Astra by Hilda Forss

ASTRA

2012 Nr 4 ÅRGÅNG 93 OKTOBER SAMHÄLLE / KULTUR / FEMINISM

SALLY ZOHNEY

ANDREA EDWARDS Lösnummer 10 €

EBBA WITT-BRATTSTRÖM

INFO / KONTAKT ASTRA

SAMHÄLLE / KULTUR / FEMINISM

Tallbergsgatan 1/175 00180 Helsingfors E-post: tidskriften.astra@ gmail.com Telefon: 050-572 35 79 Blogg: tidskriftenastra. wordpress.com Hemsida: Astranova.fi Facebook: Facebook.com/ tidskriftenastra Twitter: Twitter.com/ astra_tidskrift Redaktionen: Chefredaktör: Sara Eriksson AD: Taika Mannila Administration & prenumeration: Hanna Kurtén Prenumrerera: Astra utkommer fyra gånger om året. En helårsprenumeration i Finland kostar 39 euro. Mera information hittar du på sidan 5, på www.astranova.fi eller maila prenumeration@ astranova.fi. Lösnummer: 10 euro Tryckeri: KTMP | YkkösOffset Medlem i Tidskriftscentralen.

Astra ges ut av Utgivarföreningen för tidskriften Astra Nova r.f. Stöd Astra genom medlemskap i utgivareföreningen! Medlemskap kostar 10 euro i året, kontakta styrelsen för mera information: astra. styrelse@gmail.com. Styrelsen 2012: Julia Wiræus, ordförande Nathalie Edman Jemima Koli Ida-Lotta Lind Ninni Ojanen Mathias Rosenlund Sara Rönnqvist Maja Skanding Antonia Wulff Medverkande i Astra 4/2012 Nina Albrecht Hanna Backman Johanna Bruun Karolina Bång Alina Böling Ulla Donner Lotta Haglund Otso Harju Ida Hummelstedt-Djedou Emma Kemppainen Helen Korpak Malin Nyqvist Marte Mesna Martina Moliis-Mellberg Charlotte Myrbråten Jemima Repo Karin Ringbom Jojo Stenberg Sara Sundman Zafire Urba Jenny Wikström Julia Wiræus Malou Zilliacus

ASTRA

Nr 4 2012 OKTOBER ÅRGÅNG 93 SAMHÄLLE / KULTUR / FEMINISM

MEDARBETARE

ASTRA

HANNA KURTÉN, administrativ sekreterare och prenumerationsansvarig Arbetande studerande (genus och litteratur, musik, film, översättning, språk, prat, mänsklighet, tandborstar, gamla fönster, skåp etcetera). Fascineras av rastlöst engagemang såväl som datornördar och kontorsråttor. Motiveras av vetande och är dessutom nyfiken på om all kunskap faktiskt är makt. Tycker om jämställdhet. Och fiktion.

SARA ERIKSSON, chefredaktör

TAIKA MANNILA, AD

Gillar att högljutt diskutera feminism och politik till sent in på natten och irriteras av män(niskor) som vill berätta för mig hur saker och ting egentligen hänger ihop. Beundrar folk som vågar stå för sina åsikter men ändå lyssnar på andras. Språknörd som älskar svenskans alla konstiga regler och undantag. När världens orättvisor känns för tunga tröstar jag mig med gamla flickböcker med käcka hjältinnor som äter bakelser på Fazer.

Är ansvarig för Astras nya grafiska profil. Älskar matprogram där man reser och rap-musik. Men blir trött på att tjejer inte har så stort inflytande inom någondera scen. Skall bli den kvinnliga motsvarigheten till Anthony Bourdain eller Wiz Khalifa. Helst båda.

PSSST ... Helen Korpak är fotografen bakom pärmbilden och fotografierna av Ebba Witt-Brattström. Helen studerar foto vid Aalto-universitetet och stressar över ett opåbörjat kandidatarbete. Vid sidan om det skriver hon och övar på att säga "nej". Mera av hennes bilder hittar du på 600x450.blogspot.fi.

ASTRA

INNEHÅLL s. 27 s. 7

s. 11

s. 21

s. 49

s. 63 s. 31 ORDLISTA Få saker är så irriterande som att läsa en artikel och plötsligt stöta på ett ord som en inte vet vad det betyder. Eller ett begrepp som en glatt brukar använda och tror sig förstå, men om någon frågar har en plötsligt väldigt svårt att förklara vad det egentligen innebär. Därför inleder vi varje numer av Astra med en kort ordlista med mer eller mindre objektiva förklaringar av några begrepp som kommer att förekomma i tidningen. HEN: Ett könsneutralt personligt pronomen som används i stället för hon/han. Inget att vara rädd för, med andra ord. På samma linje kan det obestämda pronomenet "man" bytas ut mot "en".

HERMENEUTIK: Läran om tolkning. PINKWASHING: Det högerpopulistiska rörelser gör när de försöker legitimera sin fördomsbaserade politik genom att påstå att de är gayvänliga. BLOGGOSFÄR: Kan referera till alla bloggar överlag, eller till en viss grupp bloggar som är ihopkopplade genom länkar och referenser till varandra. (Relaterad term: bloggbävning, händelse som skakar om och upprör en bloggosfär.) NARRATIV: Berättande, framför allt om texter som framställer händelserna i ett verkligt eller påhittat förlopp i tidsordning.

NIQAB: En slöja som täcker ansiktet och används tillsammans med huvudduk. INSTITUTIONALISERING: När en aktivitet etableras och ställs under social kontroll och alltför mycket organisation. ZINE: Olika sorters amatöproducerad media som distribueras i tidningsformat. Förkortning av engelskans magazine. HIPSTER: Subkultur som gillar alternativ kultur, progressiva politiska ideal, kreativitet, stuprörsjeans, konst och indiemusik.

MISSA INTE NÄSTA NUMMER – PRENUMERERA PÅ ASTRA! Vill du prenumerera på Astra eller ge någon en gåvoprenumeration?  Gå in på www.astranova.fi eller skicka blanketten nedan till adressen Tidskriften Astra Tallbergsgatan 1/175  00180 Helsingfors, Finland  Du kan också ringa till redaktionen, telefonnumer 050-572 35 79,  eller skicka ett e-postmeddelande till adressen prenumeration@astranova.fi.

Jag vill:

Skicka tidningen till:

1. Prenumerera

Förnamn: Efternamn: Gatuadress: Postnummer: Ort: Telefon: E-post:

2. Ge tidningen i present 3. Göra en adressändring Välj prenumeration:   Helår (4 nr), Finland 39 euro  Studerande i Finland 30 euro

Betalare (Behövs bara om uppgifterna är andra än ovan):

Övriga Norden 440 SEK/44 euro Studerande övriga Norden 39 euro

Förnamn: Efternamn: Gatuadress: Postnummer: Ort: Telefon: E-post:

Övriga världen 47 euro Studerande övriga världen 42 euro Gåvoprenumeration för dig som är prenumerant:  Finland 28 euro  Norden 33 euro  Övriga världen 36 euro

LEDARE

OM PAPRIKAKVINNOR OCH KONSTEN ATT SÄGA IFRÅN

Så enkelt är det. Pfft. Han hade helt klart inte koll på vem han hade att göra med. M är inte den som ger sig i första taget. Nästa steg: hitta en funktionär och kräva att få tala med festivalledningen. M förklarade situationen. ”Reklamen gör mig obekväm. Är det något ni vill att er festival ska stå för?” ”Nej”, svarade de. ”Det låter ju inte alls bra. Vi ska kolla upp det.” Förväntansfulla men lite skeptiska placerade vi oss så att vi hade texmexståndet under uppsyn. Skulle arrangörerna göra något eller inte? Det skulle de. Tio minuter senare stegade ett gäng festivalarbetare fram till ståndet och bad försäljaren ta ned reklamskylten. Vi jublade, highfivade och konstaterade att M var dagens hjälte. Sen firade vi med att köpa mjukglass från ett stånd helt fritt från sexistisk reklam men med desto mera strössel. Den här händelsen fick mig att inse något viktigt. Det behöver inte vara så svårt, en behöver inte göra det så komplicerat. Ibland räcker det med att börja just där en står och säga ifrån om just det som irriterar en där och då. Alltid kanske det inte leder till något men ju fler gånger en vågar ta steget och säga till, desto fler kommer gångerna då det ger resultat att vara.

tt vara feminist kan ibland vara att känna sig överväldigad. Matt. Otillräcklig. Det finns ju så många saker som är åt skogen, som en borde ta itu med, ändra på, göra, kräva. Hur ska en någonsin kunna avgöra vad som är den viktigaste frågan och det bästa sättet att engagera sig?

Jag hoppas att nya Astra ska bli ett forum för att säga ifrån. En möjlighet att ta upp de där sakerna som stör, som får en att känna sig obekväm. Ett ställe att börja på.

Själv är jag rädd för att inte ha läst precis rätt bok. För att inte fatta en referens, hänga med i diskussionen, säga fel. Jag fyller min bokmärkesmapp med nya länkar till artiklar som jag absolut borde läsa – fast jag inte har läst någon av de sjuttioelva som redan finns där. Jag samlar på mig antikvariatens tummade feministklassiker från sjuttiotalet – fast jag skulle behöva ett extra liv i någon annan dimension för att hinna läsa dem. Jag bygger på högen av intressanta tidskrifter på nattduksbordet och ger den ilskna ögonkast på kvällarna.

På de följande sidorna har vi samlat människor som gör just det. Säger ifrån. Som inte nöjer sig med att himla med ögonen och tyst skaka på huvudet. Som tar kampen och säger vad de tycker. Det kan innebära uppkäftiga svar på dumma frågor i omklädningsrummet (sidan 19) eller ett kontroversiellt pjäsval (sidan 27). Det kan vara att gå i främsta ledet i en demonstration (sidan 31) eller att ifrågasätta hela tanke- och normsystem (sidan 53). Jag baxnar inför dessa modiga människor och hoppas att de ska inspirera också dig. Trevlig läsning!

Att få jobbet som Astras chefredaktör gjorde mig väldigt väldigt glad, och lite nervös. Nu var det ju upp till bevis. Bokmärkesmappen började anta astronomiska proportioner, bokhögen växte och en kväll i juni välte tidningshögen och spreds ut över hela golvet. Var skulle jag börja, vad är viktigast att skriva om av alla de tusen saker som gör mig så upprörd att jag börjar gestikulera vilt med armarna och får runda illröda fläckar på kinderna?

/Sara

Men så var jag med om en grej som fick mig att släppa stressen. Som påminde mig om vad det egentligen handlar om. Det började med att jag åkte till Stockholm för att gå på festival. Till festivaler hör ju, förutom hysterisk dans i ösregn och ljummen öl, snabbmat som är så där lagom sunkig. Den här gången var det texmex som gällde. Jag och mitt festivalsällskap – vi kan kalla hen M – ställde oss i kön som långsamt ringlade sig framåt tills vi plötsligt fick syn på matståndets reklamskylt: en stor röd paprika formad som en naken kvinnotorso, med getingmidja, renrakat kön och bröst som inte var av denna världen. Med de glansiga paprikabrösten upptryckta i ansiktet tappade vi aptiten rätt snabbt. Något tände till i M:s blick. Med bestämda steg marscherade hen fram till texmex-försäljaren och undrade vänligt vad tanken med reklamskylten var. Kunde han förklara på vilket sätt den nakna kvinnan hängde ihop med taco-portionerna? ”Hörru tjejen, nu är det så här: Du kan tycka vad du vill om det, men sex säljer. Tjejer säljer. Och vi vill sälja tacos. Så enkelt är det.”

PLOCK OCH FYND

FITTSPRÅK Om du inte redan har koll på den svenska bloggen Fitt for fight är det på tiden att du söker upp den! Så här skriver gruppen bakom bloggen om sin idé: “Här snackas det fitta. Inte framstjärt, inte ‘där nere’. Nu är det slut på trevande rödblossig tafatthet, på famlande efter ett passande ord för det kvinnliga könsorganet.” Genom intervjuer, länktips, läsarbrev, ilskna upprop och humor gör bloggkollektivet en djupdykning i fittans alla fantastiska vinklar och vrår och ger läsaren den ena aha-uplevelsen efter den andra. Visste du till exempel att på den bild av människor som sändes ut i rymden 1972 är mannens könsorgan korrekt avbildat medan kvinnans har reducerats till en helt slät triangel? Eller vilken betydelse Higgs-partikeln har för fittan? Undrar du vilken som är Liv Strömqvists favoritfittbenämning? Allt detta och mycket mera hittar du på Fittforfight. wordpress.com. En av alla bra grejer som Fitt for fight gör är samla ihop fittspråk – nya fittigare versioner av gamla trista uttryck. Här är några av dem:

“Ever since I became an executive producer of 30 Rock, people have asked me, ‘Is it hard for you, being the boss?’ and ‘Is it uncomfortable for you to be the person in charge?’ You know, in that same way they say, ‘Gosh, Mr. Trump, is it awkward for you to be the boss of all these people?’ I can’t answer for Mr. Trump, but in my case it is not.” – Tina Fey i inledningen till boken Bossypants, om varför hon valde just den titeln.

Den som ger sig in i fittan får fittan tåla. Väck inte den fitta som sover. Man får ta fittan i egna händer. Kär fitta har många namn. Bäst att smida medan fittan är varm. Fittan är själens spegel. Om kvällen blir fittan flitig. Man ska inte döma fittan efter håren. Hur en än vänder sig har en fittan fram. Har du flera? Skicka in dem till fittforfight@gmail.com.

ÅRETS BÄSTA BLOGGNYHET:

Den svenska serietecknaren Nanna Johansson har börjat blogga på Nöjesguiden.se/ nannajohansson!

RESTIPS! Är du själv på väg eller känner du någon som ska besöka London i höst? Ta då en sväng via två fantastiska bibliotek: The Women’s Library och The Feminist Library. Båda två gör ett viktigt arbete för att dokumentera och bevara den feministiska kampen och dess uttryck. The Women’s library, som är Europas äldsta och största samling av kvinnohistoriskt material grundades i en före detta pub 1926 för att husera olika suffragetters boksamlingar. Genom åren har det vuxit till att omfatta allt från böcker, tidskrifter och pamfletter till banderoller och olika föremål som donerats till biblioteket. Än så länge hittar du biblioteket, där det också ordnas väldigt välgjorda utställningar, på adressen 25 Old Castle

Street, en parallellgata till Brick Lane. Biblioteket flyttade in i sina för ändamålet specialbyggda lokaliteter 2002 och har varit en del av London Metropolitan University. Nu vill universitetet inte längre ta hand om samlingarna, som antagligen kommer att tvingas flytta, så besök dem medan du ännu kan! Där The Women’s Library är proffsigt och välpolerat är The Feminist Library mera punkigt (fast inte mindre proffsigt skött). Du hittar biblioteket bakom en ganska anonym dörr på adressen 5 Westminster Bridge Road. Var inte rädd för att söka dig genom ett par korridorer och uppför trappor, det finns skyltar som leder dig rätt. Samlingen består främst av andra vågen-material från

1960- till 1990-talet, och biblioteket sköts helt av frivilliga. Kolla framför allt in det fantastiska tidskriftsrummet, med massor av olika feministiska tidskrifter och zines från hela världen. Kollektivet bakom biblioteket ordnar också regelbundet fester, diskussioner och andra evenemang och deltar i demonstrationer och aktivism – bland annat har det ordnats kurser i “radical librarianship”. Mera information om biblioteken, bland annat öppettider och info om aktuella utställningar hittar du på webbplatserna Londonmet.ac.uk/thewomenslibrary och Feministlibrary.co.uk.

PLOCK OCH FYND

HITTA RÄTT I AVHANDLINGSDJUNGELN

“Feminismen vill varje personlighets utveckling till ett fullkomligt väsen för sig.” – Frida Steenhoff i föredraget Feminismens moral, hållet i Sundsvall den 30 juni 1903.

Stup i kvarten kommer det ut nya spännande avhandlingar som en önskar att en hade tid att studera. Men var ska en börja? Astra kommer till undsättning och väljer ut tre intressanta titlar i varje nummer. Marjo Kuortti: Suomalaisten tyttöjen seksuaaliterveys ja -kulttuuri. Arvot, riskit ja valinnat. Tampere University Press, 2012. Det snackas mycket om vad tjejer borde och inte borde göra när det kommer till sex. Men vad är egentligen ”hälsosamt”eller ”normalt”? I sin avhandling granskar Kuortti vad 15–19-åriga kvinnor själva anser om de saker som i medicinska sammanhang ofta klassas som sexuellt riskbeteende. Marja Känsälä: Työura ja parisuhde – erilliset yhdessä? Työn ja muun elämän yhteensovittaminen kahden uran pariskunnilla. Turku School of Economics 2012. Att kombinera relationer och karriär fortsätter att förbrylla. Hur ska en kombinera ett krävande arbete som tar mycket tid och ett förhållande? Hur förhåller man sig till allt det andra i livet och på vilket sätt kan jobbet och fritiden både kombineras och hållas skilt? Och hur gör man egentligen med hushållsarbetet? Katariina Mäkinen: Becoming Valuable Selves. Self-Promotion, Gender and Individuality in Late Capitalism. Tampere University Press 2012. Hur blir jag värdefull? Frågan dyker allt oftare upp när vi i olika situationer ändrar vårt beteende och våra jag för att uppnå framgång och nya möjligheter. Katariina Mäkinen undersöker hur marknadsföring av sig själv som person relaterar till kapitalism och genus. Källa: Minna.fi/web/guest/vaitoskirjapankki

!!! NINA ALBRECHT:

FEMINISTISK LIFESTYLE – FEMINISTISK.RATATA.FI Visar dig kvinnans livslinje från prinsessa till helgon via pissis, mammabloggare och kulturtant, granskar barnprogramsutbudet genom genusglasögon och gör både smycken och grillspett av lösgodis. ETT RITSTIFT I DIN RUMPA – YLLESTRUMPA.WORDPRESS.COM Diskussioner om allt från sexköpslagar och utseendeideal till könsneutrala äktenskap och hen. Dessutom musiktips och boklistor som extra bonus. BLEMMA – BLEMMA.NETII.NET Så här beskriver nätmagasinet Blemma sig själv: ”En blemma är en finne, kvissla, eller ett hudutslag; Blemma är en kollektiv blogg där vi bland annat berättar om sådant vi skulle vilja berätta om åt våra fiktiva tonåriga småsystrar, vilka rent hypotetiskt sett inte ännu är helt befriade från blemmor.”

EBBA

Under sommaren befann sig Ebba Witt-Brattström, nyss tillsatt professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet, på rörlig fot. Jenny Wikström mejlade nordens kanske främsta kvinnolitteraturforskare och frågade henne om forskning, nya jobbet, Edith Södergran och feminism. Text Jenny Wikström Bild Helen Korpak

ad gjorde att du beslöt dig för att söka professuren vid Helsingfors universitet? Hur känns det nu innan du börjar? Du är ju så akademiskt uppburen att du knappast är nervös, eller? Svaret är förstås att det är bättre akademisk nivå i Finland. Det har med ert skolsystem att göra, att ni satsar på att hålla en hög och jämn nivå med

med myten om henne som den dödsmärkta, isolerade och kärlekskranka profetissan i ”kråkvinkeln” Raivola. Istället lade jag henne i olika framkallningsbad (fenomenet den Nya Kvinnan, rysk och tysk kvinnodiktning, Nietzsche som dialogpartner och ”retorisk älskare”) och fick, tycker jag, fram nya kontexter som ändrade den vedertagna bilden av henne. Snart kommer dessutom min första egna doktorand på Nordica, Agneta Rahikainen, att komma med en receptionshistorisk och biografisk Södergranstudie. Den kommer att en gång för alla göra rent hus med alla biografiska spekulationer och olika forskargenerationers fördomar och önskedrömmar om små fröknars själsliv. Fortfarande uppfattas modernismen (åtminstone på den här sidan av Östersjön) som en maskulin rörelse – stämmer det? När man studerar litteratur i Svenskfinland är det lätt att man känner att modernismen körs ner i halsen på en. Hur ser du på den litterära modernismen som rörelse? På vår sida av Östersjön ser vi det inte så, även

en önskedröm om en maskulin elit-esteticism, överlägsen allt kvinnor skrivit och skriver. Underförstått: kvinnoämnen är triviala, medan manslitteraturen är allmänmänskligt intressant. Så kan det bli när man inte håller en kvinnolitterär tradition levande. Du har länge använt psykoanalytiska tankeredskap för att jobba med litteratur. Vad är fördelarna med en sådan hållning? Och hur går psykoanalysen och feminismen ihop? Från början drogs jag till psykoanalysen eftersom det förhärskande synsättet när jag studerade litteratur på sjuttiotalet var sociologiskt (och marxistiskt). Det var helt enkelt för primitivt. Så kom hermeneutiken, och jag gled in på det Ricoeur menade att Freud stod för: en misstankens hermeneutik. Då läste jag mig igenom Freuds samlade verk. Snart hittade jag Julia Kristeva som hade en teori som kunde förklara den njutning god litteratur ger – nämligen att den är knuten till preoidipala drifter. Lacans formel ”det omedvetna är organiserat som ett språk” tillsammans med Freuds upptäckt att det omedvetna

PSYKOANALYSEN ÄR EN SUVERÄN GENUSKURS exceptionellt få svaga elever. I Sverige förhåller det sig tvärtom: en låg nivå över hela linjen med få duktiga elever. Det innebär att man som rikssvensk högskoleakademiker visserligen kan få klipska, men i övrigt obildade studenter. Jag har helt enkelt tröttnat på att rätta med rödpenna i illa skrivna hemtentor och uppsatser. Eller att tålmodigt förklara elementära historiska samband. Dessutom fick jag smak för gamla universitet när jag var gästprofessor vid Humboldtuniversitetet i Berlin. Där hade studenterna stenkoll på sin litterära tradition, och var nyfikna, trevliga och ambitiösa. Då var det roligt att undervisa! Jag är förväntansfull inför att börja på Nordica. Den konsekvent nordiska uppläggningen attraherar mig eftersom jag sedan 1982 har arbetat som svensk huvudredaktör för projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Lite nervös är man ändå alltid, innan man har träffat studenterna och lärt känna dem. Men redan vid mitt första besök på institutionen i våras kände jag mig hemma.

om det förstås finns Elmer Diktonius-, Gunnar Björling- och Rabbe Enckell-kramare. Men sanningen är ju att det är två kvinnor, Hagar Olsson och Edith Södergran, som sparkade i gång den svenskspråkiga modernismen. Jag brukar säga att vi i Sverige har en ”brodermodernism” medan ni har en ”systermodernism”. Sen kommer, som Holger Lillqvist visat, pojkarna efter, och tar intryck av framförallt Södergran. I den rikssvenska modernismen är det, efter Pär Lagerkvist, trettiotalisterna Gunnar Ekelöf och gänget runt Harry Martinson och Artur Lundkvist som räknas. Men både Ekelöf och i viss mån Martinson är Södergranpåverkade.

Du är en av de främsta Södergranforskarna. Vad kan du berätta för oss om Södergran som vi inte vet? Hon är en mycket etablerad litterär figur här i Svenskfinland – tror du att den allmänna uppfattningen om henne – profetissan i Raivola, den tidigt döda, geniet – håller streck?

Historiskt sett uppstår modernismen som en maskulin reaktion på stora samhällsomvandlingar kring sekelskiftet 1900. Enkelt uttryckt är modernismen internationellt en rörelse som försöker skriva ut kvinnan och det ”moderligtmänskliga” ur litteraturen. I ett mentalitetshistoriskt perspektiv är kvinnornas emancipation avgörande för den maskulinitetskris som skapar trötta, ensamma och självcentrerade män, flanörerna, som finns representerade också i den finlandssvenska litteraturen. Estetmannen kallar jag fenomenet. Kring 1900 ingick han en ohelig allians med den Nya kvinnan.

Visst är Edith Södergran ett geni i bemärkelsen en av Europas främsta diktare. Men jag skrev faktiskt min monografi Ediths jag för att göra upp

Den litterära modernismen är död. Tyvärr är den akademiska modernismuppfattningen väldigt konservativ, också utanför Norden. Den traderar

11 xx

är en ”annan scen” i människan öppnade mina ögon för möjligheten att se litterär text strukturerad som ett psyke. Det är något helt annat än att analysera författaren som biografisk person. Psykoanalysen är en suverän genuskurs. Freud och hans manliga efterföljare fokuserar konstruktionen av ett maskulint psyke men det finns en lika intressant kvinnlig genealogi med föregångare som Lou Andreas-Salomé, Sabine Spielrein, Karen Horney och Melanie Klein. Alltsammans rimmar finfint med feminismen om man menar att den handlar om ökad förståelse mellan könen. Och feminismen då? Var tycker du att den politiska och litterära, litteraturvetenskapliga feminismen befinner sig i dag? Vart hoppas du att den är på väg? Det kvinnovetenskapliga uppror som började som en motrörelse för fyrtio år sedan har nu blivit ett fält med tjänster, positioner, kurslistor, studenter och doktorander. Här ryms såväl historiska kvinnostudier som postfeministiskt metateoretiska, filosofiska frågeställningar. En genuslitteraturvetare kan välja att vara en ideologikritisk infiltratör på vinst och förlust eller en aktör som satsar på akademiskt kapital, strunt samma om det gagnar kvinnorna där ute eller inte. Vi räknar i dag tre generationer forskare, inte alltid överens, vilket är, eller borde vara en förutsättning för vetenskapsteoretisk komplexitet och

JAG HOPPAS ATT NÄSTA GENERATION KOMMER ATT LUTA MER ÅT SIMONE DE BEAUVOIRS GENUSBEGREPP

13 xx

dialog över generationsgränserna. Men då gäller det att inte låta sig annekteras av genusvetenskapen. Till skillnad från litteraturvetenskap är det inget historiskt ämne med sekelgamla ämnestraditioner att förhålla sig till. Litteraturvetenskapens två stora uppdrag är att förändra kanon samt att tolka och värdera texter. I förhållande till det första uppdraget kan en på många sätt nydanande och inspirerande filosof som Judith Butler bli problematisk. När Butler sätter genus före kön löper kvinnokönet risken att förvisas från historien och samhället. Kvinnors insatser i litteraturhistorien raderas ut och för den händelse de i sina verk ger uttryck för stolthet över att vara ”kvinna”, uppfattas de som offer för en förtryckande social maktstruktur och tillrättavisas för att utestänga andra ”kvinnor” genom dolda normer som heterosexualitet, etnisk enfald eller vad det nu kan vara. Jag önskar mig en fortlöpande diskussion om vilka feministiska perspektiv som är mest fruktbara i förhållande till genrer, stilfigurer, palimpsester, rösten-i-texten, tabuiserade motiv, receptionshistoria eller intertextuella könsdialoger. I dag anses den slags frågeställningar lite osexiga och gammaldags jämfört med trenden att kön, kropp, emotioner och sexualitet är diskursivt produce-

rade storheter, vilket kan bevisas genom rätt sorts citat, ofta stick i stäv med tendensen i texten. Jag hoppas att nästa generation kommer att luta mer åt Simone de Beauvoirs genusbegrepp, som också omfattar den konkreta, historiska kroppen som ”situation” och dess ”levda erfarenheter”. Sorry, men det stämmer bättre överens med vad såväl kvinnor som män har skrivit. Med detta vill jag inte ha sagt att vi måste välja mellan att vara kanonforskare eller postfeminister. Men det får inte bli som i den finlandssvenska snapsvisan: ”Är jag svensk eller finne? Jag har tappat mitt minne, kommer inte ihåg.” Inte heller vill jag döma ut Butlerianismen. Den har gjort underverk när det gällt att sätta samkönat begär, genusmelankoli eller queerläckage på agendan. Ändå tror jag att man måste välja sida: bestämma sig för om man är mer litteraturvetare eller mer genusvetare. Det hindrar inte att det står var och en fritt att använda sig av vilka teorier som helst, så länge man står på historisk grund och sätter grundmaterialet, litteraturen, främst. Annars hamnar man lätt i ovetenskapliga generaliseringar, som att utnämna Strindberg till den store avslöjaren av dubbelmoral i äktenskapsfrågan. Det kan man bara påstå om man inte har läst Ann-Charlotte Leffler, Alfhild Agrell,

14 xx

Gerda Mickwitz, Frida Steénhoff eller Victoria Benedictsson, det vill säga lider akut brist på elementär kanonkunskap. Hur har du personligen lyckats kombinera feministisk aktivism och jämställdhetsarbete med det akademiska? Det här är ett problem som jag tror att många studenter och forskare står inför: Hur ska man kunna bygga något nytt på en tradition som är så gammal, och till vissa delar kvinnoföraktande? Och kan man vara forskaraktivist, är tankearbete aktivism? Kan vetenskapen förändra världen? Målsättningen när vi började barfotaforska på sjuttiotalet – det skedde utanför studierna i ”fria seminarier” – var att revolutionera den ”allmänna” litteraturvetenskapen, tvinga den att inreflektera genusperspektivet. Det var en solklar del av ”kvinnokampen”, för min del i Grupp 8. ”Vi vill skapa en framtid. Vi måste återerövra vår historia” var parollen. I litteraturhistorien fanns våra rötter, där hade kvinnor plöjt ner sina erfarenheter av att definieras som det ”andra” könet. Vi såg kvinnolitteraturen som kvinnors motståndsröster i historien. I genuslitteraturvetenskapens founding moment, Karin Westman Berg-epoken, formerade ämnet sig genom att skriva kvinnolitteraturhistoria. Tanken var att ge en grund för nya tolkningar genom

TANKEARBE ÄR AKTIVISM SÅ LÄNGE MAN INTE TAPPAR KONTAKTEN MED VERKLIGHETEN UTANFÖR UNIVERSITETSMURARNA

att återställa den bortcensurerade samtidshorisonten i olika epoker. En underjordisk kontinent kom i dagen. ”Nu växer litteraturhistorien”, var mottot för marknadsföringen av Nordisk kvinnolitteraturhistoria. Värderingsfrågan blev dynamit, och är det kanske än mer i dag, när en klassisk manskanon fortsatt dominerar kurslistorna. Det har gått galant att kombinera aktivism och akademisk verksamhet. Ibland har jag också haft förmånen att bedriva ren utbildningspolitik, som när jag ledde en statlig utredning om kvinnor i högskolan 1995 och föreslog en rad, nu genomförda reformer. Jag har också evaluerat såväl den danska litteratur-och kulturvetenskapen som den finländska genusvetenskapen. Det har varit väldigt roligt. Tankearbete är aktivism så länge man inte tappar kontakten med verkligheten utanför universitetsmurarna. Man bör alltid pröva att förmedla sina forskningsresultat till en lagom bildad publik, bedriva folkbildning. Det hjälper en att fokusera och rensa bort det värsta akademiska fikonspråket. Gamla ämnestraditioner ska inte förkastas helt, bara genomlysas av genusaspekten. Vad intresserar dig just nu inom litteratur, forskning, livet? Oj vilken fråga! Det jag nu skriver på är en studie över sjuttiotalets stora inverkan på den moderna svenskspråkiga litteraturen. Jag intresserar mig alltid för områden som av någon anledning (oftast med genusimplikationer) anses vara estetiskt undermåliga, eller på andra sätt ”glöms bort”. Därför skrev jag min avhandling om Moa Martinson – för att hon uppfattades som för ”folklig” för att räknas som modernist. Ediths jag kom till för att jag blev så arg på Ernst Brunners frökenroman Edith, och Dekadensens kön för att jag gick i gång på påståendet att det inte fanns dekadens i svensk litteratur. Och nu är det dags för sjuttiotalet som anses vara för politiserat för att ha frambringat stor litteratur. När det förhåller sig tvärtom!

ning på svenskspråkig och nordisk litteratur, kan det säkert vara en tillgång att jag har verkat på tre högskolor: Stockholms universitet, Södertörns högskola dit jag rekryterades för att bygga upp och leda ämnet och Humboldtuniversitetet i Berlin. Såvitt jag förstår så här inledningsvis är nordisk litteratur vid Helsingfors universitet välfungerande och uppbyggt på ett sätt som tilltalar mig. Vad har varit det roligaste eller mest stimulerande du gjort hittills under din karriär? Projektet nordisk kvinnolitteraturhistoria, 1000 år av kvinnors skrivande, som jag var svensk huvudredaktör för: ett barfotauniversitet för i slutändan 100 litteraturvetare i två generationer från alla nordiska länder. Vi skrev 229 artiklar om 826 författare som nu kan avnjutas gratis på nätet, på svenska, danska och engelska. Näst roligast var att bygga upp litteraturvetenskap på Södertörns högskola. Tyvärr monteras det ner för närvarande eftersom högskolan måste spara pengar. Men så länge det varade fungerade ämnet radikaliserande på nationell nivå, med sin intertextuellt könsdialogiska inriktning, med vilket menas att vi läste manliga och kvinnliga författarskap sida vid sida i olika epoker. Det blev så mycket roligare, och historiskt mer korrekt. Nämn tre författare som varit viktiga för dig och vars verk alla borde läsa. En omöjlig fråga! Men okej: Moa Martinson, Edith Södergran och Selma Lagerlöf.

Jenny Jarlsdotter Wikström studerar litteratur och könsforskning och bor i Norge. Resultatet av projektet Nordisk kvinnolitteraturhistoria hittas på Nordicwomensliterature.net.

Vad har du för bild av ämnet nordisk litteratur vid Helsingfors Universitet som du nu ska leda. Vad kommer du att tillföra som professor? Förutom min ämneskompetens efter trettio års verksamhet som litteraturhistoriker med inrikt-

SVAR PÅ TAL

”Ursäkta men jag måste bara fråga, är du bög?” Text Jojo Stenberg & Zafire Urba

”

Var kommer du ifrån egentligen?” ”Är du kille eller tjej?” ”Hur vet du att du är homo om du aldrig har legat med nån snubbe?” ”Varför är alla feminister så arga hela tiden?” ”Ursäkta men jag måste bara fråga, är du bög?” ”Måste du sticka ut så mycket?!” ”Har du ingen humor?” ”Vilket är ditt riktiga namn?” ”Oj det där kan jag inte uttala, jag kallar dig Anna i stället.” ”Vegan, äsch men du kan väl smaka lite i alla fall.” ”Alltså jag är inte rasist men …” ”Jag får säga vad jag tycker, vi har yttrandefrihet i det här landet.” Har du hört det förut? Då tillhör du förmodligen målgruppen för konstoch överlevnadsprojektet Svar på tal. Som normbrytare är vi vana vid att få frågor om våra liv och förväntas svara på dem. Vi dras med i situationer och åsikter där vi inte håller med utan är starkt emot. Svar på tal är verbalt självförsvar, ett sätt att tillsammans med andra hitta sätt att hantera situationer i vardagen som vi själva inte har valt eller har den minsta lust att välja. Vi gör upp med den outtalade plikten som många normbrytare tror att de har gentemot samhället i stort, att svara på folks frågor, att hålla med om folks fördomsgallerier. Svar på tal är än så länge en workshop men kommer så småningom att utökas till att bli en hemsida och en encyklopedi. ”Organiseringen har börjat för att aldrig mer bli kränkt! Aldrig mer svarslös!” Grundarna till Svar på tal, Zafire Vrba och Jojo Stenberg beskriver sitt projekt och den workshop som nu besöker olika queer- och feministfestivaler: ZAFIRE: Under en Svar på tal-workshop beskriver vi vår verklighet, så som den är. En viktig del vi har märkt är styrkan i att dela berättelser, att bli bekräftad i sina känslor och upplevelser. JOJO: Vi utgår från situationer, frågor och påståenden som deltagarna tar upp som på olika sätt gör dem frustrerade och nedslagna. Sedan jobbar vi i grupp för att komma på snabba svar och strategier som man kan använda sig av när man hamnar i en liknande situation igen. För det gör man alltid, tyvärr.

ZAFIRE: Ja, varken jag eller Jojo är särskilt rappa och brukar först en stund efter att vi har fått en konstig fråga komma på vad vi ”borde” ha sagt för att känna oss bättre. På hemsidan och i encyklopedin kommer vi sedan att spara alla svar som kommer upp i workshoparna så att alla kan ta del av dem och hitta de svar som passar dem bäst. Det kan vara lite olika hur man väljer att bemöta normfrågorna. Vi vill att man ska kunna välja strategi utifrån sitt eget läge och att man ska veta att det inte är ens plikt att svara på frågor bara för att någon ställer en. Därför har vi skapat fyra olika sorters svar. Vi börjar väl med Bomben? JOJO: Självklart. Bomben är svaret som inte får någon följdfråga utan bara utplånar situationen helt. Ett svar som kan passa när man är trött eller blir förbannad. Det är okej att bli förbannad och släppa en bomb! Sedan har vi Sågen som totaldissar frågan eller personen som frågar. Sågen kan lämna en öppning för vidare diskussion, men behöver inte göra det. – Är du kille eller tjej? – Ja, definitivt. – Nej, inte alls. ZAFIRE: Svaret som upplyser, utbildar och argumenterar är Gurun. Svaret som flörtar, värvar och lismar kallas Fjädern. Gurun och Fjädern passar bra att använda med personer som man redan har i sitt liv och som man vill eller måste fortsätta ha en relation till. ”När jag varit guru femtielva gånger på samma fråga känner jag starkt för att plocka fram en Bomb.” – workshopdeltagare på HBTQ-festivalen i Göteborg. JOJO: Vi tänker att det kan vara skönt att veta att det finns ett svar som är en Bomb och som man faktiskt får använda. Det kan vara ganska ensamt annars att bli arg på främlingar som gång på gång ställer samma frågor till en: – Varifrån kommer du, egentligen alltså?

Då kanske man vill svara så här: – Från min pappas fitta! Och det är helt okej. ZAFIRE: Javisst! Efter våra workshopar brukar deltagarna vara så taggade att de nästan går ut och letar upp någon att ge svar på tal till ... JOJO: Pepp! Flera uttrycker också att de lättare kan släppa frågor och situationer som de ofrivilligt hamnar i just för att de vet att Svar på tal finns, att det finns andra som upplever samma saker.

FLERA BRA SVAR PÅ TAL HITTAR DU PÅ PROJEKTETS FACEBOOKSIDA. HÄR ÄR NÅGRA EXEMPEL:

ZAFIRE: Sista delen i workshopen är rollspel, då får man öva de svar man kommit på inför ett frisörhuvud som inte kan säga emot. JOJO: Väldigt populärt. Nej, men ärligt, många kan ha lite svårt att släppa loss och bara sätta dockan på plats. Kanske för den ser så fridsam ut.

Hjälp! Jag ska till badhuset och behöver förslag på svar på tal om att jag som trans skulle vara i fel omklädningsrum. Förslagsvis i situationen när jag kliver in på herrarnas i traditionellt kvinnliga kläder.

ZAFIRE: Men vi vill gärna att folk ska ta i och öva sig inför situationerna utanför workshopen. JOJO: Ja, det kan verkligen behövas. Det är så sjukt mycket värre där ute än vad jag först trodde.

Svar på ”Du, det här är damernas/herrarnas omklädningsrum!”

ZAFIRE: Jag vet, jag blir helt mörkrädd ibland när jag hör vilka situationer våra deltagare hamnar i. Det verkar finnas ett helt outtömligt behov av de här sammanhangen som vi skapar och av teknikerna vi lär ut. Behovet av ett tryggt rum! Metoderna vi använder oss av i workshopen är ju egentligen inte så svåra, men det är väldigt ovanligt att det finns ett sammanhang där vi pratar om våra egna erfarenheter av förtryck på en så konkret nivå.

1. Jag vet, du har kommit fel va? 2. Vilken tur, då har jag kommit rätt! 3. Exakt, och i och med att här inte finns omklädningsrum för transkillar/transtjejer så får väl det här duga antar jag.

JOJO: En vanlig sak som kommer upp i våra workshopar är frågan om hur man kan bli en bra allierad. Alltså hur kan man kritisera förtryck som inte riktas mot en själv och sin egen minoritetsposition.

”Alltså, vissa är så himla lättkränkta. En får ju inte säga eller skämta om något längre. Vissa hittar alltid saker att bli kränkta av.” Svar på tal, tack!

ZAFIRE: En annan sak som kommer upp är: Hur kan man reagera mot förtryck när det kommer från en person med direkt makt och möjlighet att sabba ens liv? Kan man kritisera ens chef när den drar rasistiska skämt i fikarummet och alla andra skrattar med?

1. Jag vet, visst är det för jävligt! Vissa tål ju inte ett enda ifrågasättande av nedsättande skämt utan att bli upprörda! Det finns till och med de som går till attack om andra människors lättkränkthet så fort de får en chans! Man undrar ju var samhället är på väg ... 2. Det är ett större problem att vissa har så lätt för att kränka andra.

JOJO: Åh det måste gå! Man kanske får börja med kombinationen Fjäder och Såg. Något att testa på nästa workshop! ZAFIRE: Ja, det här är bara början …

Söker svar på denna klassiker: ”Men jag menade ju inte att vara homofob/rasist/att kränka dig.” 1. Gjort är gjort. Du kanske borde tänka på vad du säger i framtiden. 2. Surt Guru-svar: Det du menar spelar faktiskt ingen roll, det är det du gör som spelar roll och det har du (och bara du) ansvar för! 3. Åh, ursäkta, jag menade inte att just hälla ett glas vatten rakt i ansiktet på dig, det bara hände. Whoops. "Har du pojkvän?" (Jag är bi.) 1. Jag vet faktiskt inte ... Ingen av mina partners har riktigt bestämt sig för vad de har för kön” "Åh, kolla en bebis! Är det en flicka eller en pojke?" 1. Jag vet inte. Den kan inte prata ännu. 2. Jag hoppades att den var en människa.

JOJO är musikalisk konstnär och projektleder queera transprojekt för ungdomar. ZAFIRE är pedagogisk konstnär med stor kärlek till textil och frukt som material.

POLITISK EXTREMISM Kampen om j채mst채lldheten Text Jemima Repo Bild Emma Kemppainen

"Jämställdhet är en traditionell del av den nordiska kulturen och fördelningen av arbete i samhället måste göras med det i åtanke.” – Suomen Sisu

åde finländare och andra antar ofta att jämställdhet har uppnåtts i de nordiska länderna. Citatet ovan är från den politiska extremistorganisationen Suomen Sisus program. De påstår att inte bara har jämställdhet uppnåtts, den har alltid varit en del av det nordiska samhället. Före de olika extremistiska grupperingarnas uppsving kämpade feminister med att bevisa att det fortfarande finns mycket att göra i Finland, till exempel när det gäller våld mot kvinnor. Nu verkar extremisterna påstå att det aldrig har funnits ett problem över huvud taget, och dessutom påstår de att den här traditionella jämställdheten

extremistiska politiska mål. På samma gång blir feminismen bestulen på sitt koncept och måste hitta nya sätt att svara på anklagelser om småaktig politisk korrekthet, manshat och samhällets förstörelse. Hur skedde denna frikoppling av jämställdheten från feminismen och varför?

EN TRADITIONELL NORDISK VÄRDERING? De ovan nämnda politiska grupperna anklagas regelbundet av sina kritiker för rasism, sexism, antisemitism och homofobi. De svarar genom att förneka de här anklagelserna på två sätt. Å ena sidan talar de nedsättande om den liberala vänsterns politiska korrekthet och påstår att den används för att tysta kritik mot status quo. Å andra sidan gör de allt för att bevisa att de inte alls representerar de åsikter de anklagas för. FDL gör till exempel en poäng av att ha en israelisk flagga i sina marscher. Också Suomen Vastarintaliike har nyligen publicerat ett antal artiklar om jämställdhetens förenlighet med nationalsocialismen. I de här artiklarna får vi veta att allmänheten har en förvrängd bild av den nationalsocialistiska kvinnan som förtryckt och undanstuvad i rollen som moder. I verkligheten, påstås det, är den

vilket förklarar varför det oftast är de som utför de här uppgifterna. Tre: Även om de är olika kompletterar de varandra. Tillsammans skapar de symmetri i samhället och bevarar det genom reproducerande sex. Och minsann, omedelbart efter att ha konstaterat att jämställdhet är en traditionell del av det nordiska samhället, slår Suomen Sisus program fast att "ett barns naturliga könsidentitet måste säkerställas redan i barndomen". Med andra ord, flickor och pojkar måste uppfostras till kvinnor och män för att fullfölja sina könsbestämda roller i samhället. Det här synsättet gör det möjligt att vara för jämställdhet i princip, men avfärdar behovet av den så som den ordineras av feminister. Kvinnor och män är jämställda i det att de båda behövs för social sammanhållning och kontinuitet. För feminister är jämställdhet en term som används för att utmana diskriminering och privilegier baserade på kön. Om män och kvinnor ses som i grunden olika och av naturen lämpade att ansvara för för olika delar av vardagen, och man lyckas genomföra den uppdelningen i det finländska samhället, för-

ATT ANVÄNDA KVINNORS RÄTTIGHETER FÖR ATT RÄTTFÄRDIGA FIENTLIGHET GENTEMOT MUSLIMER ÄR INGET NYTT nu skulle vara hotad av utomstående. På den senaste tiden har extremistgrupper också adopterat hbtq-rättigheter som något som ska försvaras. Dagens främlingsfientliga och islamofobiska extremism riktar sig mot muslimer både i Finland och i resten av världen. Ett av de centrala argumenten är påståendet att deras värderingar skulle vara oförenliga med den västerländska civilisationen och bristen på respekt för kvinnors rättigheter i muslimska samhällen tas regelbundet upp. Att använda kvinnors rättigheter för att rättfärdiga fientlighet gentemot muslimer är inget nytt. USA:s förra president George W. Bush gjorde det för att berättiga invasionen i Afghanistan. I dag trumpetar politiska extremistgrupper ut jämställdhet som ett i grunden nordiskt eller finländskt värde som måste skyddas från det "hot" som muslimerna utgör. Feminismen ses däremot som något separat från jämställdhet, och attackeras som en socialt destruktiv kraft. Men argumentet är paradoxalt. Hur kan jämställdhet vara bra, medan feminism, jämställdhetens källa, är dåligt? Synsättet har vunnit mark, inte bara Suomen Sisu utan också Suomen Vastarintaliike SVL och Finnish Defence League FDL framför det. I den här kontexten används jämställdhet som ett verktyg för att uppnå

nationalsocialistiska kvinnan "stark och modig", inte "svag, undergiven, liten och hjälplös". En skribent åberopar den romerska historikern Tacitus, som tydligen chockerades av att högt uppsatta män bad kvinnor om råd i viktiga frågor. Men en sådan anekdot kan knappast ses som bevis för ett jämställt samhälle eller jämställdhet som en samhällsvärdering. (Inte heller är en romersk historikers ord väldigt pålitliga. Tacitus trodde ju också att Skandinavien var en ögrupp.) De finns inte heller någon anledning att anta att det Tacitus beskriver representerar det "sanna" och "ursprungliga" nordiska samhället, mer än någon annan historisk period. Samhällen förändras konstant, och Tacitus beskrivning av Norden är bara en ögonblicksbild av hur det såg ut då. Sett till SVL:s nynazistiska synsätt är den mytologiska infallsvinkeln när man ser på den nordiska befolkningens genushistoria inte så överraskande. Det de däremot har gemensamt med andra grupper så som Suomen Sisu, och till och med flera sannfinländska riksdagsledamöter, är ett speciellt sätt att se på genus och jämställdhet. Ett: Män och kvinnor ses som mentalt och psykologiskt olika. De har därför olika färdigheter och talanger. Två: Kvinnor är bäst lämpade för att ta hand om barnen, hemmet och de gamla,

svinner i praktiken problemet med jämställdhet. Det finns ingen diskriminering att kämpa emot. Därför ser en majoritet av politiska extremister feminism inte bara som en strävan som går emot naturen, utan också som något som skadar sakernas naturliga ordning.

ETT HOT MOT DEN NORDISKA RASEN? Politiska extremisters antifeminism har fått mera uppmärksamhet i Sverige och Norge än i Finland, speciellt efter Anders Behring Breiviks terrordåd i Oslo och på Utøya i juli 2011. De antifeministiska delarna av hans "manifest" var till stor del direkt kopierade från den norska ytterhöger- och counterjihadbloggaren Peder Are Nøstvold Jensen, också kallad Fjordman. Fjordman hävdar att feminismens genombrott har lett till att familjestrukturer krossats och till en ökning av sexuell promiskuitet, med följden att fertiliteten hos Europas ursprungsbefolkning sjunker. Åsikten att feminismen har gått för långt och nu är mera skadlig än nyttig för samhället omfattas inte bara av de tidigare nämnda extremistgrupperna, utan också av medlemmar i mera moderata grupper och politiska partier som Sannfinländarna och Kristdemokraterna.

KVINNOR SES SOM ALLTFÖR IRRATIONELLA, KÄNSLIGA OCH ALTRUISTISKA FÖR ATT FÖRSTÅ SAMHÄLLET OCH POLITIKEN

Argumenten är ofta grundade på ett mer eller mindre tydligt uttryckt rasresonemag. Man anser att feminismen har lett till ett mer och mer könlöst samhälle där män och kvinnor inte längre förstår sin plikt att som finländare bevara "sin ras". Feminismen beskylls också för att göra det möjligt för kvinnor att uppnå ledarpositioner, som ju inte är lämpade för deras kön. Kvinnor ses som alltför irrationella, känsliga och altruistiska för att förstå samhället och politiken, och därför är det på dem man ska skylla dagens invandrarpolitik som släpper in ociviliserade, våldsamma och orena muslimer. Feminismen beskylls alltså inte bara för sjunkande fertilitet för att den uppmuntrar kvinnor att arbeta på barnafödandets bekostnad, utan också för att släppa in invandrare som påstås hota den västerländska civilisationen. Samtidigt är feminismen också skyldigt till att männen blir för "mjuka" och distraheras från sin huvudsakliga uppgift: att skydda nationen. Också antifeminister involverar rasism i påståendet att feminismen har misslyckats. Genom att luta sig mot stereotypin att invandrarmän är våldtäktsmän argumenterar Suomen Vastarintaliike för att feministerna har ökat kvinnors sårbarhet genom att stöda icke-euriopeisk invandring. Och de tar påståendet ännu längre. De utpekar inte bara invandrare och i synnerhet muslimska män som sexbrottslingar, vita kvinnor framställs som offer "som en etnisk grupp", eftersom "våldtäkterna speciellt riktar sig mot nordiska kvinnor". Feminister har tillbakavisat de här påståendena otaliga gånger, bland annat genom att påvisa faktumet att majoriteten av våldtäkter begås av vita män. Men de våldtäkterna får ingen uppmärksamhet av SVL, och inte heller får det dem att mobilisera sig mot könsbaserad diskriminering bland ursprungsbefolkningen. Att länka samman feminismen med "hot mot raser" klargör åtminstone en sak. Dagens politiska extremister är inte intresserade av att undersöka sanningshalten i det feminismens säger om jämlikhetsförhållanden i deras hemland. Det feminismen egentligen säger ignoreras och missförstås, och extremisterna interagerar med

feminismen bara då den kan användas för att skapa argument mot icke-europeisk invandring. Antifeministiska åsikter har mera att göra med att exkludera icke-europeiska immigranter än med att faktiskt belysa jämställdhetsproblem i det finländska samhället.

YTTERHÖGERN OCH "PINKWASHING" I somras meddelade Finnish Defence League på sin Facebooksida att de tänkte delta i Tammerfors Prideparad. Medan gruppen medgav att det var ett försök att göra pr, hävdade de i ett uttalande att det framför allt var för att informera folk om "sexuella minoriteters situation inom islam och homosexuellas öden i dessa länder". Uttalandet fortsatte med att anklaga hbtqrörelsen för att begå ett brott mot homosexuella muslimer genom att vara tyst i frågan. FDL:s uttalande föll inte i god jord hos alla föreningens supportrar, vilket kanske förklarar den påföljande meningen om att medan var och en har rätt till sin åsikt om homosexualitet kommer FDL att respektera homosexuellas rättigheter eftersom det är att respektera den finländska lagen. Försöket att göra hbtq-rättigheter till en antiislam-fråga tangerar idén om jämställdhet som en finländsk värdering. Genom att använda sig av pinkwashing, det vill säga använda homoagendan för att göra pr för sin egen, följer FDL också sin moderförening, English Defence League i spåren. EDL har en egen hbtq-sektion som grundades 2012 och som har öppet homosexuella medlemmar. EDL:s pinkwashing-taktik har inte bara spritt sig till Finland utan också till Sverige där Swedish Defence Leage meddelade att de skulle hålla en demonstration samma dag som Prideparaden i augusti. EDL och FDL har framhärdat i sina försök att delta i Prideparader trots att grupper som kämpar för hbtq-rättigheter och antifascistiska grupper starkt har motsatt sig deras deltagande. Alla försök till pinkwashing avvisas klart och tydligt. I mars 2011 ställdes East End Gay Pride in då det uppdagades att en av paradens organisatörer, Raymond Berry, var en av de grundande med-

lemmarna i EDL. I juli 2012 höll EDL en hajpad demonstration samtidigt som Bristol Pride. Runt 300 EDL-demonstranter dök upp, men de möttes av över 1000 anti-EDL-demonstranter, som till stor del bestod av folk från fackföreningar och antifascistiska organisationer. En vecka senare i Finland dök bara en enda FDL-medlem, Mimosa DeDannan, upp med två säkerhetsvakter på Tammerfors Pride. Hon blockerades snabbt av antifascistiska demonstranter som hindrade henne från att delta. Den nya pinkwashing-taktiken är väldigt lik de bredare försöken av finländska extremistgrupper att framställa jämställdhet som en traditionell finländsk värdering för att kunna attackera muslimska invandrargrupper. Involveringen i queerpolitik är ändå inte så utbredd i Finland ännu och har hittills mest bestått av ett direkt kopierande av EDL:s metoder. FDL:s försök till pinkwashing har hittills alla blivit kvästa. Även om det inte hindrar att det görs nya försök har hbtq-kretsarna gjort klart att deras frågor inte är öppna för rasistiska eller fascistiska strävanden. Om den här utvecklingen visar någonting så är det att feminister, queeraktivister och antifascister inte är hjälplösa inför extremistisk politik, och att de är mer än kapabla att förena sig mot alla försök att kapa deras termer och agenda.

Jemima Repo forskar om bland annat kontinental politisk filosofi, feminism, biopolitik ovh populärkultur vid Helsingfors universitet. Översättning: Sara Eriksson

IN MY HEART, I THINK A WOMAN HAS TWO CHOICES: EITHER SHE'S A FEMINIST OR A MASOCHIST. – GLORIA STEINEM

EN FEMINISTISK FRÄLSARE Text Sara Eriksson Bild Jonas Jörneberg

I november förra året hade Scummanifestet premiär på Turteatern i Stockholm Pjäsen baserar sig på boken med samma namn, skriven av amerikanska Valerie Solanas i slutet av 1960-talet, och sattes nu upp som en monolog med Andrea Edwards och i regi av Erik Holmström. Scummanifestet har alltid haft förmågan att skapa starka reaktioner, så också den här gången.

est uppmärksamhet väckte den våg av hat mot feminister som uppsättningen gav upphov till. Det gick så långt att poliser närvarade vid föreställningarna, i fall att någon skulle göra verklighet av de upprepade mordhot som Edwards fick motta. Men pjäsen väckte inte bara hat, för många som såg den blev den en stark och upplyftande upplevelse, vilket också recensionerna vittnar om. I tidningar och bloggar diskuterades pjäsen, men framför allt de efterföljande reaktionerna häftigt. En intressant detalj är att de som hatade pjäsen och Edwards mest högljutt också var de som stolt påpekade att de inte hade sett och inte heller tänkte se pjäsen. Så vad tänker Edwards själv om pjäsen och uppståndelsen kring den? Vad var hennes syfte med att sätta upp den och hur orkar man fortsätta spela när nätet fylls av människor som lovar att ta livet av en? Jag träffar Andrea Edwards på ett folktomt pensionat i Hangö en regnig eftermiddag i juni. Några minuter försenad kommer hon instormande och fyller omedelbart salen med sin närvaro och sin karakteristiska lite hesa röst. Hon förklarar glatt att hon inte kunnat sova på grund av några pojkspolingar som festade i rummet bredvid. – Jag pratar för mycket när jag är så här trött så om det blir för mycket bblblbb så får du gärna avbryta mig lite, jag är inte känslig. Och pratar gör hon. Jag behöver knappt ställa frågor så sätter hon i gång, orden forsar ur henne – huller om buller men samtidigt väldigt genomtänkta. Det blir snabbt uppenbart att hatet och hoten minst av allt lyckats knäcka henne. Varför valde du att sätta upp just Scummanifestet? – Vill du ha pk-versionen eller den sanna versionen? Äh, jag drar den sanna versionen. Jag fick boken av min syrra för sju, åtta år sen och visste inget om Valerie Solanas. Jag garvade som fan – först. Sen tyckte jag att hon var helt galen, att det var synd om henne. Och sen kom tredje stadiet. Plötsligt började jag känna att hon har ju helt rätt. Det här stämmer ju, jag känner ju igen mig i mina relationer med män. Det var rätt jobbigt, så det slutade med att jag slog igen boken och så ringde jag min syrra och sade att jag kan inte läsa klart den här boken för då kommer jag att bli lesbisk och det orkar inte jag bli nu. Nu vill jag fortsätta att vara olyckligt kär i nån snubbe som jag var olyckligt kär i. Jag orkar inte ta det klivet. Jag drogs ju med min hypokondri, ska jag bli

lesbisk också? Så jag slog igen boken och sen stod den där i bokhyllan tills jag glömde bort den.

Hur skulle du karakterisera pjäsen? Och hur beskriver du Scummanifestet för någon som aldrig hört talas om det?

Så för något år sedan satt jag och pratade med en regissör som jag jobbat med. Jag är ju frilans och då visste jag inte vad jag skulle göra på ett år och jag sade till henne: "Nu känner jag faktiskt för att göra en monolog. Man blir så beroende av andra när man frilansar hela tiden, nu skulle jag bara vilja grotta ner mig." Hennes svar: "Men du borde ju göra Scummanifestet." Och plötsligt var det så fullkomligt självklart att jag skulle göra det. Sen började jag berätta det för folk på den där festen, "Jag ska göra Scummanifestet!" och alla där tyckte också att ja, men det är väl självklart att du ska göra det! Varför har du inte kommit på det tidigare?

– Ja rent ytligt sett så är pjäsen ju bara ett upp-pimpat föredrag. Det är boken nästan från pärm till pärm. Vi har strukit en fjärdedel på grund av tidsbrist men jag tror att det är en eller två meningar som är tillagda, annars är det boken rakt igenom.

Det var process ett, sen var process två att hitta någon som ville göra den med mig, och att hitta finansiering. Jag hade startat en teatergrupp för att söka medel till ett tidigare projekt, så jag hade en förening som jag kunde söka pengar via. Jag började fråga runt bland olika kvinnor jag hade jobbat med tidigare, och det var många som var väldigt intresserade men ingen som just då hade möjlighet att gå in för projektet på heltid. Men så råkade jag lära känna Erik, som ju faktiskt visade sig vara väldigt vettig, och som sedan blev regissör för pjäsen. Du låter lite förvånad över att han "faktiskt visade sig vara väldigt vettig"?

Det häftiga är att boken handlar om så olika saker för olika människor. För vissa är den en bibel, för andra, som måste skydda sig, är den bara en satir, för någon tredje är den en tragisk krönika om en tragisk människas liv. Men för de allra flesta, och så som jag ser den, så funkar den som en tvättmaskin. En torktumlare för våra fördomar och strukturer. Den är ju lika rå som patriarkatet har varit mot oss kvinnor i sitt sätt att formulera sig, men den gör det precis tvärtom, om män istället men på samma arroganta sätt. För mig handlar det också väldigt mycket om en litterär revolutionstext. Solanas tillåter sig att kasta sig sjövilt mellan väldigt kloka insikter om vad det är att vara människa och vårt samhälle och väldigt barnsliga hämndkänslor. Hon kastar sig och det roliga är att hon talar inte om när. Journalister som höll på och ringde när vi hade haft premiär sade ofta att ja men även om ni inte tar den här texten bokstavligt så gjorde ju Valerie Solanas det. För det första: det är det ingen som vet. För det andra: det enda man vet är att hon har sagt att hon ser den som ett litterärt verk. För det tredje: hon var

– Haha, ja, jag var lite förvånad. Vi träffades på en fest – han är femton

Så det slutade med att jag slog igen boken och så ringde jag min syrra och sade att jag kan inte läsa klart den här boken för då kommer jag att bli lesbisk och det orkar inte jag bli nu.

* år yngre än jag dessutom – och jag trodde att han hade följt efter mig hela kvällen, så till slut sade jag okej, vi kan väl träffas och pratat då. Men han hade inte följt efter mig! Och ändå sätter han sig snällt och pratar med mig! Så blev jag så där glad av honom och jag hade druckit lite vin, och så säger jag till honom på fullt allvar, vi satt och pratade om utseende: "Det är lustigt med dig för du är inte snygg. Men du är inte tillräckligt ful för att ha det där intressanta över dig heller. Du är en sådan där typisk medelsvensk blond kille som har gått ut scenskolan för ett par år sedan." Efteråt fick jag veta att vi har träffats tio gånger men att jag har trott att han har var olika personer så jag har hälsat varje gång. När jag väl lärt känna honom blev jag kär i honom rätt snabbt, men han var ganska emot allt det här med relationer. Så vi började hålla möten där vi bestämde att nu är vi ihop till det här datumet och sen har vi ett nytt möte. Nu två och ett halvt år senare har vi fortfarande söndagsmöten och diskuterar om vi ska vara ihop en vecka till – ännu har vi inte bestämt oss för att göra slut, så det verkar ju vara en bra strategi. Men då tänkte jag väl lite grann att även om jag inte får behålla honom som partner vill jag inte förlora honom helt. Åtminstone ville jag jobba med honom, för han har en så rolig syn på teater. Ibland har jag ångrat det, inte att det blev Erik för han har varit en skitbra regissör, men jag kan tycka att det hade sett snyggare ut om vi hade haft en kvinna som regisserade. Men tyvärr får ju saker en sån jäkla lågstatusstämpel om det bara är kvinnor inblandade. Jag kände att om jag ska göra Scummanifestet så vill jag göra det så det når ut. Det ska inte bli för de redan invigda, jag vill frälsa. Jag vill nå ut med texten till människor som aldrig annars skulle läsa den. Då är steg ett att ha en manlig regissör, det ger ett helt annat alibi för föreställningen i den här mansvärlden vi lever i. Vilket så klart många feminister tycker är väldigt fegt av mig, och det kan jag på ett sätt hålla med om. Fast samtidigt, när vi jobbade med pjäsen så var jag mycket mera kritisk till texten än vad han var. Jag kunde tycka att ”ja, fast här går hon ju nog överstyr.” ”Näeh”, tyckte han alltid. Det var väldigt skönt, att det var på det sättet och inte tvärtom.

utbildad, hon hade en professur i psykologi, hon var inte dum i huvudet. Hon hade ju psykiska problem så klart, på slutet i alla fall, men hon var inte korkad. Hon var helt enkelt en äkta punkare. Hon skrev den här texten totalt egotrippat, utan att tänka en sekund på vad någon tycker om den, hon bara tömde sig.

Hade ni när ni började jobba med pjäsen räknat med vad som skulle hända, att den skulle få så mycket uppmärksamhet? – Nej, vi hade ingen aning. Vi fick två eller tre mejl till teatern innan premiären från upprörda män som hade hört att vi skulle sätta upp Scum, och bara det tyckte vi var jobbigt. Det var väldigt nervöst, vi visste ju inte alls hur den skulle tas emot. Först kom genrepet och i början satt publiken knäpptyst och såg helt chockad ut och jag hann tänka att det här går åt skogen – tills det plötsligt lossnade. Det blev helt hysteriskt, de stod upp och skrek, det blev som en rockkonsert. Så då började jag fatta att oj, det kanske påverkar folk det här. Det är så häftigt, och samtidigt så sorgligt. Det kommer ofta fram kvinnor till mig, medelålders, unga, gamla, och säger det var så underbart att få sitta en timme och tjugo minuter och vara normen. Är det verkligen så illa att bara det att de får sitta på guldkuddar och äta vindruvor medan jag pratar till dem mer än vad jag pratar till männen, bara den upplevelsen gör att de blir helt tagna? Sen, tre dagar efter premiären kom jag till teatern och där satt Erik och var helt askgrå i ansiktet. Då hade han börjat fatta att det var en hel bloggosfär av hat där ute. Där började helvetet och sen bara fortsatte det. Det skrevs ju hur mycket som helst om pjäsen och mycket av det var väldigt hatiskt. Hur reagerar man när man möter så mycket hat? Hur tacklade du det? – Först var jag bara skiträdd och ville inte synas i medier eller uttala mig alls. Men så fick jag fick träffa en hatpsykolog som var suverän. Hon förkla-

rade att det finns tre sätt att reagera när något sådant här händer: freezer, runner och fighter. Problemet var att jag försökte vara två på en gång, runner och fighter. Hon frågade hur de olika reaktionerna såg ut inom mig. ”Runnern är den som är rädd för att dö. Den som just nu skulle vilja vara med i varenda intervju och säga att jag älskar män och jag ska baka muffins och jag är jättesnäll ... och fightern är den som känner att ni är fan helt galna, vi ska sätta upp Scum i vartenda gathörn.”

Det är så häftigt, och samtidigt så sorgligt. Det kommer ofta fram kvinnor till mig, medelålders, unga, gamla, och säger det var så underbart att få sitta en timme och tjugo minuter och vara normen.

”Ja, men då är det så här”, svarade hon, ”blir du skjuten så blir du inte det mindre för att du blir en runner. De har redan fått vittring på dig, det spelar ingen roll vad du gör nu. Det spelar ingen roll ens om du lägger ner pjäsen, du har redan gjort den.”

Då bestämde jag mig för att bli en fighter. Jag minns hur jag kom ut på gatan och satte mig på min moppe och kände att jag var lika bred som hela gatan, jag hade en sådan kraft. Det gjorde att jag vågade spela också den 25 maj som vi hade fått flera uttalade hot om, sju, åtta brev under flera månader där det stod att just den 25 maj ska skådespelerskan bada i blod på scenen, vi kommer att komma från Nederländerna och ta livet av henne. Visst går det upp och ner. Får man ett nytt hotbrev blir man liten igen. Det är lätt att tappa perspektivet. Ibland när någon frågar om jag kan komma och prata om hoten på något forum, så känner jag på riktigt ”Varför, jag var ju bara låtsashotad. Tiina Rosenberg har det mycket värre, jag har bara fått några brev, vad är grejen?” Samtidigt, sen när jag kommer dit och bara säger precis vad som har hänt utan att lägga till något eller dramatisera, så ser jag hur det sitter fyrahundra personer i publiken och är helt chockade. Och då har jag redan vant mig. Jag tror att för att våga och orka måste man bli en martyr. Jag måste tänka att jag är en soldat som går ut i kriget. Jag vet att nu finns det en chans att jag blir dödad, men jag gör det ändå. Och det är inte så lätt att ta livet av någon. Även om någon skjuter på mig är chansen väldigt stor att de inte ska träffa hjärtat. Den 25 maj då vi spelade hade vi flera civilklädda poliser i publiken och i ett skede, när jag går ut ur teatersalen och ställer mig med en mikrofon vid tunnelbanestationen, hade jag tränat på att röra på mig väldigt mycket, gå fram och tillbaka och vifta med händerna så att det skulle vara svårare att träffa mig. Så jag gick där av och an och tänkte att man är nog rätt knäpp ändå, som tycker att det är en vanlig del av jobbet att bara ”Äh, jag måste göra lite gympa här nu så att inte något pistolskott kan träffa mig.” Varför tror du att just den här pjäsen har provocerat fram så mycket hat? – Det är nog ganska mycket en slump faktiskt. Det producerar ju hat så fort

en kvinna gör någonting överhuvudtaget. Fast på ett sätt jag kan förstå de här männen. De känner sig som skitstövlar, som små råttor och så ska de dessutom från feministvärlden får påprackat sig att de är makthavare. ”Men lägg av, jag har aldrig slagit en kvinna, jag har blivit förtryckt av kvinnor i hela mitt liv” – det är så de känner, och därifrån kommer hatet, tror jag. Uppblandat med att de, precis som vi andra, har med sig ett inbyggt kvinnoförakt som vi får med bröstmjölken. Varför tyckte jag att muttor var äckliga när jag var liten, trots att jag själv har en mutta?

De flesta som bloggar och hatar och håller på, det är just män som inte kan leva upp till de pat-riarkala idealen, de har inte lyckats i karriären, de har inte en stor villa, de har blivit fråntagna vårdnaden om sina barn – för det är den enda lagen, mig veterligen, som möjligtvis är orättvis mot män, att de oftare förlorar vårdnaden. Samtidigt är det så komiskt att alla män i Sverige som skriker om det här, ”Ja men ni feminister säger att vi har all makt, men vi har ingen makt alls, vi förlorar våra barn hela tiden” – varför står inte de och slåss för det här nya lagförslaget om att män ska vara tvungna att vara hemma med sina barn? Det går ju inte ihop någonstans! Du nämnde tidigare att du hade en ambition att frälsa. Hur har det gått, har ni nått ut? Eller har hela den här hotkalabaliken flyttat fokus från pjäs och innehåll till något helt annat? Ja, ibland undrar jag om det är en konspiration för att vi ska slippa bli av med könsrollerna. Men jag kan berätta om en person jag har frälst, så du förstår vad jag menar med det. En kvinna, en snygg ung tjej med två små barn och bra jobb, som inte är feminist och som aldrig brukar gå på teater, hon såg den här pjäsen av en slump. Jag pratade med henne efteråt och hon sade: ”Det har hänt någonting med mig. Jag vet inte om jag håller med om allting du sade, men jag kommer i fortsättningen att tänka på hur jag tänker.” Det är det jag menar med frälsa, att folk börjar ifrågasätta sina tankar. Det är många som har sett den som säger att de kunde hänga med i ett resonemang, känna att det är helt rätt det hon säger – tills jag går för långt. Och då måste man ju börja tänka om. Och tvärtom, om jag påstår något helt sinnessjukt, men bara fortsätter prata om det och så plötsligt vänder det: Vad fan, hon har ju helt rätt! Det är det jag menar med frälsa. Frigöra tankarna.

* På grund av det stora intresset för pjäsen har extraföreställningar satts in under hösten, så om du har vägarna förbi Stockholm har du ännu chans att se den. Mera information hittar du på Turteaterns hemsida.

PÅ ALL A VÄGGA R , GATOR OCH TO RG De egyptiska kvinnorna kämpar för frihet och jämlikhet genom marscher, gatukonst och ett brinnade engagemang. En av aktivisterna är Sally Zohney. Text Alina Böling Bilder Sally Zohneys privata 30

REVOLUTIONEN VISADE SAMHÄLLET VEM KVINNORNA VAR

marsch är jag helt enkelt tvungen att gå, förklarar Zohney och skrattar.

örtryckta offer, det är enligt Sally Zohney den schablonmässiga bild som västerländsk media ofta målar upp av egyptiska kvinnor. Då vi träffas suckar hon över klichéerna. – Under mitt besök här i Finland har människor frågat mig om jag tog av mig min burka då jag kom hit. Jag vet inte vad som krävs för att få slut på stereotypierna!

Zohney, 26, är engagerad i den egyptiska kvinnorörelsen och hörde till en av de hundratusentals människor som förra året protesterade och krävde Hosni Mubaraks avgång i Egypten. I dag arbetar hon som ungdomsexpert på UN Women i Egypten men har trots det inte släppt taget om akti-vismen. Hon medger att det stundvis kan bli lite utmattande. – Ibland känns det som om jag bara skulle behöva ett alldeles ledigt veckoslut. Men då jag vaknar, kollar Twitter och ser att något händer kan jag inte hålla mig borta. Ordnas en kvinno-

I protesterna som ledde till president Hosni Mubaraks avgång stod de egyptiska kvinnorna i främsta ledet och det har påverkat den egyptiska kvinnorörelsen. Den första kvinnomarschen i Egypten sedan år 1919 ordnades förra året. – Traditionellt har kvinnor setts som mödrar och förknippats med attribut som säkerhet och godhet. Det har varit svårt att se att de skulle vara politiska figurer. Revolutionen visade samhället vem kvinnorna var. I de första parlamentsvalen som ordnades efter revolutionen var över hälften av de som i timtal köade för att få rösta kvinnor. Ändå är bara åtta av de femhundra ledamöterna kvinnor, två av dem speciellt utsedda för att representera den koptiska befolkningen. Enligt Zohney sitter den patriarkala traditionen och kulturen djupt och många resonerade enligt logiken att de inte ville “slösa” sin röst på en kvinna. Samtidigt är de egyptiska valen listval och endast få partier, såsom Muslimska brödraskapet, hade kvinnor högt på sina listor. Men låt oss gå tillbaka till början. Vad var det egentligen som fick Sally Zohney att tillsammans med hundratusentals andra egyptier stanna på det vid det här laget legendariska Tahrirtorget i Kairo i över två veckors tid?

– Jag har ofta gått min egen väg, vilket för en kvinna i Egypten är en utmaning varje dag. Samhället och människor runt mig har ofta påpekat vad jag borde och inte borde göra för mig och mina föräldrar. Att jag borde vara gift vid den här åldern, att jag inte borde åka och ta min magisterexamen i Libanon. Skulle jag ha lyssnat skulle jag knappast ha tagit en magisterexamen alls. När jag i något skede började lära mig om och förstå kön och könsroller förstod jag samtidigt bättre vem jag är. Kvinnor som har gått sin egen väg har alltid utmanat samhället. Det kan handla om allt från att bli astronaut eller pilot till att ta av sig sin niqab. Det är inget enkelt val men verkligen inte galenskap. Sally Zohney hade inte egentligen planerat att ansluta sig till protesterna och hon begav sig i själva verket till Tahrirtorget i smyg för sin familj. – Jag kände att jag både ville och måste delta, jag kunde ju inte missa historien. Revolutionen är ändå inte på något sätt min egen “personliga” revolution, den gjorde mer för mig än jag gjorde för den. Polisbrutaliteten var en av de bidragande faktorerna till att Zohney anslöt sig till folkmassorna på gatan. – Det fanns filmer på internet där man kunde bevittna våldet. Den unga mannen som blev dödad

NU FÖR TIDEN BLIR JAG IRRITERAD BARA JAG SER EN POLIS VID ETT ÖVERGÅNGSTÄLLE

av polisen i Alexandria motiverade mig speciellt. Nu för tiden blir jag irriterad bara jag ser en polis vid ett övergångsställe. Polisernas brutalitet riktades på olika sätt mot de protesterande kvinnorna. Zohney berättar om hur polisen terroriserade kvinnliga demonstranter som kunde få sina kläder avrivna. Kvinnor rekommenderades att under protesterna bära baddräkt under sina kläder för att skydda sig från övergrepp. Zohney berättar också om att hon själv klädde sig möjligast “manligt” för att få protestera i fred. En av de mest kränkande manifestationerna av polisernas övervåld var “oskuldstester” som utfördes på 17 protesterande kvinnor. Zohney menar att det var en av ordningsmakten noga genomtänkt taktik. – Det var en slags orkestrerad dubbel brutalitet, både mot dem som brutaliteten riktade sig mot och andra kvinnor som blev skrämda. De valde flickor från landsbygden och visste att det skulle avskräcka andra från att delta i protesterna. Zohney berättar om Samira Ibrahim, den enda av de utsatta kvinnorna som efter oskuldstesterna valt att i offentligheten tala om det hon utsatts för. Ibrahim har förärats en plats på Times lista över världens mest inflytelserika personer – men också flertalet dödshot. Revolutionen berörde inte bara de som demon-

strerade. Kvinnorna i Egypten engagerade sig i händelserna på flera olika sätt. – Gamla tanter kom med te till oss på kvällarna då vi satt på Tahrirtorget, de kunde inte själv vara med och protestera men hjälpte till på andra sätt. Arresterade akti-visters jurister är kvinnor, de lyckas på något konstigt sätt alltid få reda på då någon blivit arresterad och uppenbarar sig snabbt för att försöka hjälpa. Kvinnliga läkare tar hand om skadade och unga kvinnor fungerar aktivt som ledare. Revolutionen var inte bara en politisk revolution, den har förändrat samhället på flera plan. Då jag under vår diskussion hänvisar till det vi har blivit vana att kalla “arabvåren” påpekar Zohney att det är ett missvisande begrepp. Enligt henne började kraven på förändring redan 2006 med strejkande arbetare som krävde minimilöner. Kampen för förändring är dessutom fortfarande långt ifrån över. – Då människor talar om arabvåren undrar vi främst vad det är de syftar på. Det är inte ett begrepp vi använder. Revolutioner är inte så enkla att de skulle ske på endast 18 dagar. Det känns fortfarande osäkert om Mubarak och den regim han skapade verkligen är borta. Situationen för kvinnorna i Egypten har tack vare händelserna förra året lyfts upp till diskussion och granskning i internationella medier. En

annan egyptisk kvinnoaktivist, Mona Elthawy publicerad under våren en text i Foreign Policy med rubriken “Why do they hate us?”. Elthawy hävdar i hårda ordalag att det i Mellanöstern pågår ett krig mot kvinnor och att kvinnor i regionen verkligen är hatade. Zohney är inte helt överens med Elthawy. – Jag tycker själv att det är Monas egen förklaring till saker utifrån hennes perspektiv och erfarenheter. Hon har själv påpekat att hon ville provocera människor och ifrågasätta varför samhället är tyst då våld riktas mot kvinnor både i hemmet och från staten. Det förekommer mycket våld mot kvinnor. Jag blir själv ofta trakasserad på gatan och människor anser att det oftast är mitt eget fel. Jag tror ändå inte det är för att alla män hatar kvinnor eller att det är en kamp mellan könen. Visst finns det män som hatar kvinnor, men det finns också kvinnor som hatar kvinnor. En av våra kvinnliga parlamentariker är bland de värsta kvinnohatarna jag har sett. Zohney ogillar att tala om specifika “kvinnofrågor”. – En del menar att” kvinnosakerna” i det här skedet måste lämnas för att lösas senare, eftersom det för tillfället finns viktigare och mer akuta saker att lösa. De verkar inte inse att de frågor som berör kvinnorna i Egypten är saker som berör hela befolkningen. Det vi kämpar för är rättvisa, värdighet, frihet och jämlikhet.

VISST FINNS DET MÄN SOM HATAR KVINNOR, MEN DET FINNS OCKSÅ KVINNOR SOM HATAR KVINNOR

* Hon nämner en mängd projekt och initiativ som försiggår i Egypten och som hon själv också engagerat sig i. Att hjälpa de fyra miljoner kvinnor i Egypten som saknar identitetsbevis – vissa har inte ens en födelseattest – att skaffa ett ett sådant är ett exempel. Dessutom pågår projekt för politiskt deltagande, mot trakasserier av och våld mot kvinnor. Det handlar om att ge kvinnorna en röst och få dem att ta plats i samhället. Kvinnoaktivisterna i Egypten för ofta ut sitt budskap i gatubilden genom gatukonst. Sally har också varit en del av projektet The Tahrir monologues. – Tahrirmonologerna är ett självständigt projekt som handlar om att vi samlat in riktiga historier från protesterna och återberättar dem på platser där människor rör sig till vardags. Vi återberättar delar av historien som aldrig kommer att finnas i böckerna, om vem vi är, vad vi såg, vad vi kämpar för. Det är egentligen allas historier, alla sektorer av samhället berördes av protesterna och många av oss förlorade vänner eller bekanta.

Därför är det också ett väldigt känslosamt projekt för oss. Att hon skulle arbeta för att undervisa eller bemyndiga kvinnor på något sätt förnekar Sally bestämt. – Jag kan inte lära en annan kvinna något, jag kan högst ge henne terminologi och vokabulär som hon inte har kunnat använda sig av tidigare.

Alina Böling är 22 år gammal, kaffeberoende och fascineras just nu mest av Lena Dunham och bloggen Zettermark med Z. Till vardags studerar hon juridik vid Helsingfors universitet och engagerar sig i små och stora världsförbättrarprojekt.

PROJEKT AV EGYPTISKA KVINNOAKTIVISTER: Harassmap.org Ett initiativ för att kartlägga ställen i Kairo där kvinnor blir trakasserade. Herstory, words of women from the Egyptian revolution – en samling filmer där egyptiska kvinnor berättar om sina erfarenheter, finns på Youtube.

ASTRA PÅ HELSINGFORS BOKMÄSSA Den 25–28 oktober är det bokmässa i Helsingfors och Astra är så klart på plats. Vi finns i den finlandssvenska tidskriftsmontern, nummer 7 g 21. Kom förbi och säg hej och berätta vad du tycker om tidningen! Astra kommer också att ordna flera program under mässan. Här är tiderna du ska pricka in i kalendern: Torsdag 25.10 kl. 15.00, Edith Södergran-scenen EN JÄMSTÄLLD SKOLA Trots sina fina PISA-resultat är den finländska skolan dålig på jämställdhet. Är det möjligt att skapa en mer jämställd skola? Borde jämställdhetsarbetet egentligen börja redan på dagis? PANELDELTAGARE: Malin Gustavsson, jämställdhetskonsult och författare till material om jämställdhet i skolan för Folkhälsan och Utbildningsstyrelsen Anna Ingman, ordförande för Finlands Svenska Skolungdomsförbund Anna Stina Lindholm, lärare i modersmål och filosofi i gymnasiet Lärkan MODERATOR: Sara Eriksson Fredag 26.10 kl. 12.30, Tottiscenen DIKTER AV HELENA ÖSTERLUND Den svenska poeten Helena Österlund läser högt ur sin prisbelönta debut Ordet och färgerna. ”Att läsa poesi tyst för sig själv är en sak. Att lyssna på den en annan. Det kan komplettera varandra. Ge olika upplevelser. När jag skriver poesi är det inte förrän jag hör att dikten låter rätt i mina öron som den är färdig. Därför är den upplästa dikten lika viktig för mig som den visuella.” Söndag 28.10 kl. 15.00, Edith Södergran-scenen EUROPA, POPULISMEN OCH KVINNOHATET I takt med att intolerans och extremism sprider sig i Europa ökar också hatet mot kvinnor i allmänhet och feminister i synnerhet. Vad beror det på och vad kan vi göra åt det? PANELDELTAGARE: Li Andersson, ordförande för Vänsterunga och medförfattare till boken Äärioikeisto Suomessa – Vastarintamiehiä ja metapolitiikkaa Karin Creutz, sociolog och forskare vid Helsingfors universitet Salla Peltonen, lärare i genusvetenskap och doktorand vid Åbo Akademi MODERATOR: Sara Eriksson

* xx

VIT VÄSTERLÄNDSK MEDELKLASSFEMINISM Inom dagens populära feministiska diskussioner bryts kön och sexualitet ofta loss från frågor om ekonomi och klass. Då liberalfeminismen predikar den privilegierade individualismens lov, insisterar den socialistiska feminismen på att jämställdhet måste ses i samband med jämlikhet, skriver Otso Harju.

okalt och globalt får vissa människor komma till tals medan andra systematiskt förnekas, nedtystas och utplånas. Det kallas fri individuell tävling, trots att varken utgångslägen, regler eller domare är anpassade efter de oändligt varierande intressen som döljer sig bakom dagens politik. Kapitalismen har en fantastisk förmåga att införliva nästan vad som helst, avradikalisera det och göra det till en handelsvara. Marxistrebeller, feminister, queera, gröna och andra kufar är helt okej så länge de kan paketeras och säljas som produkter och livsstilsval. Man bjuder in idéer från kylan på det villkor att de inte frågar sig varför bara vissa får vara inne i värmen. Feminismen har vunnit fotfäste i västerländska samhällen i takt med att den har anammat liberala ekonomiska idéer och så kallad meritokrati. För att vinna ens smulor av acceptans har feminismen varit tvungen att bevisa att den kan gå ihop med logiken i den globala marknaden, i bästa fall till och med gynna den. För att bli mainstream har man varit tvungen att förbise könsförtryckets kopplingar till andra former av förtryck. I dag ser liberalfeminism kön och sexualitet som fristående problem, möjliga att tackla och lösa utan att man behöver ta ställning till bredare sammanhang. Socialistisk feminism jobbar för att diskussioner kring kön och sexualitet skall föras i en konstant dialog med frågor kring bland annat ekonomi och global arbetsfördelning, privilegier och handikapp, kolonialism och suveränitet, klass och ”ras”.

KOLLEKTIVT FÖRTRYCK, INDIVIDUELLT ANSVAR Den australiska aktivisten och akademikern Lynne Segal är en av dem som länge har argumenterat för att människors ställning inte kan reduceras till kön. I boken Why Feminism? från år 2000 konstaterar hon att det är svårt att motarbeta förenklingen, eftersom det i dag är lättare att få sin röst hörd om man håller sig till det ”genusspecifika”. Det är politiskt acceptabelt att tala om

våldtäkt och våld mot kvinnor, men inte om arbetsrättigheter, analfabetism och fattigdom.

”ras”, trans-nationell ekonomi – är alltid sammanhängande. Det går inte att betrakta ett av dem utan att också granska de andra.

På samma sätt vill man i dag se rasism och xenofobi som ett problem för ignoranta enstöringar, inte som en del av den rådande ”toleranta” samhällsformen. I diskussionen om sexuella rättigheter syns detta tydligt, till exempel skrev Haru Harmaa i Tulva i somras om hur homosexualitet har införlivats och omformats till att tjäna politiska mål. Samhället har kunnat acceptera ”normalhomosexualiteten” i och med att den har blivit en produktiv del av det ideologiska maskineri som upprätthåller status quo.

Som socialist är Segal av den åsikten att verklig förbättring för dem som behöver det mest hänger på välfärdsstaten. Staten i sig är ändå extremt problematisk, på grund av sin koppling till nationalstaten med dess territoriella och demografiska krav. Nationalstaten stryker över kultur- och klasskillnader och döljer inrikespolitiska konflikter och ersätter dem med nidbilder som ”den finländska mannen” eller ”den afghanska kvinnan”. Femismen måste sluta prioritera ”individuella” begrepp som kön, familj eller sexualitet på bekostnad av ”kollektiva” begrepp så som stat, medborgarskap, boning, arbete. Vilka begrepp som beaktas är ytterst relevant eftersom kategoriseringar aldrig är neutrala.

I dag har både liberala och extremhögerpartier märkt den politiska potentialen i att anta ett påstått positivt förhållningssätt till ”kvinnor” och ”normalhomosexualiteten” – se bara på diskussionen kring islam. Socialistiska feminister, queer- och mångfaldsaktivister igen vägrar att acceptera att radikala koncept med stor inneboende kraft ”normaliseras”och anammas av konsumtionskapitalismen.

DET ÄR DIG DET ÄR FEL PÅ Att tala om kulturella eller individuella sfärer utanför den ekonomiska har varit populärt bland dem som kallar sig liberala. Klass, viljan att hålla arbetskraften billig, institutionaliserad rasism, sexism och annat som antyder att det finns något som man inte självständigt kan övervinna eller ansvara för, existerar inte i en vokabulär där ”individualism” och ”personlig förbättring” fått inta platsen som de heligaste kossorna. Dagens antikollektiva trend stöder förklaringsmodeller som baserar sig på individuellt ansvar. Individen ses som självständig, neutral och självskapande, någon som först efter sin individualitet ingår i förhållanden med andra. Det har också gjort att marknaden har kunnat ses som neutral. Ekonomin ses som en objektiv mekanism utanför moraliska frågor.

Totaliserande kontroll existerar och mår bra både hos oss och i resten av världen. För Segal är klass och transnationell kapitalism former av totalisering: ”Om feminismen ska ta ställning till problemen som berör de kvinnor som behöver feminismen mest, måste den se att särdragen i kvinnors liv inte kan reduceras till genus. Detta betyder att feminismen måste verka i allians med andra progressiva krafter som tacklar klass-, ras-, etnicitets- och andra hierarkier”.

Individualitet är en ojämlik resurs

Sociologen Beverly Skeggs anser att vi har kommit till en situation där ”klass” har ersatts av ”kultur”. Enligt henne är det ett sätt att förflytta skillnader människor emellan till ett moraliskt plan, där strukturella orättvisor glöms bort. Fattigdom, arbetslöshet och utslagning förklaras i medierna och politiken i allt högre grad som ”personliga misslyckanden”. En "go-get-it"-feminism passar med den människobild som arbetsgivare och liberala högerpartier vill erbjuda: ”Du kan vara precis vad du vill, bara du försöker tillräckligt hårt”. Idéer som inte hotar det individuella ansvaret, inte ifrågasätter marknaden, utvecklingsretoriken, arbetsfördelningen och nedmonteringen av välfärdsstaten, får fortsätta ta plats som hedersmedlemmar av huvudfåran. Skeggs pekar ut många av dagens samhällsteoretiska superstjärnor som de teoretiska förkämparna för dagens kapitalistiska människoideal. Samhällspåverkare talar om den frigörande potentialen i ”att aktualisera och förändra sig själv, i viljestyrka och val”. Men det är inte fråga om några av Gud givna förmågor och egenskaper, utan om möjligheter som i högsta grad är bundna till former av kapital och konsumtion. Individualitet är en ojämlik resurs: ju mer privilegierad du är desto mera individualiserad kan du vara och tvärtom.

Klass, kön, etnicitet och kultur påverkar dina möjligheter. Individen som koncept, våra uppfattningar om vad det betyder att vara en individuell människa är i dag bundna till den konsumerande medelklassen i dagens globala nord. Att kunna välja, att kunna skapa, att se sig själv som en slags performance är bundet till en viss ställning och tillgång till retoriska utrymmen.

KVINNOR FÖRLORAR DUBBELT Det är inte bara inom dagspolitik utan även inom akademia som det har funnits en vilja att tackla feministiska frågor ur ett ”rent” kulturellt perspektiv. Påstått ”postmoderna” strömningar har tolkas som det konkreta socialistiska engagemangets död. Tillspetsat kunde man säga att viljan att ta avstånd från klart förenklande och hopplöst otrendiga marxistiska tankar om enkel maktuppdelning i ett ekonomiskt överbygge som vilar på en exploaterad bas, har slagit över till ett totalt förnekande av bestämmande ekonomiska hierarkier, fasta ”klasser”.

Moderna marxister har ändå under de senaste årtiondena visat att ett avståndstagande från grunder och fasta hierarkier inte behöver betyda slutet för en socialistiskt medveten feminism, utan tvärtom kan återuppliva den. Till exempel indisk-amerikanska Gayatri Spivak har visat att det inte bara är möjligt utan rent av önskvärt för feminismen i dag att samtidigt bedriva samhällskritik både vertikalt och horisontalt i såväl institutionell som strukturell skala, och i den mikroskala som bildar vårt språkbruk och maktförhållanden personer emellan.

Spivak ser inget problem i att insistera på det i högsta grad specifika i varje enskild människas situation, och samtidigt hävda att kvinnan i sin strukturellt betingade egenskap av kvinna alltid är dubbelt utplånad, ”ännu djupare i skuggan”. Då dagens ekonomiska regim dessutom är vad den är, är kvinnan i det globala syd den största förloraren. Trots att den socialistiska feminismen har anlänt till det nya postkoloniala århundradet kan man fortfarande höra ekot av Engels hundratrettio år gamla ord: ”Kvinnan är den riktiga arbetsreservarmén. Kvinnan rekryteras till arbetslivet då det behövs och skyfflas sedan ut igen. Mannen ifrågasätter inte sin exploaterade ställning så länge han får agera tyrann med högst status i hemmet. Kvinnan förlorar dubbelt.” Vad socialistisk feminism uppmanar oss att göra är leka med identiteter, men på ett kollektivt plan och med globala ambitioner. Praktiskt handlande mot politiska mål är evigt föränderligt och motsägelsefullt, utan ett slut där man kunde pusta ut. Att det är så skall inte ses som något hotfullt eller underminerande, utan som en nödvändig del av vilken som helst strävan som trots allt kan gå vidare.

TOTALISERANDE KONTROLL

Otso Harju studerar samhällsfilosofi vid Helsingfors universitet och skulle vilja lära sig allt om indisk politik. Foto Helen Korpak.

Lynne Segal konstaterar i Why Feminism? att ”varje politik som strävar efter en inkluderande förändring måste sträva efter att ifrågasätta de huvudsakliga förtryckssystemen”. De stora förtryckssystemen – klass, kön,

EFTERLYSNING! EFTERLYSNING!

EFTERLYSNING!

EFTERLYSNING! EFTERLYSNING!

EFTERLYSNING! EFTERLYSNING! EFTERLYSNING! EFTERLYSNING! Vill du medverka i Astra?

Vad vill du läsa om i en feministisk tidskrift? Har du reagerat på något som vi borde ta upp? Är en debatt för ensidig och skulle behöva ett feministiskt perspektiv? Håller du på med ett projekt som vi borde berätta om? Svämmar byrålådorna över av hemliga seriestripar? Har du en artikelidé som du vill förverkliga? Skicka ett mail till adressen tidskriften.astra@gmail.com, ring redaktionen på nummer 050-572 35 79 eller skicka ett brev till Astra, Tallbergsgatan 1/175, 00180, Helsingfors. Röksignaler och brevduvor tas emot torsdagar klockan 10–16. Du hittar oss också på Facebook.com/tidskriftenastra.

* xx

ASTRA / KOLUMN

"VI HAR JO LIKESTILLING" Jämställdhetsfrågor som debatteras i Sverige tas ofta upp också här i Finland. Men hur står det till med feminismen i vårt västligaste grannland? Astra bad den feministiska tidskriften Fetts politiska redaktör Marte Mesna om en rapport.

et har blitt sagt at Norge og Sverige er de eneste landene i verden som virkelig kan kalles statsfeministiske, altså med feministiske funderinger inkorporert i lovgivning, statlige reguleringer og politikk. Nå er da også Norge landet som hadde ti år under landsmoderen Gro Harlem Brundtland og hennes legendariske "kvinneregjering" fra 1986. Og ja visst, vi har et politisk system som langt på vei er i stand til å registrere uheldige skjevheter og behov for likestillingsfremmende tiltak. En norsk velfungerende regjering vil alltid være nødt til å legitimere seg ved å henvise til likestilling og mangfoldspolitikk. Og ikke minst: Norske politikere fra høyre til venstre ser gjerne sitt snitt til å smykke seg ved å definere seg selv som feminister og samfunnet vårt som feministisk. Men trestammen alene definerer ikke treet, viltvoksende greiner og mangslungne røtter er minst like betydningsfullt. Norske blogger og kommentarfelt svømmer over av forakt mot feminisme. Det er fullstendig vanlig å oppfatte feminisme som noe negativt, overformynderisk, og komplett irrelevant for dagens Norge ("vi har jo likestilling") – eller i beste fall en klubb for spesielt interesserte. Dette til tross for at et betydelig antall unge, norske menn mener at sex med en sovende jente ikke er voldtekt, til tross for at Norge rager høyt på statistikken når det gjelder partnerdrap, og til tross for at det mangler konkrete tiltak for å hjelpe trafficking-ofre i Norge – bare for å nevne noe. Og nettopp statsfeminismen utgjør et av de mest yndede fiendebildene for antifeministiske røster. Kan det være så enkelt, og så paradoksalt, at statsfeminismen gjør feminismen generelt en bjørnetjeneste?

Rundt år 2000 skjedde det noe i den norske samfunnsdebatten. En ny, ungfeministisk generasjon satte feminisme på dagsordenen i tråd med svenske Fittstim og deres erklæring "Vi er kule, pene, tøffe, smarte, morsomme og framfor alt er vi feminister". Den norske feministantologien Råtekst kom ut i 1999, kort tid etter Fittstim. Et særpreg ved den nye bølgen feminisme var at partipolitisk eller organisasjonsmessig tilhørighet slett ikke var noen selvfølge lenger, snarere tvert imot. Noen har ment at dette er et tegn på at solidariteten

for lengst har vandret heden, også blant feminister. Jeg er ikke enig. En økt fragmentering og mulighet til å eksistere i et feministisk miljø uten organisasjonstilhørighet, skaper i beste fall en mer nyansert debatt der vi tvinges til å lytte til hverandre og må våge å være uenige. Råtekst-bølgen har blitt omtalt "et skvulp" med en skuffende daff virkningshistorie, men realiteten er at den spiselige, kule innpakningen og den frie, personlige tilnærmingen la til rette for en bredere feministisk offentlighet. Og det er faktisk ytterst nødvendig. At aktivister før oss, før Råtekst og før Gro gjorde feminisme stuerent på storting og i regjering, har gitt samfunnet grunnleggende, demokratiske goder: allmenn stemmerett, rett til selvbestemt abort, likestillingsfremmende velferdsordninger. Å hevde at statsfeminismen gjør oss en bjørnetjeneste er historieløst og naivt. Likevel: Rikspolitikkens sanksjonering av feminismen skaper risiko for en ukritisk og uproblematiserende tilnærming til kjønnsspørsmål. Kompliserte mekanismer klippes bort for å skape rendyrkede, polemiske floskler, og problematiske temaer presenteres som selvinnlysende sannheter. "Likelønn", "kvotering", "hverdagsfeminisme", "likestilling" – alt blir haglende begreper uten problematisering eller ytterligere forklaring, noe som forutsettes opplest, forstått og vedtatt én gang for alle. Selv om feminismen har funnet veien til maktens korridorer, fjernes altså ikke behovet for et grunnleggende kritisk, resonnerende, nysgjerrig og mangfoldig feministisk miljø i Norge, snarere tvert imot. Også innen feminismen trenger vi en motvekt til toppolitikkens fraser. Feminismen bør utgjøre en plattform der alle som er opptatt av kjønn og likestilling kan møtes over en felles bevissthet om at verken heteroseksualitet, kjønnsbaserte forskjeller og ikke minst feministiske sannheter skal tas for gitt. En erklært antifeminist bør kunne ha en god meningsutveksling med en feminist uten at antipatier, forutinntatte holdninger og kunnskapsløshet blokkerer diskusjonen før den har startet. Nettopp så ambisiøse skal og kan vi være på vegne av feminismen. Takket være statsfeminismen – og for ikke å stagnere som følge av den.

VÄRLDEN RUNT Bild Ulla Donner. Hon är 23 år, kommer från Helsingfors och studerar grafisk design. På fritiden sportar hon med att försöka leva på nollbudget.

JUNGFRU MARIAS INKARNATION Att machokulturen än i dag är en etablerad del av den sydamerikanska kulturen är ett kallt faktum. Machismen grundar sig på tanken om att kvinnan på de flesta plan är underställd mannen, som i sin tur – i sin mest idealiska form – är en stor kvinnotjusare, far till ett stort antal barn och sysselsatt med allt annat än någonting som har med hushåll eller barnuppfostran att göra. Enligt machismen bör mannen i familjen vara ett enväldigt överhuvud som står för både familjens ekonomi samt politiska preferenser. Machismen handlar helt enkelt om att uppehålla ett ojämlikt maktförhållande melan kvinnor och män. Men trots att machismen räknas som ett kulturellt drag för hela Sydamerika vill jag ändå passa på att understryka att det existerar stora regionala skillnader i fråga om hur dominerande kulturen i fråga är – vissa områden i Amazonas är nästan till och med matriarkaliska. Ett könsbundet samhällsfenomen som inte är lika allmänt känt är machismens kvinnliga motsvarighet, nämligen marianismen (marianismo). Liksom machismen står för det manliga idealet, står marianismen som utgångspunkt för det kvinnliga idealet. Både namnet i sig och dess innebörd har sitt ursprung i ett av de viktigaste katolska helgonen,

jungfru Maria. Ur ett marianistiskt perspektiv borde kvinnan vara den ömma modern, sköta om hushållet och inte arbeta utanför hemmet, vara oskuld fram till giftermål, inte ha egen ekonomi och framför allt inte ha egna politiska åsikter. Machismen och marianismen kan ändå inte ses som varandras direkta motpoler, utan det hela handlar om ett inbitet, men snedvridet maktförhållande mellan kvinnor och män i samhället. Under de senaste årtionden har dessa ideal dock fått börja vika lite på foten för en allt mer öppen och tolerant värld, och kvinnornas ställning har på många håll förbättrats drastiskt under de senaste 30 åren. Kvinnorna har med stormsteg bland annat intagit den politiska arenan, och i dag har både Nicaragua och Argentina kvinnliga presidenter. Även om många saker gått mot det bättre är situationen inte alltid lätt. Att kvinnor skapat sig karriärer har inte minskat på deras ”marianistiska förpliktelser”, utan trots egna karriärer förväntas det att kvinnorna dessutom ensamma skall ha ansvar över hushållet. Karin Ringbom studerar statskunskap med latinamerikansk forskning som biämne vid Helsingfors universitet.

HUR SER DEN FEMINISTISKA DEBATTEN UT RUNTOM I VÄRLDEN? VILKA FRÅGOR ÄR AKTUELLA? OCH VAD REAGERAR EN FINLÄNDARE PÅ NÄR HEN DIMPER NED I NYA MILJÖER, KULTURER OCH DEBATTKLIMAT? VILKA SKILLNADER OCH LIKHETER FINNS DET I DISKUSSIONEN? VI BAD FEM SKRIBENTER SOM BOR ELLER HAR BOTT PÅ OLIKA HÅLL BERÄTTA OM VAD JUST DE REAGERAT PÅ.

ASTRA / VÄRLDEN

ILLUSIONEN AV JÄMSTÄLLDHET Australien har för mig alltid verkat som en välfärdsstat där de flesta har det bra. Något naivt har jag fokuserat på gratis hälsovård och kostnadsfri grundutbildning och gett tummen upp. Jag har hängt med unga människor i Melbournes graffitibeklädda hipsterkvarter och tyckt att Australien, trots många människors konstiga besatthet av fyrhjulsdrivna bilar, är ett progressivt, jämlikt välfärdssamhälle. Samtidigt konstaterar min högutbildade urbana unga kompis att i hennes flickgymnasium (ungefär hälften av alla unga går fortfarande i flick- och pojkgymnasier) var de flestas framtidsplan att bli hemmamammor. Och så tas jag tillbaka till jorden och den konservativa australiska verkligheten. I Australien utgör kvinnor 46 procent av arbetskraften, varav hälften jobbar heltid. Det här upplever både landets politiska ledning och de flesta företag som ett problem ur en rent natio-

nalekonomisk synvinkel. Man har börjat fundera på hur man ska få kvinnor att börja jobba. Problemet är att traditionella könsroller fortfarande är mycket djupt rotade i det australiska samhället. Många växer i dag upp med normen att kvinnor stannar hemma och hela konceptet ”kvinnlighet” är starkt länkat till fertilitet och moderskap. I diskussionen om hur man kunde få fler kvinnor att jobba fokuserar man på föräldraskapsledighet och hur arbetsplatser kan bli mer flexibla för mödrar. “What the housewives of Australia need to understand as they do the ironing is that if they get it done commercially it’s going to go up in price and their own power bills when they switch the iron on are going to go up, every year …” Det konstaterade nuvarande oppositionsledare Tony Abbott för några år sedan. Abbott släpper grodor som ovan varannan dag och som en sådan borde den inte få någon större uppmärk-

samhet. Samtidigt speglar den en könssyn som ekar 1950-tal och som Abbott minsann inte är ensam om. Diskussionen har hittills rört sig kring om det är “rätt “och “bra” att föräldrar (läs: mödrar) jobbar. Man har debatterat ur ett vitt, medelklassigt, privilegierat perspektiv där man glömmer bort till exempel aboriginföräldrar som inte har något jobb att stanna hemma från eller alla de samkönade par som bor i stater där de inte har rätt att adoptera. Debatten speglar en överraskande konservativ aspekt av ett förmöget samhälle där möjligheterna för en rik debatt om kön är många. Sara Sundman är journalist, kommunikationsstuderande och självutnämnd filmvetare.

ASTRA / VÄRLDEN

UPPLYSANDE UNDERLIVSTRENDER Din fitta är inte bara för stor, för slapp och för hårig. Framför allt är den alldeles för mörk. Det är budskapet i en reklamfilm som ruskat om i den indiska bloggosfären. Filmen är bisarr. Ett välbärgat par äter frukost under tryckt stämning. De är välmående, vackra och framgångsrika, men familjelyckan förstörs av färgen på kvinnans underliv. Här kommer blekmedlet in och räddar henne från depressionens avgrund. Efter frukostfilmen rasade nätdebatten om färgen på indiska kvinnors vaginor. Jag läste saker som att ”ljus hud reflekterar dragen bättre” och att ljusa kvinnor därför är vackrare än mörka. Jag hörde också att debatten inte berörde dubbelmoralen och de verkliga jämställdhetsproblemen, medan kolumnister som Rupa Subramanya kallar reklamfilmen den ultimata skymfen mot indiska kvinnor.

Produkterna är inte mindre kontroversiella än de blekningsprodukter som lanserades på sjuttiotalet och möts ofta av argument som jämför intimblekning med ett djuprött läppstift. Frukostfilmens regissör Alyque Padamsee skriver att han inte tror att en enda youngistani (ung hindu) ser vita som överordnade dem själva. Det tankesättet existerade år 1947, men inte i dag. Han skriver att blekningsprodukternas kritiker argumenterar utifrån en teoretisk diskussion, inte från praktiska erfarenheter. Det är bara de vita som ser som sig själva som kungar, ingen annan. Det är farligt lätt att tro sig veta bäst, vilket jag märkte när jag lade ut en kritisk länk om reklamfilmen på min Facebooksida. Aldrig tidigare har jag fått lika många arga kommentarer och uppmaningar att utbilda mig i kulturell känslighet som efter att jag lagt upp länken. De argaste kritikerna var främst indiska män, men också

några enstaka indiska kvinnor upprördes av mitt ställningstagande. – Utseendefixeringen är mycket värre här, se dig omkring, utbrast min indiska vän Ebby när vi pratade intimblekning på ett fik i Stockholmsstadsdelen Hornstull. Det är lätt att bli hemmablind. Nordbor har också absurda skönhetsideal även om inte alla följer dem slaviskt. Jag kommer aldrig helt att förstå hur det är att ha creméfärgad hud, men det måste ändå vara möjligt att tycka till om något är underligt, fel eller absurt. Även om det sker utanför min hemmaarena. Julia Wiræus är frilansjournalist bosatt i New Delhi. Hon fascineras av kontraster och mest av allt gillar jag att läsa, skriva och tänka.

CECE MCDONALD OCH KRIMINALISERINGEN AV SJÄLVFÖRSVAR Det sägs att en sorglig historia är den bästa historien. Du håller kanske inte med, men jag hoppas att det jag kommer att berätta gör dig åtminstone en smula deprimerad. CeCe McDonald är en ung afroamerikansk transkvinna från Minneapolis. En kväll för drygt ett år sedan när hon och hennes vänner passerade en bar på väg till en närliggande affär attackerades de av en grupp vita barbesökare med rasistiska och transfobiska kommentarer. En av angriparna angrep CeCe med en krossad glasflaska som skar genom hennes kind, varpå CeCe drog upp en sax i ett försök att försvara sig. Dean Schmitz, en 45-årig man engagerad i nynazistiska grupper med en svastika tatuerad på bröstet, flög på CeCe och avled till följd av slagsmålet. CeCe arresterades och åtalades för mord. Den 4 juni i somras dömdes CeCe McDonald till tre och ett halvt års fängelse för andra gradens mord på Schmitz. I stället för att neka och riskera att dömas till 25 års fängelse, tog hon en så kallad ”plea deal” på 41 månader. Nu sitter hon inspärrad i ett mansfängelse där hon med stor sannolikhet kommer att falla offer för fler sexistiska och

transfobiska övergrepp, samt saknar tillgång till behörig hälsovård och hormoner. I motsats till klassisk debatt kring våld mot kvinnor visar CeCes fall på hur komplicerat det är att okritiskt förespråka fredligt och våldslöst motstånd mot förtryck. Feminismen tar ofta avstånd från våld med argumentet att våld föder våld, att det är ett patriarkalt maktvapen vi måste bekämpa med andra medel. I våldtäktsdebatten tar det sig uttryck i att kvinnor uppmanas att undvika att klä sig inbjudande, röra sig ensam på mörka gator eller prata med främlingar, i stället för att lära sig vilka slags slag och sparkar som gör mest skada när en försöker försvara sig själv. En frågar ju sig vem som egentligen gynnas av reproduktionen av kvinnobilden som offer, liksom antagandet att en kvinna aldrig kan utgöra en fiende för samhället. Förespråkaren av offerrollen glömmer bort att historien är full av kvinnor, transpersoner och könskreativa som med naglar, nävar, vapen och sina liv slagits för liv värda att leva, som kämpat mot institutionaliseringen av hälsovård, barnafödande och medicinering, som motsatt sig staten,

kapitalet och dess bundsförvanter. Låt oss inte glömma bort att allt numera accepterat motstånd börjat bland de som av samhället klassats som fiender. Låt oss heller inte glömma, när vi slåss för att hålla varandra utanför fängelsemurarna och för vänner som redan sitter inspärrade, att det fortfarande finns de som hellre ser sig själv som samhällsfiender än att försvara det här samhället. CeCes stödgrupp driver bloggen Supportcece. wordpress.com där du kan hitta information om hur du kan stöda CeCe, vart du kan skicka böcker och brev, samt ladda ner material för att sprida ordet om diskriminering av transpersoner i den amerikanska fängelseindustrin. Sidan rapporterar också om flera grupper och individer som gjort olika aktioner för att uppmärksamma fallet. Hanna Backman studerar kritisk teori i Saint Paul, Minnesota och skriver med sin ilska eller inte alls.

ASTRA / VÄRLDEN

DE ÄR VÄLMÅENDE, VACKRA OCH FRAMGÅNGSRIKA, MEN FAMILJELYCKAN FÖRSTÖRS AV FÄRGEN PÅ KVINNANS UNDERLIV

CAFÉ AU LAIT – BECAUSE IT’S WORTH IT Clear white. Skin success. Métissé. Caro light. Clairissime. Namnen på blekande krämer som gör mörkhyades skinn ljust och vackert – enligt kosmetikaförsäljarna. Krämer vars popularitet ökat i Senegal och andra afrikanska och asiatiska länder under de senaste tiotals åren. ”Femme nue, femme noire / Vétue de ta couleur qui est vie, de ta forme qui est beauté …” ”Nakna kvinna, svarta kvinna / Klädd i din färg som är liv, i din form som är skönhet …” (egen övers.) skrev Senegals första president Léopold Sédar Senghor år 1945 i en av sina dikter under negritudrörelsens kamp om att etablera en stolthet över sitt ursprung och sin hudfärg hos svarta. För många senegalesiska kvinnor vars ideal är en ljusbrun hy är mottot snarare: ”Café au lait – because it’s worth it”. Men priset för att få en blekare hud är högt.

Man kan se på kvinnorna man möter vem som använt xeesal, som de avpigmenterande krämerna kallas på wolof, under en längre tid. Huden är fläckig med svarta ställen, ibland inflammerad. För att inte tala om de som blir sjuka eller till och med dör i cancer. Ämnen som ingår är hydrokinon, förbjudet att använda i kosmetika inom EU sedan 2001, kortison och kvicksilver. Ju billigare kräm desto farligare blandning av ämnen. Ju fattigare kvinna desto mer desperat krämval. Varför skulle någon utsätta sig för sådana hälsorisker för att ändra på sin hudfärg? Bronze Sublime. Super Tan. Bland annat av samma anledning som så många av oss legat på stranden flera timmar längre än vi läst att är bra för huden. De senegalesiska kvinnorna som använder blekande krämer upplever att de blir vackrare med ljusare hud, och att männen föredrar

sådana kvinnor. Men spåren går djupare än så. Skönhet är fortfarande kopplat till vithet. Liksom framgång. I media, i modesammahang, ser vi fortfarande hur den som är vit kommer längst. Trots vår kamp om fräscha gyllenbruna hudtoner är det svårt att jämna ut detta faktum. Det krävs en förändring i vad som framställs som skönhet – och vilka personer som är framgångsrika. En tankeväckare så här när solbrännan bleknar efter semestern. Och framför allt för alla oss i vars makt det är att rekonstruera bilden av hur en vacker och framgångsrik medelsvensson ser ut. Ida Hummelstedt-Djedou är en klasslärare som kämpar för att olikhet ska få vara normen i skolan och att eleverna ska få en större global medvetenhet.

TEXT MARTINA MOLIIS-MELLBERG

HUMOR MED VÄNNER OCH VÄNNER MED HUMOR

ELLER HUR NORA EPHRON GJORDE VÄRLDEN TILL EN ROLIGARE PLATS (OCH GAV OSS VÄNNER FÖR LIVET)

Den amerikanska författaren och regissören Nora Ephron avled den 26 juni 2012. Hon lämnade efter sig ett betydelsefullt arv i form av litteratur, film, humor och inspiration.

tt Nora Ephron har influerat många unga kvinnliga filmskapare visade sig med all tydlighet i de nekrologer och kommentarer som fyllde tidningar, Twitter och andra medier efter Ephrons bortgång. Lena Dunham, Mindy Kaling och Diablo Cody uttalade sig alla om vilken roll Ephron har spelat i deras egna liv och karriärer. För Lena Dunham blev Ephron något av en mentor. Dunhamn skriver personligt och rörande om hur Ephron inte bara var den som fick henne att vilja bli filmskapare när hon som 8-åring såg This is my life utan även blev en god vän senare i livet och någon som alltid hade goda råd och åsikter till hands: “She called bullshit on a whole host of things, too: donuts served in fancy restaurants, photo shoots in which female directors are asked to all stand in a cluster wearing mustaches, the idea that one’s writing isn’t fiction if it borrows from one’s life.” Kaling skriver från ett mer distanserat perspektiv. Hon tar fasta på hur Ephrons filmer alltid är hoppfulla. I en värld där humor ofta går hand i hand med cynism är Ephron ett stort undantag. Cody väljer i sin tur att

xx 43

påpeka hur Ephron förändrat fältet för kvinnliga komediförfattare: “Her body of work is an eternal reply to the questions ‘Are women funny? Can women direct?’ Everything she did was unbelievably elegant, hilarious, and warm – basically everything anyone aspires to when they’re writing a romantic comedy, but I don’t think anyone will ever do it as well as she did.”

ora Ephron var också en inspiration för dem som tittade på hennes filmer. Jag kan inte säga att det var Ephron som fick mig att vilja skriva om film, men det var hon som fick mig att inse vikten av god dialog. När jag såg When Harry met Sally (WHMS) första gången slogs jag av en längtan att få se dialogen, ha den framför mig, läsa den, lära mig den utantill. Ephron fick mig att inse värdet av att läsa filmer.

äri ligger likheten mellan Nora Ephron och Woody Allen för mig. De vet båda hur man skriver en bra film. Jämförelsen mellan dessa två har dock missbrukats. När

ASTRA / FILM

WHMS kom ut anklagades Ephron för att ha gjort en film som var mer Woody Allen än Allens egna filmer. Men Ephron var ingen Allen-kopia, hon hade en helt egen och unik röst. Ingen kunde skriva genuin dialog som hon. Jämfört med Allen hade hon också ett alldeles unikt öga för kvinnokaraktärer. De är neurotiska precis som Allens karaktärer, visst, men de känns inte som att de befolkar ett intelligentians svartvita NangilimaNew York utan som om de faktiskt kunde vara ens egen granne eller vän. Ephron hade ett öra för dialog och en intuition som gjorde att det smarta aldrig blev näsvist eller för snärtigt. Det var helt rätt, helt enkelt.

et finns säkert de som harklar sig lite nu och vill påpeka att Ephron som kvinna säkert har lättare att skriva roller för kvinnor. Det skriver jag inte under. Man kan skriva om vad som helst bara man har fantasi. Och talang. Det kan visserligen vara lättare att skriva om något man själv upplevt – en specifik stad, ett brustet hjärta, ett krig, ett rån, en karriär som magdansös – men subjektiviteten kommer ändå alltid att stå i vägen för ett allomfattande igenkännande, så varför begränsa sig? Ephron skriver inte briljant för att hon är kvinna, utan för att hon är Ephron – en människa med fantasi och en rejäl dos talang.

å fort jag hörde nyheten om Ephrons bortgång grävde jag fram några av hennes mest klassiska alster och såg dem på nytt. Vissa hade jag inte sett sedan jag var liten (Sleepless in Seattle), andra ser jag mest hela tiden (WHMS). Förutom en förkärlek för kvinnokaraktärer med allt för snälla och tråkiga pojkvänner, hade Ephron en förmåga att skriva fantastiska vänskapsförhållanden. Vad som än händer hennes karaktärer så har de ett supportsystem. Harry har Jess, Sally har Marie (WHMS), Annie har Becky, till och med Sam har sin syster Suzy och arbetskompis Jay (Sleepless in Seattle), Kathleen har Birdie, George och Christina (You’ve got mail), Julia har Avis och sin syster Dorothy (Julie & Julia).

ag vill här ta tillfället i akt att sammanställa en liten lista på filmer med fantastisk humor och värme. Filmer man kan se hur många gånger som helst. Många är skrivna och/ eller regisserade av kvinnor men inte alla. Den gemensamma nämnaren ligger i stället hos karaktärerna. Detta är filmer som inte bara til�låter kvinnor att vara roliga utan även tillåter dem att ha vänner. Som är roliga. Vissa är signerade Nora Ehpron, andra är tidsmässigt besläktade och några är nyare alster helt klart inspirerade av Ephron the Great.

EPHRON SKRIVER INTE BRILJANT FÖR ATT HON ÄT KVINNA, UTAN FÖR ATT HON ÄR EPHRON – EN MÄNNISKA MED FANTASI OCH EN REJÄL DOS TALANG

HUMOR MED VÄNNER OCH VÄNNER MED HUMOR

phrons styrka var att hon klarade av att balansera både det romantiska och det komiska i romcomgenren, något som är ytterst sällsynt. Tänk efter. Hur många filmer kommer du på som får dig att både skratta högt och gråta en skvätt trots att du varken är lättroad eller sentimental? Ephron kunde åstadkomma det. Hennes karaktärer kändes inte som karaktärer, de kändes verkliga. Ytterst kvicktänkta, men verkliga.

och Katherine Heigls vet inte vad de håller på med. De spelar ständigt karaktärer vars livsuppgift är att hitta en man och gifta sig och som till synes inte har en enda riktig vän i hela världen. Det har vänner, det har de, men vänner som de aldrig pratar med alternativt inte tycker om. De har barndomsvänner som de tävlar mot. De har barndomsvänner som de egentligen växt ifrån men vägrar erkänna det. De har arbetsvänner som egentligen inte är vänner. De har syskon som är vänner men egentligen är syskon och riktigt jobbiga. Konklusion: De har inga vänner. Detta är en högst sorglig bild av kvinnligt leverne anno 2012. Annat var det tydligen i slutet av 80-talet och början av 90-talet. Då pratade kvinnor med varandra. Tänka sig.

est av allt fick det mig att vilja gå tillbaka och återuppleva hela slutet av 80-talet och början av 90-talet i filmer. Jag kände en rivande längtan i bröstet efter den korta men intensiva filmperioden då alla roller delades upp mellan Tom Hanks, Meg Ryan, Gina Davis, Carrie Fischer, Bruno Kirby och Rosie O’Donnell (så kändes det i alla fall) – men det fick mig också att börja fundera på film i dag. I dagens läge finns det simultant ett överskott på romantiska komedier och en skriande brist på smarta manus inom samma genre. Dessa Kate Hudsons

Girls just want to have fun (1985)

Regi: Alan Metter Manus: Amy Spies Sarah Jessica Parker och Helen Hunt. I samma film. Innan de blev kända. 80-talets stora dansfilmshemlighet (i skuggan av Footloose och Flashdance) är en pärla som får en att vilja knäppa på Dance TV och go crazy iklädd tights, benvärmare och en tröja som ser ut att vara bakochfram. SJP spelar Janey som tillsammans med sin familj (latent cool mamma, lillgammal bror och sträng militärpappa) flyttar till Chicago där hon blir vän med Lynne (Hunt). Tillsammans provdansar de för en ny show på Dance TV (tänk MTV med musik, och folk som dansar), något som måste hållas hemligt för militärpappan. Lynne fejkar olyckor, skrämmer i väg hundar och förfalskar inbjudningskort – saker som riktiga vänner gör. En Shannen Dorothy pre-Beverly Hills finns också med på ett hörn. Klassiskt.

When Harry met Sally (1989)

Regi: Rob Reiner Manus: Nora Ephron Allt med den här filmen är värt att nämna. Varenda mening går att citera (Don’t fuck with mr Zero / I’m gonna be forty! / He’s never gonna leave her / Waiter, there is too much pepper in my paprikash / I always read the last page of a book first so that if I die before I finish I’ll know how it turned out / I have a theory that hieroglyphs are just an ancient comic strip about a character named Sphinxy) och Meg Ryan är bara helt fantastisk. Hon spelar Sally som trots premissen “män och kvinnor kan inte vara vänner” inleder en lång och snårig vänskap med Harry

HUMOR MED VÄNNER OCH VÄNNER MED HUMOR ASTRA / FILM

(Billy Crystal) som inte bara är otroligt rolig utan också får det hårdaste av hjärta att smälta. Carrie Fischer är en guldgruva som Sallys bästa vän Marie. Dessa vänner pratar verkligen med varandra. Här finns också den rörande vänskapen mellan Harry och Jess. De, surprise surprise, pratar också med varandra!

A league of their own (1992)

Regi: Penny Marshall Manus: Kim Wilson, Kelly Candaele Den här filmen låtsas handla om baseball men handlar mest av allt om kvinnlig vänskap. Det utan att en enda gång bli sentimental. Nåja, kanske lite på slutet, men det kan man stå ut med. Geena Davis är i sitt esse som självsäkra Dottie som hamnar mitt i den nyskapade flickligan i baseball. Man kan ju inte vara utan baseball bara för att alla män är ute och krigar mot Hitler. Bäst är ändå Rosie O’Donnell som butchiga Doris Murphy. Tillsammans med en charmig Madonna (!) bildar de en Helan och Halvan värd att minnas. Och kom ihåg: There’s no crying in baseball!

Sister act (1992)

Regi: Emile Ardolino Manus: Joseph Howard Whoopi Goldberg spelar en klubbsångerska som råkar se sin maffiapojkvän och hans hantlangare mörda en tjallare. Hon lyckas fly men får skottpeng på sig och placeras i ett vittnesskyddsprogram. Vilket ställe är det sista där maffian skulle leta efter henne? Ett kloster så klart! Nunnor är alltid en hit i filmsammanhang, det ligger i deras natur. Allt onunneaktigt en nunna gör är roligt (gympalärarnunnan i Girls just wanna have fun, nunnan som läser Boy’s life i Airplane, etcetera). Här smygäter de glass, dansar på motorcykelklubb, sjunger väldigt falskt och spelar enarmad bandit på ett kasino i Reno. Dessutom visar de sig vara världens mest lojala vänner. En extra eloge till Sister Mary Patrick (Kathy Najimy), den eviga optimisten som bara behöver synas för att göra en fnissig.

Sleepless in Seattle (1993)

Regi: Nora Ephron Manus: Nora Ephron Ephrons andra fullträff där Meg Ryans reporter Annie hör ett radioprogram dit Jonah, Sam Baldwins (Tom Hanks) son, har ringt för att hitta en ny fru åt sin pappa. Jonahs mamma dog för 18 månader sedan men Sam har svårt att gå vidare. Det låter som en tårdrypare och man glömmer lätt hur rolig denna film är. Jonahs vän Jessica är filmens riktiga stjärna. Hon pratar i akronymer och köper flygbiljetter bakom ryggen på sina föräldrar. Min nya idol! Värt att nämna är också att Annie och Rosie O’Donnells Becky har en fantastiskt fin vänskap, en sådan där man kan ringa mitt i natten och veta att den andra svarar.

Muriel’s wedding (1994)

Regi: P.J. Hogan Manus: P.J. Hogan Vad gjorde Toni Collette innan hon tog sig till USA för att göra karriär? Jo, hon förfalskade

checker och sjöng alldeles för mycket ABBA i en film vid namn Muriel’s wedding. Collette spelar Muriel Heslop, en flicka som aldrig passat in. Och tack och lov för det, hennes familj är hemsk. Ärligt talat, alla i hennes hemstad är hemska. Hon drar till Sydney med sin übercoola kompis Rhonda (Rachel Griffiths, Brenda i Six feet under) i stället. Muriel är en karaktär som det ibland är svårt att sympatisera med, och hennes musiksmak kan debatteras, men filmen gör aldrig någonsin narr av henne och humorn tränger alltid igenom, förr eller senare.

Whip it (2009)

Regi: Drew Barrymore Manus: Shauna Cross Juno må ha varit Ellen Pages genombrottsfilm men det var Whip it som tvingade upp henne på rullskridskor för att fajtas mot Juliette Lewis. Whip it versus Juno: 1–0. Bliss (Page) snubblar över fenomenet roller derby och inser meningen med livet. Det finns också ett kärleksintresse i form av en grymt osympatisk indierockare och scener med honom kan med fördel snabbspolas, men allt annat i denna film äger. Drew Barrymore, Kristen Wiig, Eve och Zoë Bell är de coolaste brudarna i stan, Lewis dryper av attityd och den mest okända av Wilson-bröder, Andrew, spelar tränaren med ett hjärta av guld. Alia Shawkat (kusin Maybe i Arrested development) spelar Pash, den bästa av bästa vänner, som sjunger Jolene (men ändrar namnet till Bodine – hålan de bor i) och vågar säga ifrån.

Tiny furniture (2010)

Regi: Lena Dunham Manus: Lena Dunham Alla talar om Girls, men Lena Dunham skapade ett namn för sig redan 2010 med debutfilmen Tiny furniture. Hon spelar själv Aurora som efter avklarade filmstudier kommer hem till New York för att påbörja resten av sitt liv. Det går mindre bra. Ett superbt porträtt av hur hämmande det är att ha “hela livet framför sig” men veta att man själv måste veta vad man vill för att det ska hända. Om man inte vet vad man vill kan det gå som för Aurora. Pluspoäng för bästa taglinen någonsin: “Aurora would like you to know she’s having a very, very hard time.” Listan kunde ha innehållit ett tiotal filmer till men åtta känns som ett jämnt och bra antal. Filmerna kan med fördel maratonses över ett veckoslut eller spridas ut över flertalet regniga eller soliga dagar eller nätter. De kan avnjutas solo eller med vänner, fiender, Mållgan, valfritt sällskap. Kort sagt: Filmer för alla tillfällen alltid.

* Martina Moliis-Mellberg tycker och skriver om film och går första året på Biskops Arnös författarskola.

WHAT IS FEMINISM? SIMPLY THE BELIEF THAT WOMEN SHOULD BE AS FREE AS MEN, HOWEVER NUTS, DIM, DELUDED, BADLY DRESSED, FAT, RECEDING, LAZY AND SMUG THEY MIGHT BE.

ARE YOU A FEMINIST? HAHAHA. OF COURSE YOU ARE. CAITLIN MORAN

HELENE SCHJERFBECK Mer 채n den br채ckliga bilden Text Johanna Bruun

elsingfors, en kulen grådaskig sommarsöndag. Dörrarna till konstmuseet Ateneum åker runt, runt. Det är en utmärkt dag för ett museibesök tycker hundratals människor. En sådan tillströmning till museet har jag inte sett sedan Picasso var på besök för några år sedan. Varför är vi här? För att det bakom den glasförsedda ingången finns över 300 verk av Helene Schjerfbeck. Det är 150 år sedan konstnären föddes. Hon firas nu med omfattande utställningar både i Ekenäs och på Ateneum i Helsingfors. Det är samma branta, ståtliga trappor museibesökaren bestiger som konstnären själv haltande tog sig upp för då hon jobbade som lärare vid Finlands Konstnärliga ritskola år 1894–1902. Inne i utställningssalarna möts man av Schjerfbecks naturalistiska genremålningar som till exempel En sårad finsk krigare utsträckt på snön. Ju längre in man rör sig desto dunklare, mera avskalade och känslomättade blir konstnärens verk. Här kan man konkret följa med hur hon som konstnär utvecklas, verk för verk, tid för tid. 150 år är egentligen en kort tid. Då jag ser museibesökarna andäktigt stå och betrakta hennes verk väcks tankarna. Hur gick det så här? Hur kommer det sig att kvinnan som vände ryggen åt Helsingfors konstliv, som isolerade sig, som tidvis var deprimerad och mycket ensam, som till och med tackade nej till utställningar, nu fyller statens konstmuseum? Schjerfbeck är kanske den enda kvinnliga konstnär i Finlands konsthistoria som lyckas med detta konststycke. Eller ens har fått chansen att försöka. Det låter krasst, men tänk efter. Landskapsmålaren och en av Schjerfbecks egna förebilder Fanny Churberg visas samtidigt på Åbo konstmuseum, utställningssalarna där är betydligt tommare. Varför just Schjerfbeck? Jag ställer inte frågan för att förringa hennes konstnärskap, utan för att belysa vilket komplicerat och intressant symtom på samhället konsten egentligen är. Min grundläggande premiss är helt enkelt denna: Det finns ingen helt oberoende konst eller konstnär. Men, jag tror att Schjerfbeck blev så bra och så originell som hon blev och fortfarande är i dag, just för att hon levde så självständigt hon kunde i förhållande till samtidens konstvärld.

ASTRA / KONST

En konstnär är, som vilken annan offentlig person eller förebild som helst, resultatet av ett narrativ, en berättelsen om en människa. Ända sedan konstens modernistiska paradigmskifte i början av 1900-talet, har fokus på personen bakom konstverken haft stor betydelse. Vem och hurudan konstnären är är minst lika viktigt, kanske till och med viktigare, än själva konsten. Livet i sig självt blir ett konstverk. Schjerfbecks livshistoria innehåller ingredienser för både en tragedi och en askungesaga. Hon föddes 1862 i ett borgerligt men inte särskilt förmöget hem. Fadern var tjänsteman vid järnvägen men dog i tuberkulos då Schjerfbeck var bara 14 år. Familjen levde därefter på moderns änkepension och på att hyra ut rum. Som fyraåring föll hon i en trappa och skadade sin höft. Hon blev sängliggande i ett år och måste lära sig gå på nytt. För att ha något att göra började hon teckna. Höften blev aldrig bra och Schjerfbeck haltade i resten av sitt liv. Redan som 11-åring upptäcktes Schjerfbecks konstnärliga talang och hon fick börja studera vid Finlands Konstnärliga ritskola. Senare studerade hon som privatelev hos konstnären Adolf von Becker. Schjerfbeck blev konstnär under en tid då yrkesrollen dominerades av män. På samma klass i konstskolan gick konstnären Helena Westermark. Senare träffade hon konstnärerna Maria Wiik och Ada Thilén. De fyra kallade sig för målarsystrarna och studerade delvis samtidigt i Paris, Schjerfbeck vid Académie Colarossi där undervisningen byggde på daglig modellavbildning. Sammantaget finns det färre än ett tiotal kvinnliga konstnärer i den finländska konstens kanon från Schjerfbecks tid. Detta illustrerar delvis sanningen, att det inte fanns så många kvinnor som valde att bli konstnär, men det handlar också om hur man skriver historien och inställningen konstvärlden hade gentemot kvinnliga konstnärer. Schjerfbeck fick ofta utstå frän kritik. Till exempel verket Gosse som matar sin lillasyster, togs emot med spydig tveksamhet i Finland. Man ansåg att motivet var alldeles för alldagligt för den tilltagna storleken på tavlan. Finland var ändå det enda landet i Europa där kvinnor och män fick gå i samma konstskola. Att vara kvinna och konstnär var lättare här än i många andra länder, inte minst Frankrike, där kvinnliga konstnärer till stor del utgjordes av nordbor. Schjerfbeck tog inte själv tydligt ställning i politiska frågor men hon ansåg inte att talang hörde ihop med kön. Ändå var hennes förhållande till sin egen konst allt annat än okomplicerat. Hon målade alltid, genom depression, sjukdom, sorg, krigstider och pengabrist. Hon lär ha sörjt sin

DET FINNS INGEN OBEROENDE KONST ELLER KONSTNÄR

VAN GOGH MÅDDE KNAPPAST BRA DÅ HAN SKAR AV SITT EGET ÖRA, FRANCIS BACON VAR MILT SAGT EN DEPRIMERAD TYP

egen ålderdom främst för att hon upplevde sig ha så mycket kvar att måla. Samtidigt underskattade hon ständigt sitt arbete och tyckte att hennes bror arkitekten Magnus Schjerfbeck tog för mycket betalt då han sålde hennes verk. Ett dyrt pris gav ett namn som det var svårt att leva upp till. En gång sålde hon en målning till en ung man för 25 mark som han senare sålde vidare för 400 mark. Efter år 1902 då hon som 40-åring bad om avsked från ritskolan, där hon jobbat som ordinarie lärare i modellavbildning, flyttade hon till Hyvinge med sin mamma Olga. Hon vände därmed ryggen åt konstlivet i Helsingfors och besökte inte staden på femton år. Hon såg heller inga originalverk på tolv år, utan förkovrade sig i konstlivet genom brevväxling med vänner och genom konsttidskrifter. 1913 fick hon besök av konsthandlaren Gösta Stenman. Han sökte upp henne och köpte verk av henne. Man kan säga att han marknadsförde Schjerfbeck. Det var han som beställde tjugo självporträtt av konstnären under hennes sista levnadsår då hon bodde på Saltsjöbadet nära Stockholm, i utbyte mot en månadsinkomst. Det är en av orsakerna till att det finns så många självporträtt av Schjerfbeck, sammanlagt ett fyrtiotal, och att just självporträtten är det motiv som de flesta förknippar med Schjerfbeck. Mycket av fokuset i berättelsen om Schjerfbeck ligger på hennes bräcklighet. Den åskådliggörs inte minst i de brev som finns bevarade av konstnären själv, som hon skickat till Maria Wiik eller sin vän och olyckliga förälskelse, den 40 år yngre forstmästaren, författaren och konstnären Einar Reuter. I breven framkommer tydligt att Schjerfbeck inte direkt var någon muntergök. Hon var ofta sjuk, kände sig begränsad av livets faktiska villkor och längtade efter en enda riktig

arbetsdag, då hon bara fick och orkade måla. Frågan är ändå om berättelsen om Schjerfbeck lägger lite väl stor vikt vid detta. En spontan jämförelse med manliga konstnärer: van Gogh mådde knappast bra då han skar av sitt eget öra, Francis Bacon var milt sagt en deprimerad typ, Edgar Degas likaså, för att inte nämna författaren Alexis Kivi som spenderade halva sitt liv ensam i en stuga eller regissören Ingmar Bergman, stundvis kliniskt deprimerad. Att bli deprimerad eller galen av ett kall som konstnär där man ständigt måste rättfärdiga sin existens, speciellt i ett samhälle med en luthersk arbetsmoral och patriarkala ideal är knappast ovanligt, att vara deprimerad under krigstider knappast heller så långsökt. Dramatiserandet av bräckligheten gör Schjerfbeck intressant eftersom man får känslan av att bevittna något väldigt rörande och personligt i hennes bilder, men det placerar också in henne i ett klassiskt och bekant kvinnligt offer-narrativ, som förenklar hennes konstnärsskap. Scherfbeck var fantastiskt skickligt, originell och hade en osviktande integritet. Hennes stil som en blandning av de impressionistiska influenser hon plockade med sig från ungdomsresorna till Paris och den karaktäristik som utvecklades i fred, i relativ autonomi från huvudstadens konsttrender, gör henne till den kanske mest intressanta modernisten av alla i Finland. Samtidigt var hennes erkännande starkt beroende av Stenmans beslut att föra fram henne. Hennes historia passar därmed in i den redan nedskrivna konsthistorien. Schjerfbeck är lätt att lyfta fram just för att hon var så originell. I sin stil och i sitt avskilda liv tävlade och tävlar hon inte riktigt om samma rampljus som resten av sin samtids konstnärer. Många

kvinnliga konstnärer som målade liknande motiv (eventuellt aningen färre nakna kvinnor) som manliga konstnärer hamnade i skymundan eller togs inte på allvar. Man kan fråga sig om fokus på och intresset för Schjerfbeck i dag i själva verket manifesterar ett sorts dåliga samvete i konstvärlden. Eller ur dagens synvinkel fyller det där tydliga hålet, bristen på kvinnliga konstnärer i vår konsthistoria. Det påminner en också om en tid då jämställdhet inte gällde 20 cent i löneskillnad, utan att få rösträtt. Att få finnas till i offentligheten. 150 år senare säger Schjerfbeckutställningen mycket både om hennes tid och om vår egen. Hon förtjänar varje kvadratmeter hon får på Ateneum, men hon är det självklara valet. Frågan är vilken kvinnlig konstnär som skulle lyftas fram om vi inte hade Schjerfbeck.

Johanna Bruun är kandidat i konstvetenskap, konstkritiker för Åbo Underrättelser och studerar grafisk design. Hon gillar att gräva i ord och bild och de villkor, föreställningar och roller som styr dessa.

Bilderna: 1. Helene Schjerfbeck: (1944) | Självporträtt med röd fläck | Konstmuseet Ateneum | Bild: Statens konstmuseum, Centralarkivet för bildkonst / Hannu Aaltonen 2. Helene Schjerfbeck, i början av 1890-talet. Okänd fotograf. VTM/KKA | SKM/CAB | FNG/CAA. 2833 x 2002 px

FEMINISTISKA TEORETIKER – EN INTRODUKTIONSSERIE Med detta nummer inleds en serie introduktionstexter till olika feministiska teoretiker. Malou Zilliacus sätter i varje nummer av Astra en ny teoretiker under lupp och försöker hjälpa er att navigera rätt i den ibland oöverskådliga oceanen av paradoxala begrepp, krånglig terminologi och namn som ni kanske hört om men inte riktigt orkar eller hinner läsa originaltexterna av. Ett hett tips för teoretiskt nyfikna, akademiskt obevandrade eller superbevandrade och allmänt lagomintresserade!

J U D I T H BUTLER BUTLER JUDITH

Queerikonen som ställde till med genustrubbel

Judith Butler. En queerikon, en feministisk superstjärna. En återkommande gestalt i många unga genusvetares våta drömmar. De flesta som på något vis kommit i kontakt med feministisk teoribildning efter 90-talet har någon sorts relation till denna person, och så gott som alla queerfeminister har eller har någon gång haft henne som sin husgud. Hon som vet allt, kan allt, hon som revolutionerade feminismens binära könsuppdelning och inte bara satte fingret på utan snarare stoppade ner hela handen i den heteronormativa grytan, för att röra om och reda ut begrepp och teorier. Text Malou Zilliacus Bild Malin Nyqvist

ill att börja med kan jag konstatera är att Butler är lite som Proust, många pratar om henne som om de hade läst henne fast de kanske har läst enbart en liten del, eller bara läst väldigt mycket om henne. Därför ska jag nu introducera några av hennes vanligaste och mest användbara begrepp och uttryck i en liten genomgång. Den utger sig varken för att vara heltäckande eller fantastisk, men den gör er förhoppningsvis lite klokare och lite nyfikna. Jag kommer främst att gå igenom Butlers förståelse av och tankar om kön, genus och den så kallade heterosexuella matrisen, snarare än frågor om subjektets självuppfattningsgränser, etik, våld eller språk – helt enkelt därför att det är de jag själv fokuserat och reflekterat över.

Om ni blir sugna på mer rekommenderar jag förstås Butlers egna verk, men kanske framför allt Tiina Rosenbergs Butlerurval i Könet brinner! De texter som Rosenberg har valt ut är tydliga och ett slags suverän sammanfattning av hennes författarskap. De visar hur Butler inte har varit rädd för att ge sig in i olika debatter och hur hon förhåller sig till olika perspektiv av feministisk teoribildning. Rosenbergs inledande introduktion är också ett stiligt, enkelt och nyanserat preludium till det följande texturvalet. Om du vill lära dig mycket snabbt alternativt fräscha upp gamla kunskaper är dessa tjugoåtta sidor underbart lättplöjda utan att vara naiva. Det är också ur denna inledning samt ur Genustrubbel jag hämtat den största dosen inspiration till denna text. All ära kan inte riktigt ges åt en person, och det är nog det sista Judith Butler har eftersträvat – att bli någon sorts kultfigur för en hel rörelse. Men det är inte för intet som hon blivit en upphöjd och välkänd feministteoretiker. Butlers idéer har varit omvälvande och hennes grundliga redogörelser

att bara säga vad hon tyckte själv, utan eviga fotnoter och refererande krusiduller. För det andra var tankebanorna ibland så bergochdalbaneartade att jag bara. inte. fattade. Jag läste en mening, läste om den igen, och liksom väntade på att de där stora insikterna skulle komma till mig från ovan. Jag minns att jag drömde att hon kom till mig och viskade förklaringar i mina öron, men när jag vaknade låg den där på mitt nattduksbord, boken, och var precis just mest bara trubbel. Butler bemöter själv kritiken mot hennes svårspråklighet i det reviderade förordet till den andra upplagan av Genustrubbel: ”Det måste förstås kännas konstigt, och för somliga högst irriterande, att upptäcka att en föga lättsmält bok är ’populär’ enligt akademisk standard. Förvåningen häröver beror kanske på att vi underskattar läsekretsens förmåga och vilja att förstå komplicerade och utmanande texter när komplikationen inte är omotiverad, när utmaningen tjänar ifrågasättandet av obestridda sanningar, när dessa sanningars obestriddhet faktiskt är förtryckande.” Att medvetandegöras om hur ens uppfattning om verkligheten begränsar teoretisk förståelse och vice versa gjorde i alla fall mig väldigt virrig, lite olycklig och mycket upphetsad. För att kunna sätta oss in i Butlers tankegångar bör vi inledningsvis bekanta oss med några begrepp, som fungerar som grundvalar för hennes teoriers tillkomst. När hon skrev Genustrubbel år 1990 var hennes främsta syfte att luckra upp normer som tagits för givna inom feminismen. Genom poststrukturalistiska teorier ville hon syna det ”allmängiltiga” feministiska projekt som, enligt henne, betraktade de två könen som separata och oundvikligt relaterade i en patriarkal könsmaktsordning, samt utgick från heterosexualitet. Att utgå från begreppet och subjektet ”kvinna” i den feministiska kampen både exkluderade dem som inte passade i den vita, västerländska,

Hon talar inte från en objektiv, gudalik position, som från ovan, utan som en människa och aktivist, som en lesbisk politisk teoretiker involverad i sociala rörelser.

för hennes sätt att angripa kön och genus har gjort henne till en filosof som hittat in i många olika rum, de fina och de fula. Förutom det tiotal böcker hon gett ut har hon även skrivit massvis med artiklar och ständigt varit närvarande i kampen för rättvisa. Hon är mycket akademiker och lika mycket aktivist, och har engagerat sig i många politiska frågor om allt från homoäktenskap och -adoption till israelbojkotter (hon definierar sig själv som en anti-sionistisk jude). I dag är hon mycket aktiv i så kallad post-elfteseptember-politik, och hennes senaste böcker har främst handlat om krigets och våldets ramar och villkor i en kapitalistisk, vit värld. Butler är spännande eftersom hon tydligt och klart skriver in sig själv i sina teorier. Hon talar inte från en objektiv, gudalik position, som från ovan, utan som en människa och aktivist, som en lesbisk politisk teoretiker involverad i sociala rörelser, och hon väver speciellt i sina förord och inledningar in delar av sitt liv, sin barndom och sina orsaker till att som förespråkare för en gayrörelse ha gett sig in i en feministisk teoretisk queerkamp. Viktigt att minnas är ändå att hon trots sin identifikation med rörelsen ofta ger en känga åt behovet av etiketter och fasta identitetskategorier. På samma sätt som hon kritiserar användandet av den enhetliga beteckningen ”kvinna” men inser att detta subjekt kan vara strategiskt viktigt i feministisk kamp, vänder hon sig – som lesbisk – mot positionen lesbisk som en låst läggning.

Trots sin tydliga och rättframma positionering är Butler inte helt lätt att förstå sig på. Inte alls lätt, kanske. När jag mötte henne för första gången på grundkursen i genusvetenskap vid Lunds universitet var det med skräckblandad förtjusning. Alla snackade om Butler, alla refererade till henne och slängde sig med ”butlerianska” uttryck till höger och vänster. Äntligen skulle även jag introduceras till denna nya sköna värld! Jag köpte Genustrubbel på svenska, och det var nog ett klokt beslut. För det första var hennes språk ganska invecklat, och formen likaså. Jag som var ovan vid det akademiska sättet att hela tiden bemöta andra teoretiker för att föra fram sin egen argumentation fattade inte varför hon skrev om en massa gubbar i stället för

heterosexuella kvinnoramen och gjorde det omöjligt att granska den låsta identitetskategorin ”kvinna”. Butler använde sig därför av ett kritiskt genealogiskt tillvägagångssätt. I stället för att leta efter något inneboende ursprung till till exempel könsidentiteter eller begär undersökte hon de politiska intressen som kan ligga bakom viljan att kategorisera och hitta sådana ursprung. Butler menar att till exempel homo- eller heterosexualitet överhuvudtaget inte finns som några ur-sexualiteter, utan att dessa identitetskategorier i själva verket fötts som effekter av institutioner, sedvanor och rådande diskurser. ”Varför har könskategorier skapats?” är en genealogisk frågeställning, till skillnad från en mer klassisk ”Vilka skillnader finns mellan kvinnor och män?” Butler ville alltså inte hitta en homo-gen eller fastställa en transhistoria som kunde fungera som bas för en förståelse av kön och sexualitet, hon ville snarare se hur vi genom att förstå och tala om kön och sexualitet på ett visst vis hela tiden återskapar dessa identiteter. Hon förespråkar således en socialkonstruktivism, vilket innebär att vi kontinuerligt skapas i den miljö vi befinner oss och genom de begrepp vi använder för att beteckna vår omgivning och oss själva. Det finns inget färdigt givet i vår biologi, utan till och med den är ett resultat av hur vi pratar om och förhåller oss till den.

KÖN GER GENUS GER KÖN GER ... Butler vände sig mot den rådande genusdiskursen, där könet var en biologisk, anatomisk grund på vilken olika genusetiketter klistrades. Att se genus som ett ”socialt” eller ”kulturellt” kön ansåg hon att bara befäste det biologiska könet som något självklart. Att mena att en man inte måste vara maskulin utan borde få bära läppstift eller gå i kjol är absolut att luckra upp normer kring maskulinitet eller femininitet, men det ruckar inte ett dugg på det faktum att vi anser personen vara en man, oavsett genusuttryck. Butler

hävdar att vi behöver röra oss bort från synen på kön som något primärt, grundläggande och oföränderligt och genus som något sekundärt, som kommer efteråt och är valbart. Hon beskriver hur vi ofta i forskning om män och kvinnor undersöker skillnader de åstadkommer, till exempel sitter män oftare med benen brett isär, medan kvinnor sitter med benen i kors. En genealogisk metod undersöker om det inte snarare är det att sitta med benen isär som gör könet man, manskroppen, och detta att ta mindre plats genom korslagda ben som faktiskt konstruerar en begriplig kvinnokropp? Kort sagt: Butler menar att inte ens människors könsorgan kan förstås oberoende av hur en talar om dem eller har bestämt att de kan se ut. En penis eller en vagina är enligt henne inte mer grundläggande än en kjol eller en mustasch, utan dessa attribut konstruerar i sin tur vår förståelse av olika kroppar och sätter in dem i ett av två begripliga fack. Detta sätt att se på också anatomi som något socialt konstruerat bröt radikalt med den tidigare kön-genusuppdelningen, inom vilken det fanns en enighet om att könsrollerna var för snäva, att kvinnor och män borde få bete sig hur maskulint eller feminint som helst. Men trots allt betydde ”kön” det oföränderliga, biologiska könsorganet, medan ”genus” var den kulturella påbyggnad som kunde förändras genom olika attribut, rörelser eller utseendefaktorer. Butler menar istället att det inte finns något oföränderligt könsorgan som är en bas för ett kulturellt genus, utan att även en till synes okomplicerad anatomisk självklarhet måste synas och problematiseras.

HETERONORM OCH HETEROSEXISM

hon är yngre än han, då kan det skilja lite fler år utan att någon höjer på ögonbrynen. Dessa kropps- och generationsnormer kan kanske inte direkt sägas vara en del av en heterosexuella matrisen, men de samverkar intimt med den genom att ett tillkortakommande i till exempel åldersskillnad kan vägas upp av en tydlig heterosexualitet, liksom en homorelation kan kompenseras av en normativ tvåsamhet. På så vis kan undantag finnas, så länge relationen/människorna existerar inom begripliga ramar. I den heterosexuella matrisen ingår också begripliga genus/könsidentiteter. Det finns inget läskigare än att inte kunna avgöra vilket ”kön” en person ”har” (i det uttrycket syns tydligt hur anatomi ses som det grundläggande en människa besitter). Därför anser vissa personer sig ha rätten att veta om en person de möter på gatan är en man eller en kvinna, och därför opereras nästan alltid intersex-babyer (barn som föds med ”oklar anatomi”, till exempel en ovanligt stor klitoris, eller delar av ”båda” könsorganen) omedelbart till ”endera” könet, för att undvika obegriplighet – undvika att rätt och slätt nästan inte finnas i ett samhälle där könet är en så grundläggande faktor för hela ens existens. För att kunna bli en medborgare bör du ha ett officiellt kön.

Innan till exempel ett dagisbarn över huvud taget är sexuellt, har kommit ut på något sätt eller haft vare sig romantiska eller sexuella relationer antas det alltid vara heterosexuellt.

Den heterosexuella matrisen är ett av Butlers begrepp som används flitigt i dag. Den heterosexuella matrisen definierar vad som är normalt och onormalt, begripligt och obegripligt. Den innefattar en heteronormativitet som spänner över könsidentitet, genusuttryck och begär. En manlig man åtrår en kvinnlig kvinna och vice versa. Termer som ”motsatt kön” visar på en strikt binär könsuppfattning, där det finns två kön som är helt olika, kompletterar varandra och begär varandra romantiskt och sexuellt. Det som inte platsar i denna ekvation är annorlunda och störande och bestraffas genast, genom olika mekanismer: höjda ögonbryn, frågor, glåpord, anklagelser, äktenskapsförbud, misshandel. Heteronormen behöver inte visa sig i illvilja eller hån, den kan vara lika stark och normerande genom välvilliga frågor om pojkvänner, krav på komma ut-berättelser eller lustiga skämt om ett obekant pronomen. Sällan tänker vi till exempel på att en man som berättar om att han och hans fru gick på teater kommer ut med en sexuell läggning, som på något sätt borde kommenteras eller bekräftas. Vi frågar i stället vad de såg för pjäs.

P E R F O R M AT I V I T E T, PA R O D I O C H I M I TAT I O N

Genom att upprepa genusmässiga akter skapas begripliga, konsekventa män och kvinnor. Att sitta med benen brett isär, vicka på höfterna, ha hår på benen eller täcka sina bröst på stranden är tydliga exempel på genusakter som förknippas med ”endera” könet och således knappt märks förrän de utförs av ”fel” kön (eller inte utförs som förväntat av ”rätt” kön!). Alla akter är ändå inte lika framträdande eller möjliga att förändra genom dagliga val. Butler menar att dessa akters upprepning är det som konstituerar genusnormer och samtidigt, på grund av just denna upprepning, det som möjliggör förändring – både omedvetet och medvetet. Att upprepa en akt blir att imitera den, att imitera sig själv eller en vän eller en pappa eller en syster, och i varje försök till imitation ligger risken eller chansen att misslyckas. Hon skriver mycket om drag som en sorts genusparodi, en imitation som gör helt rätt men som ändå skaver mot den rådande genusdiskursen genom att vara lite fel. Därför kan dragartister upplevas som hotfulla eller skrattretande – för att det de gör är vad alla gör dagligen, klär sig i roller och uttryck och attribut. De gör det bara på lite fel sätt, på ett sätt som inte återskapar en trygg heteronormativ världsbild eller skriver under ett binärt genuskontrakt. Det här stör normens självklarhet istället för att förstärka den.

Det intressanta är att trots att heterosexualitet anses vara så grundläggande självklar, behövs det en mängd olika institutioner och mekanismer för att hålla folk på den rätta vägen. Tiina Rosenberg skriver: ”Könskategorierna och heterosexualiteten är inte frivilliga utan socialt sett obligatoriska. Historiskt sett har det alltid använts makt för att vidmakthålla den genusordning och det begär som ska närma män och kvinnor till varandra. Att upprätthållandet av den heterosexuella matrisen på olika sätt krävt massiva stödåtgärder tydliggör att det inte enbart kan vara frågan om något oproblematiskt och ’naturligt’ vara, utan om att på många olika sätt göra heterosexuella kvinnor och män av människor.” Detta pådyvlande av heterosexualitet och heteronormativt beteende brukar kallas för heterosexism, och kan utövas av såväl institutioner som familjemedlemmar, bekanta och massmedia.

I begreppet performativitet ligger fokus på aktiva processer, inte färdiga resultat – i linje med en socialkonstruktivistisk världssyn formuleras vi om och om igen och kunde ha formulerats annorlunda i en annan tid eller ett annat rum. Ingen essentiell, ren kärna finns i oss, allt skapas i diskurserna. Enligt Butler betyder det ändå inte att vi är maktlösa offer i de diskurser som råder och som vi således måste begränsa oss till – snarare innebär det att vi hela tiden kan förskjuta gränser och skava mot etablerade synsätt. Det finns alltid kryphål att kika in i och ut ur, och inte ens den mest heteronormativa heteronorm saknar normbrytande läckage. Bara det att ställa en människa frågan: ”När upptäckte du att du var heterosexuell? Vem kom du ut för allra första gången?”, eller ännu hellre en i sin enkelhet så fruktansvärt svårbesvarad fråga som ”Varför är du man/kvinna? Vad gör dig till det?” kan visa på självklarheternas oerhörda komplexitet och sätta i gång den mest heteronormativa alfahannes försvarsretorik. Det finns något skrämmande i att tänka sig alternativa världar, men det kanske är skrämmande just för att de inte alls behöver vara så avlägsna.

Heteronormen är alltså något mycket större än heterosexualiteten själv. Den skapar tydliga genus som lätt kan uppfattas, förstås och kategoriseras, och den gör att vi vet vem vi bör ragga på, vilja ligga med, gifta oss med och producera barn med. Den skapar begripliga kroppar och människor i ett begripligt system. I förlängningen bestämmer den inte bara att en kvinnlig kvinna bör hitta en manlig man, i hans manlighet ingår till exempel att han är längre än henne, och i hennes kvinnlighet ingår ofta att hon har mindre kroppsbehåring än han (med undantag, förstås, av huvudhåret! Och ögonfransarna, gud bevare mig väl!). Dessutom bör de vara någorlunda jämnåriga, såvida inte

Butler benämner även subversiv performativitet (sub = under, vers = mot, subversivitet = något som ur en underifrån-position skakar om rådande maktordningar eller normer), det vill säga just sådana genusparodier som kan rucka på heteronormativa sanningar eller fenomen. Hon exemplifierar med dragkungar och drottningar, genderqueers, transpersoner och andra genusvariationer som vägrar att begränsa sig till någon av de två binära könsuppfattningarna. Även butch/femme-identiteter i lesbiska relationer är inget som kan översättas som heteroklassiskt manligt/kvinnligt, de är snarare ett intressant exempel på en parodisk imitation av femininitet/

maskulinitet. (Eller, kan vara. Butler har senare skrivit om hur vissa butchars högsta önskan är att bli män, vissa butchar verkligen identifierar sig som maskulina lesbiska kvinnor, medan andra kanske mest ”blir” butchar i sina relationer till femme-kvinnor.) Även talets performativa kraft gås igenom. Butler refererar till den brittiske språkfilosofen J.L. Austins talaktsteori där äkta makar konstitueras som äkta makar genom det talade ordet. Att som präst förklara dem som ”man och hustru” är precis det som gör dem till det. På samma sätt kan det att komma ut inför någon ses som en performativ talakt – den är större än sin utsaga, den skapar en helt ny situation och en ny människa med en ny, annan läggning än den heterosexuella, som oftast antagits om annat inte sagts. Innan till exempel ett dagisbarn över huvud taget är sexuellt, har kommit ut på något sätt eller haft vare sig romantiska eller sexuella relationer antas det alltid vara heterosexuellt. Heterosexualitet är verkligen något som bara är, det är inte ens något sexuellt. Heterosexualiteten tycks liksom finnas innan sexualiteten.

FAKTARUTA: Poststrukturalism: Poststrukturalism och postmodernism är två begrepp som ofta används synonymt. Båda syftar till att syna för givet tagna sanningar, objektiva utsagor och fasta identiteter. Kort sagt: dekonstruktion och uppluckring av berättelser, texter, kön, viljor, jaguppfattningar ...

Q U E E R – E G E N V Ä R D E T I D E T O D E F I N I E R BA R A Genustrubbel kom ut i en tid då queer som begrepp precis börjat användas som ett återtagande av ett gammalt skällsord för människor som inte passade in i de heteronormativt gällande könsidentiteterna, genuskategorierna eller sexualiteterna. Jag vill inte riktigt försöka förklara begreppet helt och hållet, hela poängen med det är att det inte riktigt kan håvas in och placeras i ett fack. I dag har det dock inte alls samma upprörande innebörd som det inledningsvis hade och var och varannan fest eller konferens eller aktivist kallar sig för just queer. En kan förslagsvis tänka på queer-begreppet i dag ur tre perspektiv, som teori, politik och identitet – att tala eller skriva om queer, att göra queert och att vara queer. Det finns verkligen inga vattentäta skott mellan dessa tre praktiker, och ’queer’ har i var och en av dem lite olika betydelse. Till exempel är queerteorin ofta oerhört akademisk och därför språkligt otillgänglig på ett sätt som en klassmedveten queerfeministisk aktivist kanske inte uppskattar. Jag tror att ”queer-interna” konflikterna är ofrånkomliga, på grund av (eller tack vare?) begreppets flyende karaktär. Förhoppningsvis är de även givande på många vis.

Genealogisk metod: Genealogisk metod kan nästan ses som en tvärtom-metod till en stabiliserande historieforskning och sökande av en autentisk sanning. Diskurs: Tiina Rosenberg beskriver genom den franske filosofen

och historikern Michel Foucault en diskurs som ”en regelstyrd framställning av utsagor, begrepp, teser och teorier som sammantagna utgör en kedja av artikulerade föreställningar om någonting. Diskurser är organiserade kring en mängd uteslutande praktiker genom konstruktioner av det normala, medan ’det falska’ eller ’det andra’ utesluts eller nedvärderas som onormalt och osant.” En diskurs är, kort sagt, vad som sägs om något ämne, hur något sägs om det och således bestämmer vad som är möjligt att säga och tänka inom ett visst område. Eftersom ingen kan befinna sig utanför diskursen är det nästan omöjligt att exakt definiera dess gränser, eftersom jag inte kan veta vad som finns utanför en diskurs – eftersom jag inte kan ställa mig utanför den.

Butler ville inte att queer skulle bli någon ny identitetskategori. Hon anser att fasta identitetskategorier lätt snärjer sig själva och förintar sin egen förändringspotential. Queerbegreppets uppgift är att luckra upp och bryta sig ur krav på att placeras i fack, inte att bli ett fack självt – oavsett om det är ett brett fack. Både Judith Butler och Tiina Rosenberg har i nyare artiklar kritiserat hur queerbegreppet i dag nästan blivit synonymt med en queer identitet och fött en queer identitetspolitik, när hela dess tillkomst handlade om att motsätta sig detta. Att förutsätta att queera praktiker eller möjligheter kräver en viss sorts queer identitet låser fast mer än det frigör, och skapar hierarkier som inte är eftersträvansvärda i en queer kamp.

Socialkonstruktivism: Att se världen och företeelser i den inte som naturligt givna utan skapade av sin omgivning, av sociala normer och samhälleliga praktiker. En människa har till exempel inte ett enda facit, utan påverkas av sin omgivning och skapas hela tiden i relation till den. Ett socialkonstruktivistiskt perspektiv (kvinnor städar noggrannare än män för att de har uppmuntrats till det och fått öva sig i det) kan sägas vara en motsats till ett biologistiskt perspektiv (kvinnor städar noggrannare än män för att de är bättre på det rent genetiskt).

När queer introducerades på 1990-talet, och Genustrubbel hade utkommit, gick debatten het om hur detta nya projekt skulle passa ihop med feministisk teori och politik. Butlers kritik av kvinnorörelsen och queerbegreppets politiska agenda ledde direkt till en intern feministisk debatt. Tiina Rosenberg skriver: ”Många feminister var på goda grunder oroliga för vad som skulle hända med kvinnokampen om många kvinnor anslöt sig till det queerteoretiska projektet.” Butler menade att de här diskussionerna behövde föras, och att hon riktade sin kritiska spets mot den kamp och den politik som hon ansåg sig tillhöra. Hon tyckte inte om hur essentialiserande termerna kvinna, lesbisk och feminist hade blivit och hon ville tillföra poststrukturalistiska idéer till feministisk teori för att syna och vidga begreppen och kampen på riktigt. I förordet till den reviderade upplagan av Gensutrubbel från 1999 skriver hon att ”Det var och förblir befogat att utöva en sådan kritik och att skilja mellan å ena sidan en självkritik, som kan göra rörelsen mera demokratisk och inkluderande, och å andra sidan en kritik som försöker upplösa den helt och hållet. Naturligtvis är det alltid möjligt att genom vantolkning förväxla det förra med det senare, men jag hoppas att så inte är fallet med Genustrubbel.” Butler syfte med att ge ut Genustrubbel var aldrig att håna feminismen, snarare ville hon i sin nittiotalskontext kritisera dess dåvarande brister just för att hon hyste stor respekt för och tilltro till den feministiska kampen, och såg den som sin viktigaste arena.

Performativitet: Iscensättning, med betoning på effekten hos ett

språkligt eller symboliskt uttryck. Att som ”kvinna” klistra på sig en mustasch kan ses som en performativ handling. Även att som ”man” raka av sig en eventuell mustasch och därefter klistra på en ny kan ses som en performativ handling, som ytterligare synliggör könens iscensättningsprocesser. En funderar mer på vad ett uttryck gör eller väcker än vad det betyder. Performativa handlingar kan vara medvetna eller omedvetna.

Malou Zilliacus går första året på skådespelarprogrammet på Stockholms Dramatiska Högskola, försöker skriva sin kandidatuppsats i genusvetenskap och strävar efter en inre revolutionär harmoni.

F I T T E– Z I N E

Det man aldrig hade vågat berätta tidigare Text Lotta Haglund

D FITTEZINE

et hela började med att jag skrev kolumner till rocksidan i Hufvudstadsbladet i början av 2000-talet och blev uppringd av Söderströms. Mina ”rockkolumner” skulle handla om rock, men de började handla mer och mer om mitt patetiska singelliv i stan. Tapani Ritamäki från Söderströms undrade om jag hade mera liknande texter i skrivbordslådan som kunde göras till en bok. Hjälp! Det hade jag ju inte.

eget exempel visade jag att man kunde skriva slarvigt med en massa finlandismer och ingen brydde sig så länge man var ärlig, självironisk och underhållande. Tidningens klipp-och-klistra-utseende bidrog till att visa att stilen var ledig och att det inte var så seriöst. Samtidigt var det en motreaktion till bloggandet, som då höll på att ta fart. Fittezine skulle inte vara någonting som vem som helst kunde läsa var som helst, utan läsarna blev utvalda av oss som gjorde tidningen. Ibland skickade jag zinen till någon jag trodde skulle uppskatta den, men reaktionen kunde vara den rakt motsatta.

Tyvärr ledde samtalet till en total skrivkramp. Jag fick inte ett ord ur mig. Jag beslöt mig till min stora besvikelse att skita i hela grejen. Efter några år försökte jag mig på nytt på att skriva och skrev en liten historia om den gången jag rakade pubeshåren till en landningsbana för första gången. Jag knepade ihop en liten, liten tidning med bara den här texten och gav den till fem av mina bästa väninnor. De var förtjusta och ville ha mera. Så jag skrev mera pinsamma historier, vek en A4:a och kallade tidningen för Fittezine. Jag kopierade upp de första numren hemma och nitade ihop dem med stort besvär. Sylvia Bjon från Hbl var min partner in crime i de första numren.

Jag skickade alla tidningarna själv och skrev adresserna för hand på kuverten. Det var mera som ett brev från mig till just den personen, med personliga grejer om just den läsaren på små postit-lappar som jag klistrade på tidningen. Jag skapade också ganska mycket hajp kring tidningen. Det ryktades om att den snart skulle komma, tjejerna väntade på att få läsa om vad jag såsat på krogen den här gången, och var säkert också ivriga, och samtidigt skräckslagna, att se sina egna alster. Man fick ju skriva sina grejer i rödvinsfyllan och bara skicka i väg dem. Jag tror att tjejerna litade på min diskretion och editeringskunskap.

Det ryktades om att den snart skulle komma, tjejerna väntade på att få läsa om vad fan jag såsat på krogen den här gången.

Vi skickade tidningarna till de av våra tjejkompisar som vi visste hade likadan humor som vi och som troligtvis skulle skratta sig dubbelvikta åt våra fåniga historier. Vi fick otroligt bra feedback och tjejerna blev inspirerade av våra pinsamheter och ville berätta sina dito. Så småningom blev tidningen tjockare och jag var tvungen att överge hemmakopierandet. Innehållet ändrades inte på grund det – den såg fortfarande ut som i början: handgjord med klipp-och-klistra-metoden. Själv njöt jag av att göra zinen utan deadline och innehålls- eller utseendepress. Jag publicerade den när jag tyckte att den var färdig. Det var en befriande hobby för mig som jobbade i nyhetsbranchen.

Tråkiga upplevelser i ungdomen (eller förra veckan) fick ett nytt värde när man kunde använda dem för att underhålla andra. Och alla var på samma plan – skribenter, som nu är kanske är ledarskribenter på Hbl, bredvid min granne från Pernå, som skrev sin story på Pernådialekt.

Skräckslagna killar Tänk om mamma eller pojkvännen läser det här? var en relevant fråga. Men få var oroliga. Vi litade på varandra och jag gjorde klart för alla att tidningen inte var för killar. Man kunde ju tro att killarna skulle göra vad som helst för att få smygläsa våra hemligheter, men så blev det inte. Någon kanske fick tag på zinen på toagolvet, blev förskräckt, tappade självförtroendet totalt och sade till de andra killarna att det här var en produkt man skulle hålla sig långt borta från för att kunna leva vidare. Det här fungerade för att tidningen endast figurerade i ankdammen där nätverken är tajta. Tidningens dåliga rykte gjorde det möjligt för oss att skriva under egna namn och veta att ingen kille ville läsa innehållet. Dessutom skrev vi ju inte om killarna med namn, men de kunde så klart ha känt igen sig. Men ingen sårad kille har någonsin kontaktat mig.

Våra pimppin och andra hemska historier Filosofin bakom det hela var att ha ett eget forum för de genanta händelserna i livet. Och oftast handlade det om våra pimppin och allt vad de medför i form av osäkerhet, mens, förlossningar, trosskyddsproblematik samt en massa killproblem: killar med för liten snopp eller för stor, kärlek, nobben och misslyckanden. Vi ville vända det som någon gång hade känts otroligt jobbigt och penibelt till en rolig historia som alla kunde skratta åt och känna igen sig i. Det visade sig att det fanns mycket man trodde att man var totalt ensam om, som sedan visade sig vara ett allmänt problem men för genant för att snackas om ens med sina bästa väninnor.

Efter tio nummer bestämde jag mig för att lägga av. De flesta hade gift sig, fått barn och jag var den enda som fortfarande mokade, påkade och dokade på krogen. Till mig stora överraskning ville de fortfarande läsa och berätta om sina tjejgrejer. Få se. Kanske vi gör ett nummer till.

Tanken var att skriva under eget namn, inga noveller utan helt enkelt berätta den brutala sanningen i en trygg miljö. Tryggheten fixade jag genom att berätta att zinen endast delades ut åt tjejer och alla visste om både skribenterna och läsarna. Jag gjorde en förteckning över båda parter, som ju ofta var desamma. På det sättet kunde man se vem som läste och kanske inte skriva om just den tjejens pojkvän man i sin ungdom gjort något olämpligt med. Min andra poäng var att framhäva att innehållet var viktigast, inte språket. Med mitt

FITT

FITTE *

Lotta Haglund är en 39-årig nyhetsgrafiker som jobbar på Helsingin Sanomat. Till hennes intressen hör att sitta i soffan och ha ångest och titta på brittiska detektivserier samtidigt som hon facebookar. Ibland går hon ut och stavgår.

FITTE ZINE

Lottas nettideittin under 2,5 år som singel 1. Darfursoldaten Nobbeorsak: Byxorna för högt uppe, för kort, psyko. 2. Huutajat-Mikko Nobbenorsak: För ful. 3. Are you interested-Antti Nobbenorsak: Jag fick nobben. 4. Sokkotreffi-markus Orsak: För spinkig och ful, psyko. 5. Hårmanen/hårmannen Orsak: För kort och för ful samt horribelt torrt hevihår. 6. Renate Orsak: För kort, illaluktande och vegopruttig. 7. Kosnstnärs-Sampo Orsak: För snäll och nördig. 8. Han med min t-skjorta Orsak: fel kille. Jag hade sählät med hans kompis. 9. Dj-Juhis Orsak: För ung och kort. 10. Henri: Jag fick nobben före ens första träffen. 11. Petri från Suomi24 Orsak: För gnällig röst. För potisaktig näsa, tråkig, humorfri.

FITTEZINE

FITTE ZINE

Vill du också titta? frågade barnmorskan. Men det var inte mig hon talade med, utan med praktikanten bredvid henne. Så praktikanten lutade sig framåt och så stod de båda och tittade in mellan mina ben. Jag försökte avläsa minerna som en spegel, men det gick inte ”Nå, hur ser det ut?” frågade jag. ”Här ser du hur episiotomin är gjord. Den är rätt så ... mot analöppningen”, sa barnmorskan. Vad fan betyder ”rätt så punkt punkt punkt”? Fortfarande talade de inte till mig. Det var inte avsiktligt, men mina smärtor gav mig ingen kontroll över muskulaturen, så jag fes dem i ansiktet. Synd nog förstod jag inte att glädjas över det just då. Jag ville bara veta om min pimppi. Jag hade frågat samma sak redan i förlossningssalen. i vilket skick är jag? Hon som sydde ihop mig konstaterade bara vad jag visste. Det behövdes ett snitt. Bristen på förståelse var total. Jag hade ju en ny bebis liggande på min mage, vad bryr jag mig nu om något så efemärt som min pimppi, verkade dom tycka.

FITTEZINE

ITTE ZINE

ASTRA AVSLÖJAR

Men nu, då jag skulle skickas hem, kändes tystnaden bara så kall. Jag hade faktiskt haft min pimppi som vän i trettio år, bebisen bara i ett par dagar. Deras nonchalans mot min relation till kroppen var oförlåtlig. Jag måste få veta. Då vi kom hem från sjukhuset med barnstolen pysslade jag lite om mitt nya barn, sen gick jag in på toa och tog fram en spegel. Nåja, ärret var ganska så snyggt, ljust rosa och vågigt, snett mot sydväst. Det var väl inte så pjåkigt!

Men ett par månader senare blev jag tokig. Eftergranskningen hade gjorts av en ung manlig läkare som var helt proffsig, inget ont om det, men nu skulle jag definitivt för säkerhets skull gå till min egenläkare, en medelålders kvinna. Jag såg fram emot det. ”Ärret har läkts bra. Du tycker säkert att det känns mysko ännu. Men de som verkligen har problem, de ser ut såhär”, sa hon och tog fram ett block och ritade. ”Ärret är dåligt om det drar slidväggen bakåt och gör mellangården tunnare”, menade hon.

FITTEZINE FITTEZINE

”Men på dig ser det bara ut att ha dragits undan lite minimalt. Det är så bra det kan bli.”

Och så till det som man verkligen vill veta: ”Om ett par år är det bra igen. Det blir inte precis som förr, inte som på en ung flicka, hehehe. Men nära nog! Kroppen återställer sig hela tiden. Förutsatt att du inte får ett nytt barn väldigt snabbt efter blir pimppin bättre. Får du ett nytt barn strax efter är läkningen långsammare.” Åh. Barn är bliss, men att känna igen sin kropp är ännu blissigare. Sorry nu bara. – NN

AKTUELLT

TANTPRAT

är en (t)antologi damp ned i Astras brevlåda i våras blev jag lite överraskad – en till bok om tanter?! Fast å andra sidan, varför inte? Tanten har ju redan länge varit på tapeten. Tanten lever renässans. Dessutom lyckades Liliequist & Lövgren locka till att bläddra i boken, nästan enbart med hjälp av titelns parentesbelagda bihang. I sin helhet är den mer snusförnuftig: Tanten, vem är hon? En (t)antologi. Det är roligt med tanter. Det är också roligt med forskning. Men att undersöka något behöver inte automatiskt betyda att vi ger objektet mer makt. Forskning är visserligen alldeles livsnödvändigt – annars kommer vi knappast vidare från tidigare fastspikade och stela normer – men det krävs också ett praktiskt engagemang för att (håll i er nu) förändra världen. Hoppas alltså att tantprat också i praktiken leder till mer tantpower. Fast tuffa tanter knappast låter sig trampas på. Tuffa tanter finns att läsa om, både inom bokbranschen och i bloggosfären. Till exempel Elin Eks blogg Tantvarning följd av boken Supertanten varvar recept och tantporträtt medan Fatima

Bremmer och Magnus Wennmans De sista tanterna: från husmor till modeikon porträtterar mer. Så finns de tuffa tanter som börjar med Katarina von Bora och letar sig fram till 1900-talet, eller Mazzarella, som var betydligt tidigare ute med Tanten och krokodilen (1994), som inte innehåller kakrecept. Nå, eller barnbokens alla tanter: de gröna, de bruna eller de gredelina ... För att inte tala om tantfigurer i Eva-Stina Byggmästars poesi och Inge Lööks illustrationer. Men vad då tant? Ett ungt gäng i en gammal bil ger snabba associationer på frågan ”Vad tänker du på när någon säger tant?”. Svaren blir ungefär gul klänning, handväska och hatt, teater, blommor, frissafrisyr, bullar och rund mage. Ingen nämner ålder. Det är en typ som skissas upp, som utåt sett verkar mer harmonisk än upprorisk. Men man skall inte låta skenet bedra – man behöver inte se streetsmart ut för att vara det. Supertanten slår tillbaka, hon är ett strå vassare i sitt civilkurage. Man kan alltså vara aktivist och ändå baka bullar. Och att man bakar bullar betyder inte att man tänker leva resten av sitt liv som bakåtsträvare. Lite som i bullscenen i ungdomsfilmen

Sisko tahtoisin jäädä, där den bullbakande tjejen i huvudrollen får poäng av sin farsa eftersom hon alldeles tydligt ”lugnat ned sig”. Svaret blir ett underbart utbrott där hon kastar bullar, mjöl och socker medan hon demonstrativt spexar för sin verklighet. Inte har hon några planer på att lugna sig. Hon hade bara lust att baka bullar, det var allt. Lite som tanten har friheten att göra nästan vad som helst.

ETT LITET URVAL TANTER: 2012 – Tanten, vem är hon? En (t)antologi. Red. Marianne Liliequist & Karin Lövgren. 2011 – Supertanten. Elin Ek. 2011 – De sista tanterna: från husmor till modeikon. Fatima Bremmer och Magnus Wennman. 2000-tal – Eva Byggmästars trilogi om kärlek med illustrationer av Inge Löök. 1997 – Tuffa tanter. Gunnel Granlid och Siv Widerberg. 1994 – Tanten och krokodilen. Merete Mazzarella. 1918 – Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin. Elsa Beskow.

ASTRA GENOM ÅREN

1919

1928

1943

1969

1984

2011

2012

AKTUELLT

VAD HÄNDER I HÖST? I varje nummer lyfter Astra upp intressanta händelser och evenemang runtom i Finland.

4–7.10:

Regnbågshelgen i Helsingfors

På programmet finns bland annat hbt i Norden: historisk tillbakablick med Jan Hammarlund, Regnbågsmässa, ”Drottning Silvia”, filmvisning, avslappning och diskussion inför kommunalvalet.

1.11:

Bland burleska bastarder och rebeller Helsinki Burlesques grundare Bettie Blackheart och kulturvetare Lisen Sundqvist samtalar om burlesken som konst-och kulturuttryck kl.18.05–19.35 på Arbis i Helsingfors.

11.10:

2–25.11:

I stopped my body

Vinokino

Teatergruppen Blaue Fraus nya pjäs har premiär.

Finlands enda hbtiqa-filmfestival. Ordnas på flera olika orter. Årets datum: Åbo 2–4.11 Helsingfors 9–11.11 Jyväskylä 2.–3.11 Tammerfors 23–25.1

13.10: Hair

Den klassiska musikalen har premiär på Åbo Svenska Teater.

16–17.11:

Naistutkimuspäivät

25–26.10:

Genusvetenskapsdagarna ordnas i Tammerfors. Årets tema är ”De feministiska rummen och framtiden”.

Socialpolitiska dagarna Årets upplaga ordnas i Jyväskylä och temat är ”Sukupolvittunut ja sukupuolittunut sosiaalipolitiikka”.

27.11:

25–28.10:

Att ångra sin könskorrigering

Helsingfors bokmässa

Regissör Cris af Enehielm diskuterar Svenska teaterns pjäs Ångrarna med Rita Paqvalen kl.18.05–19.35 på Arbis i Helsingfors. Ångrarna har premiär 17.11.

Astra diskuterar jämställdhet i skolan och kvinnohat i populismens Europa och ordnar estradpoesi med den svenska poeten Helena Österlund. Mera information hittar du på sidan 34.

PÅ NÄSTA UPPSLAG: Karolina Bång är serietecknare, musiker och illustratör bosatt i Malmö. Hon har publicerats i flera olika tidningar och magasin i bland annat Sverige, Slovenien och England samt gett ut två böcker: Handboken (Doob Förlag 2009) och Cowgirls (Galago Förlag 2011). I Finland har hon förutom medverkan i en utställning på Sarjakuvakeskus, publicerats i den finskspråkiga antologin Suffragettien City (Schildts förlag, 2011).

SISTA ORDET

VAD TYCKTE DU? Nu har du läst det första numret av förnyade Astra. Som så många gånger tidigare i tidningens historia har den fått ett nytt utseende, nytt innehåll, nya skribenter – och den här gången dessutom ett nygammalt namn. Att förnya en tidning från grunden är ett stort projekt och vi har bara börjat. Bakom det nummer du håller i din hand finns många timmar av funderande och diskuterande. Hur ska en feministisk tidskrift se ut i dag? Vad vill vi skriva om? Vad vill människor läsa om? Vi har grävt ner oss i gamla nummer, från Astra nr 1 från 1919 framåt, för att se hur tidningen har sett ut genom tiderna och vad det skrivits om. Vi har hamstrat moderna tidskrifter från hela världen för att få inspiration. Vi har pratat med alla vi mött och frågat vad just de skulle vilja läsa om i Astra. Och nu frågar vi dig. Vad tyckte du om tidningen som du just har bläddrat igenom? Vilka inslag gillade du, vilka var mindre bra? Vad vill du se mera av? Vi blir väldigt glada över all slags feedback. Du kan till exempel skicka ett e-postmeddelande till adressen tidskriften.astra@gmail.com eller kontakta oss på Faceboook (www.facebook.com/tidskriftenastra). Eller skicka ett brev till kansliet, adressen är Tallbergsgatan 1/175, 00180 Helsingfors. Nästa nummer utkommer i december, temat ser du här intill. Ha en fin feministisk höst! /Redaktionen

Du missade väl inte ... ... Londontipsen på sidan 9 ... listan över filmer med fina vänskapsskildringar på sidan 45 ... den hemliga finlandssvenska zinen på sidan 57

MEDAN DU VÄNTAR PÅ NÄSTA NUMMER: KOLLA IN ASTRABLOGGEN PÅ ADRESSEN

Tidskriftenastra.wordpress.com

NÄSTA TEMA: ARBETE

FREE PUSSY RIOT!