Bland pseudoreligiösa psykopater och heliga sökare En pendang på Sven Willners ”De kristna och skönlitteraturen” från 1955 PETER NYBERG
”Det har de senaste åren talats mycket om en ’religiös renässans’ och väl inte alldeles med orätt”. Så inleder Sven Willner 1955 en essä om det kristna samhällets förhållande till litteraturen i tidskriften Horisont. Det hade lika gärna kunnat skrivas idag. I skredet av böcker som publiceras varje år återfinns såväl heliga sökare som pseudoreligiösa psykopatiska mördare. Öppna en bok och du skall finna en stor fråga: om människans natur, om ondskans och godhetens väsen eller om meningen med den enskildes existens.
Otaliga av våra nutida författarskap utgår från och behandlar en eller flera av livets stora frågor, vissa med djup och komplexitet, andra kulissartat. Orsaken till uppmärksamheten är uppenbar, det intresserar människor att läsa om den egna rädslan eller om det man förundras över i tillvaron. Berättelsen, vare sig den är skriven eller visualiserad, är ett sätt att hantera sina existentiella frågeställningar, vidga sin världsbild eller finna stöd för sina tankar. Religionen är den instans som framför andra besvarar den här typen av djupt mänskliga spörsmål. Eftersom livsfrågorna är universella används de för att skapa spänning inom samtliga litterära genrer. Prästen eller pastorn förutsätts vara expert på existensens frågor och är därmed på förhand försedd med en av läsaren projicerad godhet. Det gör honom eller henne till en perfekt skurk, något som snarare peter nyberg bland pseudoreligiösa psykopater 19