Att lyssna på hiphop som en sociolog

IKAROS 21 |1 ARTIKEL

Det är sociologens uppgift att lyssna ordentligt på sin samtid, skriver Les Back i The art of listening. Han kanske inte tänkte på att lyssna på hiphop – men varför inte? Kalle Berggren skriver.

Att lyssna på hiphop som en sociolog

Hiphop är idag en musikgenre, och även en subkultur, som spridit sig i stort sett över hela världen sedan uppkomsten i New York på 70-talet. Hiphopforskningen vill inte vara sämre. Hip hop studies är sedan länge ett forskningsområde i USA och i länder som Sverige och Finland har hiphopen lockat inte bara musikvetare utan även forskare inom exempelvis pedagogik, religionsvetenskap, historia, etnologi och konstvetenskap. Medan pedagoger ser kopplingar mellan en äldre folkbildningstradition och hiphopens berättelser, undersöker språkvetare de komplexa rimstrukturerna. Medan konstvetare studerar graffitins transnationella utveckling, kartlägger etnologer de musikaliska praktikerna i vardagen. Som sociolog och genusforskare hör jag i hiphopens låttexter en rad frågor om makt, ojämlikhet, normer och identitet.

Hiphop beskrivs ofta som en röst för marginaliserade ungdomar i storstädernas ytterkanter. Det är förstås inte hela sanningen, men säger ändå något viktigt om hiphopgenrens betydelse. Historikern och kulturforskaren Fatima El-Tayeb menar till exempel att hiphopen i början av 90-talet blev ett slags gemensamt språk för icke-vita ungdomar i Europa: “It was the appropriation of this U.S. born afro-diasporic art form that first allowed Europeans of color to create a language in which to define themselves as belonging to Europe.” Frågor om rasism och tillhörighet har utgjort ett viktigt tema i svensk hiphop sedan den slog igenom brett i början av 90-talet. En av de första stora grupperna var The Latin Kings, vars gruppnamn skulle kunna tolkas som en raskategori. Andra talande namn innehåller platsreferenser, såsom skivbolaget Redline Recordings och artisten Adam Tensta. Namnen syftar på förorterna längs med röda tunnelbanelinjen söder om Stockholm, och på Tensta i nordväst. Genom åren har en hel del låttexter givit uttryck för en stolthet över en platstillhörighet, samtidigt som problem i form av fattigdom, klasskillnader, kriminalitet och diskriminering också gestaltats. ”Hade jag fått ett mildare straff om jag var vit?” frågade sig Ayo angående det svenska rättssystemet. ”De tror för att man bryter att man också bryter lagen”, konstaterade Fille, medan The Latin Kings kritiserade rasism från polisens sida: ”De vill att vi ska va’ kriminella och knarkare”.

En av de saker jag tycker är mest fascinerande med hiphopgenren är dock att den är så heterogen och motsägelsefull. Samtidigt som genren inrymmer en del viktig samhällskritik utifrån icke-vitas erfarenheter, finns det också vita rappare som under 1990-talet beskrev ”förortsdjungeln” som en avlägsen plats utanför civilisationen, befolkad av ”konstiga människor i lustiga kläder” (Just D). I sådana berättelser framstår förorten, med kulturgeografen Irene Molinas träffande beskrivning, som ”de gamla kolonierna här och nu”. Det finns också en rad andra maktdimensioner artikulerade inom hiphopen. Medan able-bodied rappare kan använda funktionalitet som en metafor för att dissa andra, eller skoja om att ”hela min klick måste vara en CP-klick” genom att bryta mot inrutade normer, så utvecklar rappare med normbrytande funktionalitet ett helt annat perspektiv. Madodds, till exempel, rappar om hur en förlegad syn på funktionalitet delas av människor över ras-, klass- och generationsgränser, och om hur nedskärningspolitiken förvandlar rätten till personlig assistans till ”en kamp mot Försäkringskassan om varenda jävla krona”.

Kvinnliga rappare som länge varit i minoritet inom hiphopgenren har ofta kritiserat sexism och ojämställdhet. De har lyft fram en lång rad frågor, såsom ojämställda löner, mäns våld mot kvinnor och killar med dålig kvinnosyn – men också föreställningar om vem som kan vara en riktig rappare. Heli beskrev sig runt millennieskiftet som ”en paradox, en rappande vit mamma”. Några år senare uttryckte Frida Scar: ”felet med mig är att jag inte kan / fjäska mig uppåt och le åt varenda man / vända kappan och tacka och buga / lyssna intresserat, skratta och truga”. Om kvinnliga rappare länge framstod som delvis isolerade från varandra, har detta förändrats markant under senare år i och med tydliga samarbeten mellan kvinnliga artister inom ”urban musik”. Syster Sol och Femtastic-kollektivets ”Bland dom” och Linda Piras ”Knäpper mina fingrar” samlade bägge en lång rad kvinnliga rappare. Tillsammans kan dessa låtsamarbeten beskrivas som något av ett kollektiv kvinnligt genombrott i svensk hiphop i början av 2010-talet.

Genusfrågor berör dock inte bara kvinnliga utan även manliga artister. Det är till exempel inte ovanligt att manliga artister kritiserar rasismen i det svenska samhället och på en och samma gång ger uttryck för normativa synsätt på genus och sexualitet. I ett antal texter tas även frågor om relationen mellan föräldrar och barn upp. Det handlar ofta om manliga rappare som ger uttryck för en stark besvikelse gentemot sina egna pappor, som varit frånvarande och inte funnits där när de behövdes som bäst. Mammor beskrivs däremot som stabila omsorgsgivare. Det kan finnas en stark önskan om att själv bli en bättre och mer närvarande pappa, men också en osäkerhet kring att hitta sin ”papparoll”. Men det engagerade manliga föräldraskapet beskrivs inte alltid som ett genusneutralt föräldraskap. Tvärtom kan det finnas tydliga förväntningar från pappor på att en dotter ska vara ”en söt och liten gullegris” medan en son, å andra sidan, ses som ”en player som farsan” (Ayo).

Ett annat mönster jag identifierat i min forskning är att manliga rappare å ena sidan presenterar sig själva som tydligt heterosexuella. ”Jag är straight, mina kläder är hiphop” rappade Fattaru, och framställde själva hiphopgenren som ett tecken för heterosexualitet. Å andra sidan är det kärleken mellan män som ofta är mer framträdande i låttexterna, medan tjejer spelar en mer undanskymd roll. Homoerotiska metaforer används också för att beskriva olika typer av relationer mellan män. Hur framställer man sig själv som heterosexuell samtidigt som begär mellan män framstår som starkast? Min tolkning är att heterosexualitet åstadkoms retoriskt genom vad jag kallat heterosexuella vaccinationer – att slänga in homofobiska uttryck eller korta objektifierande beskrivningar av tjejer – för att därigenom placera sig i ”rätt” sexualitetskategori. Med hjälp av en queer läsning kan vi dock se denna typ av manövrar för vad de är – retoriska och diskursiva förhandlingar av genus- och sexualitetskategorier.

Mer queera uttryck finns hos några kvinnliga rappare. Lilla Namo rappar om hur det hade varit om hon varit kille: hon hade då ”haffat guzz”, eller raggat tjejer, på heltid. Beskrivningen är intressant därför att den å ena sidan upprätthåller idén om att det är just killar som raggar på tjejer. Å andra sidan visar den samtidigt att killen lika gärna kan ses som en position som den som vill kan inta, utan att det nödvändigtvis behövs en specifik kropp. Silvana Imam är den första stora queera rapparen i Sverige, och rappar: ”Jag är stjärna, ingen kändis / alltså ärligt, jag är inte straight, jag är lesbisk”.

Vad innebär det då att lyssna på hiphop som en socio log? Jag menar att det handlar om att höra mycket mer än medryckande beats och snillrikt komponerade rim och texter. I hiphopen kommer en lång rad sociologiska frågor fram, som inte bara handlar om en avgränsad subkultur. Som jag har illustrerat i denna text gestaltar hiphopen många av vår tids centrala samhällsfrågor: alltifrån frågor om ras, rasism och klass, till frågor om genus, funktion och sexualitet.

Kalle Berggren är sociolog och genusvetare verksam vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. Han har analyserat svensk hiphop under framför allt 90- och 00-tal utifrån feministiska, queera och intersektionella perspektiv.