Ledare: Musikens mening

IKAROS 1 | 21 LEDARE

En lättillgänglig idé om musik är att den gestaltar något som inte går att uttrycka, att den befinner sig bortom språket. Musik blir då ett sätt genom vilket man momentant kan befria sig från och nå bortom de normer som begränsar en, bortom ens samhälle och ens tid, rentav bortom representation och förnuft. Musik får konnotationerna av något undflyende och irrationellt. Den här uppfattningen om musik har sin grund i 1700-talets romantik. Som så många andra idéer som uppstod då lever den ännu kvar, både i det allmänna medvetandet och bland kritiker och akademiker.

Idén bygger på (åtminstone) två missförstånd. Det första har att göra med sättet genom vilket musikens mening framträder, det andra har att göra med musikens plats i livet.

Alla grips av någon form av musik, det är alltså uppenbart att musik har betydelse för människan. Men på vilket sätt är musiken meningsfull, vad exakt är det i musiken som är meningsfullt? Det är lätt att säga att musiken har mening, det är svårare att säga vad denna mening består i. Musik tycks vara mer undflyende och svårfattlig än andra medier, till exempel text och bild. Medan det i text och bild helt tydligt finns något stabilt att utgå ifrån och referera till när man ska tolka dem eller peka på deras mening tycks musikens mening vara mer luddig – musik framstår som en signifikant utan någon tydlig referens. Just på grund av att musik är så undflyende är det lätt hänt att man vill placera den bortom språket: det tycks vara svårt att säga något om musik som inte är hopplöst subjektivt, man tycks ständigt riskera att läsa in saker i musiken som inte egentligen finns i den. Med musikvetaren Lawrence Kramer kunde man bemöta denna oro genom att vända på steken. I boken Interpreting Music skriver han att våra klumpigheter att säga något om vad musiken betyder för oss i själva verket tar oss till hjärtat av vad mening handlar om, inte bara i musik, utan i livet över lag.

Många filosofer har försökt förklara hur vi kan mena något, eller hur mening skapas, genom någon teori eller något system. Många har rentav tänkt att filosofer är skyldiga att försöka hitta en stabil grund för hur mening skapas, för hur vi kan mena saker och förstå vad andra menar. Utan en sådan grund tycks ju själva idén med värden som sanning och objektivitet gå förlorad.

Även om sådana ansatser kan vara insiktsfulla är de dock aldrig heltäckande, på vissa sätt kan de rentav vara skadliga. Meningen i språket är lika lite som meningen i musiken något som helt och hållet kan systematiseras, för både meningen i språk och musik skapas och omskapas hela tiden. Att vi förstår varandra och tolkar vår omvärld är alltså inget som behöver förklaras, det är helt enkelt en del av livet. Filosofer från Ludwig Wittgenstein till Jacques Derrida har gjort den här poängen i lite olika variationer. Vi behöver ingen stabil grund eller teori när vi tolkar eller talar med varandra, vi gör det helt enkelt, och testar oss fram. I själva verket är det just frånvaron av en stabil grund som gör att vi kan säga och mena nya och intressanta saker, att vi kan röra oss mot outforskade områden. Egentligen är det alltså en viss grundlöshet i våra tolkningar och uttalanden som måste försvaras i ansvarsfullhetens namn. En fullständigt stabil grund för våra tolkningar är varken möjlig eller önskvärd – mening framträder ofta som ett överflöd bortom de system och regler som filosofer har ställt upp.

Just musikens luddighet är alltså inget hinder för att tolka eller säga saker om musik, i själva verket präglas all tolkning i högre eller lägre grad av denna omständighet. Det här betyder givetvis inte att varje tolkning är en bra tolkning. Det finns bättre och sämre sätt att beskriva eller tolka till exempel ett musikaliskt stycke. Om en tolkning av ett musikaliskt stycke är en bra tolkning, om den ”fäster sig” vid musiken, eller om den tvärtom framstår som ett fantasifoster hos en själv, är ofta något man kommer fram till i dialog med andra.

Det andra missförståndet handlade om musikens plats i livet, och också här lånar jag ett resonemang av Kramer. Akademiker som framhåller att musiken är autonom, att den är separerad från historiska och sociala krafter, tycks ofta göra det för att de vill undvika att musiken reduceras till ett symptom av sociala strukturer och processer. Sådana akademiker menar att man i stället borde fokusera på musikens rent formella egenskaper: till exempel struktur, stil och textur.

Musik är givetvis inte enbart ett symptom på något annat. Musik befinner sig i kontinuerlig växelverkan med sociala processer, men det betyder inte att musik bara skulle vara en transparent behållare för dessa krafter. Musiken går snarare i dialog med dessa krafter. Musiken adresserar det sociala, det kulturella, det historiska, det filosofiska och så vidare, inte genom att reflektera dem utan genom att framkalla och skapa reflektion kring dem. Och musiken skapar reflektion kring världen just genom sin estetiska form. Det är genom musikens formella egenskaper, genom det som skenbarligen ska ge musiken en hög grad av självständighet, som musiken adresserar världsliga angelägenheter.

Det inte bara går att reflektera kring och tolka musik, att säga något om den, det i sig är ett sätt att närma sig världen och förstå sig på den. I detta nummer av Ikaros ges det plats för sådan reflektion.

Christoffer Steffansson är chefredaktör för Ikaros.