hon upp i taket en stund, minns hur hon tänkte och berättar: »Jag kände ju till att det fanns kritik redan när jag började. Men det som granskades var gamla saker som hänt 2012. Företaget hade vid tillfället inte någon HR-chef. Jag fick börja med att rekrytera folk. Receptionist, HR Business Partner, rekryterare. För det absurda var att medan vi varje dag läste nya avslöjanden och folk tvingades sluta i det bolaget så pågick ju verksamheten i våra andra bolag och vi byggde upp en form av HR-avdelning.« HENNES FOKUS VAR medarbetarna.
»Som konsult gör du det du ska göra. Jag hade en tydlig roll. Självklart påverkades personalen, trots att de inte hade något med detta att göra, av all rapportering.« Hon minns själv att hon till slut bara skrattade.
Marilyn Langeler blev utsedd till krishanterare, och fick hantera medarbetarnas oro – men också ilska.
»Jag slog på TV4:s Nyheterna med barnen och såg mest varje dag Allras logga och huset på Sveavägen. Vad säger man då till barnen? ›Titta, vad kul, där är mammas nya jobb!.‹ Det blev nästan komiskt.« Allras grundare och några till polisanmäldes. »Min personliga åsikt om Alexander Ernstberger, om vi bortser från det rättsliga som jag inte vet något om och som ju rättsväsendet tar hand om, var att han var väldigt ödmjuk och mån om personal, även mån om mig, under den här tiden. Han förstod att vi måste göra saker för personalen i det läge som var och lyssnade på mina råd kring det.« Mot slutet av sommaren 2017 anställdes hon som HR-direktör i stället för att hyras in på konsultbasis. Hon menar att hon i budgetarbetet fick igenom saker för personalen som de flesta HR-chefer skulle jubla över.
»Hela mitt fokus var att göra det så bra som möjligt för personalen. Jag tänkte, helt ärligt, aldrig att nu drar jag. Fast det var klart att kollegor i branschen undrade. Jag fick flera gånger frågan om jag tänkte på hur det kommer att uppfattas att jag jobbade där«, säger hon. Och så tänker man ju själv också där vid kafébordet i Solna. Hur resonerade hon? »Jag resonerade att 1) jag kom när det börjat blåsa och hade inte med det att göra, 2) jag får en otrolig erfarenhet som jag antagligen aldrig kommer att vara med om igen och få har varit med om, 3) jag kan göra något bättre för väldigt många.« Men allt fortsatte att eskalera. Ernstberger och flera andra häktades. Nya skandalrubriker. Medarbetarna hade det tungt. Många undvek att berätta var de arbetade. Och kundtjänst, till exempel, ville förstås veta vad de skulle svara när arga och upprörda kunder ringde. MARILYN LANGELER, som alltså inte arbetat särskilt många månader, blev utsedd till krissamordnare. »Nya artiklar och tv-inslag gjorde ofta att krisgruppen samlades. Alla företag har en rutin för hur man ska göra, vilka som får ta del av information och så vidare. Det handlade för oss egentligen mest om verksamheten som fortsatte som vanligt, inte om den del som polisen och åklagarmyndigheten var intresserade av.« Hon berättar att ett problem var att många medarbetare trodde att ledningen visste allt. »Men vi, jag, hade inte de kunskaperna. Ibland blev informationen därför att informera om att vi inte hade något att informera om. Jag fick ofta höra ›du sitter ju i ledningen, berätta vad som händer‹ och fick ta en hel del skit. Men det mesta hade jag ju ingen aning om. Men jag förstår deras frustration.« Krishanteringen handlade om hur
HR
.SE 31