Page 1

a s sist Jonte

kväll

Barbros rasseskola #1 Kriget

rasar

tiv perspek s s a l k l Mede

Färsk plankare Tal på v älfärds ma

nifestat

ionen 20 13

Det finns bara en sorts rasism

g!

llnin underhå a l v ä j är ingen Det här

Jag klandrar skattebe talarna!

ör En f

alla

m! Facket för folket, inte tvärto Från Penny gånge

n with love

a ödsrun d s ik v Brunns

ndemi lj överlever en pa Hur du och din fami


Om oss Federationen är en öppen och ideell kulturförening som står upp för de politiska färgerna Röd, Grön, Svart och Rosa. Dessa färger filtreras bäst genom orden Solidaritet, Strukturkritik och Radikalitet. Fanzinet finansieras av annonsörer, enskilda bidragsgivare och genom medlemsavgifter. Fanzin#7 har en upplaga på 100 exemplar, samt sprids även digitalt via nätet. Det upptryckta fanzinet skickas kostnadsfritt till våra medlemmar och vi ger ut fyra nummer per år. Allt material används efter tillstånd från varje kulturarbetare. Om inget annat anges så är bakgrundsbilderna hämtade från nätet (fria CC-licenser). Alla rättigheter i övrigt innehas av varje enskild kulturarbetare. Följ vår framfart på nätet: @federationen_se (twitter) federationen.se (hemsidan) facebook.com/federationen (facebook) styrelsen@federationen.se (mail) Det är vi som är oppositionen!

Ansvarig utgivare / layout Mattias Dristig Textkorr Michael Olausson

Simon Jensen:

Övrigt Patrik Ögren (bild: Pennygången) Therese Rasmusson (bild: Crossler) Annika Persson (text: Brunnsvik) Magnus Liam (bild: Rutgersson)

Omslagsbild Alyssa Ayeb Tryck Myrans Grafiska


lten Ledarspa

Någonting har hänt med mig det senaste året. TV:n är praktiskt taget avstängd när det vankas partiledardebatter eller granskande reportage angående det politiska läget i vårt borgerliga land. Jag orkar nästan inte att ta in ytterligare skit. Kommer på mig själv att dagdrömma om fluffiga moln och bräkande får som går och småfiser medan de betar på gröna sommarängar. Det räcker liksom för mig att fråga mina vänner för att fatta hur det står till i Sverige efter sju år av ett nedmonterande alliansstyre. Deras svar är inte särskilt muntra.

Sen tänker jag på Federationen. Denna vår välmenande förening som försöker vara en motpol till allt det där. En fristad där alla svaga röster får höras. En folkbildande kraft med ambitioner att berätta vad som faktiskt sker och visa upp den verklighet som finns bortom jobbskatteavdrag, privatiserad välfärd och ett hårdnande samhällsklimat. Vi har en stor styrka här. Att alla kan bidra. Att vår spretighet bygger någonting större. Relativt fritt från hierarkier och kulturprettoism, solidariteten med de utsatta, det folkliga, det tillåtande och tanken om att man bör säga ifrån när man ser orättvisor.

vilja andas g fortfarande att "NyLiberaler får mi hastigt och tungt i en papperspåse..." Jag kommer också på mig själv med att försöka minska den där glöden som flammar upp inom mig när ytterligare strukturella orättvisor uppdagas. För att orka. För att komma upp ur sängen på morgonen. Förstå mig rätt; Nyliberaler får mig fortfarande att vilja andas hastigt och tungt i en papperspåse medan jag upprepar ”alltärfint-alltärfint-alltärfint...” som ett inre mantra. Men jag försöker tygla de där återkommande tankarna som handlar om att gå amok på stan med ett basebollsträ alternativt ordna en egen frivillig lobotomering. För att stå ut.

Jag är dessutom väldigt glad över att jag inte är ensam om de här tankarna. Det är stort. Förhoppningsvis blir vi fler som tycker så framöver.

/ Mattias Dristig


Från Pennygången with love När jag för nya bekanta berättar att jag bor på Pennygången i västra Göteborg och säger att det ser ut som ett "typiskt miljonprogramsområde", är det inte ovanligt att folk får associationer till negativa saker. De tänker på kravaller, arbetslöshet, sociala problem och liknande. De tänker på hur "fula" husen är och att arkitekturen är deprimerande. Miljonprogrammets hus får ofta stå som symbol för allt det negativa som man försöker förknippa med det svenska välfärdssamhället som byggdes upp under efterkrigstiden. När nya hus byggs idag och när inredningstidningar ska visa upp det goda boendet är det inte sällan motsatsen till miljonprogrammets lägenheter som hyllas. Vi talar om öppna planlösningar och stora ytor. Det ska vara "ljust och fräscht". Ironiskt nog var detta delvis mottot när miljonprogrammet byggdes. De nya lägenheterna skulle vara bättre, modernare och ljusare än den “slum” som fanns inne i städerna. En familj som flyttade från en etta i centrala Göteborg med dass på gården till det nybyggda Pennygången upplevde nog också det så.

Idag har nya problem för bostäder uppkommit och det pratas mycket om energi- och resursanvändning, vilket alltmer förstås ha en inverkan på vårt klimat och förutsättningarna för liv på vår planet så som vi känner till det. För att komma åt de miljöproblem som, på riktigt, hotar vår framtid måste vår energianvändning minskas drastiskt. Ett problem vad gäller just energianvändningen är formerna för vårt moderna boende, där speciellt uppvärmning ofta utpekas som boven i ett svenskt perspektiv. Boytan per capita har också ökat under hela efterkrigstiden. Vi bor idag större än vi gjort tidigare och ur många perspektiv är det en positiv utveckling, men det innebär också att energi- och resursanvändningen i boendet som helhet ökat kraftigt. Lösningen måste bli att vi bor mindre per person, men att vi använder “smarta lösningar” för att utnyttja den mindre ytan på ett bättre sätt.

"Vi bor idag större än vi gjort tidigare." Givet de preferenser som verkar gälla idag är dock miljonprogrammets lägenheter passé. När du kommer in i en lägenhet på Pennygången upplever du det säkert som lite mörkt och murrigt. Det är inga öppna planlösningar och stänger du alla dörrar kommer inget ljus in i hallen. Hallen är navet som förbinder de tre sovrummen, köket och vardagsrummet.

Då Pennygången byggdes tänkte man främst att man skulle bygga billiga, bra och välplanerade lägenheter med mycket förvaring. Den resulterande planlösningen ger utrymme för olika typer av kollektiva lösningar av boende och alternativa hushållskonfigurationer. När du kommer in i en lägenhet på Pennygången märker du direkt att de olika rummen är skilda från varandra. I


"Alla måste inte bo i nybyggda lyxlägenheter för att ha e tt bra boen de." princip skulle tre personer kunna bo tillsammans i lägenheten och leva där utan att behöva springa på varandra då det finns gott om förvaring för alla. Om man även kommer överens om hur kök och badrum skall användas så kan man leva ett välfungerande privatliv på en relativt liten yta. I moderna lägenheter, med kombinerade vardagsrum och kök, eller mycket mindre sekundära sovrum som i vissa fall endast nås via vardagsrummet är denna typ av flexibilitet mycket svårare att nå. Detta möjliggör att du kan bo tillsammans men ändå ha ett stort privat utrymme. Det möjliggör att tre vänner kan bo ihop och ändå ha plats för ett privatliv. Det möjliggör att en skild tonårspappa kan bo ihop med sin son och bägge får utrymme. Det möjliggör att en student hyr in sig i ett rum hos någon. En familj med två föräldrar och två barn har också goda möjligheter att bo på Pennygången.

Just därför är det viktigt att se de kvalitéer som Pennygången och liknande områden har. Alla måste inte bo i nybyggda lyxlägenheter för att ha ett bra boende. Därför måste boende, politiker och opinionsbildare sätta press på de fastighetsägare som försöker "göra en Stena". Framtidens boende kräver olika typer av kollektiva lösningar där vi bygger relationer för ett hållbart samhälle. Redan idag finns detta på Pennygången. Människor här bor i olika konstellationer och vill fortsätta så. Men Stena Fastigheter anser sig veta bättre än oss som bor här och har vägrat att ta till sig av våra förslag och alternativ för vad vi och många andra med oss inser är framtiden, men som kortsiktiga fastighetsägare missar i jakten på det “moderna, fräscha” boendet.

/ Mattias Axelsson

(boende på Pennygången, aktiv i Nätverket Pennygångens Framtid och Hyresgästföreningen)


m! inte tvärto , t e k l o f r Facket fö När socialdemokraterna tog makten och skapade de institutioner som skulle förverkliga den demokratiska socialismen gjorde de och facket ett avgörande misstag genom att centralisera styrande organ och lägga gemensamma försäkringssystem under staten. Genom att så, under demokratin, skapa en statssocialism vi fortfarande använder oss av och anpassat oss efter, lämnade de efter sig ett lätt sätt för mindre nogräknade (inom och utom de egna leden) yrkespolitiker att mjölka ur det egna folkets producerade mervärde.

hans som Putin och r gö na ar rg t än att Bo "Tro inget anna gelikar efter Sovjetstatens fall..." Där vi befinner oss nu, genomför den sittande regimen en total nedmontering av de rättigheter dessa institutioner en gång borgade för, men undantar inte medborgarna ett uns av skyldigheterna. Det är inte en liberal politik, utan tvärtom en politik som kommer att leda till den enskilde individens allt mindre rörelsefrihet och ett större beroende av just dessa institutioner. Tro inget annat än att Borgarna gör som Putin och hans gelikar efter Sovjetstatens fall, använder sig av just det system av övervakning och kontroll de själva sa sig vara emot. Allt i frihetens och marknadens namn. Om Borgarna verkligen menade att ”arbete ska löna sig” borde de rätta till lönerna efter det värde som producerats och inte efter vinstintressena hos topparna i näringslivet.

Hur kan vi ändra på det här? Som facklig, har jag några åsikter (som kanske får mig utkastad ur mitt eget fack så småningom) vad facket kan göra: ∙ Först bryta samarbetet med sossarna. ∙ Sen ta tillbaka a-kassorna. ∙ Kräva in/tillbaka det som tvångssparades till fonderna under åttiotalet. ∙ Gå ihop till ett enda stort fack, uppdelat i mindre syndikat med direkt förhandlingsrätt och rätt att utlysa strejk. ∙ Reformera och ta över pensionssystemet, för att både lätta på statsbudgeten och för att kräva mer ansvar av företagen.


Om du är rädd för fackens rätt till strejk så erkänner du missförhållandena på arbetsmarknaden eller så anser du att de fackliga lider av en småsinthet som kanske mer speglar motpartens agenda än det egentliga syftet med att kunna bestämma över sin egen arbetskraft. Fria individer äger sin egen arbetskraft och skall respekteras och behandlas med respekt. Allt annat är en tillbakagång till brukssamhällets patroner och rättslöshet.

ra för våra lingen vi kan gö nd ha a sk ri da li "Den mest so

bröder och systrar är att ställa oss upp i vår fulla längd och visa vilka vi är." ∙ Facket måste aktivt motarbeta utnyttjandet av utländsk arbetskraft inom produktion och service. Slå till direkt när avtal inte följs: Värna individen, straffa företagen! ∙ Samtidigt som det är viktigt att slå vakt om inhemsk produktion ska vi syna utländska underleverantörer och hur de lever upp till fackens krav på trygga och rättvisa arbetsplatser. ∙ Utbilda fler inom de egna leden i förhandlingsrätt, arbetsrätt, arbetsmiljöarbete och organisation. ∙ Ta direkt ställning för de som är medlemmar mot dem som väljer att stå utanför. ∙ Aktivt kämpa emot vinstutdelning och för investeringar i nya jobb och tryggare arbetsplatser.

Den mest solidariska handlingen vi kan göra för våra bröder och systrar är att ställa oss upp i vår fulla längd och visa vilka vi är. Den mest radikala politiken är inte den som flertalet blir lockad av, utan den som ställer mest krav på oss alla. Ett frihetligt socialistiskt samhälle kan inte byggas utan att var och en tar sitt ansvar, sitt personliga ansvar, för sig själv och för sin fackförening. Är du med oss eller emot oss?

/ Crossler SMASH IT UP


10 utkomna lilla 20 år ns ha h oc on Börje Erikss h din familj pamflett "Hur du oc i" överlever en Pandem

Börje Eriksson ville ge sken av att vara kvalificerad att uttala sig i frågan då han enligt egen utsago arbetade med "säkerhetsfrågor på Prioteket" och hade en påstådd doktorshatt i virologi och en fil.kand. i molekylärbiologi. Prioteket, om vilket det inte finns någon information att hitta på internet och inte är, eller har varit, registrerat som företag, var ett av Börje Eriksson själv påhittat "institut" som arbetade med att erbjuda företag och organisationer råd vid katastrofsituationer och hjälp med att upprätta skräddarsydda katastrofplaner. Enligt vad vi har kunnat erfara har Prioteket, dvs Börje Eriksson, inte erhållit så mycket som ett endaste uppdrag. Trots Börjes påstådda akademiska bakgrund har han i sin skrift förvånande nog genomgående svårt att skilja på något så väsentligt som virus och bakterier. Alla Börjes språkliga egenheter har jag låtit bli att korrigera. Hans mildare form av dyslexi och hans ofta lite ålderdomliga uttryck, hans frikostiga och ofta helt omotiverade användande av utropstecken och kursivering samt

kapitäler förmedlar lite av originalkänslan från hans ursprungliga pamflett. UTDRAG UR "HUR DU OCH DIN FAMILJ ÖVERLEVER EN PANDEMI." SID.18: ”En hendelse som är högst sannolik är att det mellan 2-4 veckor in i er sjelvvalda ISOLLERING inleds försök utifrån att få er att bryta isolleringen och komma ut. Vänner, släktingar, arbetskamrater och arbetsgivare kan komma att försöka att övertala er om att ni har överreagerat och att ni måste återvända till arbete och skola. De kanske kommer visa på sjukdomsstatistik som tycks stödja deras påstående om att "inget farligt" är i görningen. LÅT ER INTE LURAS!! Minns då att det tar tid för en PANDEMI att ta ordentlig fart, och lita på ditt eget omdömme. Det är inte värt att riskera livet bara för att man är rädd för att verka vara en kneppgök. Du kommer få sista skrattet!!! (Red.not – Det är märkligt hur Börje tänker att det ska skrattas i sammanhanget.)


Någon form av beväpning är ETT MÅSTE. Skaffa gärna en vapenlicens och ett eget handeldvapen långt innan epidemin bryter ut. Ett stolsben med taggtråd virad kring toppen blir en bra spikklubba, och att ha molotovcocktails stående intill ytterdörren är en bra sekerhetsåtgärd. På grund av den uppkomna VÅLDTÄKTSRISKEN bör inte kvinnor eller flickor visa sig i fönstren!!! Ett sätt att skydda sig från våldtäkt eller annan oönskad kontakt med omgivningen är att sätta upp skyltar om smitta på er egen dörr och/eller tomtgräns. Sådana skyltar kommer samhället vara nedlusat av och håller ofta fortfarande friska inkräktare borta av rädsla.

En ANNAN OFÖRUTSÄDD HENDELSE som man neppeligen kan vara förbedrädd på är den om en anhörig eller familjemedläm plötsligt och opåkallat drabbas av kallbrand. Man måste stålsetta sig och kunna vara berädd på att genomföra en VERKLIG amputation. (Red.not – Till skillnad från en låtsasamputation?) Ha därför alltid en instruktionsmanual för hur en sådan genomförs i hemmet. De kan laddas ner på internet. Därtill en såg, t.ex. bågfil och alkohol till bedövning. Ett annat råd är att inte använda alkoholen till andra förlustande ändamål på regelbunden basis. Det försämrar din IMMUNFÖRSVAR och gör dig mer mottaglig för infäktioner!!!!”

sinnade i t smitta de illa ig jl mö om k sö "...för

er omgivning som klarat sig." Om du och medlemmar i din familj mot alla odds skulle bli smittade så försök om möjligt smitta de illasinnade i er omgivning som klarat sig. Grannar som likt er själva stängt in sig kan ni smitta genom att stryka infäkterad saliv på handtag eller på brev vilka ni levererar till dem. Ni kan också hosta in genom deras brevinkast. NÄR NI ÖVERLEVER SMITTAN kan det vara fördelaktigt att FIENDER som grannar som kan vara en fara inte längre finns som ett HOT. (Red. not. - Detta föranleder ju frågan om Börjes relation till sina grannar, hur var den, bidrog den på något sätt till hans egen privata och slutgiltiga katastrof?)

/ Jonas Ulfvarson


underhållning! Det här är ingen jävla För nån månad sen besökte jag Kortedala för att gå på visfestival, arrangerad av ingen mindre än Rille Bengtsson (i det här forumet kanske mer känd som Kenny Sörberg). Konceptet är lika enkelt som briljant: allsköns visentusiaster samlas och lyssnar på visa. Alla som vill får spela, så länge det är visrelaterat. Publiken är först och främst publik och håller således käften under spelningarna. I år fanns otroliga 31 akter i programmet, så förutom en matpaus var det musik nonstop från 14.00 till nån-gång-sent-på-natten.

lyssnar alla på dig. Så långt ifrån Idoljurys och talangjakter, poängsättning och konkurrens. Äntligen ett rum fritt från allt vad tävling och statusjakt heter. På den här scenen är alla lika viktiga. Det var en fantastisk kväll. På natten spelade den finaste människan jag vet gitarr i gräset vid Greggan och ovanför dundrade åskan så att hon var tvungen att höja rösten och slå hårdare på strängarna och hela himlen blinkade av alla blixtar och sen gick vi hem tillsammans i regnet och blev skitblöta men det gjorde ingenting. För det finns kärlek, musik och engagerade människor i den här världen. Och torkskåp.

"På den här sc enen är alla lika viktiga." Den här årliga tillställningen är fantastisk på så många sätt. Den handlar om musik, om kärlek till vismusiken, men också om politik. Den värnar om värdet i att skapa, att göra något eget, att ta makten över kulturutbudet. Vi behöver inte vänta på att någon ska ge oss det, vi gör det själva! På Kortedala visfestival finns heller inga hierarkier. Där finns inga stora publikmagneter eller affischnamn – hallå, det finns inte ens någon affisch! – blott artister, poeter och konstnärer som delar sina skapelser med en publik som har vett att uppskatta det. Publiken består dessutom till stor del av artister, samtidigt som många som tar plats på scenen kanske oftast brukar finna sig själva i publiken. Gränserna suddas ut. Jag tänker att det är så jävla punk, det där. Själva konceptet: gör det själv. Även om du är osäker, fast det är skitläskigt. Du får också vara med och spela och nu

Och så blev jag medlem i Federationen, vars blaska du nu håller i händerna. Mitt första nummer som medlem, och jag får bidra med en text! Det är också punk. Hela grejen är så fin, det här med att alla kan vara med och bidra. Att det är vi tillsammans som utgör Federationen, oppositionen. Gränsen mellan kulturutövare och publik suddas ut, som Mattias Dristig uttrycker det i ledaren i Fanzin #3. Precis som på visfestivalen! Jag läste någonstans att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tyckte att ordet ”kultur” hade en negativ klang och att hon därför hellre ville använda ordet ”underhållning”. Men det här är ingen jävla underhållning. Det är kultur, samhällskritik, politik.

/ Karolina Dahl

engagerade människor i den "För det finns kärlek, musik och här världen. Och torksk åp."


Jag kland rar

skattebet alarna!

Det är väldigt populärt att runt frukostborden i "Svensson-familjer" spy galla över lokala missbrukare, hemlösa och andra som av en eller annan anledning är beroende av (oftast) ekonomiskt stöd från samhället. Samtidigt betalar man glatt in skatt för att säkerställa försörjningen för exempelvis socialassistenter som sätter i system att åsidosätta den lagstiftning (SoL) som ska fungera som ramverk för hela deras verksamhet och som rutinmässigt hålls under armarna av respektive förvaltningsrätt när felbeslut överklagas (ytterligare belastning för skattebetalarna).

människor från att ta sig ur besvärliga situationer, eftersom dessa utsatta utgör själva livsluften för packet som skor sig på dem. MED ANDRA ORD; om du går och suger på en spottloska, så spara den tills du passerat bänken med Alagare på torget och vänta tills du kommer till kommunkontoret innan du spottar - du, medelsvensson, är nämligen näst i tur, enär det svenska samhället idag är att likna vid en ost som hyvlas underifrån (vad tror du händer med ditt belånade hus när chefen ringer och meddelar att du tyvärr blivit övertalig?).

är att likna vid en ost "...Det svenska samhället idag

som hyvlas underifrån." Vi som sitter på bänken ser inte mer än en bråkdel av de pengar vi kostar och är således inte de verkliga socialfallen - de verkliga socialfallen är de - via skatteintäkter avlönade - administratörer, byråkrater och kommunfullmäktigen som för att säkerställa sina egna existensberättiganden hindrar

Jag anser att skattebetalarna försummar sitt ARBETSGIVARANSVAR - en arbetsgivare har nämligen i mitt tycke inte bara RÄTT, utan även SKYLDIGHET att kräva leverans på det hen betalar för. Och; SKATTEBETALARNA ÄR FAKTISKT ARBETSGIVARE (tyvärr även LALLARE)!

/ Patrik Malm (Bänkfyllo, fast en gång med andra planer)


Föreninginformation

Vi är ganska stolta och slår oss en aning för bröstet över att vi har varit tämligen utåtagerade sedan sist. Vi har röjt loss på två offentliga arrangemang för att upplysa medborgarna i Svea rike om att vi finns. Den 14 september medverkade vi på Fredsloppet i Göteborg, sålde några lösnummer av fanzinet, stod med händerna i byxfickorna, pratade med andra idealister och stöttade tanken om att skapa en idrottsledarutbildning för palestinska idrottare i exil, på Västbanken och i Gaza.

Den 21 september gjorde vi gemensam sak med det ideella nätverket som arrangerar Välfärdsmanifestationen i Stockholm. Årets tema var VI SOM INTE RÄKNAS. Dagen fylldes med talare, musik och engagemang. Mattias Dristig höll ett uppskattat tal (se nästa sida) och läste några dikter om arbetslöshet. Och nu till framtiden; Det börjar bli dags att nominera folk till styrelsen inför 2014. Skicka ett mail till styrelsen@federationen.se om du är intresserad av det. Vi vill verkligen utöka styrelsen inför nästa år. Just det. Eventuellt så blir det ett arrangemang i december, men det beror liksom om vi mäktar med det. Vi får se.

/ Styrelsen

"Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där

Tillsammans tvingar vi de som väg


Tal på Välfärdsmanife statione

n 21 september 2013:

Vänner!

Vänner!

Vi lever i ett kallt samhälle. Ett samhälle där svaga och sjuka jagas. Ett samhälle där människor kastas ut i kylan, där människor går under i desperation. Vi lever i ett samhälle som belönar egoismen och den förödande tanken om att alla individer äger sin egna lycka. Detta helt skild från sina medmänniskor. Helt skild från ett sammanhang och helt skild från det som vi kallar ”Gemenskap”.

I bygget av Nattväktarstaten måste ”det sjuka” och ”tärande” i viss mån avlägsnas. Detta för att minska samhällskostnaderna. För att nå detta krävs att man avhumaniserar de som tillhör dessa grupper. Annars misslyckas man med att bygga de strukturer som krävs för att en nedmontering av samhället ska kunna börja. Ett medkännande folk skyddar det gemensamma och den svage. Ett ”Vi och Dom” måste skapas. Kittet mellan dessa grupper måste upplösas. De lyckade människorna måste upphöjas. De som misslyckats måste visas upp som ett avskräckande exempel och tryckas ner. Aldrig må de mötas. Aldrig må de tala med varandra på lika villkor.

Det är denna ”sanning” som Alliansregeringen försöker få oss att tro på. Och de har lyckats. Med en iskall politisk logik där svaga ses som något tärande och oönskat så byggs sakta tanken om Nattväktarstaten. Först smygande. Sedan mer öppet. I en framtid där människor har sig själva att skylla finns inget behov av gemensamma satsningar, värdighet eller medmänsklighet. Alla är utbytbara.

allas röster må höras.

grar att lyssna att lys sna."

Då faller illusionen. Vänner! Vi är många som har börjat tala. Många som trots de nedbrytande strukturerna ändå vågar utmana den rådande Alliansbilden och därmed tanken om Nattväktarstaten. Denna manifestation är ett sånt tillfälle. Att skriva om sin verklighet i Federationens Fanzin ett annat. Att prata på facebook eller med sina släktingar om sin situation ett tredje. Tillsammans kan vi skapa ett samhälle där allas röster må höras. Tillsammans tvingar vi de som vägrar att lyssna att lyssna. Tillsammans raserar vi illusionen framför deras ögon. Vänner! Var inte rädda. Tala!

/ Mattias Dristig


assp Medelkl

iv

erspekt

Jag lever ett medelklassliv. I alla fall tror jag att jag gör det. Jag har ett medelklassjobb och medelklassuppgifter, jag har en medelklassinkomst och jag har en hel del medelklassintressen. Så har det varit i flera år. Men jag ska berätta en sak för er – jag har aldrig känt mig medelklass. Aldrig någonsin.

Sedan har vi då arbetarklassen. I typiska arbetarklassyrken kan man (och jag väljer ordet ”man” av en anledning här) tjäna ganska bra med pengar, nuförtiden. Inkomstmässigt är det alltså en flytande gräns här, gentemot medelklassen. Det som mer självklart definierar och särskiljer arbetarklass och medelklass är saker som attityd, självförtroende, akademisk bakgrund i hemmet, hur man för sig i olika situationer och så vidare.

"De som har jävligt dålig t med pengar är inte me delklass." Klass är både lätt och svårt att definiera. I en tid där vissa hävdar att det inte längre finns några klasskillnader (fast de är tydligare än någonsin) kan det vara intressant att dyka lite djupare i det här. Först det uppenbara: De som har jävligt dåligt med pengar är inte medelklass. De är självklart inte överklass. De är inte ens arbetarklass. Folk som är långtidsarbetslösa, eller sjuka som tvingas jobba ändå (och får gå ner på deltid eller ännu mindre, utan ersättning) eller illegala invandrare som sliter på tre jobb för att få ihop till mat och hyra… De människorna tillhör något som vi kan kalla för underklass. En kategori människor som nuvarande makthavare blundar inför. Människor som helt enkelt inte finns. De är värdelösa och onödiga – och om du ändå skulle se någon som skulle kunna passa in i den här kategorin (trots att de alltså inte finns) så behöver du inte bry dig, för allt som har hänt dem är deras eget fel och bygger på dåliga beslut. Som exempelvis att fly från krig och svält eller att råka ut för en livsförändrande olycka eller att drabbas av svår psykisk sjukdom. Så jävla dumma beslut.

Ingen av de här klasserna är egentligen bättre eller mer beundransvärd. I arbetarklassen finns exempelvis gott om rasism och homofobi. Mycket grabbig attityd. Mycket antifeminism. I medelklassen finns ängslighet, egoism, karriärshets och en ständig brist på empati. Jag generaliserar, förstås. Människor är människor. Vi är alla olika och bär på olika värderingar och tankar. Men jag, som rör mig mycket i medelklassmiljöer, slås ändå ofta av en specifik känsla. Att jag måste låtsas. Att jag egentligen inte hör hemma. Att jag inte är bra nog. Det här kan ju bero på högst personliga issues, men låt oss, för skoj skull, ändå borra lite djupare i den där känslan.

vis exempel s n in f ssen etarkla

"I arb

och homofobi." gott om rasism


Jag kallar det för medelklassperspektivet. Ett slags tillstånd som är allmänt rådande ju längre bort från verkligheten en kommer. Jag märker exempelvis ofta av det i abstrakta politiska diskussioner, inte minst här i Bryssel där jag numera jobbar. Det är en verklighetsbild som utgår från att alla har pluggat på universitetet, att alla är friska och kapabla, att alla kan och vill utmana sina egna gränser och att det finns ett universalrecept för att skapa en positiv framtidsutveckling: Mer högre studier, lägre skatter, fler valmöjligheter för individen och en friare marknad för öppenhet och demokrati. Det här teoretiska synsättet tar inte hänsyn till hur det känns inuti människor. De som pratar på det här sättet framhäver individens möjligheter men har inga individuella lösningar för tjejen som blev mobbad i hela grundskolan eller killen som utsätts för rasistiska glåpord på jobbet eller kvinnan som har utmattningssymtom men inte får en diagnos. Inga lösningar för sakerna som begränsar oss, som individer.

Av olika anledningar, inte bara klasstillhörighet, har inte alla möjlighet att röra sig med den här självklarheten. Många av oss är begränsade av vårt bagage. Det gör att saker och ting blir dubbelt så svåra, ibland. Det blir extra tungt mellan varven. Men på grund av detta har vi också möjlighet att förstå komplexa förhållanden i andra människor. Vi vet att jämlikhet inte handlar om en enda generell lösning – utan snarare om att ge efter behov och om att verkligen möta individuella behov och förutsättningar. Vi förstår att verkligheten inte är svart eller vit. Den är komplex. Den kräver noggranna lösningar.

ill hur e hänsyn t t in r a t t synsätte eoretiska t r ä h t e "D det känns inuti människor." Det är inte av ren ondska som det här perspektivet saknar empati. Det är bara det att människorna som oftast pratar på det här viset inte har upplevt de här begränsningarna. De har bara klivit rakt in i nya sammanhang, med precis rätt bagage – fyllt med rätt verktyg för uppgifterna. De har rört sig med ett självförtroende och en självklarhet som de fått med sig hemifrån. De har jobbat hårt – jag säger inget annat – och de har målmedvetet förbättrat sig själva för att nå specifika mål. Och det har lönat sig. I deras huvud är det alltså märkligt att inte fler gör samma sak. Allt som krävs är ju lite hårt arbete.

Medelklassperspektivet gör mig förbannad. Det är någon som exempelvis pratar om ungdomar och lösningar utan att någonsin ha jobbat som fritidsledare, eller befunnit sig i enkommunal skola. Det är någon som pratar om nya regler för arbetslösa utan att ha suttit med gråten i halsen när räkningarna ska betalas men A-kassan eller socialbidraget är försenat. Det är någon som pratar om nykterhetskrav för bostäder till hemlösa utan att ha spenderat en enda natt på gatan, där vintern är oändlig och flaskan ger både värme och tröst. Det är ett förenklat perspektiv som rättfärdigar omänsklighet.


Missförstå mig inte. Jag hatar inte medelklassen. Som jag berättade i början av den här texten så lever jag själv ett medelklassliv. Och jag vill att fler ska kunna göra det. Att fler ska kunna uppnå den ekonomiska nivån, och kunna njuta av olika förmåner som följer med det. Jag har ingenting emot fina middagar, bra viner, goda ostar eller lyxiga hotell (snarare tycker jag väldigt mycket om de här sakerna). Men det får aldrig innebära att vi tappar bort perspektiven – att vi inte längre är kapabla att se olika livsöden, förutsättningar och begränsningar. Och det får aldrig innebära att vi sätter våra egna förmåner framför strävan efter ett rättvist och solidariskt samhälle. När du upptäcker att du börjar räkna på hur mycket extra du kan tjäna på nästa jobbskatteavdrag – då har medelklassperspektivet tagit över din hjärna. När du inte längre tänker ”vilken tur att just jag fick förutsättningarna att skapa det här livet för mig och min familj” utan istället tänker ”fan vad jag är bra som har fixat allt det här – och vad dåliga andra är som inte har jobbat lika hårt”, då har du med säkerhet köpt det falska individuella synsättet.

Egentligen kanske det jag kallar för medelklassperspektivet i själva verket är ett överklassperspektiv. Men i så fall har det spridit sig väldigt långt och brett. Jag säger inte att det finns ett ”arbetarklassperspektiv” som är bättre – för där finns andra problem, som jag nämnde tidigare. Men det som verkligen behövs, för ett mer solidariskt samhälle, är ett större fokus på det där andra ordet i sammansättningarna – alltså ”perspektiv”. Det gäller att kunna ha och behålla perspektiven. Jag vill ha ett samhälle som tar hänsyn till allas individuella förutsättningar, som ser konsekvenserna av olika livsöden, som erkänner begränsningar – och som sedan gör allt för att ta bort dem och skapa lika bra förutsättningar för alla. Jag känner detta mycket starkt. Och så länge jag gör det så är det okej med mig att jag också känner mig osäker och tafatt i många miljöer och sammanhang. Det påminner mig nämligen om att under ytan händer det tusen olika saker inuti oss människor. Och det som är lekande lätt för någon är ganska så svårt för en annan.

middagar..." g emot fina in t n e g in r a "Jag h Om en inte känner sig lite fel och dum ibland, då tror jag att det är svårare att behålla perspektiven.

/ Thor Rutgersson


/ Marjo Palokangas


Jontes sista kväll som vanligt sjönk livsgnistan ihop som alltid fegade Jonte ur när tid för repet nalkades han var desperat livet hårt tårarna slut Jonte svarade på en annons på nätet kontakt direkt han hette Rob körde taxi på nätterna hade bostadsrätt i Partille verkade nog så säker i livet tisdag kväll Rob hämtade Jonte rattade som en tjuv tyckte inte om invandrare bra början tänkte Jonte att jag är svensk aldrig i livet att Rob plocka upp i Angered Bergsjön Biskopsgården för många nyanser av brunt skrattade Rob svartingar kan man inte lita på

Suss rodnade lite nappade åt sig en semla till det var smutsigt i lägenheten fjädrar grus och fågelskit över allt Jonte hade fjädrar i håret vilka svin tänkte Jonte vilka svin som inte röjer lite när de får besök till kaffet Suss berättade glad om grannen en hyvens karl rörmokare och nazist Rob slickade grädde från fingrarna såg mer än nöjd ut Rob tvingade Suss berätta sina vildaste sexfantasier Jonte tänkte på hur det skulle vara att vakna upp i morgon vakna en allra sista gång alla tre gick in i sovrummet och kollade snusk på datorn Rob visade sina favoritbilder kedjerökte svaga cigaretter Rob skjutsade hem Jonte sa att om han ville ha kul IRL var det bara att ringa

de stannade till på vägen och köpte semlor hemma väntade Suss en jättekvinna med röd klänning och två gapiga papegojor sannerligen kunde de skrika skrek så det skar Jonte kände sig hotad papegojorna var överallt hemska totemdjur hämtade ur en feberdröm

väl hemma igen Jonte satt länge på sängen stirrade i väggen pillade bort fjädrar från tröjan tankar harvade minnets fält skrytmånsen luktade konstigt papegojorna det skitigaste han skådat alldeles för glad i semlor jättekvinnan samt nazistiska rörmokare de värsta mänskospillror han mött den här världen inget för Jonte lovade han skulle köpa rep

Rob raljerade säker på sin sak beskrev intima detaljer om kvinnor han tillfredsställt allt medan Suss tittat på

verkligen lovade

/ Tomas Haglund


sism sorts ra n e a r a b Det finns Häromdagen träffade jag en person som jag började diskutera rasism med. Hen var brinnande antirasist och hade generellt väldigt sunda åsikter. Men så plötsligt kommer det: hen påstod att det finns sämre och bättre rasism. Självfallet bad jag hen att förklara, även om jag anade var det skulle leda. Och mycket riktigt la hen fram en åsikt som jag hört från alltför många antirasister, nämligen att den som är rasist på grund av miljö, av lathet eller okunskap är en ”bättre” rasist än den som på något sätt läst på och formulerat någon typ av argument för sin rasism.

Helt enkelt den typ av självutnämnda antirasister som inte riktigt lärt sig tänka hela vägen. Inte än, i alla fall. Det är också den typ av människa som tror att rasism är Sverigedemokraterna och ingenting mer. Den typ av människa som vägrar se den strukturella rasismen i samhället och som viftar undan det som hjärnspöken. Och det är exakt den typen av människor som jag tror vi måste börja prata mer med. Prata, lyssna och försöka förklara. Helt enkelt få dem att öppna ögonen och se samma verklighet som vi ser. Försöka få dem att förstå att det är värre att bli utsatt för rasism än att någon anklagar en för att säga, eller göra, något rasistiskt.

"All rasism är dålig, all rasism ska bekämpas." Och det här är inget ovanligt resonemang, snarare tvärtom. Det verkar hos många råda en uppfattning om att det både är möjligt, och en bra idé dessutom, att gradera rasism. Jag påstår snarare att all rasism är exakt lika illa. Det spelar ingen roll vem den riktar sig mot, eller var den kommer ifrån – i grunden är det ju samma tankesätt, samma ”vi och dom”-tanke, som ligger bakom. Varför resonerar man då på det här sättet? Tja, om jag får säga vad jag själv tror så är det kanske för att man själv vet att man ibland, av lathet eller okunskap, råkar ägna sig åt vardagsrasism. Jag tror att det är ungefär samma kategori av antirasister som inte förstår när de som drabbas av rasism faktiskt säger ifrån vad gäller saker som för oss – de privilegierade – tycks helt befängda. Ja, jag tänker på debatten kring ”Lilla Hjärtat” eller för den delen 2012:s diskussion om pepparkaksgubbar.

Lika självklart som det är för mig att lyssna på dem som utsätts för rasism och försöka tänka om i de fall som jag själv gör fel, lika främmande är det för mig att försöka klassificera någon typ av rasism som ”bättre” eller ”sämre”. All rasism är dålig, all rasism ska bekämpas. Det är helt enkelt inte svårare än så.

/ Anny Berglin


la sesko s a r os Barbr

#1

ARGUMENTATION Rasister har ett alldeles eget sätt att argumentera. I vanliga diskussioner brukar det vara så att person A påstår något och person B ifrågasätter detta. Då brukar bevisbördan ligga på A, dvs det är A som måste belägga sitt påstående.

RELIGION Som svensk rasist är man kristen. Man är beredd att försvara den kristna tron som en korsfarare. I verkligheten har man inte besökt en kyrka sedan man (eventuellt) döptes. Man har ingen aning om hur en gudstjänst går till eller kan en enda psalm förutom de första två raderna av "Den blomstertid". Man är dessutom fullständigt övertygad om att en moské i närheten kommer att äta upp den intilliggande kyrkan, om man nu vet var närmsta kyrka ligger. Det är lite tveksamt eftersom man aldrig varit där.

Så inte i rassevärlden. Där funkar det så här: A: Alla romer stjäl. (Rasisten skulle givetvis inte använda ordet "romer" men ja, ni fattar va?) B: Jag tror inte på dig, bevisa det. A: Jag vet att det är så. B: Men har du belägg för vad du säger? A: Bevisa motsatsen. B: Men det är ju omöjligt att bevisa att något INTE förekommer, däremot skulle det vara möjligt att bevisa om det är som du säger. A: Du är anti-vit. B: Ok.

SVENSK KULTUR Svensk kultur är bra. Svensk kultur är sånt som funnits sedan stenåldern. Som jul. Och Lucia. Och Halloween. Och Kalle Anka på julafton. Folkmusik är bra, även om rasisten aldrig hört det i verkligheten. Vissa bakverk är svenskare än andra, men det får man väl inte säga i det här landet längre. Tomas Ledin är jävligt svensk.

"Vissa ba kverk är svenskar e

än andra ,

men det får man väl inte säga i det här landet längre."

/ Barbro Sörman


En för alla

Kriget rasar

Alla kom hit. Först kom lokalbefolkningen sedan kom civilbefolkningen och sen kom medborgarna. Först kom mamman sedan kom pappan sen kom alla. Alla kom hit. Först kom den första, sen den andra och sen kom alla. Alla kom hit. Alla försvinner härifrån. En värld Många möjligheter

/ Zeinab El-saneh

Hettan bränner Hennes hår är stripigt Hon vet inte vem tomten är Kriget rasar Trasdockan brinner Gråt inte du får ingen ny Ta mig i handen och spring Fötter utan skor svider Kriget rasar Det smäller En granat, visst det var Kriget rasar I sanden lyser en röd ros En mycket vacker, liksom hon var Trasdockan är illa bränd Kriget rasar

/ Tore Hallén

k vilken politis ktiskt måla fa r ?" få er n ik ma it nske SD-pol konstapeln, Eller är ni ka "Snälla, lilla ! et nd la r lst i det hä satir som he

/ Johan Löfström


Annons:


ra klart eräknas vaut! b r e m m u n åll Nästa ecember. H nångång i d

tt få sidan för a skickat. m e h ia v m e mer hem Bli medl ryckta num nästa uppt

www.federationen.se

re, er, kulturarbeta nt be ri sk å som ks er oc nsör Vi söker ioner och anno t kulturliv. at is an rg so et sera samarb om ett radikali delar vår tanke

åva" Märk med "G

Vill man skänka kosing till föreningen så gör man det lättast genom att sätta in på: PG 65 23 26 - 0

Klä dig varmt. Det är kallt i borgarnas höstrusk!

Federationen #3 2013  

Någonting har hänt med mig det senaste året. TV:n är praktiskt taget avstängd när det vankas partiledardebatter eller granskande reportage a...

Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you