Fredsposten 3 2020

Page 1

RECENSION

NR 3 2020 • LÖSNUMMER 8 EURO / 80 KR

Rättsstat och demokrati •1•


INNEHÅLL

RECENSION Rättsstat och demokrati

1

LEDARE AV INGER WIRÉN Vi njuter av våra rättigheter, men vi kunde utnyttja dem mera aktivt

2

INGMAR STRÖM Rättsstaten och demokratin utmanas

6

INGMAR STRÖM Kan Finlands rättsstat exporteras?

10

RITVA REINIKKA Utvecklingens smala korridor

14

FRED OCH FRÖJD AV BIRGITTA BOUCHT Med ålderns rätt

15

ASTRID THORS Hur väl fungerar rättsstaten i Finland?

19

ALLAN ROSAS EU försvarar rättsstatsprincipen

23

RAIMO PESONEN En hukande björn i medierna

24

ELISABETH NORDGREN Den sköra yttrandefriheten

29

JONAS FORSMAN Samhällsfostran i gymnasiet

32

SUSANN SIMOLIN Krig, fred och miljö diskuterades i digitala Kastelholmssamtal

34

NOTIS AV MARIANNE LAXÉN Statsstödet till Fredsförbundet minskade inför 100-årsjubileet

35

RECENSION AV BJÖRN WALLÉN I demokratins skymningsland

39

RECENSION AV INGER WIRÉN Rättstaten i kontinuerlig utveckling

Chefredaktör och ansvarig utgivare Christian Lång, christian@fredsposten.fi Adress: Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa Lokalredaktörer Helsingfors: Sirpa Aitosalo, sirpa@fredsposten.fi Närpes: Rita Nordström-Lytz, rita@fredsposten.fi Mariehamn: Susann Simolin, susann@fredsposten.fi Grundad i nov.–dec. 1926 av Edvin Stenwall Utges av Garantiföreningen för Finlands Fredsförbund rf, Suomen Rauhanliiton kannatusyhdistys ry Fredsposten är medlemstidskrift i Tidskriftscentralen rf.

Styrelse och redaktionsråd Ordförande: Ulf Särs, ulf@fredsposten.fi Vice ordförande: Yrsa von Hertzen Sekreterare: Sirpa Aitosalo Kassör: Christian Lång (utanför styrelsen) Laura Lodenius, Elisabeth Nordgren, Rita Nordström-Lytz och Inger Wirén. Stadigvarande medarbetare Mikael Böök och Siw Handroos-Kelekay.

www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten

•2•


FREDSKONTAKTEN

LEDARE

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

Finlands Fredsförbund Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors rauhanliitto@rauhanliitto.fi

VI NJUTER AV VÅRA RÄTTIGHETER, Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga MEN VI KUNDE UTNYTTJA DEM verksamhet Nr 3 2020 ½ ÅrgÅNg 94 kontaktperson: Laura Lodenius MERA AKTIVT tfn: 040 717 7762 www.fredsposten.fi

I

e-post: laura.lodenius@rauhanliitto.fi www.facebook.com/fredsposten hemsida: www.fredsforbundet.fi mars 2018 var vi många som blev förbryllade när vi nåddes av nyheten att Prenumeration euro i Finland, Finland hade utsetts till världens lyckligaste land. Var det25ett skämt? Eller 30 euro bara i övriga länder. Medlemmar i Fredsförbundets ett misstag? Vi visste ju att det här landet är fullt av gnälliga och missnöjda Ålands fredsinstitut medlemsföreningar betalar 13 euro. Lösnummer kverulanter. Brukade vi inte själva klaga? PB 85, AX-22101 Mariehamn kostar 8 euro eller 80 svenska kronor. Beställ Det visade sig att det var fråga om en seriös rapport gjord av erkända samhällstfn: 018 15 570 via e-post christian@fredsposten.fi eller forskare. World Happiness Report har sedan 2012 rangordnat 156 länder på basen36 / F11, e-post: peace@peace.ax adress Fredsposten, Wolffskavägen av lokala gallupar som mäter individers subjektiva uppfattning av välmående och hemsida: www.peace.ax 65200 Vasa.

tillfredsställelse. Rapporten konstaterar att det finns några viktiga variabler som Annonspriser Helsocialt sida 250 euro, halv sida stöder välmående: landets goda ekonomi, förväntad livslängd, stöd, frihet och 150 euro, kvartssida 100 euro. Närpesnejdens Fredsförening rf förtroende för politikerna och myndigheterna. Finland rankades också som etta 2019 Ordförande: Rita Nordström-Lytz och 2020. De andra nordiska länderna följer närmast efter Finland. Alla tio i topp är Nästa nummer Fredsposten 4/2020 e-post: rita.nordstrom-lytz@abo.fi små demokratiska länder. har deadline 28.10.2020. Numret hemsida: www.narpesfredsforening.fi Att vi har det så bra i Finland beror på att viutkommer är en demokratisk rättsstat. För det omkring 16.12.2020. kan vi tacka tidigare generationer av vanligt folk som har kämpat för ett bättre liv OmslagEn På bidragande sockeln till Valter sig och sina medmänniskor sedan en grå forntid. orsak Runebergs är kanske staty Emmausför Åland av Alexander II på Senatstorget i Helsingfors också attMariehamn det i de små fattiga och glest befolkade samhällena eller statsbildningarna PB 85, AX-22101 framställs lagen Lex som Finlands väna mö med tfn: 018 17ofta 069rådde ett ganska litet avstånd mellan härskarna och folket. björnfäll på axlarna. Foto: Johannes Runeberg. hemsida: www.emmaus.ax Idag njuter vi som tillhör de lyckligt lottade i Finland av det goda liv som möjlige-post: emmaus@emmaus.ax görs av våra sociala, ekonomiska och demokratiska Många av oss är nöjda Grafiskrättigheter. design Hilda Forss Ordförande: Aaltonen medCarina vår bekväma tillvaro och kämpar inte på allvar för att lösa de stora samhällsfråMöskatsvägen 29, Kungsö, AX-22130 Gottby gor och utmaningar som ligger framför oss lokalt ochsom globalt. Detta trots att vi harmotsvarar Åsikter framkommer i artiklarna tfn: 018 32 687, 040 564 5102 inte nödvändigtvis linje. möjlighet att engagera oss i den politiska processen på olika sättFredspostens och på olika nivåer e-post: carina.aaltonen@lagtinget.ax utan att riskera liv och lem, i motsats till en stor del av världens befolkning. stöds ekonomiskt av Vilka frågor borde vi då engagera oss i? DenFredsposten stora globala frågan är naturligtSvensk-Österbottniska Samfundet, vis klimatet, och här gäller det för oss i Finland att arbeta på sådanaOlof lösningar attGranholms Svenska Fredsvänner i Helsingfors rf Svenska kulturfonden, och Siri Ordförande: Elisabeth Nordgren bördan fördelas rättvist mellan samhällsklasser och länder. I Finland stiftelse, Centret för konstfrämjande, Sekreterare: Sirpa Aitosalo, 050 520 framför 1965 har vi också några tfn stora frågor oss. PåStiftelsen ritbordetTre ligger Smeder, Konstsamfundet, e-post: sirpa@fredsposten.fi Elisabeth och Birgit Nygréns sedan länge en reform som ska ge oss en mer Eugène, jämlik tillgång Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, Frågan om anskaffning stiftelseavoch till social-­ och hälsovården. nyaTidskriftscentralen. Numret har sammanställts 00100 Helsingfors jaktplan handlar om vår säkerhet och vårt oberoende – av en arbetsgrupp beståenISSN 0357–2250 behöver vi försvara oss, om så är fallet, hur gör vi det bäst? de av Inger Wirén som representant för Fredspostens Invandrarpolitiken är ett område där vi måsteTrycks söka oss hos Grano Oy, Vasa redaktionsråd och Ingmar fram till hållbara lösningar både nationellt, inom EU och Ström och Astrid Thors som som en del av utvecklingssamarbetet. INGER WIRÉN

•3•

sakkunnigmedlemmar.


INGMAR STRÖM

Rättsstaten och demokratin utmanas

Vid pressläggningen nåddes vi av sorgebudet att vår ordförande och eldsjäl Ulf Särs har avlidit 9.9. Vi träffades dagen innan för att planera höstens och nästa års utgivning och hans plötsliga bortgång känns mycket overklig. Hans stora engagemang i Fredsposten och fredsrörelsen hade enorm betydelse. Vi känner djup sorg och är chockade. Vi återkommer med minnesord i nästa nummer. Christian Lång chefredaktör

Finlands samhällsskick är en representativ demokrati och rättsstat. Det bygger på en respekt för de mänskliga rättigheterna, som likaså nämns i inledningen till grundlagen. De tre elementen behövs alla för att skapa en fungerande verklighet. Förre presidenten i Högsta förvaltningsdomstolen Pekka Hallberg har i sin bok Oikeusvaltio maailman tuulissa (Rättsstaten i världens vindar, Docendo 2019) beskrivit rättsstaten som ett hus byggt med fyra starka hörn: Laglydigheten, maktfördelningen mellan lagstiftande, verkställande och dömande instanser, rättigheterna och skyldigheterna samt funktionaliteten. Det sistnämnda avses som en indikator på systemets effektivitet i praktiken. Enligt Hallberg kan rättsstaten ses som en fortgående process. Alla samhällen är ju i konstant utveckling, vart och ett mot bakgrunden av sin historia och sin kultur. De mänskliga rättigheterna har med tiden byggts ut från de individuella medborgerliga rättigheterna till ekonomiska och sociala rättigheter samt ett omfattande skydd av grupper såsom barn och minoriteter.

Vår modell har fungerat bra Under Finlands självständighetstid har landet förändrats enormt. Från ett fattigt agrarsamhälle med splittringar som ledde till inbördes-


”Land skall med lag byggas” stod det redan i de medeltida svenska landskapslagarna. Principen har fortlevt i Norden ända sedan dess. I Finlands nuvarande grundlag av 1999 återfinns i andra paragrafen formuleringen ”All utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas”. Regelverken och laglydigheten är bara det ena fundamentet i vår demokrati. Samma paragraf säger också, att ”Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen” och ”Till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling.” krig har vi uppnått ett välfärdssamhälle och en social jämställdhet som hör till toppskiktet i världen. Vägen har mången gång varit gropig och tung, men folket har kunnat ena sig om de stora målsättningarna och de politiska spelreglerna. Det är sådant som ger ett gott resultat. Detta är viktigt att hålla i minnet när vi bedömer vårt och andra länders samhällssystem. Demokratin och rättsstaten ger möjlighet åt medborgarna att åtnjuta sina mänskliga rättigheter, få utbildning, social trygghet, rättvis lön och pension samt påverka utvecklingen och politiken i sitt land. ”Möjlighet” är nyckelordet. Även om allt inte fungerar perfekt - och det gör det inte någonstans - finns förutsättningarna där. Vårt system tillåter att saker ändras och förbättras. I det dagliga livet influeras våra prioriteter och värderingar av faktorer såsom ekonomins upp- och nedgångar, klimatförändringen, flyktingströmmar, händelser i världspolitiken och nu senast coronakrisen. Sådant väcker känslor och åsikter, som både gamla och nya politiska partier och grupperingar försöker fånga upp. Samtidigt har mediefältet förändrats och debattkulturen hårdnat. Hur långt utsträcks jämställdheten? Vilken skyldighet har vi att vara solidariska och bidra till att de mänskliga rättigheterna förverkligas också för andra än oss själva? Kan vi isolera oss? I en alltmer kompli-

cerad värld står nationalstaten, rättsstaten och demokratin inför många utmaningar.

Hur starkt är vårt system? Efter slutet av det kalla kriget och järnridåns fall i Europa antog många att den västerländska liberala demokratin skulle bli en modell för snart sagt hela världen. Det internationella samarbetet och avtalsnätet skulle bli starkt. Men nu ser man en ny nationalism och drömmar om en förgången storhet, inte bara i dagens USA och Storbritannien. Globaliseringens pris betalas av utsatta sektorer i alla samhällen och även automatiseringen av produktionen och artificiell intelligens upplevs som hot. Man brukar säga, att populismen ger de enkla svaren på de svåra frågorna, men finns det några enkla lösningar? Frågan är egentligen, hur samhället i vart och ett land kan kontrollera och behärska utvecklingen, det vill säga hur man kan nå överenskommelser på hemmaplan och i sina utrikesrelationer och anpassa sig till de nya omständigheterna.

Lögner och halvsanningar I få länder har den politiska diskussionen radikaliserats med så stora följder som i USA och Storbritannien. Ett drag är det ökande bruket

•5•


“Här är vår vapenlösa trygghet än, vår lag, vår skatt i lust och nöd; Er härskare har lovat vörda den, den vädjar till hans stöd.” Ur Landshövdingen i Fänrik Ståls sägner av J.L. Runeberg. Målning av Albert Edelfelt.

av halvsanningar eller rena lögner. Folkomröstningen om brexit i juni 2016 ägde rum på basen av både bristfällig och felaktig information för allmänheten. Stora delar av den brittiska tidningspressen hade i åratal varit ensidig och fört en antieuropeisk kampanj. Valet av Donald Trump till president i november samma år kan ses som ett symptom på, snarare än en orsak till den starka polariseringen av den allmänna opinionen och de politiska par-

tierna. Harvardprofessorerna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt har i How Democracies Die (Hur demokratierna dör, Crown 2018) beskrivit hur statsbildningen redan från början, på grund av de otillfredsställande lösningarna av den afro­ amerikanska befolkningens ställning, har skapat klyftor i samhället. Idag upplevs republikaner och demokrater inte som parter som kan alternera vid makten och samarbeta i politiken utan som fiender, som bör motarbetas till varje pris.

•6•


Levitsky och Ziblatt konstaterar att de oskrivna normerna för demokratin ignoreras: toleransen och respekten för motparten, och återhållsamheten i maktbruket. Om ett parti i majoritetsställning varje gång tar ut allt, håller inte det väsentliga i systemet, maktbalansen och tilliten till spelreglerna. Det har hänt att man fifflat med valkretsarna, försvårat identifieringen för rösträtt eller valt klart politiska domare. Så fungerar inte en rättsstat.

Det fria ordets roll Det fria ordet och pressfriheten står i en nyckelställning – på gott och ont. Till den västerländska demokratin hör att man kan uttrycka sig fritt, försvara sina synpunkter och polemisera mot andras. Var och en får stå för sanningshalten och motiven i sin åsikt. Beträffande ärekränkning med osanna uppgifter eller uppvigling till rashat och ett flertal andra punkter ställer strafflagen i Finland klara gränser. Gränsdragningen försvåras i de sociala media, där åsikterna ofta är anonyma och debatten kan bli rentav hätsk. Också hos oss har den politiska debatten fått nya tongångar. När diskussionerna i riksdagens frågetimmar började sändas direkt i televisionen har argumenteringen stundvis radikaliserats till ett spel inför väljarkåren. Särskilt i år har Sannfinländarna tagit till ett språkbruk som ger dem många ovänner. Som helhet är läget i Finland lyckligtvis ännu långt från det amerikanska. I dokumentär­ serien Det djupt polariserade USA, som sändes av YLE i mars 2020, framkom tydligt hur kommentatorer i både TV och radio systematiskt kunde leda debatten inför de två senaste presidentvalen på villovägar genom att fokusera på missuppfattningar eller lögner om motkandidaternas person. Den tekniken segrade 2016 och exemplets makt är stark. Risken är, att mediekampanjen i USA fortsätter i samma spår och att andra länder tar efter. Redan nu finns det flera politiska ledare i världen som uppenbart tagit intryck av Donald Trumps stil. Men föraktet för motståndarna och de media som vågar kritiskt analy-

sera ledarskapet gör inget för att överbrygga klyftorna i samhället.

Demokratins styrka Utvecklingen är bekymmersam. Om en betydande del av befolkningen förlorar sitt förtroende för det politiska systemet blir frestelsen stor att ta till andra medel. Folkrörelser och protester är mången gång befogade, såsom de stora klimataktionerna och nu senast Black Lives Matter. Signalen måste kunna gå fram, men därefter är det våra parlament och regeringar som ska ta hand om bollen. Gör de det inte, ska systemet tillåta oss att fritt välja ett nytt och bättre ledarskap. Det är demokratins styrka. Samtidigt är styrelseskicket krävande. Det folkliga missnöjet kan bli stort om de valda representanterna inte uppfyller förväntningarna, vallöftena eller partiets linje. Men politiken är oftast en kompromiss där idealet står mot verkligheten. I länder som Finland med flerparti­ regeringar är detta oundvikligt.

Kan vår demokrati bli bättre? Kan vår demokrati bli bättre? Det är viktigt att tilliten till systemet bibehålls och att effektiviteten är påtaglig. Pär Stenbäck har i sin bok Demokrati under hot? av 2018 talat för ”förnyad demokrati” och betonat betydelsen av goda allmänna kunskaper om samhälle och politik. Han kunde tänka sig en särskild examen i samhällslära, som skulle ge 16- och 17-åringar rösträtt. Stenbäck rekommenderar parlamentariska kommittéer som förberedande organ över partigränserna samt utökad demokrati inom partierna. En sådan diskussion behövs. Det är klart att vi behöver ett välutbildat och fungerande samhälle för att med demokratins och rättsstatens principer kunna bemöta alla de utmaningar som uppstår inom våra gränser och på det internationella planet. INGMAR STRÖM är ambassadråd, pensionerad från Utrikesministeriet 2014. Har tjänstgjort i Genève, Buenos Aires, London, Rom, Madrid, Rabat samt Beijing. Politices magister, Helsingfors och D.E.S. de droit public, Paris.

•7•


INGMAR STRÖM

Kan Finlands rättsstat exporteras? Samhällsystemet i Finland väcker beundran och förundran. Förtroendet mellan medborgare och myndigheter hos oss är starkt och i det stora hela kan man lita på att lagarna uppfylls och skatterna används till avsedda ändamål. Borde Finland i högre grad än tidigare exportera sina erfarenheter av rättsstaten?

Finlands skolsystem har rankats högt i OECD:s Pisa-utredningar särskilt tack vare dess jämlikhet (senast 2019), korruptionen bedöms som låg tack vare god transparens i förvaltningen (delad tredje plats enligt Transparency International 2018) och pressfriheten anses störst i världen (Reporters without Borders 2020). World Economic Forum ställer i sin rapport 2020 Finland på tredje plats i fråga om jämställdhet och social mobilitet. Än mer betydelsefullt är att samma rapport ger Finland högsta betyg för landets institutioner. Sådana aspekter på vår demokrati och rättsstat brukar ofta komma på tal vid utländska

delegationers besök i Finland och på våra representanters resor. Vi har erfarenheter och lärdom som andra gärna tar del av. Nyttan av ett utbyte är i bästa fall ömsesidig: Om ett land övervinner sina svårigheter kan den ekonomiska tillväxten bättre komma invånarna till godo och risken för konflikter och flyktingströmmar minskar.

Ingår i biståndets strategi Linjerna för Finlands internationella samarbete har definierats i Statsrådets redogörelse om utvecklingspolitik av 2016. Politiken tar ut-

•8•


gångspunkt i FN:s plan för hållbar utveckling, Agenda 2030, och det fastslås att följande långsiktiga riktlinjer ska utgöra kärnan i vårt utvecklingssamarbete: demokrati och rättsstaten; yttrandefrihet; en hållbar marknadsekonomi och hållbar användning av naturresurser samt det nordiska välfärdssamhället och en hög utbildningsnivå. Det är att märka, att ett av de 17 målen i Agenda 2030, nr. 16 under rubriken Fredliga, rättvisa och inkluderande samhällen, uttryckligen tar upp rättsstaten och det demokratiska beslutsfattandet. Bland delmålen finns frågor som rättssäkerhet, effektivitet och transparens i förvaltningen samt ansvarsutkrävande av institutionerna. Därtill kommer ett “lyhört, inkluderande deltagandebaserat och representativt beslutfattande på alla nivåer”. Utrikesministeriet finansierar flera program specifikt för att stöda rättsstaten, demokratin och de mänskliga rättigheterna utomlands. Ministeriet tillämpar samtidigt sin strategi för mänskliga rättigheter av 2013. Geografiskt har tyngdpunkten legat i Asien. Vårt land har under de senaste två decennierna aktivt deltagit i Europarådets och EU:s projekt i Centralasien. År 2008 skapade Finland ett initiativ kallat Wider Europe för demokratistöd och grön ekonomi i Östeuropa och Centralasien. Det följs nu upp med programbaserat samarbete med Kirgizistan och Tadzjikistan via FN:s utvecklingsprogram UNDP för 1,7 miljoner euro till vartdera landet 2018-21. Afghanistan är numera Finlands största bilaterala samarbetsland med en årlig satsning på omkring 28 miljoner euro, där en av huvudpunkterna är stödet för kvinnors rättigheter samt rättssystemet. Under åren 2002-2019 bidrog Finland också till UNDP:s fond för lag och rätt i Afghanistan med cirka 1 miljon euro per år. Under en fyraårsperiod gav Finland 5,4 miljoner euro till UNDP:s rättsstatsprojekt i Nepal, som likaså är ett av våra traditionella samarbetsländer. I Europa står Ukraina i fokus. Finland medverkar i Europarådets rättsstatsprogram 20182021 och ger bidrag till Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa OSSE:s demo-

”Utrikesministeriet finansierar flera program specifikt för att stöda rättsstaten, demokratin och de mänskliga rättigheterna utomlands.”

krati- och rättsstatsprojekt samt till EU:s och Europarådets civilkrisverksamhet i landet. Utrikesministeriets insatser riktas i huvudsak till internationella organ. Förutom de ovannämnda stöder man FN:s ansvarsmekanism för krigsförbrytelser i Syrien, Internationella brottmålsdomstolen och FN:s rättsstatsteam. Därtill understöder ministeriet både internationella och inhemska frivilligorganisationer.

Många finländska aktörer Ett flertal finländska samfund har redan under en längre tid utfört projektarbete utomlands för mänskliga rättigheter och demokrati, vanligen mycket konkret men i liten skala. De finansieras genom en mångårig programbudget. För närvarande stöder Utrikesministeriet fyra större fonder med sammanlagt cirka 3,6 miljoner euro per år: Fonden för mänskliga rättigheter KIOS, Demo Finland, Medie- och utvecklingsfonden Vikes samt Kalevi Sorsa-fonden, vilka i sin tur finansierar projekt i Afrika, Asien, Centralamerika och på Balkan. För närmare information om Utrikesministeriets insatser

•9•


Demokratikonferens i Ulaanbaatar, Mongoliet 2013. Finland representerades av justitieminister Anna-Maja Henriksson.

Konferens om kvinnans rättigheter i Dushanbe, Tadzjikistan 2013. Finlands delegation: Tuula Yrjölä, Pekka Hallberg, Heidi Hautala och Laura Reinilä.

Personer med hörselproblem är en ofta bortglömd minoritet. Den finländska evangelisk-lutherska missionsorganisationen Såningsmannen (eng. FLOM) har stött dem med ett lokalt projekt i Mongoliet.

se https://um.fi/utvecklingspolitik-och-utvecklingssamarbete. Justitieministeriet är också en aktör. Ministeriet är engagerat i det nordiska och det nordisk-baltiska rättssamarbetet som upprätthålls av Nordiska ministerrådet samt i bilateralt samarbete med Estland, Ryssland och Kina. Kontakterna sker på minister- och/eller tjänstemannanivå och består av besök, utväxling av information mellan ministerier, domstolar och rättsmyndigheter samt i fråga om Kina också seminarier och studiebesök turvis i vartdera landet. Arbetsprogrammet med Kina får ett bi-

drag från Utrikesministeriet, 247.000 euro för åren 2017-2020. De nära relationerna på rättsområdet med Kina inleddes redan på 1990-talet och var då något nytt för Kinas del. Justitieministeriets egna tjänstemän svarar för arbetet, men totalt är ministeriets resurser för internationell verksamhet mycket begränsade; det egna anslaget för 2020 var endast 50.000 euro. Frågan är om Finlands ovan uppskisserade samarbete är ambitiöst nog och tillräckligt för att uppfylla de prioriteringar av stödet till demokrati och rättsstat som Statsrådet fastslog

• 10 •


2016. Beloppen är blygsamma, på årsbasis sammanlagt drygt 10 miljoner euro, i förhållande till utvecklingssamarbetets totalbudget på 673 miljoner euro för 2020. Finländskt kunnande kommer inte heller fram i de fall vårt stöd går till andras projekt.

”Det viktiga är att nå fram till de myndigheter och instanser ute i världen som önskar få ta del av vårt kunnande.”

Nationella organ för mänskliga rättigheter Många länder har nationella organ för mänskliga rättigheter eller bedriver rättsligt samarbete genom en akademisk institution. Danmark och Norge har ett institut för mänskliga rättigheter, vars arbetsfält i enlighet med FN:s så kal�lade Parisprinciper av 1991 också inkluderar ett brett internationellt samarbete. I Finland har Människorättscentret i anslutning till riksdagen enbart uppgifter i hemlandet. DIHR i Köpenhamn bistår officiella och privata partners samt universitet i åtta länder i Afrika, två i Mellanöstern, tre i Asien samt Ukraina i Europa med exempelvis stöd för lagstiftning och rättssäkerhet. Institutet hade 2019 en totalbudget på 18 miljoner euro. Det norska centret NCHR utgör en del av Oslo universitets juridiska fakultet. Det har bland annat gett utbildning åt domare i Kina och officerare i den indonesiska armén samt stött FN:s arbete om standarder för polisförhör. Den årliga projektbudgeten uppgår till cirka 4 miljoner euro. I Sverige är det Raoul Wallenbergs institut för folkrätt, mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd vid Lunds universitet som är huvud­ organet. Institutet har bland annat utbildat personal vid nationella myndigheter i 25 länder. Anslaget för 2018 var 9 miljoner euro

Finländarna väcker förtroende, för vi hör till dem som inte predikar med en politisk agenda i bakfickan. Vi glömmer inte, att ingen samhällsmodell som sådan kan överföras till nationer med en annan kulturell och historisk bakgrund. Det viktiga är att nå fram till de myndigheter och instanser ute i världen som önskar få ta del av vårt kunnande. Utrikesministeriet har börjat utreda saken och det är möjligt, att redan budgetförslaget för 2021 innehåller något nytt.

Mera kunde göras Hur skulle Finlands insats kunna göras större? Att vi har expertis på området är klart. Universiteten ägnar stor uppmärksamhet åt demokratiproblematiken, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna. Våra domstolar, riksdagen och flera ämbetsverk upprätthåller internationella kontakter som direkt berör dessa frågor.

INGMAR STRÖM är ambassadråd, pensionerad från Utrikesministeriet 2014. Har tjänstgjort i Genève, Buenos Aires, London, Rom, Madrid, Rabat samt Beijing. Politices magister, Helsingfors och D.E.S. de droit public, Paris.

• 11 •


RITVA REINIKKA

Utvecklingens smala korridor

D

en suveräna staten har utgjort grundenheten i det internationella politiska systemet alltsedan Westfaliska freden år 1648. Men det finns många olika slag av stater. I sitt senaste verk The Narrow Corridor. States, Societies, and the Fate of Liberty (Den smala korridoren. Stater, samhällen och frihetens öde. Penguin Random House 2019) skisserar professorerna Daron Acemoglu och James A. Robinson upp en intressant fyrindelning: den frånvarande, den despotiska, paperstigern och den tyglade staten. Den sistnämnda varianten är den som kallas demokrati eller rättsstat, tyglad av kontrollerande regler. Till den smala korridor, där man påträffar tyglade stater, leder en lång och besvärlig väg. Det har också hänt att stater faller bort från den

smala korridoren, så som det gick för den tyska Weimarrepubliken på 1930-talet. De avgörande faktorerna i denna klassificering är dels statens kapacitet, dels medborgarsamhällets förmåga att kontrollera de makthavande. I den smala korridoren krävs det ett kontinuerligt arbete mellan de makthavande och medborgarna för att balansen ska kunna upprätthållas. Man måste springa snabbt för att hållas på stället. Stater som nått denna smala korridor är vanligen förmögna och välmående, och deras medborgare åtnjuter friheter och rättigheter.

Papperstigrar och despoter Ett flertal utvecklingsländer ligger i kategorin papperstigrar. Deras statliga kapacitet är svag.

• 12 •


”Min erfarenhet är att staterna utvecklar sig själva. Ingen utomstående kan göra det för dem, men det går att hjälpa dem på traven.”

Den kapacitet som finns används ofta till att underkuva oppositionen och medborgarsamhället. Så har varit fallet till exempel i vissa länder i Latinamerika under årtionden, rentav århundraden. Samma gäller också Zimbabwe, där den nyligen avlidne Robert Mugabe – ursprungligen en betydande frihetskämpe – med tiden blev en självhärskare, då inga motkrafter fanns i samhället. Oppositionen bekämpades med hård hand och medborgarsamhället gavs inget livsrum. Ekonomin stagnerade och folket blev fattigt, och stora skaror flyttade bort ur landet. Zimbabwe blev en papperstiger på grund av bristande statskapacitet och medborgarsamhällets svaghet. En despotisk stat däremot är en med stark statskapacitet, men med ett förlamat medborgarsamhälle.

Staterna utvecklar sig själva Staterna i den smala korridoren strävar till att underlätta utvecklingsländernas och de sviktande staternas – papperstigrarnas – ekonomiska tillväxt genom utvecklingssamarbete. Jag har själv arbetat med detta, först på Finlands utrikesministerium och senare under två årtionden på Världsbanken i Washington DC. Det är inte alltid lätt att säga vad som fungerar bäst i biståndet. Borde man stöda uppbyggnaden av statlig kapacitet så att landet självt

kan bättre producera tjänster åt medborgarna? Eller borde man hjälpa medborgarsamhället att bättre kontrollera de makthavande? Eller kan man förbise dessa maktstrukturer helt och hållet och skapa tjänster direkt för de fattiga exempelvis i samverkan med olika organisationer eller genom stöd till privatsektorn? Då erkänner man, att de statliga strukturerna förändras mycket långsamt och att bara en direkt insats garanterar att hjälpen når fram till medborgarna. Min erfarenhet är att staterna utvecklar sig själva. Ingen utomstående kan göra det för dem, men det går att hjälpa dem på traven. I utvecklingssamarbetet har man ofta en nära kontakt med landets egna förnyare och stöder dem. Då jag i Världsbanken arbetade som land­ ekonom för Uganda på 1990-talet och där­ efter på bankens forskningsavdelning, fanns Ugandas förnyare i finansministeriet. De stabiliserade makroekonomin, skapade en budget­d isciplin i statsförvaltningen och stimulerade produktionen av offentliga tjänster efter Idi Amins och Milton Obotes skräck­ regimer. Som biståndsgivare stödde Världsbanken detta uppbyggande av den statliga kapaciteten.

Når skolpengarna sina mål? Efter en tid uppstod emellertid en viktig fråga: påverkar den stramare budgetdisciplinen verk-

• 13 •


ligen folkets liv? För att få ett svar gjorde vi en fältundersökning med representativt urval för att se hur skolornas statsunderstöd nådde fram. Skolundervisningen berör ju de flesta, särskilt när befolkningen är ung. Lärarnas löner betalades av centralförvaltningen, men skolornas övriga utgifter täcktes av ett statsbidrag enligt antal elever. Finansministeriet betalade ut bidragen till skolorna via de lokala distriktsmyndigheterna. Vår undersökning visade att de lokala myndigheterna inte delade ut statsbidragen till skolorna. Bara i medeltal 13 procent av pengarna nådde fram. De allra fattigaste distrikten fick inte en shilling, medan skolorna i de rikaste fick en del av bidraget. Distriktsmyndigheterna hade knappast några egna skatte- eller andra intäkter, så frestelsen var stor att ta skolpengarna till andra, ibland också egna ändamål.

Medborgare övervakar makten Det progressiva finansministeriet tog sig an saken så snart utredningen var gjord. Medborgarna skulle delta i samarbetet. Ministeriet bekostade varje månad annonser på en hel sida i tidningarna, där man berättade för föräldrarna och andra också hur stora summor som sänts till de olika distrikten. Myndigheterna ålades att sätta upp samma information på sina anslagstavlor. Också i skolorna sattes annonserna upp så att alla kunde se dem. En uppföljande undersökning som gjordes ett par år senare gav vid handen, att kampanjen lett till en förändring. Över 80 procent av statsbidragen kom nu fram till skolorna, och det var ingen skillnad mellan rika och fattiga distrikt. Exemplet från Uganda visar hur det är möjligt att praktiskt bygga upp både statskapacitet och medborgarsamhällets förmåga att övervaka de makthavande. Framför allt krävs det förnyande krafter som har möjlighet att agera. Då kan biståndsgivarens insats – i det här fallet genom en innovativ undersökning – leda till ett bättre resultat. I många länder i olika delar av världen har

man därefter börjat göra liknande utredningar för att kontrollera hur pengarna når sina mål, skolor, hälsocentraler eller lantbruksrådgivare.

Stora steg på utvecklingens väg Ugandas ekonomi har vuxit år för år och landet har utvecklats enormt efter det skräckväldet tog slut i mitten av 1980-talet. Även andra afrikanska stater har tagit stora steg på utvecklingens väg. Före utbrottet av covid-19-pandemin hade ekonomierna i Afrika vuxit kontinuerligt under ett kvarts sekel, i vissa fall med över 5 procent per år. Nästan alla barn går numera i skola, vilket är en av mänsklighetens största framgångar. Barndödligheten har minskat kraftigt och mångpartisystemen i länderna har blivit allt vanligare. Beklagligtvis betyder detta inte, att de afrikanska staterna redan skulle ha tagit sig fram till den smala korridoren. Statskapaciteten är fortfarande svag, likaså de offentliga tjänsterna, och i många fall kan varken oppositionen eller medborgaraktivismen få någon kontroll över de makthavande. Vägen från att vara en papperstiger till en tyglad stat, alltså till välmåendets smala korridor, är verkligen lång och svår. I Europa tog utvecklingen flera hundra år. Men faktum är, att precis i den korridorens riktning går många staters färd, också i Afrika.

• 14 •

RITVA REINIKKA är ekonomie doktor från Universitetet i Oxford och arbetar för närvarande som arbetslivsprofessor vid Aalto-universitetets handelshögskola. Tidigare tjänstgjorde hon i olika uppgifter i Världsbanken under två årtionden, bland annat som landchef i Sydafrika och chef för avdelningen för mänsklig utveckling i Afrika. Översättning: Ingmar Ström. Foto: Heikki Tuuli


^^ En grundskola i Kampala, Uganda. Foto: Arne Hoel, World Bank. ^ En grundskoleelev i Kampala, Uganda. Foto: Arne Hoel, World Bank. > Barn i Uganda. Foto: Arne Hoel, World Bank.


FRED OCH FRÖJD

MED ÅLDERNS RÄTT

I

april i år fyllde jag 80 år. Jag fick massor av gratulationer på Facebook och många vackra blomsterbuketter. Jag blev både rörd och förvånad. Rörd över att så många kom ihåg mig, förvånad över att de ville fira mig. Själv hade jag inte ägnat många tankar åt bemärkelsedagen (vilket roligt ord!), förutom att jag längtade efter min dotter i Sverige och hennes sambo och barn. De var på kommande men tvingades ändra sina planer pga karantänsbestämmelserna. Jag har funderat på varför jag var så ointresserad av min ålder. Då dyker det upp ett sedan länge bortglömt talesätt i mitt huvud. ”Ålderdomen är ingen fröjd!” Det är min mammas bestämda röst som talar. Ingen fröjd! Hur kunde hon säga så! Jag tycker tvärtom att det är spännande att åldras. Att hålla koll på hur minnet försämras (vilket det gör) leder till att man måste bemöda sig om att skriva påminnelselappar och noggranna anteckningar i almanackan. Var det på onsdag eller torsdag jag skulle träffa min väninna i stan? När har jag tid hos frissan? Borde jag skaffa mig en sekreterare? Nej så katten heller! Jag har sparat mina almanackor under årens lopp och det är ett sant nöje att läsa igenom dem och minnas ett långt liv. Utan dessa anteckningar skulle jag kanske tro att varje dag var den andra lik, vilket låter tråkigt och inte spännande alls. Så jag är en glad och nyfiken 80-åring. Livet omkring mig stannar inte av för att jag fyllt 80. Jag har en bokhylla fylld av böcker vilkas innehåll jag inte längre kan påminna mig. Dags för omläsning, billigt och bra! Just nu läser jag Leo Ågrens Ballad, 1962, med tårade ögon. Och icke att förglömma: man blir klokare med åren. Efter att ha fallit, snubblat, fått lindriga hjärnskakningar och brutna fingrar ganska många gånger har jag lärt mig att inte springa efter spårvagnar. Det kommer nya minsann. Så frågar någon mig hur jag mår svarar jag glatt: jag är frisk som en 80-åring! Tack för ordet sade man förr när man äntligen kommit till punkt. Tack tack! BIRGITTA BOUCHT

• 16 •


ASTRID THORS

Hur väl fungerar rättsstaten i Finland?

V

i är vana att uppfatta att rättsstaten i Finland har goda fundament och att principen är starkt förankrad i vårt land, såsom Ingmar Ström också beskriver det i sin artikel i denna tidning. Vi finlandssvenskar tillhör kanske också dem som väldigt starkt sluter upp kring principen, dels av historiska orsaker och dels också för att vi vet att inga språkliga rättigheter förverkligas utan rättsstatens principer. Under covid-19-våren 2020 utsattes rättsstaten på många håll för prövningar. Inte alla länder höll sig inom de ramar som rättsstaten förutsätter när undantagstillstånd införs: att undantagstillståndet skall vara strängt nödvändigt, bara gälla åtgärder som absolut behövs och vara tidsbestämt. Men Finlands regering klarade det testet. Land skall med lag byggas och all tjänsteutövning skall grunda sig på lag, såsom Allan Rosas konstaterar. Då behövs oberoende domstolar som fungerar effektivt och med höga standarder, med god kvalitet – kriterier som

bl.a. Europarådet och EU följer med. Viktigt är också att det finns de rätta instrumenten mot korruption och som stöd för sk whistleblowing; dessa är områden som sannolikt måste utvecklas de kommande åren.

Domarnas oberoende Vi är övertygade att våra domstolar är oberoende och de politiska beslutsfattarna är noga med att inte yttra sig om pågående domstolsbehandlingar – även om det kan vara svårt t.ex. i migrationsfrågor, som också handläggs av oberoende förvaltningsdomstolar. Under den tid som jag följt med dessa frågor har utnämningen av domare reformerats med tanke på ännu större oberoende. Domar­ utnämningsnämnden har skapats liksom det nya domstolsverket – avståndet till de politiska beslutsfattarna har blivit längre och därmed oberoendet större. Det enda kruxet är kanske att nämndemän i tingsrätterna ibland har en viss politisk färg som går att känna igen. I

• 17 •


”Men fortfarande gäller intrycket att handläggningen av brottmålsärenden tar lång tid. Jag tror väldigt många jurister med mig pekar på två saker: att bevisningen hittills behandlas helt på nytt i andra instans, d.v.s. i hovrätten, och att det inte är åklagare som leder förundersökningen av brotten.”

många andra länder lottas ju nämnderna fram istället. Tidigare justitiekanslern Jaakko Jonkka har dock sommaren 2020 kommit med synpunkter på både riksrätten som instans och det att riksdagen har en roll att spela ifråga om domstolsprövning av riksdagsledamöter. Han har funnit att denna politiska prövning av riksdagsledamöters utsagor strider mot maktens tredelning. Utsagan aktualiserades givetvis i samband med att en tillräcklig majoritet i riksdagens plenum inte kunde fås för att domstol kunde pröva åtal mot ledamot Mäenpää, gällande hans ökända och hatiska utsaga i plenum. Det har dock också konstaterats att Riksåklagaren borde ha samma skydd mot avsättande som domarna; så är inte fallet idag.

Rätten till rättvis rättegång Men hur är vardagen; kan medborgarna hävda sina rättigheter, kan man få sin sak prövad i domstol i skälig tid och till skäliga kostnader? Hur fungerar rätten till en rättvis rättegång? En oro för domstolarnas effektivitet präglade faktiskt det arbete som gjordes i den arbetsgrupp som våren 2019 skrev avsnittet om rättsstaten i regeringsprogrammet för regeringen Rinne, och som övertagits av regeringen Marin. I programmet uttrycks farhågor om domstolsprocessernas längd, om rättegångskostnaderna och därmed om tillgången till rättvisa. Av de 141 fällande domar som Finland under åren 1959 - 2019 fått i den Europeiska Människorättsdomstolen (knuten till Europarådet i Strasbourg; inte att förväxla med EU- domstolen i Luxemburg där Allan Rosas verkat) har 62 domar gällt rättegångens längd. Den därnäst största gruppen, 37 domar, har gällt tillgången till en rättvis rättegång. De flesta av dessa fällande domar om rättegångens längd är givna före 2011. Under första årtiondet av 2000-talet behövdes flera åtgärder för att Finland inte i fortsättningen skulle dömas i Strasbourg, en sådan var att lagar antogs 2009 om kompensation till parter för utdragna rättegångar. Det förefaller ha varit ett effektivt medel. Denna sommar publicerade EU-kommis• 18 •


sionen den s.k. ”EU Justice Scoreboard 2020” – den färskaste jämförande översikten över rättssystemen i EU-länderna. Den bygger bl.a. på Europarådets expertorgans uppgifter men också andra källor och den här rapporten ska bidra till den jämförelse beträffande rättsstatsprincipen som kommissionen ska publicera senare i år. Den nu offentliggjorda EU-jämförelse behandlar mest civila mål och vissa administrativa processer och man kan här se att Finland i mycket håller sig till medeltalet för EU, vi är varken sämst eller bäst. Ett undantag hittas dock: administrativa avgöranden i konsumentfrågor. Fram till 2016 tillhörde vi “de fyra sämsta” vad gäller längden på processerna, men en viss förbättring har skett sedan dess.

Avgöranden i brottmål kan dröja Men fortfarande gäller intrycket att handläggningen av brottmålsärenden tar lång tid. Jag tror väldigt många jurister med mig pekar på två saker: att bevisningen hittills behandlas helt på nytt i andra instans, d.v.s. i hovrätten, och att det inte är åklagare som leder förundersökningen av brotten. Låt mig först säga några ord om polisledd förundersökning. Vi har ett system som avviker från det som gäller i andra europeiska länder. Delvis beror avvikelsen på att vi länge hade länsmanssystemet på landsbygden: samma person var både polis och åklagare, men också på att polismyndigheterna har en stark ställning i det finländska samhället. Vad är det jag talar om: ärenden kan bli liggande hos polisen eller åklagaren, olika uppfattningar kan råda om det finns tillräcklig bevisföring och det finns situationer då allt måste gås igenom från början när det kommit till åklagaren, vilket givetvis leder till dröjsmål. Redan i början av 2000-talet, när jag var medlem i riksdagens lagutskott och vi berörde dessa frågor, var förslaget från bl.a. advokathåll att förundersökningen borde ledas av åklagare, men se nej - det går inte framåt. Också den nuvarande regeringens program berör frågan

Tidigare justitiekanslern Jaakko Jonkka ifrågasatte i somras den roll riksdagen har att spela ifråga om domstolsprövning av riksdagsledamöter. Foto: Wikimedia Commons / Make F.

men betonar bara det goda samarbetet mellan åklagare och polis. Mera än så kunde man inte komma överens om. Den andra bidragande orsaken till dröjsmål är som nämndes att vittnen ska höras på nytt i hovrätten. I andra länder använder andra instansen bandupptagningar, men våra tingsrätter har inte haft utrustning för videobandningar. Nu har ett program uppgjorts för hur domstolarna skall få den behövliga utrustningen och förhoppningen är att processerna kan bli snabbare och säkrare.

Har medborgarna råd att processa? Tillgången till en rättvis rättegång kan tyvärr också vara en ekonomisk fråga, åtminstone enligt Juristförbundets uppfattning. Vi har ett utbyggt system med tillgång till rättshjälp som är gratis för dem med de lägst

• 19 •


Symboler för den trygga rättsstaten. Bild: statsrådet.

inkomsterna - men har medelinkomsttagare som inte får gratis rättshjälp möjlighet att vända sig till domstol? Det är en fråga som regeringsprogrammet ålägger de verkställande myndigheterna att utreda. Det som också är ytterst svårt att reglera är hur den s.k. tappande eller förlorande parten ska stå för motpartens kostnader. Det är svårt att lagstifta om det, men säkert också en svår fråga för domare att bedöma när domen avgörs. Vad är skäligt? Men många säger säkert: det finns ju rättsskyddsförsäkring knuten tex till många hemförsäkringar. Det har dock på senare tid visat sig att villkoren för dessa försäkringar har ändrats ganska ofta och att denna del av försäkringen inte så noga diskuteras vid tidpunkten för dess tecknande. Vissa begränsande villkor kan också överraska de försäkrade och maximiersättningarna verkar inte ha följt utvecklingen av rättegångskostnaderna.

regel iakttas avgöranden givna i dessa förfaranden rätt väl av parter, tex av försäkringsbolag och handelshus. Det är på många sätt viktigt att medling utvecklas på alla håll - för som vi vet börjar all fostran i näromgivningen - och våra samhällen har mycket att vinna på att dessa komplement till rättsmedlen utvecklas. Särskilt om medlingen också kan ha element som ökar parternas förståelse för varandra. Vem vet vilka nya fredsmäklare som på det sättet utbildas i skolor och i vår näromgivning?

Andra sätt att avgöra tvister Men behöver alla tvister behandlas i domstol? Sannerligen inte, och det pågår på många håll, bl.a. vid justitieministeriet, projekt för att utveckla medling, både i nära relationer, i grannskapet, i skolor mm. Under senare år har det utvecklats allt flera former av snabb, frivillig handläggning av ärenden utan att parter behöver föra tvisterna till domstol. I • 20 •

ASTRID THORS är jurist till utbildningen och vicehäradshövding, men har också verkat som ledamot av Europaparlamentet och Finlands riksdag, som migrations- och Europaminister. Hon är medlem av delegationen vid Människorättscentret (knutet till Justitieombudsmannens kansli), medlem i styrelsen för Dag Hammarskjöldfonden och ordförande för


ALLAN ROSAS

EU försvarar rättsstatsprincipen

V

arför är rättsstatsprincipen av central betydelse för både EU och de enskilda medlemsstaterna? Särskilt de högerpopulistiska och högerextremistiska krafterna brukar förringa dess betydelse och t.o.m. ställa den i motsatsförhållande till demokratin. I Polen och Ungern har ju dylika krafter erhållit regeringsmakten och kan nu omsätta sina tankar i praktiken. Viktiga mål i deras strävan att cementera sin makt är inte endast att få medierna under sin kontroll (denna målsättning har nu långt förverkligats i Ungern) men också att besätta domstolsväsendet med domare som förväntas stöda regeringspartiet (denna utveckling har varit särskilt påfallande i Polen). Med rättsstatsprincipen avses framför allt lagbundenhetsprincipen (”land skall med lag byggas” och all tjänsteutövning bör grunda sig på lag) samt ett system med opartiska och oavhängiga domstolar och andra laglighetsövervakare, som tryggar lagbundenhetsprincipens efterlevnad och skyddet av medborgarnas grundrättigheter. Principen bör sättas i samband med principerna om demokrati och medborgerliga grundrättigheter. Dessa tre principer förutsätter varandra.

Hur förverkligas ”folkviljan”? Låt oss som exempel ta förhållandet mellan rättsstatsprincipen och demokratin, härvid

principen om regelbundna och fria val baserade på allmän och lika rösträtt. Jämför man olika valsystem inser man att frågan om vad som utgör ”folkviljan” kan lösas på flera olika sätt. I vissa länder (t.ex. i Förenade konungariket) är det vanligen en minoritet som får en majoritet i parlamentet. Men problemet accentueras om man tillfogar möjligheten att de makthavande direkt manipulerar valsystemet t.ex. genom att ge vissa valkretsar oproportionerlig representation i parlamentet (i USA betecknas dylik manipulation som ”gerrymandering”). I Ungern erhöll det makthavande partiet (Fidesz) i senaste val litet mindre än 50 % av rösterna men 2/3 av platserna i parlamentet, vilket ger majoriteten i parlamentet en möjlighet att ändra grundlagen. För att kunna stävja åtminstone de mest flagranta manipuleringssträvandena – för att nu inte tala om regelrätt valfusk – behövs möjligheten att på sätt eller annat underställa frågor om valsystemens utformning och röstresultatens fastställande en laglighetsprövning. För att man skall kunna ha förtroende för ett dylikt system bör vissa garantier finnas för att prövningsorganet är opartiskt och inte enbart ett språkrör för den sittande regeringen. Därför är det anmärkningsvärt att USA:s högsta domstol i en dom från juni 2019 ansåg att ”gerrymandering” är en politisk fråga som faller utanför en domstolsprövning. Att beslutet fattades med rösterna 5 - 4, där majoriteten utgjordes av de re-

• 21 •


EU-domstolens sammansättning i slutet av 2019. Foto: Europeiska unionens domstol.

publikanska domarna, medan de demokratiska domarna var i minoritet, är ju inte ägnat att öka tilltron till en opartisk domstolsprövning.

EU:s gemensamma värden EU:s viktigaste grundfördrag, Fördraget om Europeiska unionen (FEU), vilar klart på idén om att demokrati, rättsstat och medborger­ liga grundrättigheter hör ihop. FEU:s artikel 2 nämner som ”värden” som unionen bygger på bl.a. ”demokrati”, ”rättsstaten” och ”respekt för de mänskliga rättigheterna”, vilka dessutom sägs vara ”gemensamma för medlemsstaterna”. Därför är det inte, som de polska och ungerska regeringarna låter påskina, något otillbörligt ingrepp i deras interna angelägenheter när EU och vissa andra medlemsstater (inklusive Finland) förespråkar åtgärder för att förhindra ett urholkande av rättsstatsprincipen i nämnda två länder. Att det är fråga om en gemensam angelägenhet framstår med önskvärd tydlighet t.ex. när man beaktar, att EU-rätten innehåller ett stort antal bestämmelser om ”horisontellt” samarbete mellan nationella domstolar och myndigheter. Beslut och domar avkunnade i en medlemsstat skall kunna tillämpas och verkställas i en annan med-

lemsstat enligt principen om ömsesidigt erkännande (som i sin tur vilar på idén om ömsesidigt förtroende). Men hur skall t.ex. en finländsk domstol ha förtroende för en begäran om överlämnande av en person från Finland till Polen om den har skäl att befara, att den polska domstolen i själva verket är ett språkrör för regeringspartiet, som kanske vill komma åt en för den misshaglig person? Dylika situationer har redan uppkommit i praktiken. Det första fall som en nationell domstol i ett medlemsland underställt EU-domstolen gällde en polsk domstols begäran om överlämnande av en för brott misstänkt person från Irland till Polen. I sin dom från juni 2018 anförde EU-domstolen kriterier för när och hur en nationell domstol kan eller t.o.m. bör vägra att tillmötesgå begäran om överlämnande om det råder tvivel om den begärande domstolens oavhängighet (mål C-216/18 PPU).

Brott mot principerna åtgärdas När en stat önskar bli medlem av EU underkastas den en rätt detaljerad och robust granskning rörande respekten för demokratin, rättsstatsprincipen och de medborgerliga

• 22 •


Många polacker bär idag en pins som symbol i kampen för de polska domstolarnas oberoende. Foto: Astrid Thors.

grundrättigheterna. Men efter det staten ifråga har antagits till medlem är möjligheterna att ingripa mera begränsade. EU-rätten innehåller trots allt tre huvudsakliga former för att åtgärda brott mot principerna i fråga. För det första kan enligt FEU artikel 7 en medlemsstats rättigheter (t.ex. rätten att delta i beslutsfattandet) tillfälligt upphävas, om staten i fråga ”allvarligt och ihållande” bryter mot de värden som räknas upp i artikel 2 (vilka som ovan nämnts inbegriper principerna om demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter). För att uppnå detta resultat krävs dock enhällighet i europeiska rådet, vilket hittills hind­ rat att de procedurer som inletts mot Polen och Ungern lett till ett fastställande av allvarliga och ihållande brott mot nämnda värden. Visserligen kan medlemsstaten i fråga inte delta i det beslutet men för att hindra ett beslut räcker det med att en annan medlemsstat motsätter sig (vilket också skett i praktiken, Polen och Ungern har lovat skydda varandra).

Villkor för stödformer För det andra finns vissa möjligheter att göra olika ekonomiska stödformer till medlems-

staterna beroende av att de respekterar vissa principer och värden. Särskilt om oviljan att respektera rättsstatsprincipen yttrar sig i korruption och misskötsel av offentliga medel (vilket förefaller vara situationen framför allt i Ungern) kan redan idag ekonomiskt stöd till medlemsstaten i fråga begränsas. Kommissionen har också i skrivande stund meddelat att stöd till jämlikhetsprojekt inte kan ges åt de sex polska städer som utropat sig till ”LGBT-fria zoner” (dvs områden dit personer tillhörande sexuella minoriteter inte är välkomna). Särskilt Finland har verkat för att utvidga dylika sanktionsmöjligheter till att gälla brott mot rättsstatsprincipen i allmänhet. I europeiska rådets möte 17-21 juli 2020, som diskuterade EU:s framtida budgetramar inklusive stimulansåtgärder med anledning av Covid 19, kom de politiska slutsatserna att innehålla en allmän skrivning avseende en dylik villkorlighet. Vad detta kommer att innebära i praktiken beror på hur skrivningen blir omsatt i konkret lagstiftning och dess framtida tillämpning.

Inför EU-domstolen För det tredje erbjuder domstolskontrollen en framkomlig väg när det gäller försvaret av rättsstatsprincipen. Från och med EU:s (ursprungligen de ekonomiska gemenskapernas) grundande på 1950-talet har medlemsstaterna kunnat dras inför EU-domstolen för under­ låtenhet att uppfylla en EU-rättslig skyldighet. Dylika mål kan väckas av europeiska kommissionen eller en annan medlemsstat. Mål ini­ tierade av kommissionen har blivit rutin, men i de flesta fall är det frågan om detaljproblem när det gäller EU-lagstiftningens tillämpning. Domstolen har dock rätt nyligen bekräftat, att en dylik domstolstalan kan väckas även för brott mot rätten till ett effektivt rättsskydd och att rättsskyddet inte kan vara tillräckligt effektivt om de nationella domstolarna inte är opartiska och oavhängiga. Kommissionen har under de senaste åren börjat använda sig av denna möjlighet särskilt gällande olika lagstiftningsändringar som den

• 23 •


En förhandling i EU-domstolen i en avdelning med fem domare. Foto: Europeiska unionens domstol. Liberal Internationals människorättskommitté.

polska regeringen infört (bl.a. har man politiserat domarutnämningsrådet samt sänkt pensionsåldern för domare med omedelbar effekt, varvid man blivit av med ”obekväma” domare och kunnat fylla de vakanta posterna med personer som har regeringens förtroende). I det första målet av detta slag fälldes Polen för lagändringar som gällde Högsta domstolen (mål C-619/18). Polen rättade sig efter domen men på sikt kan fallet inte hindra Polen från att undan för undan fylla domstolsväsendet med nya domare som regeringen har förtroende för. EU-domstolen har också avgjort andra mål som väckts av kommissionen mot Polen och Ungern eller som initierats av en nationell polsk eller ungersk domstol (nationella domstolar kan be EU-domstolen avge bindande förhandsavgöranden om EU-rättens tolkning och som gäller domstolarnas oavhängighet eller andra frågor av betydelse för rättsstatsprincipen. Då de flesta mål är rätt färska eller ännu anhängiga vid EU-domstolen är det för tidigt att göra en helhetsbedömning av domarnas genomslagskraft.

ansöka om dylika sanktioner. Om de utfärdas, men inte betalas av ifrågavarande medlemsstat, utgår kommissionen från att de kan dras av från de olika EU- bidrag staten annars vore berättigad till. Då skulle samma effekt uppnås som med ovannämnda villkorlighet gällande EU-bidrag som bl.a. Finland förespråkat. Situationen är alltså ytterst bekymmersam men kanske ändå inte helt hopplös. Det är nu väsentligt att de olika aktioner och åtgärder som ovan nämnts backas upp av resolut politisk handling. Kommissionen får inte lämnas ensam i kampen om rättsstaten. Den finländska regeringens linje förtjänar här en eloge.

Finansiella sanktioner Om en medlemsstat inte följer en dom kan domstolen på kommissionens begäran besluta om finansiella sanktioner. För dessa finns ingen övre gräns angiven i EU-fördragen. Det återstår att se vad som händer om kommissionen i en nära framtid ser sig tvungen att • 24 •

ALLAN ROSAS är ordförande för den sk. 255-kommittén (som tar ställning till kandidaters lämplighet att bli domare eller generaladvokater i EU-domstolen och tribunalen); medlem av europeiska kommissionens självständiga etiska kommitté och tidigare domare i EU-domstolen (2002-2019).


EN HUKANDE BJÖRN I MEDIERNA

R

evolutionen inte bara sändes på tv. Själva revolutionen innebar att en reality-tv-show intog Vita huset och mördade presidentinstitutionen i USA. Donald Trumps framgångsrika evighetsmaskin i medierna har sin drivkraft i känslostormar. Den kan inte stoppas med ironi, kritiska argument, avslöjanden eller fakta. Hjulet hålls igång av misstro, sorg, fruktan och hat. Coronan gav i detta sammanhang bara nya möjligheter, även om tiden att smälta pandemin kan vara för kort i Trumps pågående kampanj. Trump är inte den första av sitt slag, och verkligen inte den enda. Överallt fyller kritiska medier sin uppgift genom att utreda frågan: kackar björnen i skogen. Inför denna gåta står man, då man listar Trumps dagliga sakfel, upprepar Dutertes mordhot i Filippinerna eller sannfinländares tal om invasiva arter. Det är mycket att förfasa sig över, eftersom det ger ytterhögern publicitet. För kärntrupperna är medieståhejet bara ett bevis på makt och styrka. Det leder i sin tur till att budskapen blir bara grövre. Vår tid präglas av en längtan efter autenticitet. Den tar sig uttryck i reality-tv, autofiktion inom litteraturen, selfies i sociala medier och lagom skandalösa professionellt utformade livshistorier. I politiken tolkas okunnighet som äkthet och lögner tas som tecken på ärlighet. I stället för kunskap längtar man efter något att underordna sig. Underkastelse befriar en människa från ansvar och tro på en ledare ger trygghet. Det är väl just trygghet man söker genom ett intryck av autenticitet.

Vad borde man då göra? Man borde kanske helt sakligt kalla en hukande björn för en hukande björn och låta bli att frossa i detaljer, fast man då går miste om många värdefulla klickningar. Följande steg är ännu svårare: medierna borde visa sin publik hur dess egen handlingslogik utnyttjas för att hålla ytterhögerns evighetsmaskin igång. I normala fall håller ytterhögerns mediestrategi kärntrupperna nöjda men ökar också deras politiska isolering. I undantagssituationer avslöjas hur viktigt det verkligen är att behärska offentligheten. Detta är bra att komma ihåg nu då coronan och den ekonomiska krisen flätas ihop.

• 25 •

RAIMO PESONEN är en författare från Helsingfors. Kolumnen publicerades på finska i nr 4/20 av tidningen Rauhan Puolesta, som Fredsposten har ett artikelutbyte med. Översättning: Ulf Särs.


ELISABETH NORDGREN

DEN SKÖRA YTTRANDEFRIHETEN

I

juni fördömde Finlands Journalistförbund de amerikanska myndigheternas medvetna attack mot journalister i samband med demonstrationerna i anledning av mordet på George Floyd. ”I USA befinner man sig i en situation där myndigheterna medvetet förhindrar informationsspridning genom våldsmetoder och på detta sätt hindrar medborgarna att få information om händelserna”, säger Journalistförbundets ordförande Hanna Aho. Hon påpekar vidare att ”president Donald Trump twittrat att medierna gör sitt yttersta för att sprida hat och anarki samt stämplat redaktörerna som verkligt onda människor med sjuka strävanden”. USA:s pressfrihetsorganisationer hade listat 125 våldshandlingar mot journalister som till största delen utförts av poliser. Hur fungerar då yttrandefriheten i Finland, Europa och den övriga världen?

Yttrandefriheten tillhör alla Finlands journalistförbund framhåller att ”yttrandefriheten hör till de grundläggande mänskliga rättigheterna och kan anses vara en av förutsättningarna för ett demokratiskt samhälle. I Finland är yttrandefriheten tryggad enligt grundlagens tolfte paragraf. I Sverige-Finland stiftades den första tryckfrihetsla-

gen år 1766. Censur förbjöds och man övergick till kontroller och straff i efterhand. Samtidigt flyttades kontrollverksamheten från regeringsmakten till domstolarna, mycket tack vare Anders Chydenius insatser.” Yttrandefriheten ingår bland annat i USA:s grundlag, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Men till exempel i Ryssland inser man inte att pressens yttrandefrihet är en absolut sak ur demokratins synvinkel. Snarare ser man den som en kommersiell spelare. Och i Kinas grundlag begränsas yttrandefriheten i sken av allmän ordning och trygghet. Rätten till yttrandefrihet och mänskliga rättigheter hör till ett demokratiskt lands grundprinciper. Dessa rättigheter gäller alla individer, allt från etniska minoriteter, migranter, romer och urbefolkningar, samer, inuiter, indianer, uigurer till asylsökande, flyktingar, invandrare och hemlösa. Det är folket som bestämmer om de demokratiska principerna, alla människor har lika rättigheter, rösträtt och åsiktsfrihet.

Pressfrihetsindexet År 2019 låg Finland på andra plats efter Norge då det gäller pressfrihetsindexet, som sammanställs av den internationella organisationen Journalister utan gränser. Sverige var på tredje

• 26 •


På Fängslade författares dag 15 november 2019 tog Oleg Sentsov emot 150 brev insamlade av PEN då han hungerstrejkade i ryskt fängelse. Breven överräcktes i London av Charles Torner, verksamhetsledare för PEN International, två månader efter att Sentsov hade frigetts. Foto: PEN International.

plats och Nederländerna på fjärde plats. Finland innehade första positionen från 2010 till 2017, då landet hamnade på tredje plats, 2018 på fjärde plats. Längst nere på listan hittar man Turkmenistan och Nordkorea, medan USA är nummer 48 och Ryssland nummer 149. Territoriellt är Främre Orienten och Nordafrika de farligaste områdena för journalister. Områdets farligaste land är Syrien (plats 174). Saudi-Arabien ligger på plats 172 efter mordet på den kritiska journalisten och författaren Jamal Khashoggi på Istanbuls konsulat i oktober 2018. Läget upplevs som oroväckande. Av de 180 länder som indexet noterat är yttrandefriheten bra endast i 16 länder. I fjol råkade journalister ut för hot även i områden som traditionellt uppfattas som trygga, såsom Europa och Balkan. Det här gäller till exempel Frankrike (32) där journalister emellanåt måste utföra sina jobb med livvakter som skydd. I flera andra länder har man försökt tysta ner journalister med rättsliga metoder. Förutom i Frankrike har detta skett på Malta (77), i Bulgarien (111) och Polen (59). USA:s 48 plats beror på president Trumps agg mot journalister.

Begränsningarna av yttrandefriheten hotar enligt Journalistförbundet att bli ett ”nytt normalt” även i Europa. Europarådet registrerade i fjol i sina medlemsstater 142 allvarliga kränkningar av pressfriheten, däribland 33 fysiska våldsfall, 17 arresteringar och fängelsedomar samt 2 icke-bestraffade journalistmord. Pandemin covid-19 har under våren gett ett nytt svepskäl för att inskränka journalisters arbete i flera länder.

Yttrandefriheten ingen självklarhet Men yttrandefriheten är ingen självklarhet. Yttrandefriheten måste hela tiden försvaras eftersom den begränsas av olika skäl runt om

• 27 •


María Elena Ferral Martinez, som skrev viktiga artiklar om våld, mord och kriminella grupper, mördades i mars 2020. Foto: PEN International med benäget tillstånd av familjen.

Roberto de Jesús Quinones Haces, kubansk poet, jurist och oberoende journalist, arresterades i april 2019 och sattes i fängelse då han bevakade en rättegång gällande två evangeliska präster som åtalades för att bedriva hemundervisning för barn. Foto: PEN International med benäget tillstånd av familjen.


i världen. Också självcensuren är ett fenomen i dagens omfattande mediavärld, där det kan vara svårt att uppfatta vad som är sant eller falskt. I en artikel i tidningen Journalisti (nummer 5, 2020) skriver Jaakko Kilpeläinen att medier enligt vissa undersökningar är mottagliga för lobbning bland annat därför att antalet specialredaktörer har minskat och flertalet allmänredaktörer inte behärskar vissa specialområdens sakliga helheter. Därtill har antalet journalister överlag minskat med en tredjedel sedan 2010-talet, noterar tidningen. Också minskningen av papperstidningarnas kultursidor bidrar till en inskränkning i yttrandefriheten och indragningen av professionella kulturskribenters jobb på kulturredaktionerna innebär att mångsidigheten minskar – inte minst då nya mediekoncerner publicerar samma recension i flera tidningar. Hotet mot yttrandefriheten drabbar inte enbart journalister, utan samtliga medborgare i ett samhälle. I ett land där de demokratiska grundreglerna, i vilka det fria ordet ingår, inte gäller, händer det lätt att människor råkar ut för övergrepp, diskriminering, förföljelser, rasism och olika slags orättvisor. Som exempel kan nämnas inskränkningar i sociala förmåner, avsaknad av dylika förmåner, ökad arbetslöshet på grund av regimförtryck, hälsoproblem och miljöförstöring som medier inte kan påtala.

Begränsningar av det fria ordet Tanken om en absolut yttrandefrihet är vacker men kräver stort ansvar betonar författaren Sirpa Kähkönen, tidigare ordförande för Finlands PEN i volymen Sanomisen vapaus, Finlands PEN 90 år (2018). Om yttrandefriheten används för att ifrågasätta en annan människas mänskliga rättigheter, om man hetsar till våld och mord, har samfundet rätt att begränsa friheten, menar Kähkönen. I förordet förklarar Venla Hiidensalo, nuvarande ordförande för Finlands PEN, att yttrande­friheten är svårare att bevaka i den värld vi nu lever i än tidigare. Trots att Finland befinner sig i toppen beträffande yttrandefri-

heten, leder ökade hot och påtryckningar mot journalister till självcensur. Författares, redaktörers och bloggares yttrandefrihet begränsas runtom i världen av politiska skäl. De fängslade författarnas kommitté inom PEN International får årligen ta emot cirka 900 fall där skribenten råkat ut för förföljelse eller fängslats av politiska skäl, förklarar Hiidensalo. Åren 2010 - 2015 drabbades Hufvudstadsbladet från ledningens sida av diverse sanktioner kopplade till yttrandefriheten och nyhetsbevakningen som ledde till att de olika redaktionerna krympte då avdelningscheferna avskaffades och kvällsturen på utrikesredaktionen blev en dagstur. Men ägaren, Konstsamfundet, fäste inte särskilt stor vikt vid detta. Kai Ekholm, som jobbat på Nationalbiblioteket, fäster i samma bok vikt vid att nätet har förändrat allt, eftersom allt händer här och nu. Nätet koncentrerar sig på händelser, inte fakta, inte stora linjer.

Fängslade och mördade journalister PEN-centra runt om i världen har jobbat för att den av politiska skäl fängslade ryska filmregissören Oleg Sentsov skulle befrias. PEN International ansåg att Sentsov fängslades på grund av att han utövat sin yttrandefrihet i fredssyfte. Det gällde hans åsikter beträffande annekteringen av Krim. Sentsov, som fängslades 2014 och dömdes till 20 års fängelse, befriades 2019. PEN International är författarnas (och journalisternas) organisation för yttrandefriheten. Svenska PEN har bland annat informerat om det fortgående förtrycket av uigurer i Kina. ”Som ett led i denna kulturella rensning har Kina systematiskt gett sig på att förfölja och fängsla uiguriska författare, journalister, konstnärer och andra kulturpersonligheter”. PEN Guadalajara fördömer arkebuseringen av journalisten María Elena Ferral Martinez i Veracruz och vädjar till myndigheterna i Mexico att de med det snaraste skall igångsätta en undersökning av mordet, eftersom den var en attack mot yttrandefriheten. Ferral Martinez,

• 29 •


”Störningar på nätet är ett av de största hoten mot pressfriheten i västländerna.”

som skrev viktiga artiklar om våld och mord samt kriminella grupper, upplevde under 14 års tid hot mot sin säkerhet. För den skull hade hon ett säkerhetsskydd som drogs bort 2017 vilket ledde till att hon mördades. PEN International har även fäst uppmärksamhet vid fallet Roberto de Jesús Quinones Haces, en kubansk poet, jurist och oberoende journalist, som arresterades i april 2019 och sattes i fängelse. Haces fängslades då han bevakade en rättegång gällande två evangeliska präster som åtalades för att bedriva hemundervisning för barn.

informationen om att man kan bota coronan genom att dricka blekmedel.” Störningar på nätet är ett av de största hoten mot pressfriheten i västländerna. Helsingin Sanomat (3.6.2020) konstaterar bland annat att det förekommer nätspionage via hackare, till exempel gruppen Anonymus, som i samband med oroligheterna efter mordet på George Floyd har fällt nätsidor. Också Finlands Kritikerförbund har i sin bok med artiklar om kritik Kritiikin ääniä (2020) tagit upp de sociala medierna. Man ser att dessa medier har en stor potential för samtal och kritik, men utnyttjandet av dem haltar. De sociala medierna har skapat en diskussionskultur där nyheter, till exempel kritik, delas och kommenteras fritt och öppet på så kallade samtalstrådar. Samtal existerar alltså – eller gör de det? Diskussioner som kunde vara värdefulla i offentligheten stannar inom en liten krets. Hur skall man få intressanta texter, till exempel artiklar på Face­book vidare till riksmedier? Alla finns inte med i de sociala medierna, påminner man i boken. Det gäller att värna om yttrandefriheten eftersom den är en garanti för att ett samhälle fungerar demokratiskt.

Nätet – hot eller möjlighet? Finns det belägg för den oro som gäller de nyheter (falska!) som sprids via nätet, Facebook, Google och Twitter? Samtidigt har det hävdats att nätet är demokratiskt eftersom alla kan få sin röst hörd där, tycka och trycka vad de vill. Då det gäller desinformationskampanjer skriver Hufvudstadsbladet (11.6.2020) att det enligt EU-kommissionen finns tydliga belägg för att Ryssland och Kina sysslar med sådana kampanjer i samband med coronaviruset. EU:s utrikeschef Joseph Borrell och öppenhetskommissionären Vera Jourovà försöker ”göra vad de kan för att inskärpa faran med falska nyheter och desinformation.” ”Desinformation i coronavirusets tid kan döda. Missvisande hälsoinformation och bedrägerier utgör farliga risker för våra medborgare och deras hälsa”, säger Borrell på en presskonferens i Bryssel. ”Vi har till exempel sett

ELISABETH NORDGREN var ordförande för Finlands PEN 1994–2006, medlem i Internationella PEN-styrelsen 2002– 2008, ordförande för Internationella PEN:s kommitté för kvinnliga författare 2015 - 2019 och ordförande för Finlands Kritikerförbund 2012 2015. Hon har jobbat från början av 1970-talet som freelance kulturkritiker och journalist på Hufvudstadsbladet, fast anställd, först på utrikesredaktionen, sedan på kulturredaktionen som teaterredaktör från 2001 - 2011 i sammanlagt 39 år. Hon är ordförande för Svenska Fredsvänner i Helsingfors sedan 2014. Foto: Lucina Kathmann.

• 30 •


JONAS FORSMAN

Samhällsfostran i gymnasiet

R

ättsstat och demokrati. Två väldigt värdeladdade ord men samtidigt så fundamentala i vårt samhälle, och så oerhört viktiga. Det borde vara självklart att ha dem som rättesnöre för vårt finländska, nordiska och varför inte, västerländska samfund. Som två lysande stjärnor som leder oss mot en allt ljusare framtid. Men hur cementerade är begreppen idag? Kan vi med handen på hjärtat

anse att allt fungerar hos oss, eller ute i världen? Hur ser det ut i skolan? Och vad försöker vi lära ut där? Det är självfallet så att begrepp som rättsstat och speciellt demokrati är centrala i ämnena historia och samhällslära. Men också i filosofi tas begreppen upp, dock i en valfri kurs (samhällsfilosofi). Många av de teman som filosofikursen tar upp är väldigt nära dem som behandlas i samhällsläran. I his-

• 31 •


”Behovet av ökad fokus bygger dels på att vissa principer som tidigare var självklara i vårt eget samhälle inte mera är det, men också på oroväckande signaler från andra västerländska demokratiska stater.”

toriekurserna dyker förstås begreppen upp i sin historiska kontext, och uppkomsten av begreppen står i fokus.

Mål för undervisningen I den nuvarande läroplanen för samhällslära dyker ordet demokrati upp två gånger i den allmänna delen och som mål för undervisningen: ”den studerande skall kunna bilda sig en samhällsuppfattning som bygger på ansvarskänsla, demokrati, respekt för jämlikhet och förståelse för olikhet” och “känna till sina möjligheter att påverka som medlem i ett demokratiskt samhälle...”. Med andra ord tar man i den senare meningen för givet att vi har ett demokratiskt samhälle. Begreppet rättsstat kommer däremot upp först i själva kursinnehållet men å andra sidan väldigt tydligt med rubriken “Rättsstaten och intern säkerhet”, under vilken två punkter tas upp. Den ena behandlar grundläggande medborgerliga rättigheter och skyldigheter, den andra rättsväsendet, domsrätten och ordningsmakten. Detta berör alltså grundkursen i samhällslära (Det finländska samhället). Men redan det inledande kapitlet i gymnasiets läroplan som berör gymnasiets uppdrag och värdegrund tangerar demokratitanken. Den första meningen tar omedelbart fasta på vår demokratigrund. I nästa stycke sägs det såhär: “Undervisningen ska utgå från människovärdets okränkbarhet och respekt för liv och de mänskliga rättigheterna. Gymnasieundervisningen ska bygga på de viktigaste

konventionerna om mänskliga rättigheter. Den studerande ska under gymnasietiden bilda sig en klar uppfattning om vilka värderingar, centrala grundläggande normer och människorättsnormer som ligger till grund för de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt på vilka sätt dessa rättigheter främjas”. Med andra ord lyser demokrati­ temat starkt och klart från första början. Till de obligatoriska kurserna hör numera också kursen om Europas ekonomiska och politiska integration och den enskilda medborgarens ställning i ett integrerat Europa och i en global värld. Även här lyfts grundläggande friheter, värderingar och kulturell mångfald upp som centralt innehåll. Med andra ord är nog i teorin de begrepp vi har som tema väl garderade i gymnasiets kursinnehåll. Veterligen beaktar också grund­ skolans (och speciellt de högre klassernas) läroplan temat.

Hur uppstår förståelse? Har själv under de senaste åren mer och mer fått upp ögonen för själva begreppet rättsstat som kanske inte, åtminstone tidigare, tillräckligt uppmärksammats i läroböckerna. Jag har insett att det tydligt bör klargöras för eleverna vad som menas med det. Överlag tar läroböckerna, med viss variation förstås, rätt väl upp de båda begreppen. Det är alldeles självklart att demokrati­t anken har en framträdande plats i böckerna. På samma sätt som i läroplanen har begreppet rättsstat dock en lite mer undanskymd roll,

• 32 •


också om det tas upp i olika sammanhang. Exempelvis bakas rättsstatsprincipen in som en viktig princip i en fungerande demokrati; “all maktutövning i samhället bygger på lagstiftning i enlighet med rättsstatsprincipen”. Som med all teori i boksammanhang är utmaningen i undervisningen den hur förståelsen på riktigt uppstår. Hur skall eleverna på riktigt förstå den stora betydelsen av detta; för dem själva och för “allt” som sker omkring dem? Jag tänker mig att det gäller att konkretisera, diskutera och vara uppmärksam på diskussionen som förs i massmedierna, och i allt högre grad, de sociala medierna. Det gäller att med kritiska ögon och öron ta del av informationsflödet och källkritiskt granska innehållet och också förstå legalitetsprincipen i allt som sägs och skrivs. Vad får man till exempel säga och skriva utan att det tolkas som hets mot folkgrupp eller kan klassas som ärekränkning eller brott mot integritet? Jag måste medge att jag i början av min lärarkarriär inte gjorde så stort nummer av detta med demokrati och rättsstatsprincipen. Det fanns med i läroplanen och i varierande grad i läroböckerna, men ämnet var på något sätt så givet. Det var inte heller något man direkt måste kämpa för. Åtminstone inte i sitt eget land. Idag är läget ett annat. Jag har under de senaste åren allt mer vinnlagt mig om att så noggrant som möjligt lyfta fram dessa teman och genom konkreta exempel och diskussion få eleverna att förstå vikten av dessa oerhört viktiga värden.

menar med demokrati och rättsstat. Tidigare har det inte åtminstone på nära håll funnits någon orsak att ifrågasätta eller vara orolig för dessa principer. I skrivande stund har misshandelsfallet i Minneapolis, som ledde till George Floyds död, fått stor uppmärksamhet i stora delar av världen och lett till protester på många håll. Förenta staterna, som traditionellt ansetts vara sinnebilden för alla fri- och rättigheter, har igen fått en allvarlig törn. Det visar med all tydlighet att allt som berör rättsstats­ begreppet och de demokratiska beståndsdelarna ständigt måste ses över. Också coronakrisen har aktualiserat rättsstatsprincipen. Hur mycket får man tumma på våra fri- och rättigheter med hänsyn till att rädda så många liv som möjligt? Detta leder obönhörligt till friktion. Grundlagen innehåller få regler med direkt sikte på en folkhälsokris av det här slaget. Samtidigt utgör krisen ett givet diskussionstema i gymnasiet och skolan överlag, liksom fallet med George Floyd. Demokrati- och rättsstatsprincipen är en komplicerad maskin där alla delar med jämna mellanrum måste oljas, ses över (också i skolan) och kanske bytas ut (som förhoppningsvis presidenten i USA, t.ex.) för att kunna orka gå och alstra “positiv energi” för folket, inklusive den unga generationen och blivande beslutsfattare.

Slå vakt om rättsstaten Behovet av ökad fokus bygger dels på att vissa principer som tidigare var självklara i vårt eget samhälle inte mera är det, men också på oroväckande signaler från andra västerländska demokratiska stater. Det har blivit klart för oss alla att vi ständigt bör slå vakt om och se över de principer som hör samman med vår dyrbara demokrati och rättstatsuppfattning. Så har jag också själv, med en ökad erfarenhet, förstått essensen av vad vi riktigt vill och • 33 •

JONAS FORSMAN har jobbat ca 20 år i grundskolans högre klasser och gymnasiet, de senaste 10 åren som lärare i historia och samhällslära i Brändö gymnasium.


Krig, fred och miljö diskuterades i digitala Kastelholmssamtal

T

alarna vid årets helt digitala Kastelholmssamtal var överens om att kunskapen om sambanden mellan fenomenen krig, fred och miljö har ökat. Kopplingen har blivit så stark att miljöfrågor idag ofta tolkas som säkerhetsfrågor. Coronakrisen har förstärkt utvecklingen och därtill fått kopplingen till hälsofrågor att synas tydligare. På grund av coronaviruset och åtgärderna för att stoppa dess spridning kunde Kastelholmssamtalen 2020 inte hållas som brukligt i Kastelholms slott. Ålands fredsinstitut ordnade istället i samarbete med Nordens institut på Åland (Nipå) ett digitalt Kastelholmssamtal, där talarna deltog genom internetuppkoppling. Omkring 300 personer såg samtalet samma dag, och det kan också ses i efterhand. Fem av de sex bokade talarna hade möjlighet att delta i de digitala samtalen och dessutom deltog samtalens beskyddare, president Tarja Halonen – som tidigare hade meddelat att hon inte hade möjlighet att komma till de fysiska samtalen. I Kastelholmssamtalens första del diskuterade presidenten årets tema med Margot Wallström, tidigare svensk utrikesminister och EU-kommissionär och Marja Lehto, docent i folkrätt, ambassadör och ledande sakkunnig vid Finlands utrikesministerium. I samtalens andra del inledde kommentatorerna Pella Thiel, ekolog, systemisk aktivist och kulturell förändringsagent, Mikael Sjövall, journalist, kommunikatör och karriärdiplomat vid utrikesministeriet samt Emma

Hakala, doktor i politisk historia vid Helsingfors. Därefter modererade forskningskoordinator Petra Granholm ett samtal mellan alla talarna. Flera av talarna lyfte fram att medvetenheten om sambanden mellan fenomenen krig, fred och miljö har ökat under senare tid. Marja Lehto menade att det finns en ökad förståelse av krigets miljöskadliga effekter, som inte bara består av den direkta användningen av militära medel eller att kamp om naturreurser kan leda till konflikt, utan också av exempelvis militärt avfall, trupprörelser i känsliga miljöer och indirekta bieffekter som att lag och ordning kollapsar vid konflikt och miljöpolitiken därmed avstannar. Lehto påpekade också att klimatförändringen och bristen på naturresurser ofta beskrivs som nya och okonventionella säkerhetshot. Under samtalets gång skickade Finlands Fredsförbund in en reflektion som man gärna ville höra talarnas tankar om. Det gällde ett upprop från Internationella fredsbyrån, IPB, om att G20-länderna omedelbart borde stoppa alla militära investeringar och istället flytta resurserna till hälsovården. Enligt IPB står G20-länderna för 82% av världens militära utgifter och 98% av kärnvapnen. Miljöfrågor hänger samman med fred bland annat för att vi - som Margot Wallström sade – behöver fred för att kunna ta oss an de utmaningar som miljöförstöringen medför – och för att de resurser som går till militär upprustning och krigföring istället borde satsas på miljön. President Halonen konstaterade att det inte

• 34 •


går bra för nedrustningen – bland världens länder finns ett större intresse för att skaffa kärnvapen än för att avveckla dem. Istället för en ökning av de militära investeringarna, föreslog Wallström att 3 % av ländernas BNP ska öronmärkas för miljöåtgärder. Det är första gången fredsinstitutet ordnade en konferens av detta slag online, och omställningen skedde tillsammans med Nipå på drygt två veckor. I det lilla visar det på att omställning kan ske bara motivationen är tillräckligt stark, och det finns kunskap och vilja att samarbeta. Ålands fredsinstitut och Nipå är mycket glada över att de årliga fredssamtalen kunde genomföras trots undantagstillstånd och risk för smittspridning, att samarbetet organisationerna emellan och den digitala kunskapen och erfarenheten samtidigt fördjupades – något som kan tas tillvara under kommande år. Länkar till de filmade samtalen, sammanfattande texter, krönikor och mediebevakning finns på www.peace.ax. SUSANN SIMOLIN är informationsansvarig och forskare vid Ålands fredsinstitut

^^ Sia Spiliopoulou Åkermark och Petra Granholm från Ålands fredsinstitut modererade de digitala samtalen. Man hade en green screen, där man lade upp en interiör från slottet bakom moderatorerna för att frammana stämningen av fysiska samtal. ^ President Tarja Halonen deltog i Kastelholmsamtalen också i år, fast de fördes digitalt.

• 35 •


STATSSTÖDET TILL FREDSFÖRBUNDET MINSKADE INFÖR 100-ÅRSJUBILEET

F

inlands Fredsförbund firar 100 års jubileum i år. Föregångaren som grundades redan år 1907 lades ner av den ryska tsaren i samband med första världskriget, men förbundet uppstod på nytt år 1920. Jubileumsåret började med en dålig nyhet - statsanslaget till Fredsförbundet minskade, medan alla andra fredsorganisationer fick ökat anslag. Fredsförbundet hade under hela år 2019 aktivt verkat för att statsanslaget till fredsarbetet skulle höjas i den statliga budgeten. Regeringen Sipilä hade under sin tid minskat på anslagen till 300 000 euro, som sedan i riksdagen höjts till 400 000. I budgeten för år 2020 reserverade den nu sittande regeringen 500 000 euro för fredsarbete. Ansvaret för handläggandet av understöden till fredsorganisationerna hade under regeringen Sipiläs sista år överförts från Undervisningsoch kulturministeriet till Justitieministeriet. Beslutet från Justitieministeriet kom som en chock för förbundet. Statsstödet till förbundet minskade från 150 000 euro till 120 500. Det är svårt att förstå detta beslut, för det första på grund av att statsanslaget för fredsarbete i budgeten hade höjts betydligt och för det andra på grund av att Fredsförbundet i sin ansökan även hänvisat till att förbundet skulle fira sitt 100-årsjubileum. Nu har coronavirussituationen dessutom försvårat situationen för förbundet. Uthyrningen av Fredsstationen är en del av de årliga inkomsterna för Fredsförbundet. Nu har allt inhiberats tills vidare, det gäller även kaféverksamheten. För att klara av ekonomin detta år har Fredsförbundet startat en insamling för att få in frivilliga bidrag. Målet är att få ihop 30 000 euro. I slutet av juli hade vi fått in 11 123 euro. Men mer behövs. ”Fredsarbetet utförs av människor, kollektivt. Av människor som tror på fred och ickevåld, som tillsammans vågar blicka framåt och jobba för en bättre värld. Därför måste vi förlita oss på att människor också kan bära oss nu när ekonomin är dålig”, säger verksamhetsledare Laura Lodenius hoppfullt. MARIANNE LAXÉN viceordförande för Finlands Fredsförbund

• 36 •


RECENSION

I DEMOKRATINS SKYMNINGSLAND

”M

Pär Stenbäck: Demokrati under hot? Magma 2018

inervas uggla flyger först när skymningen faller på” är ett uttryck myntat av historiefilosofen Hegel och beskriver en situation i ett brytningsläge som inte helt kan förstås av samtiden utan först efteråt. Uttrycket blev igen aktuellt för mig under läsningen av minister Pär Stenbäcks bok Demokrati under hot? som gavs ut för ett par år sedan av tankesmedjan Magma. Pär Stenbäck (här förkortat Pärre, och inte PS som väcker andra konnotationer) har som få en bred utblick över demokratins utveckling under åtminstone de senaste 40 åren – som SFP-hövding, utrikesminister och ideell ledarprofil (Finlands Röda Kors och Internationella Röda Kors-federationen i Genéve), för att nu nämna några kända uppdrag. Under de senaste åren har läsare av HBL fått njuta av Pärres kolumner, alltid läsvärda och analytiska utifrån en bred bildning, och erfarenheter även utanför Europa. Den aktuella boken är skriven under en tidsperiod som kastat sina långa skuggor över den västliga liberala demokratin. Främlingsfientlighet, rasism, populism, deglobalisering och nationalism i olika schatteringar har utgjort en historisk rekyl som på engelska kallas backlash efter en period av ökad ekonomisk-politisk globalisering och multilateralt samarbete. Valet av president Donald Trump till USA:s president år

• 37 •


RECENSION

Foto: Wikimedia / Vogler

2016 kan såhär i skymningsperspektiv ses som en antiklimax för demokratin, samtidigt som vi börjat förstå orsakerna till - och de förödande konsekvenserna av - valet av Trump. Två år är en lång tid, då mycket vatten har runnit under närhistoriens broar, så jag vill avgränsa min recension till ett par i mitt tycke intressanta tankegångar i Pärres framställning, och tar inte upp olika variationer av demokrati som behandlas i boken.

D

en första tankegången gäller frågan om demokratifostran: ”Den viktigaste uppgiften är ändå att skolan har goda resurser för demokratifostran..//…om min syn på demokratifostran är riktig så borde

undervisningsministern bli demokratiminister i nästa omgång. Helst en person som skapar sig en helhetsbild av demokratins villkor och ungdomens demokratisyn.” Med facit på hand kan vi säga att undervisningsministern i Sanna Marins regering, Li Andersson borde lyfta fram frågorna och utmaningarna inom demokratifostran på 2020-talet – t.ex. ökade inlärningsklyftor under pandemin. Jag har själv genomfört en utredning om hur demokrati lärs i Norden* på basis av rundabordet-diskussioner med experter i Sverige, Norge och Danmark, och har i rapporten tagit fram en deliberativ didaktisk modell för hur demokratifostran kan ske genom kunskap, konfliktlösning och konkreta handlingar. Greta Thun-

• 38 •


RECENSION

bergs Skolstrejk för klimatet är ett gott exempel på det sistnämnda sättet, och hennes aktion har blivit ett fenomen i över 100 länder.

D

en andra tankegången gäller demokratis tillstånd och förutsättningar på den globala scenen. Pärre anför i boken tre vägmärken mot auktoritärt styre med exempel från Trumps USA – manipulativa manövrar där målet är ”…domstolarna, valsystemet och den fria pressen.” (s. 93). Lite senare i boken ger han receptet på den motsatta utvecklingen på basis av erfarenheter av minst 40 afrikanska länder under 40 år. Där är vägmärkena till demokratisk utveckling ”…rättsstaten, korruptionsbekämpningen och konfliktförebyggande åtgärder.” (s. 106). Pärre skriver vidare att man i instabila utvecklingsländer måste börja med de fredsbefrämjande åtgärderna som förhindrar gränskonflikter och inbördeskrig, och han skriver att FN redan har 120 000 fredsbevarare som till stor del finns i Afrika med stora behov av utbildning, utrustning och träning. Igen handlar det om demokratifostran, dels för att förhindra polarisering, hatretorik och auktoritärt styre som eskalerar – USA verkar ha misslyckats med detta då den starka polariseringen i landet blir alltmer flagrant på nästan alla plan. I de afrikanska länderna behövs konfliktförebyggande och -lösande aktörer i stil med International Crisis Group (ISG) som Pärre var med om att starta, och den av president Ahtisaari startade Crisis Management Initiative (CMI). Förutom fredsstiftande start up-aktörer som blivit etablerade och välrenommerade organisationer internationellt, behövs konkret gräsrotsarbete lokalt och regionalt. Jag har på nära håll följt med konfliktlösning i Kenya, där Kyrkans Utlandshjälp (Finn Church Aid, FCA) löst en utdragen konflikt mellan stammarna Turkana och Pokot i nordvästra

” I de afrikanska länderna behövs konfliktförebyggande och -lösande aktörer i stil med International Crisis Group (ISG) som Pärre var med om att starta, och den av president Ahtisaari startade Crisis Management Initiative (CMI). Förutom fredsstiftande start upaktörer som blivit etablerade och välrenommerade organisationer internationellt, behövs konkret gräsrotsarbete lokalt och regionalt.”

• 39 •


RECENSION

Kenya, genom att gå ut i byarna och föra deliberativa samråd, eller borde man säga stamråd, mellan de krigförande parterna, och genom att i skolorna ordna sk. Peace class-timmar där skolbarnen lär sig bygga upp förtroende över stamgränser genom att sjunga, plantera växter och läsa historier om varandra i klassen.

G

ällande rättsstaten har Pärre en klar bild över Afrika, och även andra kontinenter: ”…rättstaten förefaller självklar eftersom den också är nyckeln till företagsamhet och utländska investeringar.” Här kan man tillägga att Finland nu har en nyckelperson i form av Jutta Urpilainen, som är kommissionär med ansvar för EU:s kontakter till Afrika. Nu finns ett momentum även för Finland att förstärka EU:s Afrika-strategi, i stark konkurrens med Kina som sedan länge har investerat i afrikanska länders infrastruktur, med bakomliggande maktmotiv som är mer auktoritära än demokratiska. Pärre konkluderar i kapitlet om demokrati utanför Europa följande: ”Skolor och undervisning för Afrikas 400 miljoner unga år 2050 är avgörande för demokratin..//...om inte hoppet om stabila och utvecklingsdugliga samhällen

lever i Afrika, kommer migrationsvågen att ge Europa väldiga problem. Om fler stater kollapsar blir den afrikanska ungdomen desperat.” Igen är vi tillbaka i vikten av proaktiva satsningar på utbildning och demokratifostran den vägen, eftersom alternativen förskräcker, både i Afrika och på andra kontinenter. Europa är inte heller skyddat från pyrande konflikter i form av steg mot auktoritär populism, som frodas t.ex. i de östliga Visegrad-länderna (Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern). När jag besökte Bosnien och Hercegovina berättade man att skolorna har i bruk tre olika historieböcker som alla ger sin version av konflikterna på Balkan – jag ser risken för historierevisionism som ett växande hot mot demokratin, i ett upp­ trappat globalt informationskrig, vilket Pärre även berör i sin pamflett. Vishetens uggla flyger i skymningen – det behövs många visa ugglor som likt Pärre skär­ skådar skymningen och verkar mot mörka krafter. Demokratin måste erövras varje gryning, och för varje generation på nytt! BJÖRN WALLÉN är direktor för Lärkkulla-stiftelsen

*) Wallén, B.: Nordiska initiativ för aktivt medborgarskap utgående från principen om livslångt lärande. Justitieministeriet 2005:1. Politikprogrammet för medborgarinflytande.

• 40 •


RECENSION

RÄTTSSTATEN I KONTINUERLIG UTVECKLING Pekka Hallberg: Oikeusvaltio maailman tuulissa (Rättsstaten i världens vindar). Docendo 2019

P

ol. dr och jur. dr Pekka Hallberg, som har varit mångårig president för Högsta förvaltningsdomstolen, har gett ut ett välskrivet verk om rättsstaten avsett för en bredare publik som är intresserad av frågorna. Hallberg tar avstamp i antiken och slutar med att kommentera dagsaktuella frågor. Hallberg ägnar stort utrymme åt att redogöra för utvecklingen i Finland, från att Finland blev ett hertigdöme 1284 i Sverige genom den ryska tiden fram till regeringsformen som antogs 1919 efter självständigheten och blev den längst gällande av de grundlagar som antogs efter första världskriget. Den ersattes först 1999. Hallberg redogör initierat för hur den nya grundlagen arbetades fram efter många delreformer. Han satt själv ordförande för den breda kommitté som tillsattes av statsrådet 1982 och som inledde förnyelsearbetet. Då gällde det bl.a. sättet att

välja president. Idag är Finland en demokratisk välfärdsstat som starkt betonar medborgarnas rättigheter. Pekka Hallberg har haft tillfälle att bekanta sig med lagstiftningen och rättsväsendet över hela världen och situationen i många länder presenteras i boken. Det blir klart att lagarna och rättssystemen har utvecklats i intim kontakt med ländernas historia, religion och kultur. Kolonierna präglades också av sina moderländer och man kan se stora skillnader t.ex. mellan grannländer i Afrika, beroende på om de tidigare varit franska eller engelska kolonier. Den finländska modellen väcker enligt Hallberg stort intresse utomlands. Redan som president för Högsta förvaltningsdomstolen var han aktiv i byggandet av ett nätverk mellan domstolar i olika länder. Under senare år har han bl.a. varit engagerad som rådgivare eller i olika biståndsprojekt med länder i Afrika, Latinamerika och Centralasien och upprätthållit nära kontakter med universitet och domstolar i Kina.

H

allberg behandlar diverse internationella frågor, bland annat globaliseringen och EU:s integration. Hallberg konstaterar att EU-medlemmarna visserligen måste vara rättsstater när de ansluter sig, men att det skulle behövas en kontinuerlig och systematisk, även statistisk, uppföljning av hur rättsstatsprinciperna förverkligas, för att möjliggöra tidigare ingripanden än nu när utvecklingen spårar ut.

• 41 •


RECENSION

Hallberg har också åsikter om aktuella frågor i Finland. Han konstaterar bl.a. att ingen utredning någonsin har gjorts om behovet av en landskapsförvaltning. Han anser att vi inte behöver en författningsdomstol, eftersom grundlagen har tolkningsföreträde i domstolarna om det i ett rättsfall uppstår en konflikt mellan grundlagens stadgande och en annan lag – konsekvensen blir då att lagen måste ändras. Hallberg anser att riksdagens grundlagsutskott gör ett gott arbete, men att frågorna som behandlas borde analyseras systematiskt och införas i en databank. Hallberg föreslår också att systemet med breda parlamentariska kommittéer för att förbereda reformer borde tas till heders igen. Frågeställ-

ningarna blir då mera mångsidigt belysta och resultaten mera hållbara och mindre beroende av varierande regeringskoalitioner. Boken är mycket vacker. Pärmbilden avbildar Venny Soldan-Brofeldts målning av segelbåtar i skärgården som prydde författarens rum på Högsta förvaltningsdomstolen. Verket illustreras också av många andra kända målningar. Texten lättas upp av ett antal anekdoter. Jag kommer särskilt ihåg den festliga historien om hur författaren deltog i en officiell middag i Saudiarabien med medlemmar av kungafamiljen – matsalen omgavs av jätteakvarier med hungriga hajar...

• 42 •

INGER WIRÉN


FREDSKONTAKTEN

RECENSION

Kontaktuppgifter till fredsorganisationer

Finlands Fredsförbund Fredsstationen, Loktorget 3, 00520 Helsingfors rauhanliitto@rauhanliitto.fi Finlands Fredsförbunds svenskspråkiga verksamhet kontaktperson: Laura Lodenius tfn: 040 717 7762 e-post: laura.lodenius@rauhanliitto.fi hemsida: www.fredsforbundet.fi

Nr 3 2020 ½ ÅrgÅNg 94 www.fredsposten.fi www.facebook.com/fredsposten Prenumeration 25 euro i Finland, 30 euro i övriga länder. Medlemmar i Fredsförbundets medlemsföreningar betalar 13 euro. Lösnummer kostar 8 euro eller 80 svenska kronor. Beställ via e-post christian@fredsposten.fi eller adress Fredsposten, Wolffskavägen 36 / F11, 65200 Vasa.

Ålands fredsinstitut PB 85, AX-22101 Mariehamn tfn: 018 15 570 e-post: peace@peace.ax hemsida: www.peace.ax

Annonspriser Hel sida 250 euro, halv sida 150 euro, kvartssida 100 euro.

Närpesnejdens Fredsförening rf Ordförande: Rita Nordström-Lytz e-post: rita.nordstrom-lytz@abo.fi hemsida: www.narpesfredsforening.fi

Nästa nummer Fredsposten 4/2020 har deadline 28.10.2020. Numret utkommer omkring 16.12.2020. Omslag På sockeln till Valter Runebergs staty av Alexander II på Senatstorget i Helsingfors framställs lagen Lex som Finlands väna mö med björnfäll på axlarna. Foto: Johannes Runeberg.

Emmaus Åland PB 85, AX-22101 Mariehamn tfn: 018 17 069 hemsida: www.emmaus.ax e-post: emmaus@emmaus.ax Ordförande: Carina Aaltonen Möskatsvägen 29, Kungsö, AX-22130 Gottby tfn: 018 32 687, 040 564 5102 e-post: carina.aaltonen@lagtinget.ax

Grafisk design Hilda Forss Åsikter som framkommer i artiklarna motsvarar inte nödvändigtvis Fredspostens linje. Fredsposten stöds ekonomiskt av Svensk-Österbottniska Samfundet, Svenska kulturfonden, Olof och Siri Granholms stiftelse, Centret för konstfrämjande, Stiftelsen Tre Smeder, Konstsamfundet, Eugène, Elisabeth och Birgit Nygréns stiftelse och Tidskriftscentralen.

Svenska Fredsvänner i Helsingfors rf Ordförande: Elisabeth Nordgren Sekreterare: Sirpa Aitosalo, tfn 050 520 1965 e-post: sirpa@fredsposten.fi Fredshemmet, Dagmarsgatan 13 B 7, 00100 Helsingfors

ISSN 0357–2250 Trycks hos Grano Oy, Vasa

• 43 •


RECENSION

FREDSK ALENDERN

9.10 Nobels fredspris

4.11 Diskussion om aktuella fredsfrågor – Fredsförbundet 100 år

Årets mottagare av Nobels fredspris offentliggörs. Priset delas ut i Oslo 10.12.

Kl. 16–18 diskussion i centrumbiblioteket Ode om aktuella fredsfrågor arrangerad av yrkesgruppernas fredsorganisationer, med en liten utställning samtidigt.

24.10 FN-dagen FN-dagen är en temadag till minne av att FN-stadgan trädde i kraft 24.10.1945. Högtidsdagen instiftades för att främja de syften, målsättningar och resultat som FN står för internationellt.

7.11 FOR PEACE-seminarium – Fredsförbundet 100 år Program hela dagen i Settlementhuset i Berghäll, Sturegatan 11, i form av ett seminarium FOR PEACE, arrangerat tillsammans med International Peace Bureau (IPB). Språk: engelska, finska, svenska, olika i olika delar av programmet. Några teman: The World in the Aftermath of the Corona Pandemic; Prospects for the International Arms Control Architecture; Prospects for a Culture of Peace – a New Momentum for Conflict Resolution; Disarmament and Climate Change. Om covid-19-läget förhindrar fysiska möten genomförs arrangemangen på distans.

Fredsförbundet firar 100 år! Ursprungligen grundades Fredsförbundet 1907 men förbjöds senare under autonomin. För andra gången grundades Fredsförbundet 1920. Året firas med bl.a. följande jubileumsevenemang i Helsingfors första veckan i november:

3.11 Diskussion om fredsforskning – Fredsförbundet 100 år Kl. 17–19 i Arbetarrörelsens bibliotek, Sörnäs strandväg 25, en diskussion på finska om fredsforskning med bl.a. Raimo Väyrynen, samt en utställning med fredslitteratur genom tiderna.

Skicka in evenemang för kalendern per e-post till christian@fredsposten.fi. Deadline för nr 4/2020 är 28.10. Numret utkommer omkring 16.12.

I

Y

STÖMER ÄRI KK MP

MI

LJÖ M Ä RKT

4041 0955 0955 4041 Painotuote Trycksak

• 44 •