Fredsposten3 2015 webb

Page 1

NR 3 2015 • LÖSNUMMER 7 € /75 KR

Kvinnor, fred och utveckling •1 •


INNEHÅLL

1 LEDARE Inger Wirén – Kvinnor, fred och utveckling 2 MARIANNE LAXÉN Jämställdhet är inte nog! 5 LEA LAUNOKARI KFF: Kvinnor för fred protesterar mot upprustning och kärnkraft 8 KOLUMN Birgitta Boucht – Alla kan göra något, ingen kan göra allt 10 VAPPU TAIPALE Kvinnorna stoppade svenska kärnvapen 12 INGER WIRÉN Fredsprocesser som inkluderar kvinnor hållbarast 14 YRSA VON HERTZEN Kvinnliga fredsvisioner 18 KOLUMN Tarja Cronberg – Kvinnorna lämnade spår i kärnavtalet i Iran 20 ELLI FLÉN Kvinnor, krig och fred i Afghanistan 23 ANNIKA SANDLUND Kvinnor i flyktingläger 26 JOHANNA HOLMSTRÖM Att återerövra kvinnors rätt till islam 28 PHILO IKONYA Kvinnor matade med smärtsam fred 31 ELISABETH NORDGREN Kvinnoenergi i ökenlandskap 33 MAI PALMBERG Alla dessa Mama Africa 35 HELI JANHUNEN Organisering ger kraft 37 JAANA HIRSIKANGAS Kvinnobanken i Haiti ger inkomster och inflytande 38 MARJUT TERVOLA Orfelie Saintelius lärde sig vad hennes arbete är värt 38 MARJUT TERVOLA Att skriva sitt namn höjer människovärdet 40 OKSANA CHELYSHEVA Mardrömsliv i östra Ukraina 43 KALLE SYSIKASKI Soldatmödrarna i S:t Petersburg ger inte tappt 44 RITA NORDSTRÖM-LYTZ Antropolog från Litauen studerar fredliga förhållningssätt i Närpes 45 JATTA KRUG Farzaneh hjälper andra 48 MARJA LIISA TOIVANEN Nätverket Vi läser tillsammans sträcker ut en hjälpande hand till invandrarkvinnor 51 JEANETTE BJÖRKQVIST Sex på annans bekostnad 54 RECENSION Henrik Damström – Tyska kvinnor i förintelsens tjänst 56 RECENSION Inger Wirén – Elisabeth Rehn i helfigur 58 RECENSION Inger Wirén – Hilkka Pietilä – feministisk FN-lobbare 59 INSÄNDARE Kaj Nyman – Att kriga för fred

Grundad i nov.-dec. 1926 av Edvin Stenwall Utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf, Suomen Rauhanliiton kannatusyhdistys ry Fredsposten är medlemstidskrift i Tidskriftscentralen rf. www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

Chefredaktör och ansvarig utgivare Christian Lång Adress: Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa christian@fredsposten.fi Lokalredaktörer Närpes Rita Nordström-Lytz, Ringvägen 8, 64200 Närpes tfn 050–363 4450, rita@fredsposten.fi Åbo Sebastian Bergholm, sebastian@fredsposten.fi Ålands fredsinstitut Susann Simolin, susann@fredsposten.fi Åland i övrigt Gunnel Ekelund, Skarpansvägen 27 C 1, 22100 Mariehamn, tfn 018-13 847, 0457–382 32 42, gunnel@fredsposten.fi Styrelse och redaktionsråd Ordförande Ulf Särs, ulf@fredsposten.fi Vice ordförande Yrsa von Hertzen Sekreterare Sirpa Aitosalo Kassör Christian Lång (utanför styrelsen) Ulla Holmberg, Jatta Krug, Laura Lodenius, Elisabeth Nordgren och Inger Wirén. Stadigvarande medarbetare Mikael Böök och Siw Handroos-Kelekay.

2•


FREDSKONTAKTEN

LEDARE

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

KVINNOR, FRED OCH UTVECKLING

FINLANDS FREDSFÖRBUND Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors, tfn 09-7568 2828, fax 09-147 297, Nr3 2015 ½ Årgång 89 rauhanliitto@rauhanliitto.fi Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet www.fredsposten.fi kontaktperson Laura Lodenius, www.facebook.com/fredsposten örenta Nationerna har en central roll när det gäller utvecklingsfrågor och tfn 040-717 7762 frågor som gäller kvinnornas ställning. Det sker i intim växelverkan med e-post laura@fredsposten.fi PRENUMERATION 24 euro i Finland, politiker, myndigheter, forskare och medborgaraktivister i medlemsländerHemsida: www.fredsforbundet.fi 28 euro i övriga länder. Medlemmar i na. Finland har i FN aktivt arbetat för en förbättring av kvinnornas ställning. Freds förbundets medlemsföreningar har hänvisat till sin egen historia. ÅLANDSFinland FREDSINSTITUT betalar 12 euro. Lösnummer kostar 7 euro Ökad PB 85, AX-22101 jämställdhet Mariehamn, och samhällsdeltagande för kvinnorna leder till utveckling eftereller 75 svenska kronor. Beställ via e-post som allafax mänskliga resurser kan mobiliseras. FN:s utvecklingsorgan UNDP:s statistik tfn 018-23 238, 018-21 026, christian@fredsposten.fi eller adress visar ett klart samband mellan kvinnornas ställning och respektive lands sociala och Hemsida: www.peace.ax Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, ekonomiska utveckling. Den nya finländska regeringen har tyvärr beslutat att av ekonoe-post peace@peace.ax 65200 Vasa. miska skäl skära i biståndet vilket särskilt kommer att drabba u-ländernas kvinnor.

F

I och med att kolonierna frigjorde sig började man ta upp utvecklingsfrågor på FN:s NÄRPESNEJDENS FREDSFÖRENING RF sida ett 170 euro, halv sida agenda och Hannus-Gullmets 70-talet utsågs till utvecklingens årtionde. TillANNONSPRISER Hel en början var biståndet Ordförande: Britta 100 euro, kvartssida 70 euro. lapptäcke, 135, det fanns koordinering mellan multilaterala och bilaterala givare eller Östanåkersvägen 64230ingen Närpes st, medborgarorganisationerna och det fanns ingen konsensus om vad som leder till uttfn 040-911 8544 NÄSTA NUMMER Deadline e-post bhannus@abo.fi. veckling eller ens om vad som egentligen menas med utveckling. Mycket positivt harför nr 4/2015 är den 4.11. utkommer den Hemsida: www.narpes.fi/fred hänt sedan dess. Det är numera självklart att det är respektive landNumret som själv ska sittaomkring i 21.12. förarsätet. EMMAUS ÅLAND I år är det 40 år sedan FN:s första kvinnokonferens. Redan under ett antal år hade Kvinnorörelsen PB 85, AX-22101 Mariehamn, forskare och kvinnoorganisationer debatterat kvinnornasOMSLAG Johanna roll i utvecklingen.Bruun. Tanken att tfn 018-17 069, fax 018-17 i Liberia spelade avgörande roll för att kvinnorna skulle 070, ha en särskild roll eller betydelse mötte först häpnad och en misstroende Hemsida: www.emmaus.ax med fredliga medel utan våld stoppa bland politiker, biståndsspecialister och vanligt folk av båda könen. Också de och nordiska e-post emmaus@emmaus.ax inbördeskriget i landet 2003. länderna tillämpade ett patriarkaliskt synsätt. Så kunde man t.ex. i afrikanska länder Ordförande: Carina Aaltonen rikta biståndet på jordbrukssektorn till männen trots att det är kvinnorna som svarar Möskatsvägen 29, Kungsö, AX-22130 Gottby, GRAFISK DESIGN Hilda Forss för matproduktionen. tfn 018–32Krig 687, och 040–564 5102 blir omöjlig. År 2000 var konflikter leder i värsta fall till att all utveckling e-post carina.aaltonen@lagtinget.ax Åsikter som framkommer i artiklarna mot-

det säkerhetsrådets tur att hitta kvinnorna. I en epokgörande resolution om kvinnor, svarar inte nödvändigtvis fred och säkerhet konstateras att kvinnorna har rätt att vara delaktiga i att lösa kon-Fredspostens linje. SVENSKA FREDSVÄNNER I HELSINGFORS RF flikter. Resolutionen legitimerar också kvinnornas mångsidiga fredsarbete på gräsrots­ Ordförande: Elisabeth Nordgren Fredsposten stöds ekonomiskt nivå. I höst ska resolutionen utvärderas. I materialet för högnivåmötet konstateras att av Sekreterare: Sirpa Aitosalo, tfn 050 520 1965, Samfundet, fredsprocesserna blir hållbarare om kvinnorna inkluderasSvensk-Österbottniska och har ett reellt inflytande. e-post sirpa@fredsposten.fi Kulturfonden för Sverige Forskningsresultaten ger också information om hur man Konstsamfundet, generellt kan effektivisera Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors. och Finland, Edvin Stenwalls fond, Underfredsförhandlingar. visningsministeriet, Utrikesministeriet, StifVASABYGDENS FREDSFÖRENING RF (vilande) Inger Wirén telsen Tre Smeder, Svenska kulturfonden, Lars-Johan Andersson, 65920 Norra Vallgrund, Olof och Siri Granholms stiftelse, Kulturtfn 06–352 7644 fonden för Finland och Norge och Aktiae-post lars-johan.andersson@netikka.fi stiftelsen av i Vasa. Temanumret Kvinnor, fred och utveckling har planerats en arbetsgrupp be­ stående av Sirpa Aitosalo, Yrsa von Hertzen, Jatta Krug, Elisabeth Nordgren och Inger Wirén. För EKENÄSNEJDENS FREDSFÖRENING RF (vilande) numret har vi fått utrikesministeriets informationsstöd till medborgarorganisationer. De åsikter ISSN 0357–2250 Ira Donner, Jomalviksvägen 195 A, 10600 Ekenäs, som framförs motsvarar inte nödvändigtvis UM:s officiella ståndpunkt. tfn 050–320 0278, e-post idonner@pp.inet.fi Trycks hos FRAM •1 •

4041

Trycksak

0797


Jämställdhet är inte nog! – Kvinnors organisering mot krig MARIANNE LAXÉN

Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF) firade sitt hundraårsjubileum i Haag i april i år. Organisationen grundades av 1000 kvinnor från krigförande och övriga länder år 1915. Kvinnorna protesterade mot kriget och ville att det skulle skapas en internationell organisation (Nationernas Förbund) som skulle försöka lösa konflikter mellan nationer på ett fredligt sätt. De krävde nedrustning, jämställdhet och multilateralt samarbete. Utdrag ur Resolutionen i Haag 1915: ”Denna internationella kvinnokongress, som anser krig vara ett förnekande av framåtskridande och civilisation, yrkar, att alla nationers regeringar skola ena sig om att hänskjuta framtida internationella tvistefrågor till skiljedom och förlikning. Denna internationella kvinnokongress yrkar, att alla nationers regeringar överenskomma om att i samförstånd utöva socialt, moraliskt och ekonomiskt tryck på varje land, som vädjar till vapen i stället för att hänskjuta sin sak till skiljedom och förlikning. Denna internationella kvinnokongress fordrar full politisk medborgarrätt för kvinnorna.” •

Men kriget fortsatte och slutade först när segern var total och de förlorande parterna helt nedslagna. Och följande världskrig fortsatte förödelsen. Också efter andra världskriget har krig utspelats i alla världens hörn, vapenteknologin utvecklats och människor dödats.

Vad är jämställdhet? Min uppgift är att här försöka fundera på vad kvinnornas insats och jämställdheten har betytt för våra samhällen. Och visst är det sant att kvinnornas inflytande vuxit på alla samhällsområden och jämställdheten ökat men frågan är om våra samhällen (världen) utvecklats i en mer rättvis, human eller empatisk riktning? Enligt min uppfattning är det när allt kommer omkring fråga om hur vi definierar jämställdhet och om vi vill verka för en feministisk politik, och vad vi menar med det. Om jämställdhet uppfattas som en kvantitativ utmaning, dvs. att kvinnor skall ha samma möjligheter som män att ta del i maktutövande, utbildning och arbetsliv, kan vi konstatera att vi har tagit stora steg framåt. Även i ett globalt perspektiv, trots att det finns många länder i världen som

2•


ännu inte erkänner att även kvinnor skall garanteras mänskliga rättigheter. Också om vi granskar kvinnornas situation från en individuell aspekt, kan vi konstatera att kvinnornas möjligheter till ett självständigt liv har ökat ansenligt. Kvinnor som har en egen inkomst är ekonomiskt oberoende och har möjlighet att leva ett liv utan underkastelse. Men som vi vet är inte detta en självklarhet för alla kvinnor. Religiösa fundamentalister runt om i världen och från alla religioner undertrycker kvinnor. Våld mot kvinnor i nära parrelationer förekommer i hela världen och i alla samhällsskikt. Handel med kvinnor som utnyttjas sexuellt är lönande business för all världens mafiosos. Men om vi i stället för att acceptera jämställdhet endast som en fråga om kvantitet även tar in kvalitet i begreppet, var står vi då? Låt mig slå fast att kvalitet i denna betydelse är annat än möjlighet till ökad konsumtion. Kvalitet för mig betyder en mer rättvis, human och empatisk värld! De här värdena är vad jag definierar som mål för en feministisk politik. En politik som ifrågasätter de värderingar manssamhället / patriarkatet lever enligt. Och det bör understrykas att manssamhällets värderingar inte uppbärs endast av män, de är en del av vår mångtusenåriga kultur och svåra att bryta.

Jämställdhetspolitik i Norden Hur har då jämställdhetspolitiken utarbetats i vårt land och våra nordiska grannländer? Klart är att arbetet för jämställdhet initierades av aktiva kvinnor och kvinnoorganisationer, utan dem skulle vi inte ha en statlig jämställdhetspolitik. Officiell jämställdhetspolitik började i slutet på 1960-talet och slog rot på 1970-talet. Delegationen för jämställdhet (TANE, förkortning från finska Tasa-arvoasiain neuvottelukunta), en parlamentariskt sammansatt kommitté, inledde sitt arbete 1972. Delegationen var ett rådgivande organ till landets regeringar och lyckades i mångt och mycket komma med förslag som förbättrade kvinnornas ställning, speciellt vad gäller utbildning, arbetsmarknad och förslag som gjorde det möjligt för kvinnor att kombinera familj och arbetsliv – föräldraförsäkring och utvidgad barndagvård. Liknande statliga organ grundades även i de övriga nordiska länderna. År 1974 beslöts att på nordisk nivå börja samarbetet genom att grunda

”Jämställdhet bör vara alla människors – kvinnors och mäns – lika värde. Men jämställdhet är inte nog. Vi behöver en vision för ett rättvist, humant och empatiskt samhälle.” Det är min feministiska uppfattning.”

ett ministerråd för jämställdhet inom ramen för Nordiska ministerrådet. En utvärdering av det nordiska samarbetet gjordes år 2014 vid en konferens i Reykjavik då ministerrådet fyllde 40 år. På konferensen konstaterades att de nordiska länderna toppar internationella undersökningar om jämställdhet. Men utmaningarna som gjorde att Nordiska ministerrådet år 1974 beslutade att samarbeta kring jämställdhetspolitiken är i stort sett desamma. Sedan 1974 har representationen av kvinnor och män i politiken jämnats ut i de flesta nordiska länder. Kvinnors inträde i högre utbildning, utbyggd barnomsorg och föräldraförsäkring har lett till att kvinnor yrkesarbetar i betydligt högre grad nu än förut. Samtidigt är arbetsmarknaden fortfarande starkt könssegregerad och i näringslivets topp är mansdominansen stor. Och fortfarande är männens andel i familjernas arbetsfördelning rätt så liten.

Granskning av jämställdhetspolitiken Inom ramen för det nordiska samarbetet har även ländernas jämställdhetspolitik granskats ur en vetenskaplig synvinkel. Den första utredningen, Det uferdige demokratiet. Kvinner i nordisk politikk, utkom 1983. Följande, Likestillte demokratier? Kjönn og politikk i Norden, utkom 1999. I den boken kon-

•3 •


staterades att det inte går att tala om EN nordisk jämställdhetsmodell utan snarare om fem olika, trots att det finns likheter och att länderna inspirerar varandra och även tävlar om vem som är bäst. Jämställdhet mellan kvinnor och män har under de senaste decennierna också varit en politisk exportprodukt för alla de nordiska länderna. Vi har aktivt i FN arbetat för att förbättra kvinnornas ställning. Ett tredje forskningsprojekt, Jämställdheterna i Norden mellan retorik och praktik – studier av förändringar i offentliga och privata förståelser av modern jämställdhetspolitik (1999-2005), som avslutades år 2006, försökte belysa både skillnaderna och likheterna gällande jämställdhetspolitiken i de nordiska länderna. Enligt projektrapporterna var ett övergripande resultat att ”förståelserna av kön och jämställdhet är påfallande motsägelsefulla och otydliga inom alla områden som projektet studerat”. Det här betyder att de flesta partier och människor säger sig vara positivt inställda till jämställdhet, men jämställdhet kan ha olika innehåll beroende på vem som uttalar sig. Svårigheten med jämställdhetspolitiken är just att man för det mesta låter bli att definiera vad jämställdhet innebär. I praktiken har det resulterat i ett kvantitativt tänkande. Att kvinnor skall uppnå det män uppnått och att jämn könsfördelning skall råda i beslutsfattande. Kvantitativ jämställdhet uppnås t.ex. om det skulle finnas lika många kvinnliga och manliga fångar, att kvinnornas medellivslängd skulle vara lika lång (kort) som männens eller att lika många kvinnor som män skulle begå våldsbrott etc. Kvinnor i armén är ett liknande resonemang. Det här visar att kvantitativ/mekanisk uppfattning av jämställdhet inte är nog. Jämställdhet i den bemärkelsen att kvinnor skall bli jämställda med män utan att manssamhället ifrågasätts ger alltså inte det fredliga och mänskliga samhället vi strävar efter.

accepterar utnyttjande och utsugning av andra människor. Jämställdhet bör vara alla människors – kvinnors och mäns – lika värde. Men jämställdhet är inte nog. Vi behöver en vision för ett rättvist, humant och empatiskt samhälle. Det är min feministiska uppfattning. Ett samhälle där inte enbart kvinnor och män är jämställda men där utgångspunkten är den som WILPF slår fast i Manifestet som antogs på kongressen i Haag 2015: Total och global nedrustning. Ekonomiska system som ger välfärd åt alla människor och alla andra livsformer på denna värdefulla planet. Multilaterala institutioner med förmåga och kapacitet att medla mellan stater och garantera internationell rätt. Demokratiska styrelsesätt från lokal till global nivå. Sociala system som inte ger privilegier till vissa etniciteter eller till människor av en viss kulturell eller religiös tillhörighet. Ett upplösande av patriarkatet. Vi vill skapa radikala förändringar kring hur kön uppfattas och skapa en värld där mänskliga rättigheter också är kvinnors rättigheter. Våld är inte oundvikligt. Det är ett val. Vi väljer inte våld som medel och mål. Vi vill frigöra kvinnors styrka och tillsammans med likasinnade män skapa en rättvis och harmonisk värld. Vi vill ha fred eftersom vi anser att det är en mänsklig rättighet.

Jämställdheten behöver en feministisk vision

MARIANNE LAXÉN

Kvinnorna i Haag 1915 var före sin tid. De krävde rösträtt och beslutanderätt för kvinnor. De krävde att konflikter skulle lösas via medling och de krävde social och ekonomisk rättvisa. Jämställdhet måste förverkligas samtidigt som vi ifrågasätter de normer och värderingar som •

f.d. departementsråd i det svenska regeringskansliet, har arbetat med jämställdhetsfrågor i hela sitt vuxna liv både som politiker och tjänsteman. Hon har varit aktiv i fredsrörelsen, bl.a. ordförande i Esbo Fredsvänner, styrelsemedlem i Fredsförbundet och för närvarande är hon medlem i WILPF:s internationella styrelse.

4•


Minnesstund över Tjernobyl på riksdagshusets trappa 27 april 2010. Foto: Liisa Neuvo.

KFF: Kvinnor för fred protesterar mot upprustning och kärnkraft Rörelsen Kvinnor för fred (KFF) i Finland är något av en kameleont, som byter form och färg i den riktning och den form som råkar behövas. KFF är inte en organisation, eftersom vi inte har velat skapa en hierarkisk struktur. Den är en kvinnorörelse. KFF föddes i Finland 1979 och i övriga Norden i början av år 1980. Redan tidigare hade det funnits fredsrörelser och sammankomster för kvinnor i de nordiska länderna. Internationella kvinnoförbundet för fred och frihet WILPF hade i årtionden haft föreningar i länderna. Inom vår rörelse verkar bland annat Gråterskorna, Kvinnor mot Atomkraft, Mormödrar för Fred och den registrerade föreningen Amandamaji. Gråterskorna inledde sin verksamhet med att kasta ner broderade näsdukar från läktaren under

riksdagens öppningssession 1987 i protest mot att kvinnor skulle ges tillträde till armén. Vi kvinnor i KFF har alltid ifrågasatt beslutsfattares åtgärder, vi har frågat, vi har bekräftat våra fakta på olika håll. Vi har ofta konstaterat att sakerna förhåller sig på annat sätt än de dominerande medierna rapporterar och vi har öppnat många kvinnors ögon.

FREDSADRESS OCH FREDSMARSCHER I slutet av 1979 beslöt NATO placera ut 572 medellångdistansrobotar i Västeuropa som motdrag mot Sovjetunionens SS-20 robotar. Då uppstod samtidigt i de nordiska länderna en spontan fredsrörelse, som inledde en stor

•5 •


”Vi vill förvandla vår rädsla till kraft – tillsammans med alla kvinnor i världen.”

namninsamling för en gemensam protest med budskapet: ”Nu får det räcka! Vi vill förvandla vår rädsla till kraft – tillsammans med alla kvinnor i världen. Vi kan inte längre tigande godta stormakternas maktkamp. Vi kräver att nedrustningsförhandlingarna genast inleds igen – på allvar!” På några månader insamlades över 500 000 namn i de nordiska länderna, över 75 000 i Finland. En delegation av nordiska kvinnor överräckte skrivelsen till FN:s generalsekreterare Kurt Waldheim i Köpenhamn i juli 1980, då FN:s världskonferens om kvinnor inleddes. Texten sändes samtidigt till president Jimmy Carter i USA och generalsekreterare Leonid Brezjnev i Sovjetunionen. År 1981 genomförde en grupp på cirka 20 kvinnor från vart och ett av de nordiska länderna en fredsmarsch från Köpenhamn till Paris. Tusentals människor anslöt sig till dem under olika delar av marschen. Året därefter genomfördes en liknande marsch till Moskva och Minsk med budskapet: ”Nej till kärnvapen i Öst och Väst. Ja till kärnvapenfria zoner i Öst och Väst. Ja till nedrustning och fred.” Det var första gången som företrädare för Sovjetunionen släppte in en oberoende fredsgrupp från Väst på sitt område. Redan det var kanske ett tecken som förebådade en förändring. År 1983 marscherade nordiska kvinnor för fred från New York till Washington. Också den marschen var en stor framgång. Inspirerade av de nordiska kvinnornas fredsmarsch till Paris marscherade engelska kvinnor 1981 till Greenham Common, där USA hade en kärnvapenarsenal, och slog läger där. Många kvinnor från KFF i Finland deltog i lägret. Lägret fortsatte tills de amerikanska kärnvapnen drogs bort från Greenham Common 1999. I början av 1990-talet deltog KFF aktivt i pro•

testerna mot militariseringen av EG, senare EU. Under sju år på 1990-talet deltog kvinnor inom KFF i bussturnéer i det forna Östeuropa och arrangerade Europeiska säkerhetskonferenser närmast i huvudstäderna, men också på andra orter.

URANVAPEN OCH ATOMKRAFT Sedan 2003 har KFF i samarbete med den internationella paraplyorganisationen ICBUW verkat för att få till stånd förbud av uranvapen. Vapen med utarmat uran är speciellt farliga på grund av sin kemiska giftighet och sin radioaktivitet. Uranbrytning producerar råvaror både för civila kärnreaktorer och atombomber. Brytningen och bearbetningen av uran skadar miljön och människors hälsa. En olycka i ett kärnkraftverk riskerar tusentals människors liv i generationer. Avfallet från atomindustrin hotar miljö och människor i hundratusentals år. Sommaren 2005 hade utländska företag gjort reservationer för att bryta uran både i södra och norra Finland. Man fick snabbt till stånd en folkrörelse, som lyckades stoppa uranbrytningen i östra Nyland. En del av brytningarna i norra Finland har inte heller blivit av. Kvinnor mot Atomkraft minns årligen olyckorna i Tjernobyl och Fukushima. I år har man arrangerat många demonstrationer på olika orter mot Fennovoimas och Rosatoms kärnkraftverksplaner i Pyhäjoki. Många kvinnor i KFF har deltagit i det protestläger som den 21 april upprättades på udden Hanhikivi för att stoppa avverkningar och andra arbeten på platsen.

FJÄRRSTYRT KRIG Automationen och robottekniken har skapat en ny form av krigföring. Man har skapt fjärrstyrda jaktplan, som populärt kallas drönare. Det fjärr-

6•


Demonstration mot Fennovoima utanför Pyhäjokis kommunalhus 12 juni 2015. Foto: okänd.

styrda kriget är snyggare ur angriparens synvinkel – men resultatet är det samma för offren, både civila, soldater och miljön. Vi har i år gett ut en publikation Kauko-­ ohjattu sota (Fjärrstyrt krig), som pekar på hur man på finsk mark – och i samarbete med Finland – bidrar till denna nya form av krigföring. I Kiruna i norra Sverige ligger Esrange, en av de största rymdraketbaser som används för fjärrstyrning av krig.

verken är bomber i det ekonomiska kriget. En ekonomi som bygger på konkurrens och vinst skapar ojämlikhet och konflikter. Man blir inte av med isberget genom att hugga av dess topp. Det måste smältas ner helt och hållet.

FRÅN VÅLDSKULTUR TILL FREDSKULTUR Vår kultur är en fredskultur. Tyngdpunkten i rörelsen KFF ligger på att skapa fred och ett lyckligt liv, inte på att skrämma med krig och förstörelse. Den feministiska fredsrörelsen uttrycker freden också i bilder och symboler. Fredsbilder är lyckliga och friska barn, frodig natur, blommande växter, glada människor, sjungande och dansande kvinnor. Vi vill också finna orsakerna till kriget. Bakom krigen ligger militarismen, som präglar hela kulturen. Kärnvapnen är bara toppen på militarismen och patriarkatets isberg. Kärnkraft-

LEA LAUNOKARI Skribenten kallar sig aktivist och farmor.

Sammandrag av en längre text samt översättning: Ulf Särs Publikationen om det fjärrstyrda kriget finns på finska på nätet på adressen https://naisetrauhanpuolesta. wordpress.com/kauko-ohjattu-sota/.

•7 •


KOLUMN

ALLA KAN GÖRA NÅGOT, INGEN KAN GÖRA ALLT Därför tackade jag nej till att skriva en kolumn för Fredsposten till detta nummer. Lovade dock vagt att jag skulle återkomma om jag fick en snilleblixt. Detta är nu ingen snilleblixt men en långsam insikt som jag vill försöka formulera i ord.

BIRGITTA BOUCHT författare, skrivarhandledare och frilansjournalist med en bakgrund i 1970-talets kvinno- och fredsrörelse. Hon var chefredaktör för Fredsposten 1980-85. Foto: Charlotta Boucht.

R

edaktionen bad mig skriva en kolumn till detta nummer av Fredsposten. Jag blev glad. Och eftertänksam. Har jag något nytt att säga? Jag skrev rätt nyligen en kolumn till Astras nummer om fred, där citerade jag ymnigt gamla erfarenheter och minnen, en hyllning till återbruket: på nytt och på nytt. Men jag kan inte fortsätta att prata och berätta om kvinnornas fredsmarscher på 80-talet, om min intensiva tid som chefredaktör för Fredsposten, om alla studiecirklar i fredsfrågor som vi startade, om antologier, dikter som skrevs och publicerades. Resultatet blir nästan alltid att läsarna/åhörarna lyssnar beundrande och sedan frågar varför man inte gör så nuförtiden? Har vi förlorat tron på civilsamhället och dess förmåga att påverka sin samtid? Är vi mera själviska, tänker vi bara på vår egen bekvämlighet och våra internetuppkopplingar? En riktigt nedslående diskussion brukar bli följden. Ingen orkar med fredsarbete, ingen vill, problemen är för stora för enskilda individer att greppa. •

1. Det är inte sant att intresset för fredsarbete har försvunnit. Men det är sant att människorna inte vet hur de ska påverka situationen i vår kaotiska värld. Kanske tror de att det är omöjligt att påverka. 2. Det är inte sant att vi blivit mera cyniska och ointresserade av omvärlden. Men det är sant att de flesta av oss är jäktade, trötta, pressade av krav från många olika håll. 3. Det är inte sant att folk inte vill ställa upp. Men det är sant att man ofta frågar sig om ens insats varit mödan värd. Syns det resultat? Är jag nöjd med den insats jag gjort? Att sitta på ett fåtaligt besökt möte, att skriva under resolutioner på Facebook, att prenumerera på Fredsposten – det räcker inte. Det känns åtminstone inte tillräckligt. Det känns anonymt. Därför tror jag att vi måste ta oss till en annan synvinkel. Till gräsrotsnivån. Och inse att varje grässtrå är unikt. Vi måste hitta varje människas unika förmåga och ta den till vara. En är bra på att ringa runt och samla ihop folk, till möten, demonstrationer. En annan skriver bra resolutioner, en tredje bakar underbara bullar, en fjärde sitter i många styrelser och har breda kontaktnät, en femte skriver dikter, bloggtexter och insändare, en sjätte är layout-expert, en sjunde fotograferar, en åttonde kan berätta fredssagor, en nionde förstår

8•


sig på ekonomi, en tionde är dataexpert. Knappast någon av dessa har tid och lust att ägna sig åt fredsarbete på heltid. Ingen vill känna sig tvungen. Ingen orkar med att ha dåligt samvete för det man inte gör. Men alla är villiga att bidra med sånt de kan och tycker om att göra. Hur inventerar vi de enskilda förmågor som tillsammans bildar ett rörligt aktivt nätverk? Till en början måste folk identifiera sig själva: jag vill vara med och påverka min värld, vad kan jag göra? Vart kan jag vända mig för att berätta vad jag är villig att göra?

När jag jobbade som chefredaktör för Fredsposten och det alltid var ont om pengar så blev jag uppringd av en för mig okänd dam som satt med i en grupp frimärkssamlare. Där hade de upptäckt att många frimärken var ostämplade och kunde återanvändas efter varsam behandling. En del av de räddade frimärkena fick Fredsposten till sitt förfogande. På den tiden var det en stor inbesparing eftersom den mesta kommunikationen sköttes per post. Numera är det inget att satsa på. Men att satsa på folks kreativa och oväntade idéer kan aldrig bli föråldrat.

Vi bar Freden på vår rygg Vi bar Freden på vår rygg: som ett kvidande barn som en ängslig man en vissnande blomma eller ett fröjdefullt rop i trots och vrede. Den bodde med oss i våra hjärtan eller i hålrummet mellan handflator som möts och älskar. Alltid närvarande: som en puls eller en utdragen suck en berlock kring våra stolta nackar en dröm för våra trötta ögon. Men alltför ofta berövades vi de yttre tecknen på fred. Alltför ofta bar vi bara en förnimmelse, en urgammal sång utan ord eller innehåll. Alltför ofta begabbade man oss för vårt tomma knyte: Var är den? var är den? skreks det från vägkanten. Var har ni er skatt, ni övermodiga och ordstinna? Visa oss den! Visa oss er fred! Vi har tröttnat på att ni säger att ni har guld i era gamla lumpor! Och spottet ven. Åskådarnas röster blev hesa, fulla av hat.

Äppelblomma, solskensflamma, gula löv, hjärtats dunkla röster: hjälp oss nu till klokhet. Lär oss uthärda. Betvinga. Övertyga, Ge oss ännu ett andetag, ännu en möjlighet att förhandla om spelets regler. Livet är inte slut, historien bläddrar ännu sina blad genom våra kroppar. I varje cell finns freden och dess fiende. Det är i varje enskild kropp striden förs dagligen, minut för minut. Vi samlar material för att hålla vårt medvetande brinnande. Det står snart som en ljungeld över alla himlar. Birgitta Boucht

Författarens kommentar: Dikterna i samlingen Långa vandring, utgiven 1981, skrevs sommaren och hösten 1980. Våren 1981 när manuskriptet redan var inlämnat till förlaget hörde jag första gången talas om Freds­ marschen 1981, som jag sedan deltog i. Korrektur på dikterna och förlagets baksidestext nådde mig i Bryssel. “Den långa vandringen började redan på lägereldarnas och sagornas tid. Den går genom historien, den bär med sig myter och minnen, erfarenheter, vrede och förtrös­ tan. Den pågår hela tiden.”

•9 •


Kvinnorna stoppade svenska kärnvapen VÅREN 2015 HAR KÄRNVAPEN varit på tapeten av många anledningar. Förhandlingar har förts med Iran. Översynskonferensen för ickespridningsavtalet NPT har hållits i New York. Ryssland har kanske antytt att kärnvapen kan placeras på Krimhalvön. Förhandlingsparterna är bekanta: fem kärnvapenstater, några egenmäktiga kärnvapenbyggande länder och den stora majoriteten länder som inte har kärnvapen. Men om kärnvapenstaterna hade inkluderat Sverige eller Schweiz? Australien eller Nya Zeeland? Så hade det kunnat gå utan medborgarorganisationers och folkrörelsers motstånd. I Sverige började man dryfta frågan om kärnvapenanskaffning 1945 genast efter bombningarna av Hiroshima och Nagasaki. Ett delmotiv var att göra landet självförsörjande i fråga om energi med hjälp av kärnkraft. Försvarets forskningsanstalt FOA och företaget AB Atomenergi fann varandra i bägge projekten. Kärnvapenfrågan diskuterades visserligen 1945–53 endast i snäva politiska, vetenskapliga och militära kretsar, men i diskussionerna förekom planer på att bygga hundra taktiska kärnvapen. Det ansågs rentav att Sveriges neutralitetspolitik krävde stark militär slagstyrka, som dåvarande överbefälhavaren Nils Swedlund argumenterade för i försvarets rapport 1954.

Dilemma för socialdemokraterna Åsikterna hos militären och högern i Sverige var kraftigt för ett kärnvapenprogram, liberalerna var något positiva och centern tog inte ställning. Lutade åt vapenalternativet gjorde också den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander och •

Flygblad från 1958, där Aktionsgruppen mot svensk atombomb, AMSA, uppmanar till stöd för sin verksam­ het. 95 000 underskrifter samlades in. Publicerad av Stockholms stadsarkiv på webbplatsen Stockholmskällan (stockholmskallan.se).

försvarsministern Torsten Nilsson. Erlander stötte emellertid på ett överraskande problem i sitt parti: Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund (SSKF) tog kraftigt ställning mot programmet innan man ens hade diskuterat det inom partiet.

10 •


Svensk anskaffning av kärnvapen togs för första gången upp till diskussion i ett regeringssammanträde i november 1955 och det regeringsbärande socialdemokratiska partiet tog upp frågan i partistyrelsen i februari 1956. För statsminister Erlander var det en svår och komplex fråga. Han ville att man skulle dröja två år med avgörandet så att man hann undersöka alla aspekter omsorgsfullt.

Kvinnostyrka Det var något oerhört att kvinnor tog ställning till en så viktig sak, och dessutom inom försvarspolitiken, som ansågs ligga totalt utanför kvinnornas kompetens; det var ju ett område som tillhörde enbart männen. De kraftfulla debattinläggen från SSKF-ordföranden Inga Thorsson bemöttes med hån. Kvinnorna är emotionella, tänker bara känslomässigt, de har ingen sakkunskap, argumenten som de kommer med är irrelevanta, hette det. Thorsson argumenterade att samtidigt som Sverige bygger upp det egna folkhemmet gäller det att medverka i hela världens utveckling och bära ansvar för den. Solidaritet i hemlandet måste gå hand i hand med global solidaritet. SSKF antog 1957 en resolution om att kvinnorna vill förena sin styrka med konstruktiva krafter i världen och kräva att ansvarsfulla statschefer stoppar kärnproven. Till motrörelsen slöt sig snart också andra grupper, såsom ungdomsrörelsen, nykterhetsrörelsen, många kyrkliga grupper, fredsgrupper och kvinnoaktivister. 1958 offentliggjorde 21 ledande intellektuella ett program som bildade grunden till Aktionsgruppen mot svensk atombomb (AMSA).

Från kärnvapenbyggare till fredsbyggare – tack vare kvinnorna! Kvinnornas aktivitet gjorde att debatten om kärnvapen fortsatte och expanderade, och Erlander måste reagera på händelsernas gång. 1958 tillsatte han en kommitté, ledd av honom själv, med uppgift att överväga kärnvapenfrågan och det resulterade i en synnerligen grundlig lägesbedömning. Den gick ut på att kärnforskningen kan fortsätta, men byggandet av en svensk atombomb bör ställas i relation till den internationella utvecklingen, och inget avgörande behövs förrän i mitten av 1960-­talet.

Under årens lopp minskade anhängarskarorna – till och med USA:s regering motsatte sig svenskt kärnvapeninnehav (som om man räknat sig till beslutsfattarna!) – och Sveriges försvarsmakt dämpade sin inställning. Vid 1960-talets mitt stod det klart att Sverige inte behövde något kärnvapen. Folkhemmets solidaritetsansvar för världen blev brett accepterat. År 1961 utarbetade Alva Myrdal ett nedrustningsprogram för Sverige, och Sveriges utrikesminister Östen Undén framhöll i FN:s generalförsamling att ingen fråga på agendan är så viktig som nedrustningen. Sverige har utvecklat sin aktiva roll inom fredsbyggande och nedrustning, inte minst genom insatser av sådana kvinnor som Inga Thorsson, Alva Myrdal och Maj-Britt Theorin. Men hur hade det gått om kvinnorna hade godtagit att försvar och kärnvapen är en manlig angelägenhet som det är männens sak att avgöra? Då kunde vi i dag ha en mycket mer krigisk värld, med också hundratals kärnspetsar i vårt västra grannland under förevändning att trygga neutraliteten.

VAPPU TAIPALE barnpsykiater, tidigare social- och hälsovårdsminister samt generaldirektör för dåvarande Forsknings- och utvecklings­ centralen för social- och hälsovården (Stakes), nu ordförande för Förbundet för åldrings- och anhörigservice. Vappu har hela sitt vuxenliv varit engagerad i kvinnorörelsen och freds­ arbetet, bl.a. som co-president för IPPNW (International Physicians for the Prevention of Nuclear War) och medlem i Finlands Fredsförbunds styrelse.

Översättning: Sirpa Aitosalo Källor: Nuclear Exits, red. Ilkka och Vappu Taipale. Routledge 2015 Svenska läkare mot kärnvapen, som ingår i IPPNW, har ett bra webbaserat utbildningsmaterial: Lär om kärnvapen, laromkarnvapen.se. Titta t.ex. under rubriken Politisk historia i avsnittet Kärnvapen & världen.

• 11 •


Fredsprocesser som inkluderar kvinnor hållbarast Fredsprocesser som inkluderar kvinnor är hållbarast. Det visar studier av samtliga 40 processer som gäller fred eller institutionsbyggande mellan 1990 och 2013. Arbetet har gjorts av mer än 30 forskare under ledning av Thania Paffenholz vid Graduate Institute, Centre on Conflict, Development and Peace Building i Genève. Analyserna som publicerades i april i år utgör en del av underlaget för det högnivåmöte som i höst ska utvärdera säkerhetsrådets resolution 1325 från år 2000 och sex senare resolutioner om kvinnor, fred och säkerhet. När kvinnogrupper har möjlighet och kapacitet att utöva aktivt inflytande på en fredsprocess är sannolikheten mycket större för att man uppnår ett fredsavtal och lyckas med implementeringen av det.

Studierna har analyserat alla som har varit inkluderade i processerna utöver de huvudsakliga parterna i konflikterna. Hit hör representanter för civilsamhället, religiösa aktörer, business- och kvinnogrupper. Det visar sig att involverandet av samhälleliga och politiska aktörer i fredsprocesserna ökar hållbarheten. Vanligast var att inkludera representanter för civilsamhället, näst vanligast var att kvinnogrupper var involverade på ett eller annat sätt. Det förekom i 27 fall. I samtliga fall utom ett där kvin-

norna var aktivt involverade kom man fram till resultat och det förekom inget fall där kvinnorna skulle ha försvagat eller förhindrat fredsprocessen.

”Öka kvinnors deltagande” Utomstående kan involveras i fredsprocesserna på olika sätt. De kan ingå i de officiella delegationerna eller i extra delegationer, de kan ha obser-

12 •


ades med att nå resultat under den arabiska våren berodde också delvis på bristande skicklighet att tackla elitens motstånd. Analysprojektets slutrapport kommer med flera rekommendationer. Man bör arbeta systematiskt för att öka kvinnornas aktiva deltagande, med betonande av att de involveras i processen så tidigt som möjligt. Kvinnor från olika kretsar bör samtidigt delta på flera sätt både i formella och informella förhandlingar. Det är viktigt att fredsmäklarnas, förhandlingsdelegationernas och de stridande parternas kunskap om genderfrågor ökar.

” Kvinnorna i Liberia lyckades samarbeta över religiösa och etniska gränser när de genom sin envisa sittstrejk utanför förhandlingslokalen år 2003 tvingade parterna att nå resultat.”

Kvinnor kritiska mot fredsavtalet i Aceh

vatörsstatus i de direkta förhandlingarna, delta i officiella eller informella konsultationer eller ha en roll i verkställandet av respektive fredsavtal. Utomstående kan också involvera sig på eget ini­ tiativ, hit hör konfliktlösningsseminarier på hög nivå, men också bl.a. petitioner, demonstrationer och gatuprotester. Det är ingen självklarhet att kvinnorna inkluderas ens när civilsamhället är involverat. Det som har gett kvinnorna en roll är deras egen aktivitet eller stöd av internationella supportrar eller fredsmäklare. Kvinnogrupper som har varit engagerade i fredsprocesser har arbetat för att främja kvinnornas rättigheter på olika områden men de har också aktivt arbetat för att fredsavtalen ska komma till stånd. Fredsförhandlingarna drar vanligen till sig det största intresset, men implementeringen av ingångna avtal är viktig och här kan kvinnorna också ha en stor roll, särskilt när de har varit inkluderade i själva förhandlingsprocessen. Det är viktigt att kvinnorna kan förbereda sig ordentligt och att olika kvinnogrupper kan bygga gemensamma koalitioner. Kvinnorna i Liberia lyckades samarbeta över religiösa och etniska gränser när de genom sin envisa sittstrejk utanför förhandlingslokalen år 2003 tvingade parterna att nå resultat. Att t.ex. kvinnorna i Jemen misslyck-

Fredsavtalet mellan självständighetskämparna i Aceh och den indonesiska regeringen undertecknades i Helsingfors i augusti 2005. Inga kvinnor var inkluderade i processen. Forskaren Marjaana Jauhola, som väl känner till Aceh, rapporterar att fredsavtalets implementering inte är optimal. I februari i år, när FN höll ett regionalt möte i Kathmandu som en förberedelse för högnivåmötet om utvärderingen av säkerhetsrådets resolution 1325, framkom det kritik från kvinnliga aktivister och jurister över situationen i Aceh. Delvis har implementeringen visserligen lyckats, bl.a. har antalet väpnade incidenter minskat liksom antalet vapen i omlopp. De tidigare kämparna har blivit politiker, byråkrater eller företagare. Fredsprocessen och det stora inflödet av humanitärt bistånd efter tsunamin några år senare har emellertid lett till nya strider om makten och till ett förstärkande av den regionala identiteten i förhållande till staten. Det är fortfarande vanligt med våld mot kvinnorna. Det stiftas lokala lagar som försämrar kvinnornas situation, bl.a. stiftade lokalparlamentet hösten 2014 en lag som gör det möjligt att åtala en våldtagen kvinna för äktenskapsbrott. Lagen träder i kraft i höst om inte Indonesiens parlament förklarar att den strider mot grundlagen.

• 13 •

INGER WIRÉN


Kvinnliga fredsvisioner I alla samhällen finns det människor som, även om de kanske inte syns eller hörs, arbetar för att förbättra livet för andra människor, djur eller miljö. Ett värdefullt arbete som inte bara förbättrar levnadsomständigheterna för andra utan ofta också förändrar dem själva. Ord är bra men handlingar är ännu bättre – för andra men även för dig.

Nobels fredspris Nobels fredspris, kanske det mest prestigefyllda fredspriset i världen, är ett av de fem Nobelprisen som inrättades genom Alfred Nobels testamente år 1895. Fredspriset, som administreras av Norge, är det enda Nobelpriset som förutom till enskilda personer även kan tilldelas organisationer. Fredspriset ska enligt testamentet tilldelas dem som ”hafva gjort menskligheten den största nytta” och en femtedel tilldelas den som ”har verkat mest eller best för folkens förbrödrande och afskaffande eller minskning af stående arméer samt bildande och spridande af fredskongresser”. •

År 1901 tilldelades Röda Korsets grundare Jean-Henri Dunant och Frederic Passy för sitt fredsarbete Alfred Nobels första fredspris. Frederic Passy grundade bl.a. den första internationella fredsorganisationen 1867.

16 kvinnor Sedan år 1901 har 16 kvinnor mottagit fredspriset. De har arbetat för fred och utveckling inom organisationer, kampanjer, freds- och kvinnorörelser, nätverk, på sjukhus och barnhem och i slummen på gatan. De har varit akademiker, politiker, fredsaktivister och levnadskonstnärer, men alla har de haft en stark tilltro till att det går att förbättra världen. Härligt att sådana människor funnits och finns. Den första kvinna som mottog priset var Bertha von Suttner från Österrike-Ungern och vän till Alfred Nobel. Året var 1905. Det räckte drygt 25 år till nästa kvinnliga pristagare Jane Addams. Efter andra världskriget gick det 30 år innan Betty Williams och Mairead Corrigan tilldelades priset för sitt fredsarbete i Nordirland.

14 •


Under 1970-, 1980- och 1990-talet var kvinnorna rätt väl representerade och den trenden fortsatte på 2000-talet med Shirin Ebadi, Wangari Maathai, Ellen Johnson Sirleaf, Leymah Gbowee och Tawakkul Karman. Flera av prismottagarna har varit banbrytare, t.ex. Shirin Ebadi som erhöll priset år 2003 var Irans första kvinnliga domare och den första muslimska kvinna som vunnit priset. Wangari Maathai från Kenya erhöll priset 2004 och var den första kvinnan i Öst- och Centralafrika som erhållit en doktorstitel. Den endast 17-åriga pakistanskan Malala Yousafzai tilldelades fredspriset år 2014 tillsammans med indiern Kailash Satyarthi.

Olika fredsinitiativ Bland alla fredsprojekt som startats eller initierats av kvinnor som mottagit fredspriset är Moder Teresas livsverk i slummen i Calcutta ett av de mest otroliga. Moder Teresa ägnade sitt liv redan från 12 års ålder till att hjälpa fattiga, sjuka och föräldralösa. Hon hade en tro på andlig nytta av ett liv i fattigdom. Nobelbanketten vägrade hon att delta i och den ställdes in. I stället höll hon för sina prispengar en middag för 2000 hemlösa i Calcutta. Men det finns många andra fredsprismottagare som lämnat outplånliga spår efter sig. En av dem är Leymah Gbowee och den av henne ledda kvinnorörelsen i Liberia som spelade en avgörande roll för att med fredliga medel stoppa inbördeskriget i landet. I vita t-shirtar gick kvinnorna varje dag till fiskmarknaden i huvudstaden Monrovia för att demonstrera mot kriget med böner och sånger. De samlade in pengar för att kunna följa med till förhandlingsbordet i grannländerna och de ställde sig utanför lyckta dörrar och vägrade att flytta på sig innan männen där inne kommit överens om fred. De arrangerade en tyst massprotest då fredssamtalen hotade att bryta samman i Ghana. Kvinnorörelsen blev en politisk kraft i Liberia och ledde fram till valet av Afrikas första kvinnliga statschef Ellen Johnson Sirleaf. Den unga modiga Malala Yousafzai har väckt respekt och hopp världen över. Malala, en pakistansk skolelev och utbildningsaktivist, utsattes år 2012 för ett mordförsök av talibantrogna på grund av sitt engagemang för flickors rätt att gå i skola

i nordvästra Pakistan. I sitt tacktal vid prisutdelningen framförde hon följande tankeväckande ord: ”Varför är de länder som vi kallar starka så mäktiga när det kommer till att skapa krig men så svaga när det kommer till att skapa fred? Varför verkar det så lätt att bygga vapen men så svårt att trygga skolor?”

Kvinnliga politiker Det finns flera finländska kvinnor som fått synlighet för sitt fredsarbete. De är kvinnor som verkat eller verkar i dagspolitiken, deras röst har hörts men tyvärr inte högt nog, varken media eller makthavare har varit tillräckligt lyhörda. Minister Elisabeth Rehn är en av de finländska kvinnor som länge ägnat sig åt fredsarbete och mänskliga rättigheter. Professor Vappu Taipale har länge varit aktiv inom fredsrörelsen både i Finland och i världen bl.a. inom Internationella läkarrörelsen mot kärnvapen som erhöll Nobels fredspris 1985. Finlands Fredsförbunds ordförande, konflikt- och fredsforskare Tarja Cronberg, är en person med starka mänskliga ideal, som klarsynt och klokt talar och agerar för mänskliga värden och fredligt samarbete mellan länder. Riksdagsledamot Eva Biaudet har konsekvent arbetat för mänskliga rättigheter och minoritetsfrågor både nationellt och internationellt, ofta med fokus på kvinnors situation. Vi vet att fredsförhandlingar i vilka kvinnor deltagit som förhandlingspart leder till mera bestående resultat än förhandlingar med endast män. De lyckade förhandlingar som förts om Irans kärnkraftsprogram kunde tjäna som exempel på detta. EU:s höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, tidigare Catherine Ashton och nu Federica Mogherini, har deltagit i förhandlingarna mellan stormakterna och Iran som äntligen lett till resultat – ett historiskt sådant. Men, det dröjde inte länge förrän olyckskorparna med de amerikanska republikanerna i spetsen började kraxa om det uppnådda avtalet och dess ogynnsamma konsekvenser för situationen i Mellanöstern. Det politiska spelet lämnar aldrig arenan… YRSA VON HERTZEN

• 15 •


Kvinnor som mottagit Alfred Nobels fredspris

1991. Aung San Suu Kyi, f. 1945 Burma. Opposi­ tionspolitiker, akademiker. Tilldelades fredspriset för ovanligt civilkurage, för sin kamp för demokrati och mänskliga rättigheter. 1992. Rigoberta Menchú, f. 1959 Guatemala. Fredsaktivist och författare. Tilldelades freds­ priset för sin kamp för social rättvisa och etnokul­ turell försoning.

Bertha von Suttner

1997. Jody Williams, f. 1950 USA. Akademiker och fredsaktivist. Tilldelades fredspriset som grund­ are och ledare för International Campaign to Ban Landmines (ICBL).

1905. Bertha von Suttner, f. 1843 Österrike-­ Ungern, d. 1914 Österrike. Författare och pacifist. 2003. Shirin Ebadi, f. 1947 Iran. Advokat, domare, Tilldelades fredspriset för sitt fredsfrämjande ar­ författare och aktivist. Tilldelades fredspriset för bete. sitt arbete för kvinnors och barns mänskliga rättig­ heter med fokus på Iran. 1931. Jane Addams, f. 1860 USA, d. 1935 USA. Sociolog, författare, filantrop och pacifist. Tillde­ lades fredspriset för sitt fredsfrämjande arbete. 2004. Wangari Maathai, f. 1940 Kenya, d. 2011 Nai­ robi. Biolog, miljöaktivist och politiker. Tilldelades 1946. Emily Greene Balch f. 1867 USA, d. 1961 fredspriset för sin kamp för miljön, demokrati och USA. Ekonom, sociolog, författare och pacifist. kvinnors rättigheter. Tilldelades fredspriset för sitt arbete för Wo­ men´s International League for Peace and Free­ 2011. Ellen Johnson Sirleaf, f. 1938 Liberia. Libe­ dom (WILPF). rias president, ekonom, affärskvinna och aktivist. Tilldelades fredspriset för insatser för sitt land; 1976. Betty Williams, f. 1943 Storbritannien. Nord­ för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och de­ irländsk fredsaktivist. Tilldelades fredspriset för ras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbe­ sina insatser i gräsrotsrörelsen The Community te. of Peace People vars mål var att stoppa våldet mellan protestanter och katoliker i Nordirland. 1976. Mairead Corrigan, f. 1944 Storbritannien. Nordirländsk fredsaktivist. Tilldelades fredspriset för sitt arbete för fred i Nordirland. 1979. Anjezë Gonxhe Bojaxhiu, Moder Teresa, f. 1910 Makedonien, d. 1997 Indien. Tilldelades fredspriset för sina insatser för de fattiga i Indien. 1982. Alva Myrdal, f. 1902, d. 1986 Sverige. Politi­ ker, författare och diplomat. Tilldelades fredspri­ set för nedrustningsarbete och sitt engagemang för fred.

Moder Teresa. Foto: Evert Odekerken


Organisationer, kampanjer och nätverk som grundats eller initierats av kvinnor som mottagit Alfred Nobels fredspris

Shirin Ebadi. Foto: russavia

2011. Leymah Gbowee, f. 1972 Liberia. Trauma­ terapeut, medborgarrättskämpe och fredsakti­ vist. Tilldelades fredspriset för insatser för sitt land; för ickevåldskamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande ar­ bete. 2011. Tawakkol Karman, f. 1979 Jemen. Politiker, jemenitisk journalist och fredsaktivist. Tilldelades fredspriset för insatser för sitt land; för ickevålds­ kamp för kvinnors säkerhet och deras rätt till fullt deltagande i fredsbyggande arbete och som ett ansikte för frihetskampen under den arabiska vå­ ren 2011.

Jane Addams grundade allaktivitetshuset Hull House i Chicago 1889 och var en av grundarna till Women’s International League for Peace and Freedom (WILPF) 1919. Moder Teresa grundade Missionaries of Charity i Calcutta 1948. Betty Williams grundade Northern Ireland Peace Movement 1976. Mairead Corrigan grundade Northern Ireland Peace Movement 1976. Wangari Maathai startade tillsammans med kvinnogrupper Green Belt Movement (GBM) 1977. Jody Williams startade kampanjen med 6 NGOs International Campaign to Ban Landmines (ICBL) 1992. Shirin Ebadi en av grundarna till Defenders of Human Rights Centre (DHRC) 2001. Leymah Gbowee en av grundarna till organisationen Women of Liberia Mass Action for Peace 2002. Tawakkol Karman startade nätverket Women Journalists Without Chains 2005.

Malala Yousafzai. Foto: Russell Watkins

2014. Malala Yousafzai, f. 1997 Pakistan. Tillde­ lades fredspriset för sitt arbete mot förtryck av barn och unga människor och för rätten till utbild­ ning för alla barn.

YRSA VON HERTZEN

Jody Williams, Shirin Ebadi, Wangari Maathai, Rigoberta Menchú, Betty Williams och Mairead Maguire grundade för fred, rättvisa och jämlikhet Nobel Women’s Initiative 2006. De sex kvinnorna repre­ senterar Nord- och Sydamerika, Europa, Mellanöstern och Afrika. San Suu Kyi blev hedersmedlem 2011. Leymah Gbowee och Tawakkol Karman anslöt sig 2012. Leymah Gbowee grundade Gbowee Peace Foundation Africa 2012.


KOLUMN

KVINNORNA LÄMNADE SPÅR I KÄRNAVTALET I IRAN

K

vinnorna är inte bara offer i fredsprocesser. Allt oftare är kvinnor också beslutsfattare. Det är en god, men inte tillräcklig förutsättning för att trygga en hållbar fred. Det är inte likgiltigt vad kvinnorna företräder i fredsprocesserna och vem som anger ramarna. Då fredsförhandlingarna om Syrien fördes i Genève, ingick det kvinnor i Syriens delegation. Men de företrädde regeringen, inte medborgarorganisationer eller de kvinnor som lever i flyktingläger. Kvinnornas uppgift var ingalunda att stöda en bestående fred, utan att stå bakom regeringens politik.

TARJA CRONBERG Ordförande för Finlands Fredsförbund

E

tt kärnavtal har just fåtts till stånd i Iran. Enligt det förblir Iran medlem av icke-spridningsavtalet och förbinder sig att inte skaffa kärnvapen. Parterna i förhandlingarna, de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet och Tyskland (de sk P5+1) har å sin sida förbundit sig att lätta på sanktionerna. Urananrikningen i landet övervakas med förstoringsglas och om brott konstateras återinförs sanktionerna utan nya beslut. Som bäst pågår i USA:s kongress en kamp för och emot avtalet och kongressen kom-

18 •


mer att rösta om avtalet 17.9. Resultatet är ingalunda givet. EU har från början haft en stark, ledande roll. Initiativet till förhandlingarna togs av utrikesministrarna i tre EU-länder, Frankrike, Tyskland och Storbritannien. Då ärendet fördes till FN:s säkerhetsråd fick EU rollen av koordinator och förhandlingarna leddes av en hög representant för EU. I slutskedet fördes förhandlingarna mellan två parter Iran och USA, men ända åtminstone officiellt under koordinering av EU. EU:s höga representant har sedan 2009 varit en kvinna, först Catherine Ashton och sedan den nuvarande höga representanten Frederica Mogherini. USA:s huvudförhandlare är också en kvinna, Wendy Sherman. Alla dessa kvinnor har haft verklig makt.

Å

andra sidan har ramarna för förhandlingarna varit begränsade. Det har kvinnorna inte kunnat påverka. Det var en gemensam överenskommelse att man inte förhandlar om annat än kärnprogrammet, alltså centrifugerna och urananrikningen. I synnerhet den iranska juristen Shirin Ebadi, som fått Nobels fredspris, har hävdat att man också borde ha behandlat de mänskliga rättigheterna. Då hade man genom eftergifter i fråga om kärnprogrammet kunnat påverka det dåliga människorättsläget i Iran. De västliga förhandlarna var emellertid överens om att man inte skulle blanda ihop angelägenheterna, för att enigheten inom P5+1 skulle bevaras.

N OT I S Panelsamtal kring temanumret

KVINNOR, FRED OCH UTVECKLING Torsdag 22.10 kl. 12.30 på Tottiscenen på Helsingfors bokmässa Medverkande:

Elli Flén var fredsbevarare i Afghanistan 2007. Flén har även jobbat som pressinformatör på Försvarsmakten, som presschef på OSSE i Kosovo, som specialmedarbetare för försvarsministern, som fredsbevarare i Kosovo och som journalist. Idag är hon kommunikationskonsult på eget företag. Fléns artikel “Kvinnor, krig och fred i Afghanistan” kan du läsa på sid 20. Marianne Laxén, f.d. departementsråd i det svenska regeringskansliet, har arbetat med jämställdhetsfrågor i hela sitt vuxna liv både som politiker och tjänsteman. Hon har varit aktiv i fredsrörelsen, bl.a. ordförande i Esbo Fredsvänner, styrelsemedlem i Fredsförbundet och för närvarande är hon medlem i WILPF:s internationella styrelse. Laxéns artikel “Jämställdhet är inte nog!” kan du läsa på sid 2. Samtalet leds av Inger Wirén. Alla är hjärtligt välkomna!

M

ed tanke på de iranska förhandlarna, som alla har varit män, har det varit speciellt viktigt att kvinnor deltagit i förhandlingarna. Man kan föra svåra förhandlingar under ledning av kvinnor. Även om de har haft slöjor på huvudet och de iranska männen inte skakar hand med kvinnor, kan det knappast undgå att lämna spår också i fråga om kvinnornas ställning i Iran att kvinnor har suttit vid bordsändan.

Marianne Laxén

• 19 •

Elli Flén


Kvinnor, krig och fred i Afghanistan Under hela början av 2000-talet var händelserna i Afghanistan ett självskrivet inslag i nyheterna. Idag är världens blickar riktade åt annat håll. De internationella styrkorna drogs i praktiken bort från Afghanistan under 2014. Informella fredsförhandlingar pågår mellan Afghanistans regering och talibanerna, men det är oklart om förhandlingarna någonsin leder till fred. Samtidigt har talibanerna återerövrat delar av landet. En kylig vårdag 2007 i Maimana i norra Afghanistan besökte jag och några andra finländska fredsbevarare en afghansk nystartad människorättsorganisation. I hallen till det sunkiga huset låg en kvinna hopkrupen på golvet och grät högljutt. En liten smutsig och tilltufsad barnunge satt bredvid. Tårarna hade gjort ränder på de små smutsiga kinderna och ungen höll hårt fast i ett hörn av mammas blåa burka. Jag böjer mig ner över kvinnan. Hon höjer huvudet och ser på mig genom en liten springa i burkan. Jag möts av rödgråtna ögon, det ena igenmurat och blått. Såriga, smutsiga kinder, flera tandluckor. Tolken försöker översätta hennes rop: – Hjälp mig! Skicka mig inte tillbaka, döda mig hellre! Döda mig och mitt barn, men skicka oss inte tillbaka, gråter kvinnan. Mannen på människorättsorganisationen konstaterar lakoniskt: – Hon har rymt hemifrån. Jag tror vi måste ta henne tillbaka. Annars kommer hennes man att döda oss. – Är ni galna? väser jag fram samtidigt som insikten om situationens hopplöshet kallt sänker sig över mig. – Hennes man är krigsherre. Han straffar oss hårt om vi tar kvinnan från honom, säger människorättsmannen. •

Elli Flén visar fotografier åt en skolklass från en flickskola i Maimana på en kvinnodagsfest i mars 2007. Bakom trädet gömmer sig en grupp fattigare kvinnor i sina burkor. De kom till festen lockade av gratis mat, men ville inte vara med på bild. I Afghanistan är kvinnors rättigheter starkt beroende av kvinnans socioekonomiska status. Foto: Ayse­ gul Aksu/ISAF

Det här är realiteten för människorättsarbetet i Afghanistan. Utan garantier om säkerhet, utan fungerande polis och utan fungerande rättsväsende är människorättsarbetet tandlöst. Det går inte att rädda en enskild människa i ett land där krigsherrar med privata arméer, narkotikaligor, talibaner och en växande andel krigare med kopplingar till IS håller delar av samhället i ett järngrepp. Ett skyddshem för kvinnor byggdes i Maimana med norska insatser. Den nya afghanska lagstiftningen garanterar i princip grundläggande mänskliga rättigheter, men implementeringen av lagarna är i stora delar av landet på bedrövlig nivå och lagstiftningen

20 •


Barn i skolan som fanns i samband med det norskfinansierade skyddshemmet för kvinnor i Maimana. Foto: Elli Flén/Försvarsmakten

ifrågasätts ytterligare av uråldriga traditioner och stränga tolkningar av islam. Hustrumisshandel är fortfarande i de allra flesta afghaners ögon inte ett brott. En hustru som rymmer från sin man har dragit skam över sin familj och ska straffas därefter, ofta med döden. Hon låg vid mina fötter. Jag kommer alltid att känna en massiv skuld över att jag inte kunde hjälpa henne och barnet. Nästa dag skickades de hem. Under de senaste 20 åren har förutsättningarna för internationell krishantering och återuppbyggnad förändrats. Moderna kriser är ofta inbördeskrig eller konflikter mellan odefinierbara grupperingar. Det finns ingen krigsförklaring, inga ordinära militära styrkor med gradbeteckningar och enhetliga uniformer, ingen tydlig frontlinje. Striderna pågår mitt bland civilbefolkningen. Övergrepp, plundring och besinningslös råhet blir vanligare. Upp till 90 procent av offren i dagens konflikter är civila.

Det internationella samfundets roll är ofta att stöda och utbilda det krisdrabbade områdets egna, kollapsade, utplånade eller obefintliga, säkerhetsstrukturer. Ett av de viktigaste uppdragen är att försöka införa människorättsaspekter i arbetsmetoder och arbetsgemenskaper som präglas av katastrofalt låg bildningsnivå, analfabetism och ofta korruption. Det krävs en rejäl dos optimism för att påstå att de afghanska säkerhetsstyrkorna, armén och polisen idag är redo att ansvara för säkerheten. Tyvärr är optimismen framtvingad av ett kraftigt politisk tryck i våra egna hemländer. En färsk rapport från Amnesty International visar att hoten och attackerna mot kvinnliga människorättsaktivister, politiker, lärare och journalister ökat under de senaste åren. På de 12 år som den fredsbevarande operationen ISAF verkade i Afghanistan gjorde landet enorma framsteg. Levnadsstandarden ökade för många afghaner, ett stadigt växande antal barn får gå i skola, den förväntade livslängden har stigit med över 10 år, barndödligheten har minskat radikalt,

• 21 •


INSÄNDARE

Kvinnor på uppköp i Maimana i norra Afghanistan mars 2007. Foto: Elli Flén/Försvarsmakten

tillgången till hälsovård har kraftigt förbättrats. I ett land med Afghanistans omfång av utmaningar och problem behövs styrka, långsiktighet och tålamod i hjälpinsatserna. Om vi glömmer Afghanistan nu, är det speciellt de dyrköpta framstegen i kvinnornas situation som är hotade.

Kvinnor i uniform behövs För att kvinnornas åsikter och situation i ska uppmärksammas i återuppbyggnadsarbetet måste kvinnornas röst höras. Speciellt i krishanteringsoperationer i kulturer där kvinnan och mannen har olika ställning i samhället är det av avgörande betydelse att det finns kvinnor bland fredsbevararna och hjälparbetarna. I till exempel Afghanistan är det omöjligt för utländska män att få kontakt med de lokala kvinnorna. Finland har idag cirka 470 fredsbevarare i tjänst. Av dessa är 22 eller knappa 5 procent kvinnor.

ELLI FLÉN var fredsbevarare i Afghanistan 2007. Flén har även job­ bat som pressinformatör på Försvarsmakten, som presschef på OSSE i Kosovo, som specialmedarbetare för försvarsmi­ nistern, som fredsbevarare i Kosovo och som journalist. Idag är hon kommunikationskonsult på eget företag.

22 •


Kvinnor i flyktingläger

Det blåser varma vindar som tar tag i den lösa sanden och för den vidare över tälten. Den fina sanden täcker Aminas paprikor och stora mörklila auberginer som – med hjälp av pinnar och ståltråd vilar på taket så att det buktar inåt – i ett tunt lager av sand. Det är hett, men vinden är ännu hetare och helt befriad från syre. Amina, som är en av de 42.500 människor per dag som tvingades fly år 2014, bjuder på röd saft från okända bär, så tunn att den smakar som vatten. Hennes två äldsta barn befinner sig i skolan, men det yngsta, en pojke på sex år, sitter uppkrupen i den ”farstu” som upprättats av tyg och tunna mattor och som utgör ett fyrkantigt litet extra rum utanför tältet. Inne i tältet är det för hett. Han stirrar in i ett seriemagasin, kommer fram, hälsar, sveper saftglaset i en enda inandning och återvänder sedan till sin plats och sitt seriemagasin. Kan han läsa? frågar jag. Nej, men har gör upp

berättelser på basen av bilderna och sedan när hans bröder läser för honom blir han ibland väldigt, väldigt arg, när inte den ”riktiga” versionen stämmer överens med den han skapat. År 2014 var ett rekordår när det kommer till flyktingstatistiken. Inte sedan strax efter andra världskriget har världen sett så många flyktingar. Flyktingar och internflyktingarnas antal ökade med 13,9 millioner. Trots att man lätt på grund av medias uppmärksammande av de 219.000 flyktingar och immigranter som kom över Medelhavet till Europa skulle tro att antalet flyktingar är jämt fördelat, är det inte så. Av dem som flyr krig, tortyr, människorättskränkningar och politisk förföljelse bor 86 % i låglöneländer. Krisen i Syrien är förstås en av orsakerna till att flyktingantalet ökar, men inte den enda. Den nya trenden under det senaste decenniet är inte att nya konflikter uppstår, men att de gamla aldrig löses.

• 23 •


Ett typiskt flyktingläger. I lägret där Amina bor i Turkiet, bor över 220 000 människor i läger och 1,4 miljoner flyktingar utspridda bland lokalbefolkningen. Foto: Annika Sandlund.

24 •


Av världens 59,5 miljon mänskor på flykt är 14,4 miljoner flyktingar1 och av dem är över hälften kvinnor. Med tiden har registreringen av flyktingar utvecklats, och i dag används både fingeravtryck och den typ av irisläsare som används på flygfält för att registrera flyktingar både i Europa och i de läger som FN upprätthåller. Lägren kan vara olika till utformningen, tältläger fungerar oftast endast i den allra första fasen, sedan ersätts tälten av framför allt lerhus med grästak som flyktingarna bygger själva, av containrar, eller av lådhus donerade av IKEA. De kommunala utrymmena, skolorna, sjukstugan, kulturhuset, ofta också toaletterna och flera gemensamma kök, byggs av cement. Ibland finns det elektricitet, oftast inte. Har man tur bor man relativt nära brunnen. Livet i flyktingläger är tufft för alla och värst för kvinnorna. Traditionella och kulturella maktstrukturer kopplade med våld och den brist på respekt för de svagare som krig alltid medför gör kvinnorna utsatta. Ingen kvinna jag pratat med skulle ha valt att bo i ett läger om det funnits alternativ. I de flesta fall är det regeringen i det nya landet som kräver att flyktingar ska hållas i läger, ofta med hänvisning till säkerhetsargument. De flyktingar som väljer att bo i städerna betraktas som illegala invandrare och kan skickas hem. De är också laglösa i ordets alla bemärkelser: de får inga ID-kort, får inte jobba, och om de utsätts för stöld, våld eller våldtäkt möts de av fullständig oförståelse. De får skylla sig själva, som inte självmant tagit sig till eller stannat i de flyktingläger som landets myndigheter, FN eller andra upprätthåller. De flesta medborgarorganisationer har redan i decennier krävt ett slut på ”flyktingförvaring” i form av läger och också FN förespråkar numera att alla andra alternativ utreds innan ett läger upprättas. Amina hör till de flyktingkvinnor jag beundrar. Efter att ha jobbat för FNs flyktingorganisation i över 15 år har jag utvecklat ett sjätte sinne för att hitta dem. De är kvinnor som inte bara överlever, men som lyckas behålla sin värdighet och som alltid finner på råd. Det är deras barn som har hela och rena kläder. Det är de som ger dig ett snabbt leende, men som inte kommer fram och ber dig om något. Kanske gjorde de så en gång, innan de förstod att här gäller det att reda sig själv. När läg1 De andra är internflyktingar, asylsökande, statslösa och flyktingar som återvänt under de senaste två åren.

De här syriska kvinnorna har tagit makt över situationen i ett informellt flyktingläger utanför staden Tripoli i Libanon genom att organisera sig själva och de andra flyktingarna för att se till att alla har tillgång till vatten och för att förbättra situationen. Eftersom Libanon inte tillåter formella läger har många oorganiserade och spontana läger uppstått till exem­ pel i övergivna butikscenter, längs med vägkanterna och på öde tomter och fält. Foto: Annika Sandlund.

ret har mer än ett år på nacken är det de som upprättat en frisörsalong eller som undervisar eleverna i hemspråket. Amina säljer sina grönsaker till grannkvinnorna som stoppar dem med ris, krossade valnötter och kryddor, och säljer dem till andra flyktingar och till den turkiska lokalbefolkningen från ett stånd invid matbutiken i lägret och ett bord på torget i staden. Hemma i Syrien var hon diplomingenjör.

ANNIKA SANDLUND Annika Sandlund jobbar sedan 15 år med flykting- och människorättsfrågor vid Förenta Nationernas flyktingorganisa­ tion UNHCR. Hon har varit stationerad i fem länder, senast i Etiopien och Turkiet. Hon arbetar nu i högkvarteret i Genève.

• 25 •


Att återerövra kvinnors rätt till islam

Skenbart bekymrad över den muslimska kvinnans ställning tweetade den brittiske evolutionsbiologen Richard Dawkins i juli att islam behöver en feministisk revolution och undrade vad ”vi” kan göra för att hjälpa till. Reaktionerna bland muslimska feminister världen över lät inte vänta på sig. Budskapet var tydligt: Det skeppet har redan seglat. Den feministiska revolutionen inom islam har nämligen initierats för länge sedan, av och för muslimska kvinnor.

återtogs. Världsliga ärenden fick företräde framom de religiösa. Stora saker stod på spel – ett helt nytt samhälle skulle utvecklas och formas – och de flesta muslimska män i maktposition var inte beredda att dela denna makt med kvinnorna. Successivt avvecklades en stor del av kvinnornas rättigheter bland annat genom att ge religiöst tolkningsföreträde inom religionen enbart åt män. När islamologiprofessor Amina Waduds läsning av Koranen från ett kvinnoperspektiv kom år 1992 var den bland de första.

DEN ARABISKA KVINNANS FRIGÖRELSE – OCH VAD HÄNDE SEN?

ISLAM – EN PROGRESSIV RELIGION

Då Koranen under tjugofem års tid, med början år 610 avslöjades för Muhammed, medförde det en ofattbar omvälvning för den arabiska kvinnan. Från att ha varit ytterst rättslös i en värld där nyfödda flickor till och med begrovs levande, fick hon en subjektiv rätt till utbildning, att välja sin egen make, rätt att behålla sitt släktnamn som gift, rätt att äga och sälja, rätt att avlägga vittnesmål i rättegång, rätt att skilja sig, rätt att arbeta utanför hemmet, rätt till lagligt försvar och rätt att delta i samhälle och politik. Dessa rättigheter var ofattbart progressiva också jämfört med dåtidens Europa. Men den muslimska kvinnans frigörelse var inte därmed ett faktum. Efter Muhammeds död började utvecklingen gå tillbaka då gamla icke-religiösa seder och bruk

Enligt Amina Wadud, och andra likasinnade progressiva muslimska tänkare, var islam inte färdig i och med att Muhammed hade mottagit de sista verserna av Koranen. Koranen slog an tonen och sedan skulle muslimerna själva fullborda arbetet. Varje ny generation av muslimer gör sina egna korantolkningar enligt hur världen runt omkring dem förändras. Det är det underliggande budskapet, islams vilja att skapa en mänskligare och mera rättvis värld för alla, som borde styra de moderna korantolkningarna. Progressiva muslimska teologer i dag, bland dem Amina Wadud, säger att budskapet gällande behovet av att reformera kvinnors rättigheter är så tydligt i Koranen att muslimer idag borde förstå att detta var syftet. Syftet var inte att hålla den mus-

26 •


limska kvinnan fastlåst i 600-talets Arabien, vilket religiösa auktoriteter ofta verkar vilja göra, då de hämtar stöd för sitt illa dolda kvinnoförakt i urkunder skrivna under islams första århundraden, Korantolkningar som fortfarande betraktas som klassiker vid religiösa institutioner. Problemet är, enligt Wadud, att dessa tolkningar inte bara är 1200-1300 år gamla och samtliga skrivna av män, problemet är också att de är just tolkningar. Hon uppmanar alla muslimer att läsa Koranen, inte korantolkningarna, och själva se att Koranen är tydlig i sitt budskap: varje man och kvinna är lika mycket värda inför Gud (3:195, 4:124, 16:97, 33:35, m.fl.)

MUHAMMED OCH KVINNORNA I en värld där muslimska flickor i Afghanistan riskerar att dödas av islamister för att de går till skolan kan det vara svårt att förstå att Koranen ser det som en plikt för varje muslim, man som kvinna, att kunna läsa och att utbilda sig (39:9, 35:28). I en värld där muslimska män, i England, i USA, försöker förhindra sina muslimska medsystrar från att komma till moskéerna för att be kan det vara svårt att komma ihåg att män och kvinnor samsades i blandade församlingar under profeten Muhammeds livstid. Motståndet mot muslimska kvinnor, också de som enbart vill utöva sin religion på det sätt som det i Koranen står föreskrivet, är ofta överdrivet våldsamt och vi kan fråga oss varför? Är muslimska män de facto rädda för de förändringar som är på gång i deras egna samhällen? Muslimska kvinnor, bland annat i västerländerna, blir allt mera högutbildade och därmed medvetna om sina rättigheter både utanför religionen och inom den. De kan Koranen och de känner till hur profeten Muhammed behandlade kvinnorna i sitt liv. Gift med en rik köpmannaänka, Khadidja, en kvinna som ägde sitt eget företag och arbetade utanför hemmet, var Muhammed monogam under femton års tid. Muhammed och Khadidja fick fyra döttrar tillsammans. De fick också tre söner som dog redan som små. Khadidja stödde profeten då Koranen började avslöjas för honom och övertygade honom om att han verkligen var utvald då han tvivlade. Efter Khadidjas död gifte Muhammed sig med flera kvinnor, av flera orsaker. En del av äktenska-

pen knöts av barmhärtighet, andra var sätt att ingå pakter med tidigare svurna fiender för att skapa fred. En del var kärleksäktenskap. Oberoende av hur många fruar Muhammed hade eller varför han gifte sig med dem är en sak uppenbar: Förutom sina nära manliga vänner så omgavs profeten Muhammed största delen av sitt liv av enbart kvinnor. Han hade fyra döttrar och elva fruar. Han undervisade dem, frågade dem om råd, lyssnade på dem, levde med dem och älskade dem. Om sin dotter Fatima sade han att hon var den perfekta mänskliga varelsen. Efter Muhammeds död var hustrun Aisha den som förvaltade arvet efter profeten. Hon var utan tvivel den främsta auktoriteten då det gällde profetens dagliga liv och både män och kvinnor kom till henne med religiösa spörsmål. En annan av profetens fruar, Hafsa, hade memorerat hela Koranen och anförtroddes med det enda nedtecknade exemplaret av den heliga skriften då profeten dog. Hon var en av sin tids få läskunniga kvinnor. Dessa kvinnor hade en avgörande roll för religionens bevarande. Inspirerade av dessa kvinnor, de första kvinnorna i islam, starka och kunniga i sin tro, förslagna och rådiga i sina liv, återtar de moderna muslimska kvinnorna sina religiösa och samhälleliga rättigheter. De återtar dem dessutom med stöd i det som också deras troende bröder borde respektera mest av allt: religionen.

• 27 •

JOHANNA HOLMSTRÖM författare bosatt i Helsingfors. Hon har gett ut tre novell­ samlingar, två romaner och är aktuell med en thriller i år. Hennes roman “Asfaltänglar” har getts ut i nio länder. Foto: Cata Portin.


Kvinnor matade med smärtsam fred Då jag tänker på de tider då det rått fred i Kenya hör jag alltid en nedbruten kvinna gråta för att kenyansk polis år 2005 sköt ihjäl hennes son. Hennes röst var som krossat glas inne i mig. Det här är något som ofta återkommer. Wainaina, död som nittonåring. Hon sökte efter stöd från organisationer för mänskliga rättigheter. Hon talade till mig som kvinna till kvinna. Hennes smärtsamma gråt skar in i skrik som jag tidigare hört från andra kvinnor. De hade knappast tid att gråta för sig själva för där fanns alltid oron för deras barn och män. Flickorna? De är lättare att se efter. Det här gäller tiden innan de kommer i puberteten, då fattigdomen börjar göra skolgången omöjlig även om den är gratis rent allmänt sett. I delar av det marginaliserade Kenya är ett tidigt äktenskap en åtgärd för att skaffa mat åt familjen. I svältsituationer bjuder mödrar ut sina flickor i Ukambani åt långtradarchaufförer, kända för att bära på det dödliga aidsviruset, som far iväg med flickorna till olika städer. Skriken i landet stöter samman. Det finns rikligt med änkor och föräldralösa barn.

Kvinnor glöms bort Det fanns några som sade att polisen sköt Wainaina på samma sätt som de sköt tusentals unga •

män misstänkta för att tillhöra organiserade grupper som sökte rättvisa. En dylik grupp, Mungiki, protesterade i början endast mot ekonomiskt förtryck. Mungiki stödde sig på gamla seder och traditionell religion. Omedelbart uppfattade politikerna styrkan hos dessa arga, unga män i fråga om att vinna röster. Från början av 1980-talet har det sagts att dessa skapade sin grupp enligt modell från Mau-Mau som kämpade för att lösgöra Kenya ur det brittiska imperiet. Men i Mau-Mau ingick även kvinnor. Bland de kvinnor som kämpade inom MauMau för att rycka loss Kenya ur det koloniala väldet lär det ha funnits en kvinna som uppnådde en hög militär grad, Kirima, utnämnd till fältmarskalk. Men det här är inte verifierat. Mzee Maruge, mannen som började sin skolgång i klass ett på gamla dar, är mera känd än Kirima. Varför? Han fick till och med chansen att göra honnör inför Fredstatyn i New York. Det finns en dokumentärfilm om honom. Han gjorde historia. Den äldsta kvinnan som gjorde samma sak efter att Maruge dött är redan bortglömd. Hon är den äldsta eleven i dagens Kenya. Kvinnor skrev och lär sig fortfarande i dag skriva på samma sätt som männen. Deras berättelser och böcker noteras någonstans.

28 •


Då Mungiki blev något man allmänt var rädd för hörde jag om några flickor som fått kläderna bortrivna eftersom de var klädda i byxor. Några kvinnor blev med våld könsstympade av dessa män. Det här är icke-traditionellt och handlingen är i praktiken helt fördömlig. Senare började gruppen syssla med någon form av förvaltning av naturtillgångar med bistånd av de politiker de hjälpte.

”Då kvinnan vågar stå upp och säga något görs hennes ord till åtlöje även när det är hennes kropp som

Förakt för kvinnor i politiken Åren 2014-2015 drabbades Nairobi av en häftig våg av strippande, nakna kvinnor. De ställdes inför rätta. Men varför hade de förnedrat sig på det sättet? Betydande patriarkaliska övertygelser finns kvar mot kvinnor och politik. Margaret Osure, en kenyansk jurist och viceordförande för det nya Pensions Africa talade med mig om förakt. ”Kvinnor är fortfarande där för att synas och för att höras. En parlamentsledamot sade i en TV-intervju den 16 maj 2015 följande: ’Ända sedan kvinnor började strömma in i parlamentet har de blivit arroganta och elaka på grund av särbehandling. De borde veta att de finns till där för att bli bortgifta av oss och inte uppträda som de gör’. Och det här säger en man som nu för första gången är med i parlamentet.” Jag fick e-post från en blog med rubriken Snilleblixt av Brenda Wambui. Och hon citerar en parlamentsledamot från 1976, också han en man. ”Herr Talare, om du inte smäller till en kvinna kommer du att märka att hennes uppträdande inte behagar dig. Klappa till henne och hon kommer att veta att du älskar henne. Detta är ögonblicket då hon kommer att kalla dig älskling.” (Kitale West, MP Wafula Wabuge, juli 1976). Ett tryggt samhälle beskrivs som ett samhälle där kvinnor är nöjda, skrämda och självgoda på grund av att makten tyglat dem. En plats där kvinnor äter smärta för att producera kärlek.

blivit kränkt.”

Philo Ikonya är en kenyansk författare som lever i exil i Europa på grund av de förföljelser hon fått utstå i sitt hemland. Foto: Helmuth Niederle.

Våldtäkt utan upprättelse Sedan början av 1980-talet höll sig några kenyanska manliga politiker med egna ”jeshis” eller arméer bestående av unga män. En dylik milis spred sig. Mödrar, rädda för sina egna barn, viskade deras namn: Mungiki, Chinkonkororo och Jeshi la Mzee. • 29 •


Julie Ward, en brittisk fotograf som hittades mördad i Maasai Masa Parken sägs ha försökt gräva fram historien om en sådan grupp. Jeshi. Armén hade för många av oss alltid varit en konkret och tillgänglig plats för makten. Ett ställe med bastanta stövlar. Och när den paramilitära armén ibland dök upp för att skydda den politiska nationen, då t.ex. en minirevolt utbröt i Kenya 1982, blev flera kvinnor genast våldtagna. Den kenyanska polisen är anklagad för att ha dödat många unga män och för att ha våldtagit kvinnor som sökte sig till poliserna för att få skydd i samband med den senaste påfallande våldsaktionen som bröt ut i Kenya 2007–2008 och nådde ut i de internationella medierna. Hundratals kvinnor och flickor blev våldtagna och har fortfarande inte fått upprättelse. Den rättsliga och lagstiftande instansen svek kvinnorna helt och hållet.

Att drunkna i tårar bakom sin glädje Ytterligare en kvinnas liv är också den oförglömliga korsfästelsen av en kvinna då hennes make bands fast och nästan dödades i det rum där hon våldtogs av en milistrupp medan han andades i smärta bredvid henne. Hon blev gravid på grund av milisens våldtäkt. Hon berättade i rätten att hon och hennes man måste tänka noga efter vad de skulle göra med ett barn som kommit till på detta våldsamma sätt. Skulle de döda livet som kom till dem när de själva stod så nära döden. Jag har ofta hört hur glada kvinnor är uppfyllda av arbete, skämtar och får så mycket gjort i solen att jag undrat varifrån de tar sin energi. Det att många kvinnor håller på att drunkna i tårar bakom sin glädje är en lång berättelse som ofta består av sorg, av liv i krig och skenbar fred. Under Mau-Mau 1956 skrev en grupp kenyanska kvinnor, som inte ville ge upp kampen för Kenyas självständighet från britterna, ett brev där de krävde rättvisa. De beskrev hur de blev lemlästade av slag och använde orden lemlästa och tyna bort för att beskriva sig själva i koncentrationslägret för kvinnor i Kenya. Jag blickar ut ur mitt eget tänkande likt en kvinna som jobbar med en bit land och ibland sträcker på sig för att räta på ryggen och dela med sig av känslan av hur tufft det hela kan bli. •

Kvinnor har modet Jag frågar poeten och aktivistkompisen Shailja Patel vad hon tänker om fred och krig i Kenya: ”Det har aldrig varit fred i Kenya. Det har alltid funnits krig på gång mot de fattiga, de marginaliserade områdena i landet, de rättslösa minoriteterna. Kvinnor har modet att se och säga sanningen tvärsöver etniska lojaliteter och ställa upp för rättvisan i mycket högre grad än männen. Det var kvinnorna som lanserade medlingsfördraget 2008”, säger hon. Shailja fortsätter när jag frågar henne vilka samtalsämnen som enligt hennes erfarenhet är tabubelagda: ”Sexuellt missbruk i egna familjer och samhällen. Att älska andra kvinnor. Ekonomisk diskriminering på arbetsplatsen”. Då kvinnan vågar stå upp och säga något görs hennes ord till åtlöje även när det är hennes kropp som blivit kränkt. Därför väljer flera tystnaden. Kvinnor blir så lätt föremål för åtlöje. Nyligen läste jag en artikel där det påstods att det enda kvinnor vill få till stånd i parlamentet är att kunna ligga med mäktiga män. PHILO IKONYA är från Kenya, född 1959 i byn Ndumberi nära Nairobi, är författare, lärare, föreläsare, poet, politiker och försva­ rare av mänskliga rättigheter. Hon talar kikuyu, swahili, norska, engelska och spanska. Hon har gett ut flera romaner och diktsamlingar sedan 2010 då hon först lyckades börja få sina böcker publice­ rade. Mestadels skriver Philo Ikonya på engelska. Hon har skrivit barnböcker på swahili. Diktsamlingen Out of Prison - Love Songs är tvåspråkig, skriven på engelska och swahili och har även utkommit på tyska. Också romanen Leading the Night har utkommit på tyska. Philo Ikonyas nästa litterära verk, det tvåspråkiga Njeri Wa Githiekenya skrivs på kikuyu och engelska eftersom det handlar om ett bandat samtal med hennes mormor. Hon har varit ordförande för PEN Kenya (författar­ nas organisation för yttrandefriheten) men avgick 2012 efter att redan ha befunnit sig i landsflykt sedan 2009. Före det deltog hon i olika demonstrationer i Kenya och blev bland annat arresterad. En gång efter landsflykten har hon besökt Kenya. År 2011 i juni deltog hon i Lahtis internationella författarseminarium och samma år i oktober i Helsingfors bokmässa dit hon var inbjuden av Finlands PEN.

Översatt från engelska av Elisabeth Nordgren.

30 •


INTERVJU MED NURA FARAH

Kvinnoenergi i ökenlandskap

Nura Farah kom från Somalia till Finland 1993 och har gett ut en intressant roman på finska om kvinnokampen i konflikternas Somalia. Foto: Otava/Dorit Salutskij 2013.

Nura Farah är hemma i Somalia och flyttade 1993 som 13-åring till Finland tillsammans med sin mor och fyra syskon undan oroligheterna i hemlandet. I fjol publicerade Nura Farah, som jobbar som laborant, sin debutroman Aavikon tyttäret (Otava 2014, Öknens döttrar), som är det första skönlitterära verket som skrivits av en somalier på finska. I den här romanen försöker en mycket hur-

tig, modig och självständig ung flicka, Khadija, på allt sätt förstärka flickornas och kvinnornas ställning i nomadsamhället, protestera mot klantänkandet och utveckla sig själv. Men i något skede kommer gränsen emot och även Khadija måste ge efter för patriarkalismen, klantänkande, mansväldet och i ganska hög grad också för ett tvångsäktenskap. Romanen är på allt sätt ett mycket medryckande verk där författaren lyckas skapa intressanta per-

• 31 •


sonporträtt och landskap samt även språkligt få fram en intensiv stämning och tränga in i huvudpersonernas psykologi.

Pappa var fosterländsk och ville stanna kvar. Då jag kom till Finland med min mor och mina fyra syskon vistades jag ett år i Oravais där jag lärde mig lite svenska.

Självständighet och splittring Nura Farah konstaterar själv, då vi träffas för en intervju, att Khadija inte kunde bryta alla gränser. Hemma hörde Nura Farha som liten flicka talas om Somalias närförflutna och orsakerna till att landet splittrades. I romanen behandlas även detta. – 1900-talet var ett viktigt århundrade och en orolig tidsperiod då även Somalia blev självständigt och folket väntade på när européerna skulle ge sig iväg. – Den nationella identiteten har varit och är fortfarande viktig, säger Nura Farah. Det här hänför sig förstås till det förflutna och det brittiska väldet i början på 1900-talet, då britterna tog åt sig det brittiska Somalia och Italien grundade italienska Somalia i söder i slutet på 1800-talet. Nura Farah berättar ytterligare att det i Somalia efter självständigheten rådda talrika krig på 1970-talet. – År 1977 pågick ett krig mellan Etiopien och Somalia vilket räckte till 1978. I norr uppstod 1988 en revolt som utvidgades till ett omfattande krig tills Somalia splittrades 1991.

Tala om kriget och offren Nura Farah konstaterar också att hon med stort intresse läst Laila Hirvisaaris romanserie om Karelen som även berättar om ett folks öde och viljekraft i samband med att det utsatts för krig och erövringar. – Vi är inte redo att tala om kriget och offren. Då någon klan är starkare än en annan kan detta uttryckligen leda till katastrofala situationer. Nura Farah noterar även att det är lätt att frigöra sig från klanen då man bor i Europa. – Klansystemet är uppbyggt på så sätt att man tar hand om sina närmaste och ett sådant system har naturligtvis varit förståeligt på något sätt under de svåra förhållandena människor emellan i Somalia. – Pappa talade nog i tiden om kriget, men nu är de som kommit bort därifrån fortfarande rädda och vill bara berätta om positiva saker på invandringscentralen. – Pappa blev kvar i Somalia då vi for iväg därifrån till Finland och han dog senare i en sjukdom. •

Kvinnosynvinkeln på kriget Nura Farah vill inte gärna tala om kriget och hur det förintar ett helt folk och en nation. - Då kommer man också att tänka på hur kriget inverkar på kvinnor, hur det åstadkommer mera fördärv för kvinnor. Men jag vill påstå att även männen betalar ett högt pris – de går sönder på något sätt. – Det har varit intressant att få ta del av hur krigen här i Finland har påverkat människor och åstadkommit självcensur. Så finns ju även i fråga om kriget kvinnosynvinkeln - våldtäkterna av kvinnor och barn, något som anses vara skamligt och är tabubelagt, det vill säga man vill inte tala om det. Våldtäkt skapar hatiska känslor. – Jag har läst Marta Hillers bok En kvinna i Berlin (Eine Frau in Berlin) om krigstidens våldtäkter, som är fylld av stor skam och visar hur det att bli våldtagen söndrar något i dig. Det påminner också om Somalia och via boken kan vi lära oss hur historien upprepar sig. Tänk bara på USA och slavskeppen och de våldtäkter som där ägde rum då manskapet hade makten. Samtidigt kan man förstås fråga sig hur detta inverkar på männen? Kvinnan, modern borde inte få vara ett sexobjekt.

Fördomar mot flickors studier Nura Farah påpekar att även om Finland är ett bra land så upplevde hon här på 1990-talet rasism i skolan och på skolvägen. – Här i Helsingfors har jag ändå kunnat studera och i skolan var jag bra i kemi. Kanske jag ännu fortsätter med studierna men det är lite svårt att hinna med det just nu, när jag har ett litet barn att ta hand om. – I Somalia råder fördomar mot flickors studier. Man anser att en flicka som studerar blir alltför självständig och inte duger på äktenskapsmarknaden. I Somalia kräver man av en flicka två egenskaper, skönhet och jungfrudom, och för detta betalas många kameler. Och omskärelsen ingår sedan ytterligare i den här äktenskapsmarknaden.

32 •

Intervjuare: Elisabeth Nordgren


Alla dessa Mama Africa därför att jämställdhet och jämlikhet inte för dem är retorik, utan drivkrafter. Kanske för att kvinnor ser effekterna av våldet bättre, de får ta hand om dem. Närheten till barnen, ofta större än männens, innebär större närhet till framtiden. Också män kan vara riktigt bra kvinnor för fred. Till exempel kirurgen Denis Mukwege i Bukavu Kongo-Kinshasa, som oförtröttligt arbetat för kvinnor som skadats i sexuellt våld. Det var ingen tillfällighet att det förödande inbördeskriget i Liberia tog slut först när kvinnor i stora skaror sade stopp. Den 14 april 2003 vällde tusentals liberianska kvinnor ut på gatorna där president Taylor åkte till presidentpalatset, de sjöng fredssånger och höll kristen-muslimsk andakt. Dag efter dag, allt fler kvinnor. Freden vanns. Den första valda kvinnliga presidenten i Afrika, Ellen Johnson Sirleaf, lovade fortsätta kvinnoprotesternas krav på fred och slut på korruptionen. En av ledarna, Leymah Gbowee, arbetar nu för flickors skolgång och frihet från sexuellt våld.

BERÄTTELSER SOM INGEN VILL HÖRA

Yvonne Vera. Foto: Mai Palmberg.

En nätsökning på ”Mama Africa” ger 16 miljoner träffar, sökning på ”Mama Finland” ger just ingenting. ”Mama Africa” kan vara zulusåser på flaska, en Peter Tosh-reggaelåt, restauranger i Kapstaden och Peru, en cirkusskola i Tanzania, orkestrar med senegalesiska rötter i Finland, Tyskland, Frankrike, Japan, Belgien. Men framför allt en förväntan att mamma fixar det, ger kärlek, mat och värme och håller onda andar borta. Det finns många sådana ”Mama Africa”. Arbetet för fred och utveckling väcker i mitt inre tankar på en rörelse, vars medlemmar smälter till en anonym massa. Men det finns en annan bild, den av en stor mosaik, med idel individuella bitar.

KVINNOR SER EFFEKTERNA AV VÅLDET Men först: Varför skulle kvinnor vara bättre än män på att verka för fred och utveckling? Kanske

Långt efter 1960-talets uppskakande inbördeskrig i Nigeria kunde författaren Chimamanda Ngozi Adichie med romanen En halv gul sol ge röst åt människor i Biafra. Väst såg hur Nigerias krigsherrar skapade barnsvält i Biafra. Adichie beskriver en universitetsmiljö i Nsukka där förhoppningar och besvikelser gror. För Biafra, men mot kriget som åt sina egna ideal. Berättelser som ingen vill höra var ett smickrande omdöme om Maaza Mengistes verklighetsbaserade roman om en familj i Etiopien 1974, när kejsare Haile Selassie störtades. Friheten skulle komma, men det blev terror. Igen en kvinna, som genomskådar och genomlyser våldets politik. Som tur är pågår inte krig överallt och alltid i Afrika, Som otur är finns ofta våld kvar när friheten och freden kommer. I Zimbabwe skrev Yvonne Vera om det man inte talade om: incest, befrielsesoldaters våldtäkt, inbördeskrig med våldsövergrepp, kvinnor med

• 33 •


Kvinnor i Sede Abbas avskaffar könsstympning av flickor. Foto: Mai Palmberg.

KULTURARBETE HÅLLER ANDAN UPPE I intervjuer med konstnärer och kulturarbetare i Zimbabwe har jag mött flera Mama Africa, med olika personlighet och hudfärg. Kvinnor, som genom kulturarbete ger innehåll åt befrielse från våld och misär. Ett bokförlag, Weaver Press, håller mer än andra den zimbabwiska litteraturen levande i denna långa tid av Mugabes maktspel och våld. Det leds av Irene Staunton, som föddes som dotter till en vit farmare, och som själv gjort några

Foto: Christian Lång

krossade drömmar om ett yrke stävjat av en välmenande man. I Sydafrika skrev Charlene Smith om Nelson Mandela, om Robben Island. Men hon ändrade kurs när hon blev utsatt för en av de våldtäkter vars antal man beräknade var fyra hundra tusen årligen i Sydafrika. Hon inbjöd våldtäktsöverlevare (inte ’offer’!) för att mötas, tala och agera. I Senegal har föreningen och rörelsen TOSTAN (”genombrott” på wolof) inspirerat avtal mellan ett stort antal byar, som har upphört med könsstympning av flickebarn. Seden har inget med koranen och profeten Mohammed att göra, men försvaras ofta av reaktionära imamer. Det finns också andra, fick jag bevittna i en by vid Ferhat-Abbas i norra Senegal, där ett stort möte för tretton byar med tal och teater under den lokala imamens ledning deklarerade att nu var det slut med könsstympning av flickor där. Tostan-rörelsen leds sedan fyrtio år av Molly Melching, en amerikanska som vid det här laget räknas som senegalesisk också. Tostan verkar nu också i flera andra västafrikanska länder.

imponerande intervjuböcker om befrielsekrig och självständighetsvåld. I Harare upprätthåller några svarta tillsammans med några vita kvinnor en sajt där de ger råd och information och hjälper folk hålla andan uppe med en god portion humor. Här finns Chiedza Musengezi, som ledde kvinnornas författarförening för kvinnor på landsbygden. Deras berättelser om sina liv avslöjar ofta maktmissbruk, på grund av ökat förtryck kan den inte verka mera. I Harare fanns Bokcaféet, ett centrum för musik, teater och debatt, sorgligt nog nyligen stängt. Om Zimbabwes själ inte urgröps fullständigt innan mardrömmen är över, så är det tack vare människorna inom kulturen i Zimbabwe. Sedan jag började besöka Afrika 1972 har jag sett dem stiga fram, alla dessa Mama Afrika. Anslående skrudade i självmedvetna kombinationer av traditionellt och modernt. Och utrustade med vetskapen: Det finns ett alternativ.

MAI PALMBERG forskare, frilansjournalist och författare från Pargas och Dalsbruk Källor och lästips Adichie, Chimamanda Ngozi, Half a yellow sun 2007 (På svenska: En halv gul sol, på finska: Puolikas keltaista aurinkoa). Gbowee, Leymah (http://www.ted.com/talks/leymah_ gbowee) (se också: Hans Lindqvist, Att bygga fred där freden alltid hotas, 2014) Mengiste, Maaza, Beneath the Lion’s Gaze 2011. Molloy, Aimée, However long the night. Molly Melching’s Journey to Help Millions of African Women and Girls Triumph. Se också: TOSTAN, Senegal och Västafrika: http:// www.tostan.org/ Smith, Charlene, Proud of me. Speaking out against Sexual Violence and HIV 2002. (På svenska: Utan skuld)

34 •


Organisering ger kraft

SEWAs daghem i Dungarpur. Foto: Suvi Sillanpää

Hela 94 procent av den kvinnliga arbetskraften i Indien arbetar inom den inofficiella sektorn utan arbetskraftslagstiftningens skydd och utan den offentliga sektorns förmåner. Deras arbetsinsats blir osynlig i samhället. Föreningen Self Employed Women’s Association (SEWA), som grundades år 1972, arbetar för att ge kvinnor som arbetar inom den inofficiella sektorn i Indien bättre utkomster och större rättigheter. Inom SEWA, som har sitt huvudkontor i Ahmedabad, kombineras fackförenings-, andelslags- och kvinnorörelsen. Rörelsen erbjuder sina 1,9 miljoner medlemmar bl.a. utbildning i fråga om kvinnornas ställning och rättigheter och om olika näringsgrenar. Man hjälper också kvinnor att få del av hälsovård, banktjänster och olika slags program som erbjuds

inom den offentliga sektorn. Medlemmarna har startat otaliga andelslag, spargrupper och mikroföretag. SEWA verkar både i städer och på landsbygden. På landsbygden samlar SEWA kvinnor både inom byar och över gränserna mellan olika byar. Genom att slå sig samman blir kvinnorna medvetna om sina gemensamma problem och intressen och kan tillsammans påverka dem både på bynivån och mer omfattande i samhället. U-landsföreningen Svalorna och SEWA har bedrivit projektsamarbete sedan år 2010. I ett treårigt projekt som har startats i år förbättrar man kvinnornas utkomst i distriktet Vadodara i delstaten Gujarat och stöder daghem i distriktet Dungarpur i Rajasthan. Projektet vill ge speciellt yngre kast­lösa

• 35 •


kvinnor och kvinnor som hör till ursprungsbefolkningar (adivasi) mera resurser och makt och förbättra deras utkomster inom traditionella näringar som småbruk och boskapsskötsel. Under projektperioden arrangeras olika slags kurser i jordbruk och boskapsskötsel som syftar till att förbättra näringarnas produktivitet med metoder som är hållbara ur miljöns synvinkel och svarar på utmaningarna från klimatförändringen, främst torka. Under projektets gång startas också en redskapsuthyrning, där småbrukarkvinnor mot en nominell ersättning kan få låna arbetsredskap som underlättar lantbruket och därmed minskar deras arbetsbörda. Dessutom erbjuds kvinnor olika slags ledarskapsutbildning och utbildning i alternativa utkomstmetoder, såsom sömnad och vidareförädling av lantbruksprodukter. Projektet erbjuder också speciellt unga kvinnor möjlighet att delta i workshopar, där man kartlägger de ungas önskemål i fråga om utkomstmöjligheter och informerar dem om de utbildningar SEWA erbjuder samt om nya teknologier och metoder t.ex. inom lantbruket. I projektet fortsätter man också att stöda de daghem som har inrättats i Dungarpur för att ge mödrarna bättre möjligheter att öka familjens inkomster och barnen bättre färdigheter att inleda sin skolgång. Vid sidan av att ge kvinnor på landsbygden bättre inkomster är det också ett centralt mål för projektet att öka kvinnornas medvetenhet om sina grundrättigheter och sitt arbetes värde. Genom kapacitetsstärkande utbildning får kvinnorna mera rörelsefrihet och kan ta ställning för sina utkomstmöjligheter och kräva rättigheter som tillkommer dem, t.ex. olika förmåner. Att skapa kontakter till den offentliga sektorns utvecklingsprogram och projekt och påverka lokalförvaltningen är ytterligare en viktig del av SEWAs verksamhet. Därför bedriver man också inom Svalornas och SEWAs samarbetsprojekt påverkningsarbete för att daghemmen i Dungarpur skall inlemmas i den offentliga finansieringen. HELI JANHUNEN

Kvinnor förpackar gurkmeja i påsar i SEWAs nya cen­ ter för vidareförädling av lantbruksprodukter i Vado­ dara. Foto: Heli Janhunen

I utbildningen i boskapsskötsel får kvinnorna bl.a. tips om hur man skall utfodra djuren och sköta deras hy­ gien. Foto: Heli Janhunen

verksamhetsledare för Svalorna och projektkoordinator för bistånds- och miljönätverket Shalin Finland. Du kan stöda SEWA-projektet med gåvor: FI06 5780 0720 2384 06, referens 35033, eller genom att gå med som frivillig i projektgruppen. Du kan få mera information på www.paaskyt.fi och anmäla ditt intresse per e-post: kehitysmaayhdistys.paaskyt@gmail.com.

Kvinnor aktiva inom SEWA i Vadodara. Foto: Heli Janhunen

36 •


Kvinnobanken i Haiti ger inkomster och inflytande I u-länderna är kvinnornas ställning fortfarande svag och de har små möjligheter att arbeta och tjäna egna pengar. Kvinnobankens projekt hjälper kvinnor att förbättra sin situation. Så är det också i Haiti, där Kvinnobanken sedan 2012 har stött ett projekt för kvinnors delaktighet och utkomster. Målet är att förbättra kvinnornas socioekonomiska ställning genom att öka deras deltagande i beslutsfattande och inkomstförvärvande, ge dem grundutbildning och främja jämlikheten. I första hand vill man ge kvinnorna medborgarfärdigheter för att stärka deras inflytande och möjligheter att fungera som aktiva medlemmar i samhället. Ett exempel på hur man ger medborgarfärdigheter är den innovativa metod som används i Kvinnobankens läs- och skrivundervisning. Deltagarna får själva besluta vilka ämnen de vill ta upp på lektionerna. Metoden har blivit mycket populär och gett motivation i studierna. Under fjolåret behandlade man bl.a. hälsosam kost, reproduktiv hälsa (hälsofrågor som hör samman med graviditet och förlossning) och förberedelser inför naturkatastrofer. Genom att stöda kvinnors inkomstförvärvande stärker man kvinnans ställning över lag. Att tjäna egna pengar ökar kvinnornas möjligheter att påverka att pengarna i hushållet används för att tillgodose familjens behov och trygga dess utkomst. Kvinnobanken strävar till att skapa hållbar välfärd i hela bygemenskapen. Det gör man genom att stöda kvinnor. I slutet av år 2014 hade projektet i Haiti gett utmärkta resultat. Tack vare projektet har kvinnorna aktivare kommit med i det lokala beslutsfattandet, de har startat sex större företag och därmed avsevärt förbättrat familjernas utkomst.

Sammanlagt har 674 kvinnor (ca 3500 personer) dragit direkt nytta av projektet. Det är dubbelt mer än planerat. Projektet har fått tilläggsstöd av Utrikesministeriet fram till år 2017.

JAANA HIRSIKANGAS koordinator för Kvinnobanken vid Kyrkans Utlandshjälp

Vad är Kvinnobanken? Kvinnobanken startades i maj 2007 som ett samarbete mellan Kyrkans Utlandshjälp och inflytelserika kvinnor som besökt Liberia. Må­ let för Kvinnobanken är att förbättra kvinnors utkomstmöjligheter i u-länder med hjälp av bybanker, smålån och företagarutbildning. Man vill också främja de mänskliga rättigheterna och ett aktivt medborgarskap. Kyrkans Utlandshjälp svarar för genomförandet av projekten. De många givarna och frivilligarbetarna är Kvinnobankens främsta resurs. På över 30 or­ ter arrangeras årligen hundratals evenemang, insamlingar och jippon för att anskaffa medel. Grupper finns på åtminstone följande svenska eller tvåspråkiga orter: Borgå, Helsingforsregio­ nen, Jakobstad, Karleby, Lovisa, Närpes, Rase­ borg, Terjärv, Vasa, Åboland och Åland. www.naistenpankki.fi/sv/

• 37 •


Att skriva sitt namn höjer människovärdet

Haitiskan Orfelie Saintelus lärde sig på en bokföringskurs att man inte bör sälja en produkt under tillverkningskostnaderna. Nu har hon tredubblat sina inkomster. Förr arbetade hon ofta med förlust. Hon syr skoldräkter åt barn, men kunde inte prissätta de kläder hon tillverkat. På Kvinnobankens bokföringskurs lärde sig Orfelie att hon hade tagit för litet betalt av kunderna. Man måste fakturera 400 gourde för en skjorta i stället för 200, om man skall få kostnaderna täckta och litet vinst. ”Tidigare räknade jag inte resorna för att skaffa tyg och sytråd som kostnader att beakta i priset.” Tidigare måste hon sälja en kanin eller höna för att köpa tråd och tyg. Numera investerar hon en del av intäkterna i nytt material. ”Nu kan jag planera mitt arbete så att jag själv får något att leva på.”

”Om man kan skriva har man har bättre möjligheter att delta i verksamheten i bygemenskapen”, menar Lena Paul. Hon kan inte skriva och vet inte sin exakta ålder. Nu går hon första gången i skola och skall lära sig skriva. Lena bor i en avlägsen by i bergslandskapet Macaya i Haiti. Liksom Lena kan största delen av kvinnorna i bergsbyarna inte läsa och skriva. Läs- och skrivundervisningen är en del av Kvinnobankens projekt för att förbättra kvinnornas utkomst och påverkningsmöjligheter i bygemenskaperna. Kvinnorna har det sämst. Fast de bär ansvaret för familjerna står de ofta utanför beslutsfattandet. Vardagsbestyren upptar största delen av Lenas tid. Hon hämtar varje dag vatten på en timmes avstånd. Maten tillreds över öppen eld under ett tak på gården. Familjen lever i naturahushållning och odlar potatis och bönor. Om skörden är god kan man sälja en del. Lena har lyckats delta regelbundet i undervisningen. Det är ingen självklarhet i Macaya. Det regnar sällan i bergen och regnet bestämmer rytmen i byarna. Då det regnar brukar alla jorden och hinner inte göra annat. Andra gånger är torkan orsak till frånvaron. Kvinnorna måste hämta vatten på så långt håll att de inte hinner till skolan. ”Det är nyttigt att kunna skriva”, anser Lena. Allra viktigast är att kunna skriva sitt eget namn. Det höjer människovärdet. ”Hittills har jag varit tvungen att underteckna genom att sätta mitt tumavtryck på pappren.”

Text och foto: Marjut Tervola

Text och foto: Marjut Tervola

Sjubarnsmamman Orfelie Saintelus, 56 år, skaffar in­ täkter som sömmerska.

Orfelie Saintelus lärde sig vad hennes arbete är värt

38 •


Eftersom Lena Paul bär ansvaret för familjen har hon sin 10 månader gamla baby med sig på läs- och skrivundervisningen.


Mardrömsliv i östra Ukraina Den väpnade konflikten i Ukraina har redan varit i gång i ett och ett halvt år. Enligt senaste uppgifter från FN har konflikten krävt närmare 7000 personers liv. – Från mitten av april 2014 till 27 juli 2015 har åtminstone 6.832 personer (civila och soldater) dödats och åtminstone 17.087 sårats i konfliktområdet i östra Ukraina, sade Cécile Pouilly, FN:s ombud för de mänskliga rättigheterna den 29 juli med hänvisning till uppgifter som inhämtats från FN:s övervakningsdelegation för mänskliga rättigheter i Ukraina. Åtminstone 5 miljoner ukrainska medborgare är i behov av humanitär hjälp, meddelade FN-kontoret för koordinering av humanitära ärenden den 10 juli. 1,4 miljoner av dem är interna flyktingar. Enligt FN:s information lever den mest sårbara gruppen i det område som kallas ”kontaktlinjen” i östra Ukraina. Enligt mina observationer uppfattar ukrainare de sociala medierna som en av de mest betydande informationskanalerna. Efter att jag tillbringat sammanlagt nästan ett halvt år i Ukraina såg jag människor skicka iväg nyheter som ett slags SOS-meddelanden. På morgonen efter Cécile Pouillys uttalande rapporterades om nya offer i staden Gorlovka i Donetskområdet. Då granatregnet upphörde hade det kommit fram meddelanden från personer som bodde i Gorlovka om att minst en familj på tre personer hade fallit offer för attacken: ”Ett barn är sårat, en fader är nästan oskadd och modern är dödad”.

Humanitärt koordineringscentrum I samband med den väpnade konflikten i Ukraina utfördes nästan allt humanitärt arbete i början av självorganiserade grupper som bestod av lokala frivilliga personer. De är indelade i två olika kategorier: de som försöker få ihop pengar och samla ihop all slags utrustning, kläder, mat, m.m. (ofta även ammunition) för de beväpnade trupperna i Ukraina och de som koncentrerar sina ansträngningar på att bistå de •

Journalisten Oksana Chelysheva, som brukat skriva bland annat för Novaja Gazeta i Nischnij Novgorod, har under en längre tid i flera repriser besökt östra Ukraina. Foto: Anna Zaretskaya.

civila. Den senare gruppen är i minoritet. Det enda undantaget från dessa två grupper är en humanitär stiftelse grundad av Rinat Akhmetov, en av Ukrainas oligarker, född i Donetsk. Hans humanitära stiftelse hade bildats några år innan den väpnade konflikten började. Stiftelsen började bistå Donetsk och några andra städer i omgivningen nästan genast när den väpnade konflikten inleddes i maj 2014. I augusti 2014 startade den sitt Humanitära koordineringscenter. Redan år 2014 skickade Akhmetovstiftelsen tretton humanitära konvojer till Donetsk. Men både Akhmetovstiftelsen och internationella humanitära organisationer är beroende av hjälp från lokala frivilliggrupper då de arbetar för att nå ut med sin hjälp.

Lokala frivilliggrupper Alla medverkande, inklusive FN:s matprogram och Akhmetovstiftelsen koordinerar distributionsprocessen via civila frivilliga. Bland dem finns Slavic Heart-gruppen stationerad i Svyatogorsk, den i

40 •


Mariupol stationerade Stiftelsen för att stöda familjer som drabbats av att anhöriga dödats eller sårats, Inva-SOS som finns i Charkov, Monsters’ Corporation i Odessa och Melitopol-gruppen, grundad i Lebedushka av de handikappades organisation. Det finns även frivilliga som jobbar individuellt i Zaporozhye, Charkov, Odessa och i olika städer i Donetskområdet. En massa har också uträttats av olika religiösa församlingar inklusive kyrkor och kloster i Donetsk och Zaporozhye-områdena. För tillfället är mer än 300 internflyktingar inhysta i klostret i Svyatogorsk. Under tider då konflikterna varit som intensivast har antalet internflyktingar där uppgått till 1000 personer, mestadels kvinnor och barn. Klostret erbjuder även gratis middag för de internflyktingar som är inhysta i hyrda hus och våningar och i semesterhus i staden Svyatogorsk och dess grannskap. Frivilliggrupper som hjälper civila vilka drabbats av konflikten finns placerade i olika städer i Ukraina och i samband med detta har de skapat stabila förbindelser med andra humanitära instanser som kommit för att verka i Ukraina. Det gemensamma för merparten av de frivilliga civila i Ukraina är att de inte haft någon som helst erfarenhet av socialarbete före konflikten. Mat distribueras i Donetsk åt invånare som vågat stanna kvar i området trots häftiga bombningar. Foto: Oksana Chelysheva.

Aktiva kvinnor bistår familjer och barn Anna Yaroslavtseva bor i Mariupol, ett av de tuffaste områdena i östra Ukraina. Staden är ett av de främsta militära målen för båda parterna i konflikten. Anna och hennes vänner leder Stiftelsen för att stöda familjer som drabbats av att anhöriga försvunnit eller sårats. – Beslutet att sätta igång med att göra något var helt spontant för mig och min make Alexander, berättar Anna. – Vi satt hemma och såg på TV. Det var i maj i fjol. Vi såg människor med vapen i vår egen stad. Vi såg vapenlösa människor som dödades. Vi såg hur stadspolisens byggnad fattade eld. Allt sändes i televisionen. Vi kunde inte enbart bli kvar och titta. Vi kom för att hjälpa oskyldiga människor. Stiftelsen har bistått internflyktingar liksom även civila som hamnade i fällan på andra sidan konfliktlinjen. Anna Zaretskaya, en frivillig från Zaporozhye, jobbade i Ryssland före konflikten. Det här är en

På sjukhemmet i Luhansk finns också plats för seniorer som är beroende av humanitär hjälp. Foto: Oksana Chelysheva.

• 41 •


Tre barn fördes av sina föräldrar till sjukhemmet i Luhansk eftersom de inte kunde försörja dem. Foto: Oksana Chelysheva.

vanlig situation för många ukrainska kvinnor som försökt försörja sina familjer där hemma genom arbete i Ryssland, Italien, Spanien. – Jag kom tillbaka hem strax efter händelserna i Kiev på Majdan. Jag var mycket orolig för min familj och mitt land. Därför föredrog jag att vara med dem, berättar Anna. I juni 2014 åkte Anna till Slavyansk. Det var den kärvaste tiden för stadens invånare. – Då vi kom in i staden efter långa och svåra förhandlingar både med militären i staden och den ukrainska armén var vi chockade. Det fanns män, kvinnor och barn överallt. De kom fram till oss och sade att de inte ville lämna sina hem men bad oss om att ta bort barnen från mardrömmen. Bara på en dag evakuerade Anna och hennes vänner mera än 250 kvinnor och barn från Zaporozhye. – Situationen var så förfärlig att föräldrar gjorde snabba beslut och skickade iväg sina barn. Vi inte bara tog bort dem utan organiserade deras liv i sommarläger vid Azovhavet. Då de återvände hem tre månader senare fortsatte vi att ha kontakt med dem. Läget förblir komplicerat på sådana platser som Slavyansk. Om ”våra” barn är i svårigheter ställer vi upp och hjälper dem, säger Anna. •

Anna Zaretskaya är nu i Helsingfors (slutet av juli 2015). Hon berättar: – Då jag kom till Europa har jag träffat människor som känner sig lika indignerade över kriget som vem som helst av oss där i Ukraina. Det fyller mig med hopp – att mitt folk kommer att lyckas ta sig ur fällan. OKSANA CHELYSHEVA född 1968 i staden Zaporozhye, Ukraina. Konststudier i Togliatti, akademisk examen från Språk­ universitetet i Nisznij Novgorod, undervisade där även i latin och engelska. Började skriva artiklar för tidningar 2001. År 2003 blev Tjetjenien huvudämne för Oksana. Började 2003 jobba som redaktör för den rysk-tjetjenska informations­ byrån till 2007 då byrån stängdes i samband med att den rysk-tjetjenska vänskapsorganisationen stängdes som ett av de första offren för kampen mot medborgarorganisationer i Ryssland. År 2008 måste Oksana stanna kvar i Finland och bodde här fyra år framåt som Finlands PENs fristads­ författare. Fick år 2014 politisk asyl i Finland. Skrivit boken When they followed me in the street som utkom på finska 2013 av förlaget Into (He seurasivat minua kadulla). Boken översattes till holländska samma år och prisbelönades.

Översatt från engelska av Elisabeth Nordgren

42 •


Soldatmödrarna i S:t Petersburg ger inte tappt Soldatmödrarna i S:t Petersburg grundade sin organisation 1989, och samma år uppstod också avdelningar i Moskva och andra ryska städer. I början gick verksamheten ut på att protestera mot Tjetjenienkriget och mot tvångsvärvningar samt att kräva utredningar över vad som hänt saknade och sårade soldater.

CIVILTJÄNSTLAG INFÖRDES Mödrarna spred information om allvarlig pennalism inom ryska armén och fall där soldater dött på militära utbildningsläger. Organisationen krävde också, med framgång, att Ryssland stiftar en civiltjänstlag. För ärenden som gäller civiltjänstgöring finns det nu en heltidsanställd på kansliet vid Razjyezjaja-gatan i S:t Petersburg. Personen är jurist och har gjort sin civiltjänst som normal sjukhustjänstgöring i Murmansk. I Ryssland informerar myndigheterna inte om möjligheten till civiltjänst. Därför sprider Soldatmödrarna kännedom om den. Det finns många fall där en civiltjänstansökan inte har noterats utan den ansökande blivit enrollerad i armén. Sådana ärenden har Soldatmödrarna fört till behandling i domstol. Förutom att organisationen verkar för de värnpliktigas, stampersonalens och civiltjänstgörarnas rättigheter motsätter man sig samhällets militarisering i allmänhet och de stora rustningskostnaderna.

VERKSAMHETEN FÖRSVÅRAS Organisationen har också en Fredsskola där ungdomar med användande av dramametoder ställs inför situationer som gäller t.ex. försök att tvångsvärva dem till armén. Fredsskolan, föredragshållande och beredning av promemorior är verksamhetsformer som Mödrarna nu tvingats lämna åt sidan. Orsaken till det är att myndigheterna efter 2012 och de stora demonstrationerna mot Putin-regimen kraftigt gått in för att försvåra verksamheten såväl för Soldatmödrarna som för flera andra medborgarorganisationer. Ryssland införde en lag om ”utländska agenter”, och på listan över dem hamnade också Soldatmödrarna i S:t Petersburg. De får inte längre ta emot utländsk finansiering, deras kansli utsätts för ideliga inspektioner, de avkrävs täta redovisningar till myndigheterna och kansliet är avlyssnat. Därför går den mesta energin nu till att bistå vid akuta fall och planera för organisationens framtid. Soldatmödrarna har kunnat föra många fall till

människorättsdomstolen i Strasbourg, vars jurisdiktion även Ryssland förbundit sig till. Att föra medborgarrättskränkningar till Strasbourg är numera besvärligare än det varit, då Ryssland ändrat sina interna bestämmelser så att behandlingen av kränkningsärendena i de ryska rättsinstanserna tar längre tid. Ofta händer det att offren hinner dö innan alla landets interna besvärsinstanser är genomgångna. Förändringarna i Ryssland har också lett till att de anställda på Soldatmödrarnas kansli arbetar på gränsen av vad de orkar och själva skulle behöva något mått av psykosocialt stöd eller åtminstone arbetshandledning.

RYSKA SOLDATER I UKRAINA Soldatmödrarna uppger att betydande mängder ryska soldater finns i östra Ukraina, trots att president Putins administration bestrider det. Exakta siffror är inte tillgängliga, eftersom statsmedel som anslås för ändamålet är hemligt budgeterade. Bevakningen av militärsjukhuset i S:t Petersburg har dessutom skärpts så att det numera är svårt för Mödrarna att få upplysningar från sårade som är intagna där. Enligt representanter för Soldatmödrarna förekommer rekrytering både med tvång och med lockbeten nära den ukrainska gränsen. Soldater kan till exempel dagen innan de ska till Ukraina formellt avskedas från ryska armén och fråntas alla militärbeteckningar. Begravningar av döda sker i Ryssland i hemlighet. Förutom själva kriget ser Mödrarna det som en fara att de som kommer från stridsområdena har vant sig vid att agera enligt värderingar som förråar och traumatiserar det ryska samhället. Krigen i Afghanistan och Tjetjenien konstaterades redan tidigare ha haft denna effekt. Samma företeelse har noterats också i USA till exempel angående soldater som återvänt från Vietnam eller Irak. Växelverkan med internationella fredsrörelser kring denna fråga vore viktig, men för det har Soldatmödrarna allt knappare ekonomiska förutsättningar. Till Finland är det lyckligtvis ganska enkelt att komma. En representant deltog i det internationella seminariet No to War – No to Nato i Helsingfors i början av september. KALLE SYSIKASKI

• 43 •

medlem i Finlands Fredsförbunds styrelse

Översättning: Sirpa Aitosalo


Antropolog från Litauen studerar fredliga förhållningssätt i Närpes

Ingrida Grigaityte. Foto: Tomas Baliukonis.

Ingrida Grigaityte är en ung kvinna och en i skaran av inflyttare till Närpes – i Närpes har ca 10 % av befolkningen utländsk härkomst. Hon kommer ursprungligen från Kaunas i Litauen, men har p.g.a. jobb och studier bott också i Vasa och i Thailand. Sedan ett par år tillbaka är hon doktorand inom utbildningsprogrammet Peace, Mediation and Conflict Research vid Åbo Akademi i Vasa. Hennes forskningsinriktning är socialantropologisk. En grund för antropologin är att förstå människor och undvika att förståelsen färgas av den egna kulturens glasögon. Klassiska kulturoch socialantropologer besökte fjärran områden för att beskriva och förstå människors liv, men Ingrida har valt att studera det som finns i hennes närområde: konflikthantering bland invandrare och svensktalande ursprungsbefolkning i Närpes. Hon fokuserar på hur konflikter hanteras i budd•

histisk, muslimsk och kristen kontext. Min förutfattade mening om antroplogens färd till djungeln i Borneo avfärdar Ingrida med det paradigmskifte som skett inom antropologin, där numera närheten och möjligheten till vänskapliga relationer betraktas som ett gott sätt att nå kunskap. De små kulturella kommuniteterna i Närpes kan i någon mening jämföras med de samlar-jägar-samhällen som beforskats inom Nonkilling society. Mindre samhällen kännetecknas generellt av lägre grad av aggression. Konfliktlösning i den lilla gemenskapen är således ett för fredsforskningen intressant ämne att beforska. Ingrida betonar dock att sätt att lösa konflikter inte kan betraktas svartvitt, så att människan agerar antingen via våldsamt beteende eller fredliga lösningar. Undersökningar visar att de flesta människor, oberoende av boendeplats, placerar sig ungefär på mitten av skalan fredlighet-aggression. På frågan om vilka källor som Ingrida använder sig av svarar hon bl.a. Frans de Waal (om moraliskt beteende hos djur), Douglas P. Fry (om människans fredliga potential) och Joám Evans Pim (om nonkilling) – samt den mängd litteratur som hittas på Nonkillings hemsida http://www.nonkilling.org/. Ingrida hade för övrigt äran att vara den första magistern som utexaminerades inom programmet Peace, Mediation and Conflict Research. Hennes avhandling pro gradu behandlar konfliktlösning inom den bosniska befolkningsgruppen i Närpes. Kanske hon också blir den första fredsdoktorn som utexamineras? Vi önskar henne lycka och framgång i forskningen! RITA NORDSTRÖM-LYTZ

44 •


INTERVJU MED FARZANEH HATAMI LANDI

Farzaneh hjälper andra Farzaneh Hatami Landi var 22 år gammal, då hon med sin syster flydde från Iran till Pakistan. Tre år senare, år 1990, kom de som kvotflyktingar med Förenta Nationernas flyktingorgan UNHCR:s hjälp till Finland. I Finland började hon med studier i el- och datateknik, men det blev jobbigt både med språket och med den mansdominerade studiemiljön. Ingenjör blev hon inte, det blev helt andra saker i stället. Farzaneh gifte sig med en annan persisk flykting, Babak Reza, som både musicerar och bygger sina sträng- och slaginstrument själv: santor, tanbak, daf. De har uppträtt tillsammans bl.a. på Hiroshimakvällen 2004 vid Tölöviken i Helsingfors. Hennes första dikthäfte ”Varjojen ääni” (”Skuggornas röst”) från år 2004 är trespråkigt: varje dikt finns på farsi (persiska), engelska och finska. Efter det har hon fortsatt att skriva dikter på farsi, och även på engelska – och en dikt på finska, om hemlängtan. Det var poesin som förde oss samman: Farzaneh arrangerade en persisk kväll i Sello-biblioteket i Alberga hösten 2004, och jag fick hjälpa till med det praktiska. Det blev persisk poesi, musik, en liten konstutställning av en persisk konstnär, och härliga läckerheter som Farzaneh hade bakat själv. Kvällen blev en succé.

Flyktingar lär sig läsa och skriva Farzaneh jobbade i Finlands flyktinghjälp, där man föreslog en stödgrupp, som skulle hjälpa

flyktingar att integreras i Finland. Det blev ett projekt 2003-2005, vars innehåll hon planerade tillsammans med en tjeckisk arbetskamrat, Marianna. Farzaneh och Marianna hade märkt att många flyktingar från Somalia, Afghanistan och Kambodja var analfabeter. Dessutom fanns det kurder, irakier, iranier, kineser och araber som var analfabeter. De kunde varken läsa eller skriva på sitt eget språk, på sitt eget alfabet, och nu borde de lära sig läsa och skriva finska med västerländskt (latinskt) alfabet. Hur skulle det gå till att undervisa dem? Inspirerade av Steinerpedagogiken utvecklade Farzaneh och Marianna olika metoder för undervisningen. De använde olika konkreta medel, t.ex. kort med stora bilder av olika ting. Man använde också olika köksredskap eller t.ex. frukter, som folk skulle identifiera. ”Lärarinnorna” och eleverna hade ofta inget gemensamt språk, men det funkade ändå, och alla hjälpte varandra, berättar Farzaneh. Grupperna undervisades i Esbo stads lokala invandrarcentra i Mattby och Alberga, och i kulturcentrum Caisa i Helsingfors. Hon berättar om en afghansk kvinna, som skulle åka med buss. Kvinnan visste, att hon ska ta den bussen, ”där det står en bild av en pall”. På det sättet lärde hon sig bokstaven A, som liknar en pall. Eleverna var kvinnor i olika åldrar, men det fanns även några män med. Varje grupp fick un-

• 45 •


Farzaneh Hatami Landi. Foto: Katri M채kel채inen.


dervisning i ungefär tre månaders tid. Dessutom fanns det fortsättningsgrupper för avancerade elever. Projektet pågick i tre års tid.

Flyktingar och den mentala hälsan Föreningen för mental hälsa i Finland hade åren 2008-2012 ett projekt som hette OVI (Dörren), där Farzaneh också har arbetat. Det gällde inte att jobba som terapeut, utan man instruerade medlemmar av invandrarföreningar. I undervisningen gick man genom teman som depressioner, olika kriser, vardagens välfärd, hur det känns att vara invandrare osv. Farzaneh deltog som ledare också i undervisning i mental förstahjälp.

Verkstäder för unga invandrare Nu håller Farzaneh på med ett projekt för unga invandrare i Esbo. Det genomförs åren 2012-2015, arrangören är Espoon järjestöjen yhteisö ry (Samfundet för föreningar i Esbo) och den viktigaste samarbetspartner är Helinä Rautavaara-museet. Man ordnar olika verkstäder för unga invandrare, men också finländska ungdomar får delta. I projektet arbetar en finländsk projektchef och två planerare, av vilka Farzaneh är den ena. Ledarna kommer från olika etniska grupper: somaliska ungdomar har en somalisk ledare, arabiska ungdomar en arabisk ledare, afghanska ungdomar en afghansk ledare. Verkstäderna fungerar på olika platser, t.ex. i Helinä Rautavaara-museet och i olika skolor.

Mångkulturell teater, Radio Farsi och livsglädje I början av 1990-talet fick Farzaneh utbildning i hur man arbetar som expert med invandrare från många olika kulturer. Redan då hon själv var ny invandrare började hon bedriva frivilligarbete bland andra invandrare. Hon blev t.ex. frivillig tolk. Tjugo år senare, i början av 2000-talet, hade hon med en annan dam varje lördag eftermiddag en halv timmes radioprogram på farsi i Finlands radio. De höll på med detta frivilligarbete i 2,5 års tid. Hon berättar också om mångkulturella teatermetoder och om ett dockteaterprojekt som hon deltagit i. Det allra viktigaste är ändå att hitta mening i livet, säger hon. Att hitta livsglädje. Intervjuare: Jatta Krug

Jag längtar efter min hemstad. Jag har ledsamt efter min mor, och jag tänker på vinterdagen, när jag kom hem från skolan och hon väntade på mig. Vi åt tillsammans på mattan som hon hade brett ut framför vårt hem. Så jag längtar efter min mammas händer när hon kammade mitt hår. Jag fylls av saknad när jag minns doften av min mammas slöja. Jag längtar efter min hemstads blåa natthimmel när jag sov utomhus och såg alla stjärnorna. Jag fylls av saknad när jag minns den gamle mannen som varje dag sålde oss sin doftande yoghurt. Jag fylls av saknad när jag minns den lilla trädgården i mitten av vårt hus. När jag sitter hemma vid mitt bord och tittar ut genom fönstret, frågar jag mig vad jag gör här, och varför jag längtar så mycket. Jag frågar mig hela tiden var jag är och vart jag är på väg. Och jag längtar. FARZANEH HATAMI LANDI Översättning från finska av Marianne Backlén


Nätverket Vi läser tillsammans sträcker ut en hjälpande hand till invandrarkvinnor

Jag levde som i mörker, så beskriver min vän Faridah sina första veckor i Finland. Hon hade rest från Irak till Finland med sina fyra barn någon vecka tidigare och hade just kommit hem från kvinnokliniken med sitt nyfödda barn. Hemma väntade ambulansen som förde bort hennes man som hade fått hjärtinfarkt. Faridah kunde inte ett ord finska, det hördes ingenting från mannen på intensiven och maten tog slut i skåpet. Lyckligtvis hittade hon telefonnumret till en socialarbetare som hade besökt familjen. Socialarbetaren förstod på gråten att det gällde allvar och kom till undsättning. I dag arbetar Faridah som barnsköterska på ett daghem, barnen är framgångsrika i sina studier och barnet som då var baby har precis börjat i högstadiet. Men skuggan av den ångestfulla erfarenheten har inte helt försvunnit.

DEN FÖRSTA GRUPPEN UPPSTÅR Jag blev bekant med Faridah för drygt tio år sedan när hon kom med babyn till vår första grupp Luetaan yhdessä (Vi läser tillsammans) i •

Myrbacka. Den hade uppstått ett år tidigare på den lokala UNIFEM-gruppens möte, där jag berättade om hur bekymrad jag var över att det i Vanda plötsligt fanns kvinnor som inte verkade kunna finska eller ens engelska. Början var ganska komisk. Som de språklärare vi var, trodde vi att vi skulle lära ut finska. Vi försåg oss med ett duplicerat material och färgkritor. De studerande, sju gamla somaliska kvinnor, såg på oss med förundran. Det framkom att ingen av dem kunde läsa på något som helst språk. Vi justerade vårt arbetssätt och började lära ut läsning och skrivning.

ARBETET HITTAR SINA FORMER Under det första året insåg vi att behovet av undervisning var enormt och därför inbjöd vi kvinnoorganisationerna i Vanda till ett möte för att rekrytera nya lärare. Vi förutsatte inte att de frivilliga som ställde upp skulle vara lärare till yrket, däremot behövdes ett aktivt engagemang, empati och flexibilitet i ofta kaotiska undervisningssituationer.

48 •


”Vi inspireras av att vi kan göra något konkret för våra medsystrar.”

Från början klargjorde vi att grupperna inte ersätter den officiella integrationsutbildningen, utan hjälper dem som inte nås av samhällets verksamhet. Småbarnsmödrarna och de äldre kvinnorna hör till dem som inte nås av utbildningsprogrammen. Samarbetet med kommunerna löper smidigt.

VERKSAMHETEN UTVIDGAS TILL HELA LANDET I dag har vi över 80 grupper på olika håll i landet och sammanlagt drygt 400 ”lärare”. Två av grupperna är svenskspråkiga. De studerande är ca 1600. Grupperna, dit invandrarkvinnorna kan komma med sina småbarn, håller en tvåtimmars sammankomst en gång i veckan. Målsättningen är att kvinnorna ska lära sig finska (eller svenska) och att läsa, men ännu viktigare är att bryta ner fördomarna på ömse sidor, att få bekanta och vänner. Grupperna är inte ett självändamål utan en port till den egentliga utbildningen, som man kommer in på – eller borde komma in på – när barnen har kommit i dagisåldern. För de äldre kvinnorna, som arbetskraftsadministrationen inte är intresserad av, utgör grupperna ett andningshål i hemmets vardag och ett ställe där de under årens lopp kan tillägna sig åtminstone en hjälplig språkkunskap.

VÄGEN TILL FINLAND ÄR FULL AV UPPFÖRSBACKAR Vägen till integration i det finländska samhället är inte lätt. Integrationslagen som trädde i kraft år 2011 erbjuder i princip var och en som flyttar till Finland en individuell behovskartläggning och en utbildning som baserar sig på den. Tyvärr gäller det här bara i princip, utbudet av utbildning motsvarar inte efterfrågan och man får ofta vänta länge på att komma in på en kurs. Värst är

det för dem som har kommit till Finland innan lagen trädde i kraft. För dem är det nästan omöjligt att komma in på någon utbildning. Till den här gruppen hör många kvinnor med stor familj, alltså typiskt sådana som kommer till Vi läser tillsammans-­grupperna. Också högt utbildade kvinnor och kvinnor som håller på att utbilda sig deltar i grupperna när de har möjlighet. I det här sammanhanget har vi stött på ett häpnadsväckande problem. I Finland utbildas bl.a. socionomer och sjukskötare i engelskspråkiga program utan att de utbildade lär sig finska eller svenska. Det är oförsvarligt att man speciellt i yrkeshögskolorna inte betonar vikten av att lära sig landets språk och inte ordnar tillräckligt undervisning. Mödrarnas bristande språkkunskap och bristfälliga integrering är särskilt beklagliga eftersom de påverkar den följande generationen. Också flickor födda i Finland har ofta dåliga språkkunskaper. Grannarnas levnadsvanor upplevs som främmande och därför skyddar familjerna flickorna genom att förbjuda dem att umgås med finländska ungdomar. Om läsning inte har hört till vardagen i det forna hemlandet, förstår man inte att verklig språkkunskap kan uppnås bara om man utöver läxorna också läser annan litteratur. Problemet kan också gå lärarna förbi, eftersom det vardagliga språket flyter. Ofta blir problemen akuta först i gymnasiet och såväl flickans som familjens besvikelse kan bli stor när läkardrömmarna måste skrinläggas.

MEDBORGARSKAP KOSTAR OCH KRÄVER KUNSKAPER Grupperna är väldigt olika, men i mina grupper har deltagarna inte haft finskt medborgarskap. Tröskeln är hög för att få medborgarskap, eftersom de sökande ska kunna bevisa att de kan finska eller svenska. Lyckligtvis har man nyli-

• 49 •


gen genomfört en reform som innebär att man kan vara flexibel med språkprovet när det gäller personer som har fyllt 65 år samt personer som var analfabeter vid ankomsten till Finland. Också det höga priset på ansökan är ett problem för dem som har arbete. För dem som lever på utkomststöd betalar socialen kostnaderna, men de får knappast möjlighet att delta i språkprovet mer än en gång.

DE VERKLIGA PROBLEMEN KOMMER OFTA I SKYMUNDAN Under årens lopp har jag sett att Faridahs fall bara är toppen av isberget. Alltför många invandrarkvinnor lämnas ensamma med sina problem. Till vardagen hör hedersvåld, omskärelse, tvångsäktenskap, månggifte och den kvävande atmosfären i ett litet samfund där alla blandar sig i allt. Hedersvåldet är särskilt problematiskt därför att det är svårt för myndigheterna att känna igen det. Man känner till att fäder och bröder eller kusiner också i Finland har misshandlat flickor, hindrat dem att röra sig ute eller gå i skolan utan övervakare. Flickor har skickats till hemlandet för att lära sig s.k. goda seder eller för att giftas bort med någon som går med på att ta en flicka som har uppfört sig olämpligt. Som dåligt uppförande räcker det att man diskuterar på skolgården i en grupp som består av både flickor och pojkar. Jag har upplevt en situation, där en bror har hotat döda sin syster, men det saknas officiella uppgifter i Finland om hedersmord. Kanske myndigheterna har varit rädda för att beskyllas för rasism? Det var först 2015 som den första domen för s.k. hedersbetingat våld föll, det gällde en ung man som hade brukat våld mot sin syster. Vi läser tillsammans-grupperna kan vara platser där de här frågorna diskuteras. Det är svårt att förändra en kultur, men man kan alltid hoppas att mödrarna kan påverka sina söners attityder. Månggiftet är ett annat problem som är främmande för oss. Det är beklagligt vanligt särskilt bland somalierna. Officiella uppgifter saknas, men man kan dra vissa slutsatser av att nästan hälften av kvinnorna är ensamförsörjare i ett samfund där en kvinna utan familj är en anomali. Då en man på magistraten skiljer sig från •

sin första hustru fortsätter äktenskapet, som har ingåtts inför imamen, ändå att gälla. Imamens inställning ifrågasätts inte lättvindigt, eftersom den trygghet som religionen ger är ett viktigt stöd bland allt det främmande.

NÄTVERKETS LÄRARE HAR MÅNGA ROLLER Vi kvinnor från olika områden som verkar inom nätverket fungerar inte bara som lärare. Vi ”tolkar” myndigheternas brev, försöker ge råd om var man får sakkunnig hjälp och ställer upp som stödpersoner än hos magistraten, än hos folkpensionsanstalten eller socialen. För dem som har flytt undan krig och är rädda för myndigheter är det finländska samhället en skrämmande djungel där den som är ensam har svårt att klara sig. Vi inspireras av att vi kan göra något konkret för våra medsystrar. Vi har en framtidsvision: Varje kvinna som flyttar till Finland blir integrerad. Hon lär sig finska eller svenska. Hon tar med sig de goda delarna av sin egen kultur och förenar dem med det goda hon finner i sitt nya hemland. Efter genomgångna svårigheter kan hon igen känna sig trygg. Den kvinna som nu behöver vårt stöd är i framtiden en kvinna som vi behöver och som Finland behöver!

MARJA LIISA TOIVANEN Undervisningsrådet Marja Liisa Toivanen började 2004 som frivillig undervisa invandrarkvinnor i läsning, skrivning och finska. Verksamheten började kallas Luetaan yhdessä/ Vi läser tillsammans och har spritt sig från Vanda till olika delar av Finland. Mera information i Internet på adressen luetaanyhdessa.fi.

Översättning från finska av Inger Wirén

50 •


Sex på annans bekostnad När man talar om människohandel och relaterad brottslighet måste man också börja tala tydligt om vem som köper. Vad gör han då han står där, i en bostad i centrala Helsingfors, och ser att någonting är fel med den unga kvinnan som står framför honom? När hon klär av sig, uppenbart förvirrad och märklig, med ett lite speciellt utseende som skvallrar om att allting inte är som det borde vara? Vad gör han då han stannar bilen på en kylig Aleksis Kivis gata en mörk kväll och den väldigt unga flickan stiger in, utan att kunna säga mer än ett pris på tjänsten på engelska? När hon ängsligt och motvilligt stänger bildörren, och tafatt klär av en del av kläderna eller böjer sig ner över honom? Ja, vad gör han? Han skiter i alla tecken på att någonting är fel och genomför sitt köp. ”För när kuken står slutar hjärnan fungera”, förklarade en av de hundratals män som 2008 köpte sex av en estnisk kvinna med utvecklingsstörning, i polisförhören. Som ett led i att förebygga människohandel och efterfrågan på sexköp inom EU genomfördes 2012–2014 ett omfattande projekt under namnet Stop Traffick. En del av projektet utgjordes av ett enkätupprop som publicerades på nätet i fem medlemsländer, bland dem Finland. Resultaten presenterades för medierna av EU:s samarbetspartner Monika-Naiset i höstas och även om det inte handlar om en vetenskapligt hållbar under-

sökning så ger de svar som kom in i alla fall någon uppfattning om vem det är som köper sex. För det är sällan, om ens någonsin, vi hör om sexköparna.

Välavlönad man i parförhållande Av de 544 finländare som besvarade den här enkäten uppgav 208 att de köpt sextjänster. Av svaren kan man skapa följande sexköparprofil: Han lever i ett parförhållande (56 procent), bor i en stor stad (61 procent), tjänar bra (40 000–60 000, eller mer), hittar vanligtvis sin kvinna på nätet och genomför akten i en privat bostad. Han visar inga starka empatiska tendenser: bara en femtedel av männen uppgav att de övervägt att larma myndigheterna då de sett tecken på att kvinnan inte prostituerar sig frivilligt. I samband med enkäterna gjordes också försök till kvalitativa intervjuer med de sexköpare som tagit kontakt. Det lyckades i Bulgarien och Litauen, där männen bland annat förklarade att de köper sex för att förverkliga fantasier, för att de vill testa sin sexualitet och för att tanken på en prostituerad fascinerar. I Finland ställde inte en enda av de 208 upp på intervju, trots tappra försök och fullständig garanti om anonymitet. Varför de inte vill stå upp och motivera sina val förblir en gåta som inte den här undersökningen

• 51 •


bil i Helsingfors, trots att hon var ung, olycklig och inte kunde ett ord engelska. Det är den rätten – som en ansiktslös skara sexköpare tillskrivit sig och nu anonymt vill hålla fast vid – som vi måste börja diskutera.

”Kännetecknande är att de försätts i skulder på flera tiotusentals euro till sin så kallade madame, eller någon annan exploatör. Skulden betalar de under många år av genom sexarbete.”

”Skador följd av eget val”

ger något svar på. Ändå är det – utöver den skrotade myten om att främst missanpassade ensamma män köper sex – en av de intressantaste sakerna som blir kvar i handen då utredningen nu är klar.

För det är finländska män som köper sex – inte bara av till synes frivilliga och villiga kvinnor utan också av kvinnor med utvecklingsstörning och av tonåriga rumänskor på gator i Helsingfors. Det är finländska män som i en nätbaserad enkät svarar att de inte avbryter ett planerat könsköp om de ser att kvinnan far illa. Det är också finländska män som vill ha så brutalt analsex med en psykiskt sjuk tjeckisk kvinna att hennes slutarmuskel skadas. Och det är det finländska rättssystemet som bedömer att de brutala akter männen utsatte tjeckiskan för och de skador hon fått på grund av detta är beklagliga, men att skadorna är ett resultat av det val kvinnan själv gjorde då hon beslöt att börja prostituera sig i hemlandet för att få ihop pengar som hon behövde för att kunna få tillbaka sina fyra barn, som omhändertagits av myndigheterna i Tjeckien.

”Rätten att köpa sex” För när vi pratar om sexköp, om sexarbetare, om prostituerade, om sexhandelsoffer så hör vi nästan aldrig honom. Han finns, i egna bloggar på nätet och i sexförsäljningssajternas diskussionsforum. Men han står aldrig upp som sig själv för att offentligt försvara eller förklara sin rätt att köpa sex, en rätt som enligt Stop Traffick-utredningen tydligen är så stark att den kör över tanken på att slå larm också då man ser att en kvinna verkar fara illa. Det är den rätten som gjorde att både den första och den andra estniskan med utvecklingsstörning hade hundratals kunder, en del av dem män som kom tillbaka en andra gång eftersom analsexet med kvinnan var så bra att man kunde förbise det faktum att hon mentalt ”var helt skadad”, som en av hennes kunder uttryckte sig i sin utvärdering på sexköparnas egna sajter. Det är den rätten som gjorde att den rumänska tonårsflickan som tvingades prostituera sig på Aleksis Kivigatan likaså hade hundratals kunder som förverkligade sig på henne utan kondom i en •

Utsatta nigerianskor också i Finland Tre år i rad har hjälpsystemet för människohandelsoffer i Joutseno rapporterat om ett ökat antal nigerianska kvinnor. I fjol anlände 21 personer, eller 39 procent av årets alla klienter. I en rapport från i våras målar Migrationsverket (Migri) upp en dyster bild av på vilka olika sätt nigerianska kvinnor drivs ut på prostitutionsstråken i Europa. En del av de här offren finns också i Finland och även om det inte är explicit dem Migris landsöversikt från Nigeria handlar om vet man med hög sannolikhet att många av dem manglats igenom de grymma processer som syftar till att bryta ner dem på alla plan. Under många år har Italien varit det huvudsakliga första mottagarlandet för nigerianska kvinnor men också de nordiska länderna, Finland bland dem, har de senaste åren sett av problematiken på sina lokala sexhandelsscener. År 2013 sökte 266 personer från Nigeria asyl i

52 •


Finland, i fjol var de 166. Migris projektchef Arno Tanner tippade i samband med publiceringen av rapporten att var fjärde eller var femte av dem är människohandelsoffer. De nigerianskor som påträffas på de europeiska gatorna värvas i huvudsak från Benin City, huvudstad i delstaten Edo, där den europeiska kvinnohandeln är relativt välkänd. En del av kvinnorna som med olika slag av mellanhänder beger sig till Europa gör det medvetna om ungefär hurdant jobb som väntar på dem. Andra luras i väg med löften om helt andra slags arbeten och de kan efter ankomsten utsättas för olika former av brutala akter som kuvar dem till lydnad. Kännetecknande är att de försätts i skulder på flera tiotusentals euro till sin så kallade madame, eller någon annan exploatör. Skulden betalar de under många år av genom sexarbete. Våld är en närvarande del av deras nya vardag och det är också olika former av hot eller mentalt våld. Utmärkande för kontrollen av nigerianskor är att de tvingas svära så kallade juju-eder, som enligt lokal tro leder till ett straff från andevärlden om den bryts. Kvinnornas rädsla är så verklig och stark att juju-eden som sådan räcker för att hålla dem kuvade. Därför, vilket många hjälporganisationer också i Norden har märkt, är det synnerligen svårt att nå fram till nigerianska kvinnor som man misstänker fallit offer för människohandel under sin vistelse i Europa.

JEANETTE BJÖRKQVIST journalist på Hufvudstadsbladet och medförfattare till pjäsen ”Kvinna till salu” som belönades med det finlands­ svenska dramatikerpriset 2014. Vald till Årets Fredrika i september 2015, bland annat för sina texter om sexuellt relaterad brottslighet.

FAKTA • 2,5 miljoner människor befinner sig enligt FN i en människohandelssituation. Unicef har uppskattat att 1,2 miljoner människor årligen blir offer för människo­ handel. • 140 000 människohandelsoffer utnyttjas dagligen för sexuella ändamål bara i Eu­ ropa. Det är nästan lika många människor som det bor i Åbo. • Människohandel omfattar rekrytering, transport, hysande eller mottagande av personer. Processen bygger på hot, bruk av våld eller andra former av tvång, be­ drägerier eller utväxling av pengar eller förmåner. En eller flera personer har kontroll över offret och deras avsikt är att utsätta hen för någon form av utnyttjande (sexuellt, tvångsarbete, slaveri etc.). • I Finland var år 2012 72,9 procent – el­ ler 35 personer – av dem som antogs till hjälpsystemet för människohandelsoffer i Joutseno offer för arbetsrelaterad män­ niskohandel. Både 2013 och 2014 har man rapporterat om rekordmånga offer för sexuell människohandel. Fram till i fjol somras hade 21 nya personer antagits till hjälpsystemet, 54 procent av dem offer för sexuell människohandel som utan undan­ tag ägt rum innan de anlände till Finland. Ändå är majoriteten som befinner sig i systemet sådana som råkat ut för arbets­ relaterad människohandel, vilket avviker från internationella trender, där sexoffren dominerar. Detta antas bero på att vi är dåliga på att känna igen sexoffren, inte på att de inte skulle finnas. • Den första människohandelsdomen i Finland kom 2006. Den har alltså inte följts av mer än en handfull fall där de misstänkta fällts för människohandel för sexuella ändamål. I alla fall har det handlat om fall med väldigt grova drag, där offren bland annat varit estniskor med olika utvecklingsstörningar och en minderårig rumänska. De flesta fall med drag av män­ niskohandel döms som koppleri eller grovt koppleri.

• 53 •


RECENSIONER

TYSKA KVINNOR I FÖR­INTELSENS TJÄNST

Wendy Lower, amerikansk professor i

Wendy Lower. Hitlers furier: tyska kvinnor i förintelsens tjänst. Fischer & Co 2014

historia, gör en ansats till att klarlägga de tyska kvinnornas roll i förintelsens tjänst. En allmän uppfattning har varit att de ledande posterna i det nazistiska Tyskland besattes av män, och att de tyska kvinnorna sålunda inte i någon större utsträckning tog aktivt del i förintelsen, frånsett ett begränsat antal kvinnliga vakter i koncentrationslägren.

I

och med att kvinnorna i Tredje Riket i allmänhet saknade formell makt, är även dokumentationen av kvinnornas roll i denna fruktansvärda process oftast fragmentarisk och ofullständig. Lower har plöjt genom en stor mängd dokumentation, däribland tyska rapporter, fotografier, tidningar och filmrullar som beslagtagits av sovjetiska trupper i det nuvarande Ukraina. Därtill har hon även gjort ett stort antal intervjuer samt följt upp ett drygt tiotal kvinnliga människoöden. Dessa huvudpersoner förekommer genom boken i roller som vittnen, medbrottslingar och förövare. Hon konstaterar att hundratusentals tyska kvinnor flyttade till de nazistiska östra territorierna, •

det vill säga de ockuperade områdena i Polen och de västra delarna av vad som under många år var Sovjetunionen, däribland dagens Ukraina, Vitryssland, Litauen, Lettland och Estland. Genom sina varierande uppgifter i den statliga hierarkin utgjorde dessa - oavsiktligt eller avsiktligt - en viktig del i Hitlers förstörelsemaskineri. I denna massmobilisering är det vissa kvinnor som sticker ut. Vissa var inte bara skrivbordsmördare som skrev ut likvideringsorder på maskin. En del deltog dessutom aktivt i gettomassakrer och bevistade masskjutningar. Maskinskriverskan Liesel Riedel Willhaus brukade roa sig med att från balkongen på sin villa i det ockuperade Polen skjuta på de judiska fångar som tvångsarbetade i

54 •


RECENSIONER

trädgården. När det kom gäster på besök visade hon upp sina färdigheter som skarpskytt genom att skjuta ner lägerfångar, till gästernas förnöjelse. Andra kvinnliga medarbetare var med på ”jaktutflykter” där de ofta berusade deltagarna från hästdragna slädar sköt på fångar som kommenderats ut i skogen för att gå skallgång.

B

ilden som Lower skapar där även medlemmar av civilbefolkningen deltog i förintelsen, stämmer rätt väl överens med den finländske tidigare Waffen-SS soldaten Unto Parvilahtis skildring Terekille ja takaisin: suomalaisen vapaaehtoisjoukon vaiheita Saksan itärintamalta 1941-43. Han uppger sig ha chockerats av att då han med de tyska trupperna anlände till den dåvarande polska staden Lwów (på tyska Lemberg, Lviv i nuvarande Ukraina) började civilbefolkningen omgående tvångsförflytta den judiska befolkningen ut ur staden för att avrättas. Vägarna kantades av kroppar av åldringar och sjuka. Dessa offer hade varit för skröpliga för att själva kunna gå mot sin död, och hade därmed blivit avrättade på stället.

E

fter kriget återvände många av kvinnorna till Tyskland där de i fortsättningen levde ett normalt liv. Påfallande många blev aldrig ställda till svars för sina handlingar. Allmänt taget konstaterar Lower att tröskeln för att någon blev dömd för sina krigstida brott var betydligt högre i Förbundsrepubliken Tyskland än den var i DDR. Liesel Riedel Willhaus var en av de mycket få nazistiska kvinnliga förövare som åtalades för mord i Västtyskland. Men eftersom hennes plats i den nazistiska döds­ maskinen inte formaliserats till en officiell befattning fanns det inga dokument från krigstiden som kunde styrka vittnesutsagorna. Tyska åklagare noterade att ett anmärkningsvärt stort antal människor vittnade mot Willhaus. Några av dem som vittnade var till och med hennes framlidne makes före detta SS-kolleger. Av skäl som förblir oklara släpptes hon ändå. Hon ställdes aldrig till ansvar juridiskt.

Liesel Riedel Willhaus brukade roa sig med att skjuta på judiska fångar som tvångsarbetade i hennes trädgård.

Lower försöker reda ut varför så många deltog i morden och har tecknat ned en hel del förklaringar. Hon konstaterar att många av de brott som begicks utfördes i ett nät av yrkesmässiga prioriteringar och uppgifter, personliga åtaganden och rädslor. Den förövare som godtar vad som uppfattas som nödvändigt, kunde under samma dag skjuta judiska barn och sedan komma hem och kela med sitt eget barn. Till sist konstaterar hon att vi aldrig kommer att få veta allt som finns att veta om nazismen, andra världskrigen och förintelsen. Även om kollaget av berättelser och minnen fortsätter att utmana vår förståelse, hjälper det oss dock att se vad människor, både män och kvinnor, är kapabla till att göra under pressande omständigheter. Boken ger endast ett skrap på ytan, kanske för att det är för svårt att analysera ondskan som förhärligats av ett maktmaskineri. Den lediga svenska översättningen har gjorts av Hans Dalén. HENRIK DAMSTRÖM

• 55 •

ekon.mag


RECENSIONER

ELISABETH REHN I HELFIGUR Johanna Vesikallio: Lillan Elisabeth Rehns sällsamma liv. Otava 2015

Presidentvalets andra omgång 1994 var exceptionell på flera sätt. För första gången var en huvudkandidat kvinna. Valet blev också både för vinnaren Martti Ahtisaari och förloraren Elisabeth Rehn en väg ut i världen till stora internationella uppgifter. I samband med att Elisabeth Rehn fyllde 80 år våren 2015 utkom den politiska journalisten Johanna Vesikallios biografi över hennes liv. Vesikallio följer henne från barndomen som den yngsta, Lillan, av tre systrar i läkarfamiljen Carlberg och ungdomen som småbarnsmamma – och vad som i Amerika kallas ”soccer mom” (fotbollsmamma) - via hennes politiska karriär som riksdagsledamot för sfp, försvarsminister i två regeringar och slutligen presidentkandidat, till många och varierande uppdrag för Förenta Nationerna. Sina sporrar förtjänar hon i det krigshärjade Bosnien-Herzegovina efter att den jugoslaviska statsbildningen gått under i inbördeskrig och kaos. •

E

lisabeth Rehn har personlig erfarenhet av krig, hon var fyra år när vinterkriget utbröt. Under fortsättningskriget blev hon på egen begäran flicklotta. Hon fick också se nöd och fattigdom på nära håll när hon följde med sin far, kommunalläkare i Mäntsälä, på hans sjukbesök. Vesikallio tar sin uppgift som biograf på allvar. Hon behandlar utförligt framgångarna och motgångarna i Elisabeths liv. Hon berättar ingående om familjelivet med maken Ove och fyra barn och många barnbarn och de täta släktkontakterna, dokumenterat med många foton ur familjearkivet. Vesikallio har intervjuat manliga partikamrater som beredvilligt berättar om hur de förhöll sig misstänksamt till ”kvinnan från höger” som otippad och utan tidigare kontakt med eller draghjälp från partietablissemanget tar en plats i riksdagen istället för den man som ”hade behövts bättre”. Inte ens när hon senare som presidentkandidat för sitt parti går starkt i galluparna satsar partiets ledning helhjärtat. Efter presidentvalet fick Elisabeth sfp:s plats i den första kontingenten finländska europarlamentariker. Nu sökte hon också tjänsten som chef för FN:s barnorganisation UNICEF. Hennes kandidatur hade ett brett internationellt stöd. USA sade emellertid absolut nej, amerikanerna ansåg att posten tillhörde dem. Så gick det nu också, men först efter att USA hade frångått sin manliga kandidat och ställt upp en kompetent kvinna.

Sarajevo blir en djupdykning i inbördeskrigets verklighet Hösten 1995 utses Elisabeth till FN-rapportör för mänskliga rättigheter i det forna Jugoslavien. Elisabeth kontaktas direkt av tyskarna, efter att Finlands regering har meddelat dem att det inte finns någon lämplig finländare. Elisabeth är 60 år och i stället för ett pensionärsliv som mormor och farmor följer

56 •


RECENSIONER

nu (minst!) två årtionden av arbete för att försvara fred och mänskliga rättigheter på olika håll i världen. År 1997 utsågs Elisabeth till generalsekreterare Kofi Annans specialsändebud i det forna Jugoslavien. Hennes byrå låg i Sarajevo, hon hade 2000 underlydande och till uppgifterna hörde att reformera polisväsendet i Bosnien-Herzegovina. Situationen i samhället var fruktansvärd, det enda som blomstrade var den lukrativa och delvis internationellt organiserade brottsligheten. Trots säkerhetsriskerna reste Elisabeth oförskräckt runt bland befolkningen och lyssnade till människorna, framför allt kvinnorna som var traumatiserade av vad som hade hänt deras familjer och av att de själva hade blivit utsatta för våldtäkt. Gospodja Elisabetta (Fru Elisabeth) blev mycket älskad under sin tid i Sarajevo. Elisabeth deltog flera gånger i rättegångarna vid den internationella krigsförbrytardomstolen för det forna Jugoslavien (ICTY). Domstolen ville veta om händelserna i Srebrenica uppfyllde kriterierna för folkmord och om Ratko Mladić och Radovan Karadžić kunde anses vara skyldiga. Elisabeth svarade ja på båda frågorna. I offentligheten har serberna fått bära största delen av skuldbördan för vad som hände på Balkan. Brott och grymheter förekom emellertid på alla sidor under kriget, och alla kan begå lika fruktansvärda brott om de manipuleras tillräckligt effektivt, säger Elisabeth under ett av de många samtalen med sin biograf.

rapport om kvinnor, krig och fred för att få mera kunskap om hur kvinnorna upplever sin situation i krig och konflikter. Till rapportörer utsågs Elisabeth Rehn och Ellen Johnson Sirleaf från Liberia, som efter år i landsflykt och opposition sedermera blev sitt lands president. De två kvinnorna besökte åren 2001-2002 tillsammans eller var för sig 14 olika länder eller regioner. Rapportörerna konstaterar att utan kvinnligt deltagande, utan hälften av världens befolkning, kan man inte uppnå demokrati eller en interaktiv förvaltning. Rapportörerna konstaterar också att kvinnorna varken är hjälplösa eller passiva. Elisabeth lärde sig också att flyktinglägren fungerar bättre om de leds av kvinnor: Kvinnor på lägren blir lätt våldtagna då de skall uträtta sina behov. Men om lägret leds av en kvinna så ser hon till att toaletterna är på en skyddad plats, och hon förstår också att beställa sanitetsbindor till lägret. Kvinnornas liv på lägren blir betydligt lättare då en kvinna leder lägret. Rapportörerna kom också underfund med att FN:s fredsbevarare på många håll utnyttjade lokala unga kvinnor sexuellt. De påtalade detta i rapporten trots påtryckningar, vilket ledde till att den inte fick status som officiellt FN-dokument. FN har emellertid senare försökt tackla detta problem, med varierande framgång trots att principen är nolltolerans. Arbetet med resolution 1325 blev en höjdpunkt i Elisabeths arbete för FN. Hösten 2015 ska säkerhetsrådet göra en utvärdering och uppföljning av resolutionen och Elisabeth är också engagerad i arbetet.

Höjdpunkten: Säkerhetsrådets resolution om kvinnor, fred och säkerhet

Vem får vara världsförbättrare?

Hösten 2000 godkände FN:s säkerhetsråd en epokgörande resolution, då man inom ramen för säkerhetspolitiken tog upp kvinnornas särskilda erfarenheter. Resolution 1325 betonar kvinnornas rättigheter att fullödigt och jämställt delta i initiativ som gäller fred. Resolutionen ger också politisk legitimitet åt det gräsrotsarbete som kvinnorna utför och alltid har utfört. I anslutning till resolutionen beställde FN:s kvinnoorganisation UNIFEM (numera UN Women) en

Elisabeth ville inte att boken om henne skulle bli en hyllningsskrift, så hon instruerade sin biograf att också intervjua hennes motståndare och att kräva uppriktiga svar av alla. Det som förvånar är hur ogina en del av hennes barn är när det gäller hennes internationella insatser, de tycker att hon borde ha ägnat all sin tid åt sin egen familj. Förstår vi inte att det är viktigt att kvinnor, och också kvinnor som har familj, är med och formar världen? INGER WIRÉN

• 57 •


RECENSIONER

HILKKA PIETILÄ – FEMINISTISK FN-LOBBARE

H

ilkka Pietilä var generalsekreterare för Finlands FN-förbund i 27 år. Hon var en aktiv påverkare både i Finland och i FN. Hennes memoarer Yli rajojen (Över gränser) är intressanta för den som vill veta hur beslut kommer till i FN. Memoarerna är redigerade av Hilkka Jokinen och Outi Hakkarainen. Hilkka Pietilä föddes 1931 i en jordbrukarfamilj i Satakunta. Familjen levde av självförsörjningsjordbruk, liksom de flesta andra på landsbygden. Hilkka blev tidigt van vid politiska diskussioner. Fadern hade emigrerat till USA som ung och blev fackföreningsaktivist och agitator bland de finländska emigranterna – när han återvände till hembyn betraktades han som en eldfängd kommunist men tolererades eftersom han tillhörde en välrenommerad släkt. Farbröderna tillhörde Agrarförbundet och var aktiva i kommunalpolitiken, medan en kusin som studerade juridik i Helsingfors tillhörde högerorganisationen AKS (Akademiska Karelen-Sällskapet). Under vinterkriget inkvarterades en karelsk familj på sju personer i familjen och dagen när kriget tog slut insåg nioåriga Hilkka vilken katastrof kriget är för dem som inte kan återvända hem. Hilkka blev själv en anhängare av Agrarförbundets måttfulla grundares, Santeri Alkios, tankar som betonade alla människors lika värde. Hennes tänkesätt och värderingar påverkades senare bl. a. av den självlärde humanisten och pacifisten Yrjö Kallinen. Feminist var hon från födseln, påstod hon. Hilkka studerade näringslära och hemhushållning vid agrikultur-forstvetenskapliga fakulteten vid Helsingfors universitet och värvades som sekreterare för den finländska kommittén för FAO, FN:s fackorgan för livsmedel och jordbruk. Det här blev början till ett livslångt intresse för Förenta Nationerna. Efter att under några år efter studierna ha arbetat bl.a. som informatör och konsult för elektriska hushållsmaskiner och mjölkprodukter, blev Hilkka 1963 vald till generalsekreterare för Finlands FN-förbund. Hon stannade på posten i 27 år. •

Hilkka Pietilä Yli rajojen Into 2013.

I början av 60-talet var FN rätt okänt i Finland. Hilkka gick in för att både informera om organisationen och substansfrågorna och att bevaka Finlands FN-politik och informera om den, det blev ganska mycket kritik. Senare blev FN-förbundet en pådrivare när det gällde Finlands utvecklingsbistånd och en pionjär för fredsfostran och fostran till internationalism. Som generalsekreterare etablerade Hilkka ett gott samarbete med sina nordiska kolleger. Med tiden hade hon också ett formidabelt internationellt kontaktnät, särskilt bland kvinnoaktivister. Hon ville påverka och hon gjorde det, hon blev fenomenal på att gripa tillfället i vingbenet och outtröttligt entusiasmera andra. Den som har sett henne i aktion, som jag, vet att hon har täckning för vad hon säger. För den som vill förstå hur FN fungerar, hur man långsiktigt arbetar fram ett beslut, i hemlandet och på officiella och informella möten i FN, finns det mycket av intresse i Hilkkas memoarer. Hon arbetade i alla tänkbara sammanhang för att uppmärksamma kvinnornas situation. I memoarerna finns en lista på hennes mest centrala böcker, de flesta handlar om kvinnofrågor i FN. Efter tiden som generalsekreterare fortsatte Hilkka sitt FN-arbete men hon ägnade också sin tid åt att skriva artiklar, bl.a. om ekologi och livsstilsfrågor. INGER WIRÉN

58 •


INSÄNDARE

ATT KRIGA FÖR FRED I Fredsposten 1/15 fanns en rapport om kurdernas situation. Den var illustrerad med en bild av tungt beväpnade glada unga kvinnor. Det framgick att dessa kvinnliga soldater är mycket populära runtom i världen. Oberoende av vad som fanns skrivet i artikeln kunde det inte hjälpas att jag fick intrycket att Fredsposten gärna är med och glorifierar att också unga kvinnor kan vara bra på att döda. Jag påtalade saken – med resultatet att i följande nummer av tidningen fanns en bild av lång rad tungt beväpnade unga leende kurdmän plus ännu en bild av en glad beväpnad ung kvinna.

Artikelförfattarna ansvarar för vad de skrivit. De ansvarar inte för hur deras skriverier illustreras. Det ansvarar tidningen för. Jag skulle kanske inte bry mig om vilken bild Fredsposten ger av fredsrörelsen om inte världsopinionen plötsligt gjort det så angeläget. Media gör sitt bästa för att få oss att bereda oss på krig. Där allting annat ska sparas in är alla överens om att öka försvarsutgifterna. Att det finns folk som alltjämt tror på fred med fredliga medel syns inte. Kaj Nyman

Svar på Kaj Nymans insändare Kaj Nyman känner sig illa berörd över de bilder av kurdiska frihetskämpar och en svensk journalist som illustrerat de artiklar jag skrivit om kurdfrågor i årets två första nummer av Fredsposten. Jag kan väl förstå hans ståndpunkt. Å andra sidan var ju bilderna relevanta i sammanhang där jag refererade seminarier jag besökt där föreläsningarna illustrerades av bland andra ifrågavarande bilder visade på en skärm. Som ung och fredsälskande idealist upplevde jag själv en inre etisk konflikt mellan å ena sidan mitt hopp om världsfred och å andra sidan den tacksamhet jag kände mot min pappa och andra krigsveteraner för att de genom att försvara vårt land gett oss den frihet vi uppskattar idag. Efter att ha hört en föreläsning av professor Göran von Bonsdorff där han talade om en armé som enbart skulle vara en försvarsarmé, tyckte jag att jag också kunde förlika mig med tanken på en armé i Finland. En som skulle försvara oss, men inte oprovocerat anfalla andra, allra minst civila.

Kurderna är inte heller ute efter att anfalla, bara försvara. De vill försvara rätten att leva, somliga vill leva i ett eget land, andra nöjer sig med en autonom region med en viss självbestämmanderätt, och för andra igen räcker det om de över huvud taget får leva i fred, tala sitt eget språk och utöva sin egen kultur. Kurderna har också febrilt försökt uppnå sina mål på diplomatisk väg, men gång efter annan har t.ex. Turkiet brutit vapenvilan, nu senast i augusti. Med den turkiska polisen och armén på ena sidan och den militanta jihadiströrelsen Islamiska statens (IS) styrkor på andra sidan, som helst vill utplåna kurderna helt, finns det tyvärr inte så många andra alternativ just nu än att ta till vapen. Det finns ingen identifierad IS-ledning att sätta sig ned vid förhandlingsbordet med. Många moderna unga kurdiskor sätter en ära i att kämpa för sin sak sida vid sida med männen, att offra barn och familjeliv för något som de upplever ännu viktigare. De är inte glada på bilderna för att de är stridsglada, men glada för

• 59 •


INSÄNDARE

INNEHÅLL

1 LEDARE Inger Wirén – Kvinnor, fred och utveckling

2 MARIANNE LAXÉN Jämställdhet är inte nog! 5 LEA LAUNOKARI KFF: Kvinnor för fred protesterar mot upprustning och kärnkraft 8 KOLUMN Birgitta Boucht – Alla kan göra något, ingen kan göra allt 10 VAPPU TAIPALE Kvinnorna stoppade svenska kärnvapen 12 INGER Fredsprocesser inkluderar kvinnori hållbarast att kunna göra en insats i kampen förWIRÉN en bättre Det tyckssom finnas stor skillnad hur läsarna uppfat14 YRSA VON HERTZEN Kvinnliga fredsvisioner framtid för sitt folk – och förmodligen också för tar en bild. Själv blir jag alltid chockad när jag ser KOLUMN Tarjastå Cronberg Kvinnorna lämnade spår uppfattar i kärnavtalet i Iran oss européer som säkert förr 18 eller senare skulle foton– av barn med vapen och aldrig dem 20 ELLI FLÉN fred i Afghanistan i skottlinjen för IS om ingen stoppade dem iKvinnor, deras krig somoch glorifiering av vapen. Likaså blir jag chockad 23 ANNIKA SANDLUND avKvinnor i flyktingläger frammarsch. krigsbilder i tv-nyheterna, men jag tolkar dem 26 JOHANNA HOLMSTRÖM Att återerövra islam Jag är den första att beklaga att man måste ta till aldrig som att YLEkvinnors stöder rätt krig.tillDet är bra att veta 28 PHILO IKONYA Kvinnor matade med smärtsam fred vapen för att försvara tusentals oskyldiga kurdiska att bilderna uppfattas också på annat sätt, men det 31 men ELISABETH NORDGREN Kvinnoenergi i ökenlandskap och andra oliktänkande civila, tyvärr har jag är svårt att hitta bilder som alla läsare uppfattar på 33 MAI PALMBERG Alla dessa Mama Africa just nu inga illusioner om en lösning på Kurdis- samma sätt. Om vi slutar visa upp verkligheten, så 35 HELI ger kraft tans problem på enbart fredlig väg. JANHUNEN Men förståsOrganisering blir resultatet att vi blundar för den. Vi behöver 37 JAANA HIRSIKANGAS Kvinnobanken i Haiti ger och också inflytande kan man ju alltid diskutera om man skall visa upp mera positiva nyheter, meninkomster vi behöver veta MARJUT TERVOLA Saintelius lärde sigför vadatthennes värttill verkligheten på bild eller låta38 bli. Fredspostens re- Orfelie hur verkligheten ser ut kunnaarbete ändraärden MARJUT TERVOLA daktion har förstås all rätt att38refusera såväl texter Att detskriva bättre.sitt namn höjer människovärdet 40 OKSANA CHELYSHEVA Mardrömsliv i östra Ukraina som bilder om de vill. Christian Långi S:t Petersburg ger inte tappt 43 KALLE SYSIKASKI Soldatmödrarna chefredaktör Siw Handroos-Kelekay 44 RITA NORDSTRÖM-LYTZ Antropolog från Litauen studerar fredliga förhållningssätt i Närpes 45 JATTA KRUG Farzaneh hjälper andra 48 MARJA LIISA TOIVANEN Nätverket Vi läser tillsammans sträcker ut en hjälpande hand till invandrarkvinnor 51 JEANETTE BJÖRKQVIST Sex på annans bekostnad 54 RECENSION Henrik Damström – Tyska kvinnor i förintelsens tjänst 56 RECENSION Inger Wirén – Elisabeth Rehn i helfigur 58 RECENSION Inger Wirén – Hilkka Pietilä – feministisk FN-lobbare 59 INSÄNDARE Kaj Nyman – Att kriga för fred

Tidskriften som kanal för yttrandefriheten

Lördag 24.10 kl.Chefredaktör 12.00 påoch Edith Södergran-scenen ansvarig utgivare på Helsingfors Christian Lång bokmässa

Adress: Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa christian@fredsposten.fi Ett samtal kring Ryssland, yttrandefrihetenLokalredaktörer och tidskriften som kanal för yttrandefriheten. Närpes Journalisten Kerstin Kronvall, riksdagsledamoten Erkki Tuomioja och socialvetaren Nordström-Lytz, Ringvägen 8, 64200 Närpes och forskningsprofessorn Anna Rotkirch samtalarRita under ledning av författaren Mikaela Strömberg. tfn 050–363 4450, rita@fredsposten.fi Arr.: Tidskriftscentralen i samarbete med Fredsposten och Nya Argus Åbo Sebastian Bergholm, sebastian@fredsposten.fi Grundad i nov.-dec. 1926 av Edvin Ålands fredsinstitut Susann Simolin, susann@fredsposten.fi Stenwall Åland i övrigt Utges av Garantiföreningen Gunnel Ekelund, Skarpansvägen 27 C 1, 22100 Mariehamn, för Finlands Fredsförbund rf, tfn 018-13 847, 0457–382 32 42, gunnel@fredsposten.fi Suomen Rauhanliiton kannatusStyrelse och redaktionsråd Ordförande Ulf Särs, ulf@fredsposten.fi yhdistys ry Vice ordförande Yrsa von Hertzen Fredsposten är medlemstidskrift Sekreterare Sirpa Aitosalo i Tidskriftscentralen rf. Kassör Christian Lång (utanför styrelsen) Ulla Holmberg, Jatta Krug, Laura Lodenius, Elisabeth Nordgren och Inger Wirén. www.fredsposten.fi Kerstin Kronvall Erkki Tuomioja. Anna Rotkirch. Mikaela Strömberg. Stadigvarande medarbetare Foto: Magnus Fröderberg Foto: Cata Portin www.facebook.com/fredsposten Mikael Böök och Siw Handroos-Kelekay.

60 •


FREDSKONTAKTEN

KOLUMN

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

FINLANDS FREDSFÖRBUND Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors, tfn 09-7568 2828, fax 09-147 297, rauhanliitto@rauhanliitto.fi Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet kontaktperson Laura Lodenius, tfn 040-717 7762 e-post laura@fredsposten.fi Hemsida: www.fredsforbundet.fi ÅLANDS FREDSINSTITUT PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018-23 238, fax 018-21 026, Hemsida: www.peace.ax e-post peace@peace.ax NÄRPESNEJDENS FREDSFÖRENING RF Ordförande: Britta Hannus-Gullmets Östanåkersvägen 135, 64230 Närpes st, tfn 040-911 8544 e-post bhannus@abo.fi. Hemsida: www.narpes.fi/fred

Nr3 2015 ½ Årgång 89 www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

PRENUMERATION 24 euro i Finland, 28 euro i övriga länder. Medlemmar i Fredsförbundets medlemsföreningar betalar 12 euro. Lösnummer kostar 7 euro eller 75 svenska kronor. Beställ via e-post christian@fredsposten.fi eller adress Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa. ANNONSPRISER Hel sida 170 euro, halv sida 100 euro, kvartssida 70 euro. NÄSTA NUMMER Deadline för nr 4/2015 är den 4.11. Numret utkommer omkring den 21.12.

EMMAUS ÅLAND PB 85, AX-22101 Mariehamn, tfn 018-17 069, fax 018-17 070, Hemsida: www.emmaus.ax e-post emmaus@emmaus.ax Ordförande: Carina Aaltonen Möskatsvägen 29, Kungsö, AX-22130 Gottby, tfn 018–32 687, 040–564 5102 e-post carina.aaltonen@lagtinget.ax

OMSLAG Johanna Bruun. Kvinnorörelsen i Liberia spelade en avgörande roll för att med fredliga medel och utan våld stoppa inbördeskriget i landet 2003.

SVENSKA FREDSVÄNNER I HELSINGFORS RF Ordförande: Elisabeth Nordgren Sekreterare: Sirpa Aitosalo, tfn 050 520 1965, e-post sirpa@fredsposten.fi Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors. VASABYGDENS FREDSFÖRENING RF (vilande) Lars-Johan Andersson, 65920 Norra Vallgrund, tfn 06–352 7644 e-post lars-johan.andersson@netikka.fi EKENÄSNEJDENS FREDSFÖRENING RF (vilande) Ira Donner, Jomalviksvägen 195 A, 10600 Ekenäs, tfn 050–320 0278, e-post idonner@pp.inet.fi

GRAFISK DESIGN Hilda Forss Åsikter som framkommer i artiklarna motsvarar inte nödvändigtvis Fredspostens linje. Fredsposten stöds ekonomiskt av Svensk-Österbottniska Samfundet, Konstsamfundet, Kulturfonden för Sverige och Finland, Edvin Stenwalls fond, Undervisningsministeriet, Utrikesministeriet, Stiftelsen Tre Smeder, Svenska kulturfonden, Olof och Siri Granholms stiftelse, Kulturfonden för Finland och Norge och Aktiastiftelsen i Vasa. ISSN 0357–2250 Trycks hos FRAM

• 61 •

4041

Trycksak

0797


KOLUMN

FREDSKALENDERN 18–25.10 EKUMENISKA ANSVARSVECKAN Ekumeniska ansvarsveckan firas med temat Över gränser! Ansvarsveckans ambassadörer med flyktingbakgrund besöker under hösten evenemang på olika orter. Ansvarsveckan är en riksomfattande människorättskampanj som stöds av alla kyrkor och samfund och många kristna organisationer i Finland.

22–25.10 HELSINGFORS BOKMÄSSA 22.10 KL. 12.30 KVINNOR, FRED OCH UTVECKLING Paneldebatt kring Fredspostens temanummer på Tottiscenen på Helsingfors bokmässa. Elli Flén och Marianne Laxén samtalar under ledning av Inger Wirén.

24.10 KL. 12 TIDSKRIFTEN SOM KANAL FÖR YTTRANDEFRIHETEN Ett samtal kring Ryssland, yttrandefriheten och tidskriften som kanal för yttrandefriheten på Edith Södergran-scenen på Helsingfors bokmässa. Journalisten Kerstin Kronvall, riksdagsledamoten Erkki Tuomioja och socialvetaren och forskningsprofessorn Anna Rotkirch samtalar under ledning av författaren Mikaela Strömberg. Arr.: Tidskriftscentralen i samarbete med Fredsposten och Nya Argus.

24.10 KL. 18 FN-DAGEN Fredsbön i Närpes kyrka. Tal av Rita Nordström-Lytz och musikprogram av kören Good News. Arr.: Närpesnejdens fredsförening rf.

24–25.10 SKUGGBOKMÄSSA Skuggbokmässa med bl.a. fredslitteratur på Fredsstationen i Helsingfors.

24–31.10 FN:S NEDRUSTNINGSVECKA 25.10 KL. 15.30 RÖSTER LÄNGS KUSTEN Majsi Åhman (Nyland), Ann-Helen Attianese (Österbotten) och Jolin Slotte (Österbotten) deltar med uppläsning och intervjuas av Wivan Nygård-Fagerudd på Tottiscenen på Helsingfors bokmässa. Arr.: Finlands svenska litteraturföreningar rf.

Skicka in evenemang för kalendern per e-post till christian@fredsposten.fi. Deadline för nr 4/2015 är den 4.11. Numret utkommer omkring den 21.12. •

62 •


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.