PORTRÄTT
Tove vill synliggöra tjejer med ADHD – Jag vill göra vad jag kan för att tjejer med ADHD som sitter tysta och håller allt inom sig, ska upptäckas och få hjälp i tid, säger journalisten och författaren Tove Lundin som själv inte förstod varför hon kände sig annorlunda som barn förrän hon fick förklaringen 30 år senare. Text: Lillemor Holmgren X Foto: Pernilla Förnes
B
aka en prinsesstårta och samtidigt göra crème brulé och möblera om vardagsrummet. Något går fel, ett utbrott och plötsligt far en glasljusstake in i väggen. En inte ovanlig scen i Tove Lundins vardag. – Jag är glad över min energi och spontanitet men känner skuld och skam över mina utbrott, säger hon. Att hon som journalist och författare inte kan fylla i en blankett eller veta i vilken ordning hon ska göra sina morgonrutiner, kan hon hantera. Annorlunda och rastlös
Tove fick sin ADHD-diagnos som vuxen. Med den har hon också fått en ny karriär; som författare, föreläsare, bloggare, jobb inom psykiatrin och mediakändis. – Men jag minns tydligt känslan av att
vara barn, säger hon blir lite ledsen när hon tänker på det. Jag kände mig annorlunda och var rastlös. Jag var blyg och fick inte utlopp för rastlösheten utan höll den inom mig. Det gjorde att jag fick ont i magen, mådde illa och fick ångest. Det var en lättnad att bli förkyld och få feber. Det var ju mätbart och då är det ju ok att må dåligt. Att göra rätt och passa in var viktigt för lilla Tove. – En räddning var att jag var bra på att läsa och skriva, säger hon och minns hur hon redan som 5-åring fascinerades av bokstäver och hur de blev till ord och mening. Och redan då sa hon att hon ville bli journalist. Vägen dit var dock inte alldeles enkel. – Jag var inte lika bra i övriga ämnen som i svenska så jag fick verkligen kämpa mig genom både grundskolan och gymnasiet. Pluggade arabiska för att bli journalist
Boken som Tove skrivit kom ut 2012.
16
När det väl var dags att söka in på journalistutbildningen räckte betygen inte till. En dag gick hon på en föreläsning av Eva Elmsäter, utrikeskorrespondent, som berättade att det saknades journalister som talade arabiska. Sagt och gjort. Tove började plugga arabiska och tog en kandidat i orientalistik. Det gjorde att hon kunde söka och komma in på journalistutbildning för akademiker. – Jag var jätteglad och kände mig för första gången talangfull. Det var en kul utbildning som varvades med praktik. Tove rusade på, var alltid
uppe i varv, fick svårt att sitta still och mådde allt sämre. Hon fick sömnsvårigheter, minskade i vikt, tappade minnet… Sen kom kraschen och hon fick sin första kontakt med psykiatrin. – Jag tog min examen trots allt, säger hon och drar ett djupt andetag innan hon fortsätter. – Jag gick hos psykolog, utreddes och fick inte bara en diagnos utan tre. ADHD, bipolär sjukdom och OCD. Diagnoserna blev en förklaring
Det är snart tio år sedan och Tove tycker inte att hennes bipolaritet eller tvång vållat henne så stora bekymmer de senaste åren. Hon har till exempel aldrig behövt äta litium. Däremot är hon tacksam för sin ADHD-medicin som hon tar vid behov. Diagnoserna, framförallt ADHD, gav en förklaring till varför. Och det var bra, tycker hon. Men de ledde också till ilska och frustration över att det inte fanns någon som kunde tala om vilken hjälp hon hade rätt till. – Läkaren som gav mig diagnoserna ställde inte en enda fråga om mina behov, om jag till exempel orkade jobba eller om jag behövde bli sjukskriven. Det gjorde mig så förbannad att jag bestämde mig för att ta reda på allt själv och skriva den handbok jag själv hade velat ha. Handbok för psykon
Det tog fyra år att kolla upp rättigheterna och ett år att skriva boken. 2012 kom ”Handbok för psykon” ut. Den tar upp
