7 minute read

Kan filosofin vara historisk?

IKAROS 1 | 21 ARTIKEL

Jonas Ahlskog skriver om hur filosofen R. G. Collingwood ofta blivit anklagad för relativism då han velat klargöra filosofins historicitet. Collingwood menade tvärtom att det är möjligt att förstå en annan kultur tvärs igenom det historiska avståndet till den, men om vi vill göra det måste vi rekonstruera det komplex av frågor och svar inom vilket aktörerna förstod sig själva.

Advertisement

Kan filosofin vara historisk? – R. G. Collingwoods logik av frågor och svar

Ett övergripande mål för den brittiske filosofen R. G. Collingwoods (1889–1943) författarskap var att åstadkomma, som han själv skrev, ”ett närmande (rapprochement)” mellan filosofi och historia. Om detta mål beskrivs som en ambition att klargöra filosofins historicitet är Collingwood onekligen inte unik – idén var snarare rätt populär bland europeiska filosofer i början och medlet av 1900-talet. Filosofins historicitet är också centrala teman för kända namn som exempelvis Martin Heidegger (1889–1976) och Hans Georg Gadamer (1900–2002), som ofta listas i uppslagsverk där Collingwood skrivs in i en kontinentaleuropeisk filosofitradition. Det finns uppenbara likheter och kontaktpunkter – speciellt mellan Collingwood och Gadamer – men också avgörande skillnader som gör att jämförelser som utgår från ett gemensamt intresse för ”filosofins historicitet” ofta är mera vilseledande än klargörande för vad de olika tänkarna ville åstadkomma.

För Collingwood har begreppet ”historia” överhuvudtaget inte med tid att göra medan en undersökning av filosofins historicitet för hans kontinentala gelikar ofta är synonymt med en fråga om det filosofiska tänkandets tidslighet. För Collingwood är ”historia” ett specifikt sätt att förstå och förklara världen genom att åberopa historiska aktörers perspektiv av mening – exempelvis att innebörden av handlingar och sociala fenomen inte är avskiljbar från aktörernas begrepp och normer. Denna förståelseform inbegriper resonemang som logiskt sett skiljer sig från kausala förklaringar av naturfenomen. Då Collingwood säger att han vill åstadkomma ett närmande mellan filosofi och historia menar han alltså inte att filosofins anspråk skall förstås enbart som uttryck för en given tidsanda. Att kalla exempelvis Platons utredning av begreppet kunskap sant/falskt, koherent/inkoherent eller tydligt/dunkelt, skulle då bli helt poänglöst annat än som ett påpekande om hur hans tänkande förhöll sig till Platons samtida standarder. Om vi därtill antar att vi aldrig delar samma standarder finns inget sätt för oss att (legitimt) kritisera motsägelsefulla tankesätt hos filosofer under andra tider. Med andra ord, om man tänker historicitet som ”tidsligt bunden”, finns risken att ”filosofi” enbart kan praktiseras som en historisk analys av hur olika former av ”filosofi” är relativa till en viss epoks tidsanda. Filosofin kan i detta fall inte bli historisk annat än genom en fullständig relativisering – och idén om framsteg eller utveckling blir även obegriplig eftersom det bara finns olika, tidsspecifika, sätt att resonera.

Collingwoods logik av frågor och svar

Collingwoods idé om en ”historisk filosofi” öppnar sig bäst genom en av hans sammanhörande idéer; nämligen logiken av frågor och svar. Enligt Collingwood var den senare hans egen ”revolution” inom logiken – dessvärre har han oftast blivit anklagad för att hans ”revolution” bara är en historisk relativisering i enlighet med min beskrivning ovan, ofta på grund av att kritikerna inte skiljer mellan ”historia” och ”tidslighet”. Det som Collingwood såg som revolutionärt var däremot inte relativism, utan hans idé om att varje analys av sanningsvärde och logiska relationer förutsätter att satsen, exempelvis ett påstående, redan förstås ”inifrån” det konkreta livssammanhang där påståendet görs. Enligt Collingwood hade den framväxande analytiska filosofin i hans samtid, fokuserad på språkanalys och satsens egenskaper, förirrat sig till att tro att en analys av mening kan börja från enskilda och allmänna satser vars sanningsvärde och logiska relationer fastställs genom en jämförelse med verkligheten. Collingwood hävdade att det är frågan och inte satsen som kommer först i en filosofisk undersökning av mening.

Det som Collingwood såg som revolutionärt var däremot inte relativism, utan hans idé om att varje analys av sanningsvärde och logiska relationer förutsätter att satsen, exempelvis ett påstående, redan förstås ”inifrån” det konkreta livssammanhang där påståendet görs.

Logiken av frågor och svar är Collingwoods redskap för att visa hur satsens innebörd hör ihop med det livssammanhang inom vilket den yttrades. Collingwood skriver uttryckligen: ”du kan inte avgöra om en sats är ‘sann’ eller ‘falsk’, innan du vet till vilken fråga den avsågs som ett svar”. Att filosofi närmar sig historia betyder för Collingwood att en filosofisk analys av en sats sanningsvärde och logiska relationer till andra satser förutsätter att satsen identifieras historiskt – vilket är att identifiera satsen som ett svar på en fråga som uppstår i ett specifikt livssammanhang. Collingwoods kritik av sin kända samtida kollega, G. E. Moore (1873–1958), som påstod sig veta att hans två händer existerar, byggde inte på ett argument om att Moore har fel; utan på ett klargörande av att Moores påstående är obestämt, och därmed utan sanningsvärde, eftersom det inte utgör en respons på en fråga som uppstår i något givet livssammanhang – förutom sammanhanget av det filosofiska seminarierummet.

Collingwood tänkte sig att ett påståendes mening kan identifieras, och därefter analyseras för sanningsvärden och logiska relationer enbart om det kan förstås som svaret på en implicit eller explicit fråga. Svarets fråga måste också vara berättigad som en fråga som potentiellt uppstår givet vissa intressen och verksamheter – om så inte är fallet, kan vi avfärda frågan. Exempelvis uppstår inte frågan ”existerade Napoleon?” för historikern som skriver om den första republikens fall i Frankrike, därmot nog frågan: ”vilka planer hade Napoleon för Europa?”. Det filosofiska seminarierummets fråga ”finns mina händer?” saknar dock både ett sammanhang av frågor och svar för att identifiera satsens innebörd, och den bakgrund av intressen och verksamheter (förutom den filosofiska) som skulle bereda oss möjlighet att förstå på vilket sätt frågan legitimt kan besvaras eller avfärdas. Centralt för Collingwoods idé om en historisk analys är också att mening kan identifieras trots kulturellt avstånd om vi förmår tänka andras frågor på nytt. En sats mening är alltså inte på något sätt hermetiskt sluten inom en viss tidsanda eller kulturell bubbla, utan innebörden kan förstås genom att rekonstruera det komplex av frågor och svar inom vilket satsen hörde hemma.

Är allt vi säger svaret på en fråga?

Samtidigt kan man fråga sig om Collingwoods idé inte har vissa begränsningar – allt vi säger och gör kan väl inte förstås som att ge svar på frågor? Om vi tänker logiken av frågor och svar som en empiriskt prövbar hypotes om vad all språklig kommunikation handlar om, att allt vi säger skulle vara någon sorts problemlösning, så blir de inte svårt att hitta exempel som motbevisar Collingwood. Vi avslutar ibland telefonsamtal med ”ha det bra!” – vilken fråga besvarar detta uttryck? Är frasen ”svaret” på en implicit fråga om ”vad önskar jag hen för framtiden?” Vi tvingas göra absurda rekonstruktioner för att rädda teorin om att allt som sägs är svar på givna frågor.

Collingwood föreslår däremot inte en empirisk hypotes om språklig kommunikation, utan reder ut vad förståelse av en sats eller handling kräver. Var måste vi börja för att alls identifiera vilken sorts utsaga eller handling som utförs? Om vi antar att det inte handlar om en biologisk reaktion, som då jag gäspar, förutsätter identifikationen av beteendet som meningsfullt att det ska uppfattas som en respons på aktörens situation. Varför? Jo, för om beteendet inte alls kan beskrivas som en respons, så skulle vi också tveka om det finns något att förstå eller att förklara i det som sägs eller görs överhuvudtaget – som då någon går och sparkar en snöboll framför sig på trottoaren. Att fråga ”varför” ter sig malplacerat. Givet kulturell distans kan dock vårt frågande efter förklaringar breddas betydligt. Så en antropolog kunde – för den kulturella främlingen – beskriva betydelsen av ”ha det bra!” genom att visa hur det är en konventionell respons, ett ”svar”, på en situation där personer skiljs åt. Collingwoods logik om frågor och svar är inte en teori om vad vi alltid gör när vi pratar, utan ett klargörande av att meningsfulla satser alltid redan är responser på givna livssammanhang – för dem som inte redan delar dessa sammanhang måste de rekonstrueras. Det var behovet av att rekonstruera de meningsbärande frågornas som Collingwood främst avsåg då han ville skapa ett närmande mellan filosofi och historia.

Jonas Ahlskog är postdoc-forskare i filosofi och historia vid Åbo Akademi. Han är författare till boken The Primacy of Method in Historical

Research: Philosophy of History and the Perspective of Meaning (Routledge 2021).