Digitalteknikens inverkan på musikkulturer

IKAROS 1 | 21 ARTIKEL

Har digitaliseringen lett till ökad gräsrotsaktivitet och mer demokratisering i musikkulturen eller har den tvärtom befäst storbolagens och marknadskrafternas redan starka positioner? Eller säger kanske våra förväntningar och föreställningar om dessa fenomen mer om oss själva än om själva fenomenen? Johannes Brusila skriver.

Digitalteknikens inverkan på musikkulturer: en god dräng eller en dålig husbonde?

Digitalteknikens utveckling har från och med 1980- talet lett till stora förändringar för produktion, distribution och konsumtion av musik. För konsumenterna har framstegen främst märkts i produkter och tjänster som till exempel CD-skivan, digitalsynten, digitala hemstudior, mobiltelefoni och stora strömningstjänster som Spotify och Youtube, men bakom de här vardagliga fenomenen döljer sig större strukturella omvälvningar. En återkommande tanke är att digitaliseringen har lett till en diversifiering och demokratisering då allt mera musik skapas och distribueras enklare och billigare. Diversifieringshypoteserna har dock kritiserats av debattörer som hävdar att de industriella strukturerna trots allt inte ändrats radikalt. I ett vidare perspektiv finns det naturligtvis skäl att fråga sig inte bara hur tekniken och de ekonomiska strukturerna utvecklats utan kanske framför allt vilka konsekvenser förändringarna haft för musikkulturen överlag. Har digitaltekniken varit visionernas goda dräng, eller har den utvecklats till en kontrollerande kulturindustriell storbonde?

Dystopier och utopier

I ett historiskt perspektiv är digitaliseringen naturligtvis bara ett nytt stadium i en lång rad tekniska utvecklingsskeden. Det är således inget under att beskrivningarna av utvecklingen under de senaste årtiondena i stora drag följt samma tankemönster som använts tidigare då man förklarat förhållandet mellan teknik och kultur. För en del dystopiska visionärer innebär digitaliseringen endast det senaste ledet i mänsklighetens förfall, medan mera optimistiskt lagda utopister ser den som ett framsteg som kommer att öka mänsklighetens kulturella välfärd.

Mycket i de pessimistiska visionerna bottnar i den tidiga kritiken mot de moderna massmediernas inverkan på kulturlivet. Samhällseliten såg redan kring sekelskiftet 1900 de nya medieförmedlade kulturformerna som ett hot mot dels högkulturen, dels den nyligen funna, eller egentligen konstruerade, ”folkkulturen”. Sina förmodligen längst utarbetade och mest betydelsefulla formuleringar fick de pessimistiska scenarierna i Frankfurtskolans teorier om den moderna kulturindustrins fördärvande roll för samhällsutvecklingen. Kulturindustrin förklarades skapa eskapistiska och standardiserade produkter som leder till standardiserade tankemönster bland de passiva konsumenterna, vilket som helhet taget ökar makthavarnas kontroll och förhindrar kritiskt nyskapande tänkande.

En av de mest betydelsefulla motreaktionerna mot den här synen utvecklades ur Birminghamskolans cultural studies-tradition, där man nyanserade förhållandet mellan kulturindustri och konsumenter. Ur det här perspektivet kan industrin möjligen kontrollera massproduktionen och -distributionen av kultur, men sällan hur produkterna konsumeras och vilka betydelser konsumenterna tillskriver produkterna. Det här betyder till exempel att samhällets makthavare kan använda sig av subtila kontrollmekanismer, men individer har ändå en viss agens och kan använda sig av nya tekniska möjligheter för att uttrycka sig och spränga gamla gränser och ideal.

Parallellt med att de här två grovt skissade perspektiven har präglat debatterna har kulturpolitiken i västvärlden under de senaste decennierna även påverkats av en spänning mellan två paradigm som ofta sammanfattas i begreppen ”demokratisering av kultur” och ”kulturell demokratisering”. Med demokratisering av kultur avses en strävan efter att erbjuda alla i samhället lika tillgång till kultur. I praktiken betyder det här att man utgår från ett folkbildningsideal, där samhällets makthavare bör se till att den bästa konsten är tillgänglig för alla, oberoende av demografiska faktorer. I kontrast till den här infallsvinkeln, som utgår från att det finns en kultur som definierats som värd att spridas, finns den så kallade kulturella demokratiseringen, som utgår från allas fria vilja. Målet med kulturell demokratisering är att alla själva ska kunna välja vilken kultur de vill ta till sig, men också vilken kultur de vill uttrycka sig genom. I flera länder i västvärlden har betoningen i kulturpolitiken gått från demokratisering av kultur till kulturell demokratisering, dock utan att de tidigare synsätten helt skulle ha ersatts av de nyare. Det säger sig självt att de här tankemönstren också återfinns i debatter om digitaliseringens inverkan på kulturlivet.

Demokratisering av kultur

Digitalteknologi har utan tvekan erbjudit nya och tidigare oanade möjligheter att sprida musik, därmed har den också en massiv potential att demokratisera kulturtillgänglighet. Före ljudinspelningens och -återgivningens utveckling kunde endast personer som hade tillgång till noter och kunskap att spela, eller som befann sig i samma rum som de utövande musikerna, ha tillgång till det vi idag värnar om som den västerländska konstmusikens kanon. I praktiken rörde det sig till en början om medlemmar av hovet och därefter det bildade borgerskapet. Sett mot den här bakgrunden känns dagens möjligheter närapå obegränsade – nu kan man i en handvändning finna det mesta på internet. Inte oväntat har också nationella högkulturella institutioner såsom operahus använt till exempel internets möjligheter för att sprida sitt utbud till bredare publikgrupper.

Samtidigt har det dock hörts pessimistiska röster som betonat att den centrala frågan inte gäller om det blivit lättare att sprida musik eller att få tillgång till den, utan om vilken musik som sprids med hjälp av de nya medierna. Man har med stöd av publikforskning noterat att traditionell högkultur i praktiken har små möjligheter att verkligen nå en bredare publik genom de nya medierna, vars utbud genomsyras av kommersiell mainstream-populärkultur. De nya mediernas verksamhet bygger på den fria marknadsekonomins ideal och tanken om att folket bör erbjudas den kultur det vill ha. Enligt kritikerna är det här bara en retorisk chimär som döljer det faktum att folkets behov har skapats av medierna och utbudet inte nödvändigtvis är i samklang med folkets behov eller välmående. Således hör man fortfarande krav på att man borde kunna kontrollera eller åtminstone påverka internetflödet för att demokratisera musikkulturen. Hur det här skulle gå till i praktiken är dock en svårare nöt att knäcka då internets grundstruktur tenderar att motverka äldre samhällsinstitutioners försök att kontrollera eller styra verksamheten på nätet.

Internets demokratiserande potential ligger i själva verket kanske snarare i dess möjligheter att kringgå cementerade nationella institutioner och policybeslut så att medieutbudets mångfald berikas med tidigare negligerade musikkulturer. Digitaliseringens transnationella karaktär gynnar inte enbart de stora mediebolagen utan även mindre formationer, såsom minoriteter, ursprungsbefolkningar och andra kulturella grupperingar av olika slag. Internet har till exempel skapat kosmopolitism ursprungsbefolkningar emellan, musikrevivals och aktivism samt möjligheter att sprida musik som skapats av minoriteter. I bästa fall har det här också skapat möjligheter för de här grupperna att ge en mera korrekt bild av sig själva åt yttervärlden. Dessvärre finns det dock samtidigt skäl att minnas att de här möjligheterna inte enbart nyttjas i demokratiserande syfte utan också av krafter som vill tillämpa den nya teknologin för att sprida anti-demokratiska budskap. Även extrema politiska och religiösa rörelser använder sig av musik för att locka till sig nya anhängare och de sociala mediernas och strömningstjänsternas rekommendationsalgoritmer skapar ett självförstärkande sug in i rörelserna. Tidigare ville de etablerade skivbolagen, distributörerna, affärerna och radiobolagen inte ha med exempelvis ytterhögerns skivor att göra, medan extremisterna nu kan finna sina forum i nätmiljön där tolkningen av uttrycksfrihet är mycket mer liberal.

Diskussionen om digitaliseringens inverkan på musikkulturer återspeglar motsättningarna mellan traditionella dystopiska och utopiska visioner samt mellan demokratisering av kultur och kulturell demokratisering.

Det är också ett obestridligt faktum att alla inte har lika tillgång till all musik, den så kallade digitala revolutionens frukter har helt enkelt inte fördelats jämnt bland alla befolkningsgrupper. Tekniska uppfinningar tenderar att leda till strukturomvandlingar inom industrin, vilket öppnar upp nya möjligheter för aktörer och publikgrupper som har ekonomiska, tekniska och sociala förutsättningar att dra nytta av förändringarna, men många lämnas utanför eller får se sin framtid gå i kras. Bland de positiva visionerna kring nätets möjligheter utmärkte sig tidigt tanken om ”den långa svansens” nya ekonomiska uppsving. Med det menade man att digitaltekniken gjort det så billigt att producera och sprida musik att det äntligen skulle bli ekonomiskt lönsamt att sälja sådan marginell musik som tidigare hade beskrivits som en ekonomiskt värdelös svans som bara dinglande efter storsäljarna. Forskning har dock visat att så inte är fallet: megahittarna är fortfarande få medan de små fortfarande är ekonomiskt lika små som tidigare. Det här förstärks också av strömningstjänsternas ersättningsavtal som är till de få stjärnornas och storbolagens fördel. Ett exempel på det här är Spotify som i februari 2021 lanserade sin nya strategi med slogans som ”Ljud och berättelser som en gång förblev lokala ... är nu GLOBALA”. Den nya strategin inbegriper en tanke om strömningsbolaget som skapare av nya positiva utsikter fastän bolagets globala verksamhetsformer i själva verket ses som ett hot av väldigt många lokala musikskapare. De senare tvingas konkurrera på samma plattform mot de mest framgångsrika internationella stjärnorna.

Sammantaget är det knappast helt obefogat att konstatera att digitalisering har ökat demokratiseringen av kultur. Den nya teknologin har gjort mycken musik tillgänglig på ett tidigare oskådat sätt. Problemet är kanske sist och slutligen att våra institutionella lösningar på demokratiseringsfrågan fungerar ännu sämre än tidigare. Nu kan strömningstjänsterna och de sociala medierna med hänvisning till uttrycksfrihet skapa sina egna transnationella algoritmbaserade distributionssystem, och den här så kallade ”black boxen” står utanför både insyn och kontroll. I Europa eftersträvade man länge att de nationella rundradiobolagen skulle utgöra en motvikt till de kommersiella aktörerna och garant för mångfald, men i dag tvingas rundradiobolagen anpassa sig till det audiovisuella medieflödets realiteter och publicera musikvideor på Youtube för att nå och locka till sig sin publik. Frågan om demokratisk styrning och kontroll av vilken musik som blir tillgänglig och hur är med andra ord inte löst utan snarare föremål för en ständig omförhandling som en följd av de tekniska framstegen.

Kulturell demokratisering

Digitaltekniken har inte enbart påverkat hur kultur har blivit tillgänglig utan den har också förändrat förutsättningarna för produktion av kultur. När det ännu på 1980-talet krävdes omfattande kompetens och stora investeringar för att man skulle kunna framföra musik med flera musiker, skapa större klangspektrum, spela in något med flerspårsteknik, pressa skivor och distribuera sin musik, så är allt det här betydligt enklare och billigare i dag. I den här bemärkelsen kan man säga att digitaliseringen aktualiserat frågan om kulturell demokratisering och vilka möjligheter olika befolkningsgrupper har att själv skapa, välja sina uttryckssätt och öka sin kulturella egenmakt.

I webbmiljön erbjuds individer många möjligheter att delta i nya kulturella sammanhang, det kan vara fråga om att producera bloggar och vloggar eller olika former av fanvideos, i vilka existerande musikfenomen diskuteras och kommenteras. De nya aktiviteterna kan också inbegripa olika former av Do It Yourself-kultur (DIY), det vill säga sådan kultur vars mål är att skapa något eget, med egna medel och på egna villkor. Speciellt intressant har det här blivit när förhållandet mellan det man tidigare såg som kulturindustrins aktivitet och konsumenternas passivitet vänds avig. Resultatet är då att kulturindustrins produkter anammas och förvandlas till nytt ”användargenererat innehåll”. Det kan vara fråga om att man bearbetar kommersiella musikutgåvor och videor till nya produkter, såsom ”remixes”, ”mashups”, eller ”memer”. I den här typen av ”konvergenskultur” dikteras innehållet inte längre av industrin utan publiken engagerar sig kollektivt i att skapa nytt för nya forum. Den gamla indelningen i producenter och konsumenter omförhandlas så att man numera talar om ”prosumenter” eller på engelska om ”produsers”. Förändringen kan beskrivas med hjälp av DVDteknikens begrepp som en kulturell utveckling från ”Read Only-kultur”, som baseras på uppspelning av en produkt som skapats av kulturindustrin, till ”Read / Write-kultur”, som möjliggör både uppspelning och inspelning av eget material. Förnyelserna börjar småningom också få konsekvenser för musiklivets övriga institutionaliserade verksamhetsformer. Inom musikfostran talar man om en demokratisering av musikinlärningen som sker då människor lär sig saker på egen hand med stöd av undervisningsmaterial på nätet. Förhållandet mellan amatörer och proffs förändras också då så kallade ”nya amatörer” får tidigare sällan skådade förutsättningar att utveckla sin fritidsverksamhet på ett sätt som i kvalitativ bemärkelse och till omfattning mer och mer närmar sig en professionell nivå.

Ett grundproblem verkar vara att vi genom att så ivrigt frukta eller prisa teknikens möjligheter att påverka musiklivet överdriver dess effekt.

Resultatet är enligt optimistiskt lagda visionärer en ”semiotisk demokratisering”, som gör det möjligt att ta till sig och utnyttja sådana kulturella uttrycksformer som länge var förbehållna en dominerande kulturindustri. Som ett led i den här kulturella kampen kan element som tidigare stått för en idé eller ideologi omtolkas och komma att representera helt andra värden, kanske till och med värden som står i bjärt kontrast till vad den ursprungligen explicit kommersiella produkten stod för. Det här kan öka social inkludering och befrämja diversitet och jämställdhet, liksom också ge svagare befolkningsgrupper en röst i dagens medieomgivning.

Även om det finns en grundförståelse för att digitaliseringen kan ha lett till en ökad kulturell demokratisering av det här slaget, har också flera kritiker påmint om vikten av att se trenderna i ett större sammanhang. Den semiotiska demokratiseringen sker till exempel inte enbart så att existerande kulturella element approprieras och tillskrivs nya betydelser av ”semiotiska gerillakrigare”. Det samma sker också i motsatt riktning, det vill säga så att de etablerade storbolagen nyttjar de nya DIY-teknikerna och uttrycksformerna i sina egna produktioner. De nya versionerna och omkodningarna av kulturella produkter behöver inte heller nödvändigtvis leda till nytänkande, förstärkande av en minoritetstillhörighet, omvärderande av rådande maktförhållanden eller större medvetenhet om kulturella eller samhälleliga orättvisor. Ofta bygger humorn i exempelvis mashups helt enkelt på igenkännandets glädje och då liknar helheten enligt kritikerna snarare postmodern och tom pastisch som återger existerande meningar än ett skarpt satiriskt ställningstagande.

Att enbart prisa digitaliseringens möjligheter till självskapande och kulturell demokratisering leder lätt till att de större ekonomiska och politiska ramverk som omger den kreativa handlingen negligeras. Ofta konkretiseras det här i dispyter om hur man ska hantera de upphovsrättsliga och avtalsprocessuella frågor som uppstår då enskilda individer tänjer på de juridiska gränserna. Redan hemkopieringen och fildelningen innebar en omvärdering av upphovsrätten, men utöver det har också lånandet och bearbetandet av andras verk för att skapa nytt blivit närmast kutym i många genrer. De som i ekonomiska termer tar störst skada när upphovsrätten tänjs till bristningsgränsen är de stora bolagen, men i själva verket kan de oberoende producenterna och enskilda musikerna drabbas hårdast i relativa termer då de går miste om sina redan tidigare små ersättningar. Man kan också fråga sig huruvida alla verkligen har jämlika möjligheter att ta till sig de nya teknikerna för att skapa egna uttryckssätt. Den nya tekniken är i regel dyr då den lanseras och fast priset på en produkt sjunker med tiden, kommer det ofta nya innovationer som kräver nya investeringar och kompetenser. Man kan säga att förhållandet mellan produktion och konsumtion tvinnats samman även i det här hänseendet; produktionsteknikens digitalisering ställer nya krav på musikerna, som i allt högre grad konsumerar ny teknik för att kunna skapa självständigt inom de nya ramarna. Utöver de rent ekonomiska realiteterna ställer de nya praktikerna också krav på kunskap, kulturellt kapital och relevanta nätverk, vilket skapar nya strukturer med kompetenta eliter, efterföljare och passivare publiker. I den här konkurrenssituationen har det inte heller nödvändigtvis blivit lättare för amatörer med karriärambitioner att ta steget ut och bli professionella.

Överlag verkar de nya produktionsteknikerna och internet ha ökat tillgången till nya uttryckssätt och en potential för kulturell demokratisering. Det här betyder dock inte att den nya digitala verksamhetsomgivningen skulle ha blivit den platta, öppna och likabehandlande miljö som cyberutopisterna ursprungligen tänkte sig, utan den har också utvecklats till en process som omfattar, upprepar och förstärker existerande motsättningar samt skapar nya spänningar.

Musik och digitalisering: bondens och drängens o/harmoniska samverkan

Diskussionen om digitaliseringens inverkan på musikkulturer återspeglar motsättningarna mellan traditionella dystopiska och utopiska visioner samt mellan demokratisering av kultur och kulturell demokratisering. Som ovanstående korta genomgång av olika bedömningar visar, är det svårt att komma med en entydig, slutlig dom i de här gamla frågorna om den tekniska utvecklingens inverkan på musik. Viktigare än att försöka komma med något slags slutligt utslag är kanske ändå att fråga sig varför frågorna om teknikens påverkan på demokratisering och musik ställs och varför de ställs på det här sättet? Vad berättar våra frågeställningar om oss och våra föreställningar, normer, förväntningar och värdeomdömen? Vad är det vi, genom att dryfta de här spörsmålen, projicerar på de nya fenomenen?

Ett grundproblem verkar vara att vi genom att så ivrigt frukta eller prisa teknikens möjligheter att påverka musiklivet överdriver dess effekt. Digitaliseringen har utan tvekan varit väldigt betydelsefull, men mycket av det som inträffat under de senaste decennierna har kanske sist och slutligen inte varit så radikalt, utan snarare en vidareutveckling av pågående trender. Ofta talar man till exempel om den radikalt minskade skivförsäljningen som musikindustrins totala förfall, när skivindustrin i själva verket alltid bara utgjort en del av musikindustrin (vid sidan av till exempel förlagsbranschen och live-sektorn). På små marknader som Finlands har skivförsäljningen dessutom egentligen aldrig varit särskilt stor. Sett ur ett vidare perspektiv bär diskussionen om digitaliseringens inverkan ofta spår av teknikdeterminism, där tekniken uppfattas som en utomstående kraft som ensidigt angriper musiken och leder till följder som inte annars hade inträffat. I själva verket har teknik och kultur alltid existerat och utvecklats i ömsesidig samverkan och den ena parten har alltid varit en del av den andra. Ny teknik brukar inte heller helt ersatta äldre teknik eller verksamhetsformer som varit förknippade med dem, utan båda lever ofta länge kvar sida vid sida. Till de här processernas karaktär hör att det finns många faktorer, regler, normer och praktiker som påverkar dem. Det är därmed naturligt att de leder till många komplexa, ofta motstridiga och föränderliga konsekvenser.

I stället för att försöka tränga in de här fenomenen i någon av de förutbestämda, sinsemellan uteslutande förklaringsmodellerna kan det vara bra att se dem som återspeglingar av de eviga förhandlingsprocesser som ständigt omformar både fenomenet i sig och vår uppfattning om det. Reaktionerna på digitalteknikens framfart har väckt farhågor om den ökade individuella frihetens negativa följder, men också en rädsla för att institutionella auktoriteter får oönskad makt över individer. Hotet består med andra ord i att balansen mellan kulturell frihet och kontroll rubbas så att felaktig frihet eller kontroll får övertag. Den här typen av argumentation underskattar ofta det faktum att balansen mellan de olika alternativen alltid har underhandlats snarare än uppstått som en följd av en revolution eller slutlig maktkamp mellan två ytterligheter. Digitaliseringen är därmed en fas i en lång räcka underhandlingar mellan det som någon skulle kalla för bönder och någon annan för drängar. Samtidigt är den också en del av flera kulturella och samhälleliga processer med mångfacetterade följder.

Johannes Brusila är professor i musikvetenskap vid Åbo Akademi och ledare för forskningsprojektet Digitaliseringens inverkan på minoritetsmusik: finlandssvensk musikkultur som fallstudie (finansierat av Svenska Litteratursällskapet 2018-20). Till hans specialområden hör bland annat kulturanalytiskt inriktad musikvetenskap, populärmusikforskning och musikindustriforskning.