Vänstra stranden. Berättelser från Kolyma 2

»I mina ögon är Sjalamov 1900-talets största författare. De skenbart enkla berättelserna når i själva verket Dostojevskijs höjder, så mycket finns förborgat i dem.« Svetlana Aleksijevitj övers. från ryska Ola Wallin isbn 978-91-88913-50-0 (inb)

Andra cykeln av Berättelser från Kolyma kretsar kring ett lägersjukhus för fångar.

978-91-88913-76-0 (ebok) utk. 15 april 2023 format 140×225 mm sidor 304 originaltitel Левый берег omslag Håkan Liljemärker

En medkännande läkare räddade livet på Sjalamov och ordnade så att han fick utbilda sig till sjukvårdare. I arbetet mötte författaren leprasjuka, utmärglade och lemlästade människor vars livsöden speglade en skoningslös värld som är svår att föreställa sig.

Varlam Sjalamov, 1907–82, rysk författare och poet. Greps första gången 1929, andra gången 1937, skickades till arbetslägren som fått namn efter floden Kolyma i nordöstra Sibirien. Återvände efter Stalins död och fick småningom tillstånd att bosätta sig i Moskva, där han verkade som journalist och författare.

… Den femte december nittonhundrafyrtiosju anlände ångbåten KIM med mänsklig last till Nagajevbukten – tretusen fångar. Under färden hade fångarna gjort uppror, och ledningen hade bestämt att man skulle vattenfylla alla lastrum. Så skedde vid fyrtio minusgrader. Vad köldskador av tredje, fjärde graden, som Braude sade, eller hypotermi, som Kubantsev uttryckte sig, innebar – det fick Kubantsev erfara redan på den första dagen av sin inkomstbringande tjänst i Kolyma.

Allt detta måste man glömma, och Kubantsev, en disciplinerad och viljestark människa, gjorde det också. Han tvingade sig själv att glömma.

Efter sjutton år mindes Kubantsev efternamnet och fadersnamnet på varenda assistent bland fångarna, på varenda sjuksyster, mindes vem som »levde« med vem av fångarna, därmed avses lägerromanserna. Han mindes exakt de värsta chefernas rang. Det var bara en sak Kubantsev inte mindes: ångbåten KIM med de tretusen förfrusna straffångarna. Hos Anatole France finns en berättelse, »Ståthållaren över Judeen«. I den kan Pontus Pilatus sjutton år senare inte minnas Kristus.

ur Vänstra stranden

andrzej stasiuk

Över floden

»Han har genom en rad böcker utvecklat en europeisk blues. Europa sett från Karpaternas oansenliga småstäder, ödsliga vägar och tilltufsade människor. Tilltalet är säreget och enastående, tungsinnet vidsträckt.« Per Wirtén övers. från polska Tomas

Håkanson isbn 978-91-88913-66-1 (inb) utk. 22 mars 2023 format 140×225 mm sidor 384 originaltitel Przewóz omslag Håkan Liljemärker

Östra Polen, juni 1941. Fullmånen lyser över strandängarna, de skuggiga fruktträdgårdarna och Bug, den kalla floden som delar världen i två delar. På ena sidan finns tyskarna med sina stridsvagnar, lastbilar och dödsmaskiner. På den andra väntar ryssarna. Och färjkarlen Lubko tar alla som kan betala över floden. Alla väntar och väntar, medan sommarvärmen fördunklar tankarna. En liten pojke ser, hör och lägger allt på minnet: åskdånet från de annalkande bombplanen, den skälvande jorden. Många år senare försöker författaren förtälja historien som hans far aldrig berättade för honom.

Andrzej Stasiuk, f. 1960 i Warszawa, polsk författare. Anses vara en av de främsta författarna i den postkommunistiska polska författargenerationen, även verksam som journalist, poet och manusförfattare till filmer.

Romaniuk torkade näsan med baksidan av handen och sneglade på honom. Han hade en smutsig arbetsblus i kraftigt tyg och grå byxor med hål på knäet. Han luktade gödsel och list.

»En viktig person måste komma över floden«, sade han och kastade en förstulen blick.

»Nej. Det är för ljust.«

»Han måste.«

»Gå till någon annan.«

»Ingen är lika bra som du. Det här är inte dina vanliga judar, det är en militär. En officer.«

»Från vilken armé?«

»Vår egen.«

»Den har jag inte sett till på länge. Eller de skymtade väl förbi här i september trettionio«, sade han långsamt, och så nickade han mot de maskerade kanonerna, lastbilarna och de rykande fältköken. »Romaniuk för helvete, det där är en armé. Jag ser ingen annan här. Jo, ryssarna ibland på andra sidan. Så kom inte här och snacka om någon jävla officer.«

»Hör du, Lubko, är du verkligen polack?« Romaniuk kisade på honom med den list som under fyrtiotvå år hade hållit honom flytande.

»Och va fan spelar det för roll? Jag bor här och ser hur det är.«

»Du kanske bor här men fan vet var du kom ifrån.«

lev rubinstein

Mor var rar

»Rubinstein älskar romanfiktioner och pastischer, men är samtidigt klichédödare, utan att själv vilja slippa undan ironin. Också han är Ryssland. Även han darrar. ›Det här är jag.‹« Magnus Florin övers. från ryska Johan Öberg & Kajsa Öberg Lindsten isbn 978-91-88913-68-5 (inb) utk. 11 mars 2023 format 125×186 mm sidor 160 omslag Håkan Liljemärker

Den ryske poeten, essäisten och ofrivillige politiske kommentatorn Lev Rubinstein reflekterar över sin egen dikt »Mor var rar«. Det blir en lika egensinnig som humoristisk skildring av en sovjet-judisk barndom i 1950-talets Moskva. När boken skrevs hade det nya kriget ännu inte brutit ut – trots att man i ryska medier redan tycktes fira segern. Detta sabelskrammel och denna förkrigsmentalitet präglar bokens litterära minnesarbete och utgör klangbotten i kritiken av samtidens aggressiva militarism.

16.

Hos Sergej Aleksandrovitj drog man in telefon

Sergej Aleksandrovitj Fomin. Granne och far till Galja Fomina. Pensionerad stridspilot.

Trots pensioneringen var han socialt aktiv. Och en gång organiserade han en stab av frivilliga brottsbekämpare i samarbete med den lokala milisen. Och han bjöd in lokala busar, bland annat några av de mest ökända, att arbeta i gruppen.

Hur underligt det än må låta lyckades han med det där, och vardagsbrottsligheten på gator och innergårdar minskade något.

Med hjälp av det här initiativet kunde han utverka att man drog in telefon i hans lägenhet. Det är inte uteslutet att hela »brottsbekämpargruppen« kom till just för den sakens skull.

Eftersom familjen Fomin bodde på andra sidan väggen användes telefonen ibland också av mina föräldrar.

När någon släkting ringde oss knackade Sergej Aleksandrovitj eller hans hustru Jelena Illarionovna i väggen och ropade: »Till telefonen!« ur Mor var rar

Väggen var mycket tunn, av plywood, och allt hördes.

elisa shua dusapin

Vinter i Sokcho

»Ett litet mästerverk.« Robert Walserprisets jury

»En debutroman av enastående skönhet.« Le Figaro Littéraire övers. från franska Lisa Marques Jagemark isbn 978-91-88913-53-1 (inb) utk. 19 april 2023 format 135×210 mm sidor 128 originaltitel Hiver à Sokcho

En iskall vinter i Sokcho, en kustort nära gränsen till Nordkorea, möts en ung hotellreceptionist och en konstnär från Normandie. Han söker stillheten i Sokcho, hon försöker undfly den. Båda söker en ny start i livet, var och en på sitt vis.

Den koreansk-schweiziska författarens debutroman har hyllats och översatts till över 30 språk.

Elisa Shua Dusapin, f. 1992 i Frankrike, koreansk-schweizisk författare bosatt i Schweiz. Debutromanen Vinter i Sokcho har vunnit många priser, däribland National Book Award, USA:s mest prestigefulla litterära pris.

– Vet ni var jag kan hitta bläck och papper?

Pappershandeln i Sokcho var stängd i januari. Jag pekade på vägen som ledde till närmaste snabbköp.

– Följer ni med?

– Jag har lite ont om tid …

Han såg stint på mig.

Jag sa ja.

Vi gick över ett fält av betong. I mitten reste sig ett utsiktstorn som basunerade ut någon K-popartists gnälliga sång. I stan stod restaurangägare i gula stövlar och gröna kepsar och viftade mot sina akvarier för att locka in oss. Kerrand promenerade längs Sokchos gator till synes utan att bry sig om vare sig krabborna eller sugkopparna som satt tryckta mot glasen.

– Varför har ni kommit till Sokcho på vintern?

– Jag behövde lugn och ro.

– Då valde ni rätt stad, skojade jag.

Han reagerade inte. Jag kanske tråkade ut honom. Men så tänkte jag att jag inte kunde ta ansvar för hans humör och inte heller känna mig tvingad att fylla ut tystnaden. Han hade bett mig om en tjänst, och jag var inte skyldig honom något. En hund med gles päls hängde efter honom.

Hundarna verkar gilla er.

ur Vinter i Sokcho

Spår

»Gettot levde av Warszawa – och Warszawa levde av gettot. Alla drog nytta av det, utan att vilja erkänna det.« övers. från polska Julian Birbrajer isbn 978-91-88913-70-8 (inb) utk. 19 april 2023 format 135×210 mm sidor 96 originaltitel Ślady omslag Håkan Liljemärker

Teatermannen Hering (1908–84) arbetade en tid som nattvakt i en fabrik på gränsen till Warszawas getto. Han skrev bara tre berättelser och tystnade sedan som författare, men skildringen av förintelsens vardag och monotoni intar en särskild plats i den polska litteraturen.

»När Ludwik hade gett sina kläder till en flykting från gettot lånade han en skjorta och byxor av sin farbror, men denne var längre och betydligt kraftigare än han –så alltid när Ludwik kom hem senare än vanligt från jobbet, i en för vid skjorta och byxor med uppvikta ben, då visste vi att han hade hjälpt någon igen«, berättar brorsdottern Ludmiła Murawska-Péju.

Boken utkommer i samband med 80-årsminnet av upproret i Warszawas getto den 19 april 1943.

Gettot var Warszawas hjärta. Ständigt pulserande upptog det något, utstötte något: genom de bevakade portarna, kryphålen, gliporna och sprickorna – som genom pulsådrar och artärer och genom kärlens hundratals förgreningar till de finaste kapillärerna som försörjde stadens djupast förborgade vävnader.

ur Spår

viktor martinovitj

Paranoia

»›Paranoia‹ has an energy and a nerve of its own –a refreshing sign that cultural life in Belarus has not been defeated.« Arkady Ostrovsky, NY Times övers. från ryska Ann Wikström isbn 978-91-88913-54-8 (inb) utk. 12 april 2023 format 135×210 mm sidor 384 originaltitel Paranoia omslag Håkan Liljemärker

En ung, framgångsrik författare i »Europas sista diktatur« för en relativt stillsam tillvaro – tills han möter den gåtfulla Jelizaveta. De förälskar sig, men snart visar det sig att hon har egendomliga band till landets diktator. En dag försvinner Jelizaveta spårlöst och Anatolij kallas till KGB, den allestädes närvarande säkerhetstjänsten. Några »samtal« senare har han trasslat in sig i en farlig härva av falska anklagelser, lögner och intriger. Gränsen mellan verklighet och mardröm löses upp. Paranoian sätter in.

Under arbetet med Paranoia var Viktor Martinovitj så rädd för repressalier att han skrev den nästan uteslutande på mobilen och genast skickade texterna till sina vänner, för att inte lämna spår i datorn. Redan 2004 tvingades han i exil, men numera har han återvänt till sin hemstad Minsk, Belarus.

Viktor Martinovitj, f. 1977 i Asjmjany, är en av Belarus mest kända författare. Hans senaste roman, Revolutionen, blev både en bästsäljare och bannlyst.

Alla händelser som det redogörs för här nedan är påhittade, personerna har aldrig existerat i någon annan verklighet än i den här textens verklighet. Varje icke-sanktionerad jämförelse med historiska eller nu levande personer i Belarus kan komma att klassificeras som ett brott i enlighet med internationell och nationell lagstiftning. För att undvika att omedvetet utföra handlingar som beskrivs i brottsbalken uppmanar författaren er att över huvud taget inte läsa den här boken, och han är helt på det klara med att det i princip hade varit bättre att inte skriva den.

ur Paranoia

arkadij babtjenko