Kulturens årsbok 1937 by Kulturen

KULTUREN 0

EN ARSBOK

1937

KULTUREN

KULTUREN EN

ÅRSBOK TILL

MEDLEMMARNA AV KULTURHISTORISKA FÖRENINGEN FÖR SÖDRA SVERIGE

9 37

DENNA BOK ÄH REDIGERAD AV SVEN T. KJELLBERG OCH TRYCKT I EN UPPLAGA AV 6,500 EXEMPLAH I GRAVYRMANER HOS HÅKAN OHLSSONS BOKTRYCKERI I LUND.

KLICHEEHNA ÄRO FHÅN A.-B. MALMÖ

GRAFJSKA ANSTALT OCH PAPPERET FRÅN FINBRUKEN, STOCKHOLM.

LUND 1938

ulturens årsbok överlämnas nu i sin tredje årgång till medlemmarna av Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige. Arsboken är en gengåva till medlemmarna från Kulturen och ett uttryck för dess tacksamhet. Det stora sydsvenska museet behöver alltjämt det högt skattade stöd , som medlemmarna lämna. Utan det skulle verksamheten i dess nuvarande omfattning icke kunna upprätthållas. Få vi behålla och öka vårt medlemsantal, är museets existens tryggad. I år har kretsen av Kulturens medlemmar vidgats till 5.800 . Ännu är steget långt till de 10.000, som. vi uppsatt såsom ett mål. Uppnå vi detta , får museet medel i handen till fo rtsatt utveckling. Arsbokens syfte är att i ord och bild göra Kulturens rika samlingar kända och förstådda . Den vill också väcka och bibehålla intresset för de gamla minnen , som vittna om förfädernas liv och som åt sentida släkten kunna skänka förståel se för den grund, varpå vi nu bygga.

Att giva årsboken en sådan form, att den bäst kan tjäna dessa syften, är en uppgift, vars svårigheter vi erfarit. Å ena sidan bör årsboken vara öppen för den kulturhistoriska forskningen, vars uttrycksmedel och apparat ofta äro alltför tungvinta för en vanlig läsare, å andra sidan bör årsbokens text vara så avfattad, att den utan svårighet kan uppfattas av varje intresserad. Båda dessa riktningar ha rätt att göra sig gällande. Men även andra synpunkter kunna ställas på innehållet. Somliga önska en mera omfattande behandling av en särskild grupp föremål, andra åter vilja se olika sidor av samlingarna belysta. Såsom nyhet för året ha vi infört en serie en-sidesuppsatser, som illustreras med helsidesbilder, så att uppsats och bild utgöra ett uppslag i boken. Även den, som icke har mycken tid att ägna åt läsning, kan här finna möjlighet att skaffa sig upplysningar på skilda kulturhistoriska områden. Denna nyhet innebär även, att årsboken blivit rikare illustrerad än förr. Till slut våga vi åter vädja till medlemmarna att hjälpa oss foga nya länkar i vår krets. Alltjämt fortgår vår medlemsvärvning, men den är kostbar och tungarbetad. Om en var av Eder kunde skaffa en ny medlem, så skulle i ett slag Kulturens framtidsutsikter ljusna. Sven T. Kjellberg.

Kulturen anordnade tillsamman med Sydsvenska Dagbladet Snällposten en lantbrukshistorisk utställning i Malmö 19-27 juni 1937 kallad Bonde och bygd. - Modell av Hassle mölla i Veberöds socken. 7

HOLLÄNDSK JORDGLOB FRÅN 1600-TALET

nom kartografien har jordgloben spelat en roll alltifrån vår t~deräknings början. Den grekiske kartografen Ptolomeus (87-150 e. Kr. ) har t. o. m. meddelat utförliga upplysningar om konstruerandet av en sådan. Ingen jordglob är emellertid bevarad från denna tid. Från det medeltida Västerlandet finnas ej heller några glober, helt naturligt för övrigt med dess uppfattning om jorden som en cirkelrund skiva simmande i ett stort hav. Den tidigaste bevarade västerländska jordgloben är utförd 1492 av Martin Behaim i Niimberg. De portugisiska upptäcktsfärderna hade ju då avskrivit den gamla världsföreställningen. Niirnberg blev också en tid centrum för globtillverkningen. Vid 1500-talets mitt existerade även en livlig tillverkning av glober i Italien. Med 1600-talet blev Holland det ledande landet på kartografiens område, och inom dess jordglobs- »fabrikation » är ett flertal namn kända, bl. a. WILHELM BLAEU (1571-1638) i Amsterdam, som från 1602 var verksam på detta område. Vår glob bär hans signatur. Från 1500-talet framställdes globkartorna i träsnitt eller kopparstick, stundom färglagda och ofta med illustrationer samt latinska inskriptioner med geografiska, etnografiska och naturhisforiska upplysningar. Jordglobens diameter var i regel 54 cm. Kartorna trycktes på plana segment, vars antal i allmänhet var tolv och vilka sedan klistrades över globen. För sjöfarande hade jordgloben till långt fram på 1700-talet stor praktisk betydelse bl. a. genom loxodromerna, de över globen sträckande linjerna, som. här och var löpa samman kompassrosor. W.K.

Jordglob stucken av holländaren Wilhelm Blaeu. H. ca 110 cm. K. M. 17462.

EN 1500-TALSKARTA ÖVER DANSKA RIKET å vidstående karta över danska riket har Skåne en form, som är främmande för vårt öga och som icke överensstämmer med verkligheten. Särskilt påfallande är den feltecknade västkusten med den långt utskjutande Falsterbo udde. Orsaken härtill är väl att söka i den ännu under 1500-talet ringa utvecklingen hos kartografien, men även i de förutsättningar, under vilka kartan kom till. Kartan synes nämligen gå tillbaka på den bild, som en holländsk kartograf, CORNELIS ANTHONISZ, skapade i sin vid mitten av 1500-talet utgivna Caerte van Oostlant, vilken omfattar Nordsjö- och Östersjöområdena. Denna karta har kommit till med utgångspunkt från sjöfarten, och de observationer, som ligga till grund för den, äro sålunda tagna ur nautisk synpunkt. Inlandet beröres därför obetydligt därav. Det har framhållits, att den till synes felaktiga sträckningen av västkusten icke är felaktig ur navigationssynpunkt utan motiveras av den kurs en seglare måste taga, då han sökte sig ut ur Östersjön förbi Falsterborev. De få utsatta ortnamnen äro i det stora hela förvanskade . Det är förvånande att se Lund, Lon den, belägen vid grenen av en stor flod . Av särskilt intresse är det med kraftig stil tryckta namnet Blieker, vilket på sydkusten motsvaras av ett med mindre stil skrivet B leicker. Detta namn anses sammanhänga med den landkänning, som sjömännen hade på Skånes sydkust. Denna har på grund av sin ljusa färg av dem kallats »<lie bleckside » d. v. s. den ljusa sidan. Kartans författare har uppfattat detta dels såsom ett till en speciell ort knutet namn och dels tydligen även som en beteckning för hela södra Skåne. I detta sammanhang kan erinras om att namnet Bleking anses innehålla det fornsvenska ordet bleka, vilket betyder kalk eller krita.

S. T. K.

Kopparstucken och handko lorerad karta, 34,2 K. M. Bibl. 1750.

24,G cm.

BRILLOR lasets hemstad framför andra är Venedig . Den förmodan, att glasögonen skuJle ha uppfunnits i denna stad för snart 700 år sedan, förefaller därför icke orimlig. På andra håll fick man i stället för det svårframställda glaset använda slipade halvädelstenar såsom bery Il, varur vi hämtat den gamla benämningen b r i 11 o r. De äldsta brillorna bestodo av två i metallfattning satta monoklar, vars skänklar voro sammanfogade med en nit över näsan . Nitbrillorna äro blott kända hos oss på avbildningar från 1400-talets slut. På det i Lunds jord funna medeltida fragmentet av ett par brillor har tyvärr det parti, där de båda glasen förenas , gått förlorat. Måhända lika gammal är bågbrillan, vars form blir bestämmande för århundraden framåt. Den fjädrande bågen gör det lättare att fastsätta brillorna på näsan . Fastsättningen var och förblev emellertid otillfredsställande tills i början av 1700-talet engelsmännen började förse glasögonen med sidoskalmar. Till en början slutade dessa vid tinningen med en rund ring eller platta, senare försågos de vid fria ändan med en ledad d el, som kunde läggas bakom örat. Bilden visar överst brillor av järn med skalmar av tidig typ . Glasen äro infattade i ringar av horn. Därunder bågbrillor med fattning av rund tråd med urtaget spår för glasets inpassning samt ett träfodral till dem daterat 1731. Yngre än dessa äro de nederst avbildade brillorna, vars kantslipade glas äro infattade i en plattvalsad tråd. Till dem höra ett läderklätt träfodral. Denna typ tillverkades företrädesvis i Niirnberg och såldes i stora mängder icke minst här i Sverige. På Kulturen finnas flera exemplar med de vanliga signaturerna JONAS SCHWARTZ och FRIEDERICH SCHRÖDERS SOHN, båda med fabriker i den h elt nära Niirnberg belägna staden Flirth.

S. T. K.

Brillor och fodral. K. M. 1878 och 8162.

ETT GUSTAV Il ADOLFS-PORTRÄTT

ngen av Gustav Adolfs samtida har blivit så ofta avbildad som han. De flesta porträttbilderna härstamma från konungens dödsår eller tiden närmast därefter. . Den protestantiska rörelsen spred i propagandasyfte skildringar av hjältekonungen från Norden såväl i ord som bild. Hundratals kopparstick, målningar, medaljer, reliefer i vax, skulpturer i metall, träinläggningar, broderade tavlor vittna om hans stora popularitet. Blott ett fåtal av dessa många porträtt torde återgå på en direkt framställning efter den levande konungen. Sålunda kan man uppdela konterfejen i några få grupper, vilka tydligen haft lika många förebilder att arbeta efter. Dessa porträtt i andra, tredje, fjärde o. s .. v. hand visa därför konungens drag i växlande gestalt, och man har svårt att tillägga dem ett större sanningsvärde vid bedömande av konungens utseende. I Kulturen finnes ett porträtt av Gustav Il Adolf målat i olja på trä och utfört under konungens livstid. STRÖMBOM anser i sitt vackra verk över konungens porträtt (Iconographia Gustavi Adolphi), att denna bild sannolikt är av en nederländsk konstnär, FERDINAND GELDORP GORZIUS, omkring 1627. För tidsbestämningen hänvisar han till spetskragen, som först 1626 får denna typ, vilken förändras mot årtiondets slut. Konungen är på denna bild ännu ungdomligt smärt. I en minnespredikan i Harburg 1633 beskrives konungen sålunda: »Hans Majestät hade en heroisk fysionomi, den liknade en tapper, storsinnad hjältes och var till färgen röd och vit; han hade ett ansenligt huvud ej utan hår, som passade ansiktet mycket väl. Hans ögon voro vackra klara duvögon, kinderna väl proportionerade. Han hade älskliga läppar, utåtvälvda starka tänder, en bred barm, starka fötter och en vacker gestalt ». S. T. K. 14

Porträ tt

olja på pannå . Sannolikt utfört av Ferdinand Geldorp Gorzius omkring 1627. H. 26,;; cm . K. M. 14337.

SKÖLDEBREV I PÄRM

et var i gångna tider inte ovanligt, att konungen som erkänsla för av enskild man gjorda tjänster till kronan förlänade adelskap åt denne, hans familj och efterkommande. Detta stadfästes genom ett s. k. sköldebrev med konstfärdigt präntad text på pergament och försett med den nyvordne ädlingens vapensköld i färger samt avslutat med majestätets namn. teckning. Till ytterligare bekräftelse vidfästes konungens sigill i silkesnodd och brevet insattes i en pärm av läder. Det avbildade sköldebrevet är utfärdat för handelsmannen och borgaren i Göteborg ANDERS NILSSON för hans »ansenlige förskotter till Fällt Magasinerne i Götheborg och Strömstad; hwilken des trogne och underdånige tienst, såsom till Landets försvar ländande, Hans Sahl. Maij :t (Karl XII) med nådigt nöije uptagit» . Som frälseman skulle Anders Nilsson bära namnet CEDERFLYCHT och i vapnet föra en förgylld vinge i blått fält, omgivet av två förgyllda triangelfält, och däröver tre silverströmmar på blå botten. Brevet är utfärdat den 4 augusti 1719 och undertecknat av Ulrica Eleonora. Utom adelskapet tilldelades han även överkommissaries »caractere och rang ». Cederflycht var en av de 125 personer, som adlades för att på Riddarhuset genomdriva arvfursten Fredriks val till konung. Han dog 174 7 och ligger begraven i Lerums kyrka (Älvsb:s län). Pärmen är utförd i brunt kalvskinn med mörkare bruna flackar. Det kungliga monogrammet och bårddekoren äro förgyllda. Bokbinderiarbetet kan möjligen tillskrivas ABRAHAM SCHNEIDLER i Stockholm (mästare 1714). W.K.

<jJ/ ·"~,,., 1 ff·-; ...,~a.:J,"J ' ~;.v.... •u V/11dcr.s vYil~Jun, ,I,.(' ?.: . /&.·•;:.Aj b/,. :-,,;; /y •·}' ~~~/hv.-/""•:•'1," v ~",.;•... ""-...... •"} C[wi... P:...., .I

'!Jf·~~vt•

(:-.. ..j~tJ.'. ;~Ötfi~tf~(\.~tb,..J~~~rb~f· ~f .m-p<_

• ~..,~J/;)).,~pn. .,.fJt!of~wtar<l'c,.': ..'"t ...:' n_~f1olh .t9e1tQ1rt.- ·::

fs00u11e (i11f;1gf upfort fc1111mllll9'lC1~ ~td torb<dt ! tre ~cfcir, bit mt~ktfk Jrifid &faft mcb Cl.I- (orqi)rk1· 1vi1t9C Ltf ~;be M9gc . ythre.. dto ftii~ ,~lt 11f g1if(,<jpwr~· i ~titil~en ~c!1 en ~rö. ~hyf : 1iH !J111i{de1t ff'Y~~ fre banVc,,·.1vLi!"> ~dlte ~trom11c.ara(>ft{:f1wr; . ~~1"t1t,t>ti' ~tto(be1t!i.(.tr Clt opjicii. tonicrpidn~ 011/G\rufor Ltp~i.. .

Sida i Cederflycht's adelsbrev från 1719. 42,2

32,1 cm. K. M. 29347 .

MANSDRÄKT FRÅN 1770-TALET

ärvarande tiders pragt och föränderlighet i Kläder plägar förarga sparsamt och alf varsamt folk.» Så inleder CARL BERCH sin »Afhandling om gamla svenska manskläder »~ tryckt i Stockholm 1771, och samtida porträttmåleri ger också en talande komplettering till detta yttrande. Samtidens rika memoarlitteratur låter oss emellertid ana, att varken adeln eller den burgna köpmansklassen till vardags gick skrudad i dräkter av guld- och silverstickade stoffer. Det är hov-, paradoch festdräkten porträttmålningarna ge oss . Meddelandena ur brev och dagböcker ge oss la vie intime på herrgård och i borgarhus. Om hovmarskalken Stiernsparre på Ågården i Västergötland berättas det t. ex., att han i vardagslag gick illa klädd, gärna i neglige. GYLLENBORGS »Den svenska sprätthöken » är klädd efter sin tids senaste modepåbud i sammet och siden med brokadtyg i västen och rika broderier i silke, guld och silver. Varje plagg har sin kulör och helheten ger intryck av brokig glans och förlänar ett drag av veklighet åt dess bärare. Den gustavianske sprätten CLAES JULIUS EKEBLAD (17421808) fryner på näsan åt sina lantliga kolleger med deras enkla maner såväl i umgängesseder som klädedräkt. Själv finner han sig bäst till rätta, när han får fördriva sin tid med hovflirt, filosof era inför sin dagbok eller resonera med sin skräddare· om dräktmod och kläder . Han klär sig inte brokigt som Gyllenborgs »sprätthök l> . Det är ett passerat stadium vid denna tidpunkt. Det mod som Ekeblad måste följa för att vara up todate föreskriver enhetlighet i plaggens färg men fortfarande samma stoffer. Snittet skulle vara så som vår bild visar. Det är ett steg mot den förenkling av den manliga dräkten, som så egendomligt det förefaller - Gustaf III starkt befordrade genom sin senare införda s. k. svenska dräkt. W.K.

K. M. 12844.

DAMFRISERING PÅ GUSTAV IIl:S TID

•· A

nnu ett stycke in på 1700-talet brukade damerna barockens högt upptornade frisyr, den s. k. fontangen , medan herrarna prydde sina huvuden med allongeperukens rika fall av konstmässigt ordnade lockar. Därefter dikterar modet, att frisyren skall antaga anspråkslösare former. Rokokons damer bära ett minimum av hår med en blomrn.a eller en rosett vid hjässan. Samtidigt låta de istället vidden av kjortlarna, uppburna av ställningar av valfiskben, panierer och pocher, växa ut till oanat omfång. På 1760-talet börjar frisyren åter förändra sig. Håret kammas upp från pannan i en hög tupe. Därmed har modets kretslopp vänt sig ett varv, och man är åter inne i den stora frisyrens tid. Som alltid är det Paris, som dikterar det nya modet. Särskilt den unga drottningen Marie Antoinette bidrar med sina frisörers hjälp till att skapa de fantastiskt överdrivna hårklädslar, som nu följa. Det finns ingen gräns för uppfinningsrikedomen. Perukerna bli så höga, att damerna måste ligga på knä i sina vagnar och att de i dansen ha all möda att undvika kollision med ljuskronorna. Det uppgives, att en fransk hårkonstnär i en enda uppsättning inarbetade fjorton alnar gaz. Dessa tornlika byggnader smyckades genom påsatta fåglar , blommor, band, fjädrar, målade figurer och allt upptänkligt. Stora mängder mjöl åtgingo till att pudra dem. Samtiden skämtade grovt med denna modegalenskap. Vår målning visar en karikatyr från 1780-talet. Damen sitter tåligt i sin puderkappa medan frisören på en stege bränner lockarna. En annan man »tar höjden » med hjälp av en sextant. Även herrarna ha tidstypiska, pudrade peruker n1ed hög tupe, upprullat hår vid öronen och en pung i nacken. S. T. K.

Oljemålning på Yäv. H. 93 cm., br. 61 cm. K. M. 15580.

SOLFJÄDER

A LA JAPONAISE

olfjädern är ursprungligen ett rent praktiskt redskap till skydd mot en brännande sol och besvärande insekter. Dess förekomst kan följas tillbaka till historiens gryning. Över österns furstar viftades med en fläkt, vilken syssla förrättades av en särskild ämbetsman av mycket hög rang, och den kinesiske soldaten säges t. o. m. i stridens hetta ha svalkat sig med en sådan. Hos romarna förekom den under namn av flabellum. I den kristna kyrkan ingick solfjädern i viftans form ännu på 1300-talet. Det är också i denna form den som profant dräkttillbehör möter oss i den europeiska porträttkonsten under 1500-talet och 1600-talets förra del. Sitt segertåg genom vår världsdel gjorde den emellertid i den form, som den här avbildade solfjädern visar, mode a la japonaise. Först under 1600-talets senare hälft och fram.för allt under 1700-talet, då den under rokokon upplevde sin verkliga glansperiod, blev den en modesak av mera allmän spridning. Som en typisk rokokoföreteelse erinra vi oss Ulrika Eleonoras Solfjädersorden, stiftad med anledning av ett litet missöde med drottningens solfjäder vid hennes första överfart till Drottningholm. Efter franska revolutionen kan man konstatera ett avtagande av bruket av solfjäder liksom också en mindre praktfull utstyrsel.• Det var först mot slutet av 1850-talet, som. en verklig pånyttfödelse av solfjädersbruket började. Med 1800-talets slut hade emellertid det lilla redskapet spelat ut sin roll för denna gång. Den översta solfjädern är utförd omkring 1760 och är genom sitt lilla format typisk för denna tid liksom genom sin kinesiserande dekor. Den är utförd i elfenben och skall enligt traditionen ha tillhört madame Du Barry, konung Ludvig XV :s älskarinna. W.K.

T\"å solfjädrar från 1700-talet: K. M. 4819 h . 22,s cm., och K. M. 29447.

MÄSSHAKE

ässhaken leder sitt ursprung från ett profant plagg, nämligen romarnas cirkelrunda mantel, paenula. Även sedan den kristna kyrkan upptagit den som liturgiskt dräktplagg, använde emellertid dess tjänare den i det dagliga livet utanför kyrkans murar. Till en början bibehöll den helt paenulans form, cirkelrund med en rund öppning i mitten för huvudet. Mot 1000-talet ändrades formen till en halvcirkel. Plagget lades över axlarna och sammanfogades framtill. I Sverige var denna mässhaksform i bruk till omkring 1600, då en ny form framträder. Denna utgöres av två tämligen raka stycken hopfogade över axeln med en söm över axellinjen. Under 1700-talet avrundas formen och framstycket indrages och förkortas. Det är denna 1700-talstyp, som varit normgivande för hela 1800-talet fram till modern tid. Medeltidens mässhakar äro utförda i dyrbart material, i allmänhet utländska brokad- och sammetsstoffer, rikt broderade i silke, guld och silver, stundom med äkta pärlor. 1600-talet använder gärna sammet, medan 1700-talet, särskilt rokokon: föredrager siden. Från århundradets slut och därefter är det allmänna materialet slät sammet med ornering i broderi av guld och silver eller band av detta material. Plagget benämndes under medeltiden messe hakull och ännu under 1600-talet möter man ofta formen mässelwkel. Den här avbildade mässhaken är utförd i rödbrun sammet med broderi i hög relief i guld, silver och kulört silke. Foder av gråblå lärft. Den har tillhört Löddeköpinge kyrka (Harjagers hd, Sk.) och är donerad till kyrkan av dåvarande ägaren till Borgeby gård OTTO LINDENOW (d. 1632) . och hans hustru VIVEKA PODEBUSK (d. 1638). W.K.

Mässhake från Lödd eköpin ge kyrka m ed Otto Lindenow's och Viveka Podebusk's vapen, 1627. R. :M. 33042.

ANTEPENDIUM FRÅN 1740

å altarets framsida brukar till dess prydande upp hängas ett antependium. Detta är vanligen av ett dyrbart mateTial såsom siden eller sammet, vars värde och skönhet ytterligare förhöjts genom broderier, pärlstickning, påsatta galoner ·o. dyl. Efter äldre avbildningar att döma hade antepe'ndiet till e n början en draperad form, men under 1200-talet uppträder -den rakt nedhängande typ, som sedermera blev den allmänna. I Magnus Ladulås' och Ingeborg Håkansdotters testamente omtalas antependier för första gången i vårt land. Av äldre medeltida antependier äro blott ett fåtal bevarade. Först med 1400talet blir beståndet rikare. Den lutherska kyrkan bibehöll antependiet i den kyrkliga skruden. Utom religiösa motiv tillkommer nu särskilt under tiden fram till 1700-talets mitt såsom utsmyckning vapenbilder, initjaler och årtal hänsyftande på donatorer. Det avbildade antependiet är utfört av ljusgul, mönstrad sammet med guldband i kanten och broderi i nu svartnad metalltråd och kulört silke på vitt siden. Det är en gåva, förmodligen till Harlösa kyrka, 1740 av systrarna C(HARLOTTA ) E (LISABETHV.) L (IEWEN) och S (OPHIA) C (HRISTINA v. ) L (IEWEN). Den förstnämnda var gift med översten BERNDT VILHELM v. DELLWIG och dog på Hjularöd 1761. Systern dog ogift 1740. De voro döttrar till översten REINHOLD v. LIEWEN (d. 1701) på Hjularöd och h ans maka EMERENTIA V. BUCHWALDT (d. 1738). Hennes fader (d. 1693) hade 1662 förvärvat Hjularöd, och det är mödernesläkten v. Buchwaldts vapen, som pryder antependiet. Senare 1700-talsantependier äro i r egel endast dekorerade med rena prydnadsbroderier. Med århundradets slut och under 1800-talet blev sammet det vanligaste stoffet med applicerade guld- eller silverband samt enkla broderier i samma material. W.K.

Detalj av antependium från Harlösa k y rka . L. 213 cm., br. 129 cm.

PILGRIMSMÄRKEN FRÅN MEDELTIDEN

n av medeltidens ryktbaraste vallfartsorter var aposteln Jacobs grav i San Jago de Compostella i nordvästra Spanien. Till denna ort vandrade den heliga Birgitta och hennes man tagande den långa vägen över Köln och Aachen. Många nordbor ha både före och efter dem. gått denna pilgrimsväg såsom botgörare. I San Jago erhöllo de såsom ett tecken på fullgjord resa en liten snäcka att fästa i pilgrimshattens uppslagna brätte eller på manteln. Aposteln Jakob avbildades själv såsom en pilgrim med snäckan anbragt i hatten. Pilgrimssnäckor av detta slag har man funnit på många ställen i Lunds på kulturhistoriska fynd rika jord. De äro alltid försedda med två små hål invid låset för att underlätta fastsyningen. Även andra vallfartsorter hade sina pilgrimstecken, men dessa voro merendels gjutna av bly. Birgittas eget kloster i Vadstena blev ju en vallfartsort av rang, och därifrån ha flera blymärken bevarats till vår tid. Något sådant finnes icke i våra samlingar. Det överst avbildade pilgrimsmärket visar enligt inskriften bilder av den heliga Elisabet och den helige Franciskus. Franciskanerordens stiftare ligger begraven i Assisi. Till hans grav vallfärdade gärna nordborna samtidigt som de drogo till den heliga påvestaden Rom. Såsom synes har detta märke två öglor på ena sidan, och sådana ha även funnits på den andra. Även detta märke har sålunda varit avsett att sättas fast på pilgrimens dräkt. S. T. K.

Pilgrimsmärken av bly. K. M. 5876 och 5874 .

RÄTTARSVÄRDET

land dödsstraffen ansågs det hederligare att bliva »rättad » med svärd än att varda upphängd. Halshuggningen ägde vanligtvis rum i städerna på torget, och rättaresvärdet var stadens egendom, för vars användande den dömde eller hans anförvanter fingo betala särskild avgift. Så här skildrar den engelske ambassadören WHITELOCKE en halshuggning, som han såg på Stora torget i Uppsala 1654: »I morgonstunden avrättades på torget en, som för dråp blivit dömd ifrån livet. Fången, en ung dräng, fördes mitt uppå torget, varest var en stor plan, omgiven av en stor myckenhet åskådare, och där föll han med förbundna ögon på knä uppå en sandhög, som blivit ditförd för att insuga blodet. Han syntes ej mycket förskräckt, utan sjöng med upphöjda händer och blottat huvud, jämte åskådarna, en psalm. Ävenså gjorde han med dem bön, men varken höll han eller någon annan till menigheten något tal, utan under det han bad som bäst, avhögg skarprättaren, som hade för sig ett linneförkläde, med ett brett svärd honom huvudet, vilket strax jämte kroppen av den dödes vänner upptogs för att bortföras och begravas. » Det avbildade rättarsvärdet .är av den breda typen utan udd, vilken underlättade den speciella sving i hugget, som fordrades för att avskilja huvudet. På dess blad är en graverad avrättningsscen och en inskrift på plattyska, som i översättning lyder: NÄR JAG UPPLYFTER SVÄRDET ÖNSKAR JAG DEN FATTIGE SYNDAREN DET EVIGA LIVET. AKTA DIG GÖR INTET ONT OM DU VILL UNDFLY DENNA DOM. Svärdet har kommit från den Rantzauska rustkammaren till Kulturen. Avrättningen med svärd utträngdes under 1600- och 1700talen av yxan eller bilan, som var lättare att hantera. Mängden av bevarade bilor vittnar om. det ännu fram till mitten av 1800talet ofta begagnade dödsstraffet. S. T. K. 30

Rättarsvärd och detalj m ed graverad inskrift på plattyska. L. 91 cm. K. M. 26089.

3 r_

TAPET UR SVITEN DE GODA HJÄLTARNA

den Karlinska donationen till Kulturen ingå tre tapeter ur sviten De goda hjältarna. Motivet med de nio hjältarna var mycket omtyckt i medeltidens bildvärld och behandlades även flitigt inom diktkonsten. Dessa beundrade ädla och tappra riddersmän utgjordes av tre hedniska hjältar - Rektor, Alexander och Julius Cesar - tre judiska J osua, kung David och Judas Makabeus - samt tre kristna - Artur, Karl den store och Gottfrid av Bouillon. De ansågos som ridderskapets grundläggare och personifierade medeltidens manliga ideal. I Nordens bildkonst synas de knappast ha spelat någon roll, men i mellersta och södra Europa behandlades motivet ofta. Även inom tapetkonsten ha de nio goda hjältarna varit ett omhuldat motiv. Enligt urkunderna vet man, att den franske konungen Ludvig I i sin husgerådskammare 1364 hade nio tapeter med denna framstälning, vilka kunde hängas upp att pryda väggarna i hans slott. Enligt BöTTIGER höra Kulturens tapeter till de äldsta bevarade av detta slag. De äro sannolikt vävda vid början av 1500-talet i någon av de ryktbara tapetverkstäderna i La Marche i mellersta Frankrike Felletin eller Aubusson. Samma ursprung ha sex tapeter på slottet Saint-Maixent, och dessa bilda tillsamman med Kulturens tre tapeter och några fragment en sammanhängande grupp. Den avbildade tapeten framställer Karl den store till häst med lyftad spikklubba. På hästens schabrak bär han sitt vapen med Frankrikes lilja och Tysklands dubbelörn. Han omges av två krigare i 1500-talets uppslitsade kläder. Överst på bilden ett inskriftsband med fransk text. Tapeten är vävd av grovt ullgarn med inslag av blekt lingarn. Färgerna äro smutsgult, djupblått och vitt, och konturerna äro lagda rn.ed kraftiga mörka linjer. S. T. K.

Fransk tap et med bild av k ejsar Karl den store till häst omgiven av två krigar e. 310 X 315 cm. K. M. 27413/3. 3

KÄPP OCH KRYCKA

å första lysningsdagen brukade den blivande bruden och brudgummen uppvaktas med käpp och krycka. Det sades, att de fallit ned från predikstolstrappan eller från kyrk.taket och brutit benen av sig. De behövde därför någonting att stödja sig på. Då »fallet » ju blott hade skett i figurlig mening, var det heller icke nödvändigt, att käppen och kryckan voro annat än symboler. Därför lät man göra små avbildningar av dem i metall, ben, trä och liknande material. Dessa presenterades ofta fastsatta vid en liten kudde. På vidstående bild äro käppen och kryckan virade med silke och guldtråd samt fästa på en ljusgrön sidenkudde me.d elst knappnålar. Men denna skämtsamma gåva kunde även bestå av blott och bart ett Kryckebre;v. Detta var skrivet på papper vanligtvis utsirat med en målad blomsterkrans, inom vilken en tillägnan och en på vers skriven lyckönskan med hänsyftning på de avbrutna benen blivit präntad. Från samma håll som den avbildade käppen och kryckan fick Kulturen ett sådant brev~ vilket synes föreskriva sig från 1700-talets slut. Däruti läses: En var önska alskiöns lycka. Derför gifves l{iäpp och krycka Till att styrka Jungfruns ben Som i dag har lidit men och jag önskar Iungf run gott med ett fullt upråkat mått. Man har velat finna ett samband mellan seden med käpp och krycka och bruket att resa kryckestänger - höga granstänger med en ruska i toppen resta utanför bröllopsgården. De senare äro fruktbarhetssymboler. Sannolikt äro väl käpp och krycka blott en av de mångfaldiga skämtupptågen vid bröllopsfesten, vilka icke behöva en alltför djupsinnig förklaring. S. T. K. 34

Kudde med »käpp och krycka >> . H . 7,s cm. K . M. 9631.

BRUDKISTA

är i ett 1500- och 1600-talshem döttrarna vuxit upp till ungmör, började en förtänksam moder att ordna m ed deras hemgift, även om ännu ingen friare anmält sig. Det kunde med tid och flit bliva en ansenlig utstyrsel den unga bruden kom att föra med sig till sitt nya hem. För transport och förvaring av dessa ägodelar fick hon en eller flera kistor. Dessa kallades brudkistor, och seden hade gammal hävd. Var hon av kunglig eller adlig börd försågos kistorna med anvapen, målade eller skurna i trä, någon gång även med porträtt skurna i relief av det unga paret. Stundom var kistan en gåva av fästmannen, då vanligen både hans och den blivande hustruns vapen framställdes på densamma. Var det en änkeman, som ånyo trädde i brudstol, hände det, att jämte hans eget och den nya hustruns vapen även den dödas avbildades. Det inträffade också, att fästmannen på gåvokistan endast lät måla eller snida sina egna vapen. De ofrälse familjerna , som inga anvapen hade att pryda brudkistan med, kunde låta ditsätta ett bomärke eller rätt och slätt namnet. Många av dessa kistor pryddes därjämte med rikt skuren ornamentik och bildframställningar. Motiv ur bibeln voro särskilt älskade. Den avbildade praktkistan visar i kraftigt skuren relief scener ur Esters historia. Kistan, som senast kommit från Danmark, är daterad 1557 och är troligen tillverkad av en snickare i Nordtyskland. Ännu långt in på 1800-talet bibeholl sig seden med brudkista hos allmogen. Då är ornamentiken betydligt enklare och inskränker sig oftast till en m ålad blomsterkrans, brudens initialer och ett årtal. W.K.

Kista med bilder ur Esters historia skurna i relief. L. 212 cm., br. 91 cm. och h . 84,6 cm. K. M. 16203.

LÄREDA-KISTAN

land årets nyförvärv intar den avbildade kistan ett märkesrum. Det är ytterligt sällan man numera påträffar verkligt ålderdomliga, profana föremål på landsbygden - om man undantar jordfynden. Att finna en medeltida kista torde höra till det ovanliga. Vid första påseendet förefaller kistan, som senast nyttjades till förvaringsplats för gröpe i en gård i Läreda by, Stoby socken, icke anmärkningsvärd. Men vid närmare betraktande finner man, att den besitter alla de karakteristiska egenskaperna hos en grupp kistor, som genom sin ornamentik visa sig härstamma från vikingatidens slutskede och den äldre medeltiden. Den är släkt med de ryktbara kistorna från Edåsa, Vättlösa och Ekby i Västergötland, Mysslingelåren från Uppland och kistan från Oktorpsgården i Halland. Konstruktionen utgöres av fyra kraftiga hörnstolpar, i vilka de av var sin väldiga bräda bestående sidorna blivit infällda. Allt är av ek. Locket, som blott är fragmentariskt bevarat, sammanhålles av två naror, vilkas bakändar äro ledande på trätappar i bakre stolparna och på så sätt bilda gångjärn. Bottnen uppbäres vid gaveländarna av stödslåar infällda i hörnstolparna. - Denna ålderdomliga konstruktion motsvaras av en ytterst enkel, grunt skuren linjeornamentik på fasaden, vars huvudmotiv är en med cirkel slagen rosett. Sannolikt är Läredakistan från den senare medeltiden. I Kulturen finnes tidigare en till konstruktionen liknande kista av fur med hörnstolpar av bok. Den är ornerad med hjulfor made cirklar, nagelsnitt och enkla linjemotiv. Denna härstammar från V. Torsås socken i Småland och torde vara av betydligt senare datum. S. T. K.

Kista av medeltida typ, vars sidor av hela ekplankor äro intappade i kraftiga hörnstolpar. H. 68, 5 cm., br. 12•6,5 cm. och dj . -17 cm. K. M. 3865:3.

STOL I CHIPPENDALE-STIL

nom möbelkonsten är chippendale-stilen ett välkänt begrepp. Medan i rokokons hemland Frankrike ett stort antal namnkunniga konstnärer och hantverkare utveckla stilen är det så gott som blott ett enda namn, som på detta område överskuggar den engelska rokokon THOMAS CHIPPENDALE. Han var bosatt i London, där han dog 1779. Chippendale's möbelstil är sammansatt av flera element. Den följer blott ytligt den franska rokokons former, till vilka den fogar inslag från kinesisk konst och från de i England segt kvarlevande traditionerna från gotikens dagar. I denna sin sammanfattning är stilen ett gott uttryck för engelskt kynne. Den har också blivit mycket älskad i sitt hemland, där ständigt nya möbler i chippendale-stil tillverkas. Till skillnad från den samtida europeiska möbelkonsten, som företrädesvis arbetade med målning och förgyllning, utför Chippendale sina möbler i polerad mahogny, ett träslag, som ge.n om honom blev modeträ för långa tider framåt. Chippendale's betydelse för den engelska rokokon var emellertid icke blott som möbelsnickare. Han var även teoretiker och genom sitt 1754 och senare i flera upplagor utkomna verk »The Gentleman and Cabinet-Makers Director» gav han en flitigt anlitad källa. Dess planscher ha blivit förebilder, som i hög grad påverkat den engelska rokokon. W.K .

Stol av polerad mahogny . K. M. 2-±858.

VÄGGSPEGEL pegeln var vid sitt första framträdande i svensk möbelkonst under Vasatiden en ganska obetydlig pjäs. Först med barocken kom den att spela en mera påtaglig roll i interiören. Den mest kände och tongivande spegelmakaren under ·d enna period var bildhuggaren BURCHARDT PRECHT i Stockholm. Dennes spegeltyp kännetecknas av ett över ramverket uppbyggt krön med rik ornering. Detta, som ursprungligen -endast var rent dekorativt, rycktes sedan in i spegelytan. Denna utveckling försiggick så, att det lilla spegelglas, vilket stundom .som prydnadsdetalj insattes i krönet, förstorades, varvid spegeln på så sätt fick tvenne reflektionsytor, skilda åt genom en tvärlist. Listen fick med tiden en alltmer underordnad karaktär -0ch försvann till slut helt. Som en kvarleva av det ursprungliga förhållandet ha vi då blott en fog mellan de båda samman.s tötande spegelglasen. Detta utvecklingsstadium exemplifieras av vår spegel. Med ·sin förgyllda träskulptur erinrar den mycket om den prechtska spegeltypen och torde, om den ej direkt utgått från denna verk·s tad, vara utförd av en mästare som starkt influerats av den-samma. Till spegeln har hört ett konsolbord, dock ej det som bilden visar. Detta är emellertid såväl till tid som stil samhörigt med spegeln. Platsen i rummet för detta slags ofta väggfasta speglar, var mellan fönstren. De voro ett effektivt medel att dels förstora rummets proportioner, dels ge det en ljusare och festligare prägel. W.K.

Spegel med konsollbord från 1600-tale ts slut. To ta l höjd 261 cm. K. M. 4634.

BLEKING STOL

det blekingska gränshäradet Lister har en egenartad och forntidsmättad bondekultur länge hållit sig kvar. Särskilt de båda socknarna Järnshög och Kyrkhult, från vilka två åldrigt sköna högstugor med härbren bevarats till eftervärlden på Kulturen och Skansen såsom prov av förnämlig, götisk byggnadstradition, ha i många avseenden visat en originell skapande kraft. Huvudsakligen till dessa socknar hänför sig den trebenta stolstyp, varav här visas ett prov. Grundformen är en rund sits med utskjutande bakparti, uti vilket ryggbrädan blivit intappad. Denna ryggbrädsfonn har säkerligen hämtat sina förebilder i Tyskland, där stolar med sådan konstruktion äro mycket vanliga. Kombinationen med den trebenta pallen är däremot säkerligen blekingsk. Ornamentiken på den runda sitsen brukar merendels bestå av en utskuren repstav medan ryggbrädans dekoration är växlande och bär vittnesbörd om en frodig fantasi hos bygdesnickarna. På den avbildade stolen är ett motiv i plattskärning med en jägare och ett får på var sin sida av ett dekorativt träd med fåglar. Andra stolar kunna visa skålar med blomster och blad , kronor, utskurna hjärtan o. dyl. Den äldsta av dessa stolar i Kulturen är daterad 1799. Trebenstolar av detta slag finnas också i de skånska och småländska gränshäradena, men synas där icke ha nått samma konstnärliga utveckling. Här ha vi tydligen att räkna m ed en blomstrande bygdetradition. S. T. R.

Stol av bj ö rk. H. 87 cm. K. M. 30122.

JÄRNUGNSHÄLL GJUTEN AV CORT SCHARPPEN 1572

onsten att gjuta järn är relativt sen. Först fram mot 1500-talets mitt tycks ni.an i England ha varit hemmastadd däruti, medan det från Tyskla nd berättas, att man i staden W eese vid nedre Rehn gjutit ett par järnkanoner redan 1398. Vad Sverige beträffar synes man på Gustav Vasas tid ha börjat gjuta kanoner av järn i stället för av malm. I Värmland hade en av hertig Carl inkallad gjutare, JosT MONCKER, börjat gjuta smågods redan 1571. Det d åvarande Danmark ägde 1538 en »järnhytta » i Skåne, i N. Asbo härad , från vilken en hel rad inkallade tyska gjutmästare äro kända och vid 1600-talets mitt omtalas järnverk både i Snelleröd och Örkelljunga. Även i Halland och Blekinge skola sådana hava förekommit , inga äro dock namngivna. De nordiska gjutjärnshyttorna ha säkerligen haft sina förebilder i Tyskland. Atskilligt av det tidiga nordiska järnugnsmaterialet är nämligen av tyskt ursprung, särskilt från Hessen. Motiven till hällarnas bildframställningar äro ofta hämtade ur 1500-talets grafikkonst. Ej sällan äro dessa hällar daterade och någon gång uppträder även en signatur, som anger namnet på den, som skurit modellerna till hällarnas bildfält. En sådan modellsnidare är PHILIP SOLDAN (Philips Solnan) från Frankenberg i Hessen, där han vid 1500-talets mitt arbetade för flera järnverk. Vår bild visar en häll från en ugn, som enligt signaturen är gjuten efter hans modeller. En inskription på långhällen meddelar : Gegoss e (n ) von Cort Scharppen. Kurt Scharp var hyttmästare vid klostret Hainas gjuterier i Fischbach och Dodenhausen. Gavelhällen är daterad 1572 och hällen synes alltså vara en av de tidigaste, som för närvarande äro kända i Norden såsom alster av Scharps järngjutarkonst. W.K.

Gavelhäll till biläggare. 6-1 ,6

X 37,1

cm. K. M. 31-12.

KAKELUGNSMAKAREFAMILJEN ALMSTRÖM I LUND

und har gamla anor som kruk- och kakelugnsmakareort. Det är emellertid först under nyare tid vi få några namn på utövare av yrket, och först så sent som vid 1700-talets slut äro vi i tillfälle att förena ett bestämt namn med bestämda föremål. Det är familjen Almström och deras kakelugnar. Den förste medlemmen av familj en i Lund var JöNs ALMSTRÖM, som gjort sina läroår i Ystad. 1775 kom han till Lund och öppnade följande år verkstad här. Han dog 1817. Av hans båda söner övertog CARL PETER faderns verkstad medan brodern HÅKAN CHRISTOFFER etablerade sig på annat håll i staden. Denne avled ogift, medan Carl Peters son NILS PETER ALMSTRÖM förde familjens kakelugnsmakaretraditioner vidare. Han tycks ha avlidit under ganska blygsamma yttre förhållanden. Dennes son fortsatte verksamheten i så måtto, att han inmonterade fabriksgjorda kakelugnar. Kakelugnar, som med säkerhet kunna antagas hava utgått från de almströmska verkstäderna, representera ur stilsynpunkt faserna mellan gustaviansk stil och nygotik, alla med en bestämt personlig prägel. Den här avbildade med den för 1700talsugnar typiska skänkmodellen torde med hänsyn dels härtill och dels till den sengustavianska dekoren vara utförd av Jöns Almström. Av ett av Håkan Christoffer signerat krönfragment framgår, att denne bl. a . arbetat med genombruten och relieferad dekor å sina ugnar. Den på almströmsugnar av kolonntyp uppträdande krönbården med i rankverket inskrivna mandorlaformade reserver med blad- och urnprydnad kan måhända antecknas som en specialite för Carl Peter. Almströmsugnar voro mycket vanliga i gamla lundahus, men verkstaden effektuerade även beställningar till orter utanför Lund. W.K.

Kakelugn uppställd på Kultur en. 4

LUNDS MURMÄSTARES ÄMBETSLÅDA edan under medeltiden hade sammanslutningar av yrkesutövare, så kallade skrån eller ämbeten, förekommit i vårt land. Vart och ett av dessa hade sina egna lagar och bestämmelser, vilka till en början såsom muntlig tradition lämnades från släkte till släkte, men åtminstone redan på 1400talet började nedskrivas. Utom dessa viktiga handlingar hade man också protokoller, namnböcker, räkenskapsböcker och åtskilliga andra skrifter ljksom ämbetssigill, välkomma, åldermans klubba och sparbössa för att inte tala om ämbetets penningar, vilket allt erfordrade en betryggande förvaringsplats. För detta ändamål skaffade sig ämbetet en låda att förvara sina tillhörigheter uti. Denna skulle ha sin plats hos åldermannen. Till yttermera visso var den oftast försedd med två eller flera lås. Av de olika nycklarna till dessa hade åldermannen och bisittarna var sin, så att de samtliga måste vara närvarande vid lådans öppnande. Hantverkarna satte en ära uti, att de föremål, som hörde ämbetet till, voro värdiga och vackra. Merendels äro lådorna därför rikt utstyrda, men detta var naturligtvis beroende av ämbetets förmögenhet. Den här avbildade ämbetslådan från m urmästarämbetet i Lund torde tillhöra de rikare. Den är av ek med yttre valnötsfaner, svartpolerade kolonetter och ciselerade järnbeslag. Till skydd har den kunnat ställas ned i en enkel, målad ekkista. Det är ej känt huru gammalt detta ämbete är, men lådan torde vara från tiden omkring 1700. Det är ganska troligt, att den utförts av en snickare i hemstaden. Vid ämbetets sammankomster stod lådan på bordet med uppslaget lock, och då fordrade stadgarna, att frid och helgd noga upprätthöllos. Brott mot föreskrifter »inför öppen låda » bestraffades strängt. W.K.

Skrålåda med fodral. L . 52,.i cm., br. 37,1 cm. och h. 30,;:; cm. K. M. 35109.

KAROLINEN WILHELM GIDEON VON LINDEINERS SKRIN

fter nederlaget vid Poltava blevo många av de svenska krigare, som togos till fånga, förvisade till Sibirien, där de förde ett hårt och mödosamt liv tusentals mil från de sina. Bäst lottade voro de, som kunde något yrke och medelst dess utövande kunde få tiden att gå och förtjäna en slant till sitt uppehälle. Födan fingo nämligen fångarna skaffa sig själva. Här gällde det att söka bland dolda minnen och förgätna lärdomar, och för många lyckades det också att av stundom ganska obetydliga rön och erfarenheter från fredstiden driva fram en överraskande färdighet, t. ex. i guldsmedens och snickarens yrken. Somliga sysslade med att avskriva andaktsböcker, och ett vanligt näringsfång var brännvinsbränning. Vi ha hört talas om den hemvändande karolinen An . GYLLENPISTOOL (d. 1766), som själva julafton 1722 inträffade på sin gamla fädernegård Skalltorp i Sörmland, där hans båda systrar togo emot honom som främling och berättade om sin fångne broder, tills han själv röjde sammanhanget. I sitt anspråkslösa bagage förde han bl. a. med sig en spira, snidad i trä, med en örn på toppen, som ännu förvaras på gården. Det här avbildade järnbeslagna skrinet av furu är ett annat föremål, som genom sin inskription minner om de karolinska krigarnas ofrivilliga vistelse i Sibirien. Inskriptionen lyder: GEMACHT IN DEM XI. IAHRE MEINER GEFANGENSCHAFT TOBOLSK IN ZIBERIEN: AO: 1716. Mästaren har satt sina initialer i spegelmonogram däröver. Det är WILHELM GIDEON VON LINDEINER, född i Schlesien och sedermera kornett och löjtnant vid Meijerfeldtska dragonerna. Han dog i Tobolsk samma år som skrinet är daterat. W.K.

Skrin från 1716. L. 41,::; cm., br. 31,2 cm. och h. 22,s cm. R. M. 23300.

KAFFEKANNA AV SILVER

id slutet av 1600-talet började de första kaffesändningarna inkomma till Sverige. Det dröjde likväl länge innan denna vår nationaldryck blev mera allmän. Först under Frihetstiden förekom den i större utsträckning bland de högre stånden och bland allmogen ej förrän under 1800-talets senare hälft. Vid mitten av 1700-talet ger riksrådet ULRIK ScHEFFER följande recept på kaffekokning: »Man tager en tratt och sätter uti kaffekannan, uti vilken tratt man har fin kammarduk, där man lägger malit kaffe; sedermera slår ni.an hett vatten på kaffet, vilket så fort det hinner rinna neder i kannan blir det bästa kaffe man kan smaka. » Kaffet serverades från kannor av fajans, tenn och silver. Den avbildade kannan har den för dessa pjäser under rokokon typiska päronformen. Även ornamentiken med sina naturalistiska blad- och blomstermotiv är karakteristisk för stilen. Handtaget är yngre än själva kannan och utfört i 1800-talsrokoko. Det har sannolikt ersatt ett tidigare av trä. Stämplarna visa, att kannan tillverkats av guldsmeden CALEB OLOF ENGELHOLM i Kristianstad år 1766. Denne var mästare 1766 -1786. Möjligen har kannan varit hans mästerstycke. Under grepen sitter en rund sköld med släkten Stiernswärds vapen. Den präktiga kannan har en gång tillhört hovmarskalken R. STIERNSWÄRD på Vittskövle (d. 1867). Dennes son , ryttmästare C. STIERNSWÄRD (d. 1896) , förärade den i egenskap av patronus till prosten NILS STYFF i Vittskövle såsom tack för trogen ämbetsgärning. Utom de personhistoriska minnen , som sålunda äro förbundna med kannan, äger den också ett stort värde såsom en god företrädare för 1700-talets högtstående svenska silversmide. W.K.

Kaffekanna förfärdigad

Kristianstad 1766. H. 28,s cm. K. M. 33490.

TEDOSA MED APPLIKATIONSDEKOR AV HALM

rån 1600-talets slut och fram till mitten av 1800-talet Kulturens daterade material ligger mellan 1670 och 1816 har bevarats ett rikt bestånd av askar, skrin, dosor, små skåp m. m. försedda med dekoration av målad halm. Motiven utgöras av guirlander och buketter, genrescener, stadsvyer, vapen, monogram och geometriska figurer. Blindmaterialet är i allmänhet trä. Halmdekoren pålägges såsom mosaik, då den helt eller till större delen täcker föremålets synliga ytor, eller som applikation, då ytorna äro målade eller klädda med något färgat stoff, t. ex. rött eller svart tyg, mot vilket applikationsdekoren effektfullt framträder. Dekorationsmaterialet utgöres av felfria halmstrå av råg, korn eller vete. Dessa strå blekas, målas efter behov och glättas, varefter man i dem utskär detaljer till det mönster man önskar sammanställa och fäster dem antingen på ett papper, som klistrats över föremålet, eller direkt på detta. Som förebilder har man tydligen haft dels egna skisser, dels motiv, som bygga på grafiska eller målade framställningar. På de sålunda sammansatta motiven har man sedan med en varm nål överarbetat och skärpt detaljerna. Inskriptioner, som ej äro inlagda, äro utförda på samma sätt. Det är ingalunda regel att finna någon signatur å dessa föremål och ännu mera sällan finner man det namn, som döljer sig under en sådan. En av de få, som identifierats, är CARL HEINRICH 1-IERING i Liibeck representerad i Sverige med ett bokband i Linköpings stiftsbibliotek. I Kulturen finnes inget signerat halmarbete av detta slag. Blindmaterialet i den här avbildade tedosan utgöres av bleck, klätt med svart tyg, mot vilken fond den färgade halmapplikationen framstår. W.K.

Tedosa. H . 12,s cm. K. M. 30699.

KINESISKT GRAVGODS

avlägsna tider har det varit en allmän sed, att den döde fick med sig i graven möbler och husgeråd, tjänare och husdjur. Bakom detta synes den trosföreställningen vila, att gravgodset skulle tjäna den döde vid hans återuppståndelse eller vid hans andliga liv i graven. I det gamla Egypten, i Kina och även i våra nordiska forngravar påträffas gravgods av detta slag. Sådana gravfynd äro ovärderliga källor till kunskapen om kulturens historia. Urkunderna omförmäla, att de kinesiska härskarna ännu under den tidiga Han-dynastien (206 f. Kr.-220 e. Kr.) läto föra med sig i graven otroliga skatter av dyrbara föremål , levande djur och t. o. m. människor. Mot detta hade redan CONFUCIUS (551-479 f. Kr.) inlagt sin strängaste gensaga. Han tillät icke en gång, att avbildningar i trä fingo nedläggas i graven. Dessa skulle i stället göras av halm. Denna humanare och mera ekonomiska inställning fick snart överhand, och man började tillverka bilder i lergods av den dödes tillhörigheter. Genom kejserliga förordningar begränsades även gång efter annan antalet av sådana figurer. En förordning av år 741 e. Kr. stadgar sålunda, att adelns tre högsta k!asser blott fingo ha resp. sjuttio, fyrtio och tjugo gravfigurer i var grav. Mot slutet av Tang-dynastien (618-906 e. Kr.) ersättas keramikfigurerna med bilder av trä. I våra dagar offrar man i elden pappersremsor, på vilka olika föremål blivit tecknade. Gravgodset tillföres sålunda den döde på en symbolisk väg. Från Han- och Tangperiodens gravar ha stora mängder av keramiskt gravgods kommit i dagen. Kulturen har en vacker samling därav. Här avbildas en ridhäst av den livliga, ädla typ, som genom den trans-asiatiska förbindelsen under första århundradet efter Kristus infördes från det Centralasiatiska Baktrien till Kina. S. T. K.

Häst av kinesiskt lergods på ett fotställ av skuret trä. H. 42 cm. K. M. 31435.

»OPPSATSPOTTA » FRÅN RÖRSTRAND

en äldsta svenska fajansfabriken vid Rörstrand började sin tillverkning 1727 . Man kan se dess tillkomst såsom ett uttryck för Frihetstidens strävanden att höja inhemsk produktion och göra landet oberoende av import. Tidigare hade stora mängder av fajanskärl , eller »stenkärl» såsom samtiden benämnde dem, införts från Holland och Tyskland. Under sin äldre verksamhetstid är det företrädesvis fajans - lergods överdraget med ogenomskinlig, vit tennglasyr med blåmålade mönster, som Rörstrandsfabriken tillverkar. Skälet härtill var dels av teknisk art, dels av estetisk. Den blåa koboltfärgen stod bättre än andra färger emot den starka värmen i brännugnen och gav därför ett bättre resultat. Den blåa dekoren mot vit botten hade holländarna tagit upp efter kinesiska förebilder och gjort till en modefärg . Även mönstren bestodo ofta av kinesiska motiv . Den avbildade urnan skulle gott ha kunnat vara gjord i Delft, där liknande tillverkades i serier för att placeras som uppsatser på skåp eller spiselhyllor. Nu bär den i vacker signatur sin tillkomstorts namn Stockholm och därunder ett m. Vid Rörstrand brukade man signera med Stockholm ända fram till konkurrentfabriken Mariebergs grundläggning 1760, då man övergick till att skriva Rörstrand. m synes antyda, att dekorationen utförts av den duktige keramikern ANDERS FAHLSTRÖM, vilken hade fabrikens konstnärliga ledning omhand från omkr. 17 40 till sin död tjugo år senare. Vid tillverkningen utformades först kärlet i leran och fick sedan genomgå en bränning i ugnen. Därpå doppades det ned i glasyren och dekoren målades ovanpå denna, varpå en förnyad bränning skedde. Den avbildade urnans mönster är målat en camai'eu, d . v. s. den blå färgen har blivit pålagd i flera starkhetsgrader, så att schatteringar från mörkare till ljusare uppstått. S. T. K. 60

Kruka av fa jans i blå tt och vitt sign erad Stockholm. H. 3 1 cm. K. M. 28327.

MARIEBERGSTERRIN

ajansfabriken vid Marieberg var, då den 1760 startade, försedd med modern teknisk utrustning. Denna möjliggjorde för den nya fabriken att skänka sina produkter en lysande färgskala, som det gammalmodiga Rörstrand icke var i stånd till. I de gamla ugnarna blevo färgerna utsatta för en alltför stark värme, som kom dem att smälta, bli blåsiga och spricka. Vid Marieberg hade man efter franskt mönster inrättat muffelugnar, i vilka färgen genom pålagda mufflar skyddades mot värmen. Nu kunde man friskt använda sig av de ömtåliga röda och gröna färgerna. En annan nyhet, som denna fabrik även införde, var den plastiska dekorationen. På urnor, vaser, terriner o. s. v. se vi grenar och bladrankor, fåglar och grönsaker modellerade i relief eller helt runt och kolorerade i saftig färgskala. Vid sidan av den brokiga färgprakten har Mariebergsfabriken även framställt ett odekorerat gods, där formen blott ä.r överdragen med en flytande och skiftande vit glasyr. Dessa helvita fajanser höra måhända till den europeiska fajanskonstens mest utsökta skapelser. Den avbildade terrinen, som_ är dekorerad i rosa, mangan, gult, blått och grönt är tillverkad 177 5. Den är typisk för rokokon med sitt livliga linjespel, sina naturalistiska motiv och sin lätta och glada färgställning. S . T. /{.

Terrin av fajans i rokokoform tillverkad vid Marieberg år 17i5. H. 30,;:; cm . Skål en K. M. -1963, locket K . M. -188-1.

TULPANSTÄLL AV SÖLVESBORGSFAJANS

ångt mer betydande än Pålsjöfabriken blev den andra sydsvenska fajansfabriken i Sölvesborg. D enna grundades a.v majoren GABRIEL SPARRE år 1773. Fabrikens huvudanläggning var belägen vid torgets sydvästra hörn, och fabrikstomten sträckte sig ned mot sjön . Vid grävningar på denna tomt fann man för några år sedan avfall av skärvor efter tillverkningen. Det nya verkets arbetare kommo i stor utsträckning från stockholmsfabrikerna. Från Marieberg lyckades man förvärva fajansmålaren PETER ÅKERMARK. Då Sparre 1776 blev landshövding i Blekinge, övertogs ledningen av en tysk officer J. FR. VON ZEIPEL. Icke minst genom de på så sätt färvärvade arbetarna kom Sölvesborgsfajansen att starkt påverkas av den uppsvenska produktionen. Särskilt mariebergsgodset blev den förebild, .som man sökte nå upp till. Vissa sölvesborgsfajanser kunna t. o. m . sägas vara regelrätta kopior av detta gods. Likväl hade fabriken sin särprägel. Man återfinner i dess dekor spedella motiv, såsom convolvulus-rankan, vilka äro särskilt karakteristiska för dess stil. Färgerna inskränkte sig i allmänhet till blått, som å det avbildade tulpanstället, och manganviolett. Endast i undantagsfall förekomma andra färger. Det gällde för fabriken att stå sig även i konkurrensen med utlandet. Därför tog man vid sidan av den grövre fajansen också upp tillverkning av finfajans efter engelskt mönster. I fabrikens priskuranter annonserades tidigt svartglaserat och förgyllt gods av engelsk stengodstyp. Fabrikens signatur är SB, ensamt eller tillsamman med årtal och ledarens namn. 1793 upphörde tillverkningen. Endast d en gamle Åk ermark fortsatte på egen hand att tillverka en del brukskärl, som han stundom signerade med sitt eget namn. W.K.

Tulpanställ från 1700-talets slut. H. 2-l cm. K. L 30601. 5

SEJDEL FRÅN PÅLSJÖ FAJANSFABRIK Av de sydsvenska fajansfabrikerna är Pålsjö-fabriken vid den som tidigast anlades. Det var nämligen 1765 som dåvarande häradshövdingen ANDREAS CösTER i Hälsingborg efter att ha gjort goda fynd av för fajanstillverkningen lämpliga lerlager på sin gård Pålsjö grundade denna. Fabrikens bestånd blev emellertid ganska kortvarigt. Den upphörde redan 1774, då grundaren överflyttade till Växjö, där han blivit utnämnd till borgmästare och sedermera, 1777, inrättade en ny fabrik. Fabriken kom aldrig att drivas i någon större skala antagligen beroende på det allmänt ogynnsamma ekonomiska tillståndet i riket och Cösters egna med tiden tilltrasslade affärer. Av fabrikens bevarade alster och fynd på driftplatsen framgår, att den arbetade dels med ett ljusgult, ganska fint fajansgods, dels med ett grövre gods, vilket efter bränningen fick en rödgul färg. Glasyren är hård och blank och i färg växlande mellan vitt, grågult och blågrönt. Kärlformerna äro i allmänhet lånade från Stockholms- och Köpenhamnsfabrikerna samt från engelska flintporsliner. Den målade dekoren är utförd i två huvudfärger, blått och manganviolett, vilka ibland, beroende på olika värmeförhållanden vid bränningen, kunna förete vissa skiftningar. Dessutom förekommer även reliefdekor, vars. mönster exakt återge mönstren i engelskt flintporslin. Den målade dekoren har sin närmaste förebild i Stockholms- och Köpen-· hamns -fabrikE:tna . Märkena å fabrikens signerade alster visa två variationer,.

J-\.. Hälsingborg

p CF å de tidigare och p ~ å de senare (Pålsjö Fabrik Cöster). Produkterna sällsynta.

från Pålsjö-fabriken äro numera mycket W.K.

Sejdel från 1700-talets slut. H. 14 ,~ c m. K. M. 21135 .

URNVAS AV STRALSUNDS-FAJANS 1700-talet var inom den nordtys ka fajanstillverkningen ett synnerligen livaktigt århundrade. Av de många fabriker, som då uppstodo, är det särskilt en, som mer än de andra intresserar oss svenskar, nämligen den i Stralsund. Denna stad tillhörde ju 1720-1814 våra östersjöbesittnignar. Grundaren av Stralsunds fajansfabrik var kamrn.arrådet JoH. GrnsE, och starten skedde 17 57. Verksamheten gick till en början bra, men genom olyckliga spekulationer såg sig Giese 1766 föranlåten att utarrendera fabriken till EBERH. EHRENREICH. Denne, som varit livläkare hos Sveriges konung Fredrik C hade 17 58 anlagt Mariebergs fajansfabrik utanför Stockholm, och det var genom honom det kraftiga inslaget härifrån gjorde sig gällande i Stralsunds-fabrikens produktion. Genom en ödeläggande explosion i anläggningen 1770 blev fabriken konkursmässig och Ehrenreich lämnade densamma. Efter kraschen övertog Giese själv åter fabriken, och en ny blomstringsperiod inträdde för en kortare tid. Myndigheterna förlorade emellertid förtroendet för företagets framtida möjligheter och indrog sina understöd. Efter en långvarig process inköptes fabriken av dess förre tekniske ledare, ADAM CARL. 1786. Den kunde emellertid ej länge klara sig i den starka konkurrens, som till stor del förorsakades av det nu i marknaden ymnigt förekommande engelska stengodset, och 1792 nedlade fabriken sin verksamhet. I leveranslistorna förtecknas både hushållskärl och ugnar. tobaksdosor, prydnadsföremål ni. m. Dekoren är plastisk eller m ålad i brokiga muffelfärger. Under Ehrenreichs tid arbetade man också med koppartryckt dekor. H' . /\..

Fajansvas

flera färger tillverkad

Stralsund . H. 39,2 cm. K. M. 26883.

RYSK BONDE, REVALFAJANS

et är ganska sent den konstindustriella forskningen lyckats få fastare former för existensen av en fajansfabrik i Reval. Som dess grundare nämnes CARL CHRISTIAN FICK, och den Fickska släkttraditionen anger 1780 som det år, då fabriken skulle ha grundats. Fick var född i Stralsund 1730. Han utbildades till apotekare och lär även en tid ha arbetat i Stockholm. Slutligen slog han sig ner i Reval, där han gifte sig med dottern till apotekaren JOHANN CLOSSER, vars apotek han 1775 blev innehavare av. Han dog 1792. Under sina kemiska laborationer hade Fick tydligen av någon anledning fått intresse för keramiska experiment. Resultatet härav blev, när sedermera även de ekonomiska förutsättningarna uppnåtts , grundandet av en fajansfabrik, ett företag som tycks ha varit av helt privat natur. Fabrikens varaktighet är okänd, men säkerligen har den nedlagts senast i samband med grundarens död. Arbetsstyrkan tycks efter allt att döma ha utgjorts av tyskar. Fabrikens produktionsalster omfatta såväl brukskärl som prydnadsföremål, båda arterna representerade i museets samlingar. Både i form och färg, kulörta muffelfärger, och plastisk ornering, i allmänhet blommor, spårar man en stark influens från Nordtyskland, bl. a. Stralsund. Det förefaller som om fabriken icke haft någon större tilllverkning och ej heller någon mera omfattande försäljning. De flesta föremålen därifrån, som förvaras i offentliga samlingar, härröra nämligen i alhnänhet från avkomlingar och släktingar till grundaren. W.K.

Figurin av fajans. H . 15 cm. K. M. 33618.

KERAMIK MED METALLFATTNING

id utgrävningen av Minos' palats på Kreta kom en liten blå vas av fajans i dagen. Den hade en fattning av guldbleck vid mynningen och foten. Infattningens dyrbarhet förefaller oss icke stå i rimligt förhållande till den enkla lervasen. Men för 4000 år sedan, då vasen fördes från Egypten till Kreta, ansågs den såsom en tillräckligt sällsynt kostbarhet för att den skulle vara värd en gyllene infattning. Samma uppskattning hade man 3500 år senare i Europa, då importerade kinesiska porslinsskålar skänktes en infattning av utsökt guldsmide. En sådan skål av celadongrönt porslin från mingtiden med en fattning av förgyllt silver i rik höggotisk stil från 1400-talets mitt finnes bevarad i Rassels museum. Lusten att förhöja skönheten och värdet av ett keramiskt föremål har sålunda gamla anor. I de båda anförda fallen är det måhända i främsta rummet föremålens sällsynta och främmande art, som inspirerat till denna utsmyckning. Men anledningen kan även vara så enkel som behovet att reparera och stärka det bräckliga godset. Därtill kommer emellertid som en stark drivfjäder den konstnärliga avsikten, att av de båda faktorerna det keramiska föremålet och metallfattningen skapa en ny skönhet. Särskilt under rokokon var det vanligt att infatta porslin i livligt utformade beslag av metall, oftast förgylld brons. Den här avbildade vasen av kinesiskt porslin är ett exempel på denna stils förmåga att skapa en ny form, där det naturalistiskt levande bladverket av metall på samma gång som det lockar blicken till sina egna behagfulla linjer likväl underordnar sig helheten. Här är det icke längre fråga om vördnad för det infattade föremålet utan behov att finna nya uttryck för tidens. stil i samverkan melJan tvenne artskilda material. S. T. K.

Blå kin esisk porslinsvas infattad i förgylld brons. H. -!5,5 cm. K. M. 18605.-

KINESISK VAS DEKORERAD I LAQUE BURGAUTEE

ineserna äro sedan gammalt mästare på lackarbetets område. När Europa och särskilt Frankrike i början av 1700-talet visade ett alltmera tilltagande intresse för Österns konstprodukter, kommo även de kinesiska lackarbetena att bli föremål för samlarnas intresse. Lackarbetena omfattade mångahanda slag av föremål och tekniker. Vidstående bild visar ett :speciellt slag bära v. Det är en porslinsvas, som helt och hållet överdragits med .svart lack. I detta är mönstret inlagt. Mönstrets material är i tunnast möjliga skivor taget från innersidan av musselskal, som skurits ut i större eller mindre stycken - i de partier, som beteckna jordyta och bergformationer äro de nästan pulveriserade. Materialet har den iriserande lysterns hela skiftande färgskala, och effekten bygger på den växlande belysningens .spel på figurytorna. Härjämte förekommer även silver, såsom i arkitekturen, båtarna m. m. Flera figurer ha även graverad dekor utförd med en mycket spetsig stickel. Under den berömde kejsar Kang-Hi's tid, 1662-1723, var denna dekorationsart mycket omtyckt i Kina såväl å porsliner som å träföremål. Denna art av inkrusteringskonsten har så vitt man vet endast utförts i Kina till skillnad från pärlemorinkrusteringen, som övats av både kineser och japaner. När tekniken ·först blev känd i Frankrike under 1700-talets förra deL fick den benämningen lacque burgautee till skillnad från lacqu e nacre, inkrusteringen med det tjockare pärlemormaterialet. Den vanliga benämningen i europeisk konstlitteratur är pärlemorinkrustering, vilken sålunda omfattar båda dessa tekniker. W.K.

Kinesisk vas . H. 42,-i cm. K. M. 16943.

EN HAARLEMSK DAMASTDUK FRÅN 1631 et vä_~terländska damastväveriet, grundat på lärdomar från Osterlandet, leder sina anor tillbaka till 1400-talet. Tidigast uppträder det i Italien och Frankrike. Den första 1inne damasten torde ha framställts i Nordfrank rike, men den första kända fabriken var belägen i Courtrai i Flandern och startades 1496. Under 1500-talet blev denna den förnämsta produktionsorten. 1596 överflyttade emellertid flera av fabrikens bästa krafter till Haarlem, som var särskilt känt för sina blekerier, synnerligen värdefulla för linneväveriet, då man alltid vävde med oblekt garn. Här uppstod en blomstrande damasttillverkning~ som under hela 1600-talet behöll ledningen på detta område. I vårt land äro alster av de haarlemska fabrikerna ingalunda sällsynta. Den här avbildade duken, som i mönstret visar bilder ur Jakobs historia och invävt årtal 1631, är med all sannolikhet utförd i Haarlem, då detta mönster just är typiskt för fabriken vid denna tid. Redan 1666 hade haarlem.ska damastvävare begivit sig till Saxen för att där utöva sin konst, men det blev först vid 1700talets början, som detta land kom att hävda sig som huvudorten för damasttillverkning . Senare uppväxte konkurrenter både i Frankrike, England och Irland. Även i Sverige hade i begynnelsen av 1700-talet en blygsam början gjorts med damastväveri . Omkring 1730 grundades Flors »fabrik » i Hälsingland och i Vadstena anlades på 1780talet en manufaktur, som arbetade fram till 1840 och efterlämnat en riklig produktion. I Jönköping var den Stenbergska fabriken i gång under åren 1840-1883 samt i Västergötland Kinnabackamanufakturen 1860- 1911. De båda senare arbetade närmast efter saxiskt mönster. Vid Övedskloster startade finnen LORENS NYMAN 1740 ett damastväveri, som av hans efterkommande fortsatts intill närvarande tid. W.K.

D e talj

bordduk. K. l\I. 3 71-15.

MATELASSE

n stickningsteknik, som under 1700-talet var vanlig hos oss, är den s. k. broderie de Marseille. Två tygskikt med ett mjukt mellanlägg av vadd eller ett löst ylletyg stickas samman. Översidan utgöres vanligen av siden eller fint linne medan undersidan har grövre stoff av lärft eller bonmllstyg. Stickningen utföres i mönster, som genom det mjuka mellanskiktet kommer att framstå i relief, då stygnen dragas åt. Under 1800-talet utfördes denna teknik i fabrikernas vävstolar, och vi äro vana att sedan dess kalla utförandet pike eller matelasse, båda franska ord, det första hänsyftande på sömmen och det senare på madrasseringen. Hos oss torde det av samtiden ha kallats stickning. Tekniken är emellertid av gammalt datum och kännes i Europa redan under den äldre medeltiden . Den har även brukats i Orienten och det mohammedanska Afrika . I England, där den kallas quilting, var denna stickning mycket i bruk under 1600- och 1700-talen och lever ännu kvar som. folklig konst i vissa landsdelar. De på så sätt framställda stoff erna brukades till värmande klädesplagg såsom västar och stubbar, men framförallt till sängtäcken. Våra vanliga mönsterstickade täcken av idag kunna sägas vara ättlingar av dem. För att ytterligare förhöja effekten broderade man färgrika band - och blomstermönster i kedjestygn, plattsöm , stjälkstygn och liknande tekniker. Det här avbildade täcket är av ljusblått siden med infällningar av gult siden i hörnen och mittrutan. Ornamentiken är broderad i mångfärgat silke med applikationer av flera sor ters siden. Fodersidan är av vitt lärft. 1

S. T . K.

Detalj av sidentäcke från 1700-talet. 187

182 cm . K. M.

79·

KLÄDSEL TILL STOLSRYGG FRÅN ÅR 1779

roderad möbelklädsel föreköm rikligt redan i den svenska barockens möbelkonst. Särskilt det gobelinimiterande petit -0ch gros pointsbroderiet, men även applikation och plattsöm kom därvid till användning. Under hela 1700-talet brukades <letta slag av möbelklädsel, fast de mönstrade tygerna i siden och annat stoff under rokokon och senare starkt konkurrerade med och till slut så gott som helt utträngde broderierna. Att brodera var en mycket omtyckt sysselsättning bland århundradets damer, vilket såväl den samtida memoarlitteraturen som bildkonsten vittnar om. Gåvor till släktingar och vänner be.stodo ofta av broderade föremål, och som gåva har sannolikt <len här avbildade klädseln till en stolsrygg en gång överlämnats. Givaren är säkerligen identisk · med den, som utfört arbetet -och som omsorgsfullt signerat och daterat detsamma, M (ARIA) c (ATHARINA) POLHEIMER. Mottagare var tydligen det dåvarande herrskapet på Övedskloster, friherre HANS RAMEL (d. 1799) •Och hans maka AMALIA BEATA LEWENHAUPT (d. 1810 ). Det är deras vapen, som kröna landskapsovalen. Broderiet är utfört i grå, blå och svart bomulls- och silketråd i sniljesöm på ljusblå silkesammet. Som. förlaga har brodösen sannolikt haft en egenhändigt utförd skiss i färg eller blyertsteckning. Maria Catharina Polheimer var född 1751 på Stjernsunds bruk som den femte i ordningen av tio syskon. Hon var dotter till bruksdirektören ANDERS POLHAMMAR (d. 1767) och hans hustru ANNA CATHARINA WIENS (d. 1794). Fadern var brorson till CHRISTOFFER POLHEM. 1796 blev hon medlem av Målare- och bildhuggareakademien. Utom vänner hade hon också nära anförvanter i Skåne. Ett par av hennes bröder blevo vid olika tillfällen ämbetsinnehavare här. W. K.

:80

Broderad stolsrygg med motiv från Öveds kloster. H. 60,3 cm. K . 1\1. 9797. G

SYRO-FRANKISKT GLAS FUNNET I LUND

edeltida glasfynd äro ytterst sällsynta. Det var därför . en lycklig tillfällighet, som i oktober 1937 vid grävning på Lunds Motor A. -B :s fastighet vid Bredgatan, kvarteret Paradis n:r 43, bragte i dagen de här avbildade tre skärvorna av en glasbägare från medeltidens äldre skede. Glaset kan hänföras till en speciell tillverkning, som var lokaliserad till Syrien under den tid på 1200-talet, då frankerna behärskade detta land, och som därför brukar benämnas syro-frankisk. Denna glasproduktion arbetade huvudsakligen för kristna beställare, och bland de syriska glasmästarna verkade i vissa fall även västerländska konstnärer. Tillverkningen måste ha upphört år 1291, då frankerna förlorade sista resten av sitt välde i Syrien och Palestina. Bilden visar ett försök till rekonstruktion, enligt vilken bägaren skulle haft en höjd av 11,6 cm. och en mynningsdiameter av 9 cm. Glasmassan är färglös med ett oändligt antal små blåsor i godset. Dekoreringen är utförd i emaljfärger. Överst löper en bård med skrivtecken i svart, upptill och nedtill avgränsad av horisontella linjer i guld och vitt. Under skriftbården har bägarens liv haft ett arkadmotiv, upplagt med svarta konturer samt guld, rött, grönt och svart i ytorna. En säregen effekt har erhållits genom att ytfyllnaden delvis anbragts på kärlväggens insida. Det vore lockande att söka förklara hur denna glasbägare från Syrien kommit till staden i det avlägsna nordliga landet. Har den hemförts av någon till det heliga landet vallfärdande from lundaklerk, eller har den vandrat från hand till hand såsom köp, byte eller skänk innan den hamnade bland lundensarens dyrgripar? Vi sakna emellertid möjlighet att erhålla visshet härom, vi få låta skärvorna ingå som stimulerande frågetecken bland många andra i Kulturens Lundasamlingar_

R. Bqt. 82

~ - - -

. -

- -

J..

Skärvor av syra-frankiskt glas. Försök till r ekonstruktion. I\:. ~J . 38892.

-- -

------

GRAVERAD POKAL FRÅN KUNGSHOLMS GLASBRUK

• · A

nnu vid mitten av 1500-talet kan OLAVS MAGNUS skriva: »glas brukas icke eller åtminstone högst sällan på nordbornas bord ». Då Gustav Vasa 1556 ger befallning om, att tvenne venetianska glasblåsare skola givas understöd i form av ved till deras glashytta, startar sannolikt därmed glastillverkningen i vårt land. En mera allmän användning av det blåsta glaset kommer dock först till stånd under 1700-talet. 1676 erhöll en italiensk äventyrare, SCAPILLA, som uppträdde under det falska namnet markis Guignini, tillstånd att upprätta en glashytta på Kungsholmen invid Stockholm.. Från denna tid och fram till 1815 arbetade detta glasbruk. Ett antal av dess produkter är känt . Bland dessa äro glaspokalerna till sin form och sitt utförande de intressantaste. Den avbildade pokalen är typisk för Kungsholmsbrukets alster. Den består av en skål med lock och en rikt profilerad fot med stor, något tillplattad knapp. På skålen, foten och locket äro graverade ornament. Skålen har en bild av den gamla fram.ställningen om. pelikanen, som m.atar sina ungar genom att med näbbet hacka upp sitt bröst och låta dem ricka blodet. Här avser bilden en symbol av den offrande vänskapen , ty man läser däröver: »Jag älskar mina vVänner» . Såsom motbild på glasets andra sida återfinnes en solbild med strålar. De ni.etoder, som brukas vid dekoreringen av glas, äro ristning, gravering och etsning. Gravering, som sannolikt utföres första gången i Sverige av den tyskfödde ANTHONY SEIFFERD under Karl X Gustafs regering, sker med tillhjälp av en roterande kopparskiva försedd m ed smärjel och olja. Glaset hålles intill skivan, varvid denna skär in i massan och dekorationen utformas. S. T. K.

Pokal av glas fr å n 1700-talet. H . 27 ,2 cm. K. M. 30630/ 2.

SEJDEL FRÅN SKÅNSKA GLASBRUKET

äst Kungsholms glasbruk var det Skånska glasbruket landets största under äldre tid. Det anlades 1691 på Henrikstorp i Perstorps socken, Norra Asbo härad, och dess verksamhet fortsatte till 1762, då det förstördes genom mordbrand och ej återuppfördes . Brukets grundläggare var sedermera landshövdingen i Blekinge, GöRAN ADLERSTEN. Till en början omfattade privilegierna blott rätt att tillverka fönsterglas, flaskor och buteljer. 1715 erhöll bruket emellertid tillstånd att även förfärdiga finare glas. Det lyckades även för dess ledning att utverka tillstånd att försälja brukets varor i öppna bodar i städerna, något som Kungsholms glasbruk tidigare varit ensam om. Bland dess gravöter eller ritare, som samtiden kallade dem, utmärka sig tre tyskar, HANS FREDRIK CLAUS, HANS JöRGEN SvEDLER och JONAS vVIDERHELM, samtliga verksamma under 1700-talets förra del. Ornamentiken, som är besläktad med den böhmisk-schlesiska, är av en enkel, bondsk karaktär och kan ej i konstnärligt avseende jämställas med tillverkningen vid Kungsholms glasbruk. Brukets kundkrets torde också huvudsakligen ha tillhört de bredare folklagren. Vår sejdel har monogrammet P: M: S och årtalet 1741 inom en kartusch av lagerkvistar. Vid sidan härav finnas ett par för ornamentiken typiska blombuketter. Gravyren är utförd med det för bruket karakteristiska grunda snittet. Glaset är försett med ett drivet silverlock, enligt stämplarna utfört av guldsmeden OLOF APPELMAN, som var verksan1 såsom mästare i Malmö 1723-1747. Sejdeln som helhet ger ett gott vittnesbörd om skånsk hantverksskicklighet under den äldre Frihetstiden. S. T. K.

Sejdel av glas från 1741. H. 19,5 cm. K. l\L 38076.

INSTRUMENTMAKARE I ENGELHOLM

unds Universitet har i Kulturen deponerat en liten utsökt samling av musikinstrument, som tidigare varit i bruk vid studenternas musikaliska övningar. Däribland äro tvenn e stråkinstrument av särskilt intresse såsom tidiga vittnesbörd om instrumentmakeriet i Skåne. De utgöras av en vi o I a d a gamba och en violoncell, båda enligt skrivna och i klanglådan inklistrade signaturer förfärdigade av JOHAN GEORG· MoHTE i Engelholm, respektive 1735 och 1751. Vår kännedom om svenska instrumentmakare under 1700talet och tidigare är mycket ringa. Det är därför anmärkningsvärt, att den lilla staden Engelholm under denna tid uppvisar icke mindre än fyra fiolmakare. Dessa äro den ovannämnde J. G. Mohte, hans son JöRAN och sonson ÖNNERT JÖRGEN samt svärson och lärjunge JACOB BELLMAN, sålunda en hel dynasti. Den äldre Mohte antages vara född 1690. Sannolikt är han utlänning till börden. Det har på grund av hans alster antagits, att han kan ha gått i lära hos den kände fiolbyggaren JOACHIM TIELKE i Hamburg. Hamburg är denna tid ett centrum för instrumenttillverkning och förser icke minst Sverige med musikinstrument. De trägna förbindelserna med denna stad och med England, där även instrumentmakeriet florerade ~ torde ha bidragit till att yrket blev så ringa idkat i vårt land. Viola da gamban har sex tätt liggande strängar stämda liksom lutans i kvarter med en ters i mitten. Innan violoncellen under 1700-talet trängde ut gamban var denna ett älsklingsinstrument, som. särskilt genom sin mjuka ton ägnade sig för kammarmusik. Vid trakterandet hölls den fast med benen. Det italienska ordet gamba betyder ben. Båda instrumenten äro ornerade med kantlister av inlagt ben och mörkare trä samt ha bondskt utförda skärningar på halsen, som slutar i en snäcka med djurhuvud. S. T. K.

Viola da gamba och violoncell. K. M. 38260-1.

ETT GAMMALT BUTIKSINVENTARIUM

.0·

ver disken i kramboden hängde i gamla dagar ned från taket en ornerad stång, som uppbar balansvågen med dess skålar. Den kunde också användas till upphängning av snören, karduspapper och allehanda smått kram. Sedan inan mot slutet av 1800-talet skaffat sig vågar, som. stodo på disken, och stången icke längre behövde uppehålla vågen blev den fri till en mera godtycklig användning och försvann till slut alldeles. Den avbildade stången, som i Kulturens förteckning ka11as vikthängare, är från Lund och säges härstamma från omkring 1800. Dess utseende är mindre vanligt. Ty i stället för änglaskepnad bruka diskstängerna anta gestalten av hemska djur, såsom ormar och drakar med uppspärrade, tandrika käftar, fiskar och fåglar. Det har framställts allehanda förmodanden n1ed anledning av stångens utseende. Oftast har ni.an tillmätt den en magisk betydelse. Det säges vara draken, skattväktaren, som skyddar handelsmannens rörelse, eller ormen, vilken i gamla dagar troddes skydda huset och dess innevånare. Senast har en dansk författare framställt den teorien, att den djurformade diskstången, tagits upp efter de uppstoppade djur, krokodiler, fiskar o. dyl., som brukade hänga i apotekens tak. I äldre tider saluförde apotekaren även annat än apoteksvaror. För att kunna mäta sig med sin konkurent i tävlan om kunderna skulle då krämaren ha sökt göra sin bod lika intressant som apotekarens. Men som krämaren icke hade tillgång till uppstoppade djur, lät han i stället göra dem av trä. S. T. K.

·90

Vikthängare från Lund i form av ett änglahuvud. L. 206 cm. K . M. 2252 . Bilden visar int eriör av en hand elsbod från 1800-ta lets mitt uppställd i Kultur en.

FÄLLEKRATTAN

de skogrika delarna av vårt land, där betestillgången var ringa och tegarna få och små, sökte bönderna avhjälpa dessa brister genom tillfälliga odlingar, vilka upprepades på olika platser år efter år. De använde därvid den primitiva jordbruksmetod, som kallas svedjebruk, och som ännu för en knapp mansålder sedan förekom ganska allmänt. Vid svedjandet tillgick så, att skogen fälldes på det utsedda området och fick ligga att torka, varpå den antändes och brändes. I sydsverige brändes i senare tid endast grenar och ris, som blivit kvar vid skogsavverkning. Bränningen skedde här vanligen på våren. Sedan elden slocknat uppröjdes de stammar och grenar, som ej brunnit opp, varefter den kalbrända, asktäckta marken var färdig att beså. Under äldre tider brukade första sådden, där bränningen försiggick på våren, ofta utgöras av rovfrö, i senare tid sattes potatis. När rotfrukterna tagits upp på hösten såddes råg. Efter rågskörden erhölls några år framåt ett utmärkt frodigt gräsbete. Bland de speciella redskap som användes vid svedjebruk är det endast fä Il ekrat ta n, som haft en allmän utbredning. Fällekrattan, benämningen är småländsk, hade i olika trakter olika namn. Den kallades kratta, luats, krafsa, rassla m. m. I sin ursprungligaste form utgjordes den , som bilden visar, av en avhuggen unggran eller ungfur i vars rot- eller toppända några tillspetsade grenar fått kvarsitta på ena sidan av stammen. Från detta enkla redskap, som ofta tillyxades ute vid svedjefallet och bortslängdes, när det fyllt sin funktion, har sedan ett flertal olika typer utvecklats. De mest fulländade av dessa ha försetts med järnhuvud med krökta klor, fastsatt på ett långt träskaft. Krattan användes för att uppluckra jorden och nedmylla säden. H.N.

Redskap använda till n edmylland e av säden på svedjefall. Detalj en visar redskapets övre del. Den nedre är blott utform ad till ett rakt, avsmal nande skaft. Totala längden är resp. 169, 235, 120 och 152 cm. K. M. 7-!22, 7722, 7723 och 3825-!.

MULEGRIMNIAN

xar och kor voro ej fullt så lätthandterliga dragare som hästar och försökte gärna beta, om de kommo åt, även under körningen. För att hindra detta försåg man dem ibland med ett slags munkorg, i södra Halland kallad mulegrimma, vanligen tillverkad av lindbast men någon gång av vide. P å våren »när saven går » insamlades lindbasten . Sedan man utvalt ett lämpligt träd skar man med kniven en 2-3 cm. bred skåra nära roten och lösgjorde en basttåga, som med handen drogs loss så långt upp på stammen man kunde nå. Ända till halva stammens omkrets kunde på detta sätt avskalas utan att trädet dog ut. Basten befriades därpå omedelbart från det yttre barklagret, men fick senare genomgå ytterligare en rensning genom att skrapas med en handkniv. Detta senare arbete kunde även gömmas till vintern , men hasten fick då först ligga i vatten några dagar för att blötas upp . Efter denna sista behandling voro basttågorna färdiga att spinnas, varvid man använde sig av kastvinda eller en spinnkrok gjord av en klynnig trägren. Med den senare snoddes hasten på så sätt, att ena ändan av tågan fästes vid en vägg eller liknande, den andra på spinnkroken, som vreds runt med handen. Den färdigsnodda tåten lindades efter hand upp på krokens skaft. Två eller flera tåtar tvinnades sedan samman till rep, som efter sin grovlek fick olika användning. Till mulegrimmor användes rep med två tåtar. Grimmorna knötos på ett block av trä med inslagna trä- eller järndubbar som fäste för repslingorna. När grimman var färdig kokades den i tjära för att få större varaktighet. För 50 år sedan betingade ett par mulegrimmor i södra Halland ett pris av 50 öre. H.N.

)._ 1· ;ll

Överst en bunt Iindbast samt två spinnkrokar fö r tillve rkning av bastrep Grimm a n bindes sedan över ett träblock, t. v. Den fä rdi ga grimman t. h . K . M. 3 7266, 37332, 37256 och 37310.

till mul egrimmor .

n.der bet;sgå~1gen gingo fåren va.~1ligen__ lösa o~h ~akt.~des av en »farapag ». Men de kunde aven lamnas at sig SJalva inom ett inhägnat område. Då måste man vidtaga särskilda åtgärder för att skydda dem mot rovdjur och för att hindra, att de kommo utanför stängslet. En liten påse med krut eller en järnbit fastknuten om halsen på fåren ansågs som ett säkert skydd mot räven. Man kunde också ibland sammanoka ett får med en större hund . För att hindra fåren att hoppa över gärdsgårdar användes flera metoder. Man skar av det mjuka på klövens undersida , så nära att blodet kom, vilket i sydhalland kallades att »balla » fåren. Fötterna blevo härav så ömma att fåren knappast kunde trampa. När klövarna växt u~ på nytt upprepades operationen. Man kunde även binda ett tunt rep, »hasband », hårt om ena bakbenet, strax ovanför hasen, så att benet svullnade och fåret icke kunde stödja på det. Ett annat sätt var, att ett rep bands om ena bakbenet nedanför lättklöven, drogs mellan frambenen -0ch fästes i klaven. Repet skulle vara så kort att bakbenet lyftes från marken och ej kunde sträckas hakåt. Detta kallades att »hilla fåren ». En mera human inetod var, att två får sammanokades med ett kort ok, som kallades »fårskav ». Härav kommer det sydhalländska ordstävet, )) hänga ihop som skavda får » om ett par oskiljaktiga fästfolk. Det vanligaste och enklaste sättet att inskränka fårens rörelsefrihet, var att hänga en kläpp i en klave om fårens hals. Kläppen bestod oftast av en träkloss men någon gång även av en stor framtill spetsad klubbliknande påk. Ibland hade en kort rakt utstående träpinne inborrats framtill i kläppen eller också hade pinnen stuckits tvärs igenom densamma. Om fåret då försökte hoppa eller springa slog det benen mot pinnen. H . N.

Fårkläppar från Knär ed samt bild av »hilbde » får fr å n Kungsät er , Marks hd.

VARGSKALL

ör att skydda sina husdjur sökte man redan i äldsta tider genom lagstiftning verka för rovdjurens utrotande. Sålunda finnas i de gamla landskapslagarna detaljerade bestämmelser om skalljakter, om skyldigheten att hålla vargnät och dyl. Omkring 1350 blev genom Magnus Erikssons landslag denna skyldighet gällande för hela landet, och sedan bibehölls den under de följande århundradena ända till dess att 1864 års jaktstadga slutligen befriade allmänheten från densamma . Man förstår dock, att sådana bestämmelser voro av nöden, då, såsom hovjägmästare von Greiff i sin jaktskrift 1828 uttrycker det, »vargarne ofta beskatta lantmannen högre än kronan ». På senhösten brukade man i mellansvenska skogsbygderna släpa ut döda hästar, för att locka vargarna in på »luderplatserna », ovala uthuggningar i skogen. Samtidigt gömde man i skogsbrynet jaktlapparna och vargnäten. De förra voro linnelappar, vilka bemålats med skrämmande porträtt av Hornpär eller bistra krigare, ju morskare ju bättre. Sedan ett flertal vargar kommit in, uppsattes nät och lappar, så att de matfris.k a gästerna i viss mån stängdes inne. Budkavlen gick, och nästa morgon samlades drevfolket vid den kortsida, där jaktlapparna hängde. Skyttarna togo plats bakom de risskärmar, som placerade i en båge utgjorde förpostlinjen till vargnäten . Vid näten slutligen posterade spjutbeväpnade karlar, vilka skulle döda de svårskjutnare bestarna. Så startade drevfolket under ett öronbedövande larm från trummor och lungor, och gråbenen, som redan tappat matlusten vid åsynen av djävlarnas ögonvitor, gnodde nu för brinnande livet rakt mot bösspiporna . En efter en stupade de för välriktade kulor, och om någon lyckats komma så långt, att han morrande och tjutande trasslat in sig i näten, gjorde en spjutstöt snart slut på klagoJåten. C. G. L.

\ ·argnä t och jaktlappar. :\"ätets h öjd är 3i5 cm . K. :\I. 22i03 .

SLOTTSKISTAN, EN LAXFISKEGÅRD FRÅN LAGAN »

lottskistan » är den enda bevarade av de tre fasta laxfisk egå rdar, som tidigare voro utsatta i Laholms forsen norr om Skansen (Lagaholms slottsruin). I och ni_ed tillkomsten av Sydsvenska kraftaktiebolagets stora dammbyggnad ha dessa sedan gammalt mycket betydande laxfisken skattat åt förgän gelsen. Den fiskegård , i vilken denna kista utgjorde det egentliga fångstrummet, utmärkte sig genom sin bastanta konstruktion. Spjälgården eller »sidogrindarna », som ledde in till själva kistan stöddes av en grov bottenstock och en övre »bröstå s », båda av ek. Överst låg »fiskebryggan », en gångbana av tre bjälkar, och ovanför spjälgå rden en »förstämningsbrygga » med tolv luckor, avsedda att reglera tilloppsvattnet. Själva kistan belastades med stora stenar, då den eljest kunde rubbas ur läge av den kraftiga strömmen. När den vittjades, kände man först med en käpp om lax kommit in , och om så var fallet, togs den upp med h å v. Under den tid av året laxen vandrade upp , var det mera sällan håven fick vila, och man berättar om fabelaktiga få ngster. Men den nya tiden har dragit ett streck över detta laxfiske , ett streck av armerad betong, och det dröjer kanske ej länge till, förrän de tre laxarna i Laholms stadsvapen blott äro de enda, som minna om, att den fisken var stadens upphov. C. G. L.

100

Laxkista K. M. 38865. -

Perspektivskiss av laxkistans placering.

101

HAVSLAXÖRINGFISKE I SÖDRA HALLAND

är höstregnet kommit i gång på allvar och löven börjat falla, vandrar havslaxöringen upp i de sydhalländska åarna för att leka, och ännu för ett 30-tal år sedan bedrevs därvid ett givande laxöringfiske. Det kanske fiskrikaste av dessa vattendrag, var den lilla Edenbergaån söder om Laholm. Under oktober och november, då lektiden infaller, kunde man här på en natt i en ryssja göra fångster på 30-40 stycken laxöringar. Men ryssjan fick då vittjas flera gånger. Laxöringens medelvikt var 3 a 4 kg. Det största kända exemplar, som fångats i ån, vägde 10,6 kg. Man använde flera olika fiskemetoder för att fånga havslaxöringen. När den vandrade till eller från lekplatserna togs den framför allt i ryss jo r, som endast kunde sättas på djupare vatten, där ån flöt lugnt. Ryssjorna voro av en allmänt förekommande typ. Vid lekplatserna, lekarna, som alla hade särskilda namn och voro belägna på grunda ställen med grovgrusig eller småstenig botten och forsande vatten, fångades fisken med 1 j u s t er och p u 1 s g a r n. Dessa redskap kunde givetvis även användas på andra ställen. Vid ljusterfiske, som sedan länge varit förbjudet, användes bloss av hårt vridna halmviskor. Iklädd långstövlar gick man ut på leken och högg fisken medan den paralyserad stirrade på ljuset. Det mest brukade fiskredskapet var ett pulsgarn av prirn.itiv typ, som tycks ha varit speciellt för denna å. Det hade form av en stor håv utspänd av en omkring 2 meter bred bygel gjord av en träslana. En stång fästad mitt på repet, som förenade bygelns ändar, användes för att hålla garnet. Fisken »kördes » in i detta med pulsar, som utgjordes av långa granstänger. Pulsgarnet kunde sättas över allt och både för »upp- och nedgång ». I förra fallet måste man hålla fast håvens spets, »rompan », vid bottnen med en stång. Vid lågt vattenstånd brukade man även klubba fisken på lekarna eller ta den med händerna, när den vilade vid en sten eller stubbe. H. N.

102

Med nät av detta slag kund e man avstänga bäcken , varefter med hjälp av e n puls fisken skrämdes in i nätet. Bågens höjd är 100 cm. och strutens längd 260 cm. K. M. 38869.

103

MED »MANSOR » I SUNDET ETT FISKE FRÅN 1850- 60-TALET

en vårvinterdag då solen nådde »Gamlegård » på Ven, var tidpunkten inne för Borstahusfiskarena att börja sillfångsten i Sundet. Lastade med proviant och redskap, och med alla segel satta, stucko de stora, öppna båtarna ut, ofta på fisketurer, som kunde vara både en och två månader. Kursen lades sydlig, enär bästa fångstplatsen då som nu var Flintrännan. Med god vind var man framme på dagen och kunde pröva sin fiskelycka omedelbart. Någon timma före solnedgången, mestadels i en bitande västanvind, börjades så det första »sättet» för året. Fördevind gick man ut den långa räckan »mansor », som tack vare »stintorna », banden av tagel mellan övertelnens flöten och själva nätet, skulle med överkanten av detta driva på exakt en alns djup under havsytan liksom en kilometerlång vägg av tunnaste linnegarn och i nattmörkret osynlig för de framrusande sillstimmen. När den sista »mansan » runnit ut över relingen och drivlinan gjorts fast, hade man ingenting att göra än vänta, bara vänta på att havets silver skulle glimma i redskapen, när man efter några timmar härjade dem igen. Alltid fick man några valar sill och för det mesta hundratals, och på morgonen kunde man i Dragörs eller Köpenhamns fiskhamn väga upp sin fångst till uppköparen eller »prångaren », och värma sin stelfrusna lekamen i någon »havnekroes » brännvinsdoftande inre. C. G. L.

104

Detalj av överte I nan av . en

» n1ansa »

sa1n t skiss av det utsatta garnet.

105

HALLÄNDSKT DRAGGARN

e halländska laxfiskarena nyttja fångstmetoder, som många fall peka på anor från den grå forntiden . Då den illfundige Loke en gång vid tidernas gryning flydde undan asarnas hämnd efter dråpet på Balder, förvandlade han sig ju till en lax, men infångades av asarna, sedan de bundit -ett nät, som_ de drogo med strömmen mot havet. För att den listige ej skulle krypa under, hade de bundit stenar i nätets underkant, och gingo på var sin sida om fjällbäcken. Om man i stället för asar kallar de fiskande Pål och Per, -och låter en riktig lax representera Loke, stämm.er berättelsen .nästan till punkt och pricka med ett draggarnsfiske av i dag. Nätet finns där med sina stenar och draglinor av tagel. Det är blott fjällbäcken, som svällt ut till en bred halländsk flod , och därför måste de båda fiskarena paddla fram i två ekor i stället för att gå på stranden. Men inte ens Tors hammare saknas. Den är visserligen av trä, och kallas »knippe!» , men när den ·Överlistade laxjätten sprattlande bärgas i ekan, får han dråpslaget av den med kraften av en gammal torsättlings armstyrka. C. G. L.

~---- -------~~ ~~""~~ -, .. ,a~

-·,

/'I/~

. <..;>

~ ,~

=- ..;- (~::_;[:'

·- ' -.r_ . . ~

106

)? -, ~-

Draggarnsekor

Lagan. Den väns tra är K. l\L

3886~ .

107

ELFENBENSPLATTA, FUNNEN I LUND

nder medeltiden, från 1200-talets mitt och framåt, bedrevs i Frankrike en omfattande tillverkning av elfenbenskulpturer, vilka snabbt spredos över hela Europa. Produktionen synes till en början ha varit uteslutande lokaliserad till Paris, men efterhand som de små elf enbensarbetena blevo alltmera eftertraktade upptogs tillverkningen på andra orter, även utanför Frankrikes gränser. Det var föremål av skiftande slag, som härvid utformades av konstförfarna händer, men gemensamt för dem alla var det lilla formatet. Merendels. voro de av religiös karaktär : friskulpterade madonnabilder, små plattor med bilder ur Kristi lidandes historia, ofta hopfogade till fickaltaren av diptykens eller triptykens form, eller andra föremål för det samfällda eller privata gudstjänstlivet. Men även allehanda lyxsaker för de förnämare samhällsskikten, såsom skrin, kniv- och dolkskaft, spegeldosor, kammar och skrivtavlor, tillverkades i myckenhet. Ett arbete av sistnämnda art är den här avbildade fragmentariska elfenbensplattan, ett jordfynd från kvarteret Paradis n:r 43 i Lund, alltså från samma plats som det syrofrankiska glaset å sid. 82. Den är icke stor, bredden är endast 4,1 cm. och tjockleken 0,3 cm. På framsidan är plattan prydd med en figurscen i väl utarbetad relief, föreställande ett älskande par, en knäböjande man, som karesserar en dam, förmodligen en illustration till någon av riddartidens galanta berättelser. Över figurerna välver sig en gotisk båge med krabbor och rosett. Plattans baksida är fördjupad innanför en 2 mm. bred kantlist, och det är möjligt att denna fördjupning varit utfylld med vax, avsedd såsom grund för skrivning med en stylus. Av figurernas proportioner och frisyrer kan man sluta, att plattan förfärdigats under 1300-talets tidigare hälft. R . Bqt.

108

Fragment av ornerad elfenbensplatta, som troli gen Yarit en skrivtavla med vaxfyllnin g på baksidan. K. M. 38892.

109

GRISELDISDUKENS STILFRÄNDER Av CARL R. AF UGGLAS

r 1935 hade Statens Historiska Museum det lyckliga tillfället att kunna få förena m.ed sina samlingar den märkliga textilpjäs, som kallas »Griseldis-duken », så benämnd efter de tolv figurkompositioner med motiv ur den popu lära senmedeltida, tidigHst i BoccACCIOS Decarn.erone (1383) behandlade sagan om den trogna och undergivna herdedottern ~ senare furstebruden Griseldis, epokens skolexempel på den perfekta makan . Denna intressanta pjäs är en mycket stor bordduk av gåsögonmönstrat linne broderat med ylle och silke i gult och grönt, rött och blått, i nyare tid i sönderklippt tillstånd begagnad som altarduk och antependium i Hammarby kyrka i Södermanland.1 Någon nyhet för de intresserade är den icke . Den är välkänd såväl från Södermanlands fornminnesförenings, kyrkomuseum, där den under en följd av år, 1881- 1929, varit deponerad, som från Statens Historiska Museums utställning av äldre kyrklig textilkonst i Stockholm 1929, 2 vartill kommer, att den - på ett snart sagt förebildligt sätt - redan för snart 50 år sedan publicerades av JOI-I AN vVAHLFISK .a Den citerade författaren har bl. a . uppvisat (s. 48), att duken som själv knappast kan dateras till en äldre tid än omkr. 1525 - i sina inskrifter m. m . följer en Liibeckupplaga av sagan från 1480-talet. Språket är också plattyskt, varför det allmänna ursprungsområdet icke är tvivelaktigt. Icke dess mindre har ännu intet enda existerande arbete påvisats, varken i utlandet eller hemma hos oss, som kunnat sättas i genetiskt samband med vår duk och därigenom utvid ga den närmare kännedomen om dess art och dess krets. Men dylika finnas. dock. En studieresa hösten 1936 har givit undertecknad till-

110

Bild 1. Detalj av duk. Marienkirche, Rostock. Foto H. A. Gräbke.

fälle att konstatera det, ej minst på så sätt, att ytterligare tvenne,. också de sedan förr bekanta, broderade dukar i ett par svenska museer kunnat bestämmas som tillhörande kretsen, och att ännu ett tredje broderi i ett av våra museer kunnat påvisas såsom i vart fall besläktad därmed. Det i detta sammanhang viktigaste föremålet befinner sig 111

i S :t Marienkirche i Rostock, bild 1. Också det är sannolikt en stor bordduk av dimensioner, som äro ansenliga nog även om de, i vart fall i dukens nuvarande, ej i sin helhet bevarade tillstånd betydligt understiga Hammarby-arbetets 4 ; duken är ännu opublicerad med bortseende från korta notiser i det tyska inventarieverket för Mecklenburg :; samt i en liten skrift av 6 GRÄBKE: Die Marienkirche zu Rostock. Stoffet är som i vår 7 egen duk mönstrat linne, och broderiet är utfört i samma färger som förekomma hos denna, här blott ännu mera lysande och paranta än där - det gäller särskilt det röda - tack vare det bättre bevarade tillståndet. 8 I vår duk är ju särskilt silket flerstädes bortnött, och mönstrets utprickning får på dessa håll ersätta vad som brister i brodyren. Rostock-dukens kvalitet kanske också får betecknas som elegantare än vår duks, men i allt väsentligt och i en mängd detaljer äro de så nära förbundna, att ett verkstadsförhållande dem emellan av intimaste slag m åste föiutsättas. På båda hållen ytterst en bred bård, på Hammarby-duken, bild 2, utfylld av akantusrankor , liggande lejon och enhörningar samt nakna putti, på Rostockduken av avhuggna, blombärande grenar, vilkas följd på regelbundna avstå nd avbrytas av stående, inåt vända, gula lejon. Bottnen innanför ramen täckes här som där av ett arabeskartat rankverk bärande stora sengotiska blomknoppar och blad - hos Hammarby-exemplaret av akantuskaraktär, hos Rostock-exemplaret eklövslilmande - samt här och var flätande sig samman i runda kransar, på förstnämnda exemplar omslutande djur av allsköns art (gäss, kattor, enhörningar, hjortar m. m.) , på sistnämnda, där också kransarna för ekomma sparsammare, liggande lamm med ett klöverblad i munnen. Bottnarna omkring dessa senare utfyllas av samma »förkortningstecken » för växande gräs som i överflöd iakttagas på den svenska duken i grupper av tre sammanställda strån och Mliknande figurer , se bild 1 och 4. Nedåt Rostock-dukens ena kortända 9 utbytes rankverket av växande örter, däribland ett stort blomstånd av exakt samma art som flerstädes inom Griseldiskompositionerna, och mellan dem figurera livligt tecknade

112

djur, bland dem en fågel ätande på en mask. Fåglar med blad celler fiskar(?) i näbben ingå på Hammarby-duken bland de djur, som inställts i de ovannämnda kransarna i lövverket, och en löpande hund följer där kung Walter både i den scen, där hans underlydande uppmana honom att ingå giftermål, som den, där han efter skilsmässan återförenas med maka och barn, ·b ild 3. Men allra mest upplysande äro de båda figurer , som -0vanför sistnämnda avsnitt av Rostock-duken placerats på var sin sida om och något högre än en akantuskrans omslutande -ett - tyvärr ej identifierat - adligt vapen på en »tarsche »sköld, till höger en ung herre, till vänster en elegant dam, höviskt vända i halvprofil mot varandra, båda helt Cranach:mässiga i sin klädsel och sitt sätt att uppträda. Denne unge herre med en nejlika stelt framsträckt i näven - »lyckligt .älskad » betyder det på det senmedeltida blomsterspråket ·och klädd i svart rock med gula uppslag samt med hosor i sistnämnda färg och svart barett är i detalj densamme som uppträder i en hel följd av Griseldisdukens kompositioner (n:r 1, 3, 8, 9, 11 och 12, bild 3 och 4), och damen i dräkt med ärmpuffar och plymascherad hatt och sitt sirliga sätt att uppträda är, skulle man kunna säga, ingen annan än Griseldis som Walters brud vid f estbordet i den scen, som på den :svenska duken föreställer hennes bröllopsgille, fastän plymhatten är utbytt mot en krona, bild 5. Som pricken över i'et :kommer H.ostock-broderiets lilla säckpipsblåsare närmast under »herrns » fötter; han har en motsvarighet i den nyssnämnda :gillesscenen - fastän han här sitter på golvet med benen sträckta in under bordduken - och är i sin genremässiga frihet och rent ornamentala förbindelse m ed dukens figur·värld för övrigt alldeles samma andas barn som de folkliga :små figurer, som på liknande inkonventionella sätt inpassats i den svenska dukens rank verk: en bondkvinna bärande ett K.rus och en tupp, med en korg på ryggen och följd av en hund, samtalande med en förnäm dam, som synes skänka benne en klädning, en trumslagare i landsknektskostym, ännu .en bondkvinna med räfsa och skära, bild 6- 8. 8

113

Bild 2. Detalj av duk från Hammarby kyrka, Södermanland. Nu Historiska Museum . Bild 3 och -!. Detaljer av duken bild 2.

114

Staten s

115

Men Rostock-dukens betydelse sträcker sig - såsom ovan antyddes - längre än till att skänka Griseldis-broderiet en frände på utländsk botten, den tjänar också till att bestämma ett par hittills föga studerade arbeten i svensk ägo. Det ena av dessa, tyvärr blott ett fragment och för övrigt rätt starkt skadat av fuktfläckar ell. dyl., tillhör Kulturen i Lund, dit det inköpts från Hessleberga, Lyngby sn, Skåne. Trots att arbetet, som sagt, nu är rätt fragmentariskt, lider det väl ej tvivel om att också här är fråga om en duk, bild 9. Materialet är som annorstädes gåsögonmönstrat linne och broderiet är utfört i silke i olika sömtekniker, huvudsakligen plattsöm och stjälkstygn, Och av olika färger, varibland, nu bleknat, gulgrönt eller mossgrönt samt gult dominera vid sidan av rött och blått (även i detaljer blåanlupen metalltråd). Den del av totalkompositionen, som återstår, visar som Rostockduken ett höviskt par. De båda kontrahenterna äro vända mot varandra och båda röra sin ena hand i en uttrycksfull talpose, medan mannen - en mogen kavaljer med tvekluvet skägg - i sin andra hand håller en handske, damen en sammanlagd duk ell. dyl. Båda äro iförda högst eleganta kläder, mannen med ofantliga ärm- och byxpuffar samt fjädrad barett, damen med snett draperad överkjol och med ärmpuffar också hon, kläder alltså av i stort sett samma snitt som de, vi anträffade på Rostock-duken, men av en smula yngre stilskiftning; man kunde, vad angår den manliga kostymen, säga, att den är av ungefär samma slag, vari man brukar se Gustav Vasa uppträda på porträtten från 1540-1550-talen. 10 Mellan figurerna växer ett träd, som på en stympad gren uppbär ett av rikt heraldiskt lövverk omgivet vapen, tyvärr ej heller detta identifierat. Vapnet består av en delad sköld, i det övre, gulbruna fältet två liljor i samma färg, i undre fältet - av obestämd ljus ton - en nedåtböjd kvist med ett stort blad eller en blomma, allt i blått. I trädkronan synas blombärande rankor starkt besläktade med Rostock-dukens filtra sig in. - Figurerna stå ställda på ett markavsnitt av samma karakteristiska art som där - en tuvig ängsmark med blommande 116

Bild 5. Detalj av duk en bild 2.

117

Bild 6. Detalj av duken bild 2.

örter, däribland ett stort maskrosstånd och en bolmört - och därtill några av dessa halvt skämtsamma små genrefigurer, som vi förut lärt känna på Rostock-duken likaväl som Hammarbyduken: här ett par nakna pygmeer, den till vänster en man - åbäkande sig på alla fyra i en tämligen obegriplig situation, den till höger - en kvinna - sittande svängande med armar och ben, underst en liten page bärande på en stor båtformig kasse ell. dyl. och med ett otydligt föremål i sin vänstra hand, som förefaller vara en vid ett snöre bunden boll (ett bilboquet-spel ?) . Runt omkring löper en bård, sammansatt av Rostockdukens morska lejon med deras i spetsiga testar uppdelade man, raggiga lemmar och prydligt tillbakastrukna svansar, här visserligen sittande i stället för stående, och över respektive rutor äro infällda samma korta horisontalställda, blom- och bladbärande grenstumpar, som i Rostock utgöra bårdens sammanhållande kompositionsled. 118

Bild 7 och 8. Detalj av duken bild 2.

Att ett mycket nära samband råder mellan Rostock- och Skåneduken är alltså uppenbart. Däremot får man väl anslå den senares tillkomstid till en något yngre epok än den förras, förmodligen 1540-1550-talen, som den framställda mannens dräkt synes rimma sig med. 11 Medan Roslock-dukens vapensköld ännu bevarar den sengotiska tidens form , har den skånska dukens sköld fått den symmetriska regelbundenhet, som tillhör renässansen. Det kan vara svårt nog att med ett exakt :årtal beteckna den epok, då sistnämnda sköldform kom till genombrott i den dekorativa konsten i norra Europa. Genomgår man emellertid ett nu överblickbart material av en karaktär, som med viss trygghet kan parallelliseras med våra textiliers, nämligen de danska adliga sigillen från 1500-talets förra del så som de sammanställts av THISET .i hans Danske adelige sigiller fra det 15. 16. og 17 . Aarhundrede (Köpenhamn 1905), iakttar man, att någon verklig popularitet knappast kommit 119

den nya, modärna sköldformen till del förrän inemot århundradets mitt eller senare, 12 även om en och annan som KNUl} PEDERSEN GYLDENSTIERNE till Tim redan 1524 och ERIK MOGENSEN MORMAND till Bramslykke året därpå tillägnat sig den, ~ må vara i en gestalt som tyder på rätt mycken osäkerhet om huru den egentligen skulle framställas. 14 Böra av allt att döma Hammarby- och Rostock-dukarna dateras till tiden omkring år 1525, visar Lunda-duken, att ateljens verksamhet sträckt sig ännu ett eller annat årtionde längre. Och man har troligen rätt att därtill konstatera, att den gjort det ytterligare någon tid framåt. Det är det andra av de båda ovan antydda arbetena, vilkas karaktär Rostock-duken ger en utgångspunkt att bestämma, som talar därför. Denna gång är det åter fråga om en stor, i sin helhet bevarad, rikt och präktigt broderad duk (1. 215 cm, br. 68 cm), nu i Uddevalla museum, bild 10, dit den kommit från Husaby kyrka i Västergötland, varest den lär varit begagnad som dophandduk.15 Stoffet är ett slags komplicerad linnekypert, mönstrad med livligt profilerade, dubbla, hörnställda rutor. 16 Broderimaterialet är silke, övervägande gult - vari kanske delvis också ingår bleknat rött, då överraskande nog denna färg annars. ej förekommer - dessutom grönt, blått och vitt. Dekorens. indelning är i stort sett densamma vi förut iakttagit: en ram bildad av en blomranka, på jämna mellanrum avbruten av lejon, här emellertid ej stående eller sittande utan liggande, bottnen innanför ramen fylld av en blombärande arabeskranka och - i analogi med det visserligen mera komplicerade schemat för Griseldis-duken - med tre kransar i dukens mittlinje,. här verkliga, av blommor bundna medaljongramar omslutande var sin siren, bild 11. Större delen av dukens ena hälft får , alldeles som förhållandet är i Rostock och Lund, bilda en dekorativ värld för sig. Här ser man överst två stående lejon hållande en öppen, ur gapet på en skäggig maskaron eller ett lejonhuvud ( ?) , utspringande akantuskrans, varuti läsas ägarinitialerna C:ö - A:HD (de båda sistnämnda bokstäverna hopskrivna, bild 12) .17 Vid underkanten är en motsvarande 1

120

Bild 9. Duk från Hessleberga, Lyngby s:n, Skåne. Kulturen.

större figur, en blomvas; mellan dem förekommer en påfågel,. en flygande duva, en oxe, en bock, en uggla, en fjäril, en liggande hjort med sin hind och dessutom allehanda blommande örter, men också utströdda » drölerier» i liten skala av samma karakteristiska art, som tagit sig - må vara något avvikande uttryck på de andra dukarna; en jägare, som iklädd pluderhosor och barett löper åt vänster med ett horn för munnen och med spjut i hand jagande ett av en hund förföljt vildsvin, samt två motiv ur den folkliga rävsagan, 18 räven, som iklädd munkkåpa,.

121

Bild 10. Duk från Husaby k yrka, Västergötland. Nu i Uddeva lla Museum.

122

Bild 11. Detalj av duken bild 10.

varunder svansen nedhänger, med radband i hand predikar från ett papper eller en uppslagen bok för en grann, framför honom stående tupp - eller är det fråga om en försäljning av .avlatsbrev eller upprättandet av ett affärsavtal? - samt räven, 123

Bild 12. Detalj av duken bild 10.

som efter välförrättat värv springer bort med den dumma gåsen i gapet, bild 13. Märk särskilt de båda lejonen, som bära kransen kring donatorsinitialerna: till hela sin art, med sin magistrala resning och sina prydligt svängda svansar kunna de utan all tvekan räkna tjocka släkten med dem, som liva Rostock-dukens bårder. Vad angår tillkomsttiden kan väl emellertid Husaby-duken knappast räkna ens så pass hög ålder som duken i Lund, även om en ej så synnerligen stor tidrymd ligger mellan dem. Rankornas stora blomknoppar bevara visserligen mycket av den gotiska karaktär, som gör sig så starkt gällande annorstädes, men de växla m ed helt utslagna blommor av otvetydigt renässanskynne, och puraste renässans är den stora vasen 1ned sina nejlikor vid ena kortsidan. 1 9 Detsamma kan sägas om bårdens liggande, knähundsliknande lejon, trots att deras stamtavla uppenbarligen går upp till de kungliga djuren på Hammarby124

Bild 13. Detalj av duk en bild 10.

dukens bård, där de vila med klot under tassarna, 20 och de kransar, som bilda medaljongramarna kring sirenerna.:! 1 Ett välkänt renässansmotiv är också den vildsvinsjagande mannen, och hans dräkt med dess vida pluderhosor synes - om man vågar uttala en mening trots bildens flyktiga utförande - peka ännu ett, må vara tämligen kort stycke längre framåt inom 1500-talet än manskostymen på Lunda-broderiet, d. v. s. tidigast mot slutet av decenniet närmast sekelmitten, snarast åren omkring år 1560 eller härefter. 22 Mellan ateljens begynnelseepok så som den belägges av Hammarby- och Rostock-arbetena och dess slutpunkt, som Husaby-duken synes beteckna, skulle alltså ligga ett så pass långt tidsavsnitt som 35-40 år. Detta måste likväl antagas vara riktigt, då släktskapen knappast kan förnekas och utvecklingskurvan kan dragas över en mellanliggande etapp som_ Lunda-duken. Här skall annars ej ordas något om de behandlade arbetenas 125

ställning i fråga om lokaliseringen av den atelje, varur de framgått - eller snarare kanske ateljeer - utöver vad redan påpekats om Griseldis-dukens plattyska inskrifter och de slutsatser, man kan draga härav för dess del liksom för hela gruppen som sådan. 23 Denna fråga kommer också att snart nog, enligt vad man har att hoppas, upptagas till behandling av museidirektör GRÄBKE i Rostock, vilken, enligt vad han haft vänligheten meddela, har en del nytt material att framdraga från nedertyska fyndplatser. 24 Icke heller skall jag här inlåta_ mig på någon spekulation över den tradition, som kan förbinda gruppen med äldre, rent gotisk broderikonst, ehuru uppslag därtill icke saknas - även på denna punkt bör i vart fall GRÄBKES undersökning avvaktas - eller över denna tradi. tions fördelning i olika . grenar, varav en bildas just av vår ateljes produkter. Att en sådan fördelning ägt rum är i vart fall icke alldeles uteslutet med hänsyn till några sinsemellan starkt disparata verk, som i vissa avseenden stilistiskt synas gravitera mot vår atelje eller, om man så vill, ett centrum bakom, alltså i tiden äldre än densamma. Jag avser å ena sidan ett broderi på linne - i vart fall en gång begagnat som kuddvar - som förvaras i Kulturen i Lund och uppgives stamma från Kalmar. 2 aSom av bild 14 framgår, är det sammansatt av fyra praktiskt taget identiska, sammansydda rutor, visande bakom ett vidjestängsel ett höviskt par i tidiga renässansdräkter med ett lejon, som damen leder i ett band, mellan sig - i den övre högra rutan utbytt mot ett hundkoppel fört av kavaljeren - och med ett träd inställt där bakom, rikt belövat och behängt med druvklasar samt med grenarna, vari fåglar sitta, dekorativt rundbö jda och sammanslingrade. Motivet är alltså av principiellt samma slag som de, vi förut gjort bekantskap med - jag hänvisar särskilt till Hessleberga-duken med det sköldbärande trädet - och av figurernas. dräkter att döma sammanfaller dess datum ungefär med de äldre företrädarnas för riktningen, Hammarby- och Rostockdukarnas. Men kompositionens täta utfyllnad av ytan och enskildheternas teckning skänka, i samband med detaljer som 126

Bild 1-±. Kuddvar från Kalmar (? ). Kulturen.

det flätade stängslet och stiliseringen av lejonen med deras ornamentalt ombildade klor och kluvna svansspetsar - av ett betydligt mycket mer markerat gotiskt kynne än lejonen även på de äldre av våra dukar - ett från dem olikartat intryck, som ger en antydan mot andra utgångspunkter, även om i detta intryck samtidigt kvarstår åtskilligt, som på ett mer eller mindre klart sätt söker sina paralleller med de nämnda arbetena. A andra sidan kan man erinra om en s. k. Kommuniontuch i Nicolaikirche i Liineburg, bild 15 26 - av ända till 685· 127

Bild 15. Duk från Nicolaikirche, Li.ineburg. Efter Die Kunst d. Prov. Hannover.

-c:ms längd och 87 cm:s bredd, alltså av dessa väldiga dimensioner, som utmärka framförallt Griseldis-duken - daterad så pass sent som 1542, vilken i andra avseenden än Kalmarbroderiet förefaller att lägga i dagen beröringspunkter med vår ateljes produktion så pass påtagliga, att m.an ej kan frånse dem, hur mycket som än i mångt och mycket skiljer dem. Det -ej så litet naiva kompositionssättet för de Cranachska figurerna i de scener ur Gamla Testamentet, som återgivas i stora, i varandra gripande medaljongramar, samt det dessa återgivande rankverket och de inställda djuren, likaså broderitekniken i den mån man kan bilda sig en uppfattning därom genom en avbildning tala i denna riktning. Enstaka detaljer synas ännu peka bakåt i tiden, 2 7 men det huvudsakliga i helheten, främst den strängare fördelningen av dekorens olika partier, ger snarare - och starkare än Griseldis-dukens grupp förmår - föraningar om en yngre smaktendens, ja, man kan rent av fråga sig, om här inte en linje går fram till de danska, men väl på tyska uppslag byggande, bekanta 1600-talsdukarna - i flera fall säkert bordhimlar - med deras stora bibliska medaljongkompositioner omgivna av vegetativa ornament av rött silke på ·O färgat linne. 28 Men här svälla de stilhistoriska utvecklingsproblemen ut 128

på längden och vidden i nu oöverblickbara mått. ~yss anförda observationer, som blott äga en hypotetisk innebörd, äro som ovan antyddes - ej avsedda att inleda i grubbel över ting och förhållanden, för vilkas diskussion fordras en h elt annan o ch bredare bas än för närvarande står till förfogand e.

KÄLLHAN VISNING AR OCH NOTER. 1 Inv.n :r 21029. N. v. längd 557-560 cm., ursprun glig län gd omkr. 580 cm. Bredd 93-95 cm. - Angående sagan, även känd och högt skattad i Norden - en svensk upplaga utkom ännu år 1819 i Upps ala, e n d ansk 1876 - se t. ex. bla nd den utomordentligt r ikhaltiga litter a turen en förhållandevis nyutkommen avh a ndlin g av KÄTE LASERSTEIN, Der Griseldisstoff in der vVeltliteratur, Weimar 1926, Forschungen zur neu eren Literaturgeschichte 58, m ed omfattande litteraturapp ar a t, samt sä rskilt m ed hänsyn till sagans utbrednin g inom Skandin av ien PA U LI, Helena, Griseldis, En Doctors Da tter, Da nsk e Folkeb0ger fra 16. og 17. Aarhundrede, Köp enhamn 1920, s. XXXI ff, 160 ff, 188 ff, 231 ff; för Sverige jfr BÄCKSTRÖM, Svenska folkböcker I, Stockholm 1895, s. 275 ff. 2 Nämnda museums och utställnings k atalo ger, d en förra i Bidrag till Södermanlands äldre kulturhistori a XV, 1911, r esp ektiv e n :r 258 och 87. 3 Griselda-sagan i textil framställning å duk i Strängn äs k yrkomuseum, Bidrag till Södermanla nds äldre kulturhistoria VII, 1889, s. 41 ff. 4 Län gd 322 cm. bredd 67 cm. Duken avklippt och ej större än h är meddelade avbildning utvisar. 5 Die Kunst- und Geschichts-Denkmäler des Grossherzogthums Mecklenburg-Schwerin I, 2:dra uppl. 1898, s. 70. 6 2:dra uppl aga n, Rostock 1937. Origin alet till h ä r åter givn a avbildnin g har välvilligt ställts till förfo ga nde av författaren, musei<lirektör A. GRÄ:BKE, Rostock, som även lämn a t en del d etaljupplys ningar rörand e d ets am m a. 7 Tyvärr omfatta ej min a p å platsen gjorda a ntecknin gar n ågon uppgift om mönstrets art. 8 En granskning av duk en i dess nuvar a nde monterin g, bakom g las, har ej tillåtit ett bestä mt konstater a nde av huruvida broderiet s om Hamm arby-dukens broderi utförts av såväl ylle som silke. Sistnämnda material överväger i vart fall. Samma teknik , stjälkstygn och kedjesöm, synes emeller tid förekomma här som där.

129

Hur förhållandet varit vid den andra, nu bortklippta kortändan kan ej sägas, men en jämförelse med den nedannämnda Husabyduken gör sannolikt, att dukens ornament koncentrerat sitt till den ena kortändan utan balanserande motsvarighet vid den andra. 10 Jag tänker t. ex. på det 1542 daterade originalet till den bekanta bilden p å våra riksbankssedlar i Uppsala universitet som ett porträtt hos frih. C. Gripenstedt, Bysta, STENEBERG, Vasarenässansens porträttkonst, Stockholm 1935, pl. 10. 11 Kanske sn ar ast sistnämnda årtionde, d å den framställd a pagen - till skillnad från den större mansf iguren - förefaller att bära pluderhosor, vilka i vart fall i Norden ej synas kommit i bruk för e detta årtiondes mitt, varom se n edan not 22. 12 En man som Mads ~riksen Mormand till Sredingegaard använder ännu 1564 en sköld av tarsche-typ och h ar först 1580 utbytt den mot den yngre typ en, se THISET, a. a. A VI : 11- 12. 13 THISET, a. a. C XVI: 41, A VI: 9. 14 Varken för Sveriges eller N ordtysklands del föreligger ett sammanställt m aterial till frågans bedömande som de rik a sigillserierna fr ån Danmark. Vad vårt land angår m å här blott anföras,. att det . ofta avbildade sigill, som synes utfört för Gustaf Eriksson Vasa vid hans tillträde till riksföreståndareämbetet 1521, se t. ex. HILDEBR AND, Heraldiska studier I, Antikvarisk tidskrift VII: 1, 1883,. s. 50, stamp i Statens historiska museum, inv.n:r 160, ännu omsluter en sköld av den sen gotiska typen, men att ett annat av samma år,. avbildat hos VON TROLL, En upplysning i konung Gustaf I :s historia,. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens handlingar I, 1789,. pl. s. 280- 281, övergivit den. På de båda äldsta av de gravstenar,. som upptagas i avbildnin gsverket >>Vapen och dräkter på svenska gravstenar från äldre Vasatidem> tillägnat R. Cederström 1926, Stockholm 1926, pl. 1- 2 - över respektive Peder Erlandsson Bååt, död 1540, i Sorunda kyrka, Södermanland, samt Ingeborg och Anna Baner,. båda döda 1541, i Danderyds kyrka, Uppland, även i Sveriges kyrkor, Uppland I, 1918, s. 46 f, - har den likaledes övergått till renässanstypen, vilken i fortsättningen uppträder obestridd. 15 Med sitt rika, tättkomponerade broderi ägnar sig duken onekligen föga för det angivna ändamålet, men från en annan nordvästgötisk kyrka, Sunnersberg, föreligger verkligen en notis från 1663, enligt vilken fru Ebba Ulfsparre skänkte kyrk an ett »handkläde» av »silke och gull», Sveriges kyrkor, Västergötland I s. 69~ - Husaby-duken var utställd på utställningen av äldre kyrklig konst från västra Sverige vid Göteborgs jubileumsutställning 1923 samt Statens historisk a museums textilutställning 1929, r esp. k at. n :r 824 och 485; p å förra stället m ed d en alltför sena dateringen till 1600-

130

talets mitt, på det senare med datering till 1500-talets slut, uppenbarligen också den alltför ung. 16 Stoffet bestämt av fil. lie. Agnes Geijer. 17 ö-et intygar, att arbetets beställare varit svenskar, detta under förutsättning att initialerna äro ursprungliga, vilket jag i vart fall ej finner höjt över allt tvivel. Bokstäverna HD torde gömma ett ))dotter»- namn. 18 Varom se t. ex. MEISSNER, Die bildlichen Darstellung des Reinecke Fuchs im Mittelalter, Archiv for Studium <ler neueren Spra chen und Literaturen LVIII: 2, Braunschweig 1877, s. 241 ff. och BERGNER, Handbuch der deutschen Kunstaltertiimer in Deutschland, Leipzig 1905 s. 571 f. Från vårt land - frånsett några misericordiereliefer p å korstolarna i Lunds domkyrk a, se WHANGEL, Korstolarna i Lunds domkyrka, Malmö 1930 s. 20, av honom, s. 4 f., daterade till 1360-1370-talen - kunn a andragas exempel som en rad bilder ur den kända Kalmar-handskriften av Magnus Erikssons landslag från 1400-talets mitt i Kungl. Biblioteket i Stockholm, om vilka se HrLDEBRAND, Bidrag till svenska medeltidens konsthistoria, Antikvarisk tidskrift för Sverige III, s. 165 f., jfr KLEIN, Samhällsyn på Engelbrektstiden, Nordiska Museets och Skansens årsbok 1935, s. 74, samt från kalkmålningarna i Tolfta kyrka, Uppland, fr ån 1500-talets början, se SYLWAN, Kalkmålningar från Uppland, Stockholm 1899, Antikvarisk tidskrift för Sverige XIV : 1, s. 155. 19 Dekorativa vasmotiv uppträda redan hos vissa av ))Kleinmeister» i Tyskland som Hans Sebald Beham och Albrecht Aldegrever, men där ett tidigt datum därpå kan beläggas, som i några stick av 1528, se JESSEN, Meister des Ornamentsticks I, Berlin u. å. pl. 70, 76, framträder motivet omstiliserat a la italiensk grotesk; en vas med naturalistiska blommor, som här torde med säkerhet tillhöra en relativt sen epok, ej gärna före vid pass århundradets mitt - jag påminner t. ex. om en intarsia i Kalmar slott i den s. k. Rutsalen, se UPMARK, Svensk byggnadskonst 1530- 1760, Stockholm 1904, fig. 43; salen iordningställdes ej förrän efter 1571, a. a. s. 54. 20 Red an på Hammarby-duken kan man f. ö. annotera ett renässansmässigt drag, bårdens helt nakna, obevingade putti. Ännu omkr. 1515, d å det s. k . Sippen altar fr å n Burgkirche i Li.ibeck, nu i S :t Annen-Museum, Li.ibeck, tillkom, behålla de annars så renässansgraciösa nakna putti, som ingå i dess ornamentsrankor, sina änglavingar, se detaljavbildning hos HEISE, Fabelwelt des Mittelalters, Berlin 1936, fig. 48; dateringen enligt samm e förf. Li.ibecker Plastik. Bonn 1926, s. 16. Stilistiskt kan vår putto närm ast jämföras med det -som I-IEISE i a. a. s. 37 anmärker - sU1rkt renässansmässiga Kristusbarn, som bäres av madonn an på en ))slulslen s» -skiva d atera d 1535 i

131

Liibecks Schiffergesellschafts hus. Helt nakna, bevingade putti ses visserligen på den målade triptyk från Djursdala, Östergötland, som RoosvAL, Bernt Notke, peintre, Gazette des beaux-arts 1937: 1, s. 23 ff., betecknat som ett Notke-arbete från 1740-talet, men attributionen med den därav följa nd e dateringen låter sig ej upprätthålla, se HEISE, Die Georgsmesse in der Liibecker Marienkirch e, Zeitschrift <les deutschen Vereins fiir Kunstwissenschaft 1937, s. 77 ff. 21 Det äldsta exemplet inom här ifråga kommande ko'nstområde, jag kunnat anteckna, ses i fragment på en av de dörrar, som slutit porten i lektoriemuren i Lunds domkyrka och anses stamma från tiden omkr. 1520, se WRANGEL, Konstverk i Lunds Domkyrka, Lund 1923, s. 51 f. 22 Pluderhose-modet infördes till Danmark år 1555, där det trots motstånd från vissa håll snabbt vann popularitet, se TROELS-LUND, Dagligt Liv i Norden i det sekstende Aarhu ndrede IV, Köpenhamn · u . å ., illustrerad uppl. IV, s. 60. Samtidigt eller mycket kort därefter torde modet nått även Sverige; det exemplifieras t. ex. av den "W illiam Boy tillskrivna reliefen men Gustav Vasas porträtt på Gripsholm, STRöMBOM och UGGLA, Porträttsamlingen på Gripsholm, Stockholm 1927 n :r 418, liksom av det därpå återgående målade porträtt, som daterats till 1557 eller 1558, SJöBERG, Svenska porträtt i offentliga samlingar Il, Stockholm 1907 s. 14 f. - här ännu i tämligen moderat form - men har hunnit växa ut till utrerad snobbism på det ofta, t. ex. hos TRoELs-LuND a. a. IV fig. 60, avbildade kopparsticket av Erik XIV av år 15G2. 23 Tilläggas kan, att rävsagemotiven tyckas varit särsk ilt älskade i det nedertyska området; av exempel, som kunna flerfaldigas, nämner jag en nu förstörd korskranksrelief i Marienkirche i Wismar, 1400talets 2:dra fjärdedel, se Die Kunst- und Geschichtsdenkmäler d. Grossherzogth. Mecklenburg-Schwerin IL 2:dra uppl., 1899 s. 30 not 2, samt från Li.ibeck ej mindre än tre belägg, ett par skulpterade slutstenar i Burgklostrets korsgång, kort före 1300-talets mitt, die Bauund Kunstdenkmäler der Freien und Hansestadt Liibeck, IV: 1, 1926 avb. s. 251, andra dylika i Katharinenkirches underkor, samtida med nyssnämnda, a . a. IV : 1 avb. s. 55, samt en broderad duk från domkyrkan, nu i S :t Annen-Museum, Liibeck, 1300-talets förra del, MucH, Niederdeutsches gotisch es Kunsthandwerk, Braunschweig 1923, onumr. plansch, GRÄBKE, Die Fuchsfabel auf einer Leinenstickerei des 14. Jahrhunderts in Liibeck, Pantheon 1934, s. 242 f.. HEISE, Fabelw. d. Mittelalters fig. 111, jfr sammast. s. 115 f. 24 Här föreliggande uppsats är författad i samförstånd med d :r Gräbkc, som för sin del ej tidigare ägt kunskap om de tre svenska dukarna och deras förhållande till Roslock-broderiet.

132

KARLIN, Kulturhistoriska museet i Lund, Lund 1918 s. 324. Förf. gör här gällande, att det framställda figurparet skulle referera sig till Gustaf Vasa och Margareta Leijonhuvud vid sidan av ättens stamträd - så vitt jag förstår utan allt skäl. Möjligen föreligger dock en förväxling med ovan skildrade broderi i samma museum - vars skånska proveniens dock är viss! - då förf. samtidigt talar om de förmodade personernas stamträd och vapen, varav i vart fall det senare här saknas. Såsom stängselavsnittet på här ifråga varande broderi antyder, återgår helt visst kompositionen på det under sengotiken så älskade motivet Kärleksträdgården, Jardin d'amour, Liebesgarten, där den omhägnade lustgården befolkas av flere eller ett enda par, se VAN MARLE, Iconographie de l'art profane au Moyen-åge et a la Renaissance Il, Haag 1932 s. 426 ff., och vartill för övrigt även figurframställningarna på Rostock-duken och den förut behandlade skånska duken i viss mån kunna sägas vara reducerade paralleller. Trädgårdsstängslet sammanflöt i föreställningen med den teologiska iden om »hortus conclusus», renhetens symbol, varför den på heraldiska bonader eller dyl. gärna infördes som tecken på vederbörandes obefläckade vapensköld, se GöBEL, Wandteppiche I. Teil, Die Niederlande I, Leipzig 1923, s. 132. Kärleksträdgårdsmotivet fortlever i nordisk textilkonst ännu under renässansen, må vara i den något omvandlade form, som med en norsk term betecknats som »hoffet i haven>>, se KAREN MELLBYE, Hoffet i haven, Kunstindustrimuseet i Oslo. Arbok 1929-1930 s. 29 ff, samma för[. Billedvevningen i Norge under renessansen, sammastädes 1930-1931 s. 38 f. - Broderiets höjd 48,s cm. bredd 47 cm. Tuskaftat linne av orangegul ton. Broderimaterialet silke, arbetssättet huvudsakligen stjälkstygn, färgerna övervägande grönt och gult, för detaljer också rött och blått. 26 Die Kunstdänkmäler der Provinz Hannover III: 2-3, 1906 s. 156 f., fig. 52. Märk också en annan dylik duk i samma kyrka, a. a. s. 156, fig . 51, ej utan beröringspunkter med den nyss citerade, men ännu mer avlägsen än den från våra dukar i fråga . 27 Jfr t. ex. bården av den broderade »påskduken» i Kloster Lune från 1504, se MARIA ScHOTTE, Bildteppiche und Decken des Mittelalters, Leipzig 1927-1930, pl. 52-53. 28 Dylika dukar, vilkas danska tillverkning framgår av det i inskrifterna använda språket, hava i flera fall funnit vägen över till vårt land; så finnes ett exemplar i Räpplinge kyrka, Öland, ett annat, daterat 1641, i Eskilstuna stadskyrka, nu i Strängnäs domkyrkomuseum, kat.n :r 260. 25

133

MEDELTIDA SVÄRD, DOLKAR OCH SLIDOR FUNNA I LUND Av RAGNAR BLOMQVIST

et är en gammal erfarenhet vid medel tidsarkeologiska fältundersökningar , att fynden av vapen oftast äro tämligen fåtaliga i förhållande till åtskilliga andra fyndkategorier, nota bene om undersökningen icke gäller en krigargrav. Påståendet gäller icke fyndgruppen knivar, men beträffande medeltidens övriga rikhaltiga arsenal - svärd, dolkar, stridsyxor, hjälmkrossare, stridshammare, rustningsdetaljer, skjutvapen etc. - är det påfallande hur svagt och ojämnt den är representerad bland fyndserierna i de 111edeltidsarkeologiska samlingarna i våra museer. Den här följande presentationen av vad som i Kulturens samlingar av Lundafynd finnes av de i rubriken nämnda vapenslagen kan måhända giva det intrycket, att beståndet av dessa föremål är skäligen fattigt i en kvantitativt så betydande fyndmassa som den från Lunds jord. Jämförd med andra motsvarande samlingar i Norden måste emellertid beståndet karakteriseras såsom synnerligen gott och beträffande gruppen slidor utan motstycke. Fåtaligast äro de hela s v ä r d e n. Av sådana äro endast tre funna innanför Lunds vallar. Av dessa äro två, bild 1 och 2, gravfynd från Gråbrödraklostrets område, och båda ha anträf-

Bild 1----4. Fyra svärd från m edeltid en s senare del. - 1. Funnet i likkista i Klostergatan invid kvart eret Grå bröder n :r 16. K. M. 18377. - 2. Funnet på läderbeslagen träkista på ungefä r samma plats. K. M. 22-187. - 3. Funnet å kv. Glädjen n:r 1. K. M. 21695. - -!. Funnet i Höje å , ej långt från Lunds hospital. K. M. !a04:~.

134

.· !.'." I

Il'.'

~:~

) .

f~ .;

\ )

w I

135

fats tätt invid gränslinjen mot Klostergatan för den fastighet (kvarteret Gråbröder n :r 16), som inrymmer A/ B. Ph. Lindstedts universitetsbokhandel. Det finnes skäl att antaga, att denna gränslinje ungefärligen sammanfaller med mittlinjen i Gråbrödraklostrets kyrka, och svärden böra därför ha tillhört två riddersmän , som jordats i denna kyrka. · Båda svärden ha varit kraftiga vapen. Det ena, bild 1, har en total längd av 130 cm., varav 103,:i cm. kommer på klingan. Denna, som är tveeggad med rombiskt snitt och en bredd vid fästet av 4,4 cm. , smalnar nästan likformigt mot den vassa spetsen, och har tydligen varit avsedd för såväl hugg som stöt. Den långa kaveln är av trä och har rester av en tät lindning med metalltråd. Såsom skydd för händerna har fästet en parerstång, vars båda armar äro omböjda i horisontalplanet mot en och samma sida, terssidan, så att det hela bildar en öppen, oval ögla. Armarna, vars ändar äro utformade såsom djurhuvuden, ha varit sirade med spiralgående band i järnsnitt. Kavelns övre avslutning, knappen, har gått förlorad. Klingan har på nedre delen på båda sidor ett med mässing inlagt märke i form av en biskopsstav, vilket angiver, att klingan härrör från de under medeltiden vida berömda vapensmedjorna i den bajerska staden Passau. Klingorna därifrån voro vanligen märkta med en ulv, men i de verkstäder, som ägdes av furstbiskopen i staden, märkte man även sina alster med en biskopsstav. Passauerklingorna voro mycket högt skattade och åtnjöto rykte att icke blott alltid ge dödliga sår utan även att göra ägaren osårbar. 1 Det andra svärdet, bild 2, är nu något defekt, så att hela längden endast är 92,::; cm . Klingan , vars nedersta del är avbruten, är 72 cm. lång och 5,2 cm. bred vid fästet och smalnar sakta mot nederändan. Sidorna äro slipade i facetter, fem på Bild 5. Parerstänger till svärd, från kv. Apotekaren n:r 5. Siffrorna i vänstra kanten ange spadstickels numm er. 5:te sticket svarar mot 1400talet, 6:te mot 1300-talets senare d el, 7 :de mot 1300-talets förra del och 8:de mot 1200-talets slut och 1300-talets början, allt efter ungefä rlig uppskattning. Den näst nedersta är funnen på ett djup, som ungefär motsvarar 1100-tal et. För den nedersta är fynddjupet okänt.

136

o_ • -

j . {

:·E

,•}'~~~""':._-·~::,:

r~:c.< ~:·-·~·;i _-. ~~-- -~)r

·'•

-~" <~~s q

(At

137

övre och fyra på nedre delen. Parerstången är S-formigt böjd i horisontalplanet; dess ena arm är avbruten. På tången sitta fastrostade rester av en kavel av trä. Fästets översta del inklusive knappen saknas . Klingan har rester av ett med mässing inlagt märke, som möjligen varit Passaus biskopsstav, ehuru detta ej kan med säkerhet avgöras . Gråbrödraklostret nedlades vid reformationen, och år 1539 skänktes det till Holger Ulfstand. Det är icke troligt, att begravningar skett i klosterkyrkan efter denna tid, och svärden måste därför vara äldre. Men fästetyperna tillhöra medeltidens slut och representera en under 1400-talet pågående utveckling mot bättre skydd för handen än vad den raka parerstången kunde ge. Den i horisontalplanet S-formigt böjda parerstången var synnerligen vanlig på tyska och schweiziska landsknektsvärd vid tiden omkring år 1500, men S-et bildade på dessa rät vinkel med klingans eggriktning. Parerstången på svärdet bild .3 torde snarare böra hänföras till en typ , som förekom på riddaresvärd vid tiden omkring 1500 och som bl. a. kan ses å -ett träsnitt av Hans Burgkmaier, föreställande kejsar Maximilian, död 1519 . ~ Det tredje svärdet, som är ännu större än de båda nämnda, hittades år 1911 å kvarteret Glädjen n:r 1, d. v. s. östra hörnet av Vinstrupsgatan och S :t Petri Kyrkogata. Dess längd är 140,7 ·Cm. Klingan, som är mycket tunn och som i sitt nuvarande tillstånd icke visar spår av vare sig åsar eller ränder, är 100 cm. lång och har en bredd vid fästet av 5,7 cm. Fästet, av järn, har den ansenliga längden av 40,7 cm. Parerstångens båda armar böja av nedåt och äro mot ändarna avplattade från .sidan. Kaveln saknas, så att tången ligger bar. Knappen är päronformad och har 8-kantigt horisontalsnitt. Med hänsyn till fästets stora längd och formen på knapp och parerstång bör svärdet hänföras till 1400-talets slut eller tiden närmast därefter. 3 Enligt en anteckning av Pär Axel Olsson i Kulturens Lundaarkiv skulle hittarna ha meddelat, att detta svärd jämte dolken bild 9 och en hästsko - en s. k. toffelsko från medeltidens senare del - hade funnits tillsammans med hästkra138

nium och människoben. Uppgiften kunde emellertid ej kontrolleras på museet, emedan grundgrävningen vid fyndens .avlämnande redan var avslutad. Den skulle innebära, att en ryttare med häst och utrustning stoppats ned i jorden på denna plats, något som i och för sig icke förefaller otroligt. Möjligen är fyndet ett minne av den 7 april 1525, då de skånska bönder och borgare, som slutit sig till Kristian Il :s anhängare, strax söder om Lund blevo i grund slagna av den skånska och själländska adeln under Johan Rantzau och Tyge Krabbe. Bonde-och borgarbären hade legat samlad i Lund, och efter slaget bröt den segrande hären in i staden och slog ihjäl sextio fredliga och till försvar oförmögna borgare, sedan en del av dem blivit släpade ut ur domkyrkan. 4 Ett annat stort senmedeltida svärd, bild 4, som år 1902 hittades »i Höjeå, ej långt från Lunds hospital» har måhända -också haft samband med samma blodiga dag. Vapnet är 130,5 cm. långt, och klingan, vars längd är 91,s cm. och bredd vid fästet 5,6 cm., smalnar likformigt mot udden. Klingan är tämligen tunn, och övre delen är slipad i tre facetter på vardera sidan. Fästet är av järn, med rester av en träkavel. Överst sitter en i profilen rund och i horisontalgenomskärning 8-sidig knapp. Parerstångens båda armar äro något nedåtböjda och ha avslutats av en smal, uppåtrullad flik, som emellertid är bortbruten på ena armen. På klingan sitta fastrostade rester .av en slida flV trälameller med läderöverdrag. Som synes är det endast det sista stadiet av svärdets medeltida utvecklingsgång, som är representerad genom dessa fyra svärd från Lund och dess närmaste grannskap. De visa kulmen i den omkring 1300 påbörjade utvecklingen mot större längd hos svärdfästet, betingad av de förändringar i vapnets karaktär, som voro en följd av att det alltmera började användas som stötvapen från att vid medeltidens början ha brukats uteslutande för hugg. För att få svärdet att väga någorlunda jämnt i handen, strävade man efter att förlägga dess tyngdpunkt i närheten av fästet , och förlängde därför kaveln , för att knappens motvikt skulle bli så mycket större. Dessa 139

Bild 6-8. Knivar från medeltiden . - 6. Från kv . S:t Clemens n :r 6. K. M. 22571. - 7. Från kv . S:t Botulf n:r 2. K. M. 35366 : c. - 8. Funnen vid kloakgrävning 1890. K. M. 5269.

140

,,,,

--: :-------::'

,, •' •',1

Bild 9-11. Dolkar. - 9. Från kv. Glädj e n n:r 1. L. 29,!l cm. K. M. 21706. - 10. F rån kv. Allona n:r 4. L. 28,1 cm. Statens H ist. mus e um. - 11. Från kv. Galten n: r -±. L. 19 cm . K. l\L 38321: 1.

141

s. k. 1 1 / 2-handsfästen fattades alltså med handen närmast parerstången. Den överskjutande delen av kaveln hade endast till uppgift att utgöra hävstång för knappens tyngd och fattades icke med andra handen såsom å de enbart för hugg avsedda tvåhandssvärden .5 Svärdets tidigare utveckling under medeltiden belyses i Lundafynden endast av en rund och flat knapp från medeltidens mitt och ett antal lösa parerstänger, de flesta, bild 5, funna på tomten n :r 5 i kvarteret Apotekaren.6 Ur den urgamla eneggade kniven hade under järnåldern utvecklats s c ramas axen, en eneggad huggkniv med fäst et ofta av sådan längd, att det kunde fattas med båda händerna. Den förekom i alla längder från kort kniv till långt huggsvärd. Den långa saxen försvann vid medeltidens början fullständigt ur krigarens utrustning, men levde kvar dels såsom jaktkniv och dels såsom bondevapen. Den korta saxen finner man fr. o. m. 1200-talets slut såsom ett nödvändigt komplement tiH riddarens svärd och lans i den för stöt avsedda form, som emellertid först under 1500-talet såväl i Sverige som Tyskland fick sin nu brukliga benämning dolk (Dolch) .7 Från den korta saxen stamma jämväl många av de ofta dolkliknande medeltida knivar, vilka ingingo i den personliga utstyrseln för såväl män som kvinnor. De böra i de flesta faH betraktas som fredliga redskap, även om de vid behov användes som vapen och också utformats med hänsyn därtill. Kniven bild 6 har samma i vinkel gående rygglinje som en särskilt i England väl företrädd typ av scramasaxar från 900- och 1000-talen 8 och stammar möjligen från Lunds första århundraden. Den är, liksom kniven bild 7, som efter fyndomständigheterna torde tillhöra äldre medeltiden, så pass kraftig, att den liksom den senare måste varit avsedd för ett särskilt ändamål , om det nu varit slakt- eller jaktkniv, vapen eller något annat. Då d o 1 k e n införlivades med riddarens beväpning var det närmast för att användas i närkampen och för att ge en ur stridbart skick försatt motståndare nådestöten. Den erhöll där142

X -. -)(

Bild 12-14. Dolkfästen. - 12. Av brons från kv. Galten n:r 17. L. 9, s cm. I\. M. 35446. - 13. Av ben från kv. Gråbröder n:r 17. L. 10,a cm. K. M. 18839. - 1-1. Av b en från Krafts torg. L. 13,r; cm., själva fästet 9,G· cm. K. M. 8356.

för på kontinenten sådana benämningar som » misericordia » ~ »Gnadgott» och »Gnadenstoss ». För att vapnet skulle kunna stickas mellan rustningens fogar och även genombryta pansarskjortans ringar, gjordes klingorna mycket starka och spetsiga. Den förmodligen äldsta klingtypen, som f. ö. kvarlevde under hela medeltiden, var den eneggade med bred rygg, bild 8 och 11, men redan tidigt förekommo tveeggade med mer eller mindre kraftiga sidoåsar samt stilettklingor med tre- eller fyrsidig eller rund genomskärning. Fästena visa mångfaldiga variationer och avspegla ofta i material och utsmyckning tidens 143

Bild 15-1&. Dolk med silverfäste från kv. Katedralskolan n:r 1. L. 31 cm., därav klingan 21 cm. K. M. 38338: 1. - 16. Gravyr med Lucretiabild på fästets skivform iga knapp .

144

Bild 17-19 a -b. Knivskaft. - 17. Av elfenben, funnet vid kloakgrävning 1890. L. 8,s cm. K. M. 5157. - 18. Av ben , kloakgrävningsfynd. L . 6,s cm. KM. 5239. - 19 a-b. Av elfenb en, funnet i L. Fiskaregatan. Skaftets l. ll ,1 cm . K. M. 25571.

lyxkrav, något som för övrigt bör ses i samband med dels att -dolken ända fram till 1500-talet var det enda vapen, som herremannen bar till civil dräkt och dels att den ofta även bars av damerna. Men mängden av mycket enkla fästen visar, att d en utpräglade dolken icke endast var ett riddarevapen utan även hade vidsträckt användning bland bredare folklager . Från ett verkligt herremansvapen stammar dolkfästet bild 12, funnet år 1931 i närheten av bottenleran vid grundgrävningen för Torna, Bara och Harjagers härads sparbanks bygg10

145

y- ~-·

Bild 20-21. Knivslida av läder, funnen vid Laurentiikapellet. L. 28,;:; cm. I\:. M. 12998. - 21. Försök till rekonstruktion av samma knivslida.

nad i hörnet av Mårtenstorget ·och Bankgatan. Det är en liten vacker bronspjäs, som en gång varit förgylld . En varsamt anbragt ciselerad dekor pryder dess ytor: på vardera sidan av knappen en fyrbladsrosett i rombiskt fält och på ytorna mellan kavelns gördlar ett enkelt ornament, bestående av en i båge gående linje, vars innersida tangeras av en liten cirkel. Klingan är bortbruten , men dess förrostade tånge kvarsitter i fästet. En tveeggad och spetsig dolk med liknande form på fästet men med ciselerad dekor av annan beskaffenhet finnes i Bern och angives vara från 1200-talet.u De kraftiga gördlarna på Lundafästet återfinnas här, 1nen såsom rudimentära band. En annan släkting till vår dolk befinner sig i Zeughaus i Berlin och synes efter den tryckta vägledningen att döma vara hänförd till 13001-!6

Bild 22. »l\:arl den stores ~ jaktkniv i Aachens Miinster. L. 52,::; cm . Doppskon är icke ur sp run glig. Efter Max Dreger.

talet. 10 Den har eneggad klinga med bred rygg . Fästet, vars kavel är 8-kantig, har icke samma strama hållning som Lundafästet, och knappen är något utdragen i höjdled. Med ledning av dessa båda motsvarigheter kan Lundafästet hänföras till 1200-talets slut eller 1300-talet. En annan dolk , bild 10, vilken liksom det nyssnämnda fästet är försedd med parerstång, är funnen å Gamla Sparban_kens tomt vid Stora Kyrkogatan och förvaras nu i Statens historiska museum i Stockholm, dit den kommit med grevarna F. och C. D. REWENTLOWS samling. Dess 17 ,2 cm långa stilettklinga har kvadratiskt snitt. Fästet, varå tångens beklädnad _ sa knas , synes upptill ha avslutats av en vertikalställd ring, förmodligen avsedd för en kedja , vars andra ända varit fästad vid 147

en knapp på bröstet av bärarens vapenrock, i likhet med vad man kan se på åtskilliga gravstenar från medeltiden. Efter parerstångens form att döma bör denna dolk stamma från tiden omkring år 1400. En tredje i Lund funnen dolk med parerstång, bild 9, tillhör en redan under 1400-talet vanlig typ, på vilken parerstångens av runda knappar avslutade ändar äro något nedåtböjda. Vår dolk har överst en päronformad knapp med spiralgående åsar, och även parerstångens knappar äro sirade med spiralgående insnitt. Kaveln saknas. Den mycket spetsiga klingan är tveeggad och har på vardera sidan en skarp ås; ytorna mellan ås och egg äro hålkälade. Dolken är funnen på samma ställe som svärdet bild 3 och tillhör samma tid som detta: 1400-talets slut eller närmast följande tid. Ett par dolkskaft av ben i genombrutet arbete, det ena, bild 13, från Gråbrödraklostrets område och det andra, bild 14, från Kraftstorg, representera en under 1300- och 1400-talen mycket utbredd och ännu under 1600-talet kvarlevande dolktyp, som karaktäriseras av att vid fästets nederända i stället för parerstång sitta två rundade utväxter, en på vardera sidan. Dessa utväxter ha tydligen ansetts likna njurar, eftersom sådana dolkar i England kallas k i d n e y d ag ge r s och i Frankrike dag u e s a ro gno n s. 11 De båda utväxterna äro på Lundadolkarna tämligen små, vilket helt enkelt torde bero på, att benstyckets begränsade tjocklek ej medgivit att de gjorts större. Fästet från Kraftstorg har kvar en del av klingan och slidan. Klingan synes ha varit eneggad med bred rygg. Slidan verkar förslaggad och ser ut att ha varit av järn. På ena sidan har den varit försedd med en liten bestickslida för en mindre kniv med bred tånge, vars övre del sitter .fastrostad vid slidan. På andra sidan har möjligen suttit en pryl, att döma av en fastrostad järnrest. Fästet har nedtill det på denna typ vanliga metallbeslaget, vilket i vardera ändan är försett med en nedåtriktad, fasonerad flik . Dessa flikar äro icke att betrakta såsom rudimentära parerstänger, utan såsom styrskenor åt slidans munbleck. Motsvarande beslag är förkommet på fästet 148

från Gråbrödraklostret. På båda fästena är tången omsluten av en hylsa av tunt metallbleck, vilket på det ena bär spår av förgyllning . Ett fäste av samma slag har en gång funnits på dolkklingan bild 11, funnen vid grundgrävning å Mårtenstorget 8. Vid övergången mellan klinga och tånge sitter här samma av två nedåtriktade flikar avslutade beslag som å dolken bild 14. De båda på ömse sidor om tången uppskjutande stiften ha tydligen gått ut i kavelns båda utväxter. Klingan är en verklig nådastötsklinga, spetsig, kraftig i ryggen och med hålkälade sidor. Denna dolktyp synes ha varit den i Lund vid m 'e deltidens slut mest vanliga, ty Lunds universitets historiska museum äger ytterligare 5 a 6 i staden funna exemplar. Praktstycket bland dolkar från Lund, bild 15 och 16, hittades år 1928 vid grävningar i samband med grundförstärkningsarbeten i Katedralskolans byggnader mot Svanegatan. Enligt framlidne målaremästaren Julius Berg, som först förvärvade dolken , var fyndplatsen »i Svanegatan omkr. 25 m. från St. Södergatans hörna under muren till H. A. Läroverket». Det är en 31 cm. lång stilett, vars klinga har tresidig genomskärning och hålkälade sidor. Fästet är av silver och representerar en typ, som förekom redan under 1200-talet, 12 men som var mycket omtyckt under 1400-talet och tiden närmast därefter 13 och som utmärkes av de båda horisontellt placerade, oftast runda skivor, vilka sitta vid kavelns över- och nederända, den nedre såsom parerplåt och den övre som knapp. På Lundadolken är den nedre skivan bortbruten. Den övre skivan är på översidan försedd med en graverad bild av en naken , bevingad kvinna, som genomborrar sitt bröst med ett svärd , t ydligen en illustration till den romerska Lucretiasagan, som måhända anbragts på vapnet med en bestämd undermening. Den graverade bilden visar, att dolken är ett renässansarbete, troligen från 1500talets förra hälft. Till grund för denna datering ligger en alldeles likartad dolk, vars övre skiva prydes av bilden av en naken kvinna, som kan ses å en pennteckning från nämnda 149

Bild 23-24. Knivslidor av läder. - 23. Funnen i Trondheim. L. 42 cm. Teckning efter avbildning hos Rygh. - 24. Funnen i London. L. c:a 39 cm. Teckning efter avbildning i Th e Antiquaries Journal, Vol. VII, 1927.

tid i Germ.anisches Museum i Niirnberg, föreställande en riddare till häst. 14 Bland mängden av knivskaft, vilka bragts i dagen vid grävningar i Lund och vilka till övervägande delen äro av mycket enkelt slag, skall här endast framhållas några stycken , först och främst ett par, som synas ha hört till mindre besticksknivar. Skaftet bild 17, funnet vid grävningar för stadens kloaknät år 1890, är snidat i elfenben, och föreställer en falkenerare , som bär falken på högra armen, medan han håller vänstr::i handen vid falkens näbb. Knivskaft av denna typ synas ha varit mycket spridda under en period av medeltiden. I Lund 150

har hittats ytterligare ett exemplar, förvarat i Lunds univer sitets historiska museum. Statens historiska museum i Stockholm äger ett sådant skaft och i kontinentens museer ser man här och var representanter för typen. Säkerligen emanerar den från Frankrike, elfenbensskulpturens huvudland under 1300talet, ,till vilket århundrade såväl de bättre som enklare exemplaren på stilistiska grunder äro att hänföra. 15 I vad mån skaften äro utförda i Frankrike eller i utanför landets gränser efter franska förebilder arbetande verkstäder torde f. n. knappast kunna avgöras . Det andra lilla knivskaftet, bild 18, som också är ett kloakgrävningsfynd från 1890, har överändan utskuren till en mansbyst med skägg och barett enligt modet under 1500-talets förrn hälft och ·s tammar tydligen från denna tid. Skärningen är schem.atisk, men förenklingen är mycket skickligt gjord. ~föj ligen kan detta skaft i stället ha hört till en pryl. En drastisk illustration till livets gång är snidad i övre ändan på knivskaftet bild 19, funnet i L. Fiskaregatan utanför tomten n :r 7 i kvarteret Apotekaren. Skulpturen visar två män i fullt slagsmål, medan bakom deras rygg en munk passar på att lägga händerna på föremålet för striden, en kvinna, som häller någon dryck ur en kanna i en bägare. Framställningen är mycket livfull och målande, och, trots en viss summarisk förenkling, kvalitativt mycket god . Skaftets nederända omslutes av en bred ring av silver, prydd med en ranka, som står i silver mot botten av .svart emalj. Det eneggade och tämligen tunna bladet är avbrutet 3,3 cm. nedanför skaftet. På dess ena sida är inslagen en stämpel, form.ad såsom ~ C . På grund av den mot den heliga kyrkan ganska respektlösa framställningen i skaftets överända kan man knappast tänka sig kniven äldre än 1400-talet. Såväl svärd som knivar buros sedan gammalt i s 1 ido r av mer eller mindre påkostat utförande, allt efter utstyrseln på det därtill hörande vapnet. Slidorna kunde vara av trä eller läder, eller av läderbeklätt trä, och voro ofta skodda med

Bild 25 a-c. J\:nivslida av läder , funnen å kv. Maria Minor n:r 2. L. 19,6 cm. K. M. 22083.

metallbeslag. De kunde även vara helt av metall, och för dolk.slidor har ibland elfenben kommit till användning. Ifråga om slidor av dyrbarare material är Kulturens samling av Lundafynd tämligen fattig, men kan däremot uppvisa en rad högst betydelsefulla ting av läder. Den säkerligen intressantaste av läderslidorna, bild 20 och 21 , är funnen år 1902 vid en grävning vid den gamla liberiebyggnaden, det s. k. Laurentiikapellet, vid Domkyrkan. Den har varit avsedd för en c :a 29 cm. lång kniv, vars breda rygg gått i en markant vinkel. Slidan har förfärdigats av ett enda stycke läder, som vikts över knivens ryggsida, så att styckets båda kanter mötts framför eggsidan, där de fogats samman med nitar, som bilden visar. Nitarna äro nu försvunna och 152

Bild 213 a-c. Knivslida av läd er, funnen å kv . Apotekaren n:r 5. L. 17,2 cm. KM . 20300.

kanterna äro delvis upptrasade. Det är möjligt att mellan nitarna löpt ett eller flera metallbeslag, men därom finnas nu inga antydningar. Slidan är rikt utsirad i läderplastik på båda. sidor, dock så att utförandet är mera enkelt på den ena sidan, som därför har karaktär av baksida. Dekoreringen är anbragt i fält, som tydligt återgiva slidans uppdelning i en del för knivbladet och en del för skaftet. Framsidans skaftdel har överst en snedrefflad, tvärgående vulst, och nedanför denna två rektangulära fält, åtskilda av smala bårder av djupa intryck. Det fält, som svarar mot skafthylsan, utfylles av ett något grötigt och missförstått växt.ornament, medan det smalare fältet åt eggsidan till har ett våglinjeornament. Den mot klingan svarande delen på samma sida upptages av ett enda fält med ett lö3

rankmotiv, som även här är tämligen upplöst och missförstått. Dekoreringen på denna sida är till övervägande del mycket plastisk, och framförallt gäller detta de båda högt uppdrivna bildningar, som ringla sig vertikalt på de båda huvudfälten. Baksidan har samma fältindelning , och även här är ornamentiken av vegetabil karaktär utom på skaftdelens åt eggsidan belägna fält, som har ett stiliserat snoddornament. Här kan man knappast tala om plastisk drivning, ty ornamenten ha med undantag av en rad av 8 stycken bucklor endast åstadkommits genom vad 1nan skulle kunna kalla ristning med ett ganska trubbigt verktyg. Ristningen har skett på lädrets utsida. Ryggsidan prydes på klingdelen av en rad av kommaliknande intryck mellan ett par jämnlöpande linjer. En förnämlig motsvarighet till slidan från Laurentiikapellet ligger i skattkammaren i Aachens 1niinster. Där förvaras e n stor, 52,5 cm. lång kniv eller scramasax, som enligt gammal tradition skall ha varit Karl den stores jaktkniv. Till kniven hör en rikt utsirad läderslida, bild 22 , av alldeles samma typ som slidan från Lund. Liksom denna är den gjord av ett enda stycke, vilket vikts över knivens ryggsida och nitats samman framför dess eggsida, och liksom Lundaslidan omsluter den även större delen av knivens skaft. Dekoreringen är även här plastiskt driven på framsidan och mera platt utförd på baksidan, den är fördelad i fält på samma sätt som på Lundaslidan, och den består av vegetabila motiv med undantag av en bård av ett våglinjeornament och en inskriftbård BYRHTSIGE MEC FECIT samt några djurmotiv bland rankorna. Ifråga om utförandet är det emellertid en avgjord klasskillnad mellan de båda slidorna, kvaliteten hos Aachenslidan står betydligt högre. Kniven och slidan i Aachen har utförligt behandlats av MAX DREGER, 1 6 som funnit, att såväl kniv som slida måste vara engelska (angelsaxiska) arbeten och att vapnet mycket väl kan stamma från Karl den stores tid. Denna typ av knivslidor har emellertid sannolikt levat kvar ungefär lika länge som knivtypen, vilken, som. rn.an kan se bl. a. av fynd från 154

Lund, går ett stycke in i medeltiden. Ett par slidor av samma sort från vikingatiden, den ena från Trondheim och den andra från London, återgivas å bild 23 och 24. Den förra har av K. RYGH hänförts till tiden kort efter år 900,i; medan SIGURD GRIEG, sannolikt med rätt, vill föra den till 900-talets slut,1 s och den senare slidan har daterats till 1000-talets förra hälft. 19 Även dessa slidor, vilka båda anses vara tillverkade i Engand, ha tillhört knivar med rygglinjen gående i vinkel. Ifråga om dekoreringens fördelning avviker Trondheimslidan obetydligt och Londonslidan något mera från Lunda- och Aachenslidorna. Det är i alla falt° tydligt, att slidan från Lund närmare ansluter till Aachenslidan än till de båda andra, och såvida dateringen av den senare är riktig skulle man vara nödsakad att tänka sig Lundaslidan betydligt äldre än staden Lund. Ehuru detta i och för sig icke är otänkbart, så är det dock knappast troligt. Den av karolingisk växtorna1nentik influerade anglo-iriska stil, som slidan representerar, kan mycket väl tänkas ha kvarlevat även sedan nyare impulser gjort sig gällande inom den mera representativa konsten, och Londonslidan bild 24 är ett tydligt exempel på att så även varit fallet. Det är därför icke nödvändigt att göra Lundaslidan äldre än stadens uppkomsttid. Den bör nog snarast ses i samband med de livliga förbindelserna mellan England och Danmark under Sven Tveskäggs och Knut den stores tid. Att anglo-iriska ornamentsmotiv voro långlivade inom det engelska konsthantverket kunna vi se av flätbandsornamentet på slidan bild 25, funnen vid grundgrävningen för Reginabiografen år 1912 i jordlager, som icke äro mycket yngre än år 1300. Den har varit avsedd för en kniv, vars eneggade och med bred, rak rygg försedda klinga varit c :a 11 cm. lång, och har förfärdigats av ett stycke läder, som vikts över såväl rygg- som eggsidan på dolken och sytts hop på baksidan. Vjd skafthylsans eggsida har vecket lagts ett stycke utanför egglinjen så att man här fått en flik om 1/ 2 cm :s bredd. I fliken äro borrade tvenne hål , tydligen för de remmar, medelst vilka slidan bars i bältet. Dekoreringen är på framsidan utförd 155

med ett tämligen trubbigt verktyg, med vilket linjerna dragits upp, medan snedstreclmingen på baksidan är utförd med en knivsudd eller annat spetsigt verktyg. Som synes är skillnaden här mellan fram- och baksida betydligt större än på de nyssnämnda äldre slidorna. Till slidan finnas flera motsvarigheter i Londons museer, och några i British Museum återgivas här i bild 27 och 28. Fynden av ciselerade läderföremål av olika slag torde i London vara rikligare än annorstädes, att döma av samlingarna i Londonmuseerna, och av ornamentik och inskrifter framgår, att dessa föremål måste vara utförda i England och där väl framför allt i London. Vid jämförelse med Londonsliclorna framgår utan vidare, att även slidan från Reginabiografen måste vara av engelsk tillverkning och samtidig med motsvarande slidor i London. Då ornamentiken på dessa genomgående synes tillhöra 1200-talets. senare del och 1300-talets början, är Lundaslidan alltså att hänföra till denna tid. Medan dekoreringen på denna slida uteslutande är lineär och åstadkommen utan användning av punsar, så representerar slidan bild 26 en mera utvecklad teknik för ornamentikens framställande. Tyvärr är denna slida icke fullständig, i det att ett stycke av överdelen är bortskuret. Tillhörande kniv synes ha haft ett c:a 12,5 cm. långt eneggat blad, men med full säkerhet kan man icke av slidans form döma om bladets längd. På vardera sidan är utpressad en förhöjning i form av en besticksslida, men dessa förhöjningar synas vara av rent dekorativ natur. Dekoreringen, som är lika omsorgsfullt utarbetad på båda sidor, står konstnärligt sett i mycket hög klass , men en del därav har under tidernas lopp blivit suddig och otydbar. På framsidan kan dock tydligt urskiljas. ett stycke av en ranka med ett tvåbent fabeldjur och på baksidan en sicksackbård med från sidorna framväxande blad i vinklarna. Mönstren ha dels dragits upp med ett trubbigt verktyg och dels drivits fram med punsar, och här och var ha ytorna behandlats med ett verktyg, som gjort rader av punkter. Även denna slida är förmodligen ett importstycke 1;)6

Bild 27-29. Knivslidor aY läd er, funna i London. T eckningar efter foto från British Museum.

från England, ehuru författaren ej är i tillfälle att framvisa någon direkt motsvarighet därifrån. Det i en ranka placerade tvåbenta fabeldjuret synes emellertid just i England varit mycket omtyckt såsom. dekorationselement, bild 29 och 30, på hantverksalster av olika slag, och sicksackbården med blad placerade på samma sätt som på Lundaslidan förekommer i likartad utformning på i London funna läderslidor. En i Bergen funnen knivslida av läder, bild 31 ,20 av ungefärligen Lundaslidans form men nästan dubbelt så stor har också hylsa för knivskaftet i överdelen, och vid jämförelse med denna finner man, att den del som skurits bort från Lundaslidan endast kan ha varit tämligen kort. Förmodligen beror förkortningen på, att slidans mynning under användningen så småningom trasats upp av kniven och därför då och då skurits jämn. Bergenslidan hänföres till 1300- eller 1400-talet och 157

anses vara engelskt arbete. Knivslidan från Lund är funnen å kvarteret Apotekaren nr 5, det är fastigheten i hörnet av Stora Kyrkogatan och Lilla Fiskaregatan, men uppgift om fynddjupet saknas. Av dekorationsdetaljerna att döma bör den icke föras alltför långt in i gotisk tid. För övrigt inrym.mer Lundasamlingen ett stort antal mer eller mindre fragmentariska slidor, de flesta till svärd . n·e kunna uppdelas i trenne grupper, dels sådana, vilkas dekorering är utförd med stämplar, dels sådana med ornament uppdragna med ett mer eller mindre spetsigt verktyg, samt slutli gen sådana, som sakna dekorering. Den första gruppen skulle kunna kallas den heraldiska , eftersom stämplarna övervägande visa h eraldiska motiv. Så som representanter för gruppen utvälja vi dess båda fullständigaste exemplar, bild 32 och 33, ehuru icke ens dessa äro alldeles hela. Slidan bild 32, som är bevarad till 79 cm :s längd , prydes på fram.sidan av tre rader små rombiska stämplar, i mitten bild 34: 4 och på sidorna bild 34: 5, med heraldisk lilja. Baks~dan, som har söm i mitten, har på ömse sidor om denna en rad av rombiska stämplar med ett heraldiskt lejon, bild 34: 6. Slidan bild 33, vars nuvarande längd är 68 cm., är i hög grad illa medfaren , och alla dess stämplar gå icke att urskilja. Framsidan har en 2,s cm. bred, av ett par enkla linjer avgränsad bård, i vars mitt stämpeln bild 34: 12, till synes innehållande ett stiliserat bladmotiv, är upprepad i tät följd, och i samtliga hörnfält är inpressad stämpeln bild 34: 11. Baksidan har söm längs mitten och på ena sidan om denna är instämplad den heraldiska örnen bild 34: 13 medan å den andra sidan stämpeln bild 34 : 12 har använts. Stämplarna sitta lika tätt på baksidan som på framsidan. En till gruppen hörande dolksida, bild :35, har stämpeln bild 34: 3 upprepad i tre rader på framsidan och två rader på baksidan. Här bör även nämnas dolkslidan bild 36, ehuru den därå använda stämpeln ej är heraldisk utan består av en 8-bladig rosett. Ett urval av de stämplar, som finnas på slidorna av denna grupp 1;)8

ooc:> 0 ~ 0 0 0 0

!o "Q

0 1

Oo O

oo 0 oo 0

.,ooO C> () 0 C>o

0 0° 00

0 ego Oo 0 0 0 0

og o

0 o0 () 0 0 0 0 0

0 00 0 oo

~'~ ~~

~~ ~ ~

., o ·:

·1:

()

()0

ego <>o Q 0 0 0

"0 0 il"' 0 0 0 0

e ~ ~'

<>o

eoo 0

o o ogo 0 () 0

<><> • o<>o

o<>o

og o 0

0 0

OOo

: ~ ;· ~. 0

cg o e o """' ' ··g oi "'

~()</<>

' c oO

Bild 30-3 1. Knivslidor av läd er. - 30. Funn en i London. T eckning efter folo fr ån British :\1 us eum . -- :31. Funnen i Bergen. L. 30 cm . Tec knin g efter avbildning i Bergens :M useums Aarbog 1909 n :r 1-!. Bild 32-33. Svärdslidor av läd er , funna å k,-. Apolekar en n:r 5. L. 79 oc h 68 cm . K. M. 20 -Hi8 och 20360.

~~l' ~ ~~ ~ ~ I

'~i ~

159

meddelas i naturlig storlek i bild 34. Flertalet av slidorna härrör från grundgrävningen för Skandinaviska Kreditaktiebolagets byggnad i hörnet av Stora Kyrkogatan och Lilla Fiskaregatan, och för några av dessa finnas om fynddjupet uppgifter, vilka angiva, att de stamma från 1300- och 1400talen, vilket man för övrigt även kan sluta sig till av stämplarnas utseende. Ett rikt jämförelsematerial till dessa slidor finnas bland fynden från London i Londonmuseerna, men förf. har icke haft tillfälle att göra någon direkt jämförelse mellan stämplarna i Lund och i London. Motiven äro emellertid desamma på båda hållen, och man får taga med i räkningen, att även denna grupp av slidor är importgods med England som det antagliga ursprungslandet. För en åsikt att de tillverkats i Lund 21 finnas icke tillräckliga skäl. Samtliga slidor ha hamnat i jorden först sedan de erhållit tydliga spår .av långvarig användning. Den andra gruppen, varav ett urval visas å bild 37-43, kan efter dekoreringens art benämnas den lineära. Ornamentiken är i enstaka fall, såsom å dolkslidan bild 37, av vegetabil karaktär, men för övrigt uteslutande geometrisk. Linjerna äro med något spetsigt redskap dragna på lädrets utsida, och -cirkelornamenten å slidan bild 39 ha pressats in med en stans. ·G ruppen inrymrn.er såväl svärd- som dolkslidor. I den mån slidorna äro kombinerade med fynduppgifter, hänvisa dessa till 1300- och 1400-talen. Slutligen ha vi de helt odekorerade, vilka äro till antalet ·Övervägande. Ifråga om den allmänna formen avvika de icke från de båda andra grupperna. Framhållas skall här endast ·ett 27 cm. långt stycke av en svärdslida med runinskrift, ristad med en skarp knivsudd el. dyl. i två rader om sammanlagt -e tt 40-tal runtecken, av vilka en stor del äro mycket otydliga. Docenten IVAR LINDQVIST har välvilligt gjort en preliminär .granskning av inskriften och tolkat dess sista och_ tydligaste Bild 34. Stämplar på svä r d- och dolkslidor av läder, funna å kv . Apotekaren n :r 5.

160

~ ~ h

0 6

8 7

12.

161

Bild 35-36. Övre delarna av dolkslidor av läder , funna å kv. Apotekaren n :r 5. L. 16,2 och 12,2 cm. K. M. 20358. - 36. Den genom slitsarna gående remmen är en rekonstruktion .

del till >> bar i u rn. k i ut g reta u m >> . Det sista ordet är svårläst och kan även tolkas på annat sätt. På modern svenska skulle denna del av skriften lyda »låtom oss slå i köttet på kättarna », varvid »på kättarna » är en försöksvis- föreslagen tolkning av det sista ordet, som i alla händelser synes beteckna det objekt, som skall slås i köttet. Slidstycket är funnet å Skandinaviska Kreditaktiebolagets tomt i jordlager från me-· deltidens senare del, och enligt Lindqvist hänvisar även runinskrif ten till samma period. I de till dessa tre grupper hörande svärdslidorna är lädret så pass tunt, att slidorna icke kunna tänkas ha haft någon nämnvärd stadga om de icke haft skidor av trä innanför lädret. Rester av träskidor finnas också kvar i några av slidfragmenten, och det är. sannolikt, att alla svärdslidorna haft sådana. En del av slidorna ge intressanta antydningar beträffande det sätt, på vilket de burits i gehänget. De äro nämligen på övre delen försedda med slitsar, genom vilka ge-

162

(@) ((QI

©J 1.l ~

B ild 37. Öne d elen av dolkslida av läd er , kv. Laurentius n:r 1. L. 18 cm. K. M. 22813 . Bild 38. Del av svärdslida, kv. Apotekaren n:r 5. K. M. 20300.

hängets remmar dragits . Slidan bild 38 till exempel har på framsidan strax nedanför mynningen en grupp tättsittande slitsar och 1 1 / 2 cm. nedanför dessa ett par snedgående sådana. På baksidan är en snedställd slits uppskuren i mynningsfl ikens vänstra del samt 2 par slitsar 9 cm. nedanför mynningen. Även i övriga fall, där slidans överdel är bevarad, äro slitsarna anbragta efter samma system, bortsett från att slidan bild 43 saknar gruppen av tättsittande slitsar på framsidan uppe vid överändan. Att med ledning av dessa slitsar rekonstruera gehänget är givetvis icke möjligt, men de ge oss ett ungefärligt begrepp om hur remmarna suttit på slidan. Gehänget synes ha varit av den tidiga typ , som finnes exempelvis på svärdet hos Ekkehardstatyn i Naumburgerdomens västkor, där gehängets längre del är lindad runt slidan, bild 40, som man kan se det på flera andra tyska statyer från samma tid. Statyerna i Naumburg stamma från c:a 1270 och återgiva en metod för svärdets bärande, som var användbar så länge svär163

den voro relativt korta och med den huvudsakliga tyngden i nederdelen, så att de lämpligen hängde vertikalt. Under 1300talet, då klingorna bör jade göras längre och spetsigare och fästena längre och tyngre, så att vapnets tyngdpunkt kom högre upp , uppkommo andra slag av gehäng, i vilket svärdet hängde snett. 22 Av olika bildverk framgår, att den typ av svärdgehäng, som är företrädd på N aumburgstatyerna, använts i Tyskland under hela 1200-talet. För dateringen av de lundensiska svärdslidorna torde insnitten för gehängets remmar vara av stor betydelse, då man har anledning förmoda, att icke ens i våra avlägsna trakter denna gamla gehängtyp överlevt 1300-talet. I England synas svärdgehängens utseende under motsvarande tid ha varit något annorlunda än dem vi se på de tyska bildverken, ehuru upphängningsprincipen i huvudsak är densamma.23 Det kan synas besynnerligt att för slidor, vilka vi förmodat vara av engelskt ursprung, konstatera en upphängningsmetod, som närmast har sina motsvarigheter i Tyskland. Men häri behöver icke ligga någon motsägelse, utan saken kan förklaras med att slitsarna icke skurits upp av slidans tillverkare utan av den person, som förvärvat den för användning, något som man i vissa fall har anledning att förmoda redan av slitsarnas utseende. Beträffande dolkslidorna gäller, att de i allmänhet synas gjorda av något tjockare läder än svärdslidorna, och att de därför kunna haft tillräcklig stadga utan stabiliserande träskidor. Där antydningar om upphängningsmetoden finnas , bild 35-37, utgöras de av ett antal slitsar vid slidans mynning, alla i samma höjd. Man kan därav sluta, att slidan hängt i en genom dessa slitsar dragen rem, ungefär som rekonstruktionen å bild 36 visar. Medan vi beträffande de hittills behandlade slidorna ha haft anledning vända oss mot England för att finna motsvarigheter, så pekar en dolksida, som här får avsluta raden av till ämnet hörande föremål, tydligt nog mot Tyskland som ursprungs land. Denna slida , bild 45, som tyvärr är defekt, 164

, . . , ._ o 0

I / I

Bild 39- -t3 a och b. Delar av SYärdslidor, kv. Apot ekar en n:r 5 och kv. Laurentius n:r l. K. l\II. 20299, 20467, 22770, 22807, 20306.

i det att nedre delen saknas, har varit av läder, och den bevarade delen av lädret är på framsidan prydd med vertikalgående rader med punkter. Till skillnad från ovan behandlade slidor har denna varit försedd med metallbeslag, av vilka munblecket och mittbeslaget äro i behåll. De äro av tunt bronsbleck med rester av förgyllning, och på båda sitta fastlödda små vapensköldar av brons. På ytorna mellan sköldarna är ciselerad en dekorering av sicksacklinjer. Munblecket har i mitten ett rombiskt märke med en heraldisk lilja, och de märket flankerande sinsemellan likadana sköldarna visa ett mot höger vänt, på bakbenen stående lejon. På mittbeslagets båda sköldar utgöres vapenbilden av ett nässelblad. De heraldiska motiven äro utförda i nielloteknik, så att de framträda i brons, medan den fördjupade grunden är utfylld av svart emalj. Tolkningen av vapenbilderna ligger nära till hands. Nässelbladet fördes av grevarna av Holstein och kom på grund härav även att ingå i en del holsteinska städers vapen. Det upprättstående lejonet är ett mycket vanligt heraldiskt motiv, som då det förekommer ensamt är så gott som 01nöjligt att bestämma. Då det här sitter tillsammans med det holsteinska nässelbladet, har man emellertid en viss ledning. I trakterna omkring Hol16;)

stein fördes detta lejon av hertigarna av Braunschweig-Liineburg samt ingick bl. a . i städerna Liineburgs och Braunschweigs vapen. Troligen beteckna vapnen de nämnda landsdelarna eller deras regerande släkter, vilket bestyrkes av en vid staden Colmar vid Elbe funnen, nu i Museum för Kunst und Gewerbe i Hamburg befintlig dolkslida, 24 bild 47, som är så lik Lundaslidan, att man måste antaga, att båda äro samtidiga arbeten från en och samma verkstad. Dess vapenbilder beskrivas som Holsteins nässelblad, Mecklenburgs tjurhuvud och Liineburgs lejon. 25 Bland Lundafynden finnes ytterligare ett löst mittbeslag av brons, funnet å kvarteret Myntet n :r 9, som rn.åste ha hört till en dolkslida av ovanstående typ. Det har samma utseende som motsvarande beslag på de nyssbehandlade slidorna. Ett par svagt synliga sköldfonniga märken samt en tydlig, ciselerad dekor av sicksacklinjer visar, att även detta .beslag haft fastlödda vapensköldar. Det förhållande, att vi kunnat påvisa tre exemplar av en och samma slidtyp, gör jämte vapenkombinationen troligt, att dessa slidor icke tillverkats för någon speciell beställare utan för försäljning på tidens marknadsplatser. Ursprungsorten är tydligen att söka inom de tre nämnda landsdelarnas område, och tillverkningstiden bör efter sköldformerna att döma vara 1300-talet. En av svärdsklingorna är smidd i den bajerska staden Passau, ett knivskaft är troligen franskt, dolkslidan med vapensköldarna är otvivelaktigt tillverkad i någon ort i nordvästra Tyskland och en stor del av de övriga läderslidorna är enligt vårt antagande importgods från England. I övriga fall har ingenting sagts om de olika föremålens ursprung. Att ännu flera av dessa äro av främmande härkomst får emellertid anses troligt, och beträffande dolkfästet bild 12 och dolken bild 15 kan man utan tvekan antaga detta. Den återstående delen skulle möjligen kunna vara av inhemsk härkomst. Av det Yi för närvarande veta om Lund finnes ingen anled166

,_,

Bild 4-1. Svärd å Ekkehard-statyn i Naumbur ge rdomen.

Bild 45-47. Dolkslidor och b eslag med vapensköldar. - 45. Funnen å kv. Apotekaren n:r 5. L. 8,n cm. K. M. 20348. - 46. Bronsbeslag, kv. Myntet n:r 9. K. M. 2459-1. - 47. Dolk, funn en vid Colmar, nu i Museum. för Kunst und Gewe rb e i Hamburg. Efter Brinckmann.

ning att antaga, att vapen under medeltiden förfärdigats i staden i större omfattning än vad nl.an rimligen kan tänka sig ha skett för husbehov i de flesta nordiska städer. Att knivar som bild 6-8 och dolkar som bild 9-11 smitts av Lundasmeder är mycket möjligt, liksom att de varandra så lika dolkfästena bild 13 och 14 förfärdigats av hantverkare i staden. Men vapen av de här behandlade kategorierna voro alltför rörligt gods för att fyndplatsen i vanliga fall skall kunna vara av någon vikt för bedömandet av ursprunget. 167

Ett slags vapenhantverkare, svärdfejare, har Lund dock bevisligen hyst under medeltiden. En urkund förmäler, att en Anders Svärdfejare år 1488 av domkapitlet arrenderade en gård, liggande i Fiskaresträtet västan näst Olof Krämares gård, 26 och möjligen kunna flera liknande uppgifter finnas i medeltidshandlingar. Svärdfejaren slipade och putsade svärdsklingorna och synes även ha försett dem med fästen och slidor, liksom han väl på samma sätt arbetat med dolkar. Svärdsklingorna torde i allmänhet ha varit importerade. Den långa raden av lösa parerstänger till svärd, bild 5, från kvarteret Apotekaren n:r 5 skulle kunna tyda på, att svärdfejare arbetat på denna plats, och det är också möjligt, att en del av de läderslidor, som hittats på samma tomt, även haft samband med dessa hantverkare. Som ovan nämnts visa dock de flesta slidorna tydliga spår av användning, och kunna alltså icke vara kasserade arbetsprodukter eller rester av något osålt lager. Man bör måhända snarare tänka sig dem såsom kasserade slidor från vapen, som i en verkstad på platsen försetts med nya sådana.

NOTER. 1

W. BoEHEEVI, Handbuch <ler Waffenkunde, Leipzig 1890, sid. 251, not, och sid. 611 f. 2 J. H. voN HEFNER-ALTENECK, \Vaffen. Ein Beitrag zur historischen Waffenkunde. Frankfurt a. M. 1903. Tafel 65. 3 Jfr R. WEGELI, Inventar der Waffensammlung <les Bernischen historischen Museums in Bern. Jahresbericht <les Hist. Mus. in Bern 1919, n:r 145 o. 146 . .i A. CRONHOLM, Skånes politiska historia, I, Lund 1847, sid. 413. 5 R. FoRRER, Die Schwerter und Schwertknäufe der Sammlung Carl von Schvverzenbach, Bregenz. Mit einer Geschichte von Schwert und Dolch. Leipzig 1905. 6 Om grundgrävningen på tomten kvarteret Apotekaren nr 5 se G. J :soN KARLINS grävningsredogörelse i »Aktiebolaget Skånska Handelsbanken. Festskrift vid invigningen av Sk ånska Handelsbankens nybyggnad i Lund den 21 september 1912.» 7 FoRRER, anf. arb. \V. BoEHEIM, anf. arb. sid. 291 ff.

168

8 R. E. M. vVHEELER, London and the Saxons. London Museum_ Catalogues No 6, London 1935, sid. 179. 9 Jahrbuch des Bernischen Historischen Museum in Bern, XV,. 1935, sid. 132. Dolken är funnen i Bremgartenwald vid Bern. 10 Professor PAUL PosT, Zeughaus, Berlin, har välvilligt meddelat,. att dateringen av denna dolk till 1300-talet bekräftas av en nyligen funnen dolk i Morgenstern Museum i Wesermunde, som på grund av ett på knappen befintligt vapen med säkerhet kan föras till nämnda århundrade. 11 Srn GuY FRANCIS L.-\KING, ,\ record of European armour and arms through seven centuries. London 1920. Vol. 111, sid. 30 ff. 12 R. WEGELI, anf. arb. Jahresbericht des Bernischen Rist. Mus. 1928, sid. 29. 13 L.-\KING, anf. arb . sid. 16 ff. 14 HEFNER-ALTENECK, anf. arb . Tafel 66. 15 MONICA RYDBECK, Medeltida elfenbensskulpturer i Lunds universitets historiska museum. Meddel. fr. Lunds univ. hist. mus. Lund 1931, sid. 97 och Pl. V. 16 MAX DREGETI, Das sogenannte J agdmesser Karls des grossen zu Aachen, Zeitschrift fiir hist. Waffen- und Kostiimkunde, Neue Folge, Band I, Heft. 4, 1924. 17 K. RYGH, Spredte Meddelelser fra Oldsagsamlingen. Det kgL Norske Videnskabers Selskabs Skrifter 1899 nr 9, sid. 20 f. Slidan benämnes här oriktigt svärdslida, ehuru det därtill hörande vapnets. klinga ej kan ha haft större längd än 25 cm. 18 SIGURD GRIEG, Middelalderske Byfund fra Bergen og Oslo_. Oslo 1933, sid. 248. 19 The Antiquaries Journal, Vol. VII, 1927, sid. 526. - WHEELER,. anf. arb . sid. 193. 20 Bergens Museums Aarbog 1909, Nr 14, fig. G. - GRIEG, anf. arb. sid. 246. n G. J :soN KARLIN, anf. arb. sid. 31. 22 M. VIOLLET-LE-Duc, Dictionnaire raisonn e du mobilier francais,. V, Paris 1874, art. Baudrier. ~ 3 LAKING, anf. arb. Vol. I. 24 JusTus BRINCKMANN, Fuhrer durch das Hamburgische Museum fiir Kunst und Gewerbe, Hamburg 1894, sid. 790. 25 En annan tolkning av vapenbilderna har givits av KARLIN,. anf. arb. sid. 31 f. ~ 6 L. \VEIB uLL, Lunds ärkestifts urkundsbok, V, n :r 95.

169

BOKBANDETS KONSTHISTORIA ILLUSTRERAD I THOMANDERSKA BIBLIOTEKET PÅ KULTUREN Av WILLIAM KARLSON

n stor och ur alla synpunkter ytterst värdefull donation gjorde fru Ida Thomander-Warholm. på Tuna (vid Lund) till Kulturen , då hon 1925 dit överlämnade sitt gamla barndomshem vid Paradisgatan i Lund till ett evärdeligt minne över sin fader, den framstående lundabiskopen och vältalaren JOHAN HENRIK THOMANDEH. AV den lösa inredningen hade museet redan förut kommit i besittning av en del. Givarinnan utlovade emellertid, att vid hennes frånfälle detta skulle kompletteras, så att hemmet då skulle te sig i det skick, vari det befann sig und er tiden 1834-1850, då Thomander som professor i Lund bebodde detsamma. Det allra värdefullaste av denna utlovade komplettering blev biblioteket, som emellertid i sin nuvarande omfattning är resultatet av biskopens samlande under hela sin livstid. Det fyller nu fyra rum i husets andra våning och representerar svensk och utländsk vetenskap och litteratur från 1500-talet till 1865, biskopens dödsår. Samlingen innehåller åtskilligt av för forskningen ännu värdefull litteratur. En del torde äga enbart bibliofilt intresse och någon del tillhör den kategori av böcker, som i sinom tid ej bliva annat än hyllfyllnad. En boksamling hopbragt av en man av så stora andliga mått och med så vida intressen måste erbjuda en mångsidighet och ett värde, som kan tillfredsställa många önskemål. Vad som härnedan särskilt skall sysselsätta oss är bokbanden, och vi skola finna, att även dessa »ytliga » intressen i samlingen skola hugnas med ett värdefullt material.

170

Medeltidens grepp över norra Europa var alltför fast, för att det omedelbart skulle slappna, när renässansen söderifrån kastade sina trevare in över dess landamären. Det gick ett gott stycke in på 1500-talet, innan de n ya stilströnrningarna hade godtagits häruppe. Man märker det på alla områden, inte minst på det konstindustriella, och inom detta alldeles tydligt inom bokbandskonsten. Under det att både i Italien och Frankrike det n1edeltida blindtrycket redan under 1400-talets senare del började avlösas av den mera praktfulla guldpressningen efter orientalisk förebild, bibehöll man i Tyskland liksom i de därifrån influerade länderna ännu under större delen av 1500-talet blindpressningsdekoren. Det var i valet av dekorativa mönster, som den nya stilen först tog sig uttryck, så att man efter att hava övergivit de små medeltidsstämplarna började använda rullstämplar med bladverk och figurer i renässansstil. Dessa band äro som regel relativt enkla. Pärmytan utfylles av rulltryckta ramar och i mittpartiet två eller fl era parallellöpande bårder. De dekorativa elementen utgöras av bladrankor, rosetter, vapensköldar, figurmedaljonger , bibliska och symboliska figurer , urn- och palmettmönster, geometriska flätmönster, språkband m . m. , allt i blindtryck. · De tidigaste banden med denna dekoration i Thomanderska biblioteket äro de i bild 1-2 återgivna, tryckta respektive 1530 och 1562. Samma t yp tillhör också bandet i bild 3, fast här har medeltiden levt sig kvar i småstämplarna i mellanramen. Boken är tryckt i vVittenberg 1540. Ryggarna i dessa äro endast undantagsvis dekorerade. Under århundradets senare del inpressas i pärmens mitt till omväxling med hårddekoren en på en platta graverad bild med t. ex. bibliskt motiv, personifikation av Justitia, porträtt, vapen eller liknande, bild 4. Sverige var vid d enna tid helt tyskorienterat i bokbandskonsten. Många av de här brukade stämplarna äro säkerligen tillverkade i Tyskland. Bild 5 visar bandet omkring ett exemplar av Then swenska Kyrkeordningen , tryckt i Stockholm 1571. Det särmärker sig som synes på intet sätt från de sam171

Bild 1. Bokband, Tyskland, 1500-talet. Fol.

172

Bild 2. Bokband, Tyskland, 1500-talets senare hälft. Fol.

173

Bild 3. Bokband, Tyskland, 1500-tale ls mitt eller senare hälft. 8:0. Bild 4. Bokband, Tyskland, daterat 1590. Fol.

tida tyska, möjligen genom de båda höjdgående kedjebårderna på ömse sidor om mittbilden. Genom de livliga handelsförbindelserna , som under senare delen av medeltiden rådde mellan Italien, särskilt Venedig, och Orienten infördes en mängd konstindustriella föremål till Italien, inte minst böcker och handskrifter i band dekorerade i sitt hemlands stil. Dessa pärmprydnader utgjordes av konstfärdiga handflätningar och vegetabila ornament samlade i ovala fält i pärmens mitt, stundom även i hörnen, ibland utförda i guldpressning. Det var redan tidigt under den italienska renässansen som resultatet av denna orientaliska påverkan började göra sig gällande i dess bokbandskonst. När jag här visar på ett band, bild 6, i denna art, som omsluter ett arbete tryckt i Venedig 1593, så är det ett mycket senfött barn av denna österländskt påverkade stilperiod. 174

Bild 5. Bokband, Sverige, 1500-talets slut. 8:0. Bild 6. Orientaliserande bokband, Italien, 1500-talets slut. Fol.

Till Tyskland kom denna orientaliserande stil bl. a. genont Dresdenbokbindaren .JACOB KRAUSE (d . 1585), och från Holland ger bandet i bild 7 exempel härpå. Frankrike stod både under 1500- och 1600-talen på en hög konstnärlig nivå beträffande bokbandskonsten. Bland konstnärsnamnen på området bör särskilt framhållas familjen EvE. Det här återgivna bandet, bild 8, i brunt kalvskinn med guldpressad dekor är en anspråkslös men för sin art typisk representant för fransk bokbindarekonst under 1500-talets senare del och omkring 1600. En stil, som var mycket omtyckt i Frankrike under 1600-talet var den s. k. Du Seuil - stilen,. typiskt företrädd av bandet i bild 9, enkel i dekoren, men kanske just därigenom effektfull jämförd med tidens i allmänhet rika dekorationsmaner. Dekoren står här i guld mot den röda saffiansklädseln. Stilen företrädes i Sverige av den hit 175

inflyttade franske bokbindaren JACQUE MOREL vid 1600-talets mitt. Hur pass bunden man i Sverige var av den tyska smaken .ännu under de första årtiondena av 1600-talet visar folianten å bild 10. De tre ramarna med sin kedjebård, figur- och flätbård med palmetter äro exakt desamma som vi funnit under föregående århundrade. Skillnaden är endast, att de då voro utförda i blindtryck, medan de nu äro guldpressade. Det nya inslaget är mittfältets dekor med de i orientalisk stil utförda börnfyllnaderna framställda i relief mot guldgrund, resultatet :sannolikt av mer eller mindre direkt påverkan från Jacob Krauses verkstad i Dresden. En nyhet är också den fria porträttmedaljongen i mitten, som påträffas även i andra samtida svenska band av t. ex. MARKUS SIGFRIDSSON i Stockholm (d. 1646). Bakpärmen har på motsvarande plats en vapenmedaljong. Genom sitt ciselerade guldsnitt, bild 11, med blommor och bladslingor med hemålning i rött, svart, vitt och brunt, står bandet i praktklass. Dock kan det näppeligen attribueras till den nyssnämnde Markus Sigfridsson, särskilt med tanke på de gamla stämplar, som förekomma på bandet. Men man kan måhända karaktärisera det som ett arbete av en mästare influ.erad av denne. Materialet är brunt kalvskinn. Den orientaliska influensen i de svenska bokbanden kan spåras redan vid 1500talets slut. Jämte de mera praktfulla banden uppträdde under 163040-talen sådana med mycket spartansk utstyrsel. Sverige ägde vid denna tid flera framstående boksamlare, företrädda främst .av drottning Christina själv, och i deras bibliotek anträffas ofta dessa enkla band utförda i pergament, ofta med en vapenbild i pärmfältets mitt, initialer eller dylikt och i ytterkanten enkla linjer, allt i guld. Typen företrädes av bandet bild 12. Denna enkla bokbandsutstyrsel förekommer även under århundradets senare del, som synes av bandet bild 13, utfört omkring 1680 i brunt kalvskinn av någon stockholmsbokbindare för envoyeen Carl Gustaf Oxenstierna af Södermöre (d. 1687 ) . Mot 1600-talets slut framträdde i den svenska bokbands176

Bild 7. Orientaliserande bokband, Holland, 1600-talets mitt. Fol. Bild 8. Bokband , Frankrike, 1500talets senare del. 8:0 (m. lagerkrans i guld ). Bild 9. Bokband i Du Seuil-stil, Frankrike, 1600-talets förra hälft. st. kvart.

177

Bild 10 och 11. Bokband, Sverig e , 1600-tale ts förra del. Folio. Snitt till bokbandet bild 10.

178

Bild 12. Bokband i pergament, 1630-40-talen. 8:0. Bild 13. Bokband med envoyeen Carl Gustaf Oxenstiernas af Södermöre vapen, förmodligen Stockholms-arbete, omkr . .1680. 4:o.

konsten en starkt naturalistiskt betonad stil med blommor och kraftiga bladkvistar. Närmast erinrar den om det s. k. Heidelbergbokbinderiet vid 1500-talets slut. Stilen har här i Sverige tillämpats långt fram på 1700-talet, speciellt i mästerstycken. Möjligen är vårt band i bild 14, som omsluter Biblia, das ist, die gantze heilige Schrifft .. . Niirnberg 1692, att betrakta som ett sådant mästerstycke. Det är utfört i brunt kalvskinn med guldpressad dekor, på alla tre sidorna ciselerat guldsnitt och bronsspännen, bild 15. De om utslagna solfjädrar erinrande mönstren, som sex. gånger upprepas på vardera pärmytan, ge vid handen, att den i Frankrike s. k. a l'evantail-stilen, solfjädersstilen, som först spåras i Sverige på 1640-talet, här varit mycket omtyckt och länge brukad. Den engelska bokbandskonstens påverkan av den svenska vid denna tid tar sig bl. a. uttryck i den s. k. vaggmedsdekoren, i England flitigast företrädd av SAMUEL ~1EAHNE . I Sverige 179

Bild 1-! o ch 15. Bo kba nd , s annolikt utf. i Stockholm , 1'600-tale ts slut eller omkr. 1700. Stor fol. Snitt till bokbande t bild 14.

180

Bild 16. Bakband , m ö jligen utfört av Nat. Gold enau, Stockholm. 8 :0. Bild 17. Svenskt bakband dat erat 1727 . -!:o .

finna vi den tidigast hos NATANAEL GOLDENAU (mästare 1679 -1705) i Stockholm. På bandet bild 14 uppträder vaggmedsstämpeln i ytterbården. Till denne Goldenau skulle man möjligen kunna hänföra det i bild 16 återgivna bandet. Typen med Karl XI :s krönta namnchiffer i mitten och omkring kanterna en bård av något slag är just karaktäristisk för honom . Den här förekommande kantbården företer en variation av en liknande bård å ett band utfört hos Natanael Goldenau (Rudbeck. 1. Fig. 69). Bandet omsluter Kirchen-Gesetz und Ordnung .. . Stockholm 1687. Ett annat band i samlingen har som kantbård dylika vaggmedsstämplar parvis motställda med en flammande låga emellan, bild 17 , och i pärmens mitt inpressat E I W (ägarestämplar) samt årtalet 1727. Den förnämsta bokbandsstilen i Frankrike under 1700-talet är spetsmönsterstilen. Det är en lätt och elegant stil av mycket god verkan , speciellt om dekoren är utförd i guld på 181

Bild 18. Bokband i spetsmönsterstil, sannolikt svenskt arbe te, 1760-70-talet. Stor .J::o .

röd saffian , som fallet är med bandet å bild 18. Utmärkta franska exponenter för denna stil finnas i svenska boksamlingar, men vårt band här torde vara av svenskt ursprung och från 1760-talets slut. Stundom har man i pärmens mitt placerat ett Yapenexlibris. Ibland låter man detta dom.inera 182

Bild 19. Bokband , Frankrike, 1750-la le t. Fol.

pärmytan, under det a tt rn.an inskränker övrig dekor till hörnfyllnad, såsom bandet i bild 19 visar. Det är ett franskt band från 17 50-talet, i röd saffian med dekor i guldpressning. Under 1700-talets början uppträdde i Danmark de s. k. spegelbanden . Danskarna själva kalla dem även »Holbergs183

band», emedan deras glanstid började på de holbergska komediernas tid, 1720-talet. Man har ännu inte lyckats komma till klarhet om, huruvida denna bokbandsart är ett rent danskt inslag i bokbandskonsten eller om den möjligen bygger på engelska influenser. Under alla förhållanden har i det danska bokbinderiet, särskilt under familjerna Lyman och Boppenhausen, arten utbildats på ett sådant sätt, att man i varje fall kan tala om en dansk typ. Både i svenskt och tyskt bokbinderi förekomma dessa band, fast inte på långt när så allmänt som i Danmark. Boksamlaren NIELS Foss kallar i sin bokkatalog från 17 51 sina danska spegelband för engelska, men det är att märka, att han karaktäriserar dem som sådana med hänsyn till det material, kalvskinn, varav de utförts i motsats till det i Europa vid denna tid så vanliga getskinnet. Å ven dessa spegelband äro företrädda i det thomanderska biblioteket. Bild 20 visar ett enkelt sådant av brunt kalvskinn med en i ljusare brun nyans hållen ram på pärmsidorna. Den svenska barockens bokbandsrygg med sitt strängt geometriska och symmetriska schema med hörnfyllnader och mittstämpel, bild 21, håller sig ganska segt under en stor del av århundradet. Bild 22 ger en typisk bokbandsrygg från den svenska rokokotiden. Dekoren är pressad med mycket skarpt graverade »järn » och har rokokons hela elegans i sina rocailler och musslor. Det erinrar starkt om stockholmsbokbindaren KRISTOFFER SCHNEIDLERS art. Det var först under den gustavianska perioden, som de svenska bokbindarna upplöste de gamla formerna. Det blev 1 regel ett rent naturalistiskt dekorationsschema jämte antikiserande element. Ryggbinden ha i allmänhet fallit bort och markeras av guldpressade tvärbårder eller dekoreras ryggen som helhet, se banden i bild 23. Det här i bild 24 återgivna bandet i marmorerat kalvskinn, som tillhört prinsessan Hedvig Elisabeth Charlotta och är försett med hennes krönta namnchiffer, är typiskt för tiden, 1700-talets slut. Det är troligen utfört av stockholmsbokbindaren JOHAN GUSTAF SCHNEIDLER (mästare 1784). 184

Bild 20. Spegelband, möjligen holländskt, omkr. 1700. 8:0. Bild 21. Bokbandsrygg i barock, svenskt arbete, 1700-talets förra hälft. 8:0.

När under 1700-talets senare del konsten och konstindustrien började hämta sina förebilder ur den romerska antikens dekorationsförråd, uppträder i bokbandsdekoren urnor, medaljonger, rosetter m. m. Frankrike är fortfarande det land, som dikterar modet och de andra följa villigt efter. Ryggetiketternas placering, som hittills nästan undantagslöst haft sin plats upptill, förekomma nu lika ofta på ryggens nedre del eller fördelade så, att titeletiketten sitter upptill och delbeteckningsetiketten nedtill, växlande i färg, bild 23. De för kejsar Napoleon utförda banden äro i regel enkla. Det som mest 185

Bild 26. Bokband utfört av Johan Berggren, Lund, 1800-talets början. 4 :o. Bild 27 . Bokbandsryggar från 1830-, 50- och 60-talen . 8:0.

frapperar å dessa är den tunga vapenstämpeln i guld på pärmen. I Thomanderska biblioteket finnes ett par Napoleonband med växlande hårddekor, bild 25. I det svenska bokbinderiets annaler från 1800-talets första år är antecknat namnet på en mästare, som delvis bryter sig ur den gängse stilen. Det är lundabokbindaren JOHAN BERG·GREN (f. 1785, d . 1815 ). Jämte tidens stil, dock mest i enklare band, har han arbetat sig till en personlig sådan av så starkt individuell karaktär, att den icke kan förväxlas med någon annan. I denna arbetar han dels med spegelmönstret, men främst är det ett graciöst rank.mönster med inströdda fåglar och urnor samt guirlander, som spela huvudrollen, bild 26.

J3ild 22. Bokbandsrygg i rokoko, svenskt arbete, 1700-talets mitt. 8 :o. Bild 23. Bokbandsryggar, svensktarbete, 1700-ta lets slut ell er omkr.1800. 8:0. Bild 24. Bokband ut för t för prinsessan Hedvig E lisabeth Charlotta och med henn es pärmexlibris, 1700-tal ets slut. 8:0. B ild 25. Bokband utfört för k e jsar 1\apoleon, 1800-talets början . 8:0.

187

Var förebilden till denna Berggrensstil är att söka är ovisst. Man har gissat på England men också på Tyskland, och jämför man hans rankornerade band med sådana av tysk tillverkning från 1790-talets slut (Die Kunst der alten Buchbinder. Halle a . d. Saale 1909. Fig. 84) förefaller det nästan som om likheten skulle bero på mer än en tillfällighet. Arten är mycket läcker och elegant som dekorativ företeelse, även om den kanske som ren stilföreteelse icke besitter den fasthet, som begreppet stil bör innebära. Sedan empiren som huvudstil blommat ut, företedde 1800talet inom bokbandskonsten liksom inom övrig konstindustriell alstring en avmattning och ett förfall. Rent tekniskt äro produkterna goda, men ur smaksynpunkt förete de alla de egenskaper, som måste känneteckna alster av upprepningsstilar. De i bild 27 återgivna banden , antagligen av lundensiskt ursprung, äro goda exponenter för bl. a. nygotiken och den naturalistiska stil , som omväxlade med nyrokokon vid 1800talets mitt. Det tredje bandet, från 1860-talets början, siar något om den kommande nyrenässansen. Biskop Thomander dog 1865, då förvärven till biblioteket avslutades. Vad som av de efterlevande familjemedlemmarna därefter inköptes i detta avseende avskiljdes vid gåvans överlämnande till museet, då det ju gällde, att i Thomanders hus endast uppställa det som tillhört huset under den tid , då han hade sitt hem här, och ifråga om. böcker det, som han personligen förvärvat.

l{ÄLLl-IÄNVISNINGAR. K. BERLING, Der kursächsische Hofbuchbinder Jacob Krause. Dresden 1897. Sv. DAHL, Bokens historia. Sthlrn 1929. E. F1scHER, Bokbandets historia. Sthlm 1922. E. HANNOVER, Kunstfärdige gamle Bogbind indtil 1850. Khvn 1907. Die Kunst der alten Buchbinder. Balle a. d. Saale 1909.

188

ANKER KYSTER, Spejlbindene fra Holbergs tid. Aarbog for bogvenner. Aarg. 2. 1918. M. MICHEL, L a reliure franc;aise depuis l'invention de l'imprimerie jusqu'a la fin du XVIIIe siecle. Paris 1880-1881. AXEL NILSSON, Bokbandsdekorens stilutveckling. Göteborg 1922. J. RuDBECK, Svenska bokband under nyare tid. 1-3. Sthm 1910-1914. -, Konstnärliga bokband i Nordiska museet. Fataburen. 1911. -, Konstnärliga bokband före år 1800. Svenska slöjdföreningens tidskrift. 1910.

189

REDOGÖRELSE FOR KULTURHISTORISKA FÖRENINGENS FÖR SÖDRA SVERIGE VERKSAMHET 1936-1937

KUL TURHISTOHISKA FÖRENINGE:\1S L~DAMÖTER ~ STYRELSE OCH REVISORER.

ulturhistoriska föreningen åtnjuter alltjämt förmånen att såsom sin beskyddare få räkna HANS MAJ:T KONUNG GUSTAF V.

Hedersledamöter : H. K. H. Kronprinsen. tDirektör Axel Andersson, Lund. Friherre Nils D jurklou, Malmö. Friherre Claes Kurck, Lund. Generaldirektör Ole Olsen, Hellerup. tFru Lilly Quennerstedt, Lund. Direktör Falk Simon, Göteborg. Bankdirektör C. E. Svensson, Göteborg. f. Landstingsman Johan Thygesen, Lund. Konsul vV. \Vestrup, Rydsgård. Ständiga leda möter på grund av särskilda förtjänster: Professor J. G. Andersson, Stockholm. Disponent H. Dunk.er, Hälsingborg. f. Generalkonsul Jean Jahnsson , Stockholm. f. Museiintendent G. J :son Karlin , Lund. Hovintendent John Kroon, Malmö. Konstnären Bruno Liljefors, Stockholm. Kammarherre H . G. Toll, Stockholm. 190

Bankdirektör Knut ·wallenberg, Stockholm. e. o. Hovrättsnotarie Th . \Vesterström, Lund. Fru G. Juel-Westrup, Rydsgård. Direktör Th . Winborg, Stockholm. Ständiga ledamöter uppgingo per den 31 december till 325och årsbetalande till 4,87 4. De årsbetalande ledamöterna fördelade sig på följande sätt: Malmö Lund Hälsingborg Kristianstad Landskrona .... . . . .. . Ystad ... .... . ...... . . Trelleborg ........ . .. .

842 740 287 244 124 92 82

.......... Ängelholm 59 ......... . .. . . Eslöv 50 30· Hässleholm ....... ... 27 Simrisham.n . . .... . . . . Skanör-Falsterbo 9 Skånes landsbygd 1938350· Utanför Skåne

Föreningen avhöll ordinarie årsmöte den 20 juni. De i tur avgående styrelseledamöterna omvaldes n-ied undantag av direktör Axel Andersson, som undanbett sig återval. Såsom styrelseledamot efter direktör Andersson nyvaldes advokaten Bertil \Vickman och såsom styrelsesuppleant intendenten Sven T. Kjellberg. Styrelsen har under året utgjorts av hrr lands-· hövding Johan Ni lsson, ordförande och Kungl. Maj :ts ombud, professor Lauritz \Veibull, vice ordförande, konservator Hans. Erlandsson , staden Lunds ombud, konsul Gunnar Faxe, ryttmästare L. Hedberg (t 25/1), fil. doktor G. J :son Kar lin, kyrkoherde 0. Lewan , redaktör Johan Nilsson , friherre H. H . von Schwerin, greve Stig Thott och advokat Bertil Wickman med fil. doktor Th. Dahlgren, intendenten Sven T. Kjellberg, målaremästare M. Mattsson, staden Lunds ombud, och fabrikör vV. Nordström som suppleanter. Till föreningens revisorer omvaldes bankdirektör G. Geijer och hovrättsnotarie Th . \Vesterström med doktor N. Brinke· och disponent J . Timberg såsom suppleanter. Såsom Kungl. Maj :ts revisor har utsetts stadskamrer Anton Bengtsson, och

191

såsom staden Lunds revisor bankdirektör A. J. Ingemanson. Till revisorer av den Fahlbeckska Kulturfonden omvaldes doktor G. J :son Karlin och häradshövding 0. Heyden (t 1 / 12 ). Styrelsen har sammanträtt den 25 / 8 och 31 /r,. Det av styrelsen tillsatta arbetsutskottet, bestående av hrr Weibull, ordförande, Hedberg, Nordström, von Schwerin, Wickman och Kjellberg, sekreterare, har sammanträtt 2 ; / 11 , 20 / 1 , 2 3 / 2 • Föreningens revisorer ha sammanträtt under maj. Siffergranskningen har utförts av assistenten B. Rasmusson. Vid årsmötet kallade föreningen sin mångårige styrelseledamot, direktör Axel Andersson, till hedersledamot såsom ett uttryck för sin stora uppskattning av det i många avseenden fruktbringande arbete direktör Andersson nedlagt på föreningens utveckling, särskilt beträffande Kulturens Östarp, och såsom ett ringa tack för de gåvor av mångahanda och betydelsefulla slag direktör Andersson städse med stor offervillighet och av gott hjärta överlämnat till föreningen.

FÖRENINGENS EKONOMI.

Statsanslaget har under året utgått med 25.000: - kronor. Sedan Kungl. Maj:t avslagit föreningens underdåniga framställning om förhöjning av statsanslaget till 30.000: - kronor ha styrelsens medlemmar landshövding Johan Nilsson och redaktör Johan Nilsson såsom motion upptagit föreningens framställning i innevarande års riksdag. Staden Lunds anslag, varuti föreningen genom skrivelse till stadsfullmäktige sökt en förhöjning till 10.000: - kronor, utgår även under år 1937 med 8.000: - kronor. Malmöhus läns landsting har efter motion av herrar Anders Ericsson, Nöbbelöv, Olof Johnsson, Lund, N. R. Jonasson, Eslöv, Jöns Jönsson, Slätåker och Fredrik Montelin, Lund, för år 1937 höjt sitt anslag till föreningen från 2.300: kronor till 3.500: - kronor. Sparbanken i Lund har i likhet med föregående år beviljat föreningen ett anslag av 12.000: -- kronor och Sparbanken 192

för Lunds stad och kringliggande land har såsom tidigare givit ett anslag av 2.000: - kronor. Till amortering och förräntning av låneskulden har föreningen såsom föregående år efter ansökan hos Kungl. Maj :t beviljats del i en dragning i penninglotteriet 1937 med 55.000: kronor. Sedan amortering och förräntning skett belöper sig Föreningens låneskuld till 264.500: - kronor. Av direktör Bror W. Olofson, Malmö, har föreningen mottagit en gåva av 5.000: -- kronor till inköp av den Ehrensvärdska arkivsamlingen från Tosterup. Föreningen Det Gamla Lund har såsom bidrag till inlösen av den i förra årsredogörelsen omnämnda Bergska samlingen av lundafynd överlämnat ett bidrag av 1.000: - kronor. Styrelsen frambär sitt vördnadsfulla tack för dessa anslag och gåvor från det allmännas och enskildas sida, varigenom föreningens bekymmersamma ekonomiska belägenhet blivit i väsentlig grad lättad och föreningens samlingar berikade. Den 1935 påbörjade medlemsvärvningen har fortsatt. Under 1936 utsändes i runt tal 10.000 nya medlemskallelser. De influtna medlemsavgifterna, som 1935 slutade på en summa av 15.810: - kronor, belöpte sig 1936 till 25.711: - kronor. Årsboken har i år tryckts i en upplaga av 6.500 exemplar. Omkostnaderna för denna har till betydlig del täckts genom annonser, vilka uppgått till 2.450: - kronor. Till annonsörerna och till Årsbokens författare , som kostnadsfritt ställt sina artiklar till föreningens förfogande, uttalar Styrelsen sitt vördsamma tack. Första volymen av det på initiativ av hovintendenten John Kroon och under H. K. H. Kronprinsens beskydd utgivna verket »En bok om Skåne » utkom till julen under redaktion av förste bibliotekarien Gunnar Carlquist och med bidrag av femton författare. Det är att hoppas att verket skall finna god avsättning, då hela behållningen därav skall bilda en fond, »Skånefonden », till fromma för Kulturen. Förarbeten för den andra och avslutande delen, som beräknas utkomma instundande höst, äro igångsatta. 13

193

UTDRAG UR KULTURENS RÄKENSKAPER FÖR AR 1936.

In g ä en d e Balans. Sk u Ide r: Lån hos Sparbanken i Lund . . . . . . 278.000 : Sk.Brandförsäkringsinrättn. 54.000: 332.000: donationsfond . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20.000: Sparbanken i Lund å Lotterikoncession 54.000: -Innestående till utgivande av Sk. Textilkonst . . 3.000: Diverse skulder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 6.522: 08 415.522: 08 Kapitalkonto: Kapitalbehållning . . .... . ......... . .................. . .. . . 2.238.853: 08 Kronor 2.654.375: 16 D o n a t i o n e r n a s k a pi t a I b e h å 11 ni n g: Thomandcrska fonden . . ....... .. ......... . . . . Anna Karlins premiefond .. . . . . ............. . Ole Olsens k eramiske Legat . . . . . . . .. .... . . . . . Beate och Sven Bengtssons fond ......... .. .. . Bosebo kyrkokassa . .... .. . .. ... . ... . ....... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fond Kulturh istoriska museets jubelfond .... . .. . . . . . Kulturens dispositionsfond ... . ............ . .

9.372: 01 1.062: 88 ~6 . 716: 54 21.200: 26 388:30 10.452 : 95 9.319: 85 5.521:02

84.033: 81

Kronor

84.033 \ 81

Tillgångar: Fastigheter: Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653.000: östarp .. .. . .. . .. .. .. . .. .. .. .. .. . 35.100 : 688.100: 1.755 .213: 70 Samlingarna 33.326: 47 Biblioteket 11.340: 31 Arkivet 88.987: Inventarier . . . .. . . .... . ..... . . . . . ....... . . . ... . ....... . . . 11.026: 80 Diverse varor ........ . ... .. . . ... . ..... . .. . ...... .... .. .. . 2.781: 1& Trycksaker ... . ... . ........... . .. ... .... . ....... . ..... . . . 2.335: 67 Innestående i sparbank ...... . .... . ............. . . . .... . . 64 : 07 å postgiro ..... . ........... . ....... . ....... . 4.780: Levande inventarier å Östarp .... . . . ........ . ... . . . . . ... . Diverse fordringar: Anslag från Penningelotteriet i decemberdragn. 1935, 55.000: utfallande först den 17 / 1 1936 56.367: 83 1.367: 83 Andra fordringar ... . . .. . 52: 16 Kassa Kronor 2.654.375 : lö

104

Donationsfonder

under

förvaltning:

Thomanderska fondens medel, in5,372 : 01 nestående i Sparbanken i Lund 100 aktier i Sv. Sockerfabriks A.-B., 4.000 : nomin. å kr. 60:.... . ... . . Anna Karlins premiefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ....... . . . . . ...... . . Ole Olsens keramiske Legats medel, 6.716: 54 innestående i SparbankeniLund Utlånt till Föreningen .. . .. . ... . 20.000 : Beate och Sven Bengtssons fonds m edel, innest. i Sparbanken i Lund .. .. ........ ... .... . Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund . . ...... . ... . .... .... .. .. . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings fonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . ... ... . Kulturhistoriska museets jubelfonds medel , innestående i Sparbanken i Lund .......... . . Kulturens disposilionsfonds medel, innes tående i Sparbanken i Lund .......... . . .. . . ... .

9.372: 01 1.062: 88

26.716 : 54 21.200 : 26 388:30

10..!52: 95 9.319: 85 5.521: 02

84.033: 81

Kronor

84.033: 81

V in s f- o c h F ö r l u s t k o n t o. U tgifter : Löner och arvoden Expensmedel åt intendenten Hyresersättn. b Reparation och underhåll av fasligh eterna Skatter, riks- och brandförsäkringsavg ifter .................... Belysning, vatten, värme, renhållning . . ... . .. . ....... . ...... . Resor , frakter, porto, telefon ... . Annonser, tryck, skrivmaterial . . . . Trädgårdens underhåll . . .. . . ... . U tställning och attraktioner . ... . . Konserveringskostnader .. .. ... . . . Oföru ts edda utgift er .......... . .

(55.760 : -) ( 2.500 : -) ( 2.500: -J

55.671: 64 2.500: 2.500: -

( 8.000: -)

10.922: 59

( 3.600: -)

3. 051: 52

( ( ( ( ( ( (

7.352: 03 2.407:42 2.395: 54 686:65 159: 14 1.140:67 1.295· 11

6.500: - ) 1.600: - ) 2.000: -) 400:-) 500:-) 700:-) 1.390: - )

195

Utgifter för Östarp . . . . . . . . . . . . . ! l.000: - 1 577: Utgifter för å rsbok och medle msvärvning . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . ( 5.000: - ) 1-!.287 : 50 Utgifter för fotografering . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 2.404: 20 Räntor .................................... 11.768: 14 Kapitalkonto . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

119.119: 15 51.432: 21

Kronor

170.551 : 36

Inkomst e r: Årsanslag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . (49.800: - ) Anslag fr. Penninglotteriet 3:e tilldelningen . ... Inträdesavgifter ... . . . . : . . . . . . . . . . ( 9.000: - ) Medlemsavgifter . . . . . . . . . . . . . . . . (15.000: - ) Hyror o. värdet av naturaförmåner ( 5.000: - ) Försäljning av trycksaker . . . . . . . . ( 500: - ) Räntor och utdelning å brandbrev ( 500: - ) Räntor å donationsfonder . . . . . . . . ( 7.850: - ) Inkomst av Östarp . . . . . . . . . . . . . . ( 5.000: -) Inkomst av tavern och trädgård . . ( 800: - ) Inkomst av konserveringsans talten ( 2.000: - ) Inkomst genom försä ljning av textilier m. m . . . Diverse inkomster (återburna i;>orto m . m .) ... . Inkomst genom försä ljning av årsboken samt för annonser .. . . . . . .. . . . .... . .. .. ... ... . . . Kontanta bidrag .. . .. . . . ........ ... ... . .. .. . Medel från Kulturens dispositionsfond .. . ... . .

Utgåen de

-19.300: 55.000: 9.362 : 25 25.711: 5.170 : 532:87 623 : 15 7.899 : 93 5.000 : 121 : 44 1.920:30 306:30 2.397: 12 2.667: 1.040 : 3.500:-

170.551: 36

Kronor

170.551: 36

B a Ian s.

Tillgångar: Fastigheter : Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 653.000: östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 35.100: 688.100: Samlingarna vid årets början . . .. . .. ......... 1.755.213 : 70 inköpta . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9.553: 36 gåvor . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 757: - 1. 765 .524: 06 Bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . -12.493: 18 Inventarier . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 80.582: 10.756: 80 Diverse varor .. .. . .... .. .. ... ... .. ... . .. ..... . . . .. . .... . . 2.430 : 35 Trycksaker .. . . . . ... . ...... . . . ...... . ... . .... .. . ... .. ... . 354 : 03 Innestående i banker . . . .. . ......... . .. . ..... . .. . . . . . ... . 649:86 Innestående å postgiro

196

Levande inventarier å Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Diverse fordringar . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kassa . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

4.780: 2.100: 51 323: 42

Kronor 2.598.094: 21 Dona li onsfon der

u n der

styrelsens

Thomanderska fondens medel innestående i Sparbanken i Lund . . 5.506: 55 100 aktier i Sv. Sockerfabriks A.-B. 6.000: upptagna till 60 kr. pr aktie .. Anna Karlins premiefonds medel, innestående i Sparbanken i Lund . . ....... .. . . .. . ... . . . Ole Olsens keramiske Legats medel, innestående i SparbankeniLund 7.148: 70 Utlånt till föreningen . . . . . . . . . . . . 20.000: Beate och Sven Bengtssons fonds medel, innest. i Sparbanken i Lund .. . ... . .. . . . . . ... . . . Bosebo kyrkokassas medel, innestående i Sparbanken i Lund . . . .... . .. .. . . .. . . . . . .... . Sk. Brandförsäkringsinrättningens och Sk. Städernas Brandstodsförenings donationsfonds medel, inne.st. i Sparbanken i Lund .... . . Kulturhistoriska museets jubelfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund ..... . ..... . Kulturens dispositionsfonds medel, innestående i Sparbanken i Lund .. .. . . .. .. .. . . . .... .

f ö r v a l t n i n g.

11.506: 55 1.064: 67

27.148: 70 21.229: 19 401 : 42

10.465: 7-1 9.382 : 46 2.159: 04

83.357: 77

Kronor

83.357: 77

289.500: 20.000: 3.000: 7.487: 89

319.987: 89

Skulder: Lån hos Sparbanken i Lund 235.500: 54.000: Sk. Brandförsäkr.-inrättn. donationsfond ... . ... . ... . ..... . . . . . Innest. anslag till utgivand e av Sk å nsk Textilkonst Diverse skulder ...... . . .. . .. . . . . . ... ... .... . . Kapitalkonto: Kapitalbehållning

2.278.106: 32 Kronor 2.598.094: 21

Dona tio n s fond e rnas kap i La I b e hå 11 ni n g: Thomanderska fond en .. . .... . ... . ........ .. . . Anna Karlins premiefond ...... . .... .. . . . ... . Ole Olsens keramisk e Legat . . ... . . . . . . . . . ... .

11.506: 55 1.064: 67 27 .148: 70

197

Beate och Sven Bengtssons fond ... ... .... .. . . Bosebo kyrkokassa . .... ... ..... . ..... .. .... . Skånska Brandförsäkringsinrättningens och Skånska städernas Brandstodsförenings fond .. Kulturhistoriska museets jubelfond ... . .. . .... . Kulturens dispositionsfond ................. .

21.229: 19 401 : 42 10.465: 74 9.382: 46 2.159: 04

83.357: 77

Kronor

83.357: 77

bibliotek och arkiv ...... . . . . .... . . . . ... ... . . ... .... . inventarier . .. . . . ............ . . ... . .. . ....... . ...... . textillagret (diverse varor) .... ... .... . . . ............. . trycksaker

4.466: 67 8.898: 50 270:350:80

Kronor

13.985: 97

Nedskrivningar ha gjorts med följande belopp:

Lund den 25 mars 1937.

A. Nilsson.

TJÄNSTEPERSONAL OCH VERKSAMHET.

fil. lie. Sven T. Kjellberg. fil. d:r "William Karlson, fil. d:r Ragnar Blomqvist och fil. lie. Albert Nilsson. Skattmästare: f. postmästare A. Nilsson . Kanslibiträde: fröken Anna Andersson. Konservatorer: herr Anders Gräns och fröken Anna Karlsson. Rustmästare: herr Wilhelm Jönsson. Vaktmästare: herr 0 . G. Klinkert.

Intendent: Amanuenser:

Dessutom har på konserveringsanstalten tjänstgjort tre biträden, för nattvakt och handräckningsarbeten två och tidvis 3 man samt för vakthållning fyra till sex vaktflickor. Provtjänstgöring har utförts av fil. kand. Harald Nilsson, fil. stud. C.-A. Althin och fil. stud. Anna Lisa Cederberg. På kansliet har kandidat Gunnar Nilsson (t 23 / 4 ) under året varit sysselsatt för medlemsvärvningens räkning. Överstelöjtnant F. Rudolph Antoni har under två månader deltagit i ordnandet av den Ehrensvärdska samlingen. 198

Det inre museiarbetet. Underhållsarbetena på de kulturhistoriska byggnaderna ha fortskridit. Sålunda har Blekingstugans mittparti färdigkonserverats i likhet med östra härbret. Ett nytt flätegärde av enekäppar har uppförts i stället för det gamla. Byggandet av denna gärdesgård anförtroddes åt den gamle »gärestäpparen » .Jöns Olsson i Sandåkra, en av de få kvarlevande, som ännu kunna fläta enegärdesgårdar. Soldattorpet från Urshu1t har likaså undergått en genomgripande reparation . Lingrummen i Lindforska huset ha bliv~t restaurerade. Allt arbetet har utförts av museets egen personal. Inom allmogeavdelningen har verksamheten under sista halvåret helt varit inställd på förarbeten till den utställning, >; Bonde och bygd », som Kulturen under sommaren skall anordna tillsamman med Sydsvenska Dagbladet. Ett stort antal modeller äro under utarbetande för denna. Uppmätningar och arkivundersökningar för dessa samt inventering av åkerbruksredskap och annat material för utställningen ha lagt beslag på avdelningens arbetskrafter. Dessutom har realkatalogisering ägt rum av föremål belysande jakt och fiske, av Knäredssamlingen och av allmogemålningar. Övervakningen av grundgrävningsarbeten inom Lunds stad har bedrivits liksom tidigare och givit ytterligare material till kännedomen om stadens äldre förhållanden. På tomten nr 3 i kvarteret Östertull har vid en mindre grundgrävning tillvaratagits en betydande samling keramik, huvudsakligen från 1600-1700-talen och till stor del utgörande avfall från en verkstad. Tillsamman med de år 1930 på den angränsande tomten nr 2 i samma kvarter gjorda fynden av samma art visar detta avfall, att pottemakare drivit sitt hantverk på dessa tomter under de angivna århundradena. Fynden synas vara av värde för en närmare lokalisering av den tomt, vilken på 1690-talet beboddes a.v Jören Pottemakare och som enligt G. Carlquist borde ha varit belägen vid södra sidan av V. Mårtensgatan. Tre brunnar med timrad träskoning ha undersökts, dels en å boktryckare Håkan Ohlssons tomt, kvarteret Kulturen nr 25, och dels två å tomten nr 28 i kvarteret Billegården - ingen199

<lera innehöll några betydande fynd , men i en av de sistnämnda brunnarna hade virket i skoningen tidigare ingått i ett skiftesverkshus . Då ett av Badhusbyggnadskommitterade i Lund utarbetat förslag skulle ha medfört, att den med badhuset planerade idrottshallen för sitt utförande komme att kräva bortschaktandet av ett cirka 30 meter långt parti av den gamla stadsvallen samt dessutom komme att till stor del vila på ett område, som enligt 1784 års karta över Lund betecknas såsom platsen för Sankte Måns kyrka och kyrkogård, beslöto koi:iimitterade på framställning från museet att låta undersöka platsen. Vid de av museet ledda grävningarna, som framgingo med några provschakt, påträffades nio gravläggningar, därav tre i kistor av stenhällar. Områdets karaktär av gammal begravningsplats, underkastad fornminnes lagens bestämmelser, blev därigenom fastslagen. Grävningarna avbrötos härpå . Några spår av kyrkobyggnaden framkommo icke. I samband med Skånes Hembygdsförbund anordnades på Kulturen trenne hembygdsdagar under tiden 19-21 juni, vilka blevo livligt besökta av hembygdsvårdare från provinsen. Föredrag i olika ämnen höllos därvid av länsarkitekten Nils A. Blanck, docenten J. E. Forssander, docenten 0. Gertz , fil. lie. Ivar Harrie, intendenten Sven T. Kjellberg, fröken M. Moberg, fil. lie. Albert Nilsson, amanuensen Olof Ryberg och professor Otto Rydbeck. Filmförevisning, demonstrationer samt en utfärd till Östarp ingingo även i programmet. D. SAMLINGAR, BIBLIOTEK OCH ARKIV. Samlingarna har ökats med 536 accessionsförda nummer, från 38.036-38.571, varav 219 äro gåvor och 4 depositioner. Två betydande nyförvärv äro här att anmäla: den Bergska samlingen av lundafynd och det Ehrensvärdska arkivet. I årsboken för 1937 komma båda att närmare beskrivas. Den av målaremästaren Julius Berg hopbragta fyndsamlingen omfattar flera tusen föremål och har under året blivit inregistre200

rad. Det Ehrensvärdska arkivet utgöres av trehundra nummer med över tusentalet akter bestående av handteckningar och manuskript. Arkivet förskriver sig huvudsakligen från Augustin Ehrensvärds tid, men inrymmer även en del handlingar från fadern , Johan Jacob Schäffer, och sonen Karl August Ehrensvärd. Innehållet är till största delen av militärhistoriskt intresse, men genom sitt rika kartmaterial har det därutöver ett betydande kulturhistoriskt värde. Arkivet har förvarats på Tosterups slott och försåldes genom Thulin & Ohlson, Antikvarisk Bokhandel, Göteborg. Tack vare en frikostig donator, direktören B. W. Olofson, Malmö, lyckades det Kulturen att förvärva den största delen därav och allt, som icke under hand funnit köpare. Då emellertid dessa köpare inskränka sig till Örlogsmannasällskapet i Karlskrona, Sjöfartsmuseet i Göteborg och Föreningen Ehrensvärd i Finland, kan man likväl säga att arkivet i sin helhet blivit räddat till eftervärlden, vilket var avsikten med Kulturens insats i denna fråga. En separatutställning av arkivet öppnades under maj. Den Bergska samlingen dominerar helt Lundaavdelningens förvärv. Bland de tillskott, som erhållits vid övervakandet på grävningsplatserna, må framhållas det redan omnämnda keramikfyndet från kvarteret Östertull nr 3, en biläggarugn av järn i broskbarockstil från kvarteret Billegården nr 28 samt en liten hornskulptur föreställande en sittande man, som med båda händerna håller om sitt långa skägg, funnen å boktryckeritomten kvarteret Kulturen nr 25. Av stadshistoriskt intresse är en med reliefscener ur Esters historia ornerad fasadsten av tegel funnen i Lybeck och skänkt av professor I. Broman. Den härstammar från Statius von Diirens verkstad från 1500-talets senare del. Förvärven på allmogeavdelningen äro relativt blygsamma och inskränka sig i huvudsak till kompletteringar av redskapsbeståndet. Från två Smålandshäraden, Södra Vedbo och Tveta, ha sålunda en del jordbruksredskap anskaffats, såsom ett tröskverk att dragas för hand, årder, skogsdrög, hösläpa, harvt 201

knivar till lövtäckt m. m. Anmärkas bör två vackert målade fästmörivor från Glemminge, Ingelstads hd, en svedjekratta från Västbo hd, ett ellakors från Färs hd. En allmogemålning .av alldeles särskilt hög kvalite har museet förvärvat i en tapetlängd föreställande De heliga tre konungar och De fåvitska jungfrurna, målad av Femsjömålaren Per. Svensson i Dufhult 1826. - Av lanthantverk märkes främst sämskskinnsstampen från Barevad - jmf. C. A. Althins uppsats därom i årsboken 1936, sid. 129. Denna har under året blivit uppmonterad i museet. I övrigt kan nämnas en fullständig träskomakareverkstad från Ingelstads hd, spånhyvel från korgmakare i Ö. Göinge, linhjul från repslagare i Lomma, blykvarn från urmakare och glasmästare i Andrarum. Inom stadshantverket noteras ett verkstadsbord, som tillhört guldsmeden J. P. Hasselgren i Lund. Av textilier är ett rödla:kanstäcke med hjortar inom åttkanter från B jereshög i Bara hd det betydelsefullaste förvärvet främst genom sin datering, 1728, vilket angiver täcket såsom det äldsta i sitt slag i museets samlingar, men även genom sin djupa, vackra, nästan orientaliska färgställning. Samlingen av koptiska textilier har fått ett värdefullt tillskott genom en mer än meterlång dukagångslängd från 600-800-talen jämf. C. J. Lamms uppsats Egyptiska dukagångsvävnader i årsboken 1936, sid. 271, bild 14. En damastduk vävd 1874 av prästdottern A. M. Dahlberg i Brunnby prästgård, Luggude hd, och ett sängtäcke av mångfärgad blomstermönstrad sidenbrokad från 1800-talets mitt äro ävenledes förtjänta av ett omnämnande . - Dräktsamlingen har fått ett betydande tillskott genom en kollektion damdräkter från 1900-talets två första årtionden skänkt av fru Hulda Uddenberg, Bjerred. Denna innehåller förutom klänningar, blusar, koftor, barnkläder, huvudbonader och ytterkläder även underkläder och skodon. Av fru Sophia Althin, f. Edelstam, har museet fått en sorgdräkt från hovet vid konung Oscar Il :s död. Till denna gåva hörde även ett stort antal textila småsaker, såsom märkdukar, mössor, väskor, strumpeband, penningpungar m. m. 202

Genom generaldirektör Ole Olsens keramiske Legat ha de keramiska samlingarna blivit tillförda ett par värdefulla nyförvärv . Främst bland dessa är en bordplatå av porslin med fattning av förgylld brons och åtta figuriner till denna efter antika skulpturer, allt av neapolitanskt arbete. Till uppsatsen hör ett inrett mahognyschatull. Gåvan omfattar även en liten kinesisk kruka från Sungperioden. Av övriga förvärv må omtalas ett intressant vapenfat av kompaniporslin med Hans von Fersens (1683-1736) och Eleonora Margareta Wachtmeisters av Mälsåker alliansvapen . Om detta fat införts genom Svenska Ostindiska Companiet, vilket förefaller sannolikt, har det skett under någon av dess fyra första expeditioner och har sålunda även intresse ur importens historia. Genom testamente efter professor och fru August Quennerstedt har museet erhållit en omfattande och vacker ostindisk servis av rosen familjen, bestående av 54 flata och 16 stycken djupa tallrikar, 2 terriner, 3 fat och en såssnipa. I Thomanderska samlingen har museet tidigare en stor blå pagodservis av kompaniporslin. Bland övriga föremål i den Quennerstedtska gåvan må omnämnas två urnor av kompaniporslin från tiden omkring 1800 och en blomsterställning bestående av en hög pelare med urna, signerad Gustafsberg 1890, karakteristisk för sin tid, samt ett Köpenhamnsfat, nygjort komplement till Flora danicaservisen med inskriften Sceptrum Carolinum, syftande på professor Quennerstedts karolinska intressen. Bland andra keramiska nyförvärv märkes en gräddkanna av fajans från Sevres, 1772, med polykrom dekor, en fajansskål från Persien, 1400-talet, ett vapenfat av vit fajans daterat 1680 och försett med inskriften VGGE AF ZAGGZS. Avdelningen för musikinstrument har genom deposition från Lunds Universitet erhållit ett par förnämliga nyförvärv med en viola da gamba och en violoncell, båda förfärdigade och signerade av instrumentmakaren i Engelholm Jean (Johannes) George Mothe resp. 1735 och 1751. - En tennkanna med inskriften RANDALA KYRKIO KANNA 1686, utvisande att den härstammar från Ramdala kyrka i Blekinge, har museet er203

hållit som gåva. Av personhistoriskt värde är en samling fotografiska porträtt av personer, som stått Per Henrik Ling nära, samt en del föremål, som tillhört honom eller hans släkt~ såsom en porträttmedaljong av Carl XIV Johan, ett brudskärp~ som burits av Lings andra hustru Char]otta Katarina Nettelbladt vid bröllopet 1818, broderad plånbok samt stål och fnöskepung med Lings initialer. Särskilt ur lundahistorisk synpunkt äro några träskulpturer utförda av barberaren G. Hallgren av stort intresse. De återge bl. a. professorerna Hans. Bendz och Johan Thyren, rektor Johannes Strömberg, ciselören Sven Bengtsson och gatsopare Lilja. - Till sist må omtalas en dryckeskanna av glas från 1741 utförd vid Skånska glasbruket med lock av silver arbetat av guldsmeden Olof Appelman i l\falmö, mästare 1723-1747. Bi b 1 i o te k e t s tillväxt utgöres av 219 registrerade nummer, varav 44 äro förvärvade genom köp och 175 genom gåvor och byte. Accessionen omfattar n :ris 5.910-6.129. Arkivet har ökats med realkataloglappar samt uppmätningsritningar och fotografier , speciellt från Lund. Realkatalogiseringen har omfattat brukskärl och dräktsmycken av silver, kakelfynd , jakt och fiske , Knäredsamlingen, allmogemålningar. Museet har lagt upp en avbildande och beskrivande katalog över bokband utförda i Lund från tiden omkr. 17001800. Serien kommer att forsättas. D :r Kar lin har i likhet med tidigare år frivilligt fortsatt sitt katalogiseringsarbete. Förteckning över personer, som skänkt föremål till museet, biblioteket och arkivet (där ej annorlunda angives är hemorten Lund) : Fröken Nelly Ahlgren, Akademiska föreningen, Akademiska föreningens arkiv, flaggunderofficer S. Almberg, fru Sophia Althin, fru G. Ambolt, fru C. E. Ammilon, fru E. AndeliusBergström, Stockholm, artisten Hj. Andersen, Köpenhamn, byggmästare Nils Andersson, Tomelilla, fru Pauline Ask, Malmö, fru Bertha Axel-Nilsson , amanuens Göran Axel-Nilsson, Stockholm, envoye J. Beck-Friis, N. Lindved, fru Ulla Berg204

man, fru Gerda Berlin, lensbaron H. Berner Schilden Holsten, Langes0, fröken Siri Borg, professor Ivar Broman, fru Kerstin Brorsson, Bunkeflo, murare Alfr. Carlsson, fil. d:r Selma Colliander, fröken Maria Collins sterbhus, fil. mag. E. I. Dencker, Strömsnäsbruk, herr A. Elison, Stockholm, överkonstapel S. Enberg, grosshandl. A. Frantz, Veberöd , lantbr. B. Frid, Andrarum, fröken Hildur v. Gegerfelt, fröken Eva Goldman, herr S. Gunnarsson, lantbr. 0. Haraldsson, Hensnäs, gossen Knut Hedberg, Bjärsjölagård, h err V. Holmberg, Boön, skomakaremäst. E. Jäfvert, Stockholm, herr Ax. Jönsson, tapetserare Gotfr. Jönsson, nämndeman Sven Jönsson, Lönsboda, f. intendent G. J :son Karlin, fru Inga-Lisa Karlin, Östarp, fil. d:r William Karlson, intendent Sven T. Kjellberg, vaktmäst. G. Klinckert, herr Lars Knutsson, Barevadsmölla, fröken Helga Kroon, Hult, Kävlinge Cementgjuteri, ingenjör N. Lalander, fröken M. Landqvist, fru Agda Larsson, Malmö, herr 0. Larsson, Björkenäs, fru Leiditz, fröken Karin Ling, Stockholm, fabrikör J. Lindelöf, köpman Folke Ljungdahl, typograf A. Löfgren, Malmö museum, Malmö, slaktaremäst. A. Månsson, Oxie, fröken Hanna Möllers sterbhus, amanuens Albert Nilsson, amanuens Harald Nilsson, disp. J. E. Nilsson, Ystad, fiskare Magni Nilsson, Vitemölle, hovjuvelerare Wiven Nilsson, herr Eberh. Nyman, fru Margit Paolillo, Stockholm, överste Aug. af Petersens sterbhus, Osbyholm, apotekare Harald Peterson, Arlöv, professorskan Emma Petren, Hälsingborg, överstelöjtnant V. v. Porat, amanuens N. L. Rasm.usson, Stockholm, fru Cese1ine Resenberg, Nyhamnsläge, fröken S. Rosenqvist, Malmö, tandläkare Ad. Roth, Malmö, stuterichef 0. Samuels.son, Flyinge, doktorinnan Yvonne Sjögren, Göteborg, fröken Ada Styff, herr Alfr. Svensson, Klippan, fru H. Uddenberg, Bjärred, telegrafkommissarie Elvira Wiberg, dir. Rob. Westin, Stockholm, fru Hilda Agård, typograf Öberg. Deposita: advokat Bertil vVickman, oljemålning, Akademiska kapellet, tre musikinstrument.

205

E. BESÖK. Ar

:\lånad

Antal fritt besökande

1936 Juni . .. ... . . )) Juli " .... . .. )) Augusti .. . .. . )) September )) Oktober .... )) November )) December ... . 1937 Januaari )) Februari .... )) Mars ........ )) April ..... . ..

))

Maj

........

Antal inträdes- Summa in träbetalande d esavgifter

834 243 399 87!J 666 263 193 98

3.120 2.588 2.071 1.308 991 430 263 304 220 540

6!J 263 1.202

682 1. 771

1.635: 60 1.910: 55 1.619:10 890:90 515: 70 258:50 1!J5: 80 245: 10 197:50 345:40 393:80 860:90

Antal medle1nmar

105 71 100 84 57 22 18 21 10 31 22 80

F. ÖSTARP. Gammelgården har besökts av 2.4 70 personer, fördelade på årets månader på följande sätt : 1936 .Juni )) Juli )) Aug. )) Sept. )) Okt. )) Nov . Dec.

7()9 80-1 -135 231 62

1937 .Jan. )) Febr. )) Mars April )) Maj

-l-5 90

Gästgivaregården har under våren blivit tillbyggd genom en utbyggnad av verandan, varigenom dennas golvyta blivit 100 m 2 • Möjlighet har därigenom uppstått att mottaga större partier av spisande gäster samt att erhålla plats för dans. inomhus. Diverse andra förbättringar och reparationer ha även vidtagits. Gästgiveriet har i likhet med föregående år varit utarrenderat åt källaremästare C. Broman , Dalby.

G. KONSTSLÖJDANSTALTEN. Vävskolan har under året besökts av 14 elever och konserveringsverkstaden av 1 elev. Liksom tidigare har verkstaden

206

varit sysselsatt för museets räkning med preparering och konservering av jordfynd av trä, järn, keramik och glas samt har dessutom stått allmänheten till tjänst för konservering av konstföremål. För modellbygge till utställningen »Bonde och bygd » har verkstaden varit sysselsatt under sista halvåret. Den textila verkstaden har ombesörjt den tidsödande årliga genomgången av yllevävnaderna och dräkterna samt fortsatt konserveringen av gobelängerna. Bland konserveringarna för allmänheten märkes kalkduk, 17 50, från Frenninge kyrka, persisk matta, Simrishamn, takhimmel, Lund, samt mattor och täcken av diverse slag. Lund den 31 maj 1937. STYRELSEN .

207

R c v i s i o n s b c r ä t t e l s e.

Undertecknade, utsedda att granska Kulturhistoriska föreningens för Södra Sverige räkenskaper och förvaltning för år 1936, få efter fullgjort uppdrag avgiva följande revisionsberättelse : Styrelsens protokoll samt föreningens räkenskaper och andra handlingar hava av oss genomgåtts. Ävenledes hava vi granskat museets nyförvärv under året samt funnit desamma vederbörligen inordnade i samlingarna. De under år 1935 igångsatta nödvändiga reparationsarbetena hava fortsatt under 1936. E tt dyli kt förbättringsarbete, som synes oundgängligen nödvändigt, är att åtgärder vidtagas för avlägsnande av fukten i Lindforska gården, enär man här tydligt kan iakttaga dess skadliga inverkan på såväl byggnaden som d e däri befintliga samlingarna. Räkenskaperna, vilka till siffran granskats av därtill uts edd p erson , hava av oss befunnits riktigt förda och fullständigt verificerade. Förestående tablå överensstämmer med räkenskap erna. Föreningens byggnader och samlingar äro enligt vårt förmenande på betryggande sätt försäkrade mot brandskada. Kassan är av oss uppräknad och befunnen riktig. Under r evisionsarbe tet hava vi konstaterat, att m.useets skötsel är den bästa möjliga för de b egräns ade anslag, som stå ledning en till buds. Ett värdefullt arbete har också n edlagts på anskaffningen av nya medlemmar i syfte att därigenom förbättra fö r ening ens ekonomi ; vilket arbete också krönts m ed framgång såsom framgår av redogörelsen för föreningens verksamhet. Då i övrigt anledning till anmärkning icke förekommit tillstyrka vi ansvarsfrihet för styrelsen för den tid revisionen omfattar. Lund den 26 maj 1937.

T lwre Westerström.

A. J. Ingemanson

U tsedd av l{ulturhistoriska föreningen.

Utsedd av Lunds stadsfullmäktige.

A. Bengtsson. Utsedd av Kungl. Maj:t

SAMMA. "DRAG AV STIFTELSEN KULTURFONDENS RÄKENSKAPER FÖR ÅR 1936.

1 n g å e n d e b a Ians. T i 11 gå ngar: Konungariket Sveriges stadshypotekskassas 5 % obligationer av år 1931 ...... . . .. .... .. ... . Innestående å bok n:r 38271 m.ed Skandinaviska Kreditaktiebolaget .. . ....... . ..... .. ..... . Vpplupna ej förfallna räntor . .... . .. . ... . .. . . . Inkomst e r : Ränta å obligationer .. . ........... . .. . . .. .. . . . Andra räntor . . . .... .. ... . ...... . ... ... ... . . . .

121.000 : 7.775: 67 2.268: 75

131.0H: 42

6.050: -158: 72

6.208: 72

Kronor

137.253: 14

Utgifter: Pension åt f. Intendenten G. .J :son Karlin . .... . .Förvaltningsarvode utgörande 4 % av fondens avkastning under år 1935 kr. 6.193: 27 . . ... . U t gå e n de

5.649: 93 247:73

5.897: 66

b o I a n s.

Tillgångar: Konungariket Sveriges Stadshypotekskassas 5 % obligationer av år 1931 ................... . Innestående å bok n:r 498-18 med Skandinaviska Kreditaktiebolaget ... . . . ................. . Upplupna ej förfallna räntor .... . .. . ... .. . .. . .

121.000: 8.086: 73 2.268: 75

131.355: 48

Kronor

137.253: 14

För stiftelsen Kulturfonden: Å drätselkammarens vägnar:

Per Larsson. A. Bengtsson. Förestående räkenskaper granskade och godkända. För stadsrevisionen:

H. L. Hansson.

För Kulturhistoriska föreningen för Södra Sverige:

G. J:son Karlin.

Pehr Gamstorp.

INNEHÅLL

FÖREMÅL ur Kulturens samlingar i ord och bild . Småuppsatser av SvEN T. KJELLBERG (S. T. K.), ·WILLIAM

KARLSO~

(W. K.), RAGNAR BLOMQVIST (R. Bqt), HARALD NILSSON (H. N.)

och CARL GUSTAF LEKHOL:\1 (C. G. L.)

Fotografierna tagna

av jur. stud. AHNE INGERS, Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

CARL H. AF UGGLAS: Griseldisdukens stilfränder . . . . . . . . . . . . . .

110

RAGNAR BLOMQVIST: Medeltida svärd, dolkar och slidor funna i Lund . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

134

\\'ILLIAM KARLSON: Bokbandets konsthistoria illustrerad i Thomanderska biblioteket på Kulturen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . Kulturhistoriska

1936- 1937

föreningens

170

för Södra Sverige verksamhet

.... . . . ... . .. .. ..... ... .. . .. ....... .... ...... .. .

190

......................

190

Ekonomi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

192

Ledamöter, styrelse och reyisorer

Personal och verksamhet...... . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

198

Samlingar, bibliotek och arkiv . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

200

Besök..... ..... . . .. . .. ........ .. .. ...... ....... .. ....... .

206

Östarp . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

206

Konstslöjdanstalten . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

206

Annonser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .

212

OMSLAGS\'IGN ETTEN efter en kines isk grad1gur från Tangdynastiens tid (618- 906 e. Kr. ).

~1.

37532.

209

ft erföljand e firmor ha genom annonsering i denna årsbok väsentligen bidragit till täcka nde av kostnaderna för dess utgivande. AB. C. 0. Borgs Sön er s F abrik er , Lund. AB. Linn efabrik en Merkur, Göteborg. AB. Lunds Mejeri, Lund. AB. Svensk a H andelsb ank en, Lund. Finpapp ersbruk ens F örs äljnin gs AB., Stockholm. F ör sä krin gs-Aktiebol agen »Sk å n el> och »Malm ö», Ma lm ö. Hemm ets Journ al, Malm ö. L junits och H er r esta ds H ä r ads Spa rb a nk i Ystad . Lunds Bryggeri AB., Lund . Lunds Motor Import, Lund. Sala nders F a briksakti ebol ag, Lund . Ska ndin aviska Kredit AB., Lund . Sp arbank en Bikup a n i Malmö. Sp a rba nken i Lund. Sk ånsk a Brandförsäkrin gsinrättnin gen fö r F asti gh eter, Lund. T orn a Ba r a och Ha rj ager s H ä r a ds Spa rba nk , Lund.

För d enna välvilja frambär Kulturen sitt vörd samma tack.

2 11

FÖRSÄKRINGS-AKTIEBOLAGEN 0

••

"SKANE"

och

"MALMO"

Brand- och Livförsäkringar Olycksfalls-, Sjuk-, Barnoly cksfalls-, Ansvarighets-, Automobil-, Trafik-, Motorcykel-,

Inbrotts-,

Resgods-,

Glas-, Garanti-, V attenledningsskadesamt Värdepost- f ö r s ä k r in g a r

HUVUDKONTOR: MALMÖ Telefoner: Namnanrop »SKÅNE-MALMÖ »

Ombud å alla större platser i riket

Allt

•

bankväg

In- och utlåning I Resekreditiv Postväxlar Utländskt mynt Börsuppdrag Kassafack Telegrafiska utbetalningar etc.

Skandinaviska Kreditaktie bo I a get Lund Stortorget-L:a Fiskareg. 2 Telefoner: 18, 73, 482, 999 & 1792 Linjeväljare

Aktiebolaget SVENSKA HANDELSBANKEN

Klostergatan 6

LUND

Telefon: Linjeväljare, Direktören • . . . . 2 7 8 Kamrer och Låneavd. 66 Kassor . . . . . . 2166 Inkassoavd. . . . • 2078

SKÅNSKA BRAND·

SKÅNSKA STÄDERNAS

FÖRSÄKRI NGSI NRÄTTNINGEN

BRAN DSTODSFÖRE NI NG fOr föseqendorn

förfåstiqheter

Skånska städernas äldsta försäkringsbolag. Ansvarssummor över 1 miljard kronor. Fonder över 38 miljoner kronor.

Octterbolagen

FÖRSÄKRINGSAKTIEBOLACET FINN 1Ör ansvarighets-, glas-, inbrotts-, vattenlednings. skade- m. fl. försäkringar .

SKÅNSKA BRANDFÖRSÄKRINGSINRÄTTNINGENS

INTECKNINGSAKTIEBOLAG förmedlar och utlämnar lån för nybyggnader i Skånes städer Expedition i Lund: Tegnc?rsplatsen 4. Telefon 1540, kl. 10-14

LUNDS BRYGGERI AKTIEBOLAG

LUNDS PILSNER OCH LAGER APOTEKARNAS SODA OCH LEMONADER LÄSKAR

GAMLA

OCH

UNGA

SPARBANKEN BIKUPAN I MALMÖ Grundad år 1873

Insatta medel den 3 l dec. 1937 Kr. 67.949.595: 27 Reservfonden den 31 dec. 1937 Kr.

4.180.834: 35

HUVUDKONTOR:

Östergatan 26 - Malmö AVDELNIN GSKONTOR: A) Bergs gatan 4 o

Östra Förstads gatan 5 8

SPARBANKEN I LUND (GAMLA SPARBANKEN) STIFTAD 1833

KYRKOGATAN

l~--~~~~~~~~~~-· -(MI~T-T_E_M_O_T__D_O_M_K_Y_R_KA_N_)~·

HEMSLOJDSGARNER för hemvävnad av kapp- och kostymtyger, draperier, mattor, linnetyger, gardiner m. m. tillverkas och försäljas av

J-alandetr-J (i~ilv1LklielM-UuJ Lund

Tel. 188

Liunits och Herrestads Härads Sparbank i Ystad In- och Utlåning Te I e f o ner:

Expeditionen 116

V e r k s t.

d i r.

74 6

l~emsparbössor utlämnas kostnadsfritt

Denna årsbok ar tryckt å

Finbruker;s Gravyrtryckpapper 11111111111111111111111111111111 1111111111111111111111111111111111111111111111111111 11111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111111

GRYCKSBO KLIPPAN

LESSEBO

A.-B. LUNDS MEJERI (Grundlagt år 1872 av Godsäg. Gottfrid Warholml

Våra förstklassiga

produkter

rekommenderas Huvudaffären: Mag le St. Kyrkogata 3 Te I. 108 & 1015

Kontrollmjölksavd.: S:t Petri Kyrkog. 10 Tel. 503 Dessutom ett trettiotal filialer och återförsäljare i alla delar av staden

Torna Bara och Harjagers Härads Sparbank Mårtenstorget

Lund

Förvaltade medel pr den 31 december 1937

när det gäller skjortor och kragar är MERKUR-märket - det garanterar bästa material och ett förstklassigt sömnadsarbete.

Endast det bästa hävdar sig -

den lagen gäller överallt också när det gäller en veckotidning, där innehållet i så fall är u ~ slagsgivande. En upplaga långt över 200.000 talar härvidlag sitt tydliga språk. Men så bjuder också Hemmets Journal på

ett verk I i g t

ge d i get i n n e h å Il -

veller, artiklar, följetonger m. m. -

no-

i fängslan-

de populär form och flott typografisk utstyrsel.

Aktiebolaget

C. 0. Borgs Söners Fabriker

Lund utför Antimalpreparering ( eulanisering) av alla slags yllevävnader såsom mattor, draperier, bonader, kläder och pälsverk.

Även ömtåliga museiföremål behandlas under garanti Prepareringar ha utförts för Nordiska museet och Armemuseum i Stockholm, Göteborgs museum samt för Kulturhistoriska Museet i Lund .

Lincoln

FORD

Fordson

Batteri / Vulkaniserings- och Reparationsverkstad Bensinstation / Bilringar och tillbehör Komplett reservdelslager

Bredgatan 18

/ Tel. 3000, 3001, 3002

CENTRALGARAGET Laurentiigatan / Tel. 3003 Värmegarage

Öppet hela dygnet

Bärgningsbil

LUNDS MOTOR A1B

~~~~~-A-u-k~to~r-is-e~r-a-d~f-ö_r_s_ä_l_j_a_r_e~~~~~~~I