Havet tog och havet gav
S
Av Ingrid Millbourn
peciellt efter en västlig storm vandrade både jag och andra Möllebor utmed havet och letade vrakgods, berättade Anders Mölleryd 1946 för Nordiska museet. Vi kallade det »att gå och stranna«, och det kunde vara mycket givande. Ty en båt i nöd kastade ofta den tunga lasten över bord och därför hittade vi bland annat virke, bananer, spritdunkar, ammunitionslådor, räddningsflottar och roddbåtar. Anders Mölleryds intresse för Kullabygdens bärgarlag – som räddade båtar, varor och människor vid strandningar – var stort. Han tog bland annat reda på, hur många fartyg som passerade Öresund och Kullaberg under ett specifikt år och hur många som strandade. År 1871 exempelvis strandade 24 fartyg mellan Helsingborg och Kullen. Under en enda dag 1888 gick tre fartyg på vid Kullen, ett vid Svinbådan och ett vid Nyhamnsläge. Siffrorna låter höga, men många fartyg seglade genom Öresund. Under 1850 passerade exempelvis 19 070 fartyg Öresund. Han berättade också att varje dag kunde 500 skepp gå förbi Helsingborg. Bärgarlagens rättigheter reglerades bland annat av en kunglig förordning från 1835. Vid tvist om bärgarlönens storlek skulle domaren ta hänsyn till »den möda och omtanke« samt den fara som bärgarna hade utsatt sig för. Bärgningarna gav ibland en mycket bra lön. Men arbetet var riskfyllt och Anders Mölleryd berättade också om de som omkom. Av bärgarlagens villkor på kuststräckan från Lerberget till Arild/Skäret 28
trodde han att bärgarna från Mölle hade det svårast. Deras område var strömt, med mycket sjö och bråddjupt intill berget. Höganäs-Lerbergets bärgarlag med Svinbådans grund, där många fartyg strandade, var med Anders Mölleryds ord »det fetaste«. Alla män och kvinnor i byarna hade ett ekonomiskt intresse av strandade fartyg. Anders Mölleryd publicerade flera av bärgarlagens avtal såsom Skärets från 1882 och Mölles från 1911. Bärgarlagen tycks ha haft ungefär samma villkor vad gällde arbetsinsats och bärgarlön – alla i byn fick del i lönen. Med vissa variationer fick de som hade varit med och bärgat en hel så kallad lott och den som även hade hållit med båt kunde få ännu en lott. De som inte deltog utan hade varit borta på sjön fick ½–¼ lott. Änkor fick detsamma. En man i bärgarlaget i Nyhamnsläge, B. Ryberg från Eleshult, antecknade lönerna för några av strandningarna, där
han själv hade deltagit; ett dokument som Anders Mölleryd hade fått i gåva. När det amerikanska fartyget Elise Oulton strandade utanför Nyhamnsläge den 19 mars 1874 blev lönen 11 400 riksdaler som fördelades på 62 personer. En hel lott gav 213 riksdaler. Ryberg hade också noterat att fem fartyg strandade 1861. En rysk brigg gav totalt 8 400 riksdaler, medan en tysk skonert endast gav 3 riksdaler och 24 shilling per hel lott. Bärgarlönen var viktig. Den kunde motsvara en årslön. För att förstå detta jämförde Anders Mölleryd med dåtidens löner. En timmerman från Mölle som 1880 arbetade på ett fartyg tjänade 40 kronor per månad; 1889 fick han 53 kronor – och detta var i regel bara en del av året. En styrman från Mölle fick 50 kronor per månad 1865; en jungman 22 kronor. En lott i sillfisket 1891 gav i Mölle 200–300 kronor; i Lerberget 1898 blev det 50–100 kronor. Möllekuriren nr 2 • 2020
