Carl Wi lhelm Blomstran d. Om a
n1e
n ågo n
a lien um
fanns
plats
berättigad
att
om
allt,
som
i
verklig
« Nil human i
I det varma, rika hj ertat
p u to » , så va r det han.
för
sig säga :
m ening
bar m ensklighetens
Om fosterla ndet blef den form , under hvilken detta i första
pregeL hand
va rit
förband · sig
m ed
hans
känsla
och tanke, berodde det på
den dj upa tacksam hetsskuld, i hvilken han kände sig stå för allt, hvad
han
såsom
genom
anförtrodt
dess utom
för
detsam m a gods
att
Blom strand
erh ållit
m eddela lifvets
- icke såsom sitt - utan åt
största
andra. värde.
I
gifvandet
Och
låg
han h ade
också
mycket att gifva - icke j u st af denna verldens goda ; fast
äfven
det
a ndra
- ; m en af sitt a ndliga i nn ehåll ; och det räckte och växte
på
ett
nä stan
förunderligt
sätt
räckte till att dela åt
j u m era h a n gaf. Med den för honom egna klart förstående blicken på tingen, '
hände det stundon1 , att h a n sk akade sitt h ufvud m ed ett : « det är besyn nPrligt, En
af
land . om man
dessa
att
n1enniskor icke
e nkla
kunna
förstå
en så
enkel sak » .
saker var j ust begreppet fosterland, fädernes
« Det är» , sade han en gång, « obeg ripligt, att man kan tvista
något
sådant,
att
man
kan sätta [raJn tidsu topier, on1 h vilka
intet vet och intet kan veta, såsom faktorer, vid sidan af det
konkreta
innehållet,
som
ligger så
klart i sjelfva orden - h vad