Page 1

Nr 2 | 2019 – 50:e årgången

Tidskrift för Finlands svenska spelmansförbund r.f.


Fiolen min 2/2019 Stämledaren.................................................................... 3 På gång........................................................................ 4–7 Vårig vinterstämma i Mariehamn......................... 8–12 Styrelse, utskott och kommittéer 2019...................... 13 Folkmusiklaget Kvinnfolk fyller fyrtio............... 14–15 Andra upplagan av Kvarken Folk........................ 16–20 Plöjningsmästaren och spelmannen.................. 21–23 En historisk tillbakablick..................................... 24–29 Min första kontakt med en spelmansstämma... 30–31 Några stämmominnen................................................ 32 Några spelmansminnen.............................................. 33 Minnen över en kopp kaffe i Hangö................... 34–35 Från Ragvals till Felans vänner............................ 36–38 Violinisten som blev gårdfarihandlare..................... 39 In memoriam......................................................... 40–41 Nya skivor............................................................... 41–43 Händelsekalender......................................................... 44 Pärmbild: Finlands svenska spelmansförbund arrangerade storspel i Finlandiahuset 9.3.1975. Foto: SLS arkiv, FMI 1 f

Fiolen min | Tidskrift för Finlands svenska spelmansförbund r.f. ISSN 0782-3479

Finlands svenska spelmansforbund r.f. www.spelmanforbundet.fi | kansliet@spelmansforbundet.fi Ansvarig utgivare: Åsa Lillhannus Redaktör: Simon Gripenberg | 044 291 4680 fiolenmin@spelmansforbundet.fi Annonser: Helsida 270 euro Halvsida 130 euro 1/4 sida 100 euro 1/8 sida 70 euro Kontakta kansliet för bokning Nästa nummer av Fiolen min kommer ut i augusti. Deadline för material är 15.7.2019 Material till tidningen sänds till kansliet@spelmansforbundet.fi eller fiolenmin@spelmansforbundet.fi Tryckeri: Grano/Vasa, www.grano.fi Utges med stöd av Föreningen Konstsamfundet. 2

Ordförande: Åsa Lillhannus 0400 951 958 asa.lillhannus@spelmansforbundet.fi Viceordförande: Michaela Lassus 040 759 0542 michaela.lassus@multi.fi Spelmansförbundets kansli: Finlands svenska spelmansforbund r.f. Centrumvägen 3 65610 Korsholm Kansliet är öppet mån-tors kl 9-13 Organisationssekreterare: Pia-Stina Sarin 0500 560 209 kansliet@spelmansforbundet.fi Styrelseledamöter: Jan-Anders Barkar 050 343 8396 jabarkar@gmail.com Birgitta Beijar-Österberg 050 525 3072 birgitta.beijar-osterberg@korsholm.fi Kenneth Nordman 040 594 6546 kennethnordman@hotmail.com Kurt Svahnström 02 458 7404, 0400 774 780 bobi@parnet.fi Sten Eriksson 0457 344 7712 stenchie60@gmail.com Linnea Holmberg 040 558 2075 linnea1975.lh@gmail.com Anders Backman 040 546 1771 fiolbackman@gmail.com Göran Jonsson 09 877 9294, 0500 232 425 goran.jonsson@jonel.fi Katja Hellman 040 547 7670 katja.hellman@sls.fi

JÖMÄRKT MIL

4041 0955 Trycksak


Stämledaren Ordförandes spalt

Nu när vi står inför sommarsäsongen med alla sina

höjdpunkter kan vi konstatera att Finlands svenska spelmansförbund har kommit igång bra med 2019, det år då vi firar Spelmansförbundets 50-årsjubileum. Förbundet grundades i Lappfjärd 25 januari 1969 – Klas Gustafsson hade innan det i många år drömt om att samla de finlandssvenska spelmännen till en spelmansstämma. Två nylänningar (av vilka den ena var Klas), två ålänningar och elva spelmän från Lappfjärds spelmanslag samlades för att diskutera en gemensam spelmansorganisation. Den dagen grundades Finlands svenska spelmansförbund (källa: Anders G. Lindqvist: 25 år spelglädje, Finlands svenska spelmansförbund rf 1969-1994). Ca 120 finlandssvenska spelmän samlades 1971 vid Kaustby folkmusikfestival. Det året hade man i Kaustby ett finlandssvenskt tema. Den allra första spelmansstämman arrangerades i Tenala 1972, varför vi kommer att ha flera anledningar att fira under de kommande åren. Men som sagt, spelmansförbundet är 50 år gammalt – mycket har passerat och mycket har vi framför oss. Förbundet utvecklas hela tiden. Vi vill följa med vad som händer och vad våra medlemmar vill att spelmansförbundet skall göra. I detta nummer, som är vårt jubileumsnummer, har vi många tillbakablickar. Spelmän från olika delar av Svenskfinland bidrar med spelmansminnen och Ann-Mari Häggman, som ju har varit med i nästan alla år, har bidragit med en intervju. Jag hoppas att du, kära läsare, får behållning av detta alldeles extra innehållsrika nummer av Fiolen min. Vi har redan klarat av flera stora begivenheter – sedan senaste nummer har vi besökt Mariehamn på förbundsdag och vinterstämma. Förutom att årsmötet klarades av fick vi umgås och spela tillsammans. Styrelsen fick en litet ny sammansättning och jag önskar de nya styrelsemedlemmarna, ordinarie och suppleanter välkomna med i arbetet. Det är för förbundet oerhört viktigt att vi har personer involverade som vill och kan ta initiativ och ansvar – och det har vi. Det här betyder inte på något vis att det är enbart styrelsemedlemmarna som kan komma med initiativ och förslag till verksamhet och kurser. Kvarken Folk – Musik på Kvarken – arrangerades för andra gången lördagen den 13 april. Det blev under en hel dag en verklig folkmusikfest ombord på m/s Wasa Express,

från avfärden lördag morgon kl. 9 i Vasa till hemkomsten kl. 23.30. Vi var drygt 100 spelmän från Svenskfinland men också ett 30-tal från Västerbotten som sammanstrålade på färjan. Mera om Kvarken Folk på annan plats i detta nummer. Om vi ser framåt så har vi också mycket framför oss, vi närmar oss sommaren med stormsteg och med den följer många stora högtider för oss spelmän. Beroende på var i landet vi bor har vi våra bestämda traditioner – för vissa är det midsommaren, för andra är det någon sommarfest, marknad, spelmansstämma eller något annat som är sommarens höjdpunkt. För Spelmansförbundets del är det mycket på gång. Vi har vår egen ”stora” Spelmansstämma i Tjöck 2–4 augusti, där jag hoppas få se många spelmän och att det spelas i alla buskar i Kristinestad och Tjöck. Allt är upplagt för en mycket trevlig spelmansstämma. Vi kan också se fram emot den traditionsenliga ”Lilla spelmansstämman” i Kaustby 10 juli, och många andra tillställningar och festligheter där vi spelmän hörs och syns. Dagarna innan Tjöckstämman arrangerar vi ett barnoch ungdomsläger i Lappfjärds folkhögskola, som jag hoppas kommer att bli välbesökt. Jag vill ännu passa på att uppmana er alla, bästa läsare, var inte rädda för att kontakta redaktören Simon om ni har någonting ni skulle vilja skriva om! Nu när vi står inför sommarevenemang i stort antal är det också på sin plats att påminna om följande: Kom ihåg att Förbundets 50-års jubileumslogo kan användas – det är till och med önskvärt – av alla medlemsgrupper när ni under året arrangerar evenemang. Logon finns i olika format, kontakta organisationssekreteraren! Kom också ihåg att rapportera till Fiolen min. Hör av er i smått och i stort! Det är genom våra medlemmars aktivitet som vi bygger upp en Fiolen min fyra gånger varje år. Men nu har vi en härlig sommar 2019 framför oss och jag önskar oss alla en riktigt skön sommar. Med spelmanshälsningar! Åsa Lillhannus, ordförande 3


Pü güng Dansfest i Jakobstad Veckan efter midsommar arrangerar Vestersundsby folkdanslag och Finlands Svenska Folkdansring r.f. Dansfest i Jakobstad. Evenemanget samlar människor som är intresserade av folkdans, folkmusik och folkdräkter. Under dagarna ordnas büde dansuppvisningar och -workshops. Anmälningstiden fÜr dansare har gütt ut men det gür ocksü bra att ta del av det varierande programmet som publik. Det utlovas bland annat folkmusik med Åsa Jinder, dansuppvisningar pü stan, festtüg samt andakt i Jakobstads kyrka. Mer information pü www.folkdans.fi

DANSFEST DANSFEST 2019 2019 FSF

Dansfest Jakobstad

28-30.6.2019

    

        

4

 

Folklandia 10–11.1.2020 pü M/S Silja Europa Helsingfors – Tallinn – Helsingfors FOLKLANDIA är en ürligen üterkommande

vinterfestival ute till havs – en kryssning fullspäckad med folkmusik och folkdans. Kryssningen i januari 2020 blir den 25:e i ordningen och hülls pü omtyckta M/S Silja Europa. Finlands svenska spelmansfÜrbund är en av medarrangÜrerna och har reserverat 22 platser enligt fÜljande: • 10 platser: 5 x B2S-hytt, 2 pers/hytt (149 ₏/pers) • 6 platser: 2 x B3-hytt, 3 pers/hytt (139 ₏/pers) • 6 platser: 3 x A2-hytt, 2 pers/hytt (174 ₏/pers) Därtill finns ytterligare 6 st fÜrmünligare arrangÜrsplatser. Meddela intresse. Anmälningar med namn, fÜdelsetid, kontaktuppgifter och hyttÜnskemül skickas till kansliet @spelmansforbundet.fi fortast mÜjligt, dock senast 31.10.2019. Platserna fylls i den ordning anmälningarna kommer in. Pü fartyget finns flera matställen, men ämnar man äta buffÊ är det säkrast att boka pü fÜrhand. Dü är priset även fÜrmünligare: • MiddagsbuffÊ fredag 10.1, fÜrsta dukningen kl. 17.30–19.45, andra dukningen kl. 20.30– 22.30. Vuxna 33 ₏ vid fÜrhandsbokning. • FrukostbuffÊ lÜrdag 11.1 kl. 07.00–11.00. Vuxna 10,50 ₏ vid fÜrhandsbokning. • LunchbuffÊ lÜrdag 11.1 kl. 12.30–15.00. Vuxna 25 ₏ vid fÜrhandsbokning. Speltid reserveras via webbadressen folklandia. tapahtumiin.fi/esiintyjailmoittautuminen FÜr att fü speltid fÜrutsätter att man fütt sin hyttplats bekräftad. De som reserverat speltid fÜre utgüngen av augusti münad garanteras speltid. SpelmansfÜrbundet kommer som tidigare ür att reservera speltid fÜr Allspelslaget, sü mÜjlighet att uppträda finns fastän man inte kommer som ett helt spelmanslag. Pü ett sü pass stort fartyg som Silja Europa finns det ocksü otaliga mÜjligheter till buskspel.


Folkmusikkurs på Rövass

Spelmansstämma i Tjöck

En folkmusikkurs arrangeras på Rövass lägergård i Barösund 5–6.10. Lärare för kursen är Bo Lund (dragspel) och Arto Järvelä (fiol). Kursen börjar lördag kl. 9 och avslutas på söndagen kl. 14.

I början av augusti firar vi spelmansförbundets 50-årsjubileum i samband men spelmansstämman som i år går av stapeln i Tjöck 2–4.8. För tjugo år sedan arrangerades stämman på samma ort.

Kursen kostar 90 €/vuxen och 70 €/ungdom under 18 år. Priset inkluderar undervisning, mat samt logi från lördag till söndag. Inkvartering mellan fredag och lördag kan ordnas enligt separat överenskommelse.

Förhoppningsvis har du anmält dig, för anmälningstiden går ut redan 31.5!

Anmälan görs till Anders 040 7514913 eller barogard@pp.inet.fi senast 24.9. vänligen meddela samtidigt eventuella specialdieter.

XXXXXXXXXXXXXXXXX XXXXXXXXXXXXXXXXX XXXXXXXXXXXXXXXXX

Programmet och mer information om spelmansstämman finns i föregående nummer av Fiolen min och på spelmansförbundets hemsida: www.spelmansforbundet.fi

ALLSPELSLAGET Kaustbyfestivalen och Lilla spelmansstämman Enligt arrangörerna tillbringas sommarens lyckligaste dagar i Kaustby 8–14.7. Onsdagen den 10 juli är det dags för Lilla spelmansstämman, där många finlandssvenska spelmanslag kommer att uppträda. Mer information om festivalen finns på www.kaustinen.net Foto: Teresa Nurmioja

Vi har många spelmän i våra led, som inte hör till något spelmanslag, eller vars spelmanslag inte är med på Spelmansstämman. För alla oss enskilda spelmän (och andra också, förstås) som vill spela ännu mera har vi tänkt låta Allspelslaget höras – en grupp spelmän som har en gemensam repertoar. Somliga har redan tjuvtränat litet - under Folklandia 2019 tog sig Allspelslaget an ett antal låtar ur Allspelshäfte 2. Detta skall inte förväxlas med de allspelslåtar vi alla stämmodeltagare skall framträda med under söndagens jubileumsfest – det är något annat! Låtlista och noter kommer att finnas på Spelmansförbundets hemsida. Det behövs ingen särskild anmälan, det räcker att du är med i Tjöck. Tid och plats meddelas senare.

Välkommen med!

5


FOLKMUSIKLÄGER NÄR 31.7–2.8.2019 VAR Lappfjärds Folkhögskola Lappfjärdsvägen 765, 64300 Lappfjärd LÄRARE Kirsi Vinkki (Triskel) MÅLGRUPP Barn och ungdomar som spelat sitt instrument något år och vill spela tillsammans med andra KURSAVGIFT 100 €/medlem i Spelmansförbundet, 120 €/icke medlem (priset inkluderar mat, inkvartering, kurs samt deltagaravgift till spelmansstämman som hålls i Tjöck 2–4.8). ARRANGÖR Finlands svenska spelmansförbund r.f. BOKA DIN PLATS SENAST 30.6 Anmälan görs till Finlands svenska spelmansförbund, telefon 0500 560209 eller till kansliet@spelmansforbundet.fi (uppge namn, ålder, instrument, hur länge du spelat samt dina kontaktuppgifter). Meddela eventuella matallergier i samband med anmälan.

FINLANDS SVENSKA SPELMANSFÖRBUND r.f. 50 år Med anledning av jubileet finns det en möjlighet att uppvakta förbundet genom att göra en inbetalning till Klas Gustafssons fond, konto FI53 3131 3002 7443 81. Förslag till belopp: privatpersoner 20 euro, organisationer 50 euro. Det är också möjligt att uppvakta vid huvudfesten under spelmansstämman i Tjöck, söndagen den 4 augusti 2019. Gratulationer och uppvaktningar kommer att publiceras i Fiolen min nr 4/2019. 6


Foto: Creative Commons/Kansallisarkisto

Skärikurs på Sälgrund Det blir Skärikurs på Sälgrund även detta år; den 27–29 september är det dags igen. Vi åker ut redan på fredag kväll, dels för att hinna fredagsjamma lite, men också för att avverka några lektioner så att söndagen inte blir för intensiv; så fredagen den 27 september bär det iväg från Kaskö fiskehamn. Årets lärare på Sälgrund är Ronny Kjøsen (dragspel) från Norge och Arto Järvelä (fiol) från Finland. Ronny Kjøsen från Gåsbakken i Sør-Trøndelag är en musiker, arrangör/kompositör som arbetar inom många olika genrer, men med en folklig prägel. Han spelar mestadels dragspel och piano, men trakterar även litet gitarr och bas. Ronny turnerar flitigt, både i hemlandet och utomlands, har gett ut flera egna skivor, men även medverkat i många skivprojekt tillsammans med andra musikanter, bl.a. Sturla Eide. Arto Järvelä torde inte behöva någon desto vidare presentation. Han har kallats "den flitigaste mannen i finsk folkmusik” på grund av de många projekt, grupper och konstellationer han är inblandad i. Primärt är han violinist. Bland övriga instrument han spelar finns nyckelharpa, mandolin och kantele. Till skillnad från stor del av dagens aktiva folkmusiker tillhör han en spelmanssläkt med obruten linje av spelmän; han tillhör fjärde generationens spelmän i sin familj, vars musikaliska anor hör hemma i Kaustby. Som tioåring spelade han trummor och elbas i ett familjeband tillsammans med sin far.

Fiolen började han syssla med på allvar i trettonårsåldern. Han spelade tramporgel i Järvelän pikkupelimannit, som då närmast kan beskrivas som det lokala spelmanslagets ungdomsavdelning, tills han var tillräckligt bra på fiol för att kunna spela det instrumentet i gruppen. Detta band blev småningom till JPP, den största gruppen inom finsk spelmansmusik. Förutom att han lärt sig spela den traditionella vägen är han är utbildad på Sibelius-Akademins folkmusiklinje, där han sedermera själv blivit verksam som lärare. Arto är sedan den första mars detta år även medlem i den professionella folkmusikgruppen Tallari. Arto har också, förutom den finska folkmusiken, arbetat mycket med den åboländska och sydösterbottniska folkmusiktraditionen, så vi kan vänta oss en stor variation av låtar under kursen. Vi har alltså också detta år fått två lärare med helt olika bakgrund så att vi skall få litet olika låtar med oss hem från ön, och allt är bäddat för en mycket fin kurs också i år. I praktiken går kursen till så att vi delas in i två grupper som sedan de två lärarna undervisar turvis – detta så att vi alla skall få samma låtar. Vi spelar schemalagt på dagen och mera fritt på kvällen, så när söndag eftermiddag kommer har vi många nya låtar på lager. Vilket instrument du spelar är inte avgörande, men du behöver ha en viss spelvana. Och så är det kanske bra att komma ihåg att vi har båttransport ut till ön och därefter en bit att gå till kursplatsen.

Gamla och nya skärikursdeltagare är välkomna till Sälgrund! 7


Vårig vinterstämma i Mariehamn Text och bilder: Simon Gripenberg

Solen lyser och det är några plusgrader. Jag promenerar i god tid till busstationen i Jakobstad. Efter en stund sluter några spelmän upp och färden söderut startar i en buss av mindre modell. Vi stannar till vid bensinstationen i Palvis (för övrigt

en av byarna som humorgruppen KAJ sjunger om) för att plocka upp några spelmän från Vörå Spelmansklubb. Utanför spelmansförbundets kansli i Smedsby väntar ett flertal spelmän på oss i en större buss. Skor åker av och ullsockor på. Sticksömmar och böcker plockas fram. Jag bläddrar själv i förbundets 25-års historik. Glada diskussioner förs medan vi fortsätter längs de sydösterbottniska småvägarna för att plocka upp fler spelmän, instrument och förstärkare. Småningom tas fioler och dragspel fram och ”busspelet" kör igång längst bak i bussen. Vi stannar till i Lappfjärd för att sträcka på benen och äta något smått. När bussen kör vidare kommer jag att tänka på att det var just precis i Lappfjärd som Finlands svenska spelmansförbund r.f. grundades för 50 år sedan – det läste jag just i historiken. Vi tar ännu en en kort lagstadgad paus i Laitila och snart är vi framme i Åbo.

Buskspel ombord på Viking Grace Spelmän från södra Finland ansluter sig till skaran och vi promenerar ombord på Viking Grace. Bussen åker med 8

till Åland, vilket är praktiskt då skrymmande väskor och instrument under överfarten kan lämnas kvar i bussen. Efter att ha ätit en matbit slår vi oss ner i en sittgrupp intill Sweet&Salty café. Några av spelmännen tar fram sina fioler och buskspelet kör igång. Låtarna avlöser varandra medan klungor av festande ungdomar passerar förbi i korridoren. En finskspråkig man stannar upp och frågar om det går att spela något irländskt. Minnen väcks till liv. Han berättar att han själv spelade fiol som barn. Ordförande Åsa Lillhannus ansluter sig till sällskapet och konstaterar att nu är det nog dags att spela något åländskt – det blir ”Äppelbovalsen"?. Tiden går snabbt i musicerandets tecken och vi närmar oss så småningom Långnäs hamn. En kvinna kommer fram och tackar hjärtligt för musiken: ”Tack, detta förgyllde vår resa!”. Hon och hennes man har suttit några bord bort och lyssnat. Det hinner bli lite spännande innan vi är av fartyget eftersom det endast gör ett kort stopp i Långnäs och vi först inte tänker hitta rätt utgång bland fartygets virrvarr av korridorer och trappor. Vi kommer hur som helst lyckligt iland och Greger Lindell – själv spelman i Vörå Spelmansklubb – möter upp oss med bussen. Medan vi kör in


mot Mariehamn utannonserar Åsa en ny programpunkt för lördagen: Mellan klockan ett och två har spelmännen – tack vare Sten Erikssons initiativ – möjlighet att buskspela i Sittkoff Gallerian som ligger i centrum intill gågatan. Spelmännen börjar genast bolla idéer med varandra. Klockan närmar sig två på natten innan vi checkat in på Hotell Cikada, som ligger intill Sjöfartmuseet i Västra hamnen. Det tar inte länge innan jag somnar i den nybäddade sängen.

Ett besök på Sjöfartsmuseet Inget program är inbokat för lördag förmiddag. Via mail har jag kommit överens med Siv Ekström om att, med anledning av Kvinnfolks 40-års jubileum, intervjua henne senare på dagen efter årsmötet. Efter en god natts sömn och en rejäl hotellfrukost promenerar jag in mot centrum längs det breda och gröna stråk som löper mellan Storgatan och Norra Esplanadgatan. Våren har hunnit längre här än i Österbotten. Ingen snö finns i sikte men däremot tittar några snödroppar fram genom gräsmattan. Efter att kort ha bekantat mig med området kring gågatan och kontrollerat var Sittkoff Gallerian ligger promenerar jag samma väg tillbaks till Västra hamnen och besöker Sjöfartsmuseet. Pommern finns inte på plats men surret av borrmaskiner vittnar om att en ny betongdocka och landgång som bäst håller på att byggas. Segelfartyget, den enda fyrmastade stålbarken i världen som ännu finns bevarad, ligger tillfälligt förankrad en bit längre bort och skall återinvigas i den nya dockan i slutet av maj. Sjöfartsmuseet är en mycket positiv upplevelse med många spännande historier och en bra pedagogiskt uppbyggd utställning. I källarvåningen hittar jag även en utställning om sjömanstatueringar utgående från temat tro, hopp och kärlek – en bekant tematik för en infödd Jakobstadsbo. Hit måste jag återvända någon gång tillsammans med familjen.

Buskspel i Siffkoff Gallerian Återigen promenerar jag in till centrum, denna gång för att dokumentera buskspelet vid Sittkoff Gallerian. Efter lite gemensamt allspel inleder Vörå Spelmansklubb med ”Westerback Muttos menuett” och ”Nya Bergslagsvalsen”. Fler spelmän ansluter sig och publiken bjuds på bl.a. ”Singsby rivarin” och ”Glad och livad”. Humöret hos spelmännen är på topp och publiken är glad och uppmuntrande. Konstellationen av musiker ändras. Basförstärkaren som lyftes på bussen i Korsnäs pluggas i. Vi får höra ”Ingå mazurka”, ”Rödsövalsen” och ”Ingå vals”. Tillställningen avslutas med menuett och polska

"Buss-spel" i bussen på väg mot Åbo.

Åsa Lillhannus presenterar spelmännen i Siffkoff Gallerian.

Årsmöte på Hotell Cikada i Mariehamn.

Vi höjer en skål för två 50-åringar.

9


från Oravais. Spelmännen får mycket applåder och en dam från ett informationsstånd intill går förnöjt runt och bjuder på choklad. Innan jag går till hotellet stannar jag till vid ett café för att äta lunch och titta igenom de bilder jag fotograferat. Spelmännen har redan hunnit dricka kaffe i hotellets matsal och efter en stund inleds årsmötet i konferensrummet. Ordförande Åsa Lillhannus hälsar alla välkomna. Siv Ekström väljs till ordförande för årsmötets presidium. Hon avhandlar sakligt och systematiskt paragraferna – mötet är avklarat på drygt en halv timme. Så är det äntligen dags för det roliga som för de flesta känns viktigare än byråkratin: att umgås och spela tillsammans. Som Siv avslutningsvis konstaterar: ”Nu kan man spela. Man måste inte, men det rekommenderas!”. Efter årsmötet intervjuar jag Siv om Kvinnfolks 40års jubileum. Strax utanför konferensutrymmet råkar det finnas två lediga fåtöljer där vi kan sitta ostört (intervjun med Siv finns på sid 14–15 i detta nummer av Fiolen min).

Buskspel och middag Jag drar mig tillbaks till hotellrummet en stund för att duscha, byta kläder och sträcka på benen. Sedan upplever och dokumenterar jag buskspel i hotellets matsal och intill gymmet i källarvåningen. Såväl stämningen som ljud-

Efter lördagens middag blev det allspel i restaurangen på Hotell Cikada.

10

nivån har stigit ännu ett snäpp. Spelmännen föreslår och önskar olika låtar. Jag får veta att "Klockskådanpolkan" kallas så, eftersom det mycket lämpligt kommer två långa toner på tomma e-strängen, tillräckligt länge för att man skall hinna kolla vad klockan är, med armbandsklockan på fiolhandens handled. Sen kommer ”Luffarmazurka”, ”Esse brudmarsch” och ”Vestermarkarn”. Åsa Lillhannus konstaterar att finskspråkiga i Pieksämäki, där hon till vardags undervisar, främst har två finlandssvenska låtar som de vill spela: ”Vestermarkarn” och ”Polska från Tenala”. Någon föreslår ”Gärdebylåten”. Sen blir det ”Stenhuggarvals från Kökar”, en av de få låtar från Åland som går i moll. Så är det dags för trerätters middagen. Innan vi sätter oss till bords blir vi serverade skumvin. Pia-Stina Sarin – vår ovärderliga sekreterare – vill nämligen bjuda alla närvarande på ett glas bubblande för att även hon fyller 50 år i år. Så vi höjer våra glas och skålar för såväl Pia-Stina som för förbundet. Vi avtackar också Bjarne Lundsten för hans fina engagemang som viceordförande. Till förrätt bjuds vi på åländsk kräftsoppa. Huvudrätten består av potatis och lammkött och till efterrätt blir det glass. Sedan tar det inte länge innan buskspelet åter är igång, både uppe i matsalen och nere i källarvåningen. Jag lyssnar och fotograferar en stund och drar mig sedan tillbaks till rummet innan midnatt.


Buskspel i Siffkoff Gallerian som ligger intill gågatan i centrum av Mariehamn.

Morgonpromenad, rundtur och hemfärd Söndagen bjuder på strålande väder. Efter morgonmålet tar jag en längre promenad. Först passerar jag lyxbåten Northern Cross (vars akterspegel vittnar om att hemmahamnen är österbottniska Maxmo) och Segelsällskapets spektakulära träbyggnad; och hittar sen Pommern – som ligger förtöjd en bit norrut från Sjöfartsmuseet. Sedan går jag in mot centrum och fortsätter förbi Lilla ön och stadsparken Tullarängen. På vägen tillbaks till hotellet sneddar jag genom Stadshusparken. Jag packar väskan, checkar ut och ansluter mig till resten av gänget. Vi har gott om tid innan vi skall ombord på Baltic Princess i Västra hamnen, så Greger hinner ta oss på en liten busstur i centrum. Han unnar oss flera varv i en rondell och konstaterar till allas munterhet att det ”ingår en rundtur i programmet”. Pia-Stina har, förutseende som hon är, reserverat hyttplats åt oss alla – eftersom det inte blev någon större prisskillnad på dagsturen till Åbo. Vi kan således lämna ytterkläder och instrument i hytten innan vi strålar samman i Grande Buffet för att äta oss mätta. Det är knappt någon sjögång alls och jag tänker på det stora kryssningsfartyget Viking Sky som dagen innan råkat i sjönöd utanför Norges kust. Oss går det åtminstone ingen nöd på. Efter ett kort besök på Taxfree drar jag mig undan till ett hörn av restaurangen Fastlane för att påbörja renskrivningen av denna text. Ett kortare buskspel lär ha gått av stapeln i trappan ett däck upp.

Framme i Åbo hamn tar vi farväl av de nyländska spelmännen och äntrar bussen. Ögonlocken blir snart tunga. Bak i bussen jammar dragspelarna outtröttligt vidare. Jag fascineras av deras energi och entusiasm – när småbarnsåren småningom är förbi kanske min egen kvällströtthet försvinner. Mitt i natten stiger jag av bussen hemma i Jakobstad och konstaterar att årets Vinterstämma på alla sätt var en mycket lyckad tillställning.

Bilder på följande sida/uppslag: 1. Glada miner i Vörå Spelmansklubb

2. Fiolspelet ackompanjerades av nyckelharpa

3. Betongbaggar stångas vid biblioteket i Mariehamn 4. Galjonsfigurer från fartyg på Sjöfartsmuseet 5. Allspel på Hotell Cikada

6. Buskspel intill gymmet i hotellets källarvåning 7. Segelsällskapets ståtliga byggnad

8. Pommern förtöjd norr om Sjöfartsmuseet

11


1

2

3

4

5

6

7

8

12


Styrelsen för Finlands svenska spelmansförbund fr.o.m. 23.3.2019

Ordförande: Åsa Lillhannus Viceordförande: Michaela Lassus Ordinarie styrelsemedlemmar: Personlig suppleant: Jan-Anders Barkar (Norra svenska Österbotten) Tobias Elfving Birgitta Beijar-Österberg (Mellersta svenska Österbotten) Per-Henrik Lithén Kenneth Nordman (Södra svenska Österbotten) Carl-Erik Herrmans Kurt Svahnström (Åboland) Björn Svahnström Sten Eriksson (Åland) Francine Eriksson Linnea Holmberg (Västra Nyland) Carita Aminoff Anders Backman (Mellersta Nyland) Lars Silén Göran Jonsson (Östra Nyland) Kim Lönnroos Katja Hellman (SLS/Finlands svenska folkmusikinstitut) Birgitta Eklund-Strang Sekreterare: Pia-Stina Sarin Skattmästare: Inga-Lill Sund

Utskott och kommittéer 2019 Styrelsens arbetsutskott fungerar vid behov som beredande organ för styrelsen samt fattar i brådskande fall beslut med fullmakt av styrelsen. Arbetsutskottet består av ordföranden, viceordföranden och organisationssekreteraren. Arbetsutskottet sammankallas av ordföranden. Medlemmar 2019: Åsa Lillhannus, Michaela Lassus och Pia-Stina Sarin Stämmoutskottet samlar på erfarenheter från hållna stämmor och bistår de lokala stämmoarrangörerna med råd. Utskottet har minst två medlemmar. Medlemmar 2019: Anders Holmberg, Linnea Holmberg och Kenneth Nordman Kaustbyutskottet har som uppgift att i samarbete med Pro Kaustinen r.y. planera och utforma programmet för den finlandssvenska dagen under Kaustbyfestivalen. Medlemmar 2019: Åsa Lillhannus och Jan-Anders Barkar Ekonomiutskottet kontrollerar och arbetar för att förbättra förbundets ekonomi. Utskottet har minst tre medlemmar, varav förbundets skattmästare är en. Medlemmar 2019: Åsa Lillhannus (sammankallare), Göran Jonsson och Inga-Lill Sund (skattmästare) Redaktionsrådet planerar och drar upp riktlinjerna för tidskriften Fiolen min i samarbete med redaktören. Redaktionsrådet består av ordföranden och organisationssekreteraren samt två medlemmar. Medlemmar 2019: Åsa Lillhannus och Pia-Stina Sarin samt Linnea Holmberg och Anders Backman Barn- och ungdomsutskottet planerar och leder förbundets barn- och ungdomsverksamhet och har minst tre medlemmar. Medlemmar 2019: Linnea Holmberg, Kenneth Nordman och Birgitta Beijar-Österberg Arbetsgrupp för Kvarken Folk. Medlemmar 2019: Peter Österberg, Birgitta Beijar-Österberg, Åsa Lillhannus och Pia-Stina Sarin Valberedningen inför förbundsdagen 2020: Per-Henrik Lithén (sammankallare) och Göran Jonsson

13


Kvinnfolk under en spelhelg på gamla husmodersskolan i Saltvik för ett par år sedan. Foto: Kvinnfolk

Folkmusiklaget Kvinnfolk fyller fyrtio 2019 är ett år med flera jubileer. Förutom att Spelmansförbundet firar 50 år fyllde Kvinnfolk fyrtio år för en tid sedan. Folkmusiklaget som – liksom namnet antyder – endast består av kvinnor, grundades den 8 mars 1979. Jag träffar Siv Ekström, lagets ledare och eldsjäl, i samband med Spelmansförbundets årsmöte på Hotell Cikada i Mariehamn. Hur kom det sig att Kvinnfolk grundades? – Politiska kvinnogrupper på Åland tog initiativ till att ordna en Kvinnodagsfest och Barbro Sundberg undrade om jag på något sätt kunde bidra med ett kvinnligt folkmusikinslag. Jag ringde runt och fick tag på tio intresserade spelkvinnor. Vi träffades endast några timmar innan evenemanget gick av stapeln. Det blev hur som helst en positiv upplevelse. Vi hade kul och fortsatte därefter att uppträda tillsammans. Vid ett tillfälle blev vi presenterade med orden ”nu kommer damlaget”. Då sa vi att vi är inget damlag. Säg istället att vi är några kvinnfolk. Och på den vägen är det. Jag minns att vi någon gång i början blev tillfrågade om vi hatar karlar. Konstigt nog upplevdes vi på något sätt som provocerande i början, berättar Siv. 14

Text: Simon Gripenberg

Hur har ni då firat ert jubileum? – På rätta dagen, den 8 mars, hade vi en liten festmiddag för nuvarande och tidigare medlemmar. Vi var sammanlagt drygt 30 personer på festen. Men vi firar hela året på olika sätt. vi har planer på att ge ut både ett låthäfte och en CD med traditionsinspelningar med kvinnliga förebilder. Hur många har varit aktiva i folkmusiklaget genom åren? – Sammanlagt har åtminstone 69 personer varit med i Kvinnfolk. Av de tio som var med i början finns två kvar i gruppen. Fyra medlemmar har gått bort, några har flyttat bort och några har blivit för gamla för att spela. För tillfället är vi 20-22 som är aktiva. Sällan är alla på plats, vi brukar vara omkring 15-16 personer på övningarna. Alla bor ju inte på fasta Åland och då kan sådant som tokiga färjetider ställa till det för någon. När det nu är frågan om kvinnfolk, väljer ni att använda något annat begrepp istället för spelman? – Vi kallar nog oss spelmän men istället för att använda ”spelmanslag” har vi registrerat oss som ”Folkmusiklaget Kvinnfolk r.f.”. Hur ofta strålar ni samman? – Vi har övning varje måndag kväll vid Önningebymuseet, ett center för konst och kultur i Jomala. Vi har


också haft ganska mycket spelningar under de senaste åren. Vi har bland annat spelat gratis på äldreboenden. Under hösten besökte vi till exempel servicehuset Rönngården. För övriga spelningar brukar vi ta ett gage som går till föreningens kassa.

Hur ser repertoaren ut i Kvinnfolk? – Vi har medvetet valt att spela på gehör och behållit det som vårt arbetssätt. Vi har flera hundra låtar i vårt register. Alla låtar finns på noter, de ryms inte längre i en pärm.

Har ni också annan verksamhet? – Vi har ordnat öppet hus för spelmän första fredagen varje månad. Även då samlas vi vid Önningebymuseet. Var och en får i tur och ordning önska sig en låt och så spelar vi. Vi sitter i dubbla ringar och jammar. Bortser man från åhörarna brukar kring 35 spelmän delta i öppet hus. Under kvällen har vi en kaffepaus i form av knytkalas och vi brukar spela ända framåt midnatt. Konceptet med öppet hus har varit väldigt lyckat, några spelmän från Sverige brukar också delta. Vi arrangerar också årligen en egen spelmansstämma. Den brukar gå av stapeln en lördag i början på augusti vid Önningebymuseet.

Hur är det att spela på gehör jämfört med noter? – Det förstärker samspelet då man verkligen måste lyssna på varandra. I början fick vi kommentarer om att vi ”spelade så rent”, trots att många av oss var nybörjare. Jag har funderat på vad man syftade på med ”rent”. Jag tror att det var samspelet som åsyftades.

Jag har förstått att ni även ordnar kurser? – Det stämmer. Både för oss själva och i samarbete med andra. Konserter ordnar vi också ibland. Vi har till exempel ordnat konserter med Nordik Tree, Maria Kalaniemi och Quilty. Till sommarens stämma har vi bjudit in gruppen Enkel (som för övrigt är årets band på Kaustbyfestivalen; red. anm.). Annars är programmet för stämmorna inte så strikt, utan de som dyker upp brukar få spela. Spelar ni också utanför Åland? – Jo, vi har varit på många resor. I början var vi mycket till Sverige, men det har också blivit flera andra länder såsom Norge, Danmark och Estland.

Vad är det som är så speciellt med folkmusik? – Det finns en fin gemenskap i att göra musik och skapa tillsammans. Därför är det till exempel så roligt med öppet hus. Fiol- och dragspelstoner har redan börjat klinga genom korridorerna. Vi avslutar intervjun och ansluter oss till spelmännen. Siv plockar fram fiolen och leder allspelet i källarvåningen. Jag känner genast av den gemenskap som Siv åsyftar. Folkmusiken förenar.

Siv leder allspel i samband med Vinterstämman i Mariehamn 2019. Foto: Simon Gripenberg

Vill du beskriva den åländska folkmusiken? – Den ligger lite mitt emellan den finska och den svenska. T.ex. polskorna liknar mycket de finlandssvenska. Det mesta går i dur, det finns endast några låtar i moll. Åland har i och med sjöfarten länge varit en del av världen och hämtat influenser utifrån. På 1500–1600-talet grävde man efter kalk, som sedan fraktades till Stockholm; man har också sålt fisk och ved till Stockholm, genom de resorna färdades även folkmusiken över havet. Balladen ”Ramunder” som vissa hävdar kommer från Kökar har visat sig härstämma från Mellaneuropa. Allt är inte så entydigt. Är du själv ålänning sedan barnsben? – Jovisst. Jag växte upp i Önningeby i Jomala. Släkten har bott där sedan 1500-talet och där bor jag fortfarande.

15


Allspelet i Dansbaren avslutar Kvarken Folk 2019.

Andra upplagan av Kvarken Folk Klockan är kvart över sex och termometern visar minus sju grader. Det är med viss förväntan jag skrapar av framrutan på bilen. Jag hade inte möjlighet att bevaka den första upplagan av Kvarken Folk, men nu bär det av mot Vasa och båtresan över Kvarken. Vädret är strålande och prognoserna utlovar ett

lugnt dygn till sjöss. Jag parkerar i hamnen samtidigt som en buss med spelmän från Norra Österbotten. Vi löser ut våra biljetter på andra våningen i terminalen och hinner umgås en god stund innan vi får gå ombord. Jag pratar bland annat med Kenneth Nordman, som till vardags undervisar i musikproduktion vid Lappfjärds folkskola. Vi funderar kring att många ungdomar idag verkar ha lättare att gå sin egen väg och hur den digitala tekniken öppnat upp för nya sätt att skapa musik. Det finns till och med de som börjar producera egen musik utan att ens spela ett instrument eller kunna noter.

Ombord på m/s Wasa Express Innan vi promenerar ombord noterar jag till min förvåning en bunt med Fiolen min i ett tidningsställ i termi16

Text och bilder: Simon Gripenberg

nalen. Konferensavdelningen på däck 8 har inretts till ett mindre konsertutrymme. Stolar är uppställda i prydliga rader. PA-system, mikrofoner och notställ är uppriggade. Här kan vi också hänga av oss ytterkläderna. Folk bläddrar i programbladet och jag planerar preliminärt in vilka spelningar jag skall lyssna till. Fartyget startar sina motorer och Vestersundsby spelmän, idag 12 personer starka, stämmer sina instrument ackompanjerade av dova motorvibrationer och allmän information som flödar ur fartygets högtalarsystem. Genom fönstren skymtar byggnaderna i hamnen och skorstenarna på Vaskiluodon Voima – som nu börjat röra på sig. Äntligen är vi på väg! Vestersundsby spelmän leds idag av dragspelaren Staffan Åström från Norrbotten. Vi får höra bl.a. ”D-dur polska”, en mazurka som härstammar från Ersnäs utanför Piteå, och ”Utö”. Det blir en naturlig blandning av det finlandssvenska och det rikssvenska. Någon associerar från Utö till Estonia-katastrofen och en annan hakar på: ”Det är nog så grunt här på Kvarken så vi kan fortsätta att spela fast vi sjunker till botten – bara noterna inte flyter iväg”. Jag fotograferar musikerna och konstaterar för mig själv att det dagstid är svårt att få bra bilder i dylika miljöer. Motljuset genom fönstren är starkt. Det blir mest mörka siluetter där man vagt kan uttyda ansiktsdragen. Det blir förhoppningsvis bättre fotograferingsförhållanden på kvällen när det mörknat ute och belysningen i taket lyser


En basfiol vilar i korridoren.

Ungdomarna i DePstance uppträdde på konferensavdelningen.

upp ansiktena. Vestersundsby spelmän spelar ännu några låtar. ”Snurran” får publiken att applådera och stampa takten. Vi får höra den samiska visan ”Silverälven” och spelmanslaget avslutar med ”Sol över Hellsö” – en färsk låt av Roy Höglund. Roy får efteråt mycket beröm för sin nya vals som han nu för första gången spelar tillsammans med andra. Jonas Borgmästars har skrivit ut noterna till låten medan Lars Hjerppe gjort arrangemanget. Roy skrev låten redan 1990 i samband med den första spelmansstämman på Kökar. En annan låt, ”Morgon på Sälgrund”, kom till 1992 under en spelmanskurs på Sälgrund. Roy berättar att han promenerade längs klippor som gick ut i vattnet. Det var varmt och vackert och melodin började snurra i huvudet, sen tog det bara tio minuter att skriva ner låten. Den unika skärgårdsmiljön inspirerade honom att skriva låtarna. I programmet står det att Kvarkenrådet härnäst skall välkomna spelmännen. De har dock ingen representant på plats så spelmansförbundets ordförande Åsa Lillhannus säger istället några ord. Hon presenterar kort Spelmansförbundet, passar på att marknadsföra spelmansstämman i Tjöck och hälsar alla hjärtligt välkomna. Peter Österberg, som är initiativtagaren till Kvarken Folk, säger också några ord: ”Det spelas på tre punkter: i dansbaren, cafeterian och konferensutrymmet. När vi är i Holmsund arrang-

Salongsorkestern uppträder i Dansbaren

Vestersundsby spelmän tillsammans med dragspelaren Staffan Åström

eras allspelsövning och workshops. Är det någonting ni behöver hjälp med – knyck tag i mig!”. Peter spelar själv i StämmBandet som står i tur att uppträda, så han greppar genast basgitarren. Vi får höra eget material, inledningsvis ”Hambo i sommarnatten” och ”Idas tango”, bägge skrivna av Per-Henrik Lithén.

Buskspel i korridorerna Jag promenerar till dansbaren och lyssnar en stund på Välisoittajat, en duo på tvåradiga dragspel. Lemonadburkar, chips, kaffekoppar och bullar är uppställda på borden. Publiken är från början av dagen ändå rätt gles i dansbaren. Jag kan föreställa mig att det är mer packat under kvällen. Det verkar ändå vara en trevlig miljö att spela i även under förmiddagen. Här möter musikerna utomstående lyssnare som annars kanske inte kommit i kontakt med folkmusiken: ungdomar, barnfamiljer och utländska studeranden. Efter en liten paus har Salongsorkestern från Terjärv installerat sig på scenen. Publiken välkomnas att dansa och vi får höra bland annat ”Under en bro i Paris”. Mycket står på programmet och jag promenerar tillbaks till konferensavdelningen. På vägen passerar jag spelmän som buskspelar i korridorerna – nu börjar det småningom vara på gång i alla hörn.

17


Pratstund med Peter I konferensutrymmet hinner jag få en pratstund med Peter Österberg innan det är dags för lunch. Peter berättar att det är ungefär 5oo passagerare på turen jämfört med normala 200-300, så visst märker man att Kvarken Folk lockar även andra än spelmännen själva. – Det är något färre spelmän med än förra året. Vörå Spelmansklubb är inte med i år, men de brukar annars uppträda på båten nu som då. Vi är cirka 100 spelmän från finska sidan och det ryktas om att ungefär tjugo svenska spelmän stiger på i Holmsund. Ett av syftena med Kvarken Folk är att främja och återknyta kontakterna med den svenska folkmusiken. Det skulle ha varit kul om ännu fler svenska musikanter hade varit med i år men vi har hela tiden varit medvetna om att detta "gränsöverskridande" projekt tar tid. Många saker inom musikkulturen är annorlunda uppbygga i Sverige än vad vi är vana med här i Finland. Det gäller både strukturella olikheter men även helt praktiska tillvägagångssätt. Som exempel kan nämnas att man på svenska sidan har ett helt annorlunda praxis för hur man kan få stöd för olika projekt än det som finns i Finland. Det tar tid att lära sig hur saker och ting fungerar på varsin sida av Bottenviken men arbetet för ett ständigt förbättrat samarbete och evenemang fortsätter. Visit Umeå är till exempel intresserade av att vara med och utveckla konceptet, berättar Peter. Jag frågar honom hur han fick idéen till Kvarken Folk. – Jag arbetar numera som företagare men jobbade i tiderna ca. 12 år på gamla Wasa Line – så fartygsmiljön är bekant för mig. Jag funderade på Folklandia och tänkte att man borde ordna något liknade, fast mera lokalt. Vi har faktiskt inte själva deltagit i Folklandia ännu. Vi är fem personer i familjen som spelar och har inte ännu fått det att passa. Hur som helst kontaktade jag Virpi Hautamäki på Wasaline och hon nappade direkt på idéen. Spelmansförbundet var också med på noterna. Att samlas på ett fartyg är ett fungerande koncept. Alla hålls på samma plats och man möter spontant en ny publik. Jag minns förra året då en grupp ungdomar i början var väldigt skeptiska – nästan hånfulla – till vårt spelande, men senare på kvällen stod de och hoppade till musiken. Appropå unga så är det roligt att vi har ett stort eget gäng med ungdomar som är med och spelar detta år, konstaterar Peter.

Tur till Umeå och svenskarna ombord Jag äter lunch i cafeterian tillsammans med en bekant familj från Jakobstad som jag råkar träffa och söker mig tillbaks till konferensutrymmet. Nu känns det som att buskspelet kommit igång överallt i olika konstellationer. 18

Jag går upp en sväng via yttre däck och fotograferar några bilder. Vädret är strålande, våren har åter segrat. Endast kring kobbarna ligger en tunn ishinna kvar. Snart lägger vi till i Holmsund. En del stannar kvar ombord för att spela tillsammans och delta i workshopar med svenske riksspelmannen Peter Öqvist från Umeå och gruppen Double J. Twins. Resten av oss äntrar bussen som tar oss in till Umeå centrum. Ungefär hälften stiger av vid köpcentret Avion. Jag väljer själv att åka ända in till centrum, där jag tar en promenad längs älven och sätter mig ner på sydsidan av kulturhuset Väven för att njuta av vårsolen. Innan det är dags att söka sig tillbaks till bussen hinner jag sätta mig ner och jobba en stund på favoritcaféet Nya Konditoriet. Väl ombord igen söker vi oss direkt till buffén och går därefter upp till konferensutrymmet, där Svenska Dragspelsförbundet i Finland (SDiF) står i tur att uppträda. Vi bjuds på ”Palvis bastuschottis” och ”Gräfsnäsgårdens gånglåt”. SDiF avslutar med ”Finska polkan” och ”Månsken över Krangsta skär”. I dansbaren spelar Umeå Spelmanslag under ledning av Peter Öqvist. På repertoaren står bl.a. ”Älvorna dansar”, ”Schottis från Umeå” och ”Polka från Kalix” (även kallad ”Klinikchefens klagan”). Efter Umeå Spelmanslag står Östra Nylands spelmansgille från Borgå i tur. Några par äntrar dansgolvet till tonerna av ”Calle Schewens vals”. När valsen ”Morfar har berättat” spelas börjar spelmännen från Umeå sjunga med. Jag går omkring en stund i korridorerna och lyssnar på buskspel, och noterar att Open Stage har förflyttats till utsidan av cafeterian. Genom fönstren bakom ser man ett spegelblankt hav och ett ljuvligt kvällsljus. Sen är det Närpes spelmansgilles tur att spela i dansbaren, som nu är fylld och stimmig. Vi får höra bland annat ”Västkustens vals”. Det har nu mörknat på utsidan, scenbelysningen har tänts och stämningen är mer intim.

Festen fortsätter och stämningen stiger I konferensutrymmet kör Umeå spelmanslag ett andra set. Vi får höra ”Polska från ön”, ”Polska från Enviken”, ”Vävmazurka från Bygdsiljum” och som avslutning schottisen ”En spelmanshälsning” – som Peter Öqvist skrev efter att han i början på 90-talet utsågs till riksspelman. Jag pratar en stund med Christer Strömberg från Vestersundsby spelmän. Vi kommer att diskutera bland annat om folkdans och den Dansfest som Vestersundsby folkdanslag arrangerar i Jakobstad veckan efter midsommar (se notisen under ”På gång” på sid 4). Lamporna i Vasa hamn skymtar och innan midnatt lägger vi till vid kajen. Vi tackar varandra för en trevlig dag innan var och en söker sig hemåt. Nästa år blir det förhoppningsvis en fortsättning på det lyckade evenemanget.


Buskspel i korridoren utanför Dansbaren.

Wasaline-måsen trasslar nästan in sig i mikrofonsladden.

Intill trappan till konferensavdelningen samlades många för att buskspela.

StämmBandet spelar egna låtar.

Peter Österberg är nöjd med arrangemanget.

Vädret var strålande under hela båtresan.

Östra Nylands spelmansgille i Dansbaren.

Välisoittajat på tvåradiga dragspel.

19


20

Närpes spelmansgille spelar i Dansbaren.

Svenska Dragspelsförbundet i Finland.

Notmönstrade strumpor gungar i takt till musiken.

Peter Öqvist och Umeå Spelmanslag.

Östra Nylands spelmansgille.

Fyrarna guidar oss hem.

Himmel och hav smälter samman i det fantastiska kvällsljuset.

Jessica Österberg – ena halvan av Double J. Twins – buskspelar i konferensutrymmet.


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Max hemma i kökssoffan med sitt dragspel. Foto: Simon Gripenberg

Plöjningsmästaren och spelmannen från Gästgivars I slutet av mars ringer jag upp Max Portin för att, med anledning av jubileumsnumret av Fiolen min, pricka in tid för en intervju. Max dras med en seg influensa, så vi kommer överens om att vi hörs på nytt. Några veckor senare svänger jag in på gårdsplanen i Sundby, Pedersöre. Vi sätter oss ner i vardagsrummet och snart handlar diskussionen om Spelmansförbundet och Pedersöre spelmanslag. När var du aktiv i Finlands svenska spelmansförbund? – Jag satt med i styrelsen på 80-talet, det blev sammanlagt 12 år. Det var en intressant och lärorik tid. Medarbetarna var väldigt bra. Jag var med under den period som Kurt Sohlström var ordförande. Han var skicklig när det gällde det ekonomiska och att få ihop pengar. AnnMari Häggman var också en stor tillgång för Spelmansförbundet. Man fick alltid fråga och kände att man fick stöd. Siv Ekström var också väldigt aktiv och har byggt upp mycket på Åland. Hon studerade faktiskt i Jakobstad

Text: Simon Gripenberg

i tiderna och var den som startade Vestersundsby Spelmän. Vår son Anders uppträdde redan som 10-åring under hennes ledning. Initiativtagaren Klas Gustafsson bör förstås nämnas, utan honom skulle Spelmansförbundet knappast ha kommit till. Det har varit ordning och reda under åren, jag minns hur spelledaren Gösta Bergström uttryckte sig en gång: ”Pojkar och flickor. Nu är det en takt som gäller – och det är min”. Så hade vi Åke Grandell som till vardags arbetade som redaktör på YLE. Han höll fram spelmännen och vi fick därigenom bra synlighet. Jag känner tacksamhet till alla som varit med under åren. Hur började du själv med folkmusik? – Jag började som gitarrist i spelmanslaget men på senare tid har jag också spelat dragspel. Det var alltså mer ackompanjemang i början. På dragspelet får man ta ut melodierna. Repertoaren är stor, jag har inte så stor skillnad på vad jag spelar, utan spelar gärna alla typer av musik. Genom folkmusiken har jag fått många spelkamrater. Vi är som en enda stor familj. När grundades Pedersöre spelmanslag och hur såg verksamheten ut i början? – Lars Hjerpe tog initiativet till att grunda spel21


FSSF 50 år – Spelmansminnen

manslaget i september 1972 efter spelmansstämman i Tenala – så snart är det dags för vårt eget 50-års jubileum. Det fanns inget medborgarinstitut i Pedersöre på den tiden, så vi var till en början en del av Jakobstads Arbetarinstitut. Dåvarande rektorn Bo Winberg var intresserad av folkmusik och brukade lyssna på våra konserter. I början var vi kring 20 spelmän. Ett 60-tal har börjat under åren men många har slutat på grund av studier eller ålder, nu är vi 10-12 aktiva. Tidigare var vi mycket till Sverige och spelade; till exempel till Luleå, Skellefteå, Umeå och Wilhelmina. Jag minns speciellt en kyrkokonsert som vi höll tillsammans med Bo Setterlind. Vi har också spelat på Åland vid ett flertal tillfällen. Under åren har vi aktivt deltagit i Spelmansförbundets stämmor. Vi har spelat i de flesta sammanhang, på allt från bröllop till begravningar, och har till och med varit med och installerat en präst i Flemmingsbergs kyrka i Stockholm tillsammans med Slagsta gille som är vårt vänlag. Något dop har vi dock ännu inte spelat på. Hur ofta kommer ni samman nuförtiden? – Under höst- och vårmånaderna träffas vi varje tisdag på Kyrkoby skola i Sandsund. Liksom i Svenska akademin så att vi har en ständig sekreterare, John Neuman. Han är lärare och vi övar faktiskt ännu i det som var hans klassrum. Fram till 1992 hade vi haft våra övningar på Sursik skola. Och jag är ”ständig ordförade”, spindeln i nätet så att säga, medan Lars Hjerpe är vice ordförande. Han skriver ut noter åt oss. Ibland kan vi ha en spelning någonstans istället för övning, men alltid samma tid på tisdag så att det automatiskt passar för alla. Vår verksamhet går idag under Pedersöre Medborgarinstitut. De 20 första åren fungerade Lars Hjerpe som ledare för spelmanslaget. Sedan 1992 har jag hållit i trådarna, men vi hjälps nog till stor del åt.

siker. Hon är för tillfället på en turné tillsammans med Maria Kalaniemi. Folkmusiken är med andra ord mycket viktig för oss. Det bästa med allt är att jag har haft en förstående hustru som stått vid min sida, konstaterar Max. Vill du berätta om hur det var att arrangera spelmansstämman i Pedersöre 1982? – I och med att jag satt med i styrelsen och ingen annan var riktigt pigg på att ordna det året, så blev det rätt hastigt lovat. Det blev till att sondera bland spelmännen, marthorna och inom kommunen. Folkdansarna ställde också upp och det var mycket arbete med att koordinera 400-500 spelmän. Vi hade deltagare också från Sverige och finska Österbotten. Sursik skola ställdes till förfogande för gratis övernattning och jag minns att kommunen stödde oss med 20 000 mark. En husvagnsförsäljare hyrde ut 20 husvagnar så att en del av spelmännen kunde övernatta i dem. Många vänner fick jag och mycket lärde jag mig, men det var väldigt mycket arbete. Det fanns inte ännu några mobiltelefoner på den tiden, vilket gjorde det hela rätt krångligt. Eftersom jag arbetade i skogen och på åkern kunde jag bara sitta vid telefon vid vissa tider. Jag minns att någon lovat ringa kl. 13 på eftermiddagen. Jag satt och väntade på samtalet hela eftermiddagen och först följande dag ringde personen upp och bad om ursäkt för att han glömt att ringa dagen innan. Hur såg programmet ut? – Vi arrangerade spelningar på många olika platser; bland annat i Forsby, Ytteresse, Purmo, Jakobstad och Esse. Detta brukade kallas ”reklamspelningar”, men

Har ni andra uppträdanden förutom vissa tisdagar? – Nu inkommande lördag skall vi uppträda tillsammans med Fiddlarna på Pedersöre MI:s vårkonsert. Vi har också haft mycket specialuppträdanden. Bland annat uppträdde vi då Mauno Koivisto tillträdde som president. I samband med det fick vi faktiskt två tackbrev av honom. Jag har förstått att mycket kretsar kring folkmusik i er familj? – Det stämmer. Vår son Anders spelar fiol. Han började som sagt tidigt och bildade tillsammans med några andra ungdomar från spelmanslaget gruppen ”In 4 Fun” som bland annat har representerat Finland på Island. Många duktiga ungdomar har varit med i spelmanslaget. Även svärdottern Desirée Saarela-Portin är aktiv folkmu22

Max spelar också gitarr. Foto: Privat


FSSF 50 år – Spelmansminnen

vi valde istället att kalla det ”bygdespel”. På lördag kväll skickade vi Umeåspelmännen att spela på ett bröllop vid Åliden i Purmo. Programmet var alltså omfattande, men vädrets makter var inte riktigt på vår sida. Det var kallt. Jag minns att folk fick skrapa av bilrutorna i Forsby när de skulle iväg. På bordet framför oss ligger fotografier, nothäften och skivor. Jag bläddrar i ett nothäfte som heter ”Gästgivar´n” och ber Max berätta: – Platsen där jag växt upp, som ligger här intill, heter Gästgivars. Därifrån kommer låttiteln ”Gästgivarsvalsen”. ”Gånglåt från Sundby” från 1997 var ett beställningsverk jag gjorde i samband med Sundby skolas 100-års jubileum. Kyrkoherde Hans Häggblom har hjälp till att skriva ut noterna till den. Låten ”Klaver och fiol” från 1998 är tillägnad Spelmansförbundet. ”Anders och Dessis vals” är en bröllopsvals som jag skrev till Anders och Desirées bröllop. Anders har för övrigt en egen ljudstudio där vi som bäst håller på att spela in en del av låtarna från nothäftet på skiva. Och allt detta har du hunnit med vid sidan av ett aktivt yrkesliv som jord- och skogsbrukare? Jag ser att folkmusik- och jordbruksrelaterade bordsstandard samsas i vardagsrumshyllan? – Apropå det har jag faktiskt skakat hand med svenska kungen vid två tillfällen: en gång som folkmusiker i samband med att vi uppträdde i Stockholm och en gång då jag deltog i världsmästerskapet i plöjning som arrangerades i Sverige. Det har blivit mycket plöjning under åren. Jag har tävlat i 35 år och 20 gånger blev jag österbottnisk mästare. Det ordnades också plöjningstävlingar mellan Österbotten och Västerbotten. Jag deltog i 16 av tävlingarna och vann 15 av dem. Jag minns att den svenska speakern vid ett tillfälle konstaterade att: ”Vi hade i det längsta hoppats på att Portin inte skulle delta i år”, skrattar Max. Jag bläddrar bland skivorna och blicken fastnar vid låttiteln ”Våårä i Pedäsi”? (=våren i Pedersöre. red.anm.). Den är bekant från min egen barndom. Du har alltså också spelat och sjungit in visor på dialekt? – Den skivan innehåller låtar av Erik Sundholm, som jag har sjungit in. Han var väldigt produktiv. Jag fick tillgång till 90 fullskrivna A4:or och han har personligen gett mig rätten att framföra hans material.

Rosenlunds prästgård i Jakobstad? – Det stämmer. I sommar blir det den 24 spelmansgudstjänsten som vi ordnar där i samband med evenemanget Jakobs dagar. Man ville ha ett andligt inslag i anslutning till stadens stora sommarevenemang och 1995 ordnade vi således den första spelmansgudstjänsten. I början var det ett samarbete med Pedersöre församling, numera är det Jakobstads svenska församling som är medarrangör. Spelmansgudstjänsterna som ordnas utomhus i trädgården samlar alltid mycket människor. Som mest har ca. 2000 personer deltagit och kollekten – som gått till välgörenhet och behjärtansvärda ändamål – var då omkring 4 000 €. Men vi har förstås under alla dessa år spelat gratis för den goda sakens skull. Bo-Göran Åstrand har lett gudstjänsterna de senaste åren, så om han blir vald till biskop (vilket han blev. red.anm.) får vi se hur det blir – men en sak i sänder. Appropå det så har biskop Erik Vikström varit en trogen gäst och han har också talat några gånger i samband med gudstjänsten. Men nu närmast är det alltså Pedersöre MI:s vårkonsert som gäller? – Det stämmer. På lördag uppträder vi där med två låtar och så spelar vi tillsammans med Fiddlarna som också är en grupp inom Medborgarinstitutet. Jag ber Max sätta sig i kökssoffan med dragspelet så jag får ta några bilder. Som en bonus får jag höra ”Anders och Dessis vals”. Jag fotograferar ännu några skivomslag innan jag plockar ihop mina saker och tackar för intervjun. När jag långsamt kör hemåt längs de små grusvägarna i Sundby hör jag några sångsvanar passera lågt över bilen. Jag funderar på styrkan i att gräva där man står och det som överlag är så speciellt med folkmusiken: att den är så direkt, ärlig och jordnära. Ett personligt tackbrev som Pedersöre spelmanslag fått av Mauno Koivisto

Jag ser att du också har en andlig repertoar. Visst är det så att du också brukar vara med och arrangera den årligen återkommande spelmansgudstjänsten vid 23


Foto: Simon Gripenberg

FSSF 50 år – Spelmansminnen

Ann-Mari trivs i forskarmiljön vid SLS Vasa.

En historisk tillbakablick – intervju med Ann-Mari Häggman Med jubileumsnumret i åtanke har jag stämt träff med Ann-Mari Häggman. Vi möts i Svenska litteratursällskapets utrymmen i Vasa för att prata om bland annat Spelmansförbundets och Folkmusikinstitutets tillkomst och historia. Samtalet kommer att handla om så mycket mer. Vi inleder spontant med att prata om ett av Ann-

Maris pågående forskningsprojekt som handlar om medeltida ballader i Finlands svenskbygder. – Balladen som musikform är speciell. Den finns spridd i hela Norden och har i princip levt kvar i 700 år. Svenskfinland som traditionsmiljö är i den meningen lite speciell genom att vi ända fram till i dag har kunnat tillvarata ballader som sjungits – och ännu sjungs – runtom i bygderna. När Sveriges Radio år 1957 gjorde inspelningsresor runtom i Sverige och Finland, väckte det en del uppmärksamhet att vi här hade så många goda ballad-

24

Text: Simon Gripenberg

sångare. En del av inspelningarna gavs sedan ut i ett LPalbum Den medeltida balladen (SR RELP 5003-5006), senare också på CD. Sveriges Radios inspelningsresa blåste nytt liv i balladforskningen i Finland och musikprofessorn Otto Andersson hävdade att Åboland var ett medeltida balladcentrum. Och det är inte omöjligt, även om balladuppteckningarna i arkiven (ca 1500 belägg) visar att balladen sjungits i stort sett överallt i Finlands svenskbygder. Det forskningsprojekt som Ann-Mari nu leder ingår i Svenska litteratursällskapets forskningsprogram, Niklas Nyqvist fungerar som musikredaktör och Lotte GullmetsWik som textredaktör. – Eftersom jag bandat in musik under fyrtio år har jag också gjort ganska många inspelningar av ballader. Vi är nu inte bara intresserade av själva balladerna, dvs deras texter och melodier, utan kanske främst av de människor som diktat och sjungit balladerna. Vi vill också lyfta fram speciella miljöer där balladerna levt kvar ända till våra dagar. Man frågar sig ”var, hur. när, vem och varför”, säger Ann-Mari. Jag märker genast att Ann-Mari har en stor passion för folkmusiken och att hon besitter enorma kunskaper – jag


FSSF 50 år – Spelmansminnen

behöver således inte vara så aktiv i att ställa frågor, utan låter hellre samtalet löpa av sig själv.

mycket låtar som helst kom tanken att alla borde få ta del av all denna fina musik.

Vill du berätta om grundandet att Finlands svenska spelmansförbund och hur du själv blev engagerad? – Redan på 1950-talet försökte Klas Gustafsson från Hammars utanför Borgå grunda ett spelmansförbund i samband med grundandet av Folkdansringens spelmansgille. Spelmännen ville dock ha ett eget förbund. Klas kallade genom insändare i femton finlandssvenska tidningar samman till en riksspelmansstämma, men fick inte ett enda svar. Han gav dock inte upp utan fick småningom ett antal spelmän samlade till ett möte i Lappfjärd den 25 januari 1969. I samband med mötet grundades Finlands svenska spelmansförbund r.f. Några dagar senare kungjordes detta i media och då ringde jag genast upp Klas. Han reste in till Helsingfors och vi träffades på Folkkultursarkivet. Den vägen kom jag att börja arbeta tillsammans med Spelmansförbundet. Intresset för folkmusik hade jag med mig från barnsben. Jag hade växt upp i en miljö där alla spelade. Mamma skulle bli sångerska och det sjöngs hela tiden runt omkring mig. Sen när jag som musikstuderande och som arkivarie vid Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv fick fara runt och göra inspelningar med alla dessa spelmän som kunde spela hur

Hur kom det sig att du började forska kring folkmusik? – Från början var det tänkt att jag skulle bli lärare och jag hade efter studierna flyttat till Helsingfors för att auskultera vid Norsen. Jag hade studerat vid Åbo Akademi och mina huvudämnen var svenska språket, litteraturhistoria, musikvetenskap och folklivsforskning – en något märklig kombination, kan tyckas. John Rosas, som hade varit min professor i musikvetenskap i Åbo, ringde upp mig hösten 1968 och undrade om jag skulle vilja skriva ut melodier från bandinspelningar. Jag slutade således att auskultera efter bara några månader och började istället arbeta vid Svenska litteratursällskapets folkkultursarkiv som då fanns i Porthania i samband med Nordiska institutionen vid Helsingfors universitet. Folkmusiken föll på min lott. Jag skulle göra inspelningar i bygderna. Jag minns att vi i början använde en Uher-bandspelare och senare övergick vi till inspelningsapparater av Nagra-modell. I synnerhet Nagran var tung att bära, och jag fick också besvär av den, det som vi då kallade ”Nagra-axel”. Men jag tyckte mycket om att få intervjua spelmän och sångare, att få lyssna till dem och tillvarata deras musik. Det var själva musiken

Klas Gustafsson, Spelmansförbundets grundare, och Ann-Mari Häggman. Foto: SLS arkiv, FMI 1 f

25


FSSF 50 år – Spelmansminnen

och de människor som bar, som omformade och skapade denna musik, som lockade mig. Det var också det som fick mig att engagera mig i Spelmansförbundet. Musiken och den värld av glädje, minnen, tankar som finns lagrad i folkmusiken… Tänk att jag har fått ha detta som mitt arbetsfält hela mitt liv, konstaterar Ann-Mari tacksamt. Hur är det för övrigt med ditt eget spelande? Vilka är dina instrument? – Piano var från början mitt instrument. Dragspel började jag spela i samband med att jag var ordförande för konventet under skoltiden. Jag ville gärna sitta på scenen med de andra men pianot var placerat bakom ett draperi, så då började jag med att ackompanjera sånger på dragspel. John Rosas konstaterade dock att: ”Det är ingen konst att spela dragspel och piano. Du måste spela violin. Då är man tvungen att ta tonerna själv och höra att de blir rätt”. Så då började jag spela fiol, men jag blev aldrig riktigt bra på det. Vill du berätta mer om tiden vid Folkkultursarkivet? – Jag känner att jag lärde mig allt där. Min första uppgift var att ordna upp gamla samlingar med musik som varit utlånade till Åbo Akademi. Jag hade en stor frihet och fick bestämma själv vad som var viktigt och vad jag ville göra. Atmosfären var tillåtande och kollegorna väldigt stöttande. Genom arbetet hade jag aktivt kontakt med bland annat Svenskt visarkiv i Stockhom och Folkmusikhusrörelsen i Danmark. I Folkkultursarkivets nämnd satt Ann-Mari festtalar på storspelet vid Breidablick i samband med spelmansstämman på Åland 1974. Foto: SLS arkiv, FMI 1 e

bland annat Lars Hulden och han stödde mina idéer fullt ut. När sedan Spelmansförbundet kom igång hade vi i början alla våra möten på Folkkultursarkivet. Litteratursällskapet blev ett slags fadder för Spelmansförbundet – och för Folkmusikinstitutet. Jag har förstått att ni också aktivt knöt kontakter till den finska folkmusiken? – Det stämmer. 1968 arrangerades den första folkmusikfestivalen i Kaustby. En stark personlighet som jag lärde mig hemsk mycket av var Viljo S. Määttälä – man kan säga att han var den som höll ihop hela festivalen. Han hade insett att man aktivt måste marknadsföra folkmusiken för att den skall få synlighet. För Määttälä, som var centerpartist, handlade det mycket om att lyfta upp landsbygdens kultur. Årligen arrangerades folkmusikpolitiska seminarier för forskare, lärare, kompositörer och politiker. Folkmusiken blev politik – kulturpolitik. Jag minns speciellt att undervisningsminister Marjatta Väänänen, också hon centerpartist, aktivt lobbade för vår sak. När det gällde den finlandssvenska folkmusiken var det Håkan Malm, böndernas representant, som vi kunde vända oss till. Han gav gott flanktstöd – i flera års tid såg han till att vi blev delaktiga av svenska riksdagsgruppens julklappspengar. Jag och Anneli Asplund från Finska litteratursällskapet jobbade mycket ihop. Vi sysslade båda med vis- och musikforskning. Som forskare och kunskapsspridare fick vi ta emot folkmusikfestivalens hedersplakett på samma gång. Kanskanmusiikki-instituutti i Kaustby grundades 1974 och landets första professor med inriktning på folkmusik, Erkki Ala-Könni, fick sin professur vid universitetet i Tammerfors 1975 i Tammerfors. Han var mycket stöttande också när det gällde grundandet av det svemsla Folkmusikinstitutet 1978. Jag hade alltså en bra inblick i vad som hände på finskt håll. Man kan säga att det finska och svenska utvecklades sida vid sida. Det som är fascinerande med forskningen kring folkmusik är att den, i motsats till mycket annan forskning, har utgått direkt från fältet. Vi har nog radarparet Määttälä och Ala-Könni att tacka för mycket, också för att man vid Sibelius-Akademin tog in folkmusik i undervisningen 1983. Så den finska och den finlandssvenska folkmusiktraditionen har i modern tid utvecklats i rätt nära kontakt med varandra? – Det kan man säga. Redan 1971 var temat för Kaustbyfestivalen finlandssvensk folkmusik. Jag var då med och arrangerade helheten tillsammans med John Rosas och Erik Geber. Vi bjöd in så många finlandssvenska spelmän vi kunde – ungefär 150 personer – och ett hundratal dök

26


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Finlands svenska spelmansförbund arrangerade storspel i Finlandiahuset 9.3.1975. Foto: SLS arkiv, FMI 1 f

upp. Vi ordnade en stor konsert i skolan och på Kalliopaviljonki gick ett Lappfjärdskt silverbröllop av stapeln. Festivalen gav mersmak och John Rosas inbjöd spelmännen till att hålla spelmansförbundets årsmöte i Åbo i mars 1972. Det var där vi beslöt att senare samma år arrangera Spelmansförbundets första egna stämma i Tenala. Den finlandssvenska spelmansrörelsen växte starkt under 70-talet. När Spelmansförbundet grundades var medlemmarna mest äldre farbröder. Vi satsade därför medvetet på ungdomskurser och generationerna kom att trivas bra tillsammans. När jag slutade som ordförande för förbundet 1979 var vi ungefär 1000 spelmän och det uppstod nya spelmanslag hela tiden, berättar Ann-Mari. Visst fick Spelmansförbundet också en hel del synlighet i Sverige? – Jo. Speciellt ett tillfälle kommer jag ihåg. Lars Hulden var på väg till en föreställning vid Stadsteatern i Stockholm där författare uppträdde tillsammans med ett par spelmän. Jag bad honom hälsa Stadsteaterns chef Vivica Bandler att hon nästa gång kunde hon göra lite tvärtom: ta med mycket spelmän och några författare, så att blir en lite annorlunda tillställning. På nyårsafton 1978 ringde Vivica och undrade om vi var intresserade av att medverka. Hon ställde frågan: ”Hur

många spelmän kan du komma med?”. Jag tvekade och svarade sedan 800. Vivica sa: ”Jag ringer på nytt om en stund”. Det hela slutade med att 200 spelmän åkte över till Stockholm och gjorde två föreställningar på Stadsteatern. Det blev en riktig PR-grej. Konserten sändes i Sveriges TV och på lördagen fick jag berätta om finlandssvensk folkmusik i Hylands morgonprogram. Jag minns ännu hur obekanta rikssvenskarna var med det finlandssvenska perspektivet. Personalen vid Stadsteatern bad upprepade gånger om ursäkt för att de inte kunde finska och undrade om vi förstår svenska. Vilka skillnader ser du mellan det rikssvenska och det finlandssvenska när det gäller folkmusik? – Det var en svår fråga. Egentligen är det mesta mer likt än olikt. I stor utsträckning sjunger vi ju samma traditionella visor och många av våra spelmanslåtar har ju också direkta motsvarigheter i Sverige. Men det är klart att de olika låtarna och visorna har färgats av sin vandring i traditionen här hos oss. Och av att svenskarna i Finland har levt i nära samverkan med en finskspråkig majoritetsbefolkning och i viss mening varit rätt isolerade från folkmusikströmningarna i Sverige. Och sedan har ju också den finlandssvenska samlingsrörelsen med sångfester. sångkörer och sångundervisningen i skolorna präglat vår 27


FSSF 50 år – Spelmansminnen

syn på vår egen folkmusik. Men överlag kan man säga att vi har bevarat mycket gammalt som försvunnit ur folkmusiktraditionen i Sverige. Och våra spelmansstämmor t.ex. som i hög grad påverkats av upplägget från sångfesterna, fick mer än i Sverige karaktären av manifestationer. Vi var hela tiden medvetna om att vi ville visa att vi är många, att vi lever på svenska och att vi förvaltar en gammal musiktradition som vi är stolta över. Det är märkligt hur mycket fördomar det funnits i Sverige och på finskt håll gentemot det finlandssvenska. Föreställningarna om en kvarglömd svensk överklass existerar fortfarande. I Stockholm 1979 fick jag gång på gång förklara att det i Spelmansförbundets led finns fiskare, bönder, sjukskötare, lärare, bankdirektörer, professorer – i stort sett alla yrken representerade – och att vi i Spelmansförbundet alla deltar på samma villkor. Vår historia bidrog till att våra spelmansstämmor, ”riksspelmansstämmor” som vi ibland kallade de därför att det samlade folk från alla svenskbygder i Finland – utformades på ett annat sätt än de rikssvenska spelmansstämmorna. Spelmansstämmorna i Sverige var mera avslappnade, spelmän samlas för att spela tillsammans och de fäster inte alltid så stor vikt vid arrangemangen. Men vi ville verkligen att det skulle bli högtidligt, när spelmän från hela svenskbygden samlades för att lyfta fram sitt kulturella arv. Då skulle det vara feståg, festtal, festdikter och inbjudna prominenta gäster. Programmet var planerat in i detalj, utspisning och övernattning – allt skulle vara klart och välkomnande. När flera hundra spelmän deltog i en spelmansstämma var det mycket som skulle klaffa. Och

just det där, att allt var planerat in i detalj och så väl förberett förvånade många gånger våra rikssvenska gäster, de inbjudna spelmanslagen. Ni verkar ha haft en stark drivkraft och tilltro till era förmågor? – Ja, vi trodde benhårt på det vi gjorde. Vi skulle göra folkmusiken synlig och höja folkmusikens status. Och vi var ju ett bra team, vi var så många som arbetade tillsammans. Och vi jobbade ju faktiskt hårt. Jag hade nog ingen fritid när jag var sekreterare och ordförande i Spelmansförbundet. Eller rättare sagt, all min fritid gick till Spelmansförbundet. Anders G. Lindqvist beskriver detta bra i 25-års historiken. Man kan inte sitta och vänta på att en folkmusikvåg skall rulla in av sig själv, för ingenting kommer gratis. Man måste ha ett mål, man måste kunna marknadsföra sig. Vi trodde på det vi gjorde och ingenting var omöjligt – det fanns inga gränser. Jag minns ett tillfälle vid Åbo Svenska Teater då belysningen inte fungerade när vi skulle spela. Då frågade jag Essespelmännen om de kunde spela i mörker. ”Inget problem” sa Jonas Borgmästars, det klarar vi nog av. Jonas var länge förbundets viceordförande. Kurt Sohlström höll som sekreterare väl ihop trådarna, det var han som gjorde skrivelser, reklamtexter och protokoll. Båda, både Borgmästars och Sohlström, gjorde förresten också stora insatser för tillkomsten av Folkmusikinsitutet. Kontinuiteten fanns också. Jag minns till exempel att Vörå Spelmansklubb under ledning av Gösta Bergström deltog i varenda stämma. Maja Granvik, kallad

I hyllan vid SLS i Vasa hittar man bland annat spelmansbibeln. Foto: Simon Gripenberg

28


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Brunskärs Maja, grundade ett kvinnolag som uppträdde vid stämmorna, vi ville få med fler kvinnor som spelmän. Mest minns jag kanske ändå glädjen och ivern. Vi bars framåt av entusiasmen. Det finns så många som gjorde så mycket – och som egentligen aldrig blivit tackade för sin stora insats till fromma för vår folkmusiktradition. När det gäller entusiasm: Visst ordnade ni till och med en konsert vid Finlandiahuset? – Det stämmer. Vi bestämde oss för att boka Finlandiahuset 1975 och det fanns nog en del som påpekade att vi nu tagit oss vatten över huvudet. Men det gick bra. Otroligt nog blev alla 1700 platser utsålda, människor köade till och med utanför på gatan utan att rymmas in. Men även här var planeringen A och O. En hel del svenska ungdomsföreningar och pensionärsföreningar samsades om gemensamma bussar till konserten. Det var Anders G. Lindqvist, som då arbetade med marknadsföring på Sparbanksförbundet, som svarade för den biten. Här kommer Ann-Mari med några råd för ett lyckat evenemang: "Se till att ha ett välplanerat och intressant program. Tänk på att helheten skall fungera och att ingenting får vara oplanerat. Spelmännen skall veta exakt vad de skall göra. Om man har koll på allt finns ingen osäkerhet och då tycker alla att det är roligt. Ingenting får lämnas åt slumpen". Vill du beskriva skillnader som du ser mellan nu och då? – Det finns en stor skillnad i hur man upplever sig som spelman. Förr var man en naturlig del i det kollektiva medan vi idag har mer individualism – på gott och på ont. Medan en spelman förut inte skulle ta så mycket plats – det fanns till exempel ett motstånd mot att lyfta fram solister – finns det idag nyskapande, kreativa och konstnärliga folkmusiker som kan leva på sin musik. Vi har fått en helt ny yrkeskår av professionella spelmän, folkmusiken, som mer än tidigare skapar nytt material. Men det är förstås fortfarande viktigt att den traditionella folkmusiken finns som grund. Förr var det tydligare att spelmannen representerade sin egen bygd och nästan otänkbart att ett spelmanslag skulle ha spelat en låt från en annan bygd. Tiderna har förändrats och idag är det mer tillåtande att låna låtar av andra. Du ser ingen risk i att verksamheten är mindre nu än under det intensiva 70- och 80-talet? – Visst var vi fler aktiva spelmän då. Vid spelmansstämman i Närpes 1980 deltog ungefär 500 spelmän. Vi

bör dock minnas att det på den tiden inte arrangerades lika många olika evenemang – utbudet var mindre. Idag har vi Folklandia, Lilla spelmansstämman, Etnogalan med mera. Folkmusikfältet har blivit bredare. Ser du en risk i att traditioner går förlorade eftersom samhället och även folkmusiken har gått mer mot det individuella? – Jag tycker att både den traditionella och den modernare folkmusiken lever och mår bra, men vi vet förstås inte vad som händer i framtiden. Därför är det betryggande att spelmansrörelsen är så väldokumenterad. Genom vissa strukturer, forskning, visstugor och dylikt har vi en garanti för att folkmusiken bevaras. I och med att traditionshörnan startade 1980 finns det inspelningar med så gott som alla enskilda spelmän och spelmansgrupper kvar för eftervärlden. Vi har ett gediget forskningsmaterial för framtiden. Förr sökte man låtar lokalt, man gick till exempel till äldre spelmän och frågade – vilket gjort att till exempel låtar av Viktor Andersson i Jeppo fortfarande spelas. I och med att materialet digitaliserats har tillgängligheten blivit större. Otto Anderssons ”spelmansbibel” används också aktivt. När det gäller den finlandssvenska folkmusiken har bredden varit helt avgörande. Med 1000 spelmän hade vi, i förhållande till hela befolkningen, största andelen spelmän i Norden och blev helt enkelt en politisk faktor att räkna med. Idag finns det förstås en risk för att den traditionella folkmusiken lider eftersom så mycket handlar om media och uppmärksamhet. De traditionella spelmanslagen är försiktigare och mer anspråkslösa medan de professionella musikerna är vana med att skriva pressmeddelanden och marknadsföra sig själva – och därför får mer synlighet. En sak som är rolig att följa med är den nya dialektvågen där ungdomar börjat skriva låtar på dialekt. Detta är ju också en slags folkmusik. Numera finns också undervisningsmaterial kring folkmusik i skolorna, så jag ser ingen risk för att folkmusiken försvinner. Det börjar bli dags att avsluta intervjun. Jag får ett exemplar av Folkmusikinstitutets historik och vi plockar ihop våra saker. På eftermiddagen skall Ann-Mari till Åbo för att arbeta vidare med forskningsprojektet kring balladerna. Jag fascineras över hennes energi och målmedvetenhet. Jag passar på att fotografera några bilder och vi kommer i diskussionen tillbaks till där vi började: forskningen kring balladerna. Innan jag söker mig hemåt bläddrar jag bland gamla nummer av Fiolen min i arkivet och konstaterar att väldigt mycket har skett under 50 år (se artikeln om Fiolen min…). 29


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Min första kontakt med en spelmansstämma Min första kontakt med en spelmansstämma var

den första spelmansstämman, Tenala 1972 i augusti. Men inte som spelman men som ett frö till en. Frö är egentligen fel ord, ett frö kan ligga åratal, decennier utan att gro. Kanske jag mera var att förlikna vid en utvuxen potatis, om uttrycket tillåts. Och jag tror utväxten skedde på väg ner till Tenala. Vörå Spelmansklubb hade bildats året innan, min pappa spelade med i klubben. Jag hade som liten för vana att följa med pappa så gott som överallt; till Jeppo station efter takplåt, till banken, till Tupp-Jossos. Under vintern innan Tenalastämman följde jag alltså med pappa på klubbens övningar. Där träffade jag Stefan Skata. Vi två småpojkar hade roligt tillsammans på pauserna. Det var alltså lätt att tycka att tioåriga Greger skulle följa med pappa Rego och Vörå Spelmansklubb på en resa som råkade gå till Tenala. Och det var resan som var fantastisk 1972! Vi åkte buss! Så många orter det fanns i Finland! Vilka landskap! Varför har inte vi såna kullar i Vörå? Så god maten var på Sääksmäen silta! Och alla i sällskapet var så glada, pratade och skrattade. Pappa var ovanligt pratglad. En tioåring förstod inte alla vitserna, men en del nya ord lärde jag mig. Och läraktig som ett barn är, kunde jag med hull och hår citera vitserna ordagrant för mamma senare hemma. Visst, folk rökte i bussen, men det var vanligt med tobaksrök var som helst då. Pisspauser sköttes med att alla radade upp sig bredvid bussen på vägkanten, oberoende om sprinklersen riktades mot bebyggelse eller skog. Och jag hade ju faktiskt hela 10 mark som reskassa! I egen byxficka! Det spelades i bussen, musik, musik, prat och skratt. Och framme i Tenala var det musik överallt, från till synes otaliga instrument. Men det var inte musiken då, första dagen som fångade gossen. Det var samvaron, sällskapet, rättare sagt ”kamratskapet” – ett ord som jag förstås inte förstod innebörden av då. Men vi hade så jätteroligt i bussen, Stefan och jag! Av alla detaljer minns jag bäst den sista biten genom Västra Nyland – de kurviga vägarna då vi stod på knäna baklänges på bakbänken och kastades hit och dit. Och de äldre i klubben tog ju hand om oss små, på det sätt karlar är kapabla till. Inga hönsmammanivåer på omsorgen, utan ibland, mitt i allt det roliga de själva upplevde, kom nån ihåg oss och styrde upp saker och ting

30

igen. Ett mått av frihet för småpojkarna alltså, mitt i ett fungerande nätverk. En robust omgivning, och uppfostrande i det långa loppet. Och mest inneslutande av alla var Gösta Bergström, Vörå Spelmansklubbs ledare. Han som hann prata med alla, skoja, skratta, spela mera än alla andra, hade en orubblig omsorg om alla i ”sitt” lag. Och när andras uppmärksamhet sviktade noterade Gösta tvärsäkert om nån av klubbens medlemmar saknades eller så. T.o.m. så hans omsorg om folk räckte för folk i andra lag också, det finns det många exempel på. Gösta ställde upp för oss alla, och vi småpojkar fick lära oss, redan genom att vara med och iaktta, att alla i klubben ställer upp bakom Gösta som ledare. En inställning och sammanhållning som gjort det möjligt att Vörå Spelmansklubb fyller 50 år snart! På stämman i Tenala bodde vi privat inkvarterade, vilket engagemang av bygdens folk! Hela Vörå Spelmansklubb, mer än 30 personer bodde hos baron Johan Rappe på Olsböle gård. Jag, pappa, Gösta, Sven och Börje bodde i en drängstuga ute i markerna, vi skjutsades dit i baronens Volvo Duett. Smörgåsar i stugan, pissa bakom knuten. Och frukosten på morgonen i storstugan blev en stor fest, det stora, bullriga sällskapet från Vörå tog över hela backen. Gösta pratade den stora mangården full, spelmännen var glada, orakade och uppspelta, Gunnar lärde friherrinnan Bruncrona vad gräddsnäcka heter på Vöråspråk. Två nätter höll de trevliga människorna oss med husrum, mat och dryck. Och när det spelades i bygd och på scen var gårdsfolket publik. Jag visste inte i vilket hus Stefan sov, men vi träffades ju på morgonen. Och på gården fanns en annan småpojk, Axel Rappe, vi blev blygt bekanta. Festtåg, dansmusik, huvudfest, buskspel, sommarvärme, augustimörker – spelmansstämman i Tenala 1972 var fullkomlig! Jag tror jag kände det så redan då, utan att kunna formulera varför. Modellen för musik och samvaro i spelmansstämmans form grundmurades ända ner till magman och intresset har hållit i snart 50 år. Jag spelade inget instrument på stämman i Tenala 1972. När klubben framträdde satt jag på scenkanten i brun väst och högkragad tröja. Men Stefan och pappa och Gösta och alla andra stod på scen och gjorde något som människor i publiken tyckte om. Och publiken var stor, hela sluttningen full, bara främmande människor. Men de var också glada och slog ihop händerna högljutt och


FSSF 50 år – Spelmansminnen

verkade vänliga. Det här ville jag nog vara med om flera gånger! Det verkade nog som att det klubben gjorde på scen var nyckeln till något som passade mig. På hösten började jag spela dragspel i Vörå Spelmansklubb. Jag hade redan vintern innan börjat ta lektioner i dragspel inom Fjärde ungdomsringen, med den skrattande Albin Nybäck som lärare. Vi skjutsades av föräldrar som turades om, några pianospelande flickor från klassen och jag, först till medborgarskolan i Vörå, senare till syster Hildas. Jag kan säga att jag verkligen börjat från grunden, för på allra första lektionen, den allra första gången jag lyfte upp dragspelet satte jag det upp och ner i famnen. Jag nämnde väl att Albin hade ett stort skratt? Denna vinter efter stämman i Tenala, blev det bättre fart på övningarna till Albins lektioner, engagemanget hade fått hjälp utifrån. Vintern innan hade pappa noterat att jag var så ointresserad av att öva, så inför sommaruppehållet ställde han fram ett papper och penna. Han sade på sitt vanliga lugna sätt, att jag får själv avgöra om jag övar en dag eller inte. Men varje dag jag inte övat på dragspel skulle jag anteckna på pappret och visa honom. Några sommardagar visade jag upp pappret med oöv-

ningarna, han sade inget, men det kändes ju nog som att det var mera motiverat att öva än att låta bli. Men efter Tenalastämman behövdes inget papper för uteblivet dragspelande! På Albins lektioner var det nyttiga övningar, men i Vörå Spelmansklubb spelade vi ju låtar! Och snart kom flera ungdomar med, det blev bara roligare, vi blev ”Juniorerna” i klubben. På stämman i Tenala 1972 fanns så många roliga gubbar, glada spelmän, spelande kvinnor, auktoriteter och märkespersoner. Den kanske mest tongivande där och då var Kalle Nyberg, Berg-Kalle. Många, många av dessa återsåg jag på följande stämma och stämmor efter det. En rikedom och en stor ingrediens i mitt liv. Min pappa fick spela dragspel bara dryga två år till efter Tenala, men det var han som fick mig att börja med dragspel. Och sen har Stefan, Gösta, Wilhelm, kamraterna i klubben och många, många, många till gett motivation till att fortsätta. Inte minst publiken! Greger Lindell

Vörå Spelmansklubb uppställda i gröngräset för fotografering 1974. Foto: Paul Hägglund

31


Foto: Creative Commons/ Leander Arkenau

FSSF 50 år – Spelmansminnen

Några stämmominnen Året var 1986, och det var spelmansstämma på Åland,

Mariehamn. Klubben bordade spelmansbussen med fullt lag, och det tog inte länge innan jammet var igång och stämningen på topp. Klubbens ledare, Gösta Bergström, hade som vana att ha med sig någonting nytt, antingen eget komponerat eller en utmanande låt. Den här gången var utmaningen "Vi möts igen’" Större delen av bussresan gick åt att hitta de rätta ackorden och passande arrangemang. Efter en fyra timmar började det sitta. En del av lördagskvällens program på Åland var dans på Pommern och där var det fullt ös ända från start. Strax

Det finns minnen från alla spelmansstämmor men de

starkaste kommer från Lappfjärd 1973 och Vörå 1976. Lappfjärd kanske för att det var första stämman jag deltog i och Vörå för att jag hörde till arrangörsstaben.

Lappfjärd 1973 Fredagskvällens samkväm utmynnade i ett jam på landsvägsbron över Lappfjärds å. Där stod vi, kanske ett hundratal spelmän varav många med dansorkesterbakgrund och spelade för varandra med ett sällan upplevt tryck i tonflödet. Den som kom på en låt fick agera kapellmästare i den låten. Borta var all osäkerhet , borta var blygheten, och alla ville bara spela. Nu fick knätofsarna ingen plats. ”Det var på Capri…du svarta zigenare, kom…till. Maj på Malö i Kostervals” ! Det var min första upplevelse av ett ”storspel”. Det var mycket häftigt och mindre bra, men det var! Lördagskvällens program startade med ett bondbröllop med autentisk vigsel i en fullsatt kyrka – i Lappfjärd betyder det mycket folk. Ett skådespel som fastnade i minnet var synen av en jäktad kantor som tillika var medlem i spelmanslaget, kördirigent och till råga på allt också far till brudgummen. Han skulle framträda med spelmanslaget framme i kyrkan, dirigera kören, och spela orgel turvis. På den tiden hade dragspelarna ingen uppgift i kyrkan. Vi skulle sitta på orgelläktaren för det var fullt där nere. Det blev fullt också på orgelläktaren och i trappan till densamma. Innan föreställningen satt vi där och kanske gäspade lite, det blev ju lång natt på åbron. Kantor Lillhannus sporde ”Nå pojkar ho jer e?” Rego Lindell, min granne på bänken, svarade lakoniskt ”Vi lider me brogommin” ovetande att det var brudgummens far som ställde frågan. När föreställningen körde igång spelar kantorn sin inledning, river åt sig fiolen från orgelbän32

innan klubben skulle upp på estraden "håxade" Gösta att vi kan spela "Vi möts igen" till dansen, det vi just lärt oss på nerresan...och det gjorde vi. Jag minns att jag sjöng en helt improviserad text på engelska (i hopp om att inte så många skulle förstå), och succe’n var gjord. Det publikgensvaret och stämningen på Pommern är ett kärt minne för mig. Och också Göstas kommentar bland spelmännen "…nä vi ha nåo it spela andee na förr", vilket ingen trodde var sant.

Stefan Skata Vörå Spelmansklubb

ken och tränger sig längs läktarkanten till trappan och fram till spelmanslaget vid altaret. Därifrån samma väg upp igen, slängde fiolen och sig själv på orgelbänken och lät det mäktiga instrumentet brusa genom helgedomen. Samma ritual igen och han undrade säkert om dragspelare har mer än två fötter per man. Vid ett tillfälle startade han lite för tidigt från orgelbänken och blev tvungen att besvara prästens mässande med fiolen i ena handen och stråken i den andra, stående intill läktarkanten, halvvägs mellan orgeln och trappan och tittande på prästen ovanom läsglasögonens övre kant. Det blev i alla fall en fin och minnesvärd tillställning och vad jag vet kände ingen dragspelare sig trampad på tårna. På söndagen när vi tackade för oss inför hemfärden konstaterade Gösta Bergström att det inte är många som skulle få till en så fin stämma. Ja, sa Torsten Pärus, stämmogeneralen, ”köm får in tritusen åp tjörtjon ?"

Vörå 1976 Publikhavet vid söndagens huvudkonsert steg till omkring 2000 personer. Två stackars biljettförsäljare i en gammal skolpulpet blev helt överkörda och folk strömmade till genom parken till skolcentrum, synbarligen rädda att bli utan sittplats. Speakern blev tvungen att berätta för publiken att det faktiskt var meningen att man skulle betala inträde. Vid det avslutande samspelet kom det fram så många spelmän att den stora scenen översvämmades. Vid samövningen tidigare på dagen var de bara en bråkdel av detta till antalet. Gösta Bergström som skulle leda allspelet blev synbart skärrad av mängden och sökte stöd hos Spelmansklubbens medlemmar som placerats rakt framför honom. ”Ho ska ja räkn?”

Wilhelm Skata


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Några spelmansminnen De år jag varit medlem i Spelmansförbundet har för mig betytt väldigt mycket. Jag har fått vara med på olika kurser i musik där jag fått lära mig att föra vidare den musik som finns bevarad i arkiv från min hemkommun Sibbo, men också dokumentera spelmansmusiken i kommunen. Efter att ha spelat tillsammans med olika spelmän på orten kom jag sedan att ansluta mig till det nybildade Brages spelmanslag i Helsingfors. Med spelmanslaget blev kontakten till förbundet och dess verksamhet mycket nära i olika sammanhang. Laget deltog i spelmansstämmor och förbundsdagar och representerade förbundet också utomlands. Att resa tillsammans med andra spelmän till en spelmansstämma ger en möjlighet att knyta kontakter till andra spelmän som kan leda till samarbete mellan spelmanslagen. Det finns många trevliga minnen från resor till stämmor och förbundsdagar men det blir nu att skrapa på ytan. De flesta minnen kommer från tiden i Brages spelmanslag. Vi deltog gärna i spelmansgudstjänsten som avviker från andra spelningar, man känner tystnaden påfallande nära och musiken som tonar ut under valven ger en skön känsla. Under Kurt Sohlströms tid som förbundsordförande fick jag små uppdrag att ta hand om, vi var ju spelmanskompisar. Bland dem minns jag när vi skulle möta estniska spelmän som för första gången gästade spelmansstämman på Kökar efter att Estland blivit självständigt. Väntan i terminalen i Helsingfors blev lång innan tullen godkände landstigningen men resan till stämman blev lyckad och vår samvaro med gästerna var god. År 1985 hölls en internationell folkdansfestival i Bergen, Norge med deltagare från sex länder. Brages spelmanslag deltog som enda spelmanslag från Finland. Vi flög med

ett hyrt flygplan till Bergen där vi spelade i Håkonshallen för en fullsatt sal samt besökte skolor och uppträdde för ortsbor på öar utanför Bergen tillsammans med de andra festivaldeltagarna. Var med då Spelmansförbundet besökte FRIS Finlandssvenskarnas Riksförbund i Sverige vid deras återkommande storsamling samt Spelmanstämman på Stadsteatern i Stockholm med 200 spelmän från Finland. Vi spelade för kungen på slottet och Skansens stora scen samt Seglora kyrka. Vid en förbundsdag i Helsingfors var Svenska Teatern bokad för spelmanskonsert, men då spelmännen skulle börja spela blev det mörkt i salongen – en säkring hade brunnit. I väntan på att felet skulle åtgärdas underhöll Brages spelmanslag publiken med musik i skenet av några ljus som lyste upp scenen. Vid en spelmansstämma i Österbotten blev spelmanslaget bjudna på jordgubbar av värdfolket vi bodde hos, som tack spelade vi en mazurka. Vår spelledare tackade med att säga att laget skall spela en jordgubbsmazurka. Mazurkan blev därefter kallad för jordgubbsmazurkan. Idag är det Sibbo spelmanslag som jag reser och uppträder med, vi har varit med på Folklandia-kryssning till Tallinn under flera år. Kryssningen är landsomfattande där spelmän, sångare och folkdansare står för programmet. Temat för det gemensamma allspelet år 2018 var från Nyland, där ingick bland annat en brudmarsch från Sibbo. Spelmanslaget deltog även i Samuelin Poloneesi & Vinterstämma i Helsingfors, och i sommarens spelmansstämma i Ekenäs. Samarbetet med de Östnyländska spelmanslagen har utvidgats och vi har övat tillsammans med Harpolekarna för kommande framträdanden. Idéen kom till vid PR spelningen på senaste spelmansstämma i Ekenäs. Helge Löfman

Foto: Esko Salmela

Brages spelmanslag spelar under Finlands svenska spelmansförbunds spelmansstämma på Skansen i Stockholm 30–31.5.1987. Från höger: Per Dunderfelt, Bengt-Östen Söderlund, Helge Löfman, Ulla-Stina Henricson, Tuovi Ahonen och Pekka Toivanen.

33


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Minnen över en kopp kaffe i Hangö Bjarne Lundsten, Anders Holmberg och un-

dertecknad träffades över en kopp kaffe hemma hos

Erik och Inger Dannberg för att prata om gamla spelmansminnen och nu har jag sammanställt en del av dem för Fiolen min. På 1940-talet så ordnades knutdanser i Pehrsböle (Pojo) och Kulla (Tenala), berättade Erik och refererade till sig själv som en ”knall” som lyssnade på spelmännen. Knutdans betydde att man ordnade dans hemma på några av gårdarna i tur och ordning. Värdfamiljen skötte om att det fanns kaffe men i övrigt så var det inte så stora krav på t.ex. servering – med tanke på att det var krigstider så var det möjligheten att träffas som var viktigast och ville man ha något starkt så hade man med sig sin egen kass under bordet. Spelmän på knutdanserna var t.ex. Johan ”Grabben” och ”Grabb-” William Nyberg, Julius ”Julle”, Martin ”Matte” och Torsten ”Totte” Westin samt dragspelaren ”lill-Julle” Julle Selenius. Spelmannens lön på den här tiden var ju ringa och ofta i form av någon sup, så det var inte så populärt att låta barnen lära sig spela för man var rädd att spelandet skulle förstöra dem. T.ex. så låste Tottes farfar Otto in sin fiol i en byrålåda när han inte spelade för han ville inte att sonen Fredrik ”Fedi” sku börja spela fiol. Fedi var dock påhittig så han drog ut den övre lådan och

34

slapp till fiolen på det sättet och övade i smyg för sin far. Sedan kunde han spela så bra så fadern lät honom börja spela. I många sammanhang så har man hört om att när spelmannen dog så bar änkan ut alla hans noter på gården och brände upp dem för hon var så förargad på spelanmanslevernet. 1954 på hösten så började Erik spela med i en dansorkester med Göran Lundberg (dragspel), Gustav ”Gutte” Rehn (piano) och Winberg (trummor). På restaurangerna fanns det alltid piano men sen fick de en spelning på en ”danslava” så på måndagen bar det av in till Fazers musik i Helsingfors för att köpa en gitarr åt Gutte och på lördagen spelade de dansmusik. Guttes fingrar lär ha varit helt sönder när spelningen var över men det var ju strongt gjort att lära sig spela gitarr på 5 dagar. Det fanns en grupp spelmän i Tenala som Karl ”Berg-Kalle” Nyberg drog redan på 1950 talet där traktens spelmän var med; bl.a. 3 st Kevinare, 2 Nybergare och Erik spelade med i bland, men i samband med att det 1966 började förberedas inför Bondbröllop i Tenala (gick av stapeln 1967) så blev, enligt Bjarne Lundsten, Tenala spelmanslag mera officiellt en grupp som bestod av bl.a. ”Berg-Kalle”, Robert Kevin, ”Grabb-” William Nyberg, Henrik ”Grabben” Nyberg.


FSSF 50 år – Spelmansminnen

I 128

Foto: SLS arkiv, FM

stämman Erik Dannberg vid 7 97 i Nykarleby 1-3.1 Foto: SLS arkiv, FMI 1 c

Finlands svenska spelmansförbunds första spelmansstämma hölls i Tenala 5-6.8.1972. Söndagens konsert på Museigårdsbacken. På scenen från vänster Kalle Holmberg, Torsten Westin, Sven-Olof Sjöholm, Henrik Nyberg, BergKalle Nyberg, Sune Dannberg, Robert Kevin och Erik Dannberg.

På 1970-talet så skulle Erik och hans dotter Birgitta ”Gitte” uppträda i kyrkan på en spelmansstämma och planerade att spela Kyrkpolskan som Erik komponerat men prästen opponerade sig och sade att det inte passar sig att spela en polska så Ann-Mari Häggman, som var ordförande i Spelmansförbundet då, kom med idéen att man skulle kalla den för Kyrklåt under uppträdandet och då var melodin godkänd av prästen som i denna dag ännu inte vet att Kyrkpolskan ändå spelades i kyrkan men med ett annat namn. Det att få spela folkmusik i kyrkan var ju på inget sätt tradition i det här skedet för det ansågs ju att spelmännen måste ha god kontakt till djävulen och onda makter. Många gånger har ju spelmännen förbjudits uppträda i kyrkan, t.ex. Ekenäsnejdens dragspelsgille råkade ut för detta. Förr så var ju spelmännen inkvarterade hemma hos folk i byn där stämman ordnades och en gång så var en spelman på väg ”hem” först på morgonen, för han hade spelat hela natten. När han kom till huset såg han att värdarna och barnen satt och skrattade och pekade på honom, så han svängde utan att gå in för han trodde att de skrattade åt honom. Mamman i huset hade sagt åt hela familjen att de skulle vara tysta på morgonen så att de inte väckte gästen och när de sedan såg gästen komma hem

först på morgonen så hade ju mammans förmaningar varit helt i onödan, därav pekandet och skratten. Spelmannen måddes ju söka sina saker från huset före hemfärden så bussen körde där via på hemvägen och spelmannen stegade i väg mot huset men svängde efter halva vägen och kom tillbaka och meddelade att ”det är fel katt på trappan” så det var bara att åka till följande hus i längan. Enligt utsago så var det många likadana hus på rad men till sist hittades rätt hus och bussfärden hem kunde starta. Julen 1942 fick Erik sin första fiol och på juldagen spelade han ”Violer till Mor”. Eriks far kunde spela fiol så han hjälpte till att stämma fiolen. Erik är självlärd på alla instrument han spelat t.ex. trummor, gitarr, bas och fiol. Erik har spelat med i Tenala spelmanslag, Pojo spelmanslag, Hangö spelmanslag, Stråkdragarna (Karis) samt olika dansorkestrar och i en stråkensemble. 2009 blev han utnämnd till mästerspelman i Kaustby. Han har gjort ett stort arbete med att skriva om på dator och arrangera alla låtar som är från Bromarf, Tenala, Karis, Hangö, Pojo och Ekenäs som finns i Finlands svenska folkdiktning böckerna. Linnea Holmberg

35


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Från Ragvals till Felans vänner – intervju med spelman Paul Söderback från Övermark Intervju och inspelning: Kenneth Nordman Transkribering: Simon Gripenberg (omskriven till högsvenska – originalintervjun på dialekt) Vill du berätta om hur du själv lärde dig spela fiol? – Pappa var fiolspelman på den tiden och spelade på danser. Hade en kamrat från Ömossa (Rangsby), bland annat en Österback, en god spelman som han spelade tillsammans med kring 1920-talet. I mitten på 30-talet kom han på att han skulle tillverka en fiol, jag var då 7–8 år gammal. Då blev också jag och min äldre bror Ingar intresserade av att spela. Du kan ju förstå hur det lät när vi två skulle lära oss och inte kunde någonting alls. Fiolen kunde vara ostämd, men när vi bad pappa stämma åt oss sa han att ”itt kan ja byri kom me er o stäm fiolin, he måst ni no lär er sjölv”. Då kom vi på den geniala idéen att vi lär oss till exempel ”En sjöman älskar havets våg” och när vi hade lärt oss hur vi skulle ha fingrarna så skruvade vi på strängarna tills vi fick det att stämma. Det här resulterade i att både Ingar och jag fick en rolig fingersättning; istället för att ta ton med pek och långfingret flyttade vi långfingret bakåt istället för att ta med pekfingret, så vi hade samma finger på två toner.

Paul med sin fiol. Foto: Kenneth Nordman

36

Det var alltså mycket fiolmusik i hemmet och ditt intresse höll i sig? Hur kom det sig att Ragvals spelmanslag grundades? – Jag tycker nog synd om mamma, tänk att hon orkade höra på oss. Men hon var nog intresserad och stöttade oss. Hon brukade säga att ”Nu e no tu Paul betär, nu e no Ingar betär…”, så det blev liksom en tävling mellan oss. Vi hade i början endast en fiol, men så lät de tillverka en ny. Dessutom fick vi låna en av grannen, så då började de låta för något när vi alla tre hade varsin. Ingar tappade småningom intresset lite, skaffade senare familj och flyttade bort. Men jag fortsatte att spela med en orkester (Kairo) i Pörtom – detta var i slutet på 40-talet. Vi spelade mest dansmusik, medan jag fortfarande spelade allmogemu-


FSSF 50 år – Spelmansminnen

sik med Ingar och med pappa så länge han levde. Senare kom jag, Alvar Gullmes, Boris Viklund och Verner Brännäs att börja spela och öva tillsammans. Vi spelade enbart Ragvalslåtar och hade ännu inget namn för spelmanslaget – men så kom Tryggve Eriksson förbi en gång och lyssnade. Han sa att ”där har vi ju ett namn: Ragvals spelmanslag!”. På det viset kom alltså Ragvals spelmanslag till. Jag kunde inga noter, det gjorde däremot Alvar. Men vi var nog så pass tappra att vi for till spelmansstämma i Kaustby i början av 70-talet och spelade det vi hade lärt oss. Hur var det på finlandssvenska spelmansstämman på den tiden då allt var ganska nytt? – Det var inte som idag med stora spelmanslag utan det var mer individuellt. Antingen spelade man själv eller med några få spelmanskamrater. Jag minns en genuin allmogespelman från Härkmeri, en Rönnberg. Han hade en väldigt speciell spelstil, böjde och bugade sig medan han spelade. Ann-Mari Häggman ville göra en inspelning med honom men då hade han redan åkt hem. Spelmannen Otto Engelholm var en annan som hade ungefär samma traditionella spelstil. – Det började alltså smått men det växte hela tiden med nya medlemmar, så Ragvals spelmanslag blev ganska stort. Vi satsade som sagt på Ragvalslåtar och Alvar gjorde arrangemangen åt oss. Vi har varit aktiva i olika repriser och hållit upp däremellan. När det gäller mitt eget spelande har jag nästan inte spelat alls på flera år. Hur mycket folk var med då 1969 när spelmansförbundet grundades? Hur såg det ut med spelmansmusiken i Österbotten? – Spelmanslagen registrerade sig i förbundet som vartefter blev större och större. Ännu i Kaustby var det just ingen dragspelsmusik. I en del spelmanslag användes tramporgel för ackompanjemang – det var den stilen. Men det kom in mer och mer dragspel, så det blev ungefär som det är idag. När vi var på spelmansstämman i Tenala 1972 var det nog ännu så att majoriteten spelade fiol. I Pargas minns jag att vi var inkvarterade på samma ställe som Brunskärs Maja. Jag sa då åt henne att jag upplever att den riktiga folkmusiken försvinner mer och mer. Nej sa hon, inte gör den det. Jo, sa jag. Nu när ungdomarna är så drivna och notkunniga och gör arrangemang och sådant så försvinner den genuina folkmusiken. Vid ett senare tillfälle var Maja i Småbönders och höll ett tal. Då sa hon att kanske är det trots allt är så att den genuina folkmusiken mer eller mindre faller i glömska. Jag har nog saknat de genuina gamla spelmännen när jag har varit på de sista stämmorna – som till exempel Lindvall från Oravais. Jag

vill påstå att den genuina folkmusiken försvinner med min generation. Jag minns att vi brukade träffas på spelstämmorna. Du fyller nu 92 år. Vilken var den sista stämman du deltog i? – Jag tror det var i Vörå, eller kan det ha varit Småbönders. Åtminstone var det ännu på 2000-talet. Och stämman på Fagerö i Närpes var jag med på, fast då spelade jag inte mera. Saken är den att efter stämman i Lappfjärd blev Alvar sjuk och kunde inte alls spela. Dessutom var jag själv med om en trafikolycka 1986. Jag höll upp med spelandet ganska länge efter det. Efter olyckan kom jag på andra tankar, som att det finns annat än arbete också i livet. Alvar blev småningom piggare så jag tänkte att jag kanske kunde få igång honom genom att be honom lära mig noter. Nog kan vi försöka men det är nog tjugo år för sent, sa han. Hur som helst blev han intresserad och kom igång mer och mer. Så vi började spela för pensionärerna, i kyrkan nån gång, i bönehuset – vi var till och med till Åmossa baptistkapellet i Petalax och spelade. Vi hann nog spela ganska mycket innan Alvar åter började få svårt med spelandet och fick sluta. Då började jag istället spela tillsammans med Bengt och Else-Maj Lillhannus och Ernst Ribacka. Vi startade en grupp som hette Felans vänner. Vi åkte mycket runt med den i olika kyrkor och spelade, mestadels i svenska Österbotten. Då blev det mera folkmusik igen, Alvar hade nämligen sista tiden bara velat spela musik åt det religiösa hållet vilket jag inte heller hade något emot. Med Felans vänner sjöng vi ibland också i stämmor. Vi hade en del gånger också Gunda Mattfolk med som gäst på sång när vi uppträdde. Visst var det under en lång tid så att folkmusiken till viss del var bannlyst från kyrkor? – Jo, så var det. Vi spelade till exempel i Terjärv kyrka vid en gudstjänst när vi var på stämman i Småbönders. Prästen där ville att vi på förhand skulle tala om vad vi skulle spela. Vasaspelmännen hade en låt som nog bra skulle ha gått att spela i kyrkan, men de hade ett annorlunda namn på den – så de fick inte spela den eftersom prästen inte kände igen låttiteln. Men vi i Felans vänner fick vi nog spela alla våra låtar. Efteråt sa prästen att kyrkan inte någonsin har varit så full med folk. Vi har också spelat i andra kyrkor, till exempel i Esse och Pedersöre. Om jag jämför så är spelmansstämmorna helt annorlunda idag än i början på 80-talet när jag själv började vara med. Hur tycker du att det har förändrats? – Visst spelar också de stora spelmanslagen spel37


FSSF 50 år – Spelmansminnen

mans- och allmogemusik, men tyvärr lutar det ofta mer åt dansmusikhållet. Det var nog mer buskspel på de tidiga stämmorna, och det tycker jag är mest intressant. Hela eftermiddagen var det arrangerat program och så gick hela kvällen och delar av natten åt till buskspel. Ett typiskt exempel hur det kan gå med buskspelandet var i Lappfjärd då ett ungt spelmanslag från Sverige var med. Då vi stod och spelade kom ungdomarna från Sverige och började spela tillsammans med oss. Vi spelade en låt om och om igen. Senare på kvällen när jag lyssnade så spelade de samma låt, men andra reprisen var nog något helt annorlunda som jag inte kände igen. Så då for en österbottnisk spelmanslåt till Sverige – men med två helt olika repriser. Men den finlandssvenska folkmusiken låter nog lite annorlunda på olika håll. Jag kan nog höra skillnad på om en låt är norr- eller söderifrån när jag hör den. Det är lite samma som i Norge, där man i musiken vid atlantkusten eller vid gränsen till Sverige, kan höra tydliga skillnader. Idag bor stämmodeltagarna på hotell. Visst var det standard förr att man övernattade till exempel på skolgolv? – Jo, allmänna utrymmen var nog fulla med övernattande spelmän. Nätterna var ju inte så långa, men jag måste säga att det går städat till på stämmorna – inget onödigt stökande utan bra stämning. Jag minns många färgstarka personer. Boris Viklund var till exempel en som alltid höll humöret uppe och var överallt och spelade. Han sa själv att han blev nog inte mästerspelman för spelandet skull utan för att han var en som höll traditionen igång. Han drogs mer åt det finska hållet och spelade mest i moll – jag har själv spelat mest låtar i dur. Minns du några roliga incidenter från stämmor och dylikt? – Inte sådär direkt. Men en speciell spelman var ju “Ravasin” (Johan Petter Ragvals) till exempel – han var riktigt skicklig. Han var mycket i Sverige och spelade, bland annat i Göteborg. På väg hem en gång var han på en musikhandel i Helsingfors och fick provspela en riktigt bra fiol. Försäljaren frågade vad “Ravasin” tyckte om fiolen. Fåordig som han var sa han ”int spelar ha av se sjölv”. Enligt sägnen skall “Ravasin” också ha fått tillskänkt sig en bra fiol från Brage föreningen. Det är dock ingen som vet var den finns, om han nu fick någon. Du som har varit med så länge, vilken betydelse tycker du att spelmansförbundet har haft för folkmusiken? – Spelmansförbundet har nog faktiskt haft väldigt stor betydelse. Jag minns inte hur länge Ann-Mari Häggman 38

har varit med, men hon var ju väldigt aktiv. Hon var ju runt och intervjuade folk, bland annat Otto Engelholm. Det är nog tack vare Spelmansförbundet som folkmusiken håller igång. Alla spelmanslag är ju registrerade i förbundet och så är det återkommande program med stämmor och träffar så förbundet spelar nog en viktig roll. Men det som jag som sagt saknar, är att de genuina spelmännen inte slipper fram på samma sätt då det har blivit stora spelmanslag, som t.ex. Torsten Pärus och Valter Enlund på sin tid. Så nog har det hänt en hel del under dessa 50 år som spelmansförbundet funnits? – Så är det, men vi själva var förstås så tidigt ute när vi började så det finns t.ex. inte så mycket inspelningar från den tiden. Det skall nog finnas någonting men jag vet inte om man får tag i det. Jag minns att konsulenten för handelslaget spelade in någonting på en bandspelare då jag och pappa spelade – eventuellt finns inspelningen i behåll någonstans. Hur är det med låtar som du spelat som ung, spelas de på annat sätt idag än jämfört med då? – Jag känner nog igen låtarna meddetsamma och kan spela med. Men det låter nog oftast annorlunda om någon spelar ensam jämfört med om ett helt spelmanslag nu spelar en låt. Man hör skillnad i hur fiolen är stämd och så är det skillnad i spelstil. Det tar en 20 minuter innan fiolen ”vaknar”, jag brukar säga att den ska misshandlas lite för att komma till liv. Så är det dessutom skillnad på om du själv tar fram fiolen eller om någon annan ber dig spela – humöret och vilken stämning du själv är i påverkar hur det låter. Det kan låta helt annorlunda efter en stund när man kommit igång och man kanske inte spelar lika varje gång heller. Hur var det förut när konstellationerna av spelmän var mindre och man spelade ensam eller tillsammans bara några få spelkamrater – hade spelmännen liksom någon slags stjärnstatus? – Visst lyssnade publiken extra när de uppträdde, kommenterade och kritiserade. De var väl också till viss del förebilder för de unga. Förr hände det ju ofta, om man går tillbaka ända “ti Ravasinas tiidin”, att spelmän åkte iväg och var borta en vecka eller två bara för att spela tillsammans. Då var det inte fråga om arbete, man hade tid att spela. Men de gamla genuina spelmännen har som sagt hamnat lite i skymundan. På senare tid har jag själv också varit lite lat med att spela, men åldern tar väl ut sin rätt.


FSSF 50 år – Spelmansminnen

Dragspelaren Leo Källman tillsammans med sonen Roger på fiol. Foto: Privat

Violinisten som blev gårdfarihandlare När vi röjde upp i mitt föräldrahem efter mammas

död hittades många intressanta fotografier och brev från en förgången tid. En bild som fångade mitt intresse var fotografiet på dragspelaren Leo Källman och hans son, violinisten Roger. De vistades ofta i Vexala och en vinter på 1930-talet var de inneboende hos min mormors föräldrar i Vexala. Leo specialbeställde sitt dragspel från Italien, han ville nämligen ha fyrkantiga knappar. Leo var ofta ute på resor, när han reste med tåg gick han ofta från vagn till vagn och spelade för att få ihop pengar till sitt leverne. En gång då hans son Roger var i pojkåren följde han med sin far till Stockholm. Leo besökte restauranger på kvällarna, men lämnade sonen ensam på rummet. En kväll då Roger tyckte tiden blev lång och inte visste vad han skulle hitta på, tog han sin fiol, gick ut och började spela på en bakgård. Det var mångas hjärtan som blev djupt berörda när de såg den lilla gossen spela på sin fiol. Många damer öppnade sina fönster för att lyssna och en del började kasta ut pengar till honom. En kvinna lade slantarna i en liten påse som hon knöt ihop och slängde ut. Påsen hamnade rakt på fiolen och stallet brast i bitar, och där slutade konserten den kvällen. Vid ett tillfälle på 1950-talet då han besökte oss i Vexala, hämtade mamma en av våra fioler och bad honom spela. Jag minns hur han med smäckra fingrar stämde fiolen och spelade "Kostervalsen".

För mig var det en ny upplevelse, jag som var van att se och höra de gamla bygdespelmännen med grova fingrar hantera sina fioler helt utan teknik. Roger berättade att han tog lektioner av de bästa lärarna i Åbo och Helsingfors, och att han uppträdde i Vexala ungdomslokal med bland annat ”Csardas av Monti” och ”zigeunerweisen”. Jag vågar nog påstå att det hade varit betydligt lättare att välja ”Bråoändas Kal-Johans vals” och ”Slaskos Sara” som repertoar. Roger lämnade musiken och började försörja sig som gårdfarihandlare. Sista gången han besökte vårt hem hade han långt vitt skägg och påminde mest om någon gammal engelsk filosof. Jag räckte honom min fiol och bad honom spela, men nu hade han glömt allt och kunde absolut ingenting. Han var mycket negativ till fiolmusik och menade att ingen bryr sig om sådant nu för tiden och att det inte heller ger några pengar. Det kan vara sant, men när har den breda allmänheten haft sinne för vad som är värt att tycka om. Den 23 augusti 1995 krockade Roger med en långtradare utanför Nykarleby. Under bilden på olyckan stod det i Vasabladet: ”Dödsolyckan inträffade ca kl. 13.20. Föraren i paketbilen dog omedelbart.” En violinist och gårdfarihandlare var därmed ur tiden. Arne Helsing

39


In memoriam

Yngve Furu 1926-2019 En genuin spelmans fiol och dragspel har tystnat

efter ett långt liv fyllt av musik. Den 28 februari 2019 möttes vi av beskedet att Yngve somnat in efter en kort tids sjukdom vid 92 års ålder. Han var född 16.8.1926. Yngve kommer från Furus släkt i Terjärv, från den släkten har det kommit många spelmän. Hans syster Alfhild berättar att då deras morbror Gottfrid Manderbacka åkte till fronten, så sa han att Yngve får dragspelet! Han for dit med kälke för att hämta dragspelet till Furus. Det var väldigt kallt. Då Yngve kom dit blev det lite gnabb, men då sade Yngves mormor: - Gottfrid har lovat Yngve dragspelet! Senare samlades ungdomarna vid "Gambägås" i Furus, det blev en samlingspunkt för byns ungdomar, med mycket prat och musik. Inga äldre tystade ner dem och andra fick öva på dans. "Fossas" Ingmar, Yngve, Torolf – alla med efternamnet Furu – samt några till brukade spela. På våren var det musik i trädgården. Så småningom bildade Gottfrid, Torolf och grannen Allan Furu en orkester med namnet BelAmi. Då man satte potatis skulle alla barn göra lika mycket. Yngve hade god fart från början, så han blev snabbt klar, gick in, öppnade fönstret och spelade dragspel åt de som slet på åkern. Sen betalade han sin lillasyster att bära sin del av den odugliga potatisen åt djuren, så han fick spela vidare. Brodern Trygve berättade att han såg upp till storebror Yngve. Han var en skojare och spjuver men mycket snäll. Kanske mest emot honom, som var lillabror. Yngve tyckte synd om honom, som dagarna i ända måste vakta korna, så Yngve köpte en schäferhund, Karo. Den skulle

40

hjälpa till med vakthållningen. Det fungerade inte så bra, för Karo tyckte mera om att jaga andras kor som fanns i närheten. Men Yngves idé var bra och behjärtansvärd, berättar han. Sen beslöt sig ett antal av byns familjer att flytta till Illby, i närheten av Borgå, i södra Finland, för att bli jordbrukare där. Senare skulle det sen bli bröllop där och kusinen Gunlis från Gambägås ville ha ett österbottnisk bröllop. Från Småbönders åkte folk dit med två lastbilar. Man satt på träbänkar på lastbilsflaken. Systern Alfhild hade gjort i ordning smörgåsar och annan förtäring, för två dagars resa. Vid första uppförsbacken så lossnade en saftflaska ur matpaketet. Yngve sade genast att nu är det dags att börja äta. "Typiskt Yngve", berättar Trygve och fortsätter, "för inte så länge sedan påminde jag Yngve om detta. Han sa att han alltid varit matfrisk"! Efter bröllopet i Illby skulle de övernatta hos församlingen i Tammerfors men då det kom fram att de var spelmän så blev det stopp. De var tvungna att övernatta i skogen i regnet. Vidare berättar Trygve att Yngve var yrkesmilitär i Dragsvik, då han själv tjänstgjorde där 1954–55. Och fortsätter, ”Helena och Yngve kom vid ett tillfälle till mitt kompani och hälsade på. Mycket trevligt! Efteråt gjorde jag och en lumparkompis, Manderbacka, ett återbesök hos dem, lite utanför Ekenäs. En trevlig avkoppling från den krävande militärtjänsten. Han gav mej många goda råd och var ett stöd!” Efter flytten till Jeppo började Yngve spela med Jeppo Bygdesepelmän då de startade 1972 . Med dem spelade han i ca. 40 år. I laget var han en omtyckt och viktig person. Yngve slutade aldrig spela, utan njöt hela sitt liv av


musik av alla de slag. Han var en skicklig gehörsspelman och behövde inte alltid ta hjälp av noter. Yngve var också en välkänd profil från ett stort antal spelmansstämmor och årsmöten. På 70-talet hade Jeppo Bygdespelmän och Viltstråk spelmanslag från Stockholm livligt samarbete, Yngve var en frontfigur och lärde sig känna Anders Stenmark, som han hade stort utbyte av. Yngve komponerade egna låtar och den mest kända är "Holmbo valsen". Senare då han inte gillade att köra till övningar i mörker, fann han glädje i att spela med olika dragspelsgrupper via datorn. Han vred upp ljudet på

Nya skivor

LENA WILLEMARK/ JONAS KNUTSSON/ MATS ÖBERG/ Svenska låtar ”Den svenska visskatten har all-

tid varit närvarande i vårt musicerande och komponerande. En evig källa till inspiration. Nu har vi fått lust att spela in några av dessa pärlor på vårt alldeles eget sätt. Tiden känns mogen för att ta sig an några av våra mest älskade svenska låtar komponerade av favoriter såsom, Eva Dahlgren, Hjorth Anders, Marie Bergman, Ola Magnell, Cornelis Vreeswijk, Evert

Youtube och spelade med. Ända tills helt nyligen. Yngve var mycket uppmuntrande till oss ungdomar som började spela i Jeppo Bygdespelmän. Han hade också ett stort rättvisepatos och hjälpte till där han kunde. Yngves familj var alla spelmän: Frun Helena, dottern Karita och hennes döttrar Tuula och Tiina samt svärdottern Marina var alla med i Jeppo Bygdespelmän. Sonen Kennet spelar trummor, gitarr samt sjunger. Yngve stöttade dem alla. Musiken lever vidare. Britt-Mari Andersson

Taube m.fl. Färgstarkt och vilt, subtilt och skört, försöker vi röra oss med både lätthet och tyngd i de personliga tolkningarna. I den här trion har vi ett samspel som bara lång tid och vidsträckt nyfikenhet kan skapa men där var och ens röst också får lysa starkt”. Så inleds presentationen av den alldeles nya skivan Svenska låtar. Lena Willemark har kommit att bli en centralgestalt inom den svenska folkmusiken och en banbrytande genreöverskridande sångerska. Från sin uppväxt i Älvdalen bär Willemark med sig en unik musikskatt som hon tillägnat sig från sina läromästare. Färden och utforskandet av musiken fortsätter med oförminskad kraft, men folkmusiken är och förblir hennes vandringsstav. Med åren har  Willemark  alltmer kommit att framstå som en av Nordens mest mångsidiga artister – mycket för sin unika förmåga att forma olikheter till en odelbar helhet. Allt sedan flytten till Stockholm för studier på Musikhögskolan 1983 har Jonas fortsatt att sammanföra jazzens språk med folkmusikens i många olika konstellationer. T.ex. med Elise Einarsdotter Ensemble, Enteli, Nordan, Stockholm Folk Big Band, Berger Knutsson Spering,  Lena  Willemark, Mats Öberg, Ale Möller, Nils Landgren, Johan Norberg m.fl. Efter vägen

har barytonsaxofonen också blivit en viktig del av Jonas musikaliska röst. På senare år har Jonas arbetat med undervisningsprojekt på olika nivåer, skrivit beställningsverk och arrangemang för olika ensembler, producerat musik och konsertserier. Förutom nykomponerade solostycken för saxofon har Jonas också gjort en del bearbetningar av JS Bachs musik för saxofon. Pianisten, multi-instrumentalisten och kompositören Mats Öberg är kanske mest känd som ena  halvan av duon Mats & Morgan, och han har spelat med alla från Frank Zappa till Carola. Detta musikaliska under började sin bana redan vid nio års ålder. Idag räknas han som en av Sveriges främsta improvisationsmusiker. Skivan Svenska låtar består av 12 spår och inleds av Gärdebylåten, litet jazzig, men mycket folklig. Över lag är den här skivan genreöverskridande, trion har tagit sig an en bukett visor, tolkat dem på sitt alldeles egna sätt och resultatet är alldeles speciellt. Bland annat sjunger Lena Cornelis Vreeswijks ”Somliga går i trasiga skor” och ”Deirdres samba” på älvdalsmål, Evert Taube har också sin plats på skivan genom bl.a. ”Dansen på Sunnanö”, som gruppen gör på sitt alldeles egna sätt. Svenska Låtar med trion Wil41


lemark/Knutsson/Öberg är en skiva där musikerna har vågat ta ut svängarna ganska friskt, man kombinerar jazz och visa, lägger därtill folkliga klanger. Rekommenderas absolut! Skivbolag: Playing with music, distribuerad av Border Music AB

DÉSIRÉE SAARELA & MARIA KALANIEMI/ MoD Désirée Saarela och Maria Kalaniemi

är båda produktiva musiker – de turnerar flitigt och ger ut skivor, i olika konstellationer, ibland även soloskivor. Désirée har de senaste åren turnerat bl.a. som ena halvan av barnmusikduon Skrubiluttan Å Skrubilej och tillsammans med Triskel. Maria behöver knappast någon längre presentation, hon har turnerat flitigt och gett ut många skivor av vilka kan nämnas Svalan som hon tillsammans med Eero Grundström gav ut år 2017, och som har lovordats och prisbelönats internationellt. Maria är sedan 2018 ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien i Sverige. Hösten 2018 kom skivan MoD, en skiva som i sin helhet innehåller sånger komponerade av Désirée, som på den här skivan sjunger, spelar gitarr och mandolin. Maria spelar

42

dragspel. Arrangemangen har gjorts av duon Désirée och Maria. Skivan innehåller nio spår, var och en har sina kvaliteter. Skivan presenteras på följande mycket beskrivande sätt av Désirée och Maria: ”Sånger som berättar och berör, går in under skinnet på en och lämnar kvar en stark känsla av här och nu. Starka toner och texter, musik som ger det som behövs – tid att känna, lyssna eller bara vara. Sångaren och låtskrivaren Désirée Saarela och dragspelskonstnären Maria Kalaniemi möts i ett unikt samspel där två starka uttryck och världar skapar något alldeles nytt, avskalat och ändå så detaljrikt och specifikt. MoD att uppleva en inre resa som vill ge dig en känsla av att du äntligen är framme, här och nu.” Och jag håller fullständigt med – texterna är eftertänksamma, filosoferande. För att nämna ett par spår som mycket väl sammanfattar skivan kan vi ta ”Till allt som är för nära” och ”Den som jag en gång var” – man behöver lyssna flera gånger på texterna, för varje genomlyssning kommer det fram mera innebörd. En sång som även kan nämnas ”Sång till Love”, med en mammas funderingar om vad en liten gosse vid namn Love kommer att möta och upptäcka i livet. Sången inleds med följande rader: ”Vad ser du i din spegelbild, vem där, vad är det du vill av denna värld, i denna värld av jorden som dig bär.” Skivan MoD ger lyssnaren ett lugn i sinnet, det är inte en skiva att slölyssna till – den kräver ett aktivt lyssnande för att man skall kunna ta till sig materialet – men det är den absolut värd. Skivan MoD kan köpas via Eclipse Music eller på www.desireesaarela.fi, kan också streamas.

FLOATING SOFA QUARTET/ Neighbourhood (GO1218) Floating Sofa Quartet (FSQ) är ett musikaliskt samarbete mellan fyra unga nordiska spelmän och -kvinnor från Sverige, Finland och Danmark. Med en enastående sammansättning av akustiska instrument blandar kvartetten nytt med gammalt och skapar ett unikt musikaliskt uttryck som framstår som både modernt, traditionellt och tidlöst. FSQ har gett ut en skiva tidigare, år 2016 kom skivan ”The Moon We Watch is the Same”, som mestadels innehöll egna kompositioner, och den blev framgångsrik. Hösten 2018 kom den senaste skivan ut: Neighbourhood, och till skillnad från den första skivan har man här mera valt att gå tillbaka till sina rötter, och göra tolkningar av traditionell dansmusik från deras respektive hemland. Gruppen består av Leila Lautamaja (Finland) på 2,5 radigt dragspel och harmonium, Clara Tesch (Danmark) på fiol, Mads Kjøller-Henningsen (Danmark) på träflöjt och svensk säckpipa samt Malte Zeberg (Sverige) på kontrabas. De fyra började spela tillsammans år 2014 och under hela tiden har de fyra drivits av en nyfikenhet omkring sina respek-


tive traditioner, men också omkring det gemensamma nordiska kulturarvet. Skivan ”Neighbourhood” kom alltså till genom en önskan att utforska den lokala musiken, men också att visa att de nordiska grannarna delar en tradition som är konstant gränsöverskridande. Det finns 10 spår på CDn och de innehåller totalt 16 traditionella melodier från Sverige, Danmark och Finland, arrangerade av FSQ, med nyfikenhet, glädje och gott grannskap. Skall jag nämna några spår kan jag ta ”Näckens vals” efter Pelle Schenell från Gnarp i Sveerige, ”KiikkaIisakki” en polska från Ilmola (Ilmajoki) efter Iisakki Ala-Kiikkala och ”Hamborg” en liten trevlig melodi från Jylland, Danmark. Skivan kan köpas via GO’ Danish Folk Music eller på nätet www. folkshop.dk, kan också streamas.

gitarr, tenorgitarr och sång samt Peter Rosendal (Danmark) på piano, wurlitzer, flugabone och moog. De tre har mycket olika musikalisk bakgrund, men de förenas genom en kärlek till musiken och en uppriktig glädje att spela tillsammans. Trio Mio utmanar traditionerna, man vet aldrig riktigt vad som kommer att ske, melodierna kan vara lugna, rogivande för att i nästa stund omvandlas till vilda improvisationer. Trio Mio har gett ut fem skivor tidigare och denna sjätte skiva innehåller en mix av traditionell musik och egna sånger, komponerade av gruppens medlemmar. Polyglott betyder flerspråkighet, och just flerspråkighet är kännetecknande för Trio Mios nya skiva. Man kan höra fenomenet direkt i språket som till exempel i ”Lørdag aften polka”, där gruppen sjunger på svenska, danska och finska, men också musikaliskt i de musikaliska ”språk” som används i de olika låtarna. Skivan ”Polyglot Pike” innehåller elva spår av vilka kan nämnas spår ett, ”Geddefiskeren”, komponerad av Kristine Heebøll, ”Julpolska” av Jens Ulvsand, ”Alliken” av Peter Rosendal, samt det sista spåret som innehåller ”Adjö farväl” och ”Pilträdet”(den första trad. och den andra av Ulvsand). Skivan finns att köpa via GO’ Danish Folk Music, www.folkshop.dk och kan laddas ner via iTunes, Spotify, m.fl.

Deadline för material till Nr 3/2019 är 15.7.2019 ! Material till Fiolen min skickas in till adressen fiolenmin@spelmansforbundet.fi

TRIO MIO/ Polyglot Pike (GO0518) Ännu en gränsöverskridande

skiva är den här som gruppen Trio Mio gav ut på hösten 2018. Gruppen är dansk-svensk med medlemmarna Kristine Heebøll (Danmark) på fiol, Jens Ulvsand (Sverige) på bouzouki, 43


Avs. Finlands svenska spelmansförbund Centrumvägen 3, 65610 KORSHOLM

Händelsekalender 3–7.6

Miniwegelius Österbotten-läger, Nykarleby

8–14.7

Kaustinen Folk Music Festival

10.7

Lilla spelmansstämman i Kaustby

28.7–2.8 Folkmusikläger på Kyrkogårdsö, Kökar, Åland

2020

2019

31.7–2.8 Folkmusikläger för barn och unga, Lappfjärd 2–4.8

Spelmansstämman i Tjöck

3.8

Kvinnfolks spelmansstämma, Jomala, Åland

22.9

Dragspelskurs, Pargas

27–29.9 Skärikurs på Sälgrund 5–6.10

Folkmusikkurs på Rövass, Barösund

10–11.1 Folklandia, Helsingfors–Tallinn–Helsingfors 26–28.6 SamStämt i Ingå

Händelser till kalendern skickar du på adressen kansliet@spelmansförbundet.fi eller fiolenmin@spelmansforbundet.fi Händelsekalendern publiceras också på www.spelmansforbundet.fi

Profile for Fiolen min

Fiolen min, nr 2/2019  

Stämledaren • På gång • Vårig vinterstämma i Mariehamn • Styrelse, utskott och kommittéer 2019 • Folkmusiklaget Kvinnfolk fyller fyrtio • An...

Fiolen min, nr 2/2019  

Stämledaren • På gång • Vårig vinterstämma i Mariehamn • Styrelse, utskott och kommittéer 2019 • Folkmusiklaget Kvinnfolk fyller fyrtio • An...

Profile for fiolenmin
Advertisement