

ena bortre hörnet av stufvan är ugnen, uti hvilken om vintertid dageligen eldas, då röken går ut genom dörren, ty här brukas ingen skorsten och glöden efter eldningen utsopas på lergolvet emillan några stenar jämte ugnen. Således blifver här mycket hett med ganska mägtig värma.» " Linne har här noterat det för rökugnen utmärkande; den tmder vintertid dagliga eldningen i ugnen, (i motsats till vad som skedde med bakugnen), avsaknaden av skorsten samt den besvärliga rökens utträngande i stugan och dess väg ut genom dörröppningen. Att denna rökstuga i Rörum ej var sällsynt vid hans besök i dessa trakter visar följande avsnitt av hans skildring av Ravlunda: »Rökstufvor eller våningsrum utan skorsten beboddes ännu på åtskilliga ställen av bönderna, den gammal häfd handhade, fast icke nya lagen dem nu tillstäder.» 7

Någon gång under medeltiden har skåningarna övergått från att använda öppen härd i stugan till att begagna rökugn - en eldstadstyp som ingick som normal komponent i bostäderna inom det slaviska området på kontinenten. Rökugnen användes i Skåne såväl för uppvärmning som för bakning . Framför ugnsöppningen låg gruvan, en låg murklack, vid vilken man stod och lagade mat, bild 3.

Värmeugnarna med sina goda egenskaper att konstant utstråla värme var särskilt ändamålsenliga i det på ved fattiga Sydskåne. Under den kallaste vinter åstadkom de drägliga

förhållanden i stugorna vars lerväggar och jordgolv var mycket fuktiga . I de trakter där det var brist på såväl ved som torv eldade man med havstång eller kreatursspillning. En av de väsentliga fördelarna med rökugnen och den närbesläktade biläggarugnen var således att de, trots ringa tillgång till bränsle, kunde hålla den mest besvärande fukten borta från dagligstugan. Denna egenskap saknade den i övriga Sverige använda öppna härden med dess flammande lågor .

Den öppna härden har under förhistorisk tid varit den gängse eldstadstypen i Sverige . Antingen var den placerad mitt på golvet i boningshuset eller också i ett hörn. Under

4. Eldstad i Morastugan på Skansen . T .v . härd en och bredvid skymtar bakugnsöppningen. Efter S. Erixon . Svensk byggnadskultur.

5. Kak e lu gn uppbyggd av p ottkak el, 16 00-tal et, Inn sbruck, T yskland. Efter H e rb ert N age l.

äldre medeltid vann bruket av bakugnar snabbt insteg. De var till en början inrymda i en särskild bakstuga, som ofta var gemensam egendom i en by. De tillhörde således icke boningslängorna vid denna tid. Senare under medeltiden skedde en sammanslagning av den öppna härden och bakugnen, som placerades i ett hörn av stugan. R e dan under 1500-talet blev det vanligt att man välvde en skorsten däröver. Denna kombination av härd och u gn har varit den vanliga eldstadstypen i vårt land under nyare tid, bild 4.

Vi vet för närvarande ej exakt när de båda värmeugnstyperna för första gången kom till Skåne . Kan man betrakta

6. Kakelugn uppbyggd av figurkakel, omk . 1500, Niirnberg, T yskland. Eft e r Herbert Nagel.

den primitivare rökugnen som bilä gga rugn ens föregångare?

In gen tin g talar för e tt sådant utvecklin gsfö rlopp . D e kan ha tagits i bruk i Skåne ungefär samtidigt und er medeltiden. Orsak en till att de nyttjats jämsides är att söka i sociala och ekonomiska faktorer, vilket bl.a. framgår av såväl syneprotokoll från 1600- och 1700-talen som av olika resenärers iakttagelser . Sannolikt har upphov et till rökugnens framträdand e i Skåne social-politiska bakgrunder. På vilket sätt kan d essa belysas?

D å ett föremål eller en föremålsgrupp avviker från den miljö, i vilken den påträffas, söker man gärna efter parallel-

ler i andra områden. För Nordens vidkommande anträffas dessa vanligtvis på kontinenten, som i hög grad varit den givande parten. En betydelsefull roll har handel och handelsförbindelser spelat som förmedlare och frambärare av kulturelement av skiftande karaktär. I diskussionen om dessa spörsmål faller ej sällan den mänskliga faktorn i skymundan till förmån för kulturobjektet, något som här skall belysas. Vid slutet av vikingatiden började nordborna ställa om sitt flackande leverne till en mera stabil tillvaro. Kungarna fick större makt, stödjande sig bl.a. på kyrkans allt mer växande inflytande och de första riktiga städerna tog snabbt form efter kungarnas direktiv. Lund grundlades t.ex. på detta sätt och utvecklades snabbt till ett betydelsefullt handelscentrum under äldre medeltid." De människor, som var med om att bygga upp staden, kom troligtvis från olika områden, såväl från Danmark som från andra länder på kontinenten. Sannolikt tvångsförflyttades hantverkskunniga slaver, balter, anglo-sachsare m.fl. 10 Dessa kom att utgöra minoritetsgrupper i det främmande landet. Såsom trälar d .v.s. ofria män tillhörde de socialt sett de lägsta samhällsgrupperna. För en sådan minoritet var fäderne är vda sedvänjor en sammanhållande länk, som fasthölls traditionsbundet . En frivillig eller ofrivillig förflyttning av människogrupper från ett land till ett annat måste ha medfört att främmande kulturelement medförts och infogats i den nya miljön. Den betydelse detta haft för Lw1ds vidkommande visar t.ex. de stora mängder vendiskt svartgods som påträffas i Lund. I samband med stadens grundläggning har sannolikt slaviska krukmakare införts, som där tillverkat sina produkter på samma sätt som i hemlandet på andra sidan Östersjön. 11 Orsaken till att den vendiska keramiken kom att dominera från början var, att dess kvalitet var högre än den inhemska keramikens. Förflyttning av en folkgrupp och således inte handeln, som tidigare ansetts, har varit upphov till denna keramiks spridning. Vissa olikheter i fråga om byggnadsskick, gravskick etc. inom ett begränsat område kan kanske lättare förklaras med detta exempel för ögonen.

7. Järnugn från Coburg slott, Tyskland, omk. 1500 Eft e r A. Nygård-Nilss en .

Ligger även denna företeelse till grund för rökugnens förekomst i Skåne? En grupp trälar från det slaviska området kan ha börjat använda den eldstadstyp, som de var vana vid, ty förutsättningarna i det främmande landet har varit gynnsamma. Denna, i jämförelse med biläggarugnen primitiva värmeugn har sedan levt kvar och använts av de lägre samhällsklasserna i städerna och framför allt på landsbygden. Biläggarugnen däremot har från börjat varit självskriven bland herremännen . Efter hand har denna fått större spridning och blivit allmän på landsbygden först under 1700talet. Rökugnen har således enbart använts av de ekonomiskt sämre lottade i samhället.

D e biläggarugnar, som först presenterad e s i Skåne, var av kakel murade ugnar. De kund e vara uppbyggda av krukor s.k. pottkakel, bild 5. Denna typ anses ha uppstått på sydtyskt område, som koloniserats av romarna. Där hade man, med krukmakarnas brännugnar som förebild, experimenterat med att i biläggarugnarnas kroppar inmura kärl av lergods, för att därmed erhålla större utstrålningsyta för värmen. " Kärlen eller riktigare kaklen placerades i ugnsväggarna antingen med mynningen eller bottnen utåt, vilket gett upphov till två typer av kakel, konkava och konvexa. Under medeltidens slut och framför allt under 1500-talet och 1600talets första del har de rektangulära och kvadratiska figurkaklen dominerat på kakelugnarna, bild 6.

En nackdel med dessa av kakel byggda ugnar var att kaklet, ett sprött och ömtåligt material, lätt gick sönder vid överhettning . Speciellt nedre delen utsattes för eldens verkningar. Under 1400-talet kom man i Tyskland på att tillverka under-

8. Sidohäll och gav e lh ä ll till järnugn fr å n Tyskland m e d å rtal e t 1572. KM 3.142

delen av järnhällar medan överdelen på ugnen gjordes av kakel eller i sämre fall av tegel. Denna typ av ugn kallas järnkakelugn .1 3

Steget från järnkakelugn till järnugn var icke stort. Kaklet i överdelen ersattes helt med järnhällar och den första järnugnen var ett faktum. Ett praktfullt exempel på denna typ är den berömda ugnen i en av salarna i kurfursten Fredrik den vises slott i Coburg, bild 7. Den är byggd i två etager och är nästan tre meter hög. Coburgugnen är för övrigt den äldsta bevarade kompletta järnugnen och dateras till omkring år 1500.

De äldsta järnugnarna med sina ståtliga exteriörer var alla uppbyggda av e n mängd reliefutsmyckade hällar i skiftande

g. Evas skapelse, sidohäll med årtalet I 662 till norsk järnugn . KM 23.514

format. I järnugnen från Coburg ingår fjorton järnhällar. Under 1500-talet förenklades järnugnarna. De fick kubisk form och antalet hällar minskade betydligt. Såväl gavel- som sidohällar fick större ytinnehåll. Därmed ökades möjligheterna till större och mera sammanhängande figurkompositioner.

Under 1500-talet spreds användningen av järnugnar till det danska r iket . En av de äldsta upplysningarna om att järnugnar använts i Norden härrör från Bergen. En man vid

namn Geble Pedersen bekostade år 1554 en nybyggnad i katedralskolan och inköpte »en veldig kakkelovn av jern,

ro. Sidohäll till sättugn, e n typ som tillv e rkats på så väl Hus eby som Alshults bruk. H ä ll en bär årta let 1637 samt fr a mstä ll er Evas skap e ls e KM 23 514

11. Vindugn från Hus e by bruk, 1800-talets första hälft. På gavelhäll en Simsons k amp m e d lejon et.

Sidohäll en å t e rge r S :t Göran och drak en.

KM 23-486 .

som lenge förblev udi skolen »." Tre år senare blev »jernovnen i borgerstuen» på Akershus reparerad, vilket tyder på att den vid denna tidpunkt varit i användning ett antal år. Det finns därutöver uppgifter om att man i städerna vid seklets slut hade sättugn såväl i Norge och Danmark som i de landskap i Sverige som tillhörde Danmark.

De järnhällar från 1500-talet och från 1600-talets början, som är bevarade i de nordiska museerna, röjer alla tyskt ursprw1g, bild 8. Det råder inget tvivel om att merparten av de järnugnar och de järnkakelugnar, som förekom i det danska riket vid denna tid, kom från de mest produktiva järnbruken i Hessen och Hartz i Tyskland. Därefter råkade den tyska järnindustrin, bl.a. genom trettioåriga kriget, in i

12 a-b. Sättugn från Hus eby bruk, 16 00 -tal et a. Gavelhällen m e d Rudebecks vapen samt inskriptionen »ALD ELES SWENSK». b. Sidohällen med en h eraldisk vap ensköld . Foto L.U.F .

en nedgångsperiod, som varade i ett sekel. 1 ' Stagnationen i den tyska tillverkningen samt ett ökat behov av järnugnar i Norden blev de avgörande faktorerna till att de nordiska järnbruken började intressera sig för en inhemsk produktion. I Norge tillverkades de första järnugnarna i Baerum 1622. 10 Det ena norska bruket efter det andra följde snart detta exempel och grunden lades till den konstnärligt högtstående produktion som var så betydande under efterföljande sekler, bild g. Omkring 1 100 olika typer av järnugnar har tillverkats i Norge. Förutom för avsättningen i det egna landet framställde norrmännen stora kvantiteter järnugnar för export till Danmark . De norska järnbruken fick redan

under l 600-talet kraftig konkurr e ns från bruken i Småland, vilket bl.a . de i Danmark bevarade småländska järnhällarna visar. Ar 1730 gjorde samtliga bruksägare i Norge en gemensam ansträngning för att få till stånd ett importförbud, som omöjliggjorde all införsel av utländskt järn till Norge och Danmark, vilket även lyckad es dem ." Under l 700-talets förlopp fördelades avsättningen på så sätt, att de norska bruken sålde till Danmark och de småländska bruken till det med Sverige införlivade Skåne.

Såsom redan påpekats igångsattes den småländska produktionen av järnugnar under 1600-talet . Efter som befintligt

13. Gav e lhäll m e d Rud eb ec ks vap e n till sättugn fr å n Ek efors bruk, 1600tal ets sista fj ärd e d el. KM 23 .550.

14 a-b. Sättugnshä lla r till sä ttu g n från Hus eby bruk, 1600-talet . a. Gave lh ä ll en m e d Adam och Eva i Ede ns lu stgård b Sidohällen framst ä ll er Natt va rd e ns instiftand e. KM 23.547 .

arkivmaterial från de äldsta småländska järnbruken ännu ej bearbetats, vet vi dock ej när den första gjutsandsmatrisen iordnin gst ä lld es för gjutning av järnhällar . Den för närvarande äldsta dat era de järnu gn en bär årtalet 1637, bild 10 . Motivet på ga velhällen föreställer Evas skapelse. På sidohällarn a återges Syndafallet i Edens lustgård. Järnugnen kan vara gjuten såväl i Hus eby som i Alshult, vilka är de två järnbruk som tidigast börjad e med järnugnstillverkning.

Det var e mell er tid först på 1700-talet, som järnugnarna allmänt vann inträde i stugorna på den skånska landsbygden. En järnugn kostade i inköp mellan 20 och 30 riksdaler d .v.s.

lika mycket som en häst - en stor summa pengar vid denna tid . En av orsakerna till att sättugnarna ändå fick så snabb spridning var att penningstarka personer inköpte ett antal ugnar, som de utlånade mot ersättning. 1 " De många godsägarna i Skåne har sannolikt även spelat en stor roll som förmedlare av järnugnar genom att förse sina arrendegårdar med sådana. 10

De småländska järnugnarna distribuerades till Skåne på olika sätt. Sedan 1600-talet har ambulerande handlare' 0 från Göingebygden åkt upp till de småländska bruken och förvärvat järnugnar, som sedan försåldes i Skåne på marknader

15. Sättugn från Alshults bruk, 1700-talets senare del. N ed till p å gavelhällen finns inskriften NYA TESTAMENTET. På sidohäll en framställes nattvardsscenen. Foto L.U .F.

16. Sidohäll fr å n Alshults bruk, 1700-tal ets första hälft I övre fä lt et Kristus i kr et se n av sina l ärjungar. Därund e r Jungfru Marias bebåde lse. KM 23.54 8. På gavelhällen avbildas lamm et m e d korsfanan och upptill står att läsa NON MORITUR I NNOXIUS (D en oskuldsfulle dör ick e).

17 a-b . Sättugn fr å n Örmo bruk, 1800-tal et . a. Gavelhäll en med en tronand e konung b. Sidohäll e n m e d S:t Görans strid m ed e n sexhövdad drake. Foto L.U.F .

18 a-b Gavel - oc h sido häll till sä ttugn från Diö bruk, 1800-tal et. a. Sidohäll m e d tr onand e k onun g. KM 23 557. b . Gave lh äll m ed m e daljongbild och inskriptionen BHONAPARTE samt DI Ö i en 8-uddig stjärna. Foto L.U.F.

rg a-b . Gave l- oc h sidohäll till sättugn fr ån Ör mo bruk, 1700-tal ets sista fjärdedel. Sid o h ä llen avbildar Gustav III . KM 23 .553 .

eller direkt till godsen och gårdarna. Ej sällan åkte bönderna själva till bruk e n och köpte järnugnar. Detta skedde framför allt under i8oo-talet, då det blev vanligt att man fick sin hustrus och sina egna initialer ingjutna i gavelhällen . 21 I synnerhet på Husebys »Simson-ugn» uppträder initialer och årtal. Eftersom denna ugnstyp är en av de större som gjutits och därmed varit dyrare i inköp är det förklarligt att de besuttna bönderna ytterligare ville manifestera sin ekonomiska ställning genom att placera initialerna på gavelhällen . Ett annat sätt att markera god ekonomi på var att montera mässingsknoppar över muttrarna på de lösa hörnskenorna samt att ställa järnugnarna på balusterformade mässingsben. Hos mindre välbärgade familjer var järnugnen av mindre format och den stod ofta på ett av lersten uppmurat underlag.

Besynnerligt nog har järnugnarna ga nska allmänt benämnts kakelugnar, något som kvarl ev t sedan den tid då kakelugnarna allt mer ersattes med järnugnar. När man i städerna under 1700-talet ånyo byggde ugnar av kakel, erhöll dessa i stället benämningen pottugnar. Denna terminologi har levt kvar in i våra dagar på den skånska landsbygden. Däremot har det i modern tid allmänt vedertagna uttrycket »sättugn» vanligtvis ej ingått i allmogens vokabulär. Detta gäller i synnerhet på Österlen.

Det går för närvarande ej att klarlägga vare sig ålder eller härkomst av uttrycket »sättugn». I bouppteckningar

20 . Gavelhäll till sättugn från Huseby bruk, 1800talets första decennium . över ryttar e n finns ett textband med versal e rna

GENERAL BONAPARTE.

KM. 23 558. Sidohäll en har varit av samma typ som på sättugnen, bild 21 .

från 1700-talets första hälft från sydvästra Skåne upptages ibland benämnin ge n nsä ttugnn . I räkenskapsböckerna från 1814-1834 vid Klavr es tröm s bruk har man använt nsä ttugnn i betydels en bilä gg aru gn som fw1ktionell motsats till nvindugn n. " Med vindugn menas en ugn som eldas från samma rum, i vilket d en är plac e rad, bild 11 .

I västra Sk åne h ar även sättugnarna kallats nutlä gg a rugnenn . D etta uttryck har sannolikt konstru era ts utifrån det sätt på vilket en bil äggar ugn eldad es.

Ar 1615 erhöll riksamiral en Carl Carlsson Gyllenhjelm Huseby bruk i donation av Gustav Il Adolf. I omgångar arrenderade Gyll enhj e lm ut bruket till olika personer. 1641

21 a-b. Sättugn från Huseby bruk, 1820-talet. a. Sidohällen med tronande konun g och heraldiska, krönta lejon. Gavelhällen d ens amma som på bild 20 frånsett t ext en. Här står

SK KAR LIOHAN. Foto L.U .F.

22 . Träpatris från Huseby bruk, 1810-talet. Samma m otiv som p å gavelhällarna på bild erna 21-22 T extbandet annorlunda. sv. & N KONUNG Vap entrofen därund er sitter p å en löstagbar lu cka. Vid gjutning utan d enna lucka erhö ll s en gavelhäll till e n vindugn.

Foto L.U .F.

överläts arrendet till en driftig holländare vid namn Arnold de Rees. Efter två års verksamhet erhöll de Rees och kollegan på Alshult ett privilegium »att utan intrån g av andra i hela Småland under en tid av l 5 år bedriva järngjuterirörelse ». ••

Efter Carl Carlsson Gyllenhjelms död 1650 kom Huseby bruk 1657 i hertig Adolf Johans ägo, vilket resulterade i att bruksdrif ten misskött es och n e dlades. l 689 återupptog bröderna Paul och Peter Rudebeck verksamheten och bedrev vid 1600-talets slut och 1700-talets början betydande bruksrörelse på Huseby samt vid Ekefors bruk. " Från denna tid finns två sätttignstyper bevarade med det Rudebeckska vap -

23 a-b. Gavel- och sidohäll till s ät tugn från Huseby bruk, 16 00-tale t .

a. P å gavelhällen är Johannes d öpar en i färd med att d öpa Kristus.

b. På sidohällen framställes Kristus' möte med d en samaritanska kvinnan . F ot o Kultur en .

net - rudan i bäck en. Den på bild 12 avbildade järnugnen

är från Huseby och gavelhällen på bild 13 har tillverkats vid Ekefors bruk.

1730 fick Delary bruk privilegium att gjuta järnugnar.

Tr etton år senare erhö ll Örmo bruk samma förmåner. En brukspatron på Diö bruk, Conrad N isser, som insett det lönsamma i denna hantering, göt utan tillstånd. Han dömdes därför vid bergstinget 1757 att böta 1 ooo daler silvermynt. Dessutom beslagtogs de järnugnar, som påträffats på bruket.

P. G. Vejde har med anledning därav förmodat att tillverk-

ningen av sättugnshällar därefter helt upphörde vid Diö bruk. På grund av den kortvariga tillverkningsperioden skulle därför de från Diö bruk härstammande järnugnarna numera tillmätas ett särskilt stort värde. 25 Denna arkivaliska uppgift talar tydligen ett annat språk än de många bevarade järnhällarna från Diö bruk; en stor del är dessutom från 1800-talet. Produktionen har således kommit igång igen trots de höga böterna.

Under 1800-talet började ett antal andra järnbruk att tillverka järnugnshällar. En nyckelfigur vid denna tid var medicine doktorn och bergsrådet J. L. Aschan, som var ägare till tre av dessa järnbruk. 1802 köpte han Lessebo bruk, 18 II kom turen till Klavreström och l 8 l g förvärvade han Ohs bruk . 1822 utökade han bruksbeståndet med Diö bruk, som han dock avyttrade efter några år.2"

I en inventarieförteckning från Huseby bruk, tillkommen 1642, finns nio olika träpatriser för järnugnsgjutning registrerade ." Av dessa ägdes merparten gemensamt av Huseby bruks ägare Carl Carlsson Gyllenhjelm och ägaren till Alshults bruk, en kvinna vid namn de Besche. De båda bruken har således tillverkat järnugnshällar med hjälp av samma gjutpatriser. Detsamma skedde inom de Aschanska järnbruken, något som ekonomiskt sett var fördelaktigt, ty kompletteringar kunde göras vid behov. Detta tillvägagångssätt kan bl.a. utläsas i de kapital- och avräkningsböcker, som finns bevarade på Klavreströms bruk. Vissa år krediterades Lessebo för ett antal gavelhällar till två olika sättugnstyper. Detta järnbruk hade tydligen de övriga järnhällarna till motsvarande antal järnugnar. 2 •

De motiv, som järnugnshällarna försågs med under 1600och 1700-talen, var med förkärlek hämtade ur Gamla och Nya testamentet. Nattvardsscenen förekommer på en mängd olika varianter. Huvudparten har tillverkats på Huseby och Alshult, bild 14-16. Mindre bruk såsom Diö och Ohs uppmärksammade emellertid dessa ugnstypers popularitet, varför de lät sina träsnidare göra träpatriser, som nära överensstämde med dessa. Diö och Ohs bruk har även tillverkat

24. Sättugn från Diö bruk, 1800-tal et En sättugn från Hus eby m ed detta motiv h ar tjänstgjort som förlaga. Bre dvid sättugnen står en kokspis.

varianter av Huse bys och Ekefors' motiv med S :t Göran och draken . Örmo bruks framställning av denna kamp är däremot annorlunda gestaltad, bild 17 b. På gavelhällen till örmos S:t G öransugn sitter en tronande konung, bild 17 a, ett motiv som varit särskilt vanligt under 1700-talets andra hälft och under 1800-talets första hälft, bild 18 .

Den förste svenske konung, som avbildades på sättugnarna, var Gustav III, bild 19 b. Örmo bruk svarar för denna ugnstyp. Samtidigt tillverkade man där en järnugn med drottl)ing Sofia Magdalena. I övrigt har flertalet järnbruk framställt järnugnar med tronande drottningar, konungar, kejsarinnor och kejsare med bifogad text, som omtalar vilken regent som åsyftats. Detta var mycket praktiskt, eftersom man endast behövde ändra texten på träpatriserna allt eftersom en ny regent tillträdde tronen. 20 T .o.m. kejsare Napoleons namn har figurerat på de småländska järnugnshällarna, bild 18 och 20. Upplagan hann dock aldrig bli stor på grund av den snabbt förändrade politiska situationen. På ugnarna från Huseby utbyttes hans namn mot »Sk. Karl Johan» och »Sv . & N. Konung», bild 21-22, vilket såg bättre ut när hans förre general och motståndare Bernadotte blev vald till svensk tronföljare .

Järnugnarnas lösa hörnskenor blev under 1600-takt och under 1700-talets första hälft föremål för rik utsmyckning med bladornament och olika typer av masker. Mot slutet av 1700-talet och under 1800-talet göts gavelhällarna med fasta skenor, som därmed gjordes enklare i utförandet. 30

Motiven, som återfinns på järnugnarnas sidor, gav ofta upphov till standarduttryck såsom »nattvardsugn», »brunnugn», »harpugn», »Simsonugn», »kungsugn>>, »kejsarugn» o.s .v. I sydvästra Skåne har »brunnugnen», vars sidohällar framställer den samaritanska kvinnan, varit särskilt vanlig, bild 23." Denna .ugnstyp omtalas i den förteckning som 1642 insändes av Huseby bruk till bergstinget för registrering. Sannolikt har denna typ endast tillverkats en kort tid. Därför har den fått begränsad utbredning i motsats till ett flertal andra ugnstyper såsom t.ex. »nattvardsugnarna», bild

14-16 och »Simsonugnarna», bild l i. D essa är mer eller mindre jämnt fördelade över landsk ape t , beroende på att de varit särskilt omtyckta och därför tillverkats en längre tid och av olika järnbruk.

Under 1800-talets sista fjärded el börjad e bruket av järnu gn ar avtaga allt mer och m er. Man köpte sig en kokspis, som ofta placerades inne i stugan. I likhet med rökugnen hade den nya typen av järnspis e n dubbel funktion, dels för matlagning dels för uppvärmning av stugan. I den konservativa sydöstra delen av Skåne, där man ogärna nedmonterade den gamla sättugn en, placerades kokspisen bredvid denna, bild 24 . 32 På d e större gårdarna och framför allt i städerna ersattes sättugnen under 1800-talet med en pottugn.

ANDERS W. MÅRTENSSON

1 P. As tr öm, Från Varberg till Vouni. Om de ä ldsta h ypoka u st erna. Varbergs museum. Årsbok 19 63 , sid. 147 .

2 S. Erixon,. Svensk byggnad skultur . Stockholm 1947, sid. 441.

3 S. Erixon a.a. sid 443.

4 C. von Linn e, Skånska r esa n 1749. Stockholm 1751.

5 A. Campbe ll , Skånska bygder under förra hälften av 1700-tal et. Uppsala 192 8, sid. 210.

6 C. von Linne, a.a. sid. 130.

7 C. von Linn e, a.a. sid. r 13.

8 A. Campbell, D et svenska brödet. Stockholm 1950, sid. 102 .

9 R . Blomqvist, Tus ental et s Lund . Lund 1941, sid. 44.

ro R Blomqvist oc h A. W. M år t ensso n, Thulegrävning en 1961. Archaeologica Lund ensia IL Lund 1963, sid. 137.

r r R. Blomqvist och A. W. Mårtensson, a.a. sid. 152

12 R. Meringer, Zur Geschichte <les Kachelofens. Mitteilung en <l er Anthropologischen Ges e llschaft in Wi en XXVII . Wien 1897.

13 S. Ambrosiani, Järnkak e lugnar och j ärn ugnar. Fataburen 1906, sid. 94

14 A. Nygård-Nilss e n, N orsk j ernskulptur. Bind I. Oslo 1944, sid. 94.

15 R. Kas se !, Offenplatt e n und Plattenöfen im Elsass, sid 16.

r6 A. Nygård-Nilssen, a .a. sid. ror.

17 A . Nygård-Nilssen, a .a. sid . 38 .

18 S. Svensson, Sättugnar som kapitalplacering . Rig 1960, sid . 106.

19 A. W. Mårtensson, Rökugn och järnugn i Sk å ne. Två värmeugnstyper i jämförande belysning 1956. Manuskript i LUF, sid. 43

20 B. Hanssen. Österl e n. Stockholm 1952, sid. 186.

21 A. W. Mårtensson, a a 1956, sid 42

22 A. W. Mårtensson, Järnugnstillverkningen vid Klavreströms bruk i Småland. Rig 1963.

23 E. Hemberg, Hus eby historia . Växjö 1945, sid. 9.

24 E. Hemberg, a .a. sid. 12.

25 P. G. Vejde, Några sydsmåländska sättugnstyper. Hylten Cavallius Föreningen Årsbok 1945, sid. 130.

26 P. G Vejde, Om Lessebo. Hylten Cavallius Föreningen. Årsbok 1920, sid. 90.

27 C. Sahlin, Huseby bruk. Dess byggnader och invent a rier år 1642. Rig 1932, sid. 3.

28 A . W. Mårtensson, a .a. 1963, sid. ooo .

29 A. W. Mårtensson, a .a. 1956, sid. 53.

30 A. W Mårtensson, a a 1956, sid. 36.

31 S. Svensson, a .a. sid. 106.

32 A. W Mårtensson, a.a 1956, sid. 54

r. Kristus i apot eket. Olj emålning p å duk, 1700 -t alets mitt . (F ormat 68 X ss cm.) KM 336.

Läkaren i apoteket

En av gåvorna till Kulturen under dess första verksamhetsår 1882 (KM 336) är en oljemålning på duk från 1700talet, som framställer Kristus i e n apoteksinteriör (bild l) . Tavlan är svårt skadad av ålder och nötnin g och genom färgskiktens avflagning är framför allt d ess textpartier svårtolkade. Målningen har emellertid sin motsvarigh et i en tavla på Nordiska museet (bild 2) och med hjälp av denna kan man dechiffrera dess texter och därig enom få ett fastare grepp om motivets innebörd.

De två tavlorna har en så gott som identisk uppbyggnad: i det främre bildplanet befinner sig en kvinna intill en vinkelböjd apoteksdisk, i det mellersta står Kristus med en balansvåg i höger hand och i det bortersta syns en hyllinredning med utdragbara · lådor och med apotekskärl och flaskor av 1700-talstyp uppradade på hyllorna. Bildens nederkant består av två ljusare rektangulära fält, som båda är fyllda med bibeltexter. överst avslutas tavlan av en kartusch, även den med bibeltexter, och på båda sidor därom syns hängande draperier, som tillsammans ger illusion av en fråndragen ridå.

De aktuella bibeltexterna har följande lydelse: I kartuschen i tavlans överkant: The helbregda behöfwa icke läkare utan the kranke, Matt . g: 12. Ransaker skrifteme och the äro the som witna om mig, Joh . 5: 39. Kommer til mig i alle som arbeten, och ären betw1gade; och jag wil wederquecka eder, Matt . l l: 28. - I nedersta vänstra textfältet: Thet är intet helbregda på min kr( o) pp för tit hot skul, och ingen frid är i minom benom för mina synders skul, Psalm 38: 4. -I nedersta högra textfältet: Ty altså säger then höge och högt besitne, then ewinnnerliga bor, hwil-

kens namn är helig: Jag som bor i högdene, och i helgedomenom, och när them som en förkrosat och ödmiuk anda hafwa På thet jag skal wederqueka the ödmiukadas anda, och hela the förkrosades hierta, Esa. 57: 15.

Därutöver tillkommer texten på ett stort pappersark, som faller ner över apoteksdisken omedelbart till höger om kvinnan: Nu wel, alle i som torstig ären kommer hit til watn; och i som ·icke penningar hafwen, kommer hit kiöper och äter: kommer hit, och kiöper utan penningar och för intet, både win och miölk, Esaia 55 : 1.

De resterande texterna består av innehållsbeteckningar på apotekets olika lådor och kärl. översta hyllraden: ödmiuk, 1 Petr. 5: 5, 6. Kiärlig, Osea 6: 6. Vänlig, Coloss. 3: 12. Beskedeli, Eph. 4: 29. Täck, Rom. 15: 2 . Kysk, 1 Petr. 1: 22. Rättfärdig, Ps. 37: 17, 28, 29. Helig, 3 Mos. 19: 2.Understa hyllraden: Nyckter, 1 Tess . 5: 6. Tacksam, 1 Tess. 5: 18. Upricktig, Ps . 101 : 4, 5 etc. Måttlig, 2 Petr. 1: 5, 6. Gudacktig, 1 Tim. 4: 8 . Tålig, Ordspr. 3: 11. Medlidande, Es. 58: 7. Gifmild, Rom . 12: 13 . - Tre av lådorna i raden därunder : Begärlse, Esa. 26: 9. Frögd, Ps. 35: 9 . Ro, Ps . 133: 1. - Apotekskärlen på disken: Kiärlek, Rom. 13: 10. Tro, Hab . 2: 4. Hopp, Rom. 5: 5. Waksam, 1 Cor. 16: 13. Tålamod, Ebr . 10: 36. Beständig, Matt . 24, 13. - Slutligen den utdragna lådan på apoteksdiskens framsida: Frid, Ebr. 12: 14.

Texterna ger sålunda besked om att bildens miljö inte är ett apotek i egentlig mening utan ett förandligat sådant, där det som utbjudes inte är medel för kroppens bot utan för själens frälsning. Motivet »Kristus i apoteket» förekommer också i 1600- och 1700-talets predikolitteratur, och detta faktum jämte tavlornas stora litterära och teologiska apparat talar för att de med större rätt bör tänkas infogade i en kyrkointeriör eller i ett prästhem än i en kommersiell apoteksmiljö.

Kulturens målning , liksom Nordiska museets, är sannolikt utförd av en folklig konstnär och troligen på beställning av en skriftlärd präst. - En av texterna i kartuschen lyder:

2. Olj e m å lning p å papp er, 1700-tal ets mitt . (Form at 43 X 30 cm.)

Nordiska Museet, Stockholm.

Ransaker skrifterne och the äro the som witna om mig. Bibelcitatet utgör inte bara en uppmaning till tavlans betraktare utan förefaller även att ha varit ett arbetsmotto för dess egentliga upphovsman . Den skrift som rannsakats är mera exakt angivet den svenska bibelutgåvan av år 1747, med vars språk de båda tavlornas texter tämligen exakt

överensstämmer. Ingen lång tid kan ha förflutit mellan detta år och tidpunkten för tavlornas tillkomst.

Vad som tillhandahålles av Kristus i apoteket är alltså de dygder och egenskaper, som den efter frälsning trängtande kristne bör eftersträva. Dessa dygder salubjudes inte i egentlig mening utan bör snarare betraktas som en gudomlig gåva åt den syndfulla mänskligheten, här representerad av kvinnan till vänster. Hennes roll av botfärdig synderska betonas av texten på det språkband, som hon håller i höger hand : Min synd är stor och ganska swår och ångrar mig af hiertat.

En nyckel till bildens innehåll utgöres av den balansvåg , som Kristus håller fram mot synderskan. Den utformning, som detaljen har på de två här presenterade tavlorna, utgör ett tillskott till den äldre ikonografin, där Kristus använder vågen till att väga upp sina speciella apoteksvaror med (bild 3). Här däremot hänger en djävul under ena vågskålen, och i den andra - och nertyngda - finns en bild av Kristus på korset . Framställningen har alltså inget med det i bildkonsten i.raditionella själavägningsmotivet att göra; i stället är det en sinnebild för återlösningen. Genom sitt lidande och sin offerdöd har Kristus rentvått mänskligheten från synd och tillintetgjort ondskans och djävulens makt. Det är således fråga om ett förtydligande av symboliken hos Lammet - på Kulturens tavla placerat på den övre hyllraden - bildkonstens urgamla Kristussymbol, som direkt anknyter till Johannes Döparens ord: Se Guds lamm, som borttager världens synd1 Joh. 1: 29 .

Till denna centrala tanke om innebörden av Kristi död på korset anknyter även innehållet i den stora lådan på apoteksdisken, som består av små kors. Lådans textlapp anger innehållet som Korsrot, och därigenom har åtminstone en av varorna i apoteket fått en inte bara teologisk utan även apoteksmässig betydelse. Namnet är en folklig benämning på medicinalväxten Senecio vulgaris, som under äldre tider ansågs besitta ett flertal läkande egenskaper. Det svenska namnet, belagt i skriftliga källor redan vid 1600-

3. Tysk bokmålning fr å n 1662. Germanisch es Nationalmuseum, Niirnb e rg .

talets slut, går tillbaks på en äldre benämning, Korsört, som är en direkt översättning av det tyska Kreutzkraut . Detta i sin tur kan härledas till den äldsta kända folkliga namnformen, Greiskraut, som direkt syftar på den frömogna växtens likhet med en skäggig gubbe.

Det nära sambandet mellan de svenska och tyska folkliga benämningarna har sin motsvarighet i det faktum , att förebilderna till motivet Kristus i apoteket står att finna just på tyskt område I samband med en redogörelse härför kan en kort översikt av motivets historia före 1700-talets mitt vara befogad.

Bildkonstens Kristusmotiv har mestadels skapats under den tid, då konsten var kyrkans direkta tjänare, dvs. medeltiden. Följande epoker nöjer sig med att förvalta och omforma dessa motiv, men något nyskapande i egentlig mening äger inte mera rum. Detta gäller även de framställningar,

som med symbolikens eller allegorins hjälp åsk å dliggör kristenhetens centrala tema, frälsning ens mysterium . Ett av de få undantagen från denna regel ut gör det här behandlade motivet, som i ingen form kan föras längre tillbaka än till l 500-talets slut . Likaså är det motiv, som Kristus i apoteket närmast är besläktat med, Kristus som läkare, en skapelse av l 500-talet . Detta går visserligen tillbaka på medeltida , ja urkristna föreställningar om Kristus som coele stis medicus , m en som bild hör d e t h e mma i motreformationens ikonografi. Mot denna bakgrund bör även motivet Kristus i apoteket betraktas, men tyska forskar e har visat , att den katolska konsten ganska snart förlorat sin ensamrätt över det. Sålunda finns det kartlagt över hela det tyskspråkiga området, förutom i katolska gebit även i lutherska och reformerta . - Det har hävdats att motivet endast förekommer på tyskt språkområde, men detta påstående motsägs nu av existensen av de två tavlorna på Kulturen resp. Nordiska muse e t. D eras r e ligiösa bakgrund utgöres trolig en av den svenska 1700-talspietismen .

Det finns här ingen anledning att gå in på ett närmare studium av den tyska konstens framställningar av motivet från l 500-talets slut till och med l 700-talet. Det kan emellertid nämnas, att den sceniska uppbyggnad, som kännetecknar de två här behandlade tavlorna, representerar en senare ikonografi, där motivet är mera åskådligt och levandegjort och samtidigt vardagligare än vad som är fallet under 1600-talets början. Den äldsta sceniska framställningen utgöres av en tysk bokillustration från l 662, som med sina fråndragna draperier ger en starkare illusion av plötsligt uppenbarad religiös verklighet än vad de två svenska tavlorna gör (bild 3).

En detalj på dessa poängterar den ursprungliga närheten mellan de två motiven Kristus i apoteket och Kristus som läkare. Samtidigt aktualiserar den en korrigering av den vanligen använda bildtiteln Kristus som apotekare . - Hjärtat under kartuschen rymmer den latinska texten Summus medicorum medicus . Därigenom utsägs klart i vilken roll

Kristus framträder: Inte som apotekare utan som den främste av läkare utdelar han frälsningsmedlen tirn en syndfull mänsklighet.

TORKEL ERIKSSON

Litteratur

För en redogörelse över tyska framställningar av motiv e t, se främst A .

Naegle : Christus als Apotheker ; Anzeiger fi.ir schw eizer ische Alt ertumskunde: NF, Bd. XXVII (Ziirich 1926) p . 95 ff. - Fritz Ferchl: Christus als Apotheker; Festschrift zum 75. Geburtstag von Ernst Urban (Stuttgart 1949) p 61 ff - R ea llexikon zur d eutsch en Kunstgeschichte, Bd. III (Stuttgart 1954), artikel »Christusbilder».

Nordiska Museets tavla är tidigare pr esenterad av Lauritz Gentz: Kristus avbildad såsom apotekare. Fataburen 1957, p. 107 ff.

Om motivet som ett ut slag av motreformationen s ikon ograf i, se Karl Kiinstle: Ikonographie <ler christlichen Kunst, Bd I (Freiburg im Br. 1925) p 395. - John Baptist Knipping : D e iconographi e van d e contrareformatie in de Nederlanden (Hilve rsum 1939) p. 82 f .

För tolkning e n av framställning en Kristus i vågsk å len, se Francis . Wormald: The Crucifix and the Balance; Journal of th e Warburg and Courtauld Institutes, Vo\. I (London 1938) p . 276 ff .

Ang. de folkliga benämningarna av växten Sen ecio vulgaris, se Aug. Lyttkens: Svenska växtnamn, del I (Stockholm 1904-06) p. 42 ff.

Förgylld silversked från om krin g 16 00.

Har tillhört kyrkoherden och prost en Christoffer Sv e noni s i Kil (d 1628). KM 31.459·

Skeden är av förgyllt silver. Den har ett gjutet skaft, krönt av en knopp, som är byggd av bladvoluter. Den centrala delen av skaftet bildas av en herrnfigur med skäg gigt huvud och hermen vilar på en dubbel maskaron med kerubhuvuden. övergången mellan skaft och blad är elegant profil erad. Bladet har den äggform, som är vanlig hos den nordiska högrenässansens skedar. Den flata kant e n markeras och breddas mot skaftdelen. Båda sidor av bladet är dekorerade med gravyr . Den urholkade framsidan har en säk ert komponerad beslagsornamentik, kring vilken ringlar sig arab e skrankor av det slag man kan se i den tidens ornamentstick. Ett ganska brett band löper runt kanten och här står g ra verat med versalbokstäver : D: CRISTOFORVS : SW ENO N IS: W ERMLAND ENSIS.

Bladets andra, välvda sida har också en dekoration . Här syns i centrum ett svärd, från vilket stora e ld sflammor utgår. Nedtill ses två händer, som griper efter svärdet, och på sidorna fylles tomrummen av samma arabeskrankor som på andra sidan. Inskriptionen här är betydligt län gre och har därför utförts med mindre bokstäver på ett b e tydligt smalare band: SERMO: DE! : IGNITVS : EST: PENETRANTIOR : QVOVIS : GLADIO : ANCIPITI.

Kompositionen av ornament och inskriptioner är genomförd med hänsyn till de senares längd och framför allt har ju innehållet i baksidans text: En av Gud e ldad pr e dikan är mera genomträngande än ett tv ee ggat svärd, direkt anknytning till det avbildade svärdet. Alltså kan vi utgå ifrån, att skedens tillverkning eller i varje fall bladets dekoration hör samman med ett speciellt tillfälle, d.v.s . den utgör ett beställningsarbete, avsett för en bestämd person och ett bestämt tillfälle.

Personen måste ha varit präst och en tämligen framstående sådan. Namnet - Kristoffer Svensson - kan tyckas vanligt, men efter som han anges vara värmlänning, kan det endast gälla en man: prosten och kyrkoherden i Kils församling Christoff er Svenonis Brunius. Han var född någon gång mellan 1545 och 1550 i Kils kyrkoherdeboställe Ekenäs . Hans far var prästen Sven Lorensson, som 1540 blivit curatus eller kyrkoherde i Kil, beläget vid nedre Frykens sydspets. Det var då ett mycket inbringande pastorat, eftersom kyrkoherden av ålder fick uppbära inkomsterna av en rad gårdar, bl.a. av prästgårdarna i tre angränsande församlingar. Efter Gustav Vasas fortsatta reduktion av kyrkogodsen vid 1540talets slut miste kyrkoherden i Kil mycket av dessa förmåner, men han fick behålla gården Ekenäs till boställe samt ännu en gård i socknen. Ar 1550 blev han prost över östra Värmland, vilket i någon mån torde ha kompenserat honom för hans förluster vid reduktionen.

Lorensson var en av de två värmländska prästdelegate rna vid 1566 års ständermöte och deltog i riksdagen 1569 , då Erik XIV avsattes. »Herr Sven i Kil» var med sitt stora prosteri och sina förbindelser en mäktig och ansedd kyrkans man. Han hade tre söner och fem döttrar, vilka antog släktnamnet Brunius.

Efter Sven Lorenssons död 1579 utnänmdes sonen Christoffer till hans efterträdare som kyrkoherde i Kil. Han blev efter 17 år prost över Östersysslet (Värmland var nu delat i tre prosterier) och han tycks på ett värdigt sätt ha övertagit sin faders uppgifter. I de handlin gar, där hans namn förekommer, kallas han vanligen Christopher Suenonis eller Christopher Svensson och hans sigill upptar bokstäverna C. S. Hans gravsten, som finns bevarad på den gamla kyrkplatsen visar hans vapensköld - även icke adliga personer kunde på den tiden hålla sig med sådana - och denna visar en sexuddig stjärna. Ovanför skölden står initialerna C S och nederst på gravstenen läses: »Anno 1628 ten 12 junii af såmnade her Christåf er kyrkeherde i Kilen oc liger her begrafven med sin kiera hustro Elisabet Arvis D . som af-

Blad e ts utsida , med inskription och e tt flammande svärd i gravyr

såmnade i Herran om anno l 597 ten l 5 januari. Gud upvekie tem til en evigh gledie oc salighet. Amen . »

Herr Christoffer hade 1583 gift sig med Elisabet Arvidsdotter och i detta äktenskap föddes två söner, Christoff er och Sven : Den senare var född 1589 och åldersskillnaden dem emellan kan inte ha varit särskilt stor, eftersom de samtidigt inskrevs vid Uppsala universitet , vilket skedde den 26 februari l 609. Här verkade vid denna tid Johannes Messenius som professor och ett vittnesbörd om dennes pedagogiska verksamhet ges bl.a. i samlingen Apophoreticon (tryckt l 6 l l), där Messenius' elever fick publicera hyllningsdikter till såväl förgrundsgestalter inom svensk vitterhet och lärdom som mecenater och lärare . Här hyllas Christoff er Svensson av en student vid namn Petrus Erici Uranius i en dikt på

klassisk hexam e ter. Liksom övriga hyllningsdikter i samlingen har Uranius' opus angivits komma från en klas sis k gud, i detta fall Janus. Det t er sig för vår tid en aning löjligt när de romerska gudarna träder ner från olympen för att hylla den svenska lärdomen , från Johannes Bureus till tämligen okända gymnasielärare och församlingspräster, på klingande latin. Men sådan var tidens sed och vi finner paralleller även i Messenius' dramer.

»Janus hälsar den i lärdom och varje dygd framstående Herr Christoff er Svenonis, kyrkoherde och prost i Kils församling», så börjar i översättning Uranius' opus, som på slutet låter guden sia om allmän lycka och framgång för Herr Christoffer med maka och barn.

Varför jag i det här sammanhanget tycker mig böra nämna denna hyllningsdikt av en student, som tydligen fått hjälp och stöd av kyrkoherden, är att dikten på sätt och vis är en parallell till Kulturens sked. Båda är hyllningar till samma person, i ena fallet för mecenatskap, i det andra för en predikargärning, ty på annat sätt kan man ju inte tolka skedens inskription.

När fick Christoffer Svensson denna sked? Här finns inget bestämt datum att hålla sig till, men man kan gissa. En bröllopssked 1583? Troligen inte, då skulle säkerligen hustruns namn ha funnits på skeden. Så har man bemärkelsedagar av vanligt slag men dessa ger oss ingen hållpunkt. Man kan dock även gissa på hans utnämning till prost 1596. Hur som helst, skeden är ett förnämt stycke silversmide från tiden omkring 1600, tyvärr utan stämplar och andra tecken, som kan avslöja tillverkaren, men med anknytning till en människa, som vi på annat sätt har kunnat få veta något om . Och museiföremålen skall inte vara »sig selv nob , de skall hjälpa oss att fatta och förstå människan bakom tingen.

B. B.

· Uppgifterna om Christoffer Svenonis är hämtade ur Frej Alsterlind: Den gamla kyrkplatsen, Karlstad 1955.

Saltkaret har - så länge vi kan följa våra måltidsseder tillbaka i tiden - haft sin givna plats på det dukade bordet. På 1500-talet kunde man ha ett mindre saltkar vid varje kuvert, men vi känner från denna tid även praktfulla saltkar som nästan måste ha dominerat festbordet. Speciellt har magnifika engelska saltkar bevarats till vår tid.

Med 1600-talet kom även andra kryddor på bordet och nu uppkommer det stora bordsstället eller bordssurtouten, där det finns plats för flaskor, innehållande olivolja och ättika, behållare för salt, peppar och andra kryddor. På Skokloster finns ett sådant ställ, tillverkat i Tyskland vid 1600talets mitt. Det är av serpentinsten och omfattar sex behållare för olika vätskor och kryddor. När Axel Julius de la Gardie gifte sig 1664, medförde han i boet en »Uppsats med sockerbössa, olje-, ättiks- och senapskanna samt en förgylld sked, så ock ett saltkar mitt uti och en tallrik ovanpå» av förgyllt silver.

Det franska uttrycket för detta slags bordsställ var plat de menage, vilket till svenska överflyttades som »pladmenage» . Utom den på Skokloster synes ingen sådan från 1600-talet ha bevarats till våra dagar. Vi känner några »pladmenager» från 1700-talets mitt. De är av silver och innehåller - utom olje- och ättiksflaskorna - ströbössor för socker och salt, i ett fall två större och två mindre bössor, där möjligen de mindre varit avsedda för peppar och någon annan krydda i pulverform.

Under gustaviansk tid börjar bordssurtouten koncentreras till ett ställ för två flaskor. Det är ett sådant ställ som Kulturen nyligen kunnat förvärva. Det är ett arbete av den framstående Kristianstadsguldsmeden Caleb Olof Engel-

Bordsstä ll för ättika oc h olja, tillv e rkat av Ca le b Olof Epge lh olm i Kristianstad 1780 . KM 56.923.

D etalj av b o rdsställ et, m e d gjutn a och stämplade ornament.

holm, verksam som mästare 1766-1785. Engelholm hadei varje fall till en del - fått sin utbildning i Stockholm, där han 1763 arbetade som gesäll hos guldsmeden Abraham Lundberg. Han var en tekniskt och konstnärligt högtstående yrkesman och åtskilliga av hans arbeten finns i såväl kyrkor som i museer och privata samlingar. Kulturen äger av honom två goda arbeten (förutom några smärre ting), nämligen en kaffekanna, daterad 1766 (samma år som han blev mästare) och en gräddkanna från 1781. Med denna bordssurtout har Kulturen en liten Engelholm-kollektion av hög kvalitet, väl ägnad att belysa hans stilutveckling .

Kaffekannan tillhör en hos oss vanlig rokokotyp; dess utsmyckning består nästan helt av fritt inkomponerade blommor och blad. Med gräddkannan och nu även bordssurtou-

ten har Engelholm övergivit rokokon för den nya gustavianska stilen. De två slipade glasflaskorna är inpassade i runda hål i ställets övre platta, som också har hål för att ställa flaskornas silverlock i, när man vill hälla upp olja eller ättika. Denna övre platta vilar på en i genomförd gustaviansk stil uppbyggd underdel. Listverk, buret av refflade lisener med rosetter och lejontassar, löper runt den övre plattan och avgränsar även bottenplattan, vars yta är hel och obruten (den skall kunna ta emot spill från flaskorna) . Mellan lisenerna hänger lagerfestonger i gjutet arbete. Flaskorna är runt det cylindriska mittpartiet slipade i rutor för att ge bra grepp för handen och ett stycke upp på halsen finns en slipad vulst. Knopparna eller snarare locken är cylindriska, med svagt välvd överdel och krönes av ett gjutet bladornament. Varje detalj i silverarbetet visar perfekt tekniskt utförande och en konsekvent stilkänsla.

Engelholms bordssurtout är stämplad med årsbokstaven X, dvs. den är tillverkad l 780. Vid denna tid var denna typ av bordsställ inte ovanlig . På Landskronautställningen 1963 visades ett par sådana ställ, av vilka det ena var utfört av Peter Eneroth i Stockholm 1779 och det andra, synbarligen en kopia, av Carl Lindgren i Norrköping fyra år senare . Ett annat liknande ställ har stämplats av Jonas Thomasson Ronander i Stockholm 1778. Detta ställ är nästan identiskt med Engelholms, inte endast vad proportioner och vissa detaljer - t.ex . klofötterna - beträffar, utan även flaskorna uppvisar stora likheter. Sådana flaskor torde emellertid i ganska stort antal ha importerats från England. Trots likheterna bör man nog inte förutsätta annat samband mellan dessa bordsställ än ett följande av en gemensam stilriktning, möjligen dock med förebild i något mönsterstick. Kulturens redan förut förnäma silversamling har med denna bordssurtout fått ett värdefullt tillskott . Den representerar både en . kulturhistoriskt intressant fas i våra bordsseders utveckling och ett kvalitativt högtstående skånskt silversmide i en ren gustaviansk stil.

B. B.

Glas från Lauenstein

Glas skiljer sig från flertalet andra konsthantverksprodukter i så måtto att det finns ytterst få fabriker eller tillverkningscentra, som haft någon bestämd signatur eller annan ursprungsbeteckning. Några undantag finns, varav glaset från Lauenstein kanske är det mest kända . Denna hyttas produkter av vinglas och pokaler har i många fall på fotens undersida ingraverat ett stående lejon och under detta bokstaven C, som emellertid ibland saknas. Dessa glas - det rör sig nästan uteslutande om 1700-talstillverkning - tycks alltid ha gått under beteckningen Lauenstein, men småningom har ursprungsorten glömts bort så att endast namnet levde kvar utan något samband med kunskap om tillverkningen och dess lokalisering . De räknades helt allmänt till den stora gruppen av glas från hyttor i Hessen, vilket kunde vara naturligt, då de har vissa likheter med glas härifrån, framför allt i fotens klockformade välvning. Dessutom kunde lejonet mycket väl uppfattas som Hessens heraldiska lejon. När så den tyske kulturhistorikern Robert Schmidt ett stycke in på r goo-talet gav sig till att undersöka saken närmare, befanns det att det aldrig i Hessen existerat någon glashytta med namnet Lauenstein. Han antog då att dessa glas möjligen kunde härstamma från Miinden men det visade sig svårt att förklara det heraldiska lejonet. Sedan väl problemet var ställt, kunde emellertid en annan tysk forskare ganska snart fastställa att upphovsorten till glasen i fråga varit det Lauenstein, som ligger i det gamla furstedömet Calenberg, vilket

Glas från Lauenstein. Höjd 18,5 cm. KM 56.723.

sedan 1700-talets början räknas till Hannover. Lejonet kunde då tolkas antingen som en anspelning på namnet Lauenstein (Lauen = Löven) eller som en förenkling av ett vapen tillhörande ett herrskap, som en gång rått om Lauenstein . Bokstaven C slutligen anses syfta på Calenberg .

I Kulturens årsbok 1953 sid. 108 finns Lauensteinglasen omnämnda liksom deras viktigaste karakteristika i samband med presentation av en praktpokal av Lauensteintillverk-

ning i museets samling. Denna saknar signaturen med det ingraverade lejonet, som emellertid finns på ett glas, som nyligen kommit i museets ägo. Det nyförvärvade glaset är av en enklare typ, men fabrikens särmärken återfinnes: den klockformade foten med omvikt kant, luftpärlan i det kraftiga benet och kuppans massiva nederdel och plana botten. Det värdefulla glaset har museet förvärvat från antikhandeln genom förmedling av Kristianstads museum.

N. N.

H ög anäskrus, a nskaffa t fr å n H äss le h o lmstrakt en, spräck t och laga t m e d re mso r av b jö rkn äve r. H. 20 c m . KM 56 .692.

Ett sprucket krus

Man talar i våra dagar om en »köp-och- släng-mentalitet», som gör bruksföremål till konsumtionsvaror . Med vår tids massproduktion av billiga varor är denna mentalitet helt naturlig, särskilt som situationen på arbetsmarknaden ofta gör reparationer alltför dyra i förhållande till varans inköpspris. Vi måste lägga ekonomiska synpunkter på en lagning , som för inte så många år sedan var en självklar sak. Om affektionsvärd e eller antikvärde sk a ll b e aktas, ställer sig givetvis saken anno r lunda .

Kulturen förvärvade nylig e n e tt lite t krus av Höganäs välkända tillverkning , en vanlig syltkruka . Så värst gammal torde den inte vara , kansk e bort å t 75 år. Det märkliga med kruset är, att det är sprucket och att det har blivit lagat. Lagningen är utförd med remsor av björknäver, som lindats om kruset i flera varv . Den smala remsan ligger som ett regelrätt stödförband omkring krusets övre del , ett förband som förstärkts med lim mellan de h å rt lindade näverremsorna . När man först ser kruset, fäster man sig vid det tilltalande mönster och den vackra ytverkan, som kruset kan uppvisa , och man är benägen tro, att björknävret applicerats för att göra kruset prydligare. Men långt därifrån - det är en lagning, föranledd av en stor spricka som går lodrätt nedåt från krusets rand.

Kruset är förvärvat från en gård vid gränsen till skogsbygden, mellan Hässleholm och Kristianstad . Här är björknävern ett naturligt material för en sådan lagning .

Nu kan man anställa diverse funderingar över förhållandet mellan värdet av det nedlagda lagningsarbetet och priset på ett nytt krus vid den tidpunkt, då kruset gick sönder. Men där måste man också ta i betraktande självhushållets

brist på kontanta medel även vid en r e lativt god ekonomisk ställning och dessutom den hos en människa med normalt sinne för sparsamhet naturliga motviljan mot att någonting skall förfaras i onödan. Vi kan inte utgå ifrån att den som en gång lagat kruset lagt krasst ekonomiska synpunkter på detta sitt handlande. Men vi kan kanske föreställa oss honom som tämligen belåten med sitt arbete. Kanske hansom vi - tyckte att han åstadkommit något vackert.

Ljusprofet från Ravlunda i östra Skåne. Höjd 17,2 cm. KM 56 726.

B. B.

Ljusprofet

Från Österlen har museet fått mottaga en samling husgeråd och textilier, arvegods från flera generationer bönder i Ravlunda. Bland många andra intressanta ting i denna samling finns också en så kallad ljusprofet. Den består av en svarvad och polerad ekstav, upptill försedd med en droppskål eller lju smanschett fastlödd vid en kraftig ring, även den av mässing, som omsluter stavens topp. I droppskålens mitt sitter fyra spetsiga järntenar, avsedda för att fästa en ljusbit på. Ljusprofeten användes för att man skulle kwma utnyttja de små stumpar, som blir kvar i ljushållaren sedan ljuset brunnit ner. Ljusbiten trycktes fast på »profetens» piggar och kunde sedan brinna så länge som det fanns talg kvar. På somliga ljusprofeter är droppskålen utdragen till en pip, där veken lades sedan den brunnit så långt ner att den hotade att falla omkull och släckas i den flytande talgen. Därvid kom »profeten» att fungera som en liten olje lampa och de sista dropparna av talgljuset utnyttjades. Ljusprofetens nedre del är utformad så att den passar att sättas i hållaren på en vanlig ljusstake. Genom stavens längd kom ljusbiten upp någon decimeter över hållaren och lyste så ledes lika bra, som åtminstone ett halvbränt ljus. M en en ljusprofet kunde också användas som handljusstake. När man behövde lysa sig fram vid tillfälliga besök i kammare och förrådsrum lämpade den sig väl att bära i handen.

Man kan undra öv e r den egendomliga benämningen lju sprofet . Den danska motsvarigheten ger genast besked. I D anmark heter det profitpind och ibland förekommer benämningen ljusprofit i Sverige. Denna ordalydelse är sannolikt också den ursprungliga. Profit i betydelsen nytta, utnyttjand e är ju ett naturligt nanm på en anordning avsedd att ut-

nyttja ljuset helt och hållet. Vår ljusprofet härrör från bondemiljö och det är en vanlig företeelse i synnerhet i allmogekulturen att benämningar med främmande klang förändras i riktning mot en anpassning till det välkända . Bibelns profeter var i äldre tid synnerligen bekanta storheter för var man och vad är då naturligare än att det främmande ordet profit enkelt nog blev till profet, i all synnerhet som det gällde. ett föremål som hör samman med bruket av ljusen, som då, likaväl som nu, hade en stark anknytning till de kyrkliga högtiderna.

I vårt land förefaller ljusprofeten mest ha förekommit i de sydliga landskapen och när den påträffas i övriga delar av landet kallas den vanligtvis ljusknekt. I Danmark, där detta ljusredskap varit vanligare än hos oss, har det ofta förekommit som friare- eller trolovningsgåva varvid det fått en speciellt omsorgsfull och dekorativ utformning. Museets nyförvärvade ljusprofet är också i jämförelse med de anspråkslösa exemplar, som för övrigt finns i samlingarna, påfallande prydlig och välgjord. Kanske har den kommit ursprungligen från Bornholm, som »profetens» forna ägare haft livliga kontakter med genom släktförbindelser.

N N.

Exercisgevär

I samband med nedläggelsen av Folkskoleseminariet i Lund detta år överlämnades till Kulturen 25 exercisgevär. Det är svenska armegevär av 1815/45 års förändringsmodell, här avbildade i tre exemplar. Sedan de slopats ur armens utrustning, troligtvis efter införandet av remingtongeväret av 1867 års modell, har de överförts till seminariet, där de sedan begagnats vid elevernas vapenövningar . Förutom sådana avlagda armegevär förekom vid våra skolor speciella exercisgevär av trä . Museet har i år fått som gåva även ett par dylika trägevär, som härrör från Staffanstorps folkskola. De är målade med brun kolv, grå pipa och gula beslag för att så mycket som möjligt likna ett riktigt gevär . Avtryckare saknas men bygeln finns, ·en böjd järnplåt som spikats fast på kolven.

På 1860-talet blomstrade skarpskytterörelsen upp i vårt land som ett utslag av tidens uppfattning om folkbeväpningen som ett lands försvarsmedel. Marken var väl beredd, de föregående decennierna hade frambringat rörelser, som aktualiserat folkbeväpningstanken: dels å ena sidan skandinavismen i dess politiska fattning, dels å den andra gymnastiken, som nu fått en viss utbredning vid läroverken.

Viktor Rydberg formulerade 1859 i en liten skrift »Huru kan Sverige bevara sin självständighet» de tankegångar, som höll på att växa fram. Genom att i folkskolan införa inte bara gymnastik utan även vapenövningar skulle goda resultat kunna nås: »ungdomens harmoniska utbildning i kroppsligt avseende, en sedlig väckelse till svenskmannakraft och dygd, ett betryggat nationalförsvar samt, i förening härmed, småningom inträdande förminskning i utgifterna för armen». 1863 tillkom så en förordning om militärövningar i skolorna,

Svenska arrneg evä r av 1815 / 45 års förändringsmod e ll fr å n Folksk o leseminariet i Lund . KM 56.479.

Exercisgevär av trä från Staffanstorp s folkskola. KM 56.799

där det beträffande folkskolan rekommenderas: »för gossar marschövningar och enklare infanterirörelser, vartill för de äldre komma exerecis och de första grunderna i bajonettfäktning med trägevär». Vid läroverken bedrevs dessutom skarpskjutning. Efter hand anskaffades vid flera skolor hela uniformer eller åtminstone mössor eller vapenrockar, i åtskilliga fall på bekostnad av Föreningen för befrämjande av skolungdomens vapenövningar, som bildats 1875 . Uniformeringen ansågs synnerligen värdefull då den ökade truppens militäriska uppsyn och stärkte krigarandan och den fosterländska känslan.

Militärövningarna vid våra skolor blev emellertid redan från början föremål för diskussion och det dröjde inte länge förrän röster höjdes för dess avskaffande. Vid 1800-talets slut blev frågan särskilt brännande då Härnösands domkapitel i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att vapenövningarna skulle avföras ur skolornas läsordning. Situationen sammanfattades av idrottsgeneralen Victor Balck i ett litet häfte, utgivet av den ovan nämnda föreningen, där han själv fungerade som sekreterare och försvarsministern general Axel Rappe var ordförande . Det framgår här att man vid flertalet tillfrågade läroverk .önskade få vapenövningarna avskaffade, men dock bibehålla skarpskjutningen. Ännu i två decennier bestod denna speciella form av kroppsövningar vid våra skolor. För nutidens sätt att se framstår dessa vapenövningar kanske närmast som ett kuriosum, men det kan inte bortses från att de utgjort en viktig utvecklingsfas av gymnastiken och dessutom framstår som ett intressant tidsfenomen.

KM 56

Flaskmodell med haspel

Ravlunda i östra Skåne. Höjd 16,5 cm.

.743

Intresset för miniatyrmodeller av olika slag är synnerligen utbrett i både tid och rum . Även om det ofta är mycket svårt eller rent av omöjligt att fastställa i vad syfte en gammal modell kommit till, kan man dock urskilja en mängd variationer från demonstrationsmodeller av maskiner till rena prydnadsföremål eller votivgåvor . Ser man till vad som finns bevarat i museer och samlingar av europeiska modellföremål kan man helt allmänt konstatera, utan att här gå in på den kvistiga frågan om upphov och funktion, att de vanligaste typerna utgöres av fartyg och textilredskap. Bland de sistnämnda är det framför allt de, som har någon karaktär av maskin, som blivit föremål för modellbyggares omsorger . Sålunda finner man vävstolar, spinnrockar och hasplar från många olika tidsepoker och länder, utförda i de mest skiftande material: silver, elfenben, glas, trä, m.m. Kulturen äger en rad utmärkta prov på dylika modeller och det vore frestande att taga upp hela denna genre till ett samlat studium. I höst fick museet ett fint tillskott i dessa samlingar, en modell av en haspel, monterad i flaska. Flaskmodeller av textilredskap påträffas ganska ofta, dock inte tillnärmelsevis i sådan utsträckning som fartyg. Flaskmodellen har en kvalitet utöver andra modellers, den vädjar till åskådarens fantasi, man kan inte undgå att fundera över hur det kan ha gått till att få föremålet in i flaskan. Dessutom utgör ju denna ett utmärkt skyddshölje för den ofta bräckliga modellen.

Kulturens nyförvärvade flaskmodell kommer från ett gammalt hem i Ravlunda på Österlen, där den gått i arv i flera generationer. Var den ursprungligen tillverkats och hur den hamnat i Ravlunda är nu omöjligt att fastställa.

Man vågar nog r äkna med att d en tillkommit någonstans där i trakten, i varje fall finns det ingenting som talar mot ett sådant antagande . Av flaskans skapnad att döma måste modellen härröra från 1700-talet; likaså tyder flaskproppen med sin regel av trä på en sådan datering . Låt oss slutligen betrakta själva modellen, haspeln . På en fot av korsad e brädor på fyra korta ben res er sig fem ståndare, en från »korsmitten» och en från mitten av varje »korsarm». Den mittersta bär upp en horisontal haspel, de fyra andra var sin horisontal upptill och var sin vertikal haspel mitt på halva höjden. De fyra vertikala hasplarna har var sin handvev . På samtliga hasplar ligger uppvirat några varv silkegarn, tillsammans hopknutna så att de bildar en sammanhängande räcka. Ställningen och den översta haspeln är målade med guldbrons, hasplarna och de små benen svarta. Möjligen är detta en avbildning av någon sorts sinnrik haspelmaskin, men i så fall måste modellbyggaren ha missuppfattat denna eller haft så dåligt minne av den, att han inte lyckats åter ge den fullt riktigt . Troligare är att modellbyggaren velat bravera genom att bygga en modell med nio små hasplar i en sinnrik ställnin g - det vanliga redskapet bestå end e av en haspel med handvev i en ställning är en ganska vanlig typ av flaskmodell. Men man kan nog saklöst lämna sådana sp ekulationer åt sidan, det är knappast som textilredskap en modell som denna i första hand bör betraktas. Den har tillkommit för att vara en lustig och fantasiväckande prydnadssak och utgjort en roande sysselsättning för tillverkaren. Som sådan har den utmärkt väl fyllt en uppgift oavsett sin tekniska meningslöshet och som sådan har den fortfarande sitt intresse.

N. N

Den Forsbergska gården

Hösten 1961 kw1de Kulturen utvidga sitt område genom förvärvet av två tomter vid Tomegapsgatan, dels den s.k. Callmerska tomten och dels den tomt därintill, som tillhört Stiftelsen Nellys och H. 0. Forsbergs minne. Att området och byggnaderna har anknytning till lundensisk lokal- och personhistoria framgår av det följande.

I äldre tider had e denna tomt nr 31 B 2 i den s.k. juridiska nummerbet eckning en som infördes å r 1758 . Nr l börjar i nuvarande kvarteret Paradis och fortsätter Bredgatan n e d och in i Paradisgatan t.o .m. nr 21. Där e ft er börjad e beteckning en i kvart e r et Thomander vid studenthemm et överst vid Sandgatan och fortsatte n e d till Fickska hörnet med nr 24 . Därefter betecknades kvarteret Föreningen med 4 nummer t.o .m. nr 28. östra hälften av kvart er et Thomander fick nr 29 och 30. D et senare som gick ut i en spets omfattade även Trekanten. Nu hoppar numreringen över Tomegapsgatan till kvarteret Kulturen. Det blev med tiden allt flera tomtindelningar, som föranledde införande dessutom av litera A, B, C, osv. Så kan en tomt, som ursprungligen betecknad es som nr 31, få bokstaven A. När tomt en avsöndrade sin västra hälft fick denna nr B och när den delades i trenne delar tillkom 31 B l (sed er m era ägd av stadskassör M. Sve nsson) och 31 B 2 (sedermera ägd av byggmästare H. 0. Forsb e rg). Slutligen har vi 31 B 3 1 fröken Hulda Callm ers b ekanta vänliga hus, där generationer av stud enter haft ett trivsamt och kultiverat matställe. 1

Kvarteret Kulturen fick sålunda efter år 1891 nio hela nummer varav Kulturhistoriska föreningen nu ä ger de två sistnämnda vid Tom eg apsgatan. Därtill vid S:t Annegatan , 34 B Intendentsbostaden, 34 C Rustmästarens gård, 35 A Locus Peccatorum, 35 B Lindforsska gå rden , 35 C är huvudegendomen med H e rrehuset och alla de hus som G. J :son Karlin lät uppföra här . I senare tid ha förvärvats nr 36 A och Weibulls stora gå rd nr 36 B.

Tomten nr 31 B 2 bebyggdes av timmergesällen Måns Håkansson Holmkvist år 1875, men såldes något år senare till domkyrkoringaren Anders Persson som därefter överlät den

1. Parti av Tomegapsgatan I centrum Callmerska hus et och om e delbart bo r tom d e n Forsb e rgsk a g å rd en.

på byggmästaren Hans Olsson Forsberg. Han föddes i St . Uppåkra år 1851, lärde murareyrket i Malmö hos danske byggmästaren Mortensen. Hans Olsson anto g som murargesäll namnet Forsberg och kom år 1875 till Lund och gifte sig här med Petronella Persdotter från Lomma. I äktenskapet föddes sönerna Gotthard Ferdinand år 1877 och Otto Anton år 1880. Den senare dog tidigt, år 1884. Gotthard växte upp men angreps som ung av den i många familjer smygande tuberkulosen, här i form av »höftsjuka». Fastän invalidiserad lyckades han dock avlägga studentexamen och påbörjade medicinska studier, men när en förut bräcklig konstitution angreps av sockersjuka var intet motstånd möjligt. 2 Han avled år 1913 (bild 3 . ).

Forsberg hade redan tidigt, som kunnig i sitt yrke och gemytlig i sitt sätt, förvärvat många kunder som visste att man av honom kunde få sina planer utförda på ett gott sätt. Han blev vid 1880-talets början kompanjon med Martin Norström från Kalmar och härmed inleddes en period av stor utvidgning inom rörelsen (bild 4 .). Bland byggnader som firman uppförde märktes »Hörnan» vid Bantorget-Bangatan år 1886. Det var länge ett av stadens största och prydligaste hus. 3 Därefter byggdes Holmbergs fastighet upptill vid Bantorget, Armaturfabriken, Sockerraffinaderiet »Öresund» , K.F.U . M ., Svenska Handelsbanken , Allhelgonaskolan 1891, Telegrafverket, Klostergatan 13 och Grand Hotel 1898 och Lunds bryggeri 1903.

Sin egen fastighet (bild 1.) försåg Forsberg efter köpet med en fasad i puts med kvader och fönsterlister. Dessa

2 G å rdsinteri ör Dr äng en Per Nilsson matar duvorna Nya längan till vän st er .

3 . P arti av tr äd gård e n . H . 0. F orsb e r g m ed so n e n G o tthard. Stenb erg e t syn s till vän st e r i fond en

senare ha en detalj som återfinnes på Universitetshusets (1882) fönsteromfattningar. Sådana motiv höra till den nygrekiska klassicism som fick sina avläggare i Konviktorium, f .d . enskilda studenthemmet vid Bytaregatan 20 och Melins minne vid Magle Lilla Kyrkogata 3 .

Vid Forsbergs övertag ande av gården revs den gamla fristående längan som hade inrymt snickareverkstad för Olin och Risberg. Anders Persson, den förre ägaren flyttade till ett rum i östra flygelbyggnaden . Här inreddes även en lokal till duvodlingen, varom mera senare . 3

I gatuhuset bodde nu den Forsbergska familjen med finrum åt gatan, gårdsrum och mycket litet kök med smalt fönster och dörr till gården (bild 2 .).

Finrummet begagnades endast vid bjudningar. Här stod pianot i svart polityr och med vackra ljushållare i brons. Det var av lundafabrikören David Hanssons märke. Namnet stod med inlagda bronsbokstäver under nothållaren. Vid bjudning kunde det hända att det önskades musik. Var någon manlig, musikaliskt bildad herre närvarande ktmde man få . höra den då så populära »Napoleons marsch över Alperna» eller en kvinnlig autodidakt låta känsloflödet i »En jungfrus bön» avtona i pianissimo.

Som förut nämnts var Anders Persson domkyrkoringare . Han var även vedsågare . Dessa nyttiga människor bildade lag där två man sågade, en klyvde kubbarna , och en man bar

4. Byggmästarna Martin

Norström t.v. och H. 0

Forsberg t .h . Fotografi från omkr. 1890 .

in korgarna med den huggna veden eller lavade den i stack. Domkyrkoringarna utgjorde också ett lag om åtta man som möttes vardagar vid norra tornet före kl. 12 eller om det anmälts »hög» ringning kl. 11 f.m. Fyra man ringde storklockan, två behövdes för att svänga mellanklockan och en man kunde sköta klockan vid det tredje galleriet. Härtill kom ringningen av Knutsklockan vid södra tornets nedre galleri. En liten klocka hängde över tornväktarnas rum i övre galleriet. Väktarna markerade om dagen alla timmar och kvarter med hammarslag å denna klocka, »Kinkan».

Anders Persson var en stor och kraftig karl, men en gång fick han en »sinkadus» i huvudet med storklockans svängande kant som vållade bärandet av bandage en längre tid.

På 1880-talet bodde i gatuhusets större våning godsägaren och kommendören G. E. Hylten-Cavallius . Efter mångårig militärtjänst i utlandet hade denne återvänt till Blädinge i den småländska hembygden. Då barnen skulle studera flyttade familjen till Lund. Den bostad han valde här vid Tomegap i den Forsbergska gården var belägen nära Botaniska Trädgården. Detta val kan möjligen förklaras av hans botaniska intresse .•

På vinden i gatuhuset fanns två studentrum. Här bodde fil. stud. Nils Bure och hans broder Per. Båda blevo läroverkslärare . Hyran var på den tiden 3 o kr . i terminen. Härtill måste nog läggas utgift för ved och passning.

Studenterna som bodde i »Mecka», »Medina» och i de andra gårdarna i Tomegap blevo passade av »Kjersti med bulan i pannan», Arga Johanna och Pernilla.

Efter Anders Persson blev lexikograf en Nils Palmlöf och hans moder Pella hyresgäster i den lilla lägenheten. Palmlöf gick med lornjett. Han hade stort anseende som medlem i Svenska Akademiens ordboksredaktion . Ingen kunde som han pressa ett ord, en stavelse till dess yttersta betydelse. Men hur hans moders namn Pella kommit att upptagas i Falstaff Fakirs verk »Vitterleb kan endast förklaras så att Pella var granne vägg i vägg med Axel Wallengren, som hört hennes namn ropas inne i Forsbergs gård."

5 Detalj av gruppfoto. Lunds Poliskår omkr . 1895 . I främre rad en konstapel And e rs Andersson. Till h öge r en öve rk ons tapel.

Forsberg hade en hobby eller en »vurm», som det hette på den tiden. Det var duvavel, särskilt av krävduvor, varav ett ståtligt par importerades från England. 0 Till kammaren ledde en högt belägen· ingång med plattform in till de olika i flera våningar belägna burarna med spjälor framtill och öppningar från passagerna . Då även min fader hade duvor av samma engelska ras, hade jag lärt mig giva akt på duvornas läten och beteende . En dork bugar sig för honan och låter höra sitt kurrande läte. »Makk ma o ra.» Han tar ett skutt. Stjärten sopar marken . Lätet upprepas. Han pumpar in allt mera luft i krävan som pressar huvudet bakåt. Han gör hastiga steg och bugar sig framför honan. Detta upprepas flera gånger, men plötsligt kunde det bli avbrott. Nu höres ett nytt läte »Urrr, urrr». Dorken släpper i hast ut luften ur krävan. Alla störta mot ingången. En modig dork läg ger huvudet på sned och stirrar med ett öga upp i luften. På raka vingar seglar där uppe en falk eller duvhök spejande efter rov. Faran är över. Honan låter höra sitt sakta kurrande »ooe, ooe, ooe». Därmed manar hon dorken att

göra sin plikt att »dra te ridde», nämligen att uppsöka björkris av lämpliga längder för redens byggande . Den kände studentsångaren Knut Kempff hjälpte Forsberg i många år att hålla rasen ren. Här förvärvades priser vid duvutställningar . Det var en ståtlig syn att se hela den i solen skimrande, silvergrått befjädrade flocken komma svängande in över gården med klappande vingslag (bild 2.) .

Forsbergs efterträdare i den gamla bostaden i gatuhuset blev poliskonstapel Anders Andersson. Han hade en imponerande figur och kårens bredaste bröstmått mellan uniformsknapparna (bild 5.). Han var en trygg skånsk typ i hållning , gång och åthävor. Eftersom han gått sitt »pass» när »sångargruffet vid Olins hörna » inträffade blev Andersson inkallad som vittne. Det var den 19 febr. 1896. Rättegången hölls på universitetet och Rector Magnificus August Quennerstedt skulle vara domare.

Det var en offentlig rättegång, där allmänheten hade tillträde. Min far Carl Erlandsson hade lyckats komma innanför dörrarna. Han hade en fen omen al förmåga att komma ihåg och har för mig berättat följand e: »På rektors fråga till Andersson om hur studenterna b e tedd e sig svarade denne så här: 'Jo, di hoppa o di stejta, di skr å la o di skreg 1' Rektor försökte nu få Andersson till att precisera sin uppfattning till att passa i ett akademiskt protokoll . Han sade därför till Andersson: 'Man skulle då kunna säga att de voro glada.'

Andersson sken upp. 'Ja, de kan man säja, di var livadef Som bekant frikändes samtliga anklagade . Andersson blev inom kort befordrad till överkonstapel.» 7

Trädgården till fastigheten ligger mer än en meter lägre än gårdsplanen, där man måste ha fall ut till Tomegapsgatan för regn- och spillvatten. Kloaker funnos inte. I trädgården växte gamla goda fruktträd, som gråpäron och Reine Claude-plommon . Här fanns även ett stenberg med s .k. naturstenar som voro veckade och underligt formade. • Dit samlades också vid grundgrävningar i staden funna huggna och profilerade block och segment av valvribbor från domkyrkans nedrivna kapell m.m. (bild 3.) . En i cement gjord

6. Gårdsint e riör m e d ga thu se t i fonde n Vykort eft e r bly ertst eckning, utgivet till förm å n fö r Forsb e rgs k a sti ft e lsen.

avgjutning efter Dalby kyrkas dopfunt finnes också på nedgången och en jättemortel i kalksten från ombyggnaden av apoteket Svanen står på gården.

I början av sekl e t utvidgades trädgården åt söder och väster genom inköp från Adelgatan g . Så utvidgade även direktören Collin den Svenssonska trädgård en där den gamla

paviljongen från Fakirens dagar flyttades ned till baksidan av Weibullska fastigheten.

Efter denna excursion i trädgårdarna få vi nu i gårdens byggnadshistoria återvända till den nya länga som Forsberg byggde år 1887 (bild 2.). Här inredde han en större våning med ingång genom en glasveranda till salong och matrum samt kök, därtill sovrum å vindsvåningen. En mindre lägenhet hyrdes av dekorationsmålaren Per Bååth, som var anställd hos Svante Thulin vid dennes stora verksamhet i södra Sverige, Stockholm och Uppsala. Bååth var ledare för utförandet av dekoreringen i domkyrkan åren 1880-1893 .°

I källaren under Forsbergs salong var 0 . Tulldahls Chirurgiska instrumentverkstad. Den drevs med tillhjälp av en gesäll och en lärling. Mäster själv var en skicklig, jovialisk man, fast nersmord i hög grad . Den nödiga kraften till svarvar och borr tog man från ett stort roterande svänghjul som drevs med handkraft. Här slipades massor av skridskor samt saxar och dissektionsbestick för de medicinare som gingo på »Asis» vid Sandgatan (nu Teol. institutionen). Rakknivar slipades så fina att de kunde bestå provet att avskära ett fritt nedhängande hårstrå.

Gavelrummet mot söder i den nya byggnadens vindsvåning hade en härlig utsikt trädgårdarna sommartiden när syrenerna blommade, röda, vita och lila. Här inflyttade medicine studerande Andreas Bruzelius av Kristianstad nation, född i Österslöv och tillhörande den kända präst- och lärdomssläkten. Efter grundliga studier avlade han sin med . kand. 1 0 och återvände till residensstaden, blev där r egementsläkare vid Vendes Artilleriregemente och senare fältläkare. Här har han verkat i en lysande bana, grundlagd vid studierna redan före seklets början i kvarteret Kulturen i Lund.

Ar 1905 blev den nya flygeln beklädd med Skromberga gulbruna fasadsten och prydd med band och konstmurning av grön och brun tegel, som då började bli modern. Träverandan ersattes med en utbyggnad i sten för entre till salongen som fick ljusgröna sidentapeter. Matrummet fick

dörrar och panel i den tidens finaste ekmåh1ing. Entrens tak och väggar dekorerades i den nya Ju gen dstilen av en tillresande specialist . Fönstren blevo utförda i Tiffany glasmosaik .

Efter Gotthard Forsbergs bortgång blev umgän ges livet inskränkt, även byggnadsrörelsen blev mindre omfattande. Då och då kommo väl de gamla duvintresserade vännerna doktor Herman Wallengren och Knut Kempff på besök. Så kommo också hovjuvelerare Anders Nilsson och barnavårdsinspektör Lars Angberg, för att »dra en spader». "

Forsbergs insikter i praktiska ting blevo även tagna i anspråk för stadens styrelser. Han var medlem av kyrkorådet och stadsfullmäktige. Som ledamot av fattigvårdsstyrelsen förvärvade han sig ett socialt intresse . Detta visade sig senare i testamentet av gården »Nelly och H 0. Forsbergs stiftelse» (bild 6.). Dess späd barnshem invigdes i gårdens nya flygel efter vissa förändringar. Det överlämnades genom disponent J. A. S. Timberg till stadsfullmäktiges ordförande apotekaren Fredrik Montelin den 25 okt. 1931.

Efter att under 30 år ha utövat sin välsignelsebrin gan de verksamhet i Forsbergska gården överflyttades barnavårdsbyrån och stiftelsen år 196! till nya centrala lokaler i Knutsgården.

HANS ERLANDSSON

1 D e nu beskrivna gamla tomtnumren äro åsa tta nya numm er å kvart ers kartan av år 193 r.

nr g = 31 B 3 mät er 914,3 kvm Callmer

nr ro = 31 B 2 1 136,5 » Forsberg

nr 23 = 36 B 839,4 » W ei bull

nr 24 = stora mus ei tomt en 11 092,2 kvm . Summa 13 982,4 kvm. tillsammans m ed arealen i kvart ere t T eg n er över tv å h ekt a r

2 Bantings Insulinpr eparat bl ev först känt år 1922

3 När grunden grävd es till byggnade n gjor d e man ett stort fynd. D et var e n »t e n» oarbetat guld om 450 gram. D etta inlö st es till sitt värde av de båda kompanjon erna, som lät göra ringar och berlocker härav.

4 Enligt uppgift i en släktkalender stiftade Hylt e n-Cavallius en internation ell växtbytesförening »Linnea» och donerade sitt h erbarium till Botaniska Mu see t . I övrigt se Sv. Uppslagsbok XIII sp. 557 I suppl.

5 Se Falstaff Fakirs nVitt e rl eb s. 17.

6 Dorken finnes bevarad i upp st op pat skick. D en mäter 42 cm fr å n stjärt till näbb.

7 Se Bert M ö ll e r, »Lundensisk studentsång under e tt sekel», s. 214217.

8 Till detta stenberg, nu n äs tan nedsjunket i jord en, borde vid en kommand e restaurering n åg ra i staden befintliga nHattstenarn insamlas och uppställas till ett Strindbergsmonument. Ett röse Det var som bekant ett alldeles särskilt intresse som drev Strindberg att i sällskap m ed vännen Sven Bengtsson gå ut i staden och söka efter sådana stenar. Han bodde som granne i Sv enssonska gården, Tomegap 22 upp till Forsbergs åren 1897-98.

9 Bååth har meddelat mig att målningarna ej utfördes genom schablonering utan efter punsade konturer genom Thulins teckningar av ornament och figurer. Färgerna voro tillsatta med vax . Guldet var bästa dukatguld. På grund av den yttre takbeklädnadens bristfällighet samlade sig vatten ovanpå i valvens svicklar och å kapporna. Detta vatten genomträngde puts e n och spände slutligen bort parti er av målningarna.

lo Medicinska fakulteten hade på den tiden lärare som Carl Jacob Ask, Maximilian Odenius, Johan Lang, Seve d Ribbing, Kolmodin Löwegren, Magnus Blix, Hans Bendz och Carl Magnus Fiirst.

r r Mera enskilt berättade Angberg skildringar från sitt verksamhetsområde och erfa renheter om hur man med ett lugnt och sakligt uppträdand e kunde lösa invecklade fall. Under iakttagande av full anonymitet h ä rvid kund e d et likväl bliva i hög grad mänskliga dokument . D essa ofta rörand e berättelser lade Forsberg på minnet. Fru Nelly Forsberg avled år 1927 i juli månad och maken själv gick bort i nov ember samma år.

12 Fost e rsone n Hilding Norström (f. 1884) had e genom Forsberg fått en god plats på sockerraffinaderiet »Öresund» hos direktör JensenCarlen där han börjat som ritar e , senare fick han chefsplatser i Schweiz, Sydamerika och Spanien. Besöken vid ferieresor till det gamla hemmet med h ela familjen blevo ljuspunkter under flera år på Forsb ergs äldre dagar.

Hilding Norströms son Gösta blev i sin ordning sänd till Lund för studier . Han är nu i Madrid som Atlas-Copcos svenska r epr esentant. Härtill särskilt ägnad, då han p erfekt lärt sig spanska språket sedan sin tidiga ungdom i Chile och Zaragoza.

NÅGOT OM UNDERKLÄDERNAS HISTORIA

På 1890-talet utkämpades en strid av mera ovanligt slag. De båda armeerna flockades omkring var sitt baner. På det ena läste man ylle, på det andra bomull. Härförarna bar namnen Jceger och Lahmann. Striden gällde underkläderna, vad som var nyttigast att bära närmast kroppen - ylle eller bomull, jreger- eller lahmanndräkter . Striden avspeglade sig i den samtida pressen. J reger ansåg att ylledräkten skulle sluta sig helt till kroppen; ju mindre luft som rörde sig mellan kläderna och kroppen desto bättre. Lahmann å sin sida hävdade att kläderna måste lämna fri passage. Jreger framförde att hans yllekläder hindrade ogynnsamma själsaffekter såsom vrede, olust, modstulenhet och istället gav arbetskraft och levnadsmod. Av egen erfarenhet, sade Lahmann, vet jag att reformbomull verkar mycket lugnande på nervsystemet och i hög grad härdar mot sinnesrörelser.

De båda sista argumenten kanske förvånar oss. Vi är inte vana att lägga sådana synpunkter på underkläderna. I allmänhet tänker vi oss dem såsom ett fysiskt skydd och inte att de skulle ha någon betydelse för vår sinnesbeskaffenhet. En hastig blick på underklädernas historia skall visa oss, att de spelat en mycket stor psykologisk roll.

Som naturligt är finns ytterst litet bevarat av kläder från äldre tid. Detta gäller icke endast den verkliga forntiden utan även skeden, som ligger oss så nära som 1500- och 1600-talen. Endast lyckliga omständigheter hart.ex. genom mossfynd och fynd av begravningar i ekkistor, där garvsyror verkat konserverande, räddat ett fåtal kläder från bronsåldern och förhistorisk tid. Denna brist uppväges av ett mot medeltiden och därefter ökande material av bilder och litte-

1. Mann e n bär e tt lå ngt höftkläd e, som är tillskur e t så att dess b å da övre ändar fr å n ryggen dragits runt midjan och knutits framtill för att fr å n knut e n hänga n e d m e llan benen i e tt dr a p era t fall. Från e tt tyskt manuskript 1080-u50.

rära notiser. För Nordens del spelar här den omfattande saga- och historieskrivningen under medeltidens äldre skeden en stor roll genom sin ofta sakrika skildring av huru människor var klädda . I den realistiska framställningen finner vi också uppgifter om underkläder.

I den fornnordiska litteraturen omtalas sålunda fyra klädesplagg, som kommit att bli, eller då redan var underkläder, serkr (särk), skyrta (skjorta), kyrtill (kjortel) och brok (byxa) .

Av de tre förstnärrmda är särken den äldsta. Med särk synes man till en början ha avsett klädebonad överhuvud taget. Den bars utan underkläder av både män och kvinnor, . var ärmlös och hölls, efter vad man kan döma, upp medelst band över axlarna.

Men omväxlande med särk använder man även ordet skjorta, vilket ursprungligen betyder något 'kort' eller 'avskuret'. Meningen kan vara att skjortan var kortare än särken, eller kanske att det var fråga om en kortare, avskuren särk. Om så var förhållandet på kontinenten synes det likväl icke passa in i Norden . Skjortan var till sin typ ett helt annat plagg, försett med ärmar och sidoslitsar. Ärmarna anger att skjortan till skillnad från särken hade en överdel, varuti ärmarna kunde fästas eller varav de utgjorde en del. Den beskrives också ofta såsom tvådelad, varvid överdelen

kallades opplöt och kunde vara gjord av ett finare material än nederdelen . Så var förhållandet i den folkliga dräkten långt in i våra dagar . Även kjortel har betydelsen kort. Plagget var äldst konstruerat som särken med band eller hängslen över axlarna och kom länge även det att beteckna klädebonad eller dräkt.

Ordet dräkt hänger f.ö. samman med draga och anger sålunda ett slutet klädesplagg, som man måste draga på sig. Vid medeltidens början och dessförinnan var kjorteln ett långt överplagg åthållet om livet av en gördel. Det användes av både män och kvinnor samt bars aldrig närmast kroppen . Kjorteln kunde vara gjord i ett eller två stycken. Den tudelade kjorteln, som var försedd med en ovan- och en nederdel, blev efterhand utmärkande för den kvinnliga dräkten medan männen höll sig till kjorteln i ett helt stycke. Ovandel e n kunde vara helt fri från nederdelen så som man ser det på de danska bronsåldersdräkterna. -I fornnordisk tid förekommer även ett självständigt livstycke kallat smokkr, ordet bevarat i engelskan, där smock i nutiden betyder kvinnoskjorta, linne .

2. Samma s lags höftkl ä d e so m p å bild 1. Frå n e tt tyskt manuskript, omk r. II50 .

3. Av d e tröskand e männ e n har d e n t .v. gördlat upp sin kjort e l så att man se r byxorna . Des s a är n edstoppade i ho sorna, vilka bundits upp vid görd e ln. Mann e n t.h bär endast byxor, var s lå ng a snibbar äv enl ed es m ed band h ä ktats upp vid görd e ln. Fr å n e tt franskt manu skript, 1200-tal et .

4. Noak ligg er i bara skjortan sedan sönerna dragit av honom kjorteln . Från e n valvmålning av Albert målare i Härk eberga kyrka, 1400- tal e t.

Som redan nämnts upprätthöll man till en början icke skillnaden mellan särk och skjorta. Då det i Laxdalasagan, som skrevs omkring 1200, säges att det var skiljsmässoorsak om en man bar en skjorta som inte täckte bröstvårtorna, avser man i själva verket den ärmlösa särken med axelband . Med särk kom man emellertid snart att mena ett kvinnligt plagg och med skjorta ett manligt. Särk betecknade könet och fick efterhand en förklenande innebörd . Man talade t.ex. om en särk-karl och menade därmed en toffelhjälte, och om särk-adel i betydelsen adelskap på kvinnosidan. Särk, som möjligen härstammar från ett latinskt ord för siden och sålunda syftar på materialet, ersattes i nusvenskan med linne eller lintyg, även det en materialbenämning

Under fornnordisk tid tillverkades den manliga särken alltid av ylle medan den kvinnliga oftast var av linne eller hampa. I samband med att kjorteln blev ett ytterplagg, och då företrädesvis av ylle, kom skjortan och särken definitivt

att inträda i sin roll såsom underkläder av linn e . D essa linnekläder användes dessutom inomhus som dagdräkt - man tog av sig i skjortärmarna - och som nattdräkt. För kvinnorna blev lirmesärken också en dräkt nyttjad vid arbeten utomhus under den varma årstiden. I detta avseende bevarades den in i nutiden i den skånska höstasärken. För äldre tider framstår gränsen mellan under- och överkläder mycket flytande . Det bör anmärkas att det dröjde länge innan nattdräkten slog igenom hos gemene man, som sov naken.

Beträffande kjorteln kan antecknas en uppgift från 1100talet att kvinnorna på kontinenten använde både över- och underkjol. Från nordiskt område omtalar en norsk källa (1320) en underkjol fodrad med gråverk. Kjolen som underplagg var på marsch.

Det för alla germanska språk geme nsamma ordet för byxa var brokr, vilket motsvarade d en gördel m e d skört so m bars för att dölja blygd e n. D e tta ländskört blev småningom tvådelat efter benen och ord e t uppträder därefter i pluralform, brökr, liksom det nusvenska byxor. Byxorna doldes av skjortan och kjolen och var sålunda ett underplagg . (Jag har ofta använt ordet plagg, vilket särskilt väl passar in på de äldsta byxorna, ty dess ursprungliga betydelse är 'trasa, lapp' eller något som 'dinglar och slår'.) När nordbon be-

5. Mann en, so m håll er p å att ta av sig kj o rt e ln, visar sin korta skjorta m ed halvl å n ga är mar och s in a i h osorna n eds topp ade b yxor. Fr å n e tt e n ge lskt manuskript, 1303- 1314 .

6. D å kjort e ln und e r 1400-tal e t övergick till e n kort livklädnad, bl ev byxorna korta och tr å nga för att icke synas. En av rövarna för es bakbund e n och avklädd till kors et. Från e n kor sfäs t e ls esce n m å lad i Visking e kyrka, Danmark, 1400-tal e ts slut .

hövde röra sig fritt såsom vid arbete, på resor eller i kamp, stoppade han in skjortan och kjorteln under byxans gördel. Han omgjordade sig. Man förstår då meningen med Elisas maning till sitt sändebud att »b eg jorda» sina länder (2:dra Konungaboken 4: 29), dvs . att ordna sin dräkt för resan .

Vid sidan av en kort knäbyxa, som täckte länden och överdelen av låret samt därefter försattes nedåt av hosan, förekom även långbyxor av läd e r och lin . Linbyxorna brukades företrädesvis som nattbyx or och som underbyxor om vintern, men kunde också tjäna som sommarbyxor utomhus . I Havardarsagan säges det om en man, att han alltid vid frost eller köld tog på sig mer än ett par byxor och stoppade skjortan in under gördeln. I byxornas överkant fanns fastsydda hällar, varigenom gördeln eller listen träddes . Denna kunde vara av läder och försedd med spänne. På fornsvenska kallades den då brokabälte.

Beklädnaden av lårets nedre del och benets fortsättning uti foten skedde medelst hosorna, oftast gjorda av tyg, fris, men även av skinn, särskilt för ryttaren. Tyghosan var merendels ett fyrkantigt tygstycke som sveptes om benen och

hölls uppe av band fästa i byxan. Kring hosan virades band för att få d e n att sitta åt om benet. Att enbart vira benen med band, utan hosor, var ett ålderdomligt bruk vid medeltidens början och användes bara av fattigt folk. Dessa vickelband kunde vara dyrbara och gavs som present, såsom de band av silke Olav den Helige fick av den svenska konungadottern Ingegerd. Man erinras om det långt in i senare tid kvarlevande bruket att ge vackra strumpeband till damerna och broderade hängslen till herrarna. Redan på 1000talet hade hosan strumpform, dvs . bestod av skaft och fot. Detta bevisas på ett lustigt sätt av att man förvarade pengar i skinnhosor - dessa skulle ju ha ramlat ut om icke hosan varit sluten. Andra slag av hosor slutade vanligen vid ankeln och foten omvirades med fotlappar innan den träddes i skon.

7. M e llan h oso rna oc h d e n k o rta livkl ä dnad e n tittar b yxo rna fram D e s kull e s nart visa sig så som blott e n t e stik e lpung. H o sorna fä st es m e d band ge n o m h å l i livklädnad e n s n ed e rk a nt. Frå n e n flor e ntin sk t e ckning , 1400-tal e t .

Kvinnornas benb e klädnad kallades sockor och synes ha varit ett slags långstrumpor eller damasker, fästa under knät med sockaband. Med damasker menar man ett benskydd, som icke omfattar foten. Ordet kommer från spanskan, guadamaci, och är namnet på ett slags berett skinn som kom från staden Gadames i Tripolis.

D enna kortfattade summering av litterära notiser, vilken bygger på Hjalmar Falks grundläggande arbete Altwestnordische Kleiderkunde, ger en gans ka god bild av de element vi har att räkna med för att förstå underklädernas fortsatta utv eckling. För uppfattningen av denna har man att ta hänsyn icke blott till deras allmänna utseende utan även till det ändamål underkläderna avser att tjäna. Två enge lska forskare - C. Willet & Phillis Cunnington, The history of underclothes - har uppställt följande punkter som grundläggande för underklädernas funktion: 1) skydd mot köld, 2) underbyggnad av klädebonadens form, 3) renlighet, 4) erotik och 5) klasskillnad.

Und er medeltidens äldre skeden spelade de två sistnämnda motiven en obetydlig roll för de undanskymda underkläderna. Lån gt ifrån att symbolisera sex och rang kom de att ge uttryck för bot och förödmjukelse. När vi någon gång hör talas om att de drages fram i dagen, är det i samband

8. En man drar hosorna på sig. Från ett manuskript av Magnus Erikssons land s lag, 1400-talets mitt.

g. Med 1500-tal e t komm er skjortan i dag en vid hals en , där d e n får en smal linnin g försedd m e d krusad kant, blir fint rynkad oc h ofta också brod erad. Från e n oljemåln in g av Alb r echt Di.ir er för es t ä lland e den holländ ske m å laren Berna e rt van Orley, 152I.

med botgöring och underkastelse. Det är skamligt att offentligt visa sig i underkläder och blir man tvingad därtill, är det en förödmjukelse . När den syndfulle genom pilgrimsgång vill avlasta sig syndabördan, kastar han av sig sin kanske praktfulla yttre klädebonad och visar sin skam och sin ödmjukhet genom att uppträda i bara skjortan. D enna kan t.o.m. göras till ett pinoredskap även lekamligt genom att vävas av tagel. Ryktbar är den tysk-romerske kejsaren Henrik IV :s gång till Canossa ( r 077), då han tre dagar barfota och blott iklädd ylleskjorta ödmjukade sig inför påven Gregorius VII. Känt är också huru Edvard VII förödmjukade borgarna i Calais (1347) genom att låta dem komma inför sig i blotta skjortan.

10. Även damerna följde m ode t oc h visade d e t sm årynk ade linn et ovan e n starkt urringad livklädnad och lät d e t bli e n omkring hal se n slutande krag e m e d kru s. (Jämför Stureskjortorna i Uppsala domk yrka). Inom mod ed räkt en utv ec klad e sig d e nna d e l av linn e t till e tt sä r skilt jackliknand e pla gg. D e t kallad es ' k ö ll er ' , nytid e ns kyll er , ä r s läkt med collier och h ärsta mmar fr å n d e t lat inska co llu m = hal s - Bild e n efter e tt porträtt i o lja av Maria Stuart, 1540-talet.

A andra sidan finns det också vittnesbörd, när det gäller kvinnliga underkläder, att dessa kan ha en livsbefrämjande b etyde ls e och verkan. I Lunds domkyrka bevaras en medeltida mässkjorta, vilken kallas Den h eliga Margaretas särk och som enligt traditionen »g oda kvinnor uti bamsbörd ganska nyttig är». En högst officiell bekräftelse på denna nyttiga egenskap, eller kanske rättar e tron på den, får man genom att den lånades ut till kungafamiljen vid den blivande konung Hans födelse 1468.

I detta sammanhang bör erinras om att den ärmförsedda skjortan tidigt blev ett liturgiskt plagg, som mässkjorta bevarat i den kyrkliga tjänsten in i våra dagar. På latin brukar den kallas alba, därför att den är av vitt, ofärgat linne. Den vita skjortan omtalas från kristendomens tidigaste dagar i Norden såsom dopklädnad, man var klädd i »v ita våd e r» . T roligen häng er nordbornas namn på Frälsar e n, »Vite

Krist », samman med d e nna vita kl ä dnad, som bl ev symbolen för den kristn e . Uttrycket ' i bara mässingen ' kan mycket väl ha sitt ursprung i mässkjortan, varuti prästen uppträder inför menigheten vid gudstjänsten. Han står ju, vulgärt talat, i bara skjortan . När man i kon sten avbildat heliga och änglar, har det varit i klädnader av detta slag. Skjortan kom sålunda icke blott att betraktas ur profan synpunkt såsom uttryck för syndfullhet utan även ur kyrklig såsom tecken på syndens motsats ; den sali ge i himlen skulle vara iklädd denna dräkt.

I alla dessa fall är det fråga om särk eller skjorta, by x orna tillhör det fördolda. På medeltida illustrationer kan man emellertid följa hur de manliga underbyxorna utv e cklat sig från ländklädets lösa drapering till en mera strikt byxform i nutida bemärk e lse . Från mitt en av 1100-talet synes männen m e ra allmänt bära verkli ga und e rbyxor m e d gördel kring livet. Till en början sträckt e de sig ett gott stycke nedanför knät och stoppades in i hosorna, vilka som redan sagts häktades upp med band fä sta i gördeln. I denna hängde också nycklarna och penningpungen. Under den äldre medeltiden, då livklädnaden, kjorteln var sid, dvs. lång, kunde de dolda byxorna vara både formlösa och långa utan obehag. Man ser dem hänga i ojämna flikar. Men under den senare medeltiden förkortas livklädnaden och hosorna kommer att smita intill benen för att framhålla deras form. Underbyxorna måste för att fortfarande icke framträda följa med i denna utveckling . Medan de tidi g are konstruerats av två runt liv et draperade dukar, vars nedhängande flikar virats runt lår en och vars spetsar hållits upp med hjälp av band knutna vid görd e ln , så som man finner det avbildat i ett franskt manuskript från 1200-talet, måste de nu förkortas och göras trängre . Därvid formas de efter länden och låren, de blir sydda som ett verkligt plagg . Vid medeltidens utgång är de diminutiva som ett par moderna simbyxor. De knytes nu vid livet m e d ett band av dragskotyp . Gördeln försvinner sålunda, vilket medför att hosorna måste bindas vid livklädnad.en och att börs och nycklar

11. Till at t forma och uppbära dräkt e n b egag nades se dan mitt e n av 1500-tal e t i Spani e n en stä llnin g kallad vertugal, e tt mod som spred sig till h e la Europa och va rad e dr ygt e tt å rhundrad e. V ertugal e n var först kon-, sedan klock- oc h tubformad

kommer fram i dagen för att hänga i bältet samman med dolken.

Från mitten av 1300-talet finns en svensk mansdräkt bevarad, funnen i Bockstens mosse 1936. Den är helt av ylle och består av en knälång kjortel, hosor som sträcker sig från foten och upp över knät, fotlappar i läderskorna, kåpa över huvudet och axlarna samt en mantel. Av underkläder påträffades icke ett spår . Såsom i s'agan om den ende lycklige, vars skjorta skulle ha botat den olycklige konungen, saknade han sålunda detta plagg. Hans lycka var trots detta icke stor, ty han hade bragts om livet och fästs med pålar i mossen för att icke gå igen. Även om man icke får dra alltför långt gående slutsatser av denna brist på underkläder, visar den likväl att dessa ännu icke var allmänt i bruk hos gemene man.

Vill man se huru en herreman vid ungeför samma tid, men i ett annat land, var klädd , finns genom lyckliga omständigheter såpass mycket kvar att man kan få en god föreställning därom. I de kastilianska furstarnas gravkyrka i Las Huelgas begravdes den 1275 döde Fernando de la Cerda i en tätslutand e sarkofa g. Han bar närmast kroppen en

skjorta av linne, varav dock endast rester finns kvar, byxor fästa vid en lädergördel, som också hade band för att hålla uppe hosorna av ylle med partier av läder , dessa också tyvärr fragmentariska. Av byxorna hängde bitar kv ar vid gördeln visande att de varit gjorda av linne eller bomull. Dräkten som bars ovanpå detta bestod av tre plagg: först en lång tunika av siden fodrad med röd taft försedd med ärmar och kraftigt utsvängd från midjan, snörad i sidan; ovanpå denna en pellote, ett slags kjortel, som från midjan längs bröstet och ryggen hölls upp av ett brett band vidgande sig över axlarna, så att man fick plats med en öppning att sticka huvudet igenom . En sådan öppning kallades målande nog i Sverige huvudsmog, d.v.s. det varigenom huvudet smögs vid påtagandet. Pelloten var av samma slags vapenmönstrade siden som tunikan, men fodrad med skinn . över det hela bar han en likaså fodrad mantel.

Endast undantagsvis hade kvinnorna byxor under medelti-

12. Mot slutet av 1500-talet lade damerna i Holland en stoppad valk runt livet iställ e t för den trattlika vertugalen. Dam e n på bilden bär även ett stärkt och pipat krus kring halsen, stort som en kvarnsten Från e tt holländskt kopparstick, omkr. 1610 .

13. Skjortkrag e n har vid 15 00 -tal e ts slut nått såda na dimensio n er a tt den m ås t e frigöra s från skjortan och bli löskrage. Linnet oc h skjor tan markera s nu av spetsar också vid handl ed ern a. Bilden är porträtt av den holländska familjen Hutt e n m å lat av Cornelis de Vos i början av 1600-tal e t.

den och det skulle dröja länge innan de brydde sig om att följa männen i detta avseende. Vi erinrar oss konung Alberts försmädliga öknamn på drottning Margareta, »kung byxlös» (1388). De åtsittande modedräkterna synes antyda att snörliv förekom, men man vet ingenting med säkerhet därom . Liknande är förhållandet med turnyren, dvs . den anordning som höll ut kläderna från kroppen. De extrema modeskapelserna med smal midja och kraftiga höftpartier talar dock för att underk läder av sådant slag funnits, vare sig det varit hårt lindade dukar och uppstoppningar eller regelrätt plagg av det slag vi känner från senare tider.Att den separata underkjolen förekommer har vi redan sett.

14, 15. Herrskapet Johan och Barbro Blank visar Kristinatidens mod: på spinnsidan djup och rak urringning, som endast visar en spetsprydd kant av linn et, i detta fall ersatt av en besättning, då kallad palatin och tv å hundra år senare bert; på den manliga sidan h ög ·n edvi kt spetskrage av modest form jämförd med Gustav Adolfstidens, djupt uppslitsade ärmar, som frikostigt visar skjortan, samt mycken pynt av spetsar . Oljemålning av okänd konstnär 1654.

16 . När herrarna efter franskt mod vid slutet av 1600-talet anlade d e n långa justaucorpsen, bar man und er denna en djupt nedhängande blusformad skjorta, synlig nedtill i livkl ä dnad ens öppning . Justaucorpsen var knäppt upptill. I hals e n bar man e n rosettformat knut e n kravatt med n e dhängande ändar. D enna had e, som namnet anger, kroatiska förebilder och skall ha lans h ats av fältmarskalken von Luxemburg i slaget vid Steinberg 1692 - Kravatten utbytt es hä gra årtionden senare mot jaboten, e tt band som virades runt hals en och vars spetsprydda ändar föll n er öve r skjortan i den d å över bröstet öppna justaucorpsen. - Från en samtida fransk mod e bild.

Med renässansen och den nya tiden kommer underkläderna att spela en helt ny roll. Det är icke längre fråga om att i det fördolda verka som enbart skyddsplagg, vars visande var förödmjukande och vars utförande oftast var det torftigast möjliga. Nu träder underkläderna fram i dagen, blir föremål för modets växlingar och får tre nya funktioner: att bära upp ytterkläderna i en intim samverkan med dessa; att bidraga till ett socialt utmärkande av personen; och att i samlivet mellan könen ge ett erotiskt underlag . Det viktigaste var härvid den sociala distinktionen, utmärkandet av den högre klassen. Underkläderna följde nu med och överträffade mången gång de övre kläderna i det raffinerade bjäfs och den fysiska plåga, som följde med tecknet av socialt högre ställning.

Med 1500-talets ingång blir männens skjortor en del av den synliga dräkten, framskymtande i klädernas uppslitsningar och vid hals och ärmar. De täcktes där med broderier i svart och rött, dekorationer som e fter 1500-talets mitt

ersattes med utskårssöm och spetsar. Skjortan hade tidigare saknat linning i halsen . Nu försågs den med e tt band, som knäpptes. Bandet växte och blev en övervikt krage. När under senare hälften av 1500-talet jackans krage blev hög, växte skjortkragen ännu högre och då jackan på Gustav Il Adolfs tid plötsligt förlorade sin krage, veks den stora skjortkragen ut över axlarna .

Men det var icke nog med detta i skjortans upphöjelse. Den skulle icke enbart synas utan den skulle också vara fin. Nu kommer till. Först är det en liten rynkning vid linnin ge ns kant, denna växer till en gouffrerad krage för att på 1580-talet helt plötsligt ta formen av ett kvarnhjul runt halsen av finaste pipat kambrik eller holländskt lärft. Den var då så stor att den utfördes som en löskrage. Och för första gången uppträder kragen också nu såsom stärkkrage. En samtida skildrare säger, att om bärarna av denna pynt råkade ut för att en regnskur överraskade dem innan de nådde hamn, strök deras stora krås segel och föll ned som disktrasor, fladdrande i vinden. För att hålla kråsen i form hade man särskilt konstruerade ställningar av valfiskben. - Nå, denna plåga kom ur mod omkr . 1620 och ersattes av den utbredda Gustav Adolfs-kragen, som genom sina dyrbara spetsar var lika ouppnåelig för den enkle mannen som kvarnhjulen .

Kvinnornas linnen följde med herrskjortan i dess lopp mot de stora kragarna. Den var starkt parfymerad och tvättades i asklut med doftande örter. Liksom mannen var kvinnan starkt snörd och bar korsett. Det nya och överväldigande var den styvkjortel med spröt av valben eller järntråd, som följde med det spanska modet och bar namnet vertugal. Den börjar uppträda på 1540-talet och formar kjolen till en kon . Några årtionden senare kommer en fransk variant, där vertugalen blir som ett kärrhjul och formar kvinnans nederparti till en rund tub med vertikala sidor. För att öka höftvidden och bär a upp kjolen bar man dessutom en ringkudde. I vardagslag sattes vertugalen gardero ben och man nöjde sig med ringkudden.

l 7 . l 500- oc h l 600-t a le ns styvk jo rt e l, ve rtug a le n , å t e rv ä nd e eft e r en kort fr å nva ro m o t mitt e n a v 1700-t a le t e ft er fr a n ska före bild er i form av e n utbyggnad av h ö ftparti et , va rtill bruk ad e s e n pani e r (korg). Mod edr äkt e n fordrad e o ck så sn ö rliv, s om had e lå n gt n eddr age n sp et s. Fr a n sk nidbild fr å n 178 3

Man f år erkänna att 1500-talet var ett strålande konjunkturskede för underkläderna: först skjortan med sin väldiga krage, så snörlivet och styvkjorteln. Vi kan därtill lägga att livstycket, ett slags undertröja som man tog över huvudet, också fick en plats i solen. I sin nya synbara funktion tillverkades den av dyrbara tyger, matelasserades , broderades och försågs med fickor både hos herrar och damer. Herrarnas kunde vara försedd med ärmar. Rätt vad det var hade livstycket hoppat fram ur sin obemärkthet och under namn av väst lämnat underklädernas dolda tillvaro för att sälla sig till de verkliga kläderna med en strålande utveckling framför sig upp till våra dagar, då den för ett torftigt liv på indragningsstat.

Under 1600-talet får underkläderna en ny betydelse . Det erotiskt tilldragande blir a och o för den kvinnliga klädnaden överhuvud och underkläderna är goda ackompanjatörer och kumpaner . För männens vidkommande är klädebonadens ståndsmässighet d et viktigaste. Det hindrar likväl icke ett stänk av erotik. Skjortan får lysa fram emellan västen och byxorna - dessa knäppes mycket lågt under magen och ger intrycket av att kunna falla av när som

helst. Lika äventyrligt är det med damernas chemise sedan dekolletaget på 1650-talet blivit så djupt över axlarna att det hela i nästa ögonblick kan sjunka ned. Aldrig har fashionabelt folk låtit porträttera sig för eftervärlden på ett mera vågat sätt.

Vad skjortan beträffar är den mycket vid under 1600talet med ärmar, som kan ha puff ar både vid hand- och armleden. Kragen försvinner mot seklets mitt och döljes av kravatten - föregångaren till vår slips. Denna viras runt halsen och hänger fram över skjortans bröst, som synes i den uppknäppta västen; den är likväl så smal att man ser skjortan. Damernas chemise är urringad som dekolletaget och visar på sin höjd en spetsklädd kant. Ballongärmarna räcker till armbågen.

Vertugalen försvinner i början av 1600-talet och dräkten blir vid och flytande. Omkring 1690 samlas dräktmassorna därbak. För att bära upp dessa får damerna istället en annan lös ställning att binda på sig - en turnyr. Under 1500talet började så smått underkjolen att vinna insteg. Den får nu tillfälle att skymta fram under den böljande roben. Underkjolen blir symbol för den kvinnliga charmen och poeterna får större intresse för den skönas kläder än för henne själv. Snörlivet, som ofta tidigare var insytt i dräkten, är nu helt fritt, slutar i en djup spets framtill och snöres i ryggen .

Det är si och så med renligheten -i själva verket var den djupt försummad även hos de allra högsta. Man har läst om huru vår egen drottning Kristina luktade. Alla var smutsiga och lusiga. Underkläderna gjordes därför av linne eller silke, då erfarenheten visade att lössen föredrog ylle. Först ett århundrade senare, då renligheten hade gjort sitt insteg, kom yllet att föredragas.

Kvinnorna bar ännu icke underbyxor i Nordeuropa. Men italienskorna, där nere i värmen, säges ha lagt sig till med sådana i början av 1600-talet och detta bruk hade spritt sig till Frankrike under Maria av Medicis tid. De kallades 133

En liten detalj till 1600-talets kvinnodräkt bör tilläggas . Fickor som små tygpåsar bands runt om midjan ovanpå linnet .

1700-talet - det allt överskuggande är styvkjortelns återkomst. I den europeiska dräkthistorien har vi tre styvkjortelperioder: 1500-talets vertugal, 1700-talets pannier och 1800-talets krinolin. Av dessa är 1700-talets den lättare och avgjort mera erotiskt betonade. Den bestod av en utbyggnad i sidled genom påbyggnad av höfterna. Det spända tyget över fronten kom därigenom att låta benens form framskymta. I själva verket blottade kvinnan sina behag i så stor utsträckning att en författare utbrast: »Om man tar ifrån männen nöjet av att föreställa sig saker och ting, så kommer det att bli mycket få äkta män» . Emellertid kan man iaktta hur intresset förskjutes beträffande kvinnans geografi, om uttrycket må tillåtas. Under 1600-talet besjöng skalderna hennes bröst. Då Stiernhielm i Hercules karakteriserar fröken Kättia låt er det på följande sätt:

Tittarna (dvs . bröstvårtorna) tittad e fram utur flor e t , och halfbare brösten .

Ett århundrade senare karakt eriser ar Bellman sin fröken Kättia på detta sätt:

Hurra? si Ullar dansar, engageanter, flor och fransar, vit sultan och blomsterkransar, vita ben? Si ljus och lampors sken.

Med andra ord benen har konm1it i förgrunden för intresset.

När styvkjorteln på 1720-talet åter gjorde sin entre var den först helt rund, men tio år senare plattades den till fram och bak. Den uppbars antingen av löshöfter, pocher, ett slags påsar e ller fickor av lärft utspända av rottingbågar

18 . Bruket att mottaga b esö kand e och b eu ndrar e vid m orgo ntoal et t en bidrog under 1700-tal et till att förfina und erkläd erna och att sudda ut gränsen m e llan d em och överklädnaden . Från e tt franskt kopparstick , »La Toil e tt e», 1770, - poche är det franska ordet för ficka. De kunde också tjänstgöra som goda gömställen för en kyckling, en flaska vin och bakverk, eller vad man önskade ta med sig från ett överdådigt gästabud. Eller också bestod den av en ställning runt midjan med en fastsittande utbyggnad . över denna bars den knäkorta underkjolen av linne eller matelasse, ofta broderad, vilket visar att man icke räddes för att visa

19, Und e r empire n skulle kvinnans gestalt omformas till en rak pelare Därvid användes ett långt snörliv, som körde upp brösten och utpl å nad e midjan . Denna toalettscen är eng e lsk från 1810.

den. Denna underkjol kallas hos oss stubb, ett namn som visar att den var styv eller avhuggen . Båda delarna passar in. En engelsk väninna rådde sin vän att göra underkjolarna så korta att den vida styvkjorteln ärbart kunde visa huru strumpebanden var knutna . .

Snörlivet bars nu från barndomen. 1777 skriver Horace Walpole: »de bär nu stålplanchett nedför sin mitt och en skena av samma metall över brösten. Om någon hjälte vågade storma dessa starka linjer och det kom till närstrid, skulle han befinna sig i samma svåra läge som den helige Laurentius på sitt halster . »

Vad männen beträffar hade de i början av 1700-talet övergett kravatten, som dolde skjortan mer eller mindre. De virade istället en halsduk runt halsen. Västens öppning var fortfarande stor och den framlysande skjortan försågs med krås, s.k. jabots. Skjortärmarna behöll sin vidd och vid linningarna applicerades rysch av dyra spetsar, engageanter. Det fanns också en neglige, där skjortan var öppen i halsen och där man slängt peruken och tagit på sig en

turban. Lärdas och konstnärers dräkt . För att öka sin manlighet, som aktiverades av de åtsittande byxorna och regarnseller silkestrumporna, kunde 1700-talets lebeman ta på sig ett par lösvador.

N apoleontiden, 1700-talets sista årtionde och 1800-talets två första, var en brytningstid, där den franska revolutionen och de långa krigen gjorde sig gällande. I modeavseende är det främst kvinnodräkten som ger karaktär åt perioden. Den gjordes efter grekisk modell av lättaste tygstoffer och gav kroppens linjer full frihet. Därunder reducerades underkläderna och deras betydelse. Det ungdomligt gracila var idealet. Brösten accentuerades och blottades fullständigt. Tidningarna hade annonser om lösbröst och en författare suckade, att de modegalna åtminstone hade något att bära . Det hände ofta att man ej bar linne under dräkten. Underkjolen, som fästes vid ett livstycke, tillverkades av ett elastiskt material så att den slöt tätt intill kroppen. Korsetten var lång och hade till uppgift att göra höfterna smala och skjuta brösten i höjden . Avsikten var ju att gestalten skulle bli som en grekisk kolonn. 1795 skriver en författare i Times : - De nya korsetterna, som 8 av 10 kvinnor bär, pressar höfterna till en omkrets föga större än midjan och skjuter brösten upp till hakan, så att det blir en hylla av kött, osmaklig för åskådaren och mycket obekväm för bäraren.

Som vi minns hade kvinnorna burit lösfickor i ett band runt midjan. Detta störde konturen och fick ej längre förekomma. Dessa ersattes med handväskan, den s.k. redikylen.

Allt detta hade ju så att säga en negativ inverkan på underkläderna. De var ivägen för själva iden hos modet och eftersom kläderna i övrigt gav nog anledning till erotisk accent, erfordrades de ej längre. Men det är likväl under denna lågkonjunktur, som underkläderna för fram en av sina stora nyheter på damfronten - underbyxorna. Nu slog de äntligen på allvar igenom. De var försedda med långa holkar, så att nederkanten syntes, då man satte sig, och denna var ofta kantad med en spets.

20. D en för tju sande madame Recamier på det välkända porträtt et från 1802 av Gerard var directoiretidens drottning. H enne s ef t er grekisk förebild nästan nakna gesta lt är sve pt i et t starkt urringat linne, som endast hålles åt av e tt band und er bröst e n. H ä r triumferar underkläderna såsom aldrig förr eller se na re i m odern tid.

För männens del är det endast skjortan, som visar något nytt. Eftersom herrarna blir mer och mer tillknäppta så att till slut endast kragen synes, är det denna som får bära utvecklingen . Både väst och rock har höga kragar, men ovanför sticker »fadermördarens» snibbar upp långt mot öronen . Den engelske snobben George Brummell var den förste som stärkte denna krage. I en biografi över honom heter det: - När han först framträdde med sin stärkta krage blev dandies slagna med stumhet av avund och tvättgummorna fick missfall . - Skjortbröstet kom snart åter till heders, även detta stärkt . Och det talas om lösa skjortbröst. En helt ny detalj i underklädnaden, hängslena, gör sin entre , till en början av läder.

Samtidigt med att världen omstörtades och dessa nyheter i klädedräkten infördes, inträdde också en ny faktor av betydelse för underkläderna - den personliga renligheten. Den blev en social dygd . Ingen parfym och inget puder längre, rent linne , fin tvätt. Ja, tvätt eller tvättkläder blev synonyma uttryck för underkläder. Samtidigt växte behovet av ökade omgångar med underkläder. Att bära rent linne blev ett uttryck för klassmedvetande. Nu talar man om manschetten såsom mannen den där ej behöver suddla sitt rena linne med arbete.

Trots d e tta var den kaotiska Napoleonstiden en bräsch i de sociala skrankorna. Redan i slutet av 1700-talet hade reaktionen inträtt mot det frivola och öppet erotiska i klädedräkten. Denna r e aktion kännetecknas av pryd eriet, som i si g själv är en omedveten fruktan för det erotiska . Varje föremål , om än så avlägset, som kunde ha samband med det erotiska, bannlystes och mörklades. Med underklassens ökade betydelse under 1800-talet fick pryderiet allt starkare makt. Det märktes t.ex. i språket, där det icke längre var anständigt att tala om bröst och mage, nej, byst och bål eller abdomen eller något liknande skulle det heta. Naturligtvis omskrevs också underkläderna, som kallades de onämnbara, och byxorna , som blev pantalonger, kalsonger.

21. Turnyren, som mot 1800-talets slut användes för att bygga upp kjolens bakparti, hade sina föregångare i bouffanten vid 1600talets slut, cul de Paris vid slutet av 1700-talet och cornetten på 1830-talet. En sådan bär den avbildade damen tillsammans med ete långt ned- och uppskjutande snör liv. Engelsk gravyr från 1827-29.

Denna mörkläggning gav i själva verket åt de kvinnliga underkläderna en mystisk charm och pryderiet motverkade på så sätt sitt syftemål. Den mänskliga naturen ändrar sig icke bara därför att man täcker kroppen med långa kläder . Underkläderna fick nu till uppgift att i det fördolda bygga upp dräkten, att artikulera de kvinnliga behagen och att, om så erfordrades, bättra på dem.

Midjesnörningen blev åter på modet sedan man på 182030-talet släppt empirens pelarform . Både män och kvinnor

bar snörliv. När man läser samtida beskrivningar, får man en uppfattning om vilka plågor och faror kvinnorna underkastade sig, nästan från barndomen. 1828 skriver en bekymrad fader: - Mina döttrar lider av det fruktansvärda modet att snöra midjan tills kroppen liknar en myras. Deras korsetter har hål skodda med järn så att snörena kan stå emot den fruktansvärda press , som uppstår då en så betydelsefull del av den mänskliga kroppen reduceras till en tredjedel av sin naturliga proportion. De kan inte stå, sitta eller gå som kvinnor brukade . Att böja sig är omöjligt . Min dotter Margaret gjorde ett experiment för ett par dar sen. Hennes korsett sprack med en våldsam knall och hon föll omkull på golvet. Jag trodde hon hade gått itu. - De klagar ofta över smärtor i magen .

I mitten av 1850-talet kommer krinolinen. Namnet innehåller det grekiska ordet crin, som betyder hår, och syftar på den styvkjortel av tagel och ull , som föregick den senare av ståltråd uppbyggda maskinen. Under 40-talet hade man sökt bygga upp kjolens vidd genom att bära ett stort antal stärkta underkjolar, 4-6 stycken, beroende på säsongen. Typisk är den hjärtesuck, som slapp ur en äldre dam, då hon såg en lycklig moder med sina fem döttrar tåga in i balsalen: - Gud, trettio stärkkjolar 1 - Krinolinen var först

22 Underkjol till krinolin med band fr å n linning en till att häkta upp den - man erinrar sig hur männ e n r e dan i de n tidiga med e ltid e n anv ä nde samma m e tod att fästa upp sina byxo r . Efter en fran sk modetidning 1862 .

kupolformad och därefter pyramidliknande. Nästa utv ec klingsfas inträdd e i mitten på 60-talet, då formen tillplattades framtill och hela den väldiga dräktmassan kastades bakåt.

För herrarnas del är 1800-talets mitt mycket betydelsefull . M e d arbetaren som förebild strävar modet att göra dräkten mera bekväm och komfortabel. Bort med snörliv och åtsittande byxor. Sportkostymen blir en ny uppsättning och påverkar dräktens utveckling till större frihet. Även kvinnorna fick ögonen öppna för friluftslivets behag, vilka man dock ej kunde njuta i krinolin. För lantlivet skapar de sig promenaddräkten m e d visserligen vida, men korta kjolar så att strumporna synes. För tillverkningen, icke minst av underkläderna, får man nu en storartad hjälp i den nyuppfunna symaskinen. Denna utveckling inom det kvinnliga modet förde und er 70- och So-talen fram till tailormade, den skräddarsydda dräkten.

70-talet är eljest en period av ytterligt gående extravagans och växande disharmoni mellan könen. I denna disharmoni tog kvinnorna sin tillflykt till pryderiet och männen till prostitutionen. Det lätta gardet med sin cancan hade gjort exponerandet av eleganta underkläder till en eggande konst. Mer eller mindre medvetet efterhärmades denna av modet och de fashionabla damerna. Underkjolarna tillverkades av det kostbaraste material, silke och spetsar. De avspeglade sig i den yttre dräktens garnering, som gick så

23. Krinoliner från 1861. Den lilla flickan i mitten bär mamelucker, byxholkar,oftast med spets i den synliga underkanten - vilka fästes vid underbyxorna ell er var ett med dessa.

24 Kvinnog es talte n skulle efter fö r sta världskriget vara slank so m en yng lings Brösten pressades sålunda in med platta bysth å llare såsom på denna mod e bild från 1927

långt, att l 87 5, då det åtsittande kyrassiärlivet blev modernt, hela dräkten syntes förvandlad till neglige.

I all denna exponering av underkläder och feminin extravagans gick mannens kläder alltmer mot det högtidliga, stela och släta. Av hans undre klädebonad hade det synliga skjortbröstet nu alldeles tagit avstånd från krås och veck. Det framträdde hårt struket och stärkt; man har även stärkta lösmanschetter och löst skjortbröst, söndagsblad, över flanellskjortan.

Med 1880-talet är vi inne i jregerskjortans tid. Ylle närmast kroppen är lösen för b åde män och kvinnor. Bland de nya synpunkterna på underkläderna framträder nu den hygieniska. Denna sammanhänger med det ökade sportlivet. Bicykeln bidrar till att emancipera kvinnan. Hennes frigörelse kan beskrivas på detta sätt: 1860 promenaddräkten, 1870 tailormade, 1880 tennis och bicykel. Männen cyklade i brokig skjorta och hög vit stärkkrage med manschetter, kvinnan spelade tennis i korsett. Kvinnan blev varse att hon hade andra uppgifter än att behaga männen, hon revolterade mot deras överhöghet. Ett uttryck för hennes självkänsla var underkläder av praktisk typ, såsom kombinations och underbyxor av knäbyxform. - Men So-talet är fortfarande en tid av pryderi. Den väluppfostrade flickan var okunnig om stora delar av sin kropp och dess funktion. »Sådant talar man inte om, och försöker att inte tänka på.»

Att bli sedd i underkjol var hemskt.

Vi nalkas vår egen tid med snabba steg. Jag skall fatta mig kort. l 900-talet inleder en ny epok, demokratins. Smaken för sport ökas och den har ett tvåfaldigt inflytande: den bidrog att bryta ned de sociala gränserna och lusten att utmärka sitt stånd genom kläder; den spred smaken för komfortabla kläder i vardagslag. Stärkelsen får vika, man får ersättningsmedel såsom tvättbara skjortbröst och kragar av celluloid. Dubbelkragarna dödade kravatten och den hårda knuten. D en hårda hatten ersattes av mjuk filthatt.

För kvinnornas del påskyndade det första världskriget

25. Bikini-dräkt? Nej en ung bollspelande sicilianska med bysthållare och byxor från tid en vid Kristi födelse. Mosaik från Sicilien, trolig en från en badanläggning . Bysthållaren har gamla anor.

dräktens utveckling från 1800-talets yppiga form till den slanka linjen med långa cylindriska korsetter - man ville undvika allt som kallas figur. Underklädernas antal r e duceras. Under 20- och 30-talen fortsätter man efter samma linje. Kvinnan blir, såsom någon uttryckt det, »en förtrollande könlös, bystlös, höftlös, lårsmal skapelse ». Ynglingens gestalt är den åtråvärda. Håret kortklippes, ögonbrynen noppas, huden och skinnet framträder med solbränna, närande hormoner.

Under allt detta förenklas och förminskas underkläd e rna, man undviker ylle, långkalsongerna blir shorts . Kvinnorna nöjer sig med bysthållare och byxor, trosor, under toaletten.

1929 säger Bernhard Shaw: - Kvinnorna har tagit ett långt steg mot nakenhet, och sex appeal har försvunnit; mera kläder och den skall ökas. - Man tycker sig höra rösterna från ett par århundraden tillbaka.

Men allt vänder. Min dotterdotter fick en underkjol med broderier i julklapp . Sophia Loren höll på att bli ihjältrampad av den manliga mobben i Stockholm, som skrek: vi vill se Loren.

SVEN T. KJELLB E R G

Byråar i miniatyr

Miniatyrmöbler brukar man oftast tänka sig höra samman med dockskåp och tanken är väl riktig, om möblerna håller den skala, i vilken dessa för leksaksvarelser avsedda hus eller våningar är byggda. Dockmöbler ser man av alla de slag; avsikten är ju också mestadels att ge dockhusets invånare de bästa möjligheter till trivsel i ett välmöblerat hem.

Det är emellertid inte alltid säkert, att en möbel, som utförts i miniatyr, hör samman med barnets värld. På Kulturen finns sålunda en samling byråar - de flesta från 1700talet - vars storlek och tekniska utförande placerar gruppen i en klass för sig . Det rör sig om inalles ett tiotal byråar, vilkas mått är ungefär hälften eller tredjedelen av de »fullvuxna» exemplarens: Vår första bild ger en uppfattning om måtten hos en liten rokokobyrå, som fotograferats stående på en av museets vanliga byråar. Att dessa byråar inte varit avsedda för dockor och lekar, framgår dels redan av att de är större än de vanliga dockmöblerna och dels av den omständigheten, att vi hos oss inte känner andra typer av miniatyrmöbler i denna skala, såsom stolar, bord, kistor, skåp o.s .v . Kulturens samling av dessa byråar har motsvarigheter i andra museer och även där förekommer byrån som enda möbel i denna skala.

Hur skall då denna originella grupp av miniatyrmöbler förklaras? Har byråarna tjänat något bestämt ändamål? För att kunna besvara detta, måste vi först granska det tekniska och estetiska utförandet .

Gemensamt för dessa byråar är, att deras tekniska utförande är förstklassigt ur yrkesmässig synpunkt. Man saknar helt den summariska och ofta imiterande materialbehandling, som man kan finna hos leksaker av olika slag . Faner-

r. Miniatyrbyrå, rokoko, fanerad och m ed förgyllda m äss ing sb es lag. Fotograferad s t ående p å e n liknand e byr å av normal storlek H 26,5 cm. KM 22.444

2. Miniatyrbyrå, senbarock, fan e rad i olikfärgade träslag , med b es lag av mässing. H. 29,5 cm. KM 42.828

och intarsiatekniken är sålunda av hög klass, lådorna är väl tillpassade och b es lagen är omsorgsfullt utförda. Givetvis kan man i detta avseende iakttaga gradskillnader, men gemensamt för alla pjäserna är som sagt ett gediget hantverkstekniskt utförande. En av byråarna - det är miniatyrbyrån på b ild 7 - är såtillvida olika de andra som den är utförd i fur och målad . Färgen är svart, men den har ursprungligen varit målad i en ljusgrön färgton, som var ganska vanlig under gustaviansk tid på våra målade möbler. En särling är också toalettbyrån på bild 6, den är med sin Ju ge nd-dekoration en mycket sen företeelse - från sekelskiftet 1900 - och kan möjligen inte alls räknas in i gruppen, men tas upp här för fullständighetens skull, särskilt

som skalan är i stort sett densamma som för de äldre byråarna.

När vi emellertid här talar om skala, får vi inte fatta detta vare sig som ett för gruppen gemensamt storleksförhållande eller en i det enstaka fallet tillämpad, siffermässigt uttryckbar skalproportion. Nej, det har inte lyckats mig att i något fall fixera en skala. Denna skulle enligt tidens sed vara fotad på fot och tum och på detta måttsystems indelning, där talen 12 och 16 (med 2 och 3 som lägsta enheter) bildar utgångspunkt för skalberäkningen . Att det här dock rör sig om miniatyrer av verkliga byråar bestyrkes av de korrekta inbördes proportionerna och av det omsorgsfulla utförandet även av t.ex . det inre i skrivbyråarnas överdel.

Eftersom skrivklaffens praktiska användning är helt eliminerad i en miniatyrmöbel av denna storlek, får man väl antaga, att byrån framställts mera som modell än som bruksmöbel.

Låt oss då i tur och ordning granska olika försök att förklara tillkomsten av denna grupp av miniatyrmöbler . Vi kan då börja med den oftast framkastade hypotesen, nämligen att de små byråarna varit avsedda till smyckeskrin . Men det hör till undantagen, att någon av dem visar tecken till dylika användningar. Kulturens rokokobyrå, avbildad på bild 4, har faktiskt lådornas insidor klädda med lila sammet, som klistrats på papper, vilket onekligen tyder på en användning som smyckeskrin. Detta har emellertid - att döma av den fräscha sammeten och det ganska moderna papperet - skett mycket sent, antagligen i vårt sekel. Ingen av de övriga byråarna i Kulturens samling visar tecken till att ha varit smyckegömma.

Vi har förkastat även »dockmöbelteorin» och då återstår två hypoteser . Den första kan uttryckas i ordet gesällprov. Den skråbundna hantverkarens kompetensprov har i flera avsenden tett sig olika, beroende på yrke och tidpunkt. Mästarprovet vet man en hel del om; det skulle fullgöras av den skicklige gesällen under noggrann kontroll av det tekniska - och ofta också det estetiska - utförandet. Skrå-

3. Skrivbyrå i miniatyr, senbarock, fanerad i olikfärgade träslag, med graverade beslag av mässing.

Innanf ör klaffen fackinredning med smärre draglådor. H. 39,3 cm . KM 24.073.

ämbetenas protokoll innehåller ofta noggranna uppgifter om mästerstyckena och hur mästaren i övrigt nådde sin värdi ghet.

Annorlunda förhåller det sig med gesällen och kontrollen på hans kompetens. Efter en bestämd och i ämbetsprotokoll redovisad lärotid, vanligen fyra eller fem år, blev lärlingen »utskr iven » ur läran och förklarad för gesäll. Man vet, att i vissa fall gesä llprov fullgjordes, men bestämda prov föreskrevs inte i skråstadgarna, som dekreterade att mästaren skulle intyga den blivande gesä llens skicklighet. Fullgjorda gesällprov tycks inte ha satt spår i ämbetsprotokollen . Vid

4 Miniatyrbyrå, rokoko, fanerad i ljusa träsla g. Skivan har rutmönstrat faner och fågel i intarsia-faner. H . 36, 7 cm. KM 30.620.

5 Skrivbyrå i miniatyr, senbarock, ek m ed svartpolerade list e r och fötter. Gustavianska nyckelskyltar av mässing. H. 39 cm. KM 42.630 .

6. Toalettbyrå, i miniatyr, omkring år 1900, mahogny, m ed ä ldre bronsb es lag (rokoko) H. 62 1 7 cm. KM 44 218.

7. Miniatyrb y rå, furuträ, ursprun glig grön färg und er se nare svart målnin g . Beslag i senbarock av mä ss ing . H. 30,5 cm . KM 42.62r.

1700 - talets mitt blev det dock allt vanligare inom flera yrken att gesällerna fullgjorde prov. Dessa skilde sig från mästarproven inte ·endast vad graden av visad kompetens beträffar utan också genom billigare material och blygsammare format. Sålunda har enklare dr.agkiistor = byråar förekommit som gesä!.lprov i flera städers snickareämbeten. Modeller har i åtskilliga yrken visat gesä!J.ens skicklighet, t.ex. inom byggmästareämbetet

Det kan alltså inte anses alldeles obefogat att tänka sig våra miniatyrbyråar som för snickaregesällen . Tyvärr ger åtkomstupp gifterna ingen vägledning för någon av dessa små möbelpjäser; de har av Kulturen köpts på auktion eller i antikhandeln, e!J.er också skänkts av privat-

personer utan påvisbar anknytning till snickareyrket. Självklart är, att - om vår hypotes skulle vara riktig - dessa byråar varit begärliga som trevliga och originella inslag i ett hems möblering, och därför varit lätta att sälja.

Men ännu en hypotes återstår, nämligen att dessa byråar tjänat som hos snickaren eller försäljaren.

Möbelhandlaren Diedrich Tellerstedt berättar i en klagoskrift 1771 hur han på 1750-talet försökt gynna svensk tillverkning och export av möbler och bl.a . säger han: »Jag försåg dem (verkstäderna) med modeller af nyaste Utländska smaken -.» 1 Vad uttrycket »modeller» här betyder, är inte helt klart, det kan ju gälla förebilder i hel skala. »Skådemodeller» i förminskad ska1a är eljest ingen okänd företeelse. Modedockan, som från centra på kontinenten sändes ut till hoven och andra tongivande kundkretsar, är väl den mest kända av dessa modeller .

I England synes bruket av sådana skådemodeller ha varit mycket vanligt. De har, som en författare skriver, varit modeller, vilka använts som prov·er av resande handelsmän och de har varit förminskade till en åttondel eller en tiondel av sin egentliga storlek för att lätt kunna medföras på resor.

Särskilt nämnes »byråarna och toilefrborden i miniatyr av fin mahogny eller valnöt». 2 Denna engelska källa framhäver också skillnaden i kvalitet - vad såväl material som utförande beträffar - mellan dessa omsorgsfullt tillverkade byråar och de som dockmöbler avsedda möblerna.

Vilket av de båda senaste förklaringsförsöken, som har mest fog för sig, är svårt att nu säga. Man kan tänka sig en kombination av båda, d.v.s. gesällerna har fått avlägga sitt prov genom att tillverka en skådemodell för verkstadens behov. Men dessa rader har inte tillkommit för att slutgiltigt lösa ett problem. De har velat rikta uppmärksamheten på problemet som sådant och samtidigt framvisa en tilltalande och intressant produkt av äldre tiders möbelsnickeri.

BENGT BENGTSSON

1 Marshall Lagerquist, Rokokomöbler, Stockholm 1949. 2 Violet Wood, Victoriana, London 196r.

Samernas kolt och dräktsilver

En vårdag 1732 då »hela marken begynte fägna sig och le» rider en ung student ut från Uppsala stad. Den 25-årige studenten har en lång färd framför sig. Målet är lappmarkerna i norr . Hans namn är Carl von Linne. 1 Linne är vid denna färd klädd i en 1700-talsinspirerad dräkt som består av en liten rock av västgötatyg, byxor »helt nätta av skinn». Och på huvudet bärs en elegant peruk med hårpiska hängande bak på nacken . Färden blir tröttsam och Linne utbrister i fullaste förtvivlan då han nått Västerbotten och det myrrika Lycksele lappmark, »Våra kängor voro fulla med kallt vatten ... Jag önskade då aldrig hava påtagit mig denna resan . . . Hela denna lappens land var mest myra, hinc vocavi Styx. Aldrig kan prästen så beskriva helvete, som detta ej är värre» .2

Här i Lycksele lappmark möter Linne samedräkten och står då inför ett mode helt olikt det som han tidigare sett under sin långa resa. Linne beskriver 1700-talets samedräkt sålunda: »Deras ytterplagg ( tunica eorum exterior) är öppen fram till mellangärdet (medium epichondri), knäppes dock ihop med hakar till det svärdformade bröstbenet ( cartilag. ensiformem), ty är bröstet bart ... , brunt av solbrand och rök. Tröjan når ned över knäna, men bindes med en gördel upp . . . Kragen omkring är fyra tvärfinger bred, tjock, stickad med tråd . .. På huvudet hava de en liten mössa av kläde . . ., vilken de stämma i 8 delar med bruna lister av kläde . »'

Linne beskriver här den lapska dräktens viktigaste plagg, den knälånga kolten med bälte och hög tennbroderad ståndkrage samt den toppformiga mössan. (Bild 1.)

Det kan vara av intresse att i all korthet studera några de-

1 Vid en vint e rmarknad i Jokkmokk omkring 1910 fotograferades Paulus Persson Ruong och dennes hu st ru På rvek iklädda den tradition ella vint er dr äkt e n m ed dubbla skinnkoltar. Mannens knäko r ta kolt nedtill kantad med sannolikt getskinn sammanhålles kring livet av ett silverbeslaget bälte med n e dhängand e bä lt esända. Halsen och bröstet skyddas av e tt rikt t e nnbroderat barmkläde. Kvinnan bär en ankellång kolt och innanför kolt ens barmöppning en silverkrage.

taljer inom det lapska dräktskicket, innan vi närmare granska de samiska silversmycken, som ingå i Kulturens samlingar. Härigenom erhålles den naturliga bakgrunden för vårt material och tillika ges en möjlighet att insätta dessa silverföremål i sitt rätta dräkt- och stilhistoriska sammanhang .

Källmaterialet till följande dräktöversikt är huvudsakli ge n hämtat ur de Nenzenska samlingarna, förvarade i Upsala universitets bibliotek under signum R 649, 650 . Samlingarna behandla bl. a. lapparnas dräkt under 1700-talets slut18 0 0-talets början. Större delen av detta handskriftsmaterial är tryckt i Sigrid Drakes arbete Västerbottenslapparna under förra hälften av r8oo-talet.3

Samerna hade tidigare en vinterdräkt och en sommardräkt. Vinterdräkten bestod av två skinnkoltar, som buras samtidigt. Båda dessa pälsar hade håren kvar, något som ju självfallet gav ett fullgott skydd mot kylan men samtidigt kroppen en ganska oproportionerlig kontur. Många Lapplandsskildrare ha vid åsynen av den samiska vinterdräkten särskilt uppmärksammat just den detaljen och von Diiben skriver apropå de vida skinnpälsarna och de till dräkten hörande skinnskorna: »Benen som synes smala, där de lika som pipskaft ur stora masurhufvuden sticka upp ur de uppstoppade skorna»: Skinnpälsarna gjordes av renens skinn . Emellertid föreligger inom det vidsträckta lapska kulturområdet från Finmarken i norr vid Ishavskusten till lappmarkerna i söder med Jämtland och Härjedalen väsentliga skillnader ifråga om tillskärningar och renskinnsmaterial.

Vinterdräktens yttre skinnkolt, som alltid hade håret vänt utåt, gjordes sålunda i Finmarken och svenska Nordlappland av den vuxne renens skinn, men längre söderut i Västerbottens lappmarker av ett smidigare och mer kostbart material, nämligen av renkalvskinn ." Det senare materialet har för övrigt nyligen upptagits såsom en exklusiv modenyhet inom den moderna pälsvaruindustrien . Även i andra avseenden skiljer sig de nordliga lappmarkernas dräkt från de sydliga. I förra fallet är pälsen mycket vid med vidden samlad på koltens bakstycke, något som ger Finmarkspälsen dess speciellt »vippande» profil. Samerna i Lule och Pite lappmark ha däremot en mer modest vidd och genomgående en sobrare klädstil och färgskala.

Under ytterpälsen bärs en trängre skinnkolt med håren vända inåt . Även den tillverkades av renskinn, i norr nyttjades dock även fårskinn ." Det finns en utförlig beskrivning av den forna ytterskinnpälsens snitt inom Västerbottens lappmark, som lämnats av samen Kristoffer Sjulsson, född 1fo8 . Fadern, vars skatteland var beläget i Brakkfjället i Tärna socken, ägde en betydande renhjord 7 Sjulsson har berättat bl. a. följande: Mudden (= pälsen, kolten) tillverkades av mesak - renkalvskinn - med hårsidan ut . Den

2 a. Lapskt läd e rb ä lt e m e d 15 fyr sidiga förgylld a silv e rb es lag o rn e rad e med ros e ttmotiv e t, vidar e f e m runda b esla g samt e tt mindr e o rn e rat m ed s k larvornam e nt. Äv e n r e ms ö ljan och b ä lt es ändb es la ge t är av förgyllt si lv er. L. 149 cm. Br. 6 cm. KM 3452

sammansattes av en ry ggvåd, en framvåd samt två kilformiga sidovåder och ärmar. I framvåden är bröstöppningen utklippt. Mudden är mer trång än vid och tages på genom att dras över huvudet . .. Nedtill är mudden brämad med långhårigt getskinn. Man använde ge tskinn därför att detta ej krympte samman .8 (Se bild 1.)

För att sluta ytterpälsen fast och värmande till kroppen fästes runt midjan ett silverbeslaget bälte .° [Bild. 2-5.] Det bars och bäres alltjämt av både män och kvinnor. Karakteristiskt för det lapska silverbältet är, att på ett underlag av läder el1er tygklätt läder fästes i en gles, lång rad fyrsidiga samt några runda förgyllda silverb e slag (bild 2 a). De fyr-

2 b. Förgyllt lapskt silverbeslag ornerat med rosettmotiv, pärlrand sde kor och försett med vidhängande slagna ringar 2 1 8 X 2 1 8 cm. KM 26.958. sidiga beslagen ha på baksidan två fastlödda märlor, vilka pressas genom underlaget och genom samtliga märlor träs därefter en läderrem, som stadigt fäster beslagen mot läderbältet . Bältet är försett med en remsölja med torn samt ett särskilt därtill avpassat bältesändbeslag - allt av förgyllt silver. Då bältet tas på, dras det hårt åt med hjälp av remsöljan, och bältesändan med de lysande beslagen får hänga fritt ned mot koltfållen (bild. i). De silverföremål, som ägts av och använts av samer under århundraden, äro i samtliga fall arbeten av städernas guldsmeder. Lapparna ha aldrig själva tillverkat dem. Som regel äro föremålen försedda med kontrollstämplar - härifrån undantages en del äldre smyckeformer - varför det är möjligt att säkert datera och härleda detta utifrån till lapska kulturkretsen kommande föremålsbestånd. Genom stilhistorisk analys är det även möjligt att följa silvrets historia ytterligare några steg tillbaka i tiden. Det har vid detta studium visat sig, att lapparnas silver markant återspeglar ett senmedeltida och renässanspåverkat nordiskt guldsmideshantverk, som med ovanlig seghet levat kvar längst i norr. Härigenom har senare silverhistorisk forskning fått en oväntad inblick i och impulsgivande synpunkter på ett i övriga Norden nu nästan helt försvunnet silvermaterial.

3 a. Lapskt bälte av l äde r överklätt p å framsidan med röd vadmal och kantat med smala remsor av gult och grönt y ll etyg. 22 förgyllda silverbeslag med tretorn smo tive t. Ett runt b eslag av silver med larvornament är tillverkat av Erik Sandström (1 819 -1 856 ) 1 Torneå. L. II8 cm. Br. s cm. KM 22.937.

Om vi närmare granska bältet på bild 2 a-b se vi, att de fyrsidiga beslagen ornerats med ett, vad jag kallar för »rosettmotiv» 1 som i sin tur inramas av en pärlrandsdekor. Typen är mycket vanlig på lapskt område och klassificeras såsom bältestyp l. 10 Guldsmedstekniskt har orneringen framställts genom pressning. De vidhängande ringarna äro däremot gjutna liksom remsöljan. Bältet på bild. 2 a uppvisar en syntes av olika stilformer, som under århundradenas lopp smält samman till en harmonisk och enhetlig smyckeform. Den gjutna remsöljan är således ornerad med ett typiskt renässansmotiv, maskaronen. Samma motiv återkommer bl. a. på bild 3 a och bild 4 a. Det ges emellertid flera exempel på 1500-talsinspirerat konsthantverk inom lapskt silverbestånd.

Ett alldeles utsökt bältesändbeslag i gjutet arbete, som ingår i Kulturens lapska silverkollektion, se vi på bild 4 b. Den italienska renässansens mest älskade motiv - dansande putti omgivna av naturalistiska bladrankor - möter oss i

3 b . Silverb es lag m ed tr e t orn smotiv samt vidhängand e skållöv. Bält es beslag e t är numera omgjort till bros ch . 3,8 cm X 3,5 cm. KM Om.

detta silverföremål, som med största sannolikhet v arit i bruk inom lapsk kulturkret!i in i sen tid. 11 Sålunda har på nordskandinaviskt område konserverats en gången tids renässansmässiga stilformer, vilka retarderat fram till våra dagar. En dylik fixering till en viss bestämd kulturepok har sina reella orsaker. Bakom en sådan kulturfixering li gger nämligen en - och i detta fallet en under senmedeltid och nyare tidens början inom lappmarkerna infallande - anmärkningsvärd ekonomisk högkonjunktur . Man kan utläsa detta med hjälp av skatteuppbördslistor, bouppteckningsmaterial, kvittens e r m. m. frå n 1500-talets lappmarker och utan svårighet följa varuutbyte, priser, tillgång och efterfrågan på de lappmarksprodukter, som voro i omlopp under denna tid och senare. " Dessa arkivaliska handlingar erbjuda en fascinerande läsning och g e oss helt nya synpunkter på den ekonomisk-historiska utvecklingen inom nordligaste Skandinavien under b erörda tid . Vid denna tid få således lapparna råd att beställa ko stbara silverföre-

mål. De komma i kontakt med tidens högreståndssilver, präglat av gotiska och renässansmässiga stildrag. Senare under 1700- och 1800-talen då den ekonomiska högkonjunkturen ej ebbat ut - långt d är ifrån - men väl avmattats, kvarlever alltjämt en stark känsla för de gamla fäderneärvda, av ålderdomlig stil påverk a de silverföremålen .

Om vi återvända till bältet på bild 2 a kan vidare konstateras, att bältesbeslag med rosettmotivet höra hemma i en medeltida formvärld. Gotikens omhuldade fyrbladiga rosett, som vi ofta återfinna i den västeuropeiska kyrkokonsten under 1200-1300 och I40o-talen, är här förebilden . 10 Bältesändbelaget är försett med ett ingraverat blommotiv av närmast barocksvulstig karaktär. (Se även bild 4 c.) Vidhängande små kulor ( s. k. hängknappar), kors och »A veMaria-monogram» tillhöra även de medeltidens formflora.

Något som ytterligare understryker det lapska bältets samhörighet med ett medeltida stilskede är sättet att bära det långa bältet på, nämligen med en fritt nedhängande remända, som oftast når till koltfållen i den kvinnliga dräkten. I den nordiska och nordvästeuropeiska medeltida kyrkokonsten igenkänna vi ofta samma bältestyp på madonnabilder."

Sålunda ha vi funnit, att det lapska silverbältet uppvisar en märklig kombination av stilyttringar från medeltiden, renässansen och barocken och erinrar om skeden av ekonomiskt välstånd i samernas historia.

Sammanfattningsvis kan slutligen påpekas att det lapska bältet har sitt stilursprung i en västnordisk, ursprungligen västeuropeisk kulturkrets. Bakom detta .stilsamband ligga även här ekonomisk-historiska faktorer, som gå tillbaka till hanseaternas och liibeckarnas starka dominans på den nordiska handeln och kulturen under senmedeltiden, något som även indirekt kom att påverka den lapska kulturkretsen." Att lapparna vid denna tid skulle ha mottagit lika starka impulser från öster, som antagits från arkeologiskt håll, förefaller inte rimligt. 1 • På finskt område föreligger exempelvis bältestyper av helt annan utformning och av be-

4 a. Bä lt e av röd va d m a l m ed fod e r a v brunt halvyll e m ed 16 fyr s idiga förgyllda silv e rb es l ag orn e rad e m ed tr e t o rn s motiv e t samt för se dda med sk å ll ö v . Ett runt b es lag a v för gy llt silv e r å t e rg er e tt djurm o ti v . Sannolikt av norsk härkom s t . L. 94 c m . Br. 3,5 cm . KM Om .

tydligt enklare material (se bild 8) jämfört med lapparnas praktfulla guldsmedsprodukter . 11

Bältena på bild 3 a, 3 c, 5, representerar den andra typen av lapska silverbälten (s . k. bältestyp Il). Den ornamentala dekoren här benämnes »tretorns-motivet» . 1 ' Dess stilursprung är ännu ganska dunkelt. Jag har tidigare anfört såsom tänkbara förebild er kyrkliga sigill eller Bergens stads vapen, dock utan ansp r åk på att detta är lösningen. Så mycket torde dock stå klart, att beslagen på bild 3 a och bild s äro starkt stiliserade framställningar av en beslagstyp med ursprungligen realistiskt framställda tombyggnader såsom beslagen på bältena bild 4 a och 3 b visa. Det förefaller enligt min mening troli gast, att bältet på bild 4 a, som saknar härkomstupp gifte·r varit i norsk äg-o (jfr skållöven och bältesbandet av ty g , ej av läd e r). Ett ex akt sådant »äkta» tombesla g har dock påträffats i Dorot e a i Västerbottens

lappmark. 1 ' Bildframställnjngen på besla g motsvarande bild 4 a vill Sigfrid Svensson tolka såsom tretornsbyggnader mellan vHka synas »stiliserade träd , från en himmel med moln nedflyga två fåglar, i hörnen upptill synas två gubbhuvuden. Det ena kan med sina strålar tolkas såsom solen , det andra kanske symboliserar månen. Denna bild leder inte tankarna till nå g ot sigill eller dylikt utan snarare till ett 1600-tals stick,» .skriver Svensson .2° Jag instämmer helt i Svenssons tolkning, i synnerhet som tretornsbältet av mig jnte återfunnits j medeltida eller nyare tidens bildmaterial. Först på 1700-talet omtalas typen i norska bouppteckningar (S0lvbelte bestaaende av 17 store Kubber med Taarne paa) . 21

Bältestyp I (rosettmotivet, bild 2 a) har sin närmaste motsvarighet i norskt och skånskt dräktsilver. (Jfr här med bild Även i Blekin ge och Vingåker i Södermanland, områden med ålderdomligt dräktskick, ha snarlika bältesbeslag påträffats . Bältestyp Il (tretornsmotiv e t, bild 3) har däremot en mer begränsad utbredning . Den återfinnes förutom på lapskt område endast på norskt. Sålunda är dessa här behandlade lapska dräktprydnad e rna inte speciellt förbehållna lappar och ha inte heller, sorti framgått ovan, någon utpräglad »lapsk» stil. Samernas dräktsilverbestånd går tillbaka på ett tidigare i Norden brukat silversmyckebestånd .

Kulturen äger ett bälte erinrande om lapskt bälte typ I, (bild 7) som även det saknar ursprungs beteckning. Enligt min mening tala följande fakta för att detta bälte ej varit i lapsk ägo utan snarare i sydsvensk eller möjligen norsk ägo. Beslagens runda »skållöv» äro ytterst sällsynta på lapskt område, däremot vanliga i Skåne, Sydsverige och framförallt i Norge . På lapska bälten möta oss såsom hängen de slagna ringarna . Vidare är bältesspännet ej av remsöljetyp och gjutet, utan består av ett häktspänne i hjärtform tillverkat av gulmetall, en spännetyp och ett material, som aldrig använts av lapparna, så vitt jag vet. Därtill komm er att detta med gulm eta llb es la g försedda bält e är avpassat efter bärarinnan s

4 b. Bält es ändb e slag och r e msölja av förg y llt, gj ut e t si lve r ornerade m ed motiv av r enässans k a raktär; h a r m ed s törsta sanno likh e t varit i lapsk ägo. Ändbes la ge ts I. 8 cm, br. 3 cm. R e msöljans I. 3 cm, br. 4,4 cm . KM 8.040.

4 c. Bä lt esändbeslag och remsölja a v förgy ll d massmg. Ändb esl agets I. (m ed löv) 71 5 cm, br. 2,3 cm. Remsö ljans I. 51 8 cm, br. 41 3 cm. KM 26 97.

5 . 19 förgyllda silverbeslag med tretornsmotiv et tillh örande e tt l apskt bält e. Stämplar saknas. 2,9 X 2,9 cm. KM 8.905.

I I -

6 Sk å nskt brudb ä lte av svart sammet med 18 fyrsidiga, d elvis förgyllda silverbeslag. Stämplar saknas. L. ug,5 cm. KM 2414 midjemått och följaktligen ej tillåter någon på medeltida vis hängande remd el, som vi funnit är karakteristiskt för lapskt bälte av typ I.

Den mestmarkanta skillnaden mellan skånskt-sydsvensktnorskt dräktsilver å ena sidan och lapskt å andra sidan är emellertid, att när samerna hos guldsmeden beställde ett nytt bälte, ett spänne, eller nya maljor så krävde den lapske

I

beställar en att föremålet sk ull e tillverkas i ädelsilver, eJ i gulmetall, och att vissa d elar till och med skulle vara gjutna eller slagna, med andra or d att föremålet skulle vara av en viss å ld erdomlig stil, vara kostbart och u r guldsmidestek. nisk synpunkt ett gediget ar b et e.2 2 D et b eställ da arbetet representerade nämligen för den sarnisk e ägare n det p åtagliga öv erskj utande kapitalet som h an erhåll it vid lappmarknadshandeln. En sådan form av kapitalplacerin g har i äldre tid förekommit även hos burgna bönder i No r den. Före b ankernas och aktiernas tid var denna form av inv es t er in g

7. Bälte av röd vadmal m ed svarta samm e tskanter förs ett med 16 fyrsidi ga b es lag av mäs sing samt h äk tsp änne i hjärtform . Sannolikt av n orskt ursprun g . L. 98 cm. Br. 6,5 cm. KM 5.088.

8. Bä lt e av läder med tättsittand e mä s singsbeslag försedda m ed vidh ängande pa lm ettfi gurer. Stämplat : G. Blomqvist. Sannolikt av f in skt ursprung. L. 92 cm. Br 4,5 cm. KM 1903

inte bara ekonomiskt fördelaktig på grund av silvrets solida värde utan det var även ur social synpunkt synnerligen praktiskt . Ju mer dräktsilver man kunde ståta med, ju större socialt anseende erhölls inom den egna kretsen . 1600- och 1700-talens författare, som skildrat lapsk kultur och historia ha observerat, att där finnes lappar »som äro egare af-några hundrade lod sölfwer» . . . " Ännu under 180 0talet fortlever denna ålderdomliga form av kapitalplacering hos lapparna. Det berättas i en uppteckning hos 0 . P. Pettersson, kännare av Vilhelmina och Åsele lappmarker om en same, som så·lde ett stort antal renar »neri i landet . . . För de penningar han erhöll för dessa tillbytte han sig silverblankar (4 riksdaler specie silvermynt) silverlöv, skedar, kosor och bägare . . . »"

Lapparna ha således länge stannat vid denna speciella investeringsform, längre och mer ensidigt än nordbor.

Samerna betalade alltid kontant till guldsmeden - leverantören. Det var som regel de förmö gna fjällsamerna med stora renhjordar, som hade möjlighet att införskaffa dylika dräktprydnader samt kåsor, skedar, skopor och bägare av förgyllt silver.

Till den lapska dräkten hörde även praktfulla silverkragar , som endast buros av kvinnorna och då vid högtider, bröllop och nattvardsgång. De buros innanför den framtill V-urringade kolten (bild 1) och voro försedda med hög, tennbroderad ståndkrage samt öv e rsållade med förgyllda silv ersmyck e n på ömse sidor den djupa halsöppningen . Smyckena voro av tr e slag , häkt spännen, maljor och hängknappar . P å bild g a och b se vi två ovanligt praktfulla silverkragsspänn e n , det e na (bild g b) är tillverkat av Engelbreth Knuds en M 0 ller , v e rksam 17 7 1-1812 i Trondheim . Han var en av Arj epluo g- och Pitesamer ofta anlitad guldsmed. " Karakteristi skt för det lapska romboidformade häktspännet är spännede larnas rika gravyr och de fem uppdrivna bucklorna samt den oftast gjutna , rikt genombrutna rnittknappen . Maljorna voro k a nsk e silverkra gens vanli gaste prydnad (bild 10-11). Ofta omt alas pla gge t d ä rför såsom »maljkra ge» i

g a . L a pskt h äktsp ä nn e av förgy llt s il ver. L. 14,5 cm. Br . 4 cm . KM 2618.

g b. Lap skt h ä kt spänne av fö r gy llt s il ver till verkat av E nge lb ret h Knudse n Mell er (1771-1 8 12) , T ro ndh eim . L. 13,5 cm. Br. 4 cm. KM 22.738.

bouppteckningar . De ä ld sta maljorna tord e vara de krönta »m»-ma ljorna, som i sin renaste form återger ett gotisk t »m». 20 Stiliserad e former av typen se vi på bild 10 och l 1. Numera har silverkrag en gå tt ur bruk. Man kan dock änn u få se den vid något bröllop i de sydligare lappmark erna, där den fortfarande ärves från mor till dotter. En av både män och kvinnor alltjämt brukad barminsättning är den s. k. ( s )liehppä (bild 12) . 21 D en knäpp es bak och är som regel rikt t enn broderad . D en ( s )liehpp ä, som finnes i Kulturens

10-1 r. Tre maljor av förgyllt silver ornerade med en starkt stiliserad framställning av ett ursprungligen krönt gotiskt m. Diam. 2,5 cm - 3 cm . KM 3134, 3164.

12 . (S) liehppä, ett lapskt barmkläde, rikt tennbroderat, som bäres innanför kolten och knäppes bak i nacken . Detta exemplar är ovanligt nog försett med silverkragssmycken och bältesbeslag samt fyra vargtänder (?). Sannolikt från Ume lappmark. L. 38 cm. Br. 19 cm. KM 2694.

samlingar är ovanligt sparsamt tennbroderad, men är i stället försedd med silverkragens kulformade hängknappar samt bältesbeslag med »tretornsmotiv». Jag har vid mina inventeringar av museala och privata lapska silversamlin ga r ej tidigare påträffat en sådan utsmyckning av detta plagg . Enligt min mening se vi här en tillfällig och sen komposition av (s)liehppä plus dräktsilver.

I äldre tid fordrades barmklädet med »rödkalvskinn» eller med harskinn, meddelar Nenzen .2" Som halsskydd använde man förr även ekorrsvansar. Svansarna träddes upp på en lin- eller hamptråd, berättar en sagesman från Åsele lappmark. Man behövde ända till 200 a 300 svansar. Dessa trycktes mycket väl ihop. Bandet av ekorrsvansar virades två varv om halsen och ändarna hängde ner framtill på bröstet. Denna verkligen exklusiva halsduk brukades bl. a. på långa resor eller i renskogen. Man hade ett sådant halsskydd även i Lule lappmark, men där tillverkat av röda och svarta rävsvansar."

Att skinnkolten har ett förhistoriskt ursprw1g i samiskt dräktskick torde vara ställt utom tvivel. Kolten av tyg tillhör däremot ett senare skede. Enligt min mening talar åtskilligt för att tygkolten kommer in under troligast medeltidens äldre skede. Vid den tiden torde klädet blivit känt inom det lapska området, något som bl. a . styrkes av språkliga 30 och även handelshistoriska fakta. Lapparna bedrevo nämligen redan unde·r medeltiden en livlig handel vid de norska fjordbottnarna. 31 Dit kom han delsmän seglande från Bergen och Trondheim, kanske även köpmän från de frisiska öarna, vilka medförde bl. a. vin, silver och kläde. Samerna tillbytte sig dessa varor mot de då på kontinenten mycket åtrådda lappmarksprodukterna, de ädla viltskinnen såsom mård, hermelin, järv, gråverk och svart korsräv, vilka voro högsta mode i den medeltida dräkten. Även torkad fisk omsattes i handeln, den stående menyn under fastan såväl på furstens som bondens bord i det katolska Europa. Klädet, som lapparna inköpte, var av yppersta kvalite och kom ursprungligen från Flandern och England. I en boupp-

13. Lapskt läderbä lt e klätt p å översida n m ed omväx la nd e r öd och grö n vadmal i sj u fä lt, so m rikt broderats m ed t e nntr åd, m ed ringar för bält e ts sammanknytning. Fr å n U me la ppma rk. L. 109 cm. Br. 3,5 c m KM 16 .855.

teckning från år 1600 få vi veta att rött , brunt, svart och grönt kläde fanns i stora mängder i samekvinnan Inga Orivans ägo . 3 2 Tygkolten nyttjade s och nyttjas än i dag såsom sommardräkt. Äv e n här kunna vi ur skilja en nordlig och en sydlig typ. Norrut uppvisar tygkolten en påfallande stor vidd nertill. Längre söderut är kolten rakare. Nordlapparnas kolt skiljer sig från syd lapparnas även ifråga om längden. Sydlapp arnas kolt är längre, kvinnokolten går där ända ner på smalbenen.

D en äkta kolten - den som dras över huvudet vid påtagandet och som har djup halsöppning fram - den finna vi företrädesvis bland Norrbott e ns fjällappar och hos skogslappar norrut till Jokkmokk ungefär. Däremot är mansko lten hos de sydliga fjällapparna helt öppen framtill och knäpps ihop med hyskor och hakar. Man kan säga, att sydlapska kolten erinrar om en lång rock , en sorts kaftan. Kv.innokolten är i sydliga Lappland helt slut-e n. Man finner också det kaftanliknande plagget bland finska och ryska lappar och det är möjligt, att denna typ nått finska och ryska sam er från R yss land.

Tygkolten, kapte, är rikt garnera d m e d smala ty gre msor av rött och gult tyg och den mest anslående kantgarneringen se vi hos nordlapparna. I Lule lappmark kunde man också använda sig av e n ullsnodd av ett fingers tjocklek som kantgarnering. ""

Innan klädet kom in i den lapska dräkten användes eme llertid även till sommardräkten med aU sannolikhet renens skinn, men tekniskt så behandlat att man erhållit ett mjukt, rödbrunt sämskat skinnmaterial, lämpligt för mildare väderlek. Prästen Samuel Rheen, som tjänstgjorde i Lule lappmark på 1670-talet omtalar, att om »sommaren bruka the och kläder af skin både Män och qwinnor, af huilka somblige lappar afsyra och somblige affklippa hååren, dem the sedan bruuka för myggen skull, på dhet the icke skohle kunna bijta igenom Skinnet». "

14. Bältesgehäng b es tåe nde av dels en starkt genombruten mässingsskiva, s.k kuottätahka vid vilken bl.a. nålhuset fästes . Diam. 7,8 cm . N ålhus et av mässing hänger i en läd e rsnodd vid skivan . Längst n er är en rund hornplatta rikt dekorerad med sydlapsk geometrisk ornamentik fastsatt . Diam . (hornplattan) 5,2 cm . Total. I. 40 cm . KM 24 .246.

15. Fing e rringar av silve r delvis förgyllda. KM 15.540, 3457·

Fram till början av detta sekel har den sämskade skinnkolten varit i bruk företrädesvis hos sydlapparna .

I Åsele lappmark talas det om 'den röda skinnkolten' - svalltjo - som gjordes av skådde - d . v . s. sämsk. Vid sömnaden av en sådan läderkolt använde sig samekvinnan av en särskilt fin sena och fin nål för att motverka alltför stora hål vid hopsyningen. Barn fick inte bära dessa sämskade koltar, säger en sagesman från Åsele lappmark, ty de kunna uppbränna den .3° Rätt brukad var läderkolten outslitlig. Emellertid hade den sämskade kolten den olägenheten att bli skarp och hård efter regn . Nordlapparna - framförallt de vid nors ka kust en bosatta lapparna - nyttjade därför ogärna läderkoltar utan bura hellre vadmalskoltar sommartid, då dessa b ättre tålde regn . Till den sämskade kolten hörde vanligen ett smalt läderbälte, rikt tennbroderat och försett med mässingsringar och läderband i bältets ändar för sammanknytning (bild 13). Bältets längd motsvarade bärarinnans mått. På kvinn obälte t fastsattes oftast en starkt ge-

nombruten ring av massmg, vid vilken sax, nålhus , kniv m. m. anbringades (bild 14)

Ett vanligt lapskt kvinnosmycke var och är fingerringen med sin breddade platta och vidhängande små ringar (bild Is). Denna ringtyp är sent inkommen i det lapska materialet, sannolikt på 1700-talets slut. Typen är inte speciellt »lapsk» utan förekommer i folkligt smyckematerial även på andra håll i Norden t. ex. i Norge, Dalarna och Skåne. "0 Denna korta tillbakablick på samernas kolt och dräktsilver visar, att stor pietet för den fäderneärvda dräkten och smyckesilvret har rått inom lapparnas kulturkrets ända fram till vårt århundrade. Det heter betecknande nog i en rimkrönika från 1700-talet: 37

Och hwad hos detta folck är mäst til att berömma Är det at all sin tid de äro mycket ömma, Om sina Fäders dräch och hålla den för god Men taga aldrig an e tt nytt antagit mod.

Emellertid har den av samekvinnan själv tillverkade traditionella dräkten ersatts av ett nytt mod i våra dagar, nämligen av industrielft tillverkade konfektionsplagg, som äro bättre lämpade att använda i vardagslag i en modern bofast miljö. Till fest bäres alltjämt samedräkten. Det lapska kultursamhället, vilket i många avseenden underordnat sig tidens krav på rationalisering och nivellering har i vissa avseenden förlorat sin forna struktur. Självfallet berördes då även dräkten av dessa genomgripande förändringar. Sammalunda gäller dräktsilvret. Det representerar ej längre det synliga kapitalet , familjens sociala status. Numera investeras penningöverskottet i aktier och banktillgodohavande. Silverkragens prydnader, de praktfulla bältena samt andra dräktsmycken nytillv er kas ytterst sällan, ehuru det förekommer någon enstaka gång. Då presenteras dessa smycken såsom gåvor till fästmön eller den blivande bruden som en gång traditionen bjöd den sarniske friaren att handla.

PHEBE FJELLSTRÖM

l Linne, Lappländska resa, 1960, s 5

2 Linne, o a a. s 51, 54.

3 I noterna hänvisas till Drak es arbete som är lättare tillgängligt. Dräktsilvermaterialet bygger p å författarens eget arbete "Lapskt silver>J, l-2, (1962).

4 Diib en, Om Lappland , lS73, s. 172.

5 Drak e, Västerbottenslapparna under förra hälften av lSoo-talet, l91S, s. 166; Gjessing, Lappedrakt e n, 1940 s. 9.

6 Gjessing, o. a. a s 10

7 Drake, o. a a. s. XIV.

S Drake, o . a. a . s. 170 .

9 Fjellström, Lapskt silver, I, s. 97 f: Bälte t.

10 Fjellström, o. a. a. s. 109 f.

l l Jfr här ett liknande beslag i Fjellström o. a. a. fig. 72 a-b .

12 Fjellström, o . a . a. s. 301 bilaga III: varutabeller.

13 Fje ll ström, o. a. a . s. l 14, fig. 79 1 So.

14 Fjellström, o. a. a . s. u7, fig. So .

15 Se här Sve nsson, Skånskt dräktsilver, 1947, s. S.

16 Fjellström, o. a. a. s. 243 f : Lappmarkshand eln und er tidig medeltid.

17 Se även Fjellström, o . a . a. s. uS fig . Sr.

lS Fjellström, o. a. a . s. 122 f.

19 Fjellström, o. a . a. fig . S7.

20 Svensson, rec. i Rig 1962

21 Fjellström, o. a. a. s. 122.

22 Ang teknik se Bengtsson, Äldre gu ld smedsteknik, 1944-45.

23 Högström, Beskrifning öfwer .. . Lapmarke er, 1747, s. 9r.

24 ULMA: 1296, s . 349 . Vilhelmina sn.

25 Fjellström, o a. a. s 76 ff.

26 Fjellström, o . a. a . s. 53 ff: Maljan.

27 Se här Grundström, Lul elapsk ordbok : ( s)liehppä.

2S Drake, o. a. a. s. l7r.

29 Drake, o. a . a. s. 17!.

30 Benämningen för kläde har i lapska spr åket en intressant etymo logisk bakgrund, som just visar, att ordet för kl äde under medeltiden inkom i lapska språket såso m ett l å ne ord från fornfrisiskt eller fornengelskt område Se här Sköld, Die Kriterien der umordischen Lehnwörter im Lappi schen, I, 196!, s 167.

31 Fjellström o. a. a s. 257. Handeln i nord nors ka fjordbottnar och vid Vågan under medeltiden.

32 Se här Kammararkivet i Stockholm, Norrlands handlingar N orrlands lappmark er 1600 : 6; Fjellström, a . a., 1962, I, s. 30 samt bil. I s. 299; jfr även Nordl ander, J . Några konung e ns fogdar under 1500talet, 1933 · (Norrländska samlingar. 3: 2).

33 Drake, o. a. a. s. 169.

34 Rheen, Om lapparn es lefwarn e ... s. 63.

35 Drak e, o. a. a. s. 167.

36 Fjellström, o. a. a. s. 138.

37 Se här En rimhönika om lapparna från början av r700-talet, Sv. Lm. 17: 7, s. 15 .

Litteratur

r. Bengtsso n, B., Äldre guldsmedsteknik. (Sv ensk t silversmide 15201850. 3. Sthlm 1944-45.)

2. Drake, Sigrid, Västerbottenslapparna under förra hälft en av 1800talet Etnografi.ska studier. Upps. 1918. (Lapparna och deras land Skildringar och studier. 7.) / Diss . Uppsala./

3. Di.iben, G. von, Om Lapp1'and och lappam e, för e trädesvis de svenske. Ethnografiska studier. Sthlm 1873.

4. Fjellström, Phebe, Lap skt silver. 1-2 . Studier över en föremålsgrupp och dess ställning inom lap skt kulturliv. Upps. 1962. (Skrifter utg. gen. Landsmåls- och folkminnesarkivet i Uppsala. Ser C : 3) / Diss. Upps./

5 . Gjessing, Gertrud och G., Lappedrakten. En skisse av dens opphav. Oslo 1940. (Inst. f. sammen l. kulturforskn. Serie C. 4 : 2.)

6. Högström, P., Beskrifning öfwer de til Sweriges krona lydande Lapmarker ... Sthlm 1747.

7. Linne, C. von, Lappl ändska resa . Sthlm 1960. (Levande litteratur.)

8. Nordland er, J., Några konungens fogdar under 1500-talet. Sthlm 1933 (Norrländska samlingar. 3 : 2.)

9 Rheen, S., En kortt relation om lapparnes lefwarne och sedher Upps. 1897. (Sv. Lm. 17 : r.)

ro. En rimkrönika om lapparna från börj an av 1700-talet. Upps. 1909. (Sv. Lm . 17 : 7.)

rr. Sköld, T ., Di e Kriterien der urnordischen Lehnwörter im Lappischen. I. Upps 196r. (Skrift er utg. av Institutionen för nordiska språk vid Uppsala universitet. 8.) / Di ss. Uppsala./

12. Svensson, Sigfrid, Skånskt dräktsilver . (Rig. 30, 1947, s. 1-15.)

Svensson, Sigfrid, Rec. av Phebe Fjellströms avh. Lapskt silver I-Il. (Rig . 45, 1962, s. 133-140 .)

Otryckta källor

Landsm å ls- och Folkminnesarkivet i Uppsala (ULMA): 1296, s. 349, Vilhelmina sn.

Redogörelse

för Kulturhistoriska föreningens för

södra Sverige verksamhet år 1962

A. LEDAMöTER, STYRELSE OCH REVISORER

Hög ste b esky dda re Hans Maj:t Konun g Gu stav VI Adolf .

H ede rsle damöt er Hovintendent John Kroon, Malmö .

Dir e ktör Karl Wistrand, Stockholm.

Landshövdin g Johan Nilsson , Kristianstad.

Advokat Rolf Nordenstedt, Topp e ladugård.

Direktör Alfred Persson , Lund.

Fabrikör Walfrid Nordstr öm, Lund.

F il. dr Sven T . Kjellber g, Bjä rred .

Ständiga ledamöt er Direktör Th . Winborg, Stockholm. på grund av Kamrer Birger Grambäck, Malmö . särskilda förtjänst e r Konstsmeden Henning P e rsson, Lund . Kontraktsprosten Yn gve Wer ger, Ängelholm.

Byggna dschefen Carl-Eric Holmberg, Lund.

Hovjuvelerare Wiwen Nilsson, Lund.

Fil. dr Axel Törje, Lund .

Antal e t ständi ga le damöter i övrigt uppgick per den 3 r d ecember till 387 och årsbetalande till 27.583. Samtli ga medlemmar var 27.984.

Årsmötet hölls den 5 juni i närvaro av cirka 175 föreningsmedlemmar under ordförandeskap av landshövding Gösta Netzen. Styrelsen beviljades ansvarsfrihet för förvaltningen år 196I.

Föreningen återvalde intill årsmötet 1965 de i tur avgående styrelseledamöterna redaktör Johan Nilsson, disponent Carl-Eric Borgenstierna och professor Sigfrid Svensson samt till suppleant i styrelsen för samma tid byggmästare Harry Karlsson.

Till revisorer av 1962 års förvaltning omvaldes bankdirektörerna David Berglund och S. Lundeborg med direktören Frans Möller och kamrer Malte Ericsson som suppleanter.

Till hedersledamot av föreningen valdes enhälligt fil. dr Sven T. Kjellberg.

Årsavgiften skulle under 1963 ut gå med 15 kronor .

Styrelsen har under året utgjorts av landshövding Gösta Netzen, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, med direktör Sune Wetterlundh som suppleant, direktör Holger Crafoord, v. ordförande, riksdagsman Rud. Anderberg, Malmöhus läns landstings ombud, greve Carl Trolle-Bonde , disponent Carl-Eric Borgenstierna, profes sor Gunnar Edström, Lunds stads ombud, hovintendent John Kr c:m, skoldirektör K. G. Ljunghill, Lunds stads ombud, redaktör Johan Nilsson, redaktör Christer Olofson, Kristianstads läns landstin gs ombud, professor Sigfrid Svensson, major Christer Wahl gre n, kyrkoherde Curt Wallin och docenten Jörgen Weibull samt självskriven ledamot intendenten Bengt Bengtsson, sekreterare.

Suppleanter i styrelsen har varit : riksdagsman Emil Ahlkvist, Malmöhus läns landstings ombud, byggmästare Harry Karlsson, boktryckare Per-Håkan Ohlsson, akademiräntmästare Malte Ragnarsson, Lunds stads ombud, fil. lie. Gad Rausin g och bankdirektör C. G . Regnell, Lunds stads ombud.

Styrelsen har sammanträtt 16/2, 9/3 1 5 / 6 och 9/10. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, beståend e av hrr Crafoord, Borgenstierna, Svensson, Weibull och Bengtsson har sammanträtt 8/3 1 13/4, 18 / 7, 10/ 9, 9/10 och 13/12.

B. FÖRENINGENS EKONOMI

Föreningen har mottagit följande anslag till upprätthållande av sin verksamhet :

Staten

Lunds stad

Malmöhus läns landsting

Kristianstads läns laJ;J.dstin g

Hälsingborgs stad

Alstads kommun

Bosarps »

Burlövs »

Båstads köping

Dösjebro kommun

Furulunds köping

Förslövsholms kommun

Gislövs

Harrie

Ivetofta )) )) ))

Jonstorps »

Kattarps »

Klagstorps »

Kågeröds »

95.000: -

155.000: -

. 16 . 500: -

7.500: -

1.000 : -

100: -

Kävlinge köpin g 100:100:100:100 :50:50:100:100:50 :50:100:100:50:100: -

Löberöds kommun

Löderups »

Marieholms »

Munka-Ljun gby »

M å nstorp s »

Nosaby »

Onslunda »

Oppmanna och V å nga kommun

Oxie kommun .

Perstorps köpin g

Riseberga kommun

Rängs »

Rönneber ga »

Röstånga »

Sjöbo köping ....

Skarhults kommun

Skegrie »

Skurups köpin g

Sno geröd s kommun

Staffanstorp s »

Sval ö vs »

Svedala köpin g

Teckomatorps kommun

Tollar ps » •

Torns ))

Träne »

V e llin ge »

Vemm e nhö gs »

Vollsj ö » ..•.

Åstorps k öpin g

ödåkra kommun

örken e ds »

Ö . Färs ))

50:100:100:100:l00:150:100:50:100:100:50:100:200:l00:100:300:100:50:200: -100:200:100:100:100 :100:50:100:100 :100 :l00:300:50 :300: -

Skånska Brand-H e nn es

för år 1962

Scan, Föreningen skånska andelsslakterier för år 1962 .........

AB Förenade Superfosfatfabriker för treårsperioden 1962/i964 .....

AB Hässleholms Verkstäder

för treårsperioden 1962 / 1 964

Kockums Mekaniska Verkstad

för treårsperioden 1962/i964 ..

Reymersholms Gamla Industri AB för treårsperioden 1962 / 1964 1. 500: -

Skånska Cementaktiebolaget

för treårsperioden 1962/i964 5 000: -

Skånska Hypoteksföreningen för treårsperioden 1961/1963

Svenska Sockerfabriks AB för treårsperioden 1961 / 1963 .

Sydsvenska Kraft AB för treårsperioden 1962/i964 .......

AB Malmö Förenade Bryggerier för treårsperioden 1g62/i964 .

Försäkringsvärdet å mus ee ts byg gnad er och samlin g ar utgör: i Lund: 7.155.500:företagsförsäkring: personskada högst .. egendomsskada » husbocksförsäkring ...... .

. i Östarp: åbyggnader

å lösöre

å skog ....

Bosjöklosters mölla : brandförsäkring .

ansvarighetsförsäkring: personskada högst egendomsskada » 600.000:50.000:200.000:660.700:100.000:60.000:100.000:600.000:50.000:185

Tablå över kostnader och intäkter

KOSTNADER:

Löner, pensioner och expen smede l

Fastighetsutgifter

92.555: 88

Belysning, vatten, värme, renhållning 43.814: 23

Resor, frakter, porto och telefon

Reklam, a nnon ser och skrivmaterial

Försäkringar

Trädgårdens underhåll

Utgifter för konserveringsanstalten » östarp

Räntor fotografering

H yror

årsbok 1961 (rest) 1962 (beräknad bokförd kostnad)

medlemsvärvningen, registrering av medlemsstocken och inkassering av förutvarande medlemmars avgifter: port okos tnader

33.164: 50 tr ycksaker

3 837: 66 provisioner

40.052: 43 telekostnader

2 .355: 10 expeditionsbidrag

övriga kos tnader

Samlingarna, inköp

Bibliotek och arkiv

Inventar ier

Av sät tning till ans tällda s pensionering

Utställning ar och attraktioner

Diverse utgifter

INTÄKTER:

Inträdesa vgif t er

Medlem savgifte r och abonnemang å årsboken

.352: 17 12 633: 41

14.022: 15 2 .64 4: 01

85 29 .188: 85 2.400:16.783: 48 8.902: 61 7 .144: 42 20.000:4.444: 37 6.779: 96 Summa kronor 882.789: 63

Hyror samt arrende för re st a urangen i Vita hu set ..

Inkom ster från Östarp

annonser i sam t försäljning av årsboken ....... . N ettoinkomst av Skånsk Bildalmanacka

Trycks aker

47.841: 75 415.527: 50 27.313:91 34 . 821: 25 II.'449;9.652: 97 7.224: 27

St ä n d iga med lemmars avgifter

Gå vor ..

Årsan s la g:

från Staten

» Lunds stad .

95 .0 00: -

155 .00 0 : -

» andra k ommune r 6 .200: -

» bolag m.fl. 18.ooo: -

» Malm öhus län s land st ing 16 .5 00 : -

» Kristianstads l ä ns l andstin g

Bidr a g fr å n Kulturens d o n at i on sfo nd er

Skatter (åt erb ä ring)

Hyresinkom st er fr å n Boseb o Ky rk a

Kultur ens väg gka r ta

Kap ital-konto

Balansräkning

TILLG Å N GA R :

Fastighetern a i Lu nd o ch ös t arp

Samlin garn a .

Bibliotek och arki v

Invent a rier

Ombudsm a nn e ns g aranti- & p e nsio n sfond

Diverse fordringar

Postgir o

Kassa

Summa k rono r

7.500: -

SKULDER:

L å neskuld er

Diverse skuld e r

Innehållen prelimin ä r sk att

Anslag för utgivand e av arbete om sk å nsk t extilkonst samt från Gu staf Nilssons sterbhus för senare inrättande av butik

Ansl a g från Wallenbergs Stiftelse för Lund afyndens vetenskapliga be a rb etande .

An st ä lldas pen sio nsk ass a

Ombudsmann e ns g ar anti- & p e nsi onsfond

Checkr ä kning

Kapital

3 I I I 2 196 1 88 5 .000:l:1 :1 :26 .86!: 79 3 .573 : 88 3 .509 : 59 4 353 : 88 923 .30 2: 14

186.3 85 : 77 II7 .92 1 : 39 15 .914:4 .000 :-

19 -4 80: Il

143.0 92 : 92 26 .86! : 79

183 .3 88 : 02

36 8.9 41: 53 124 .535: 68 19.423 :4 000:-

3 8 .840 : Il

13 0. 941 : 37 3r.914: 22

178. 278: 26

2 25. 788: 49 Summa kro no r 923 30 2 : 14 r. 12 2.6 62: 66

22 6 258: 14 3 1/ 12 1962 r. 0 78. 500:l:r:1:3r.914: 22 7 .9 39: 39 2 03 7 : 55 2.268: 50 r. 122 .6 62 : 66

KULTURENS DONATIONSFONDER

Tablå över kostnader och intäkt er år I962

KOSTNADER:

Bidrag från fonder till föreningens rörelse (därav från Kulturfonden 4.513: 95) 24 .4 50: 95

Summa kronor 24 .4 50: 95

INTÄKTER:

Ränteinkomster

Gåvor

Kapital-konto

Fondernas kapitalbehållning

Thom and erska fonden .

Anna Karlins premiefond

Ol e Olsens K e rami ske Legat .......

Beathe och Sv. Bengtssons fond ..

Skånska Brands fond

Kulturhistoriska M :s Jubelfond

Skånebokens fond

Ingeborg Holcks fond ...........

Anna Lithströms fond .

Bror W. Olofssons fond

Albert Ekmans fond

Jubileumsinsamling en 1957 . .......

Summa kronor

22.658: Il 35:i.757 :84 24-450: 95

Fö re nin ge n äger av fo nderna di spon era Ick e disponibel del

3 1/ 12 196 2

2.899: 77 1 220 : 30 av fonderna 3 1/ 12 1 96 1 II.I65 :34 l 248: 67 36.253 : 40 22.690: 17 31/ 12 1962 II 275: 90 l 258:72 36.609 : 42 22.793: 66

378:65 1.006: 71 488:43 i.876: 71 9 .589 : 94 3.783: 09 925:93 I.223 : 47 462:42 180 .90 1 : 67 II.178: 86 II.232 : 05

9.954: 12 46.599: I4 7 .534: 44 10.844: 92 28.929: 90 50 .000 :10 005: 19 46.839: ID 7 .620: 77 10.904: 23 29.057: 15 50.184: 02

Summa kronor 204.757: 09 236 .398: 96 237 .78 0 : 21

Efter tillägg av de medel föreningen enligt ovan äger disponera . . utgör fondernas sammanlagda kapitalbeh. 3x/12 1962

UPPGIFT PER 31112 1962

ANGAENDE FONDTILLGANGARNAS ART

Nom . kr 15.000 : - Svenska Statens 3 % obl. l5h2 1946 . .. . . » 50 000: - Uddehalms AB:s 5 1/z % obl. år 1958

» » 20.000: - Mo och D omsjös 4 % förlagsbevis 1945

» » 5.000: - L. M . Ericssons 4 1/z % förlagsbevis 1944 ..

204.757: og 442 .537: 30

Bokfört till : 14 .960 : 62 50.000:20 .000:5.000:-

so st aktier i AB Pripp & Lyckholm

76 » » » Skandinaviska Banken ...... . ........ . . . ... .

s » » » AB Skandinaviska Elverk .. ..... .. ... . ...... .

ro.ooo: -

7 » » » AB Svenska Fläktfabriken .... .. . ..... . ...... . 3 )) ))

120 )) )) 14 )) ))

ISO )) )) 20 )) }) 20 )) )) 20 )} ))

» Turbin AB de Laval Ljungstr öm ...... . . .. . .. .

» Svenska Sockerfabriks AB . . ................ .

» Säfveåns AB . .... . . ............... . .. ..... .

» Allmänna Svenska Elektriska AB ...... ..... .. .

» AB Iggesunds Bruk

» AB Svenska Kullagerfabriken, ser. A ......... .

» Stora Kopparbergs Bergslags AB

8.9s6: 37 716: IS r.3sr: 6s 360:7 .s30:693:97

22.799: 30 8-444:8.646: so 9.78s: So 169 .244: 36'

Härtill kommer: I bank innestående 149.792: 94 Till föreningen utlämnade l å n.. .......... . ...

-

30

C . PERSONAL OCH VERKSAMHET

Intendent:

Antikvarier:

Amanuenser: Rustmästare:

Skattmästare:

Ombudsman:

Kontorist:

fil. dr Bengt Bengtsson (196!)

fil. dr Ragnar Blomqvist (1929)

fröken Märta Lindström (1950)

fil. kand. Anders W. Mårtensson ( 1957)

fil. kand . Gunilla Eriksson ( l 960)

fil. kand . Nils Nilsson (1962)

herr Wilhelm Jönsson (1930)

herr Sune Hell borg ( l 960)

överste Sven Forsberg (1946)

fru Astrid Sörensson (1954)

Utom den fasta personalen har såsom tidigare varit anställda en snickare, en gårdskarl och ett par man till handräckningsarbeten vid byggnadernas reparation, två biljettkassörskor, två städerskor och ett antal söndagsvakter.

Fru Elly Ljungman har haft halvtidstjänstgöring på biblioteket.

• Kursvärd e den 3r/r2 1962 : Kr rSs .743:.

Fil. stud. Ba rbro Astrand (t o m. 3r/5) och fi l. kand. Maj Fehrman har tjänstgjort och biträtt med katalogiserings - och utställningsarbete. Fil. k a nd. In gemar Jeppsson har sedan den 1/6 tjänstgjort vid museet och därvid huvudsakligen syss lat med undervisning och utställningar. Fil. kand. Torkel Eriksson och fil. stud. Agneta Wiren har under sommarmånaderna uppordnat konstsamlingarna. Fil. stud. Eva Persson har sedan den 1/6 insamlat material -i form av varor, emballage m.m. - för inredande av en hökarbod. Såsom arkivarbetare har fru Birgit Ewers och överste Konstantin Kanep tjänstgjort vid museets arkiv.

På textilavdelningen har tjänstgjort fröken Ruth Nivall, fröken Monica Centervall samt frök e n Astrid Andersson. D essutom har som vanligt praktikanter från Konstfackskolan i Stockholm deltagit i arbete t under sommaren .

Vid Lundaarkeologiska avde lnin gen har herr Fred Allik tjänstgjort som t.f. konservator.

Vid årsmötet kunde d e n å teruppförda och nyinredda Hallarödsstugan visas för första gån gen. Södra d elen har som tidigare inretts till ett träskomake ri och i bostadsdelen har en ursprunglig vägg rekonstru e rats , så att ett särskilt köksutrymme uppstått, i enlighet med bygg nad e n s u r sprungliga planl äggning.

Und e r året har en betydelsefull utvidgning av Kulturens område ägt rum, i det att två tomter i kvarteret Kulturen förvärvats. Det gäller dels den s.k. Forsber gska fastigheten, som förvärvats från Stiftelsen Nelly och H. 0. Forsb e rgs Minne, dels den s.k. Callmerska tomten därintill, båda gränsande till Tomegapsgatan. I byggnaderna inom Forsbergska fastigheten kommer att inrymmas ombudsmannae x pedition samt lokaler för konservering, verkstäder, personaldagrum m m.

På Kulturen spelades friluftsteater under en vecka i juli. Då uppfördes »Farsen om advokaten Pathelim> av premiärelever från stadsteatra rn a i M a lmö, Göteborg och Stockholm, på en tillfälligt anla g d teate rsc en mellan Lindforska och Thomanderska byggnaderna.

Kyrkospel e t »M arias oro», författat av Olof Hartman, uppfördes nitton gång e r under juli månad. Regissör var In gemar Thorin och huvudrollen lästes av fru Birgitta Hellerstedt-Th orin. Vidare

medverkade Karin Ahlbin, Gunilla Kågesson, Ingemar Melin, Ingela Romare, Inger Steneld och Anders Wester. Kyrkospelet, som varje gång inleddes med en procession genom Lunds gator till Bosebo kyrka, väckte livlig uppskattning hos allmänheten.

Under sommarmånaderna visades museet varje dag av härför speciellt utbildade guider.

Den i december 1961 öppnade utställningen Stormaktstidens boktryck avlöstes i raden tillfälliga utställningar av Svensk lag 1280-1962, som öppnades den 9 mars. Båda utställningarna kom från Kungl. Biblioteket. Svensk lag 1280-1962 visade framför allt de märkliga medeltida handskrifterna, innehållande våra gamla landskapslagar. Den intressanta utställningen utnyttjades av rättshistoriska seminariet för seminarieövningar och flera andra universitetsinstitutioner anordnade besök och föreläsningar .

Skånska glasbruket 1691-1762 var en utställning av produkter och grävningsfynd från Skånska Glasbruket i Perstorp. Den öppnades den 7 maj och anordnades i samarbete med Kristianstads museum, landsantikvarien i Kristianstads län och Hälsingborgs museum . Utställningen gav en god bild av ett tidigt svenskt glasbruks produkter och dennas fördelning mellan enkla bruksting och mera påkostade glas för festligt dukade bord.

Höstens utställning ägnades ett tryckerijubileum , Håkan Ohlssons hundraåriga tillvaro. Utställningens tema uttrycktes i dess namn, Från knävling till hålkort , en kulturhistorisk framställning av blankettens historia. Universitetsbiblioteket h a de välvilligt lämnat bistånd åt en historisk kavalkad av trycksak er och Landsarkivet material till den svenska kyrkobokförin ge ns historia.

Under tre novemberdagar, den 24-26 , visade rn akademikerfruar Dukade bord i Vita husets auditorium till förmån för Inomeuropeisk missions verksamhet.

Kulturens måndagsaftnar har blivit ett b egr epp oc h årets kvällar har varit välbesökta. Programmet under våren upptog sex musikaftnar under Sören Nielzens ledning och följande ämnen . Stormaktstidens boktryck (Bengt Bengtsson), Äldre bokkonst (Bengt Bengtsson), Eldstads typer i Sverige (Anders W. Mårtensson), »Living silver», färgfilm om silversmide , Rättsb öcker och landskapslagar (Gerhard Hafström), Kyrkomålarna som samtids-

skildrare (T or kel Eriksson) , Folkkonst (Nils-Arvid Bringeus) , Skånska Glasbruket (Ben g t Be ngtsson) .

Höstens program upptog tre musikaftnar och följande ämnen. Silver och guld und er renässans och barock (Bengt Bengtsson) , Silver och guld under 1700- och 1800 -talet (Bengt Bengtsson), 70 års grävningar i Lund (Ragnar Blomqvist) , Preciosa och kuriosa, (Maj Fehrman) , Textilier under 1000 år (Märta Lindström), Ljusstöpning (Ingemar Jeppsson), Möbelkonst under renässans och barock (Bengt Bengtsson), Möbelkonst under 1700- och 1800talet (Bengt Bengtsson) .

De lundahistoriska undersökningarna har omfattat övervakning av grund- och ledningsgrävningar samt uppmätning och fotografering av utdömd bebyg ge lse. Givande undersökningar av stadens äldsta kulturlager har kunnat utföras i samband med en grundgrävning för Epas tillbyggnad i kvarteret Färgaren . Härvid framkom bl.a. två brunnar från 1000-tal e t. Den ena var skodd med flätade vidjor. Den andra hade en cylindrisk skoning bestående av fem ekplankor . I brunnarna låg bl.a. skor med bakåt spetsig sula, en typ som var vanlig under 1000-talet. Dessutom påträffades en 32 cm lån g enkelkam av horn. Vid grundgrävning för byggnadsaktiebolaget V. Liljenbergs bostadshus vid St. Tomegatankunde åtta brunnar konstateras, därav var de sju från medeltiden. Mindre undersökningar har utförts i samband med en kulvertgrävning i St . Tomegatan.

Bearbetningen och konserveringen av de ca 10.000 föremål som tillvaratogs i samband med grundgrävningen för Thulehuset framskred under året så långt att det blev möjligt att färdigställa manuskriptet till den första publikationen över grävningen. Lundaarkivet har tillförts ett tjugotal originaluppmätningar från årets fältundersökningar och ca 800 fotografier och negativ . Från Statens humanistiska forskningsråd har utgått fortsatt anslag till avlöning åt en medhjälpare vid lundafyndens bearbetning. Stadsantikvarien har biträtt stadens fastighetskontor vid restaureringsarbeten på äldre hus i Lund.

Textilavdelningen har biträtt vid tillkomsten av en reklamfilm för M .M.T. :s räkning, då såväl ett omfattande dräktmaterial som personal och lokaler ställts till förfogande. Regissör var Rod Gei-

ger, Huaröd. Under sommaren inventerades det mesta av högreståndsavdelningens damdräkter. På senhösten arrangerades interiörer och dräkter för tidningen Iduns julnummer.

D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV

Samlingarna har ökats med I.017 nummer varav 875 genom gåvor. Accessionen omfattar n :ris 54.553-55.569. Några av de viktigare nyförvärven omnämnes i det följande.

Allmogesamlingarna: En samling torvredskap från Dagstorp; svängplog s.k. Trelleborgsplog från Slågarp; gravsten från Lund 16 38; sabel av lie blad infattat i trähandtag från Dagstorp, enligt givaren har vapnet tillhört en upprorisk bonde som förde det i slaget vid Klågerup 1811; kista och isläggar från Skrävlinge sn; järnhäll till sättugn från Sjöbo bruk; bröstbucklor av silver från Genarp; stenbord från Everlöv; jaktväska från Berg sn i Småland; hö båge från Osby sn; pudeträskor från Svedala sn; en samling torvredskap från Dagstorp; munstege från Dagstorp.

Hantverk: En betydande samling smidesverktyg och smidesprodukter från Skåne; taktäckarver ktyg från Dagstorp; en samling äldre skomakeriredskap från Lund; knypplingspinne från England; verktyg för porslinsmålning och linoleumsnitt; stoppress från Berlings i Lund; symaskin av trampmodell.

Textil- och dräktsamlingarna: Transparent vävnad, märkt N B 1898, från Det Norske Billedveveri i Kristiania; skånska allmogetextilier, bl.a. hjortatäcke från mellersta Skåne, märkt K AD 1783 och röllakanstäcke från Ingelstads hd, märkt MMD I (Metta MatsDotter); delar till Skånes folkdräkter; bulgariska broderier; inredningstextilier från 1900-talet; provbok från klädeshandlare A. Lindskog, S :t Petri Kyrkogata, Lund, 1830-40-talen; kinesiska dräkter, 1800-tal; kvinnodräkt från Jezd, Persien, 1800-tal; officersuniformer P2, Hässleholm, 1940; dopdräkt från Lolland, Danmark; svensk ambassadörsuniform, 1900-tal; diakonrock, 1940-50; 193

en kollektion jerseykläder, gåva från MMT, Malmö, design Katja of Sweden, 1961-62; herr-dam-barnkläder, 1900-tal; bigesch m/i858 för underofficer, sällsynt, sydd 1923.

Konsthantverk: En samling äldre inhemska flaskor och glas, däribland några från Skånska glasbruket; glasskål med slipad rutdekor från omkring 1800; persiska flaskor från Nischapur, 8-900-tal; persisk keramikskål med skriftdekor från l 100-talet, Gurgan; kinesisk porslinsskål från Mingperioden; servisgods och prydnadsföremål från svenska keramiska industrier såsom Gefle, Gustafsberg, Karlskrona och Göteborg, 1800-1900-tal; miniatyrkakelugn av glaserat lergods; ölsejdel av silver tillverkad av Adolf Fredrik Ekeberg i Göteborg 1798; sockerskål av silvermonterad kokosnöt av Lars Magnus Holm i Kristianstad 1822; ett par saltkar utförda av Ivar Lunthin i Lund 1783; borduppsats föreställande monumentet över slaget vid Lund, utförd av Wiwen Nilsson i Lund 1930; takkrona av brons från 1900-talets början; två 1700-tals solfjädrar från Kina.

Bohag och husgeråd: Mahognysoffa i nyrokoko från Hälsingborg; dubbeltandborste och andra toalettsaker från Uppsala; vaxtändstickor från Frankrike; barngunga från Karlskrona; syltkrukor av lergods; diverse äldre husgeråd; ljusstakar, brickor, askfat och vaser av tenn och mässing; skålar, vaser, glas och karaffer av glas; vas m .m. av stengods; bordslampor; fotoramar; grammofonskivor; rökpipor, cigarrfodral och andra rökdon, sparspis från Eslöv och rullestol från Everlövs socken.

Musilz: Flygel tillverkad i Stockholm 1814, med taburett.

Medicin: Två dissektionsbord och ett hästskoformat laborationsbord med tolv stycken pallar från Patologiska institutionen; operationsbord från Uddeholm; ådersnäppare och kopphorn från Skåne.

Leksaker: Lokomotiv; ångmaskiner; ångdriven båt; segelbåt; sällskapsspel.

Etno graf ica : Infödingskanot från Nya Guinea.

D e lundaa r k e ologiska samlingarna har tillförts ett mindre antal fynd fr å n å r ets grävningsundersökningar. Särskilt kan nämnas en 32 cm lång kam av horn, ett antal skor av läder av 1000-talstyp, en cylindrisk brunnsskoning av ek samt föremål av keramik, horn, ben, trä och metall.

Div e rs e : Mynt ; smycken ; preciosa; salutkanoner frånAkademiska för e nin gen i Lund; en samlin g äldre toilettsaker .

Arkive t: Fru Anna C. Olins, född Möller, arkiv har under året slutgilti gt ordnats och katalo giserats . Porträttarkivet har tillväxt med ca 200 nya fotografier, litografier, kopparstick m .m. bestående av bl.a . större delen av Anna C. Olins arkiv som berör släktern a M öll e r-Olin, H öör samt en fotosamling från m e d . dr Alvar Sa ndbe r g, Kävling e .

Nyförvärve n omfatt a nd e c a 300 arkivali er av olika slag har registr e rat s i vanli g or dnin g . Häribland märkes bl.a . en samling fotografi er fr å n 1862 och 1899; en fotoserie från 1957 av lokomotiv och annan järnvägsmateriel från Blekinge; »bröllopspapper» från Vinslöv, 1829 ; telegram från 1872 rörande Karl XV :s död; »En ny visa om en död i sk ö nhet»; respass från 1855; avhandling om Hälsin gb or g fr å n 1806; jord ebok och rusttjänstlängd från 1788 .

Bibli o t eke t h ar ökats med 1.031 numm e r varav 121 genom gåvor. Acc esion e n omfattar n:ris 14.313-15.343.

1962 ARS DONATORER

Förtecknin g öv er dem som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet.

Akademiska Förenin gen, Lund, sjuksköterskan Märta Almquist, Lund, Almqvi st & Wicksells boktryckeri, Uppsala, handlande J . E. Ar eskou g, Lund, fru Carin Arkander , Karlshamn, fru Märtha Ask, Lund , Lunds Barnavårdsnämnd, Lund, intendent Bengt

Bengtsson, Lw1d, fil. kand. Sven Bengtsson, Lidingö, lagerchef ö. Bengtsson, Hälsingborg, fröken Märta Berg, Stockholm, kyrkoadjunkt Erik Berglund, Blentarp, Berlingska Boktryckeri- och Stilgjuteri AB, Lund, överingenjör Hans Björk, Stockholm, herr Johan Björnsson, Osby, Bokförlaget Corona, Malmö, fröken Carin Books sterbhus, Lund, ingenjör Folke Boman, Malmö, disponent Carl-Eric Borgenstierna, Hälsingborg, fru Karla Borgenstierna, Hälsingborg, Arne Bruun Rasmussen Konstauktioner, Köpenhamn, fru Ingrid Bruzelius, Lund, fru Ester Cedergren, Katrineholm, fru A. Collin, Eslöv, professor K. V. Ossian Dahlgren, Uppsala, herr Ossian Dahlgren, Sala, handlande Eric Dahlqvist, Lund, fröken Elsa Djurberg, Hälsingborg, fil. dr Einar Ekegård, Helgevärma, fru Ida Eriksson, Veberöd, fröken Birgitta Faxe, Stockholm, Finlands Nationalmuseum, Helsingfors, Folklivsarkivet, Lund, fru A. Fridström, Hörby, Generalstabens Litografiska Anstalt, Stockholm, ingenjör Gunnar Golje, Hägersten, fröken Svea Granat, Lund, konstnär Ernst Gullberg, Lund, fru Adina Gustavsson, Katrineholm, skriftställare K.-G. Hagstroem, Stockholm, herr Gustav Hammelin, Liatorp, fru Elisabeth Hasselrot, Lund, konservator Eric Hansson, Malmö, fröken Igri Hansson, Malmö, fru Karin Hansson, Malmö, sjuksköterskan Sigrid Hansson, Hittarp, fru Kersti Hedar, Lund, Herning Museum, Herning, advokat Gullan Hjelm-Elovson, Lund, kapten Arne Holst, Lund, tulltjänsteman Tage Jälltoft, Malmö, lantbrukare Alrik Jönsson, Veberöd, herr John Jönsson, Dagstorp, köpman W. Jönsson, Lund, rustmästare Wilhelm Jönsson, Lund, herr och fru H. Kaiser, Lund, fru Greta Kjellberg, Bjärred, intendent Sven T. Kjellberg, Bjärred, sparbankskassör Knut af Klinteberg, Lund, Kristianstads läns landsting, fru Ragnhild Kristoffersson, Färingtofta, Kulturhistorischen Museum, Stralsund, smedmästare Alfred Larsson, Skabersjö, L.B. F.-Kontur, Stockholm, Lemperts Auktionshus, Köln, fröken Amelie Lindskog, Ystad, byråchef Nils Lindskog, Bromma, Lindstedts Universitetsbokhandel AB, Lund, fil. kand. Lennart Lindstedt, Lidingö, antikvarie Märta Lindström, Lund, fru Tyra Lindström, Katrineholm, fru Zita Ljungerud, Lund, fru Margit Lombard, Lund, fru Dagny Lundberg, Malmö, skomakaremästare Adolf Lundquist, Lund, Lunds Universitet, Lund, AB Malmö förenade

bryggeri e r, Malmö, Malmö M e kanisk a Tricotfabrik, Malmö , Th e Manchester Museum, Manchest e r, fru Agda Mårtensson, Ystad , amanuens Anders W. Mårtensson, Akarp, fröken Leni Mårtensson, Ystad, National Historical Museum, Taiwan, fru Agda Nilsson, Hälsingborg, herr Alf Nilsson, Lund, konstnär Louis Nilsson, Malmö, fröken Signe Norrman, Malmö, smedmästare PerOhlsson, Alstad, Okänd, fröken Annie Olins sterbhus, Stockholm, fru A. Passer, Köpenhamn, Patologiska Institutionen, Lund, intendent Bengt-Arne Persson, Varberg , f. d. sjukvårdare Olof Persson, Lund, socialinspektör John Perup, Stockholm, ambassadör Malte Pripp, Stävieby, fröken Augusta Pålsson, Lund, kontorist H. H. Qveckfeldt, Lund, fru Anna Radby, Stävieby, bankdirektör C. G . Regnell, Lund, herr Filip Rosen, Lund, fru Agda Roos, Lund, ingenjör Helge Rydberg, Lund, fru Irma Salen, Hälsingborg, doktor Alvar Sandbergs dödsbo, Kävlinge, enl. testamente, professor Alf Sjövall, Lund, Skåneföreningen 1892 års män, Malmö, Stockholms stads auktionsverk, Stockholm, befälhavare Lennart Summer, Hillerströms Rederier, Hälsingborg, direktör Nils Sundbye, Arlöv, fru Anna Svanberg, Huskvarna, Svensk Bryggeritidskrift, Stockholm, Svensk-Franska Konstgalleriet, Stockholm, Svenskt Visarkiv, Stockholm, professor John Tandberg, Lund, apotekare Erik Terje, Lund, herr Sture Thulin, Stockholm, skulptör Torsten och fru Margareta Treutiger, Stockholm, T0jhusmuseet, Köpenhamn, Urnyheterna, Malmö, fröken Lizzie Waern, Göteborg, folkskollärare Ingeborg Walbergs dödsbo, Karlskrona, enl. testamente, Walker and Gallery, Liverpool, läroverksadjunkt Joel Wangö, Halmstad, målaremästare Carl Ossian Vide, Hallaryd, med. dr Per-Henrik Widmark, Lund, konservator S. E. Vingedal, Stockholm, Virittäjä, Helsingfors, fröken Mimmi Abergs sterbhus, Malmö, disponent R. Österlind, Blentarp.

E. BESöK

Av de 67.887 besökarna har 4.539 studenter och 10.407 skolungdomar varit avgiftsfria samt besökande med nedsatt avgift varit 15.765.

I Östarpshallen öppnades den 1.5 utställningen Skånsk hemslöjd anordnad av Malmöhus läns hemslöjdsmagasin. På Östarpsdagen den 12 .8. öppnades utställningen Friaregåvor och trolovningsskänker, föremål ur Kulturens samlingar, och båda utställningarna pågick till den 30 . 9 . Utställningshallen besöktes under säsongen av 7 790 personer, varav 426 medlemmar.

Gamlegården har hållits öppen för besökare 1.5-14.10. Antalet besökare utgjorde 10.509 varav 1.100 medlemmar. Den 30/9 gav Lunds studenters folkdanslag en välbesökt uppvisning.

Östarpsdagen den 12 augusti samlade omkring 3.500 besökare. Efter friluftsgudstjänst förrättad av kyrkoadjunkt Erik Berglund och under medverkan av Everlövs kyrkokör, höll intendent Bengt Bengtsson ett hälsningsanförande. Därefter utförde Vollsjö blåsorkester promenadkonsert i Gamlegårdens trädgård och på gårdsplanen demonstrerades ullberedning »Får, ull och garn », halmflätning och krukmakeri. Dagen avslutades med en uppvisning av Skurupsortens folkdanslag och ringlekar för barn . Ett entusiastiskt stöd för Kulturens östarpsdag av frivilliga krafter möjliggjorde d e t lyckosamma genomförandet.

Halmtaken på Gamlegård e ns byggnad er har laga ts och de lvis omlagts under hösten.

Jakttillsyningsman har under året varit frisörmästare I. Dahlbom, Veberöd.

G. ROLF NORDENSTEDTS STIFTELSE

Förvaltningen av Kulturens Toppeladugård, Nordenstedtska stiftelsen har fr.o .m. 1/7 övertagits av Kulturens kassakontor.

Lund den 22 mars 1963

Styrelsen

Kulturens PUBLIKATIONER

KULTURENS ÅRSBÖCKE R

För medl emmar, som önska kompl e tt era sin samling, finnas ännu följande årgångar av Kultur e ns å rsbok p å la ger och erhå lla s för 15 kronor per exe mplar + po r to: 1936, 1940- 1942, 1946-1950 oc h 1955-1963.

Från Kultur en har utgivit s:

Ragnar Blomqvist och Anders W . M årte nsson: Thul eg r ä vning e n l96I. Kan av m e dl e mmar rekvireras från Kulture n för kr 25 :( exk l. -porto och oms.). Pris i bokhand eln kr 30: -.

Ur Kultur ens sam lin gar (i samarbete m e d !CA-förlaget): Bengt B engtsson: Matsilv e r förr oc h nu. Pris kr 9: 75 . Maj Fe hrman: Kuri ös t och vardagligt . Pris kr II: 75 . Barbro As trand: Gamla ur. Pris kr II: 75.

(Porto och oms. tillkomm e r)

SKÅNSK BILDALMANACKA 1965

Väggalmanacka m ed 24 löstagbara vykort, som i färgtryck å t erg er motiv från Kulturens förnäma samlingar av porslin och fajans. Pris p er styck kr 6: - + oms och porto. Rabattering vid b es tällning av mer ä n 50 exe mplar.

JUL- OCH NYÅRSKORT

Korten äro tecknad e av Sv en T. Kj e llb erg . Dubb e lvikta i format e t l50 X 120 mm m e d bild p å framsidan och m e d övriga sidor h e lt blanka. Korte n utg es i e n ser ie om 6 st . m e d olika t e ckningar och olika färg er. Kartong m ed tv å se ri er kort och därtill h örande kuvert sändes mot postförskott a kr 4 : 5o + oms och porto.

KULTURENS VYKORTSSERIER

Varje serie be st å r av 24 vykort i färgtryck. målningar av And e rs Montan med motiv fr å n Sydsk å ne .

2 målningar, akvar ell er och skisser av Bengt Nordenb erg med motiv fr å n bl.a. Sm å land, Halland och Bleking e.

3 rokokomotiv ur Kultur e ns samling av snusdosor.

4 porslinsfigurin e r ur Kulturens samlingar med samt ida kopparstick som bakgrund . Pris per serie 5: - kr +o ms och porto .

ORDSPR ÅK S MÄRKEN

Brevm ärken m e d t ecknin g och t ext eft er gam la ordspråk. Sälj es i kartor Om 10 stycken a l kr kartan + porto

Bestä llnin g sk er hos Kulturen, Lund, tel. 04I2 / 169 30