Medlemsberättelser: Med NPF på jobbet

Attentions medlemmar berättar

Med NPF som följeslagare i arbetslivet

När Attention sökte efter personer med egen diagnos som ville berätta om sitt arbetsliv fick vi många svar. Vi fick höra berättelser om karriärer som flutit på i likt bergoch-dalbanor. Vi fick höra om motivation som ebbat ut när arbetet varit för lätt eller för svårt. Många berättade om utmattning, uppsägningar och missförstånd. I den här artikeln får ni träffa Christer, John, Marita och Ida och höra om hur just deras arbetsliv sett ut.

Text: Nina Norén ● Foto: Petter Alke

Christers skolgång var ett enda stort misslyckande. – Jag hamnade i så kallad obs-klass, hade värdelösa betyg och gick inte dit. Både skolan och mina föräldrar förstod att det var kört, så pappa fixade jobb på en bilverkstad. Där trivdes jag jättebra, säger Christer.

Att lära sig saker med händerna, snarare än i teorin har alltid funkat bäst för Christer. Han utbildade sig till pilot. Att han ens kom på tanken att påbörja

pilotutbildningen 1984 kopplar Christer ”Flyga flygplan direkt till sin adhd-diagnos. Det var ett impulsivt beslut som ledde fram till en – fan vad kul, intressant och händelserik karriär. – Just det här är styrkan med min diagnos. När jag känner stark lust, glädje och energi så ger jag aldrig upp. Jag tänkte det vill jag ”Flyga flygplan – fan vad kul, det vill jag göra!” och så blev det ju, säger han. Han utbildade sig först till privatflygare och utökade sedan utbildningen till att även göra!” innefatta kommersiella flygningar. Han har flugit i olika flygbolag i Sverige och på Ryanair i många år och upplevde aldrig att hans prestation som pilot påverkades negativt på grund av hans adhd.

Hett temperament

Han har hett temperament och när han var yngre fanns det en stark vilja att saker skulle blir gjorda på hans sätt. – Svårigheterna har varierat med tid. Mellan 20–30 år var jag väldigt otålig, och ville ha saker på mitt sätt. Gjorde folk inte som jag sa kunde jag höja rösten, gå därifrån. Med tiden har det blivit bättre. Jag tänker mig för och jobbar på det. Det går bättre nu än för 30 år sedan, säger han. Han funderar en liten stund och tillägger: – Eller nja, jag har nyligen haft återkommande konflikt med chefen. Men till slut så sa jag faktiskt att jag hade adhd, säger han.

Rastlösheten har alltid funnits där

För en tid sedan fick han besked om att han inte längre får flyga på grund av en cancerdiagnos. Först rasade världen lite grann, men ganska fort kom han på andra tankar. – Efter ett tag så kände jag mig nästan lite lättad. Det är ju mycket sitta still som pilot och det är en stor utmaning när man har adhd. Jag blir uttråkad. Man övervakar instrumenten och sitter still 3–4 timmar åt gången, säger han.

Nu har han hittat en annan arbetsuppgift på marken som han trivs med. Han säger att han gillar att ha kollegor ”i periferin” och att stora folksamlingar och mycket intryck fullkomligt dränerar honom. – Att sitta i ett öppet kontorslandskap skulle inte funka för mig eftersom jag är intryckskänslig. Jag suger upp allt i min omgivning. Det har förstärkts med tiden, säger han. ●

”Jag söker ett jobb som inte bränner ut mig” Text: Linnea Rosenberg ● Foto: Petter Alke

Marita är 63 år och drabbades av utbrändhet i 50-årsåldern. Då jobbade hon som barnskötare på en förskola och fick inte bättre hjälp från läkaren än smärtstillande och uppmaningen att hon bara måste orka. – Eftersom jag är plikttrogen så kämpade jag på. Men till slut höll det inte längre så jag sa till chefen att jag inte ville förlänga mitt vikariat och blev arbetslös i stället.

Stor hjälp av SIUS

Det visade sig vara svårt att hitta ett helt nytt jobb som utbränd kvinna över 50. Marita beviljades lönebidrag och tackade ja när en handläggare på Arbetsförmedlingen frågade om hon ville ha hjälp av en SIUS-konsulent – en stödperson som hjälper till med att söka jobb och att etablera sig på en ny arbetsplats. – Det var svårt att hitta en arbetsplats och förklara om lönebidrag på egen hand. Men där var SIUS-konsulenten till stor hjälp eftersom han redan hade kontakt med företag som var intresserade av att ta emot personer med lönebidrag.

SIUS-konsulenten presenterade några möjliga arbetsplatser som Marita fick kontakt med. Sedan följde och stöttade han henne genom hela processen, som ledde fram till ett jobb som arbetstränande receptionist på en sjukgymnastikmottagning. – Han följde med på intervjuerna och skötte allt pappersarbete. Och när jag började jobba kom han regelbundet på besök och såg till att allt fungerade som det var tänkt. Han kunde också ringa och kolla läget efter arbetsdagens slut. Det var en väldigt värdefull insats som gav mig en möjlighet som jag aldrig fått annars.

Marita fick anställning på halvtid, men efter några månader blev hon utbränd igen. Hon förstod inte riktigt varför då, men nu när hon ska utredas för adhd har hon kommit till insikt. – Jobbet var alldeles för spretigt med för många olika uppgifter samtidigt, många plötsliga utryckningar och konstanta arbetsavbrott i form av besökare och telefonsamtal. Nu vet jag att jag inte klarar så många bollar i luften. Det är ju precis vad jag och många med adhd har svårt med.

Värdefullt att vara del av en gemenskap

Genom åren har Marita också fått möjlighet att arbetsträna inom flera olika yrkesområden. Ett år på en syateljé där hon stortrivdes, en period på en skola där hon blev slutkörd av ljudnivån och nu i höstas på kontor hos ett företag som samarbetar med Arbetsförmedlingen.

Syftet med arbetsträning brukar vara att mäta arbetsförmågan för att på sikt hitta ett anpassat arbete. Maritas upplevelse är att arbetsträningen även har en viktig social funktion genom att minska den isolering som kan uppstå om man är hemma länge: – Om man trivs på arbetsplatsen är det positivt för hälsan att få tillhöra ett sammanhang med kollegor och gemenskap. Genom arbetsträning har jag fått flera nya vänner som befinner sig i en liknande situation, i stället för att sitta hemma och vara ensam om mina problem. Det är jag glad och tacksam för, säger Marita och pratar passionerat vidare om hur fantastiskt det var på syateljén som väckte hennes gamla sömnadsintresse till liv och öppnade dörren till en ny värld av sömnadsforum på nätet.

Nytt försök i höst

Arbetsträningen som hon gjorde i höstas syftade till att mäta Maritas ork och behov inför en ny SIUS-insats i vår. – Det som kom fram var att jag behöver hjälp med att avgränsa mitt arbete så att jag inte gör för mycket, att jag behöver få stöd med regleringen av paustid och arbetstid, och att min arbetsförmåga ligger någonstans mellan 25 och 50 procent. De konstaterade också att jag har hög motivation.

Marita vågar inte ha för stora förväntningar på vad den nya SIUS-insatsen ska leda till: – För det första så vet jag att jag måste driva på för att något ska hända. Inget kommer hända förrän jag kontaktar dem. Det finns bra personer som jobbar på Arbetsförmedlingen men de verkar ha alldeles för mycket att göra. Sen tror jag att min ålder är en nackdel, jag har ju inte så många år kvar att jobba.

Hon har ändå inte gett upp hoppet om att hitta ett arbete där hon kan tillbringa de sista två–tre åren av sitt yrkesliv, men vill

”Vissa grejer på mina jobb har gått käpprätt åt pipsvägen”

Text: Nina Norén ● Foto: Petter Alke

inte göra det till priset av sin hälsa. – Jag har ju positiv erfarenhet av SIUS och tror att de kan hitta lämpliga arbetsplatser. Min förhoppning är att få arbetsträna en period först och att det sen leder fram till en anställning. Det som oroar mig är om jag kommer orka och hur jag kommer må. Jag behöver balans – ett lagom stimulerande arbete med lagom många arbetstimmar så att jag inte blir utmattad eller försakar min fritid.

Sedan tillägger hon fundersamt: – Nu vet jag hur jag fungerar och det är en viktig pusselbit för att hitta rätt. Hade jag fått en adhd-diagnos som ung och kunnat välja yrkesbana med den självkännedomen hade jag kanske till och med hittat rätt från början. ● John fick sin adhd-diagnos när han var 34 år. Sedan dess har det hänt en hel del saker som gör det enklare för John att klara av arbetet idag, nästan 10 år senare. Förutom att han blivit hjälpt av medicinering, har hans fördjupade självinsikt förenklat hans arbetsliv en hel del.

Är öppen med sin diagnos

När han börjar på ett nytt jobb är han oftast öppen med sin diagnos och berättar vad han behöver för att fungera. – Jag säger direkt att jag har adhd. Jag kommer ställa många frågor. Många säger ”vad bra att du säger det”. De har större förståelse när jag kommer och frågar samma sak fyra gånger. Då vet de bakgrunden till varför jag gör det. Och jag slipper skämmas, berättar han.

Han berättar också tidigt vad han behöver för att fungera, vilket också brukar uppskattas. – Jag är nog ganska tydlig med att jag behöver struktur, enkla riktlinjer, klar kommunikation, raka rör helt enkelt, det är det som funkar. Börjar man linda in saker så flyger min adhd-hjärna i väg, berättar John.

Att vara ny på jobbet är en utmaning

Att lära sig alla nya saker på ett nytt jobb är oerhört stressigt för John. – Då är det så många andra nya intryck. Allt måste vara supertydligt för mig. Det blir enklare om jag får allt förklarat i sektioner, sedan kan jag bygga ihop det till en helhet i mitt eget tempo, säger han.

Det tar också lite längre tid för John att lära sig nya arbetsuppgifter. – En kollega utan adhd kanske behöver 2–3 pass för att lära sig att komma in, jag behöver minst den dubbla tiden, säger han.

Nu vet han vilken typ av jobb som passar

Det har genom åren blivit tydligt för John vilka jobb som passar honom. Är det för komplext och för många parallella moment blir det för svårt och han slutar på grund av det. Blir det för enkelt börjar han snabbt känna sig uttråkad och slutar på grund av det. – Jag är en social person och gillar att träffa människor! Så det är de sociala jobben som funkar bäst för mig. Det spelar egentligen ingen roll om det är som nu inom vården, eller på krogen eller i budbilen. Att sitta på kontor är tråkigt och inget för mig, säger han.

Aldrig fått stöd på arbetet

När John får frågan om han fått något stöd på arbetsmarknaden blir han uppriktigt förvånad – Va!? Finns det något stöd att få som vuxen? Jag vet ju att min son som har diagnos får stöd i skolan, men jag har aldrig blivit erbjuden nåt sånt på jobbet. Jag fick min medicin och så var det typ ”nästa!”, säger han.

När han samlat sig efter överraskningen om att det finns möjlighet att få stöd i arbetslivet, kommer han fram till att det bästa stödet skulle nog främst vara att kunskapen om adhd ökade på arbetsplatserna. – Jamen, om folk visste mer om adhd skulle det ju bli enklare. Det borde finnas utbildning om adhd på arbetsplatserna. Det hade också varit bra om en person blev utsedd att vara den som kan ge en pekning i rätt riktning. Också förklara när något kanske inte blev så bra. Någon att luta sig mot i stället för att ensam bege sig ut på hal is, säger han eftertänksamt. ●

”Jag står bara inte ut med det oärliga sociala spelet”

Ida har ett brokigt arbetsliv bakom sig. Återigen har hon sagt upp sig, återigen står hon utan ersättning. Nu går hon en arbetsmarknadsutbildning inom städ som skapar tvivel, samtidigt som hennes yrkesdröm är glasklar. Ida vill inspirera och hjälpa människor, hon står bara inte ut med det oärliga sociala spelet. ”Jag vill skapa en mötesplats för själslig läkning”, säger hon.

Text: Caroline Jonsson ● Foto: Privat

Ida Eriksson är 36 år och avslutade nyligen en fast anställning som undersköterska på ett demensboende. Hon stannade i två år: – Jag trivdes bra med de äldre, att få hjälpa dem upp på morgonen och ansvara för deras omvårdnad, mat och mediciner. Rutinerna var tydliga för arbetsdagen, men oförutsedda händelser inträffade ständigt. Någon ramlar, får en skada och en fallrapport behöver skrivas samtidigt som några äldre sitter vid bordet och väntar på lunch.

Trots att jobbet var stressigt, tyckte Ida om att arbeta med just äldre som har demens. Hon uppskattade deras tydlighet när något var bra eller dåligt: – Jag förstod dem, kunde tolka deras signaler och möta deras behov, men jag hade problem med de normalfungerande människorna på jobbet. Många lyssnade inte in de äldre. Kollegorna kunde ignorera deras signaler, ansiktsuttryck och kroppsspråk, vilket gjorde mig illa berörd.

Vill synliggöra problem

Efter en tid började Ida känna sig alltmer trött och stressad inombords: – Jag är en problemlösare, finner ständigt svar på utmaningar. Men under en längre period orkar man inte ha fullt fokus och ständigt vara lösningsorienterad. Det var jobbigt i personalgruppen, jag ansågs vara problemet som ifrågasatte när kollegor inte följde rutinerna.

Ida beskriver hur hennes lojalitet med arbetsrutiner och bestämmelser inte delades av alla. Många avvek från rutinerna, vilket Ida uppmärksammade: – Då skar det sig. Kanske har det med min autism och adhd att göra, att jag har svårt att låta kollegor göra som de vill och låta det vara osagt. Jag vill synliggöra problemet, att vissa arbetsuppgifter kräver att vi följer rutinerna. Exempelvis en såromläggning, där en sjuksköterska gett oss tydliga instruktioner. När någon gör sitt eget påhitt, då vill jag lösa problemet, vilket skapar konflikter.

”Min öppenhet vändes emot mig”

Ida försökte samtala med chefen om att det blir svårarbetat när inte alla följer rutinerna. Hon fick medhåll från chefen, att hon i sak hade rätt, men chefen agerade inte. När Ida bad om att få byta avdelning, fick hon höra från chefen att problemet troligen skulle uppstå på en ny avdelning. – Det ansågs vara jag ”och mina diagnoser” som var problemet. Att det bara var jag som behövde tydliga rutiner. Jag höll inte med. Mina diagnoser och min öppenhet vändes emot mig. Jag sade upp mig. Nu känner jag att vi med NPF har ett annat sätt att känna in andra människors energier och känslor, vilket är en styrka. Tyvärr krockar denna styrka i mötet med normalfungerande kollegor.

Ida tillägger att den sociala interaktionen på arbetsplatsen generellt inte fungerade för henne:

– Jag är en öppen person, och har svårt för oärliga människor som sätter osynliga sociala regler. Man ska kallprata under rasten, många säger en sak men menar något annat. Man får inte prata om sjukdom i familjen eller berätta om personliga problem. Jag pratar om det som är svårt, alla har det svårt ibland. Efter en tid märkte jag att ingen annan delade med sig, det var bara jag.

Tvivel

När hon sade upp sig från demensboendet kände Ida att hon inte orkade utsätta sig igen för det sociala samspelet med människor: – Då syftar jag inte på äldre människor som har demens, jag menar normalfungerande människor och arbetskamrater som går bakom ryggen och säger kryptiska saker. Städbranschen! Det blir perfekt, tänkte jag.

Nu medverkar Ida på en arbetsmarknadsutbildning via Arbetsförmedlingen. Hon ska bli lokalvårdare. Det som en gång kändes som det perfekta yrket, skapar nu dubbla känslor inom henne:

– Jag vill hjälpa, bidra och inspirera människor, men jag får inte utlopp för mina drömmar eftersom ekonomin inte går ihop. Jag har så mycket att ge till samhället och livet, älskar att prata med folk och förstå hur människor fungerar. Jag står bara inte ut med det oärliga sociala spelet. Ska jag städa undangömd på ett ställe där ingen ser mig? Jag kommer att dö inombords av tristess.

Förväntas fungera som andra

Under åren har Ida avslutat många anställningar. Aldrig har hon blivit ombedd att lämna. Hon har varit fast anställd, vikarie, praktikant, timanställd och hon har haft korta tredagarsjobb. Konsekvensen av hennes uppsägningar inom exempelvis matvaruhandel, förskola och vård, är att hon levt utan ersättning långa perioder. – Jag har valt att lämna, för att jag mått så psykiskt dåligt. Generellt har jag lätt för att få jobb, men svårt för att stå ut. När jag bodde ensam överlevde jag med hjälp av social- och bostadsbidrag mellan anställningarna. Nu är jag sambo och har ett barn och nekas därför bidrag. Många gånger har jag känt att vi borde bli särbos, så att jag kan få hjälp och söka bidrag för mina bekymmer. Jag vill inte att han ska betala för mig, det gör även att det gnisslar rejält i relationen under dessa perioder.

En plats för läkning

Ida drömmer om att driva en gård, ett center för läkning. Hon är övertygad om att hon skulle lyckas, bara hon fann en ekonomisk lösning. Till gården vill hon välkomna människor som upplevt stress, har en skada eller en psykisk nedsättning. Hon har lyckats förr med sina projekt – som när hon gick en högskoleutbildning utan behörighet till högskolan, eller när hon under två år drev en verksamhet med nio hästar och levde lyckligt men snålt. – Jag vill skapa en mötesplats för själslig läkning. En plats där man bara får vara, precis som man är. På gården ska människor få läka tillsammans med djur. Jag vill vara en vägledare och samordnare som bjuder in föreläsare, yogainstruktörer och yrkespersoner inom hälsa och rehabilitering. ●