någon som inte behöver lyssnas på; någon som inte vet sitt eget bästa (här är naturligtvis personer med bortkopplad verklighets-förankring undantagna!); någon som är en avvikare. Jag ser det även som en slags respektlöshet när psykiatrin inte tar hänsyn till att det ofta finns logiska förklaringar till varför folk mår som de gör. Att en blivit utsatt för våld, försummelse eller andra svåra förhållanden ses ofta som löskopplat från personens mående och agerande. Psykiatrin tar i terapi eller annan behandling heller sällan hänsyn till maktförhållanden, varken i relation till vad en varit utsatt för, eller i förhållande till vårdgivaren.
Det finns också en annan sak som ger mig hopp: vi psykpatienter. Många av oss har gått igenom helvetet men ändå lyckats överleva. Vi återhämtar oss och lär oss saker om oss själva. De flesta psykpatienter är väldigt kloka och eftertänksamma människor som kan mycket om livet. Likt livet själv så förändras vi och lär oss av detta. Så detta är mitt budskap till andra psykfall: var stolt över dig själv och din överlevnadsförmåga!
eller annan behandling ” Psykiatrin tar i terapi l maktförhållanden ” heller sällan hänsyn til
Hopp
Det kan tyckas vara en väldigt mörk bild av den svenska psykiatrin som jag tecknar. Enligt mig är problemen på systemnivå, inte enbart enskilda undantag. Samtidigt så menar jag inte att all psykiatri är problematisk. Tvärtom har jag och många med mig blivit hjälpta av psykiatrin (även om det ofta tagit för lång tid). Det finns en väldig massa bra människor inom psykiatrin, som brinner för det de gör och som har en bra kompetens.
Andy Följ mig gärna på twitter: @psykriot
21