framgången till debutroman och filmatisering, om pojken Oskar och hans nya jämnåriga granne, vampyren Eli. Där råder rå blötsnövinter. Här ute på Rådmansö, Norrtäljes tunga som lipar rakt ut i Ålands hav, har John Ajvide Lindqvist bott med hustru och barn sedan millenniet var nytt. Stället var ursprungligen Johns pappas, han drunknade här utanför någonstans 1998. Ett antal böcker och filmatiseringar senare fick paret Ajvide Lindqvist råd att riva det gamla huset och bygga nytt.
I en liten stuga ute vid havsbandet i Norrtälje sitter John Ajvide Linqvist och skriver, med det mörka havet några meter bort.
NU SITTER VI med en termos kaffe, cigaretter och
diktafon i burspråket till en gisten men vacker gammal gäststuga nere på de hala klipporna, några ynka meter från havslinjen. Det mörka vattnet. I hans nyligen utgivna bok Misslyckas mer, misslyckas bättre. Anteckningar om skräck och skrivande – som ger en god inblick i John Ajvide Lindqvists universum, berättelsernas tillblivelser och tillvägagångssätt – skriver han förvisso att han inte är någon miljöskildrare och att han sånär som på Låt den rätte komma in (Blackeberg) och Rörelsen – den andra platsen (Stockholm) inte har haft en existerande, namngiven plats för ögonen. I alla fall inte som viktig beståndsdel. Men den här biten av Östersjö kusten finns där jämt, i John Ajvide Lindqvists liv och författarskap. Många var fisketurerna här ute med pappa Ingemar när John var ung, en cirkel som sluts när nu den vuxne sonen i sin tur kommer hem på besök. Och många är de idéer som kommit till John Ajvide Lindqvist när han suttit på rufftaket o ch med foten styrt sin gamla snipa ut mot öarna i havsbandet. Novellen Mörkret varur hjärtat slår (som finns att lyssna på i John Ajvide Lindqvists uppläsning på S veriges Radios webbplats) kom fix och färdig i s kallen, berättar han, ombord på den stånkande snipan. Och Människohamn utspelas här liksom Tjärven, på den högst verkliga och läskigt avsides fyrön. Det är passande. Efter hundratals år av krig och olyckor, giftdumpningar och naturligt jävliga livsbetingelser är Östersjön i dag ett hav av död. Till skillnad från friska, livsbejakande Västerhavet så kommer Östersjön mest med mörker. Men mörkret i en John Ajvide Lindqvist- berättelse kan också vara förlagt till en soldränkt idyll. Som Solliden på Skansen. – När jag såg allsången på tv första gången tyckte att jag att det var så fint att jag började gråta. Och de otroligt entusiastiska tjejerna längst fram vid scenen i varje program födde en tanke att, okej, om något hemskt händer här då, om tjejerna drevs av aggression i stället för entusiasm? Det blev scenen i Lilla stjärna när tonårstjejerna löper amok. Eller ljusa skolavslutningar, när alla sjunger ... Då börjar tankarna vandra, om något skrämmande kommer in i den idylliska miljön? – Det främmande upplevs förstås som ett hot, men det kan också tillhandahålla en möjlighet, att man får syn på vem man egentligen är. Förstörelse är ju en typ av förvandling. En varudeklaration. John Ajvide Lindqvist skriver skräck, i vid bemärkelse, det förekommer vampyrer och zombier och troll, eller bara oförklarliga fenomen – men det handlar alltid om oss. Om våra små liv i 58
»Det främmande kan också få dig att få syn på vem du är.«