Foto: linda gren
” Det är det ojämlika utbytet som gör tekniken möjlig.” omvärldsa n a lys
A
llt går i vågor, så även tron att framtiden blir som en science fiction-film. Sist det begav sig, under 1950och 60-talen när oljan på allvar började pumpa i världsekonomins ådror, gjordes många fantasifulla förutsägelser om framtiden. Det var flygande bilar, intelligenta maskiner som skulle minimera hushållsarbetet och givetvis koloniseringen av andra planeter. Utvecklingsoptimismen var på topp och med de första resorna ut i rymden på 1960-talet verkade prognoserna bekräftas. Att mänskligheten vid år 2015 skulle ha byggt bostäder på Mars ansågs i många kretsar mer eller mindre givet.
E
nergikriserna och miljöhotens 1970-tal lade band på optimismen, men nu tycks det vara dags igen. Under det senaste året har det upprepats om och om igen att robotsamhället snart är verklighet. Inom tjugo år har hälften av dagens jobb tagits över av maskiner. Utgångspunkterna tas för självklara. Framtiden innebär att allt fortsätter som förut, med hög tillväxt, billig energi (fast förnybar i stället för fossil), en stabil världsordning och en lydig armé av låglönearbetare som står för produktionen av den nya tekniken. Självförtroendet hos de som förutser den skinande nya framtiden är det inget fel på. De kan med närmast
hundraprocentig säkerhet säga att de flesta arbetare inom jordbruk, trädgård, skogsbruk och fiske kommer att ersättas av maskiner inom tjugo år. I stället blir framtiden än mer virtuell och den som exempelvis tänker försörja sig på att spela dataspel har betydligt bättre utsikter.
B
akom dessa tvärsäkra prognoser finns en föreställning om att mänsklig vilja i kombination med tekniska innovationer kan kliva över fysiska gränser. I robotberättelsen finns också en förment godhet i och med att det utlovas plats för alla i det stundande maskinparadiset. Så kan exempelvis en utvecklingsoptimist som Hans Rosling hävda att om hela världens befolkning vill ha tvättmaskiner så kommer de också att få det. Det är såklart ett tacksamt och säljande budskap att leverera eftersom det på många sätt friskriver den privilegierade delen av mänskligheten från sitt ansvar i en brutalt ojämlik värld.
M
en ett ansvar har vi och hur spektakulär teknik vi än åkallar kommer inte detta faktum att ändras, snarare tvärtom. För som Alf Hornborg, professor i humanekologi, så skarpt beskriver det i sin senaste bok, Nollsummespelet, äger maskinerna inte någon magisk förmåga att skapa välstånd för alla. Maskinerna existe-
david jonstad rar tack vare de brutala ojämlikheterna i världen. Vad den industriella tekniken i första hand handlar om är att få något gjort på andras bekostnad. En tvättmaskin må vara fantastisk för den som äger den, men alla kan inte äga en. De människor som gräver fram metal�lerna till denna maskin (och all infrastruktur som den kräver), som sätter ihop maskinen i en fabrik och som lever med de värsta konsekvenserna av dess produktion kan inte själva ha löner som ger dem råd att köpa maskinerna. I så fall skulle maskinernas pris bli så högt att ingen, eller väldigt få, hade råd med dem. Det är det ojämna utbytet av pengar, råvaror, arbetskraft och energi i världssystemet som gör tekniken möjlig.
H
ornborgs budskap är svårsmält och svårsålt. Men det har en stor fördel framför Roslings – det ger mer realistiska förväntningar på framtiden. Om vi mot förmodan får leva i vår tids science fiction-drömmar kommer vi också få hantera än större globala motsättningar som en följd av en än mer brutalt ojämlik värld.
David Jonstad Journalist och författare grus & guld · 4/2015
11